I dagens SVD utgjuter Katarina Wennstam sin vrede över manliga värderingar och patriarkala strukturer (den sista känner vi igen). Under rubriken ”Varför Är Tjejens Oskuld Mer Värd Än Killens?” skriver hon om hur män värdesätter döttrars oskuld och skyddar denna mer frenetiskt än man värnar sönernas.
Det är den gamla tanken om att flickor som ägnar sig åt sex är slampor, medan de pojkar som utövar samma delikata sysselsättning är ”riktiga män”. Denna tanke är lite lägligt översatt till dagens förhållande mellan fäder och döttrar. Som exempel tar hon upp den manlige bekantingen som hade dristat sig att utbrista att Wennstams dotter är så söt att pappan snart måste skaffa jägarexamen för att hålla pojkarna borta. En klumpig kommentar som i artikeln ger upphov till slutsatser om både hederskulturer och patriarkalt styrda nationer. Sverige och USA ges som exempel på smygpatriarkala statsskick och flertalet icke namngivna öppet patriarkala statsskick i olika länder omnämns. Vi anar en världsomspännande konspiration här. Officiellt skulle vi män spotta på allt vad hederskultur heter. Inofficiellt däremot har vi kvar samma unkna tankegods när vi skyddar våra döttrar och hyllar den ”rena vita oskulden”.
En mer rättvisande bild av hur feminister resonerar?
Men ack vad Katarina bedrog sig. Hon glömde nog bort några faktorer som hade kunnat spela en viss roll för helhetsbilden. Jag tänker inte spekulera i om detta har skett i affekt eller om Katarina har missuppfattat vissa delar av den mänskliga naturen.
Varje förälder vet att i denna roll kan man aldrig sluta att bry sig, eller i vissa frågor oroa sig. Det är en mänsklig egenskap att bry sig om sina barn även då man borde låta bli.
Föräldrarskapet är också en ständig oro för vad som händer i barnens liv och hur detta kan inverka på dem. Att man tolkar denna oro som hederskultur är inte bara fel, det är direkt sårande för varje far som bryr sig om sin dotter i detta land. För kan Katarina förneka att en konsekvens av tonårssex kan bli tonårsgraviditeter och att detta är den värsta mardrömmen en förälder kan genomgå? Visst är ungdomar medvetna om t ex vikten av att skydda sig, men oro saknar alltid logik och är en realitet. Jag kan också tillägga för Katarina, att en tonårsgraviditet också får konsekvenser för tonåringens framtid i upp till 20 år om denna väljer att föda. Med andra ord kommer en sådan händelse att påverka alla involverade för många år framöver.
Det skulle också kunna sluta med att dottern ifråga, blir våldtagen eller utsatt för sexuellt övergrepp. En förälders värsta mardröm, ett faktum Katarina säkert känner till. Det är dessutom ett fenomen som speciellt drabbar tjejer som ”tar för sig”. I vissa kretsar uppfattas detta som ”att hon förtjänar det” och därmed är ett oförsvarligt beteende legitimerat. I varje fall i förövarnas och föräldrarnas ögon, för det är ju i själva verket föräldrarnas värderingar som har överförts till den unge förövaren. Där har du riktig hederskultur i praktiskt vardagligt arbete Katarina. Men det är ju rätt lägligt då att ha en teori att tillgå som säger att det är vare sig den unge mannens, eller hans föräldrars fel utan de vita medelålders männens. För i slutet av dagen är ju ansvaret klart i feministers ögon – allt är den redan utpekade och demoniserade fiendens fel. Till och med det som inte är deras fel, är ju deras fel. Så det är ingen idé att neka, jag har ju fel från början till slut.
Artikelförfattarinnan Foto:SVD
Det andra hon väljer att förbise, är att vi har inte och har aldrig haft en hederskultur i detta land. Det är något kulturellt främmande i vår del av världen. Om hon däremot menar den inflyttade kultur som ibland återfinns i vissa grupper som en subkultur till den svenska, så bör hon nog specificera detta.
Att generalisera och slänga ur sig påståenden om en global patriarkal kultur och åberopa tyckande och tolkande som bevis på att alla män ingår i ett nätverk av tänkande, duger inte. Problemet är nämligen att tyckande och tolkande är ett högst subjektivt färgat fenomen. Du kan få flera motstridiga resultat av ett och samma fenomen beroende av vem som tittar på det. Våra olika sätt att tolka och se beror på faktorer som kulturell tillhörighet, kön, samhällsklass osv.
Det är tyvärr uppenbart att Katarina enbart har använt sig av de glasögon som i vardagligt tal kallas feminism. Ett faktum som gör hennes påståenden minst sagt haltande. Det är också om man vill sträcka sig lite längre, fördomsfullt i kubik. Inte minst är det faktumet att denna ideologi och också Katarina, vill se allt i svart eller vitt är besvärande. Tyvärr finns som alltid en hel gråskala som helt och hållet förbigås. De som faktiskt drabbas av hedersvåld och hederskultur blir därmed inte ens sedda. Anledningen är ju att hon riktar sökljuset i fel riktning. Artikeln lyckas ju tyvärr med något så sorgligt som att skifta fokus från de som ligger i farozonen, till en liten vit medelklass som lever och verkar i Katarinas omedelbara närhet dvs Södermalm. Ett sorgligt faktum som visar hur lite feminism i dagens Sverige har med verkligheten att göra.
En högst naturlig reaktion på artikeln?
Feminism i Sverige är en salig röra. Det som borde vara en rörelse för jämställdhet, är istället en liten lobbygrupp som glömmer bort de verkliga problemen och förespråkar ojämlikhet. Allt är den vite medelålders mannens fel. Vi äter kött – ja det gör kvinnor också, vi konsumerar på ett sätt som skadar jorden – kvinnor minst lika mycket. Men kvinnors tillkortakommanden glöms lägligt bort, och kvar finns bara mäns illdåd. Det där börjar låta som Illuminati om ni frågar mig.
Nu ska vi genom Katarina Wennstams artikel alltså inte längre bry oss om döttrar utan att vi automatiskt blir den del av patriarkatet vi alltid har varit. Knappt har F! deklarerat sina intentioner, förrän det avslöjas hur lite de vet om jämställdhet. Feminist efter feminist visar i debattartikel efter debattartikel att de har ett perspektiv – den vita medelklasskvinnans gärna boende på Södermalm. Därmed har svenska feminister kvalificerat sig till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”För sin envetna kamp mot både sans och förnuft där till och med traditionell vetenskap är en manlig förtryckarteknik. Också för sin förmåga att hela tiden hitta en gemensam fiende i den medelålders vite mannen, är denna rörelse en formidabel foliehattskandidat.”
Andra bloggar som skriver om feminismens irrfärder och som är mycket läsvärda är följande:
Bloggen Genusdebatten skriver om hatet från feministerna
Bloggen Toklandet skriver Miljöpartiets Åsa Romson och hennes ambivalenta syn på medelålders män
Jussi H Lundell berättar om hur feministkritik bemöts med absurda argument
Löjesguiden 
En annan anledning till att föräldrar är mer konservativa på sina barns vägnar är att oavsett hur kul barnen har så är det föräldrarna som får ‘städa’ efteråt om det slår slint. Trevligt att köra moppe med de stora grabbarna eller umgås med den stiligaste killen i skolan, mindre trevligt att äta och duscha med gipsad arm eller hantera en gravid 15-åring.
(Då skall vi se, är p-piller just nu ‘det bästa som hänt kvinnor’ eller ‘livsfarligt, ingen man skulle frivilligt sätta i sig något sådant’. Man vill ju inte säga fel …)
GillaGilla
Håller med Kristian. Föräldrar håller tillbaka inte för att de vill vara taskiga fascistiska glädjedödare som enbart är ute efter att hämma och styra sina barn. Deras uppgift är att hålla emot för att skydda och se till att barnen inte hamnar i trubbel. Visst, ungar av idag och också av igår är medvetna om sådant som vi föräldrar kanske inte tror om dem, men det spelar ingen roll. För när oron sätter in och larmklockan börjar slå är inte allt så logiskt och konsekvent alla gånger. Ett faktum som jag tror och hoppas att också Katarina Wennstam är medveten om och själv som förälder har känt, fast i hennes fall glömmer hon så där lägligt bort den delen. För henne är det ju viktigare att slå ett slag för den ”rätta” läran och då är sånt som föräldrars oro helt ovidkommande.
GillaGilla