Just nu tycks inget gå regeringens väg. Efter ett otal dikeskörningar är det inte längre roligt att peka finger och sjunga ”prästens lilla kråka”, det är snarare med bestörtning och vanmakt i varje fall jag konstaterar att regeringen och folket tycks stå allt längre från varandra. I fråga efter fråga har landets ledning distanserat sig och blir därmed allt mer verklighetsfrämmande. Nästa fråga där detta blir pinsamt märkbart är i den säkerhetspolitiska debatten. Här döljs snart sagt nästan alla vinklingar av frågan av ett löjets skimmer.
Peter Hultqvist som försvarsminister påläst, men klarar han av v och mp? Foto: SAP
För cirka ett år sedan gjordes ett extremt viktigt uttalande som blev avgörande för svensk säkerhetspolitik. Det var den amerikanske ambassadören i Stockholm som lät meddela att i händelse av ett anfall mot Sverige hade inte USA för avsikt att per automatik komma till undsättning. Då måste man komma ihåg att en del av vår försvarsdoktrin utgår just från ett antagande att vid anfall mot Sverige skulle NATO komma till vår undsättning, så inte fallet alltså. Därmed blev det solklart att vi inte längre kunde ha försvarsdoktrinen, men ingen förändring skedde vilket får tillskrivas Alliansens dåvarande politik. I nästa steg fick vi ett regeringsskifte, inte en dag för sent tyckte vissa men inte heller nu skedde någon kursändring. Tvärtom tvangs två försvarsfientliga partier – V och Mp – att föra en delvis försvarsvänlig politik vilket fick dem att knorra och S insåg att man inte kan flytta fram positionerna hur långt som helst. Hur försvarsvänliga S än är finns det för samarbetets skull en gräns, den nåddes redan i de inledande förhandlingarna. Mer om USA:s hållning och s respons kan man läsa om i en artikel i SVD.
Över 75 år av strutspolitik har nu nått sin kulmen Foto: APG29
Det slutade dock inte med det, oturen fortsatte att sätta käppar i hjulen. Snart uppdagades det att en eller flera misstänkta ubåtar opererade djupt inne på svenska vatten. Det började dyka upp rena spekulationer, obekräftade sanningar och bekräftade sanningar, rykten och vanrykten. Svensken började som sig brukligt att känna både rysskräck och en uppdämd indignation över att vi under så många år har nedrustat försvaret att vi inte längre kan sätta in de resurser som situationen i Stockholms skärgård krävde. Man hade t ex ingen tillgång till helikoptrar, hela den division som en gång fanns är numer ett minne blott. Man hade inte heller resurser på land som räckte, de var för länge sedan permitterade för gott och så vidare. Effekten lät inte vänta på sig, för första gången i historien har en attityd-undersökning som gjordes efter ubåts-incidenten visat att fler är för ett NATO-inträde än de som är emot. En historisk vändning som nu har skett alltså. Läs mer om ubåtsjakten på svenskspråkiga YLE.
Ryska ubåtar – i en simbassäng nära dig med dagens försvarspolitik? Foto: Modellbygge
I samband med svängningen i opinionen skedde nästa förändring när slutrapporten fram från en försvarsberedning som haft i uppdrag att utreda ett NATO-medlemskap las fram. Denna kom fram till att Sverige tillsammans med Finland skulle kunna ansöka om detta. Försvarsminister Peter Hultqvist svarade med ännu en fnysning, det politiska priset är tydligen för högt. Rädslan för att förlora samarbetspartners är tydligen större än förmågan att lyssna och begrunda. Mer om rapporten hittar du på SVT:s hemsida.
Till detta får vi också lägga att svensken och socialdemokratin länge har levat i en bubbla, i varje fall enligt mig. Vi har hela tiden trott att vi var neutrala, alliansfria och därmed tryggade från våld och elände. Det kan vara precis tvärtom. Vi har för det första aldrig varit neutrala. Under andra världskriget förde vi egentligen bara en politik som gick ut på klia ryggen på den som för tillfället såg ut att vinna. En annan sida av den dåvarande försvarspolitiken var att Sverige övergav det ansvar många kände att vi hade för Finland, istället lämnad vi dem genom att vända ryggen och låta dem ta den värsta smällen. En skamfläck om du fråga mig.
Svensk försvarspolitik har länge präglats av ett bubbeltänkande Foto: Melvin Sokolsky
När kriget väl tog slut var vi så enormt hjälpsamma och duktiga att vi hjälpte NATO att signalspana på ryssarna, något som ledde fram till nedskjutningen av DC3:an och den på det efterföljande Catalina-affären, mer om det historiska förloppet kring händelsen hittar du på Allt Om Historia. Dessutom har det hela tiden funnits en vetskap om att vid ett anfall kunde och kan Sverige hålla ut en begränsad tid i bästa fall, i sämsta fall inte alls. ÖB har t ex beräknat att vid ett anfall idag är Sverige troligen ockuperat på en vecka, mer läsning om detta i en artikel från SVD om vår försvarsförmåga. Med andra ord är Sverige helt och hållet utelämnat om hjälpen inte kommer, ett faktum vi har vetat om i 40 års tid men ignorerat. Nu har dessutom klara besked kommit, vi kan inte räkna med hjälp – vår försvarsdoktrin är värt lika mycket som pappret det är skrivet på.
Catalina-affären drog in Sverige i stormaktspolitiken redan på 50-talet Foto: DN
Det är med den vetskapen en NATO-debatt måste tas och det är många heliga kor som måste slaktas. Regeringen försöker fly frågan, oppositionen ser en anslutning antingen som en het potatis man inte vill ta i för att inte stöta sig med opinionen eller så självklar att den diskussion i det närmaste är onödig. Vilken inställning man än har kan man nog konstatera att den är rätt otidsenlig och kommer inte att hjälpa oss att lösa frågan. Med andra ord behövs en debatt där det faktisk också måste genomlysas om en NATO-anslutning. Om vi inte får det kommer vår förmåga att försvara oss allvarligt att skadas, ett faktum som redan händer. Uttalanden om ”en feministisk syn” på försvaret som Gudrun Schyman gjorde eller Jakop Dalundes (mp) oseriösa behandling av frågan på twitter kommer inte direkt att öka värdet på våra aktier, mer om den på bloggen Cornucopia?. Mer om mp och deras seriösa syn på försvarspolitik hittar du på deras blogg där en artikel förklarar synen på ubåtsjakt och dess orsaker. Också fi har en nykter (förlåt mig Gudrun!) syn på försvarspolitik, här är deras programförklaring, läst särskilt punkterna 3 och 19. V är inte sämre de, här hittar du deras oförsvarbara (!) partiets inställning i försvarsfrågan.
Ett feministiskt försvar blir visserligen mjukare, men bättre??? Foto: Nöjesguiden
Den nya situationen med det nya opinionsläget är dock inte välkommen hos regeringen som vare sig kan eller vill uppröra två partier som likt fågelungar skriker så fort det vankas godsaker. Det blir med andra ord till att dels gå den balansgång men också att sätta i bromsarna då det håller på att barka åt h-e. Svaret på attityd-undersökningen blev i det närmaste en fnysning av förakt och ett ganska uppenbart försök att försöka begrava hela historien. Tyvärr kommer inte heller den taktiken att fungera i längden. Ju längre en regering ignorerar folks känslor och värderingar kommer också missnöjet att öka. Det är med andra ord rätt kontraproduktivt att agera som regeringen gör nu. Tröttsamt är ett ord som dyker upp hela tiden. Det är också en mycket bra värdemätare hur fel regeringen hamnar i fråga efter fråga.
Lösningen på den gordiska knuten är inget någon vill prata om, men faktum kvarstår. Valet i det här läget är inte längre att samarbeta med v och mp eftersom dessa opinionsmässigt är så fel att fel inte ens beskriver hur illa ställt det är. Alternativet är nog snarare att antingen utlysa nyval, något ingen vill ha eller att köra hoppande majoritet med en minoritetsregering bestående av s som mol allena i regeringsställning. Det sista alternativet är något jag inte själv tror på eftersom flertalet av regeringens kärntrupper dvs deras egna ministrar också dom har en otäck förmåga att ligga fel i tid. Ett exempel på detta är Margot Wallströms beslut att erkänna Palestina som stat, ett beslut som är helt fel i tid. När kontentan också har blivit en eventuellt uppseglande diplomatisk kris med Israel måste man nog konstatera att Margot har skitit i det blå skåpet bara för att göra två partier till lags. Mer om den uppseglande krisen mellan Sverige och Israel här i en artikel från Expressen.
Alexander högg sönder den gordiska knuten, men kan regeringen detta Foto: Wikipedia
Med risk för att bli lite tjatig nomineras återigen regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”av mig på Löjesguiden. Motiveringen lyder: ”Ni nomineras för er osedvanligt väl utvecklade förmåga att gå i otakt med er samtid. Taktik och politiska mutor i form av nya löften till två omättliga partier är priset för er politik, en mer realistisk syn och mer i takt med folks tankar och värderingar är däremot offret. Men vad gör det när stolta formuleringar som ”all offentlig makt utgår från folket” inte längre är av betydelse. Kvar blir bara vetskapen om att 62% inte röstade på regeringen och att 5,7% av väljarkåren nu styr ett parti som har 31%. Därmed har ni visat att politik handlar om makt inte innehåll, allt annat än demokrati alltså. Man kan näppeligen längre tala om folkstyre eller demokrati i ett land som styrs av två ytterst små minoritetspartier också i denna fråga.”
Löjesguiden 
Sossarna har alltid sagt att vi inte skall gå med i Nato för att folket inte vill det. Nu när en undersökning visar att en majoritet vill göra det så väljer dom att strunta i opinionen för att
blidka sina stödpartier.
Jag tror som du att vi måste gå med i Nato för att få ett försvar värt namnet. Vi kommer inte ha råd att rusta upp vårt försvar till en nivå som är avskräckande på egen hand.
Skall bli både spännande och skrämmande att se hur mycket S är beredda att krypa för V och MP för att få behålla makten…
GillaGilla
Så är det ju historiskt, tydligen inte längre dock. För att kunna blidka två partier som hittills har fått alldeles för stor utdelning är den här regeringen tydligen beredd att gå väldigt långt, så långt att man faktiskt offrar det man själva tror på och har drivit som frågor. Jag tror dock att också socialdemokratin kommer att bli extra mycket av prinsessan på ärten när de blir varse hur mycket det kommer att kosta dem och hur mycket trovärdighet de har förlorat. Att offentligen bli bortgjord och stå med skammen medan andra kan skatta sig lyckliga på deras bekostnad har aldrig varit sossarnas favoritsport och jag tror inte heller att något annat parti skulle vilja hamna där de nu har hamnat. Många hade kastat in handduken för länge sen och ingen kan ju därmed beskylla dem för att fega ur på den punkten i varje fall. Jag tror dock igen som sagt att när de får kvittot på hur mycket det kostar kan de nog inte längre upprätthålla den nuvarande fasaden. Förra gången det begav sig under Göran Perssons glada dagar, var ju miljöpartiet ett stödparti utan ministerpost. Trots detta blev regeringen minst sagt purkna när de tvingades konstatera att den enda vinnaren på samarbetet hette mp, ett faktum som fick det att kärva ordentligt för en ganska lång tid. Jag tror samma sak kommer att hända, så snart de får reda på prislappen – en prislapp som mycket väl skulle kunna innebära en ny förlust vid nästa val – kommer det här samarbetet vara över. Nato-frågan är bara ytterligare ett av dessa kvitton på att man vare sig kan eller vill marschera i takt med de vindar som blåser och i det långa loppet är en sådan politik ödesdiger. Motståndet beror ju återigen på att man måste blidka två småpartier för att kunna vårda samarbetet. Själva är man minst sagt ambivalenta i frågan då man inte ens kan bestämma sig vilken fot man ska stå på. Det de kan hoppas på är att tillräckligt med bidrag kan ”köpa” över lite nya röster från andra grupper som gynnas av detta men frågan är om dessa är lika stora till antalet som de som de förlorar.
GillaGilla
”Ett samhälle som ger upp lite frihet för att vinna lite säkerhet, förtjänar varken eller och kommer att förlora bägge”
GillaGilla
Frihet kan snabbt bli ofrihet, det har vi inte minst sett under valrörelsen där vissa fick säga vad som helst medan andra inte ens borde ha yttrat sig. I varje fall om man lyssnade på förespråkarna för den linjen. Säkerhet kan i lika hög grad snabbt bli osäkerhet, ett faktum som västvärlden har fått smaka på i kölvattnet på 9/11. Det är därför allianser med samarbete finns, för att motverka ofrihet och osäkerhet. Problemet är att ett samarbete kräver kompromisser och ansvarstagande från två eller flera parter. USA har i kölvattnet på traumat efter just 9/11 gått åt ett håll som bäst beskrivs som frihetsinskränkande. Det skulle tala emot ett Nato-inträde. Mot detta har du ett Europa som har fogat sig i trenden men också våldsamt motsatt sig. Jag tänker främst på avlyssningsskandalen mot Angela Merkel som avslöjades där uppgifter och avlyssningar hade regisserats av och hamnat i NSA:s händer. Det är med sådana läxor en ny vetskap har dykt upp, vi både behöver USA men vill också stävja deras värsta excesser. Nato kan bli detta verktyg där vi kan utnyttja vår gemensamma syn, organisationen är nämligen summan av det medlemsländerna vill och den som är i minoritet får tyvärr foga sig. Det är just det USA i många frågor håller på att bli också här. Addera dessutom till det faktumet att Barack Obama hittills har fört en väldigt återhållen och inåtvänd utrikespolitik ger ytterligare möjligheter att faktiskt utnyttja organisationen till att skaffa oss än mer inflytande och du får slutresultatet att det som skulle kunna uppfattas som mindre frihet och säkerhet istället blir större.
Ensam är inte alltid stark, det har historien visat igen och igen. När hela idén om ett neutralt land dessutom vilar på gungfly och illusioner, då blir den inte bara ihålig – den blir rent skadlig. Idag kan Sverige inte längre försvara sitt eget territorium mer än en kortare tid. Samtidigt har du ett politiskt manövrerande och tricksande för att hålla två ytterlighetspartier nöjda och glada. Två partier som dessutom är direkt försvarsovänliga. Ekvationen går inte längre ihop. Du har en svag försvarsmakt, ett svagt politiskt styre som är tvungen att se till särintressen snarare än folkviljan och du har alldeles för många andra hål att stoppa pengarna i. Snart blir alltihop egentligen bara en potemkinkuliss som inte längre skrämmer vare sig vänner eller fiender, det enda det skrämmer är nog de egna medborgarna när de inser hur illa det delvis är ställt. De som skräms ännu mer av svenskarnas något loja inställning till både säkerhetsläge och åtgärder är dock Finland. Säg att vi får ett krig med ryssarna där vi som nation står utanför och förklarar oss neutrala. Norge är en rätt naturlig måltavla och mellan merparten av Ryssland och Norge ligger Finland och Sverige. Finland är med andra ord det landet som får ta första smällen och det är i det ljuset som man med misstro tittar på Sverige och undrar vad vi håller på med. Till deras tröst kan jag säga att de nog inte är ensamma i den misstron, jag själv undrar också vad vi håller på med. Vi har aldrig förstått och vi kommer aldrig att förstå hur vi ska lösa den gordiska knuten den så kallade neutraliteten har skapat, något vi kommer att få leva med så länge vi duckar för debatten om vi ska gå med i Nato eller inte. Den debatten borde startat för minst fyrtio år sen, låt den börja nu sent om sider.
GillaGilla
”Nato kan bli detta verktyg där vi kan utnyttja vår gemensamma syn, organisationen är nämligen summan av det medlemsländerna vill och den som är i minoritet får tyvärr foga sig.”
Det här är precis samma naivitet som vi hört tidigare ”Vi måste va me för annars kan vi inte påverka”. Går vi med i NATO så får vi finna oss i att följa USAs utrikespolitik. Vill USA bomba något land, oavsett luddiga, påhittade historier, så är det bara för oss att fråga ”hur mycket”.
GillaGilla
Är det inte bättre att ha ett inflytande än att inte ens ha självständighet och vara helt utelämnad? Som det nu ser ut har vi ett samarbete med nato utan inflytande och riskerar att bli utan hjälp vid en kris. Samtidigt laddar en viss Putin upp, han har t ex ökat antalet trupper i Finlands omedelbara närhet med flera nya förband bl a ett helikopterförband. Parallellt med detta har antalet kränkningar av finskt luftrum trefaldigats. Världen går mot ökade motsättning och i värsta fall konflikt. Vårt svar blir att doppa huvudet i sanden och inbilla oss att vi kommer att kunna stå utanför eller att det inte kommer att drabba oss ens indirekt. Det om något kommer väl att leda till den ofrihet alla fruktar. Ingenting säger att vi måste foga oss i usa:s utrikespolitik, den har hittills varit väldigt återhållen och nedtonad. Ta exemplet Turkiet som är en nato-medlem. Numer för de en betydligt mer självständig utrikespolitik som inte så sällan går tvärtemot vad usa önskar på flertalet områden. Hur du i ljuset av det kan dra slutsatsen ”hur mycket” är för mig förbryllande. Flertalet av de nuvarande nato-länderna för en helt egen och självständig utrikespolitik som också den inte alltid går i usa:s ledband. Titta på hur Frankrike t ex mer eller mindre skapade en diplomatisk kris med den dåvarande administrationen i Washington när de inte ställde upp på den nya politiken i Mellanöstern som lanserades som svar på 9/11.
Det handlar ju dessutom om värderingar. Om det nu blir som du utmålar, vilka skulle du helst lyda under? Rysk tolkning av frihet eller amerikansk? Jag tror personligen att den amerikanska trots sina brister och fel ligger ungefär 100 ljusår före rysk och då blir inte heller valet så svårt.
Till sist en liten vädjan, ”samma naivitet som vi hört tidigare” är väl lite under bältet (?????). Att plocka citat för att slänga de i ansiktet utan att argumentera för att istället använda dessa för att förlöjliga är i mina ögon lite väl lågt. Tanken är väl att man ska diskutera med respekt, inte invektiv eller låga påhopp (??????). Du har din syn, jag har min men jag har hittills aktat mig väldigt noga för att märka ord eller göra påhopp på person med andra ord att respektera din åsikt. Jag föreslår för debattens skull att du kanske håller dig till samma nivå.
GillaGilla