Läste följande i Kristianstadsbladet artikel och tyckte en sak var mycket märklig. Varje gång en feminist eller feministanstruken skribent ska skriva sin kolumn, ledare eller artikel så dyker det så där lagom lägligt upp en person som bekräftar deras bild av hatet. Denna person har alltid en plump kommentar att leverera och denna påtalar alltid just detta förakt för bland annat feminismen som artikelförfattaren försöker att bevisa.
Fåtalets hat snubblar snart sagt varje journalist över när de ska berätta sina historier. En mer intressant fråga är varför de inte kan se motsatta sidans hat
Slump, sammanträffande eller faktiskt sanning? Jag vet inte, men känslan i maggropen säger mig att det är omöjligen kan slumpa sig så att dessa människor bara ”råkar” korsa deras spår igen och igen. Varje gång Lars Lindström, Lukas Ernryd eller någon annan feministisk skribent ska till att skriva sina minst lika föraktfulla artiklar, exempel från Lars Lindström här i Expressen, så finns plötsligt hur många exempel som helst på hatet.
Samtidigt som dessa hatare alltid dyker upp i alla sammanhang, passar man på att inte nämna ett ord om de egna tillkortakommandena på området. Lars Lindströms artikel ovan är ett exempel som är tydligt nog, men vad sägs om nästa man med problem med misandri. Vad annat kan man kalla Rickard Söderbergs manshatande och samtidigt vansinnigt felaktiga artikel i Metro där faktafelen haglade?
Rickard Söderberg utsattes för en hatkampanj, han svarade med att skriva en av de mest hatiska artiklarna om män hittills. Hur misandri rimmar med att han är bög är dock fortfarande en gåta Foto: Metro
Inte heller lägger de särskilt stor vikt vid det kvinnliga hat som kommer fram i debatten. Aldrig nämns de otaliga artiklar signerade olika kvinnor, eller rättare sagt unga tjejer, vars hemska ton är vida överskridande de som hörs från ”andra sidans” debattörer.
Här nämns inte Anny Berglins artikel i (Anti-)Nyheter 24, eller Malena Ernmans skruvade resonemang kring den nya 500-lappen, mer om det i Expressen. Där blev plötsligt Birgit Nilsson som aldrig tog politisk ställning nu utsatt för krav på bojkott för att hon hade mage att tolka Wagner. Samme Wagner var ju antisemit men vem var inte det i 1800-talets Europa där företeelsen var vanligare än fotvårtor? Vi får heller aldrig läsa om hur feminism ser ut när bortskämda brats som Zara Larsson ger sig in i debatten genom sin blogg.
Det är som om journalistik av idag ser grandet i andras ögon men inte bjälken i det egna. Man kan inte förklara det med att de är blinda, de ser ju trots allt, men nog är de väldigt närsynta
Man får komma ihåg att en del av de här vindkantringarna kommer från journalister, journalister som alltså blir megafoner snarare än objektiva nyhetsförmedlare. Här använder de istället sina kanaler och sitt inflytande till att sprida propaganda istället för journalistik. Hur propaganda och objektivitet fungerar ihop behöver man inte heta Einstein i efternamn för att förstå, det fungerar nämligen inte alls. Istället har vi fått en yrkeskår som när och närs av den korkade radikalism som genererar så mycket uppmärksamhet. De har helt enkelt blivit lydiga små hustomtar, exempel från SVD hittar du här.
Så den stora frågan blir om sanningshalten i alla de artiklar där antifeminister utmålas som de hatare och Breivikare de är i feministers ögon? Kan man tro på uppgiften om den aggressive mannen på festen som Lukas Ernryd beskriver i Kristianstadsbladet? Lukas medger ju själv att hans uppgift är en andrahandsuppgift och sådana är sällan eller aldrig särskilt pålitliga. Kan artikelns hatande unge mans utfall mot Gudrun Schyman förklaras på något annat sätt än det beskrivna?
Inte ens när historier innehåller ifrågasättbara ”fakta” reagerar journalister. De är mer intresserade av att beskriva de kulor som inte kan ses men som sågs ändå. Tvivlar man på dessa ”fakta” är man Breivik, dvs han som sköt Foto Aftonbladet
Frågorna är många men som vanligt finns inga svar, särskilt inte från den journalistkår som är satta att just skriva om sanningen. Man kan nog lugnt dra slutsatsen att det är för mycket begärt av denna kår att förvänta sig ens ett uns av sanning. Det är den enda sanningen man kan konstatera efter artikeln i Kristianstadsbladet. Mest sorgliga är dock egentligen inte att de är genomskådade i det hänseendet, utan att de gör oreparerbar skada för lång tid framöver då de inte längre är vare sig trovärdiga eller objektiva.
Den enkla slutsatsen är att journalister är ett slags lackmuspapper på hur vårt samhälle och samhällsdebatten mår. Av den kan man konstatera att lackmuspappret visar rött, vi mår helt enkelt inte så bra i det här landet. När journalister används till propaganda och där misstänkta lögner är grunden för deras reportage, är det något som felar. Det är det enda som journalisterna har lyckats bevisa, i varje fall för mig.
Rött lackmuspapper visar på en definitiv buklandning i samhällsdebatten, det visar om inte annat flera artiklar Foto: Wikimedia
Löjesguiden nominerar idag journalistkåren till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ert oberoende är ett minne blott. Den tid då ni som yrkesgrupp hade objektivitetsbegreppet som ledstjärna är tyvärr sedan länge över. Jakten på klick, att berätta historien och rent egoistiska skäl som era egna värderingar är det som satte p för detta. När ni så blir lydiga verktyg i händerna på krafter ni lever i symbios med är ni inte längre trovärdiga. Därför är ni också välförtjänta kandidater till priset.”
Om ämnet kulturjournalister och särskilt sådana på DN, har Fnordspotting skrivit om som kan rekommenderas för vidare läsning.
Löjesguiden 
Det är ju rent skrattretande att som Ernryd på Kristianstadsbladet påstå att kvinnohatet har exploderat i samhället och det dessutom baserat på ett uttalande från en av hans vänner och det förmenta hatet mot Zara Larsson.
Jag tror att jag har en ganska normal krets av kvinnliga och manliga vänner och jag har aldrig hört något kvinnohat uttryckas av någon.
Däremot hör man dagligen,precis som du skriver,journalister,politiker och inte minst Zara Larsson öppet uttrycka ett hat mot vita män och det har han uppenbarligen inget problem med.
Vilken hycklare och dubbelmoralist han är.
GillaGilla
Ja, det är som den där ”mansnormen” som inte behöver utövas av en enda man för att existera.
GillaGilla
Här lever vi i ett av världens mest jämställda länder, alla möjligheter finns för de flesta. Men på flera områden och på flera sätt omöjliggör vi nu detta och också välfärden t ex genom den ohejdbara invandringen då vi inte är rustade för att ens ta emot dem. Från nu kan det tyvärr eventuellt bara bära utför om vi inte ser upp. De som nu kommer hit tar naturligtvis med sig en mansnorm från hemländerna, det får man inte tala om. De utövar förtryck, det får vi inte ens diskutera enligt Rossana Dinamarca. De stackarna som du och jag som däremot aldrig har lyft ett finger mot kvinnor kan man anklaga för vad som helst, däri ligger det bisarra i situationen. Att hustomtar som Lukas på Kristianstadsbladet dessutom villigt upplåter sina tjänster som journalist att sprida än mer lögn och förtal, är det inte heller någon som bekymras över. Det är som om alla dessa figurer som det berättas om i deras underhållande små historier egentligen är dom eller deras gelikar. Tittar man på Zara Larsson eller Adam Tensta är det ju dessutom så att journalisterna bara är lakejer i en marknadsföringskampanj. Hur man kan säga sig vara objektiv efter detta är lite magstarkt och kräver rent av en veckas dos av Losec för att klara av.
GillaGilla
Precis Pelle! Här finns några kryptiska skuggfigurer vars roll är att rättfärdiga hans manshatande inställning och ge honom det argumentet han så väl behöver. Ingen redovisning av vilka dessa personer är vilket får mig att bli extremt misstänksam. Han medger till och med att hans vännina A var den enda av dem närvarande men att denna har ”berättat” historien för honom. Vågar man gissa fabulerat den för honom? Sen min studietid har jag dessutom inpräntat att andrahandsuppgifter är extremt problematiska, inte för honom dock.
Samtidigt pågår ett våldsamt angrepp på män genom till exempel Zara Larsson. Ingenstans i Kristianstadsbladet står detta att läsa bland ”fredagsmyset”. Det är som om man såg grandet i den andres ögon men inte bjälken i det egna. Hyckleriet är fullbordat.
GillaGilla
Lögn eller…? är väl den vanligaste frågan man numera ställer sig, när man stöter på snaskiga reportage om förfördelade tjejer som påstår att de får så många hatmejl och blir så hatade på sociala medier. Eftersom allt hela tiden skruvas i det oändliga, så tror man snart inte på någonting.
Det blir som med Peter och vargen – den dagen vargen verkligen slår till, tror ingen på dig längre.
Om journalister verkligen ville veta något mer än vad den ”skrikande” tjejen säger – så är det ju hur lätt som helst att se på sociala medier att den trakasserade tjejen ofta har vräkt ur sig hur mycket obehagligheter som helst innan. Men nej – det är ointressant – en bra story med tycka – synd – om
vinkel är det viktiga.
Dessutom verkar dagens journalister göra allt för att slippa skriva om de verkligt stora problemen i vårt samhälle och i stället bara fokusera på ”pseudohändelser”.
När SvD:s söndagsbilaga med Amsters fnuttinuttiga Zarahistoria hamnade på köksbordet blev jag tvärilsk och undrade HUR många spaltmeter denna blaska ska ägna åt detta. Kommer inte att sakna tidningen när prenumerationen snart löper ut, allra minst kulturbilagan. URK!
GillaGilla
Funderar också att helt säga upp bekantskapen med SVD då den ena journalisten efter den andra tycks se sitt jobb som att vara till lags i arbetet med att servera en ny snyfthistoria. Kolumnister som Katarina Wennstam och Sara Märta Höglund kan man alltid förbise hur fel de än har, trots det är de en slags värdemätare på vad tidningen är på väg. Den ger på handen att de är på väg ner i feministträsket de också. Men sen har vi då de mer lydiga, snälla och tjänstvilliga som följande artikel som jag redan länkat till: http://www.svd.se/zara-larsson-nar-hatvagen-kom-ville-jag-lamna-sverige. Harry Amster gör ett förträffligt jobb i att hitta alla de förmildrande omständigheterna kring Zara Larsson och samtidigt förmänskliga både henne och hennes tilltag. Det finns bara ett fel, inget kan ursäkta Zara Larsson och det hon har gjort punkt. Han får det att bli så där ”mysigt” och ”gemytligt”, han ger henne helt enkelt kött och blod. Trots att det finns få saker som ursäktar ett så uselt beteende som tjejstackarn har uppvisat.
I Kristianstadsbladet ger Markus samtidigt röst åt vardagshatet för att hitta en annan infallsvinkel på varför alla som inte tycker som honom eller Amster är kräk. Hans retorik går att känna igen, ”jag känner en person, okänt vilken, vars historia lyder som följer…..”. ”Hon kan berätta följande lilla exempel och så får jag mina förutfattade meningar bekräftade, vardagshatet är lika vanligt som fredagsmyset.” Problemet där är att återigen känner jag igen upplägget och tillvägagångssättet. Jag känner igen historien, jag känner igen argumentationen och jag ser samma slutsatser som förut. Ingenstans nämns personnamn på vare sig förövare eller hans väninna vilket får mig att lägga ögonbrynen i djupa veck. Andrahandsuppgifter är så notoriskt otillförlitliga att man i stort sett ska förbise dessa om inget annat bekräftar samma historia. Han begår alltså så många metodologiska och källkritiska fel att man undrar hur han har över huvud taget har klarat a-nivå på universitet. Har han ens gått en kurs i journalistik? Har de sänkt kunskapskraven till så låga nivåer att detta är resultatet? Frågorna är så många att jag knappt kan sätta fingret på dom.
Pseudohändelserna blir alltså centrala som du så förnuftigt kommer fram till. Det är som om man vill slippa den ”hemska verkligheten”, då måste man ju vidta åtgärder och det kan bli smärtsamt. Där man verkligen borde berätta historien – om tjejen som blev hemskickad till Somalia för att bli omskuren eller hon som tvingades att bära slöja och inte gå ut utan manligt sällskap ens för vardagsbestyr – siktar man in sig på dikeskörningar som Zara Larsson. Det ger fler klick och generar fler läsare om man hittar sensationshistorierna och dessutom om dessa kretsar kring kändisar. Amineh Kakabaveh och Zeliha Dagli kämpar i motvind men de ska ha all heder i världen för att de utmanar och ifrågasätter. I mitt tycke finns det alldeles för få som gör just detta i dagens samhälle. Detta trots att vi har uppenbara historier som dessa två artiklar där man borde ifrågasätta i stort sett allt och mer.
GillaGilla