Det är sjukt

Socialdemokraterna använder sig ofta och med framgång retoriken att det är dom som står för det goda. Alla andra som inte håller med i en eller flera frågor är därför per definition ondskans axelmakter. Alliansen var klantiga nog att gå rakt i den fällan när deras sjukförsäkringsförändringar började få full effekt. Då hette det ”ondska” och ”cyniskt” och så med all rätt, deras politik var inte så mycket mer än cynisk.

Det intressanta är dock i det läget landet befinner sig i, att se hur socialdemokraterna nu ska tackla problemet. Det visar sig att de är minst lika cyniska om inte värre. Lite bakgrund först. Sedan 2010 har sjukskrivningstalen ökat med nästan 70 %. Kostnaden för statskassan har naturligtvis ökat den också, från 32 miljarder till beräknade mer än 50 miljarder 2019 om nuvarande ökningstakt fortsätter.

IshockeySkillnaden mellan blocken i hur man tacklar problemet är hårfin. Endast retoriken är egentligen annorlunda då en utmålar sig som ”god” och motståndaren som ”ond”. I själva verket är de goda lika onda Foto: Wikimedia Commons

Kvinnorna står för 2/3 av sjukskrivningarna och den vanligaste orsaken för båda könen är psykisk ohälsa. Fyra av tio är sjukskrivna för att man känner sig deprimerad eller inte orkar på grund av smärta i själen. Sjukskrivningstiderna ökar också dom, 28 % av de sjuka har varit sjukskrivna längre än ett år. Om dessa siffror och regeringens kommande politik kan du läsa om i SVD (unvis.it).

Det är alltså rätt uppenbart att något måste göras. Man kunde ha hoppats att det var mer morot i form av åtgärder som mötte problemen med en sjukvård som kunde tackla andra typer av sjukdomar än de som sitter i kroppen. Kostsamt – jo, effektivt – knappast, det måste ske långsiktigt. Ändå måste man börja där.

Regeringen väljer istället för moroten den helt andra vägen. Istället för att hjälpa och se, vill man skjuta till mer pengar till Försäkringskassan. Det extra anslaget ligger på 128 miljoner för i år och därefter får man 250 miljoner extra varje år.

MorotDet är inte den sjuke som får moroten att bli frisk med utan i vanlig ordning byråkratin som ska nysta upp hela härvan. Utan morot blir det nog få framgångar för regeringen i frågan dock Foto: ”Carrots” by Kander – Own work. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

För pengarna ska man stärka sina resurser vilket i klartext betyder fler handläggare. Tanken är att man ska hinna ikapp och göra utredningar snabbare. Så långt kanske det är rätt eftersom Försäkringskassan länge har haft svårt att hinna med, det är dock både det första och det sista som är rätt.

Man vill också straffa den sjuke, något man anklagade alliansen för att göra. Nu gör man det själv istället. För i nästa andetag vill Annika Strandhäll pröva sjukintyg för den sjuke från dag ett. Detta innebär inte bara en extra belastning för sjukvården vilket hon säger sig vara medveten om, utan det innebär också ett extra besvär för den sjuke.

Tänk dig att med feber i kroppen t ex behöva släpa sig upp till vårdcentralen efter att ha beställt tid. Ut i kylan och sen en timme senare, tillbaka i säng. Skulle detta göra folk mer friska? Jag tycker det låter som ett recept till att göra dem mer sjuka!

SjukDet är nog fler än de sjuka som är sjuka. Om man först målar upp motståndarsidan som ondskan personifierade, för att sen lägga lika hemska förslag är man illa ute Foto: K99

Men förutom det hjärtlösa i förslaget är det helt i linje med det tänket som hennes parti med sådan emfas vänder sig emot. Det är med andra ord hyckleri över hela linjen igen. Fredrik lär fälla en tår av ren vördnad inför Annikas tankar. Den råsosse som trodde att den nya regeringen skulle visa förbarmande lär däremot vara bitter just nu.

Annika Strandhäll resonerar alltså, talar som en och agerar som en Alliansmedlem. Hon talar samtidigt länge och väl om att hon minsann är sosse och hur ”solidarisk” det gör henne. Det är väl om något måttstocken på hyckleri.

Jag håller med om att gör man inte någonting blir det bara värre. Jag inser också att man måste agera och jag tycker också två sidor måste komma överens i en ömsesidig förståelse för att vi inte kan fortsätta så här.

Men det finns en sak som är viktigare än att kasta pengarna i sjön som Annika Strandhäll gör. Hade de istället använts till att göra vårapparaten bättre på att möta det man vet om sjukskrivningstalen, hade man kunnat få ner dem den vägen. Nu väljer man istället piskan och emellan sitter den sjuke som alltid.

DominatrixRegeringen väljer nu att använda piskan mot de sjukskrivna, samma redskap som var så utskällt för en tid sedan. Skillnaden är att nu är piskan ”solidarisk” Foto: Wikimedia Commons

Problemet som jag ser med förslaget är att Annika Strandhälls åtgärder inte uppnår det hon önskar. Det är konstgjorda åtgärder som kommer sluta med samma Gulagtvång som Alliansen förlorade all trovärdighet på.

För ett av förslagen i hennes paket bygger på att arbetsgivarna ska förebygga sjukskrivning mer aktivt än idag med tätare kontakter med Försäkringskassan. Den som inte lyckas vända en negativ trend på det egna företaget ska straffas. Det är dock oklart ännu hur straffet ska se ut. Regeringen talar om ”sanktioner” vilket brukar betyda högre arbetsgivaravgift, straffavgifter eller ett vitesbelopp.

Vad kommer detta då leda till? Den frågan finns redan besvarad i dagens system och vad det har lett till. Det lär knappast bli smickrande för vare sig Annika eller regeringen att förklara det om ett år eller så.

Idag tar ju arbetsgivarna hand om sjukskrivningskostnaden från dag 1-14. Det ingår en karensdag och ersättningsnivån från dag 2-14 ligger på 80 % av lön och med en så kallad bortre parentes på 914 dagar där sjuklönen upphör. Därefter övergår man till att vara till arbetsmarknadens förfogande. Det betyder att då måste man börja söka jobb. Dagens system och ersättningsnivåer innan ändringarna beskrivs på sajten Finansförbundet.

Negativ TrendRegeringen brottas med en negativ trend i sjukskrivningen. På fem år har ökningen nästan varit 70 % och också kostnaden skenar. Visst måste man agera, men på sättet man gör det på? Foto: Wikimedia Commons

Annika Strandhäll och regeringen har sedan tidigare deklarerat att den bortre parentesen ska tas bort, man kan alltså i teorin vara sjukskriven i all det oändliga om så skulle vara. Det finns ett problem med detta förslag, det ökar snarare än minskar antalet sjukskrivna. Den effekten har man sett förr och man lär se den igen.

Återigen gör hon alltså något som inte uppnår det hon säger sig vilja åstadkomma. Istället lär hon få uppleva hur siffrorna biter sig fast och sjukvården går på knäna samtidigt som arbetsgivarna flyttar utomlands på grund av dubbelbeskattning.

Att beskriva det som ”hjälpa den enskilde att lyckas i sin rehabilitering” och annat tjurbajs som ministrar brukar använda sig av i dessa situationer, måste vi nog se lite annorlunda. Låt oss titta på en alternativ förklaring som både förklarar hjärtlösheten i Annika Strandhälls utspel och varför just explosionen av antalet sjukskrivna skrämmer så.

Den rätta förklaringen hittar vi hos finansministern där mantrat heter ”spara pengar, spara pengar”. Det troligaste är helt enkelt att kostnadsramarna nu sprängs en efter en och Magdad Bobs schweizerost kommer snart istället att stinka som Gamle Ole. Mer om regeringens desperata jakt på att täcka alla budgethål har Fnordspotting bloggat om.

Gamle OleOsten Gamle Ole luktar ungefär som regeringens politik gör. Nu har Annika Strandhäll anslutit sig till den rad av ministrar som firar ”hycklarnas afton” mest hela tiden
Foto: Spisa

Tillbaka till det jag nämnde tidigare om effekter som redan är här. I min egen bransch – järnvägen – har man kommit långt med att omplacera folk för att göra sig av med ett problem. En metod är att omplacera till annan tjänst för att man anses ”olämplig” vilket kan vara en omskrivning för ”för hög sjukfrånvaro”.

Den nya tjänsten är ett vikariat som snart löper ut och då upphör också anställningen. På det sättet går flera bolag runt LAS (Lagen Om Anställningsskydd, länk till lagtext hittar du här) utan att facket kan så mycket som att få maginfluensa i protest.

En annan rätt ny metod är följande: Staten har en övervakande organisation som heter Järnvägsstyrelsen. Deras uppgift är att se till att man följer gällande regler, utreda vid olycka och uppmärksamma problem i en organisation hos ett företag gällande säkerhetsarbetet internt i företaget.

De har nu gett klartecken att koppla korttidssjukskrivning till säkerhetstjänst. Säkerhetstjänst är tjänst som innefattar säkerhetsregler och som personalen måste vara insatta i och efterleva i yrkesrollen. Personalen får inte heller ha vissa typer av sjukdomar som finns uppsatta på en ”svarta listan”.

Svarta ListanVar noga med att inte hamna på företagens svarta lista i fortsättningen. Har du för många sjukdagar är du en kostnad och såna gör man sig av med LAS eller inte. Foto: Allalan

När man nu har gett klartecken till kopplingen mellan kortidssjukskrivning och säkerhetstjänst, har man alltså i praktiken gett klartecken att utöka ”svarta listan” med en för den hittills främmande åkomma. Hittills har det annars varit betydligt farligare sjukdomar i sammanhanget som epilepsi, diabetes och så vidare. Med andra ord, nu ska för många förkylningar jämföras med att få ett grand mal-anfall för att kunna stängas av från säkerhetstjänst.

Den åtgärden kommer leda till nya rehabiliteringstjänster som i sin tur är på vikariat och vill arbetsgivaren, kan denna åtgärd vara på vikariat eller visstidsanställning som gör att man så småningom friställs från tjänst på grund att vikariatet löper ut. Regeringen gör ingenting, möjligen sticker den huvudet i sanden och återigen är det de sjuka som får betala priset. Regeringen däremot sover lugnt om natten, de har ju makten för tusan.

Än en gång har luckorna i LAS utnyttjats för att spara pengar på sjuklönekontot. Man fasar helt enkelt ut de som är sjukskrivna för mycket och ser till att de får söka andra jobb. Det är resultatet som inte Annika eller hennes partivänner vill höra talas om.

Den borne socialisten kanske nu utbrister att ”se, såna är alla kapitalister. Vi måste tillse att det offentliga driver allting för att undvika sådana situationer”. Men det finns två praktmissar i den analysen.

För det första är det företaget jag talar om ett dotterbolag till ett statligt bolag där båda har infört samma system. Staten visar alltså vägen för omoralen. Som vanligt är det dock dolt bakom floskler som ”solidariskt” och ”medkänsla”. Tro mig, det finns inget medkännande i sossarnas förslag. Inte heller i statligt ägande av bolag, de är värre än privata.

BuddhaJag är inte främmande för medkänsla, tvärtom. Men problemet är att regeringens politik är allt annat än medkännande, det har Annika Strandhäll lyckats visa med sina förslag Foto: Thirdmonk

För det andra missar man att om man som sossarna vältrar över alla kostnader på arbetsgivarna med fler och fler kostnader, börjar dessa till sist titta på sätt att komma runt dessa. Det är ett företags uppgift att spara pengar och maximera sin vinst, det är så man överlever långsiktigt. Men nej, jag säger inte att jag försvarar sättet i alla de aspekter jag har beskrivit, bara att jag förstår mekanismerna bättre kanske.

Just därför att vi redan ser de här effekterna, kan man också säga att Annikas åtgärder kommer att få konsekvenser för många fler på ett sätt som inte är så humant som hon och andra sossar alltid framhäver att de är. Tvärtom kommer det att locka fram samma ondska och många fler vilket jag faktiskt tror är tanken. Det där med ”goda” och ”onda” är mer ett retoriskt spel för gallerierna för att få behålla sin käraste ägodel – makten.

Bäst vore väl att döpa om Socialdemokraterna till ”Gollumpartiet”. De gör ju allt för att få ha maktens ring för sig själv, de vill ju alltid ta tillbaka den om de mot all förmodan skulle förlora den och och blir rent av aggressiva över avsaknaden av ringen. Det senaste exemplet visar att det bara är läpparnas bekännelse att tala om andra som ”onda”. Retorik i all ära, men tom och innehållslös sådan är inget annat än ovärdig.

GollumI fortsättningen bör socialdemokraterna döpas om till ”Gollumpartiet”. De släpper inte makten/ringen, de är mer intresserade av den än verkligheten och de gör allt för makten/ringen. Foto: ”Wax Museum Plus (6344811177)” by Miguel Mendez from Malahide, Ireland – Wax Museum PlusUploaded by russavia. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag socialdemokratin och Annika Strandhäll till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ingen kan som ni med retoriska drag få andra att framstå som det ena och ni som dess motsats. Sanningen är att ni är fullt ut lika stor del av den ”ondska” ni pratar om i olika sammanhang. Ett faktum som det nya förslaget visar om inte annat. Det är ett fullbordat hyckleri signerat sossarna igen. Det gör er till fullvärdiga kandidater till priset.”

Annonser

18 thoughts on “Det är sjukt

  1. Kvinnor är gjorda för att föda barn när de är tjugo. Gör de inte det så får de problem med psyket och mår själsligt dåligt. Det här kan ingen sjukvård, inga pisor och inga morötter ändra på. Det enda som hjälper är att ändra på kulturen och värderingarna, och därmed människors beteende.

    Gilla

    • Fast själva poängen är ju att sossarna kör med en retorik för att måla upp en diabolisk bild av motståndaren, för att sedan göra det de ”diaboliska” skulle ha gjort. Knappast ärligt och slår man mot sjuka är man per definition ond, det har Annika Strandhäll visat i sina förslag. Jag tror också att hon i sin enfald inte förstår vilka konsekvenserna blir och därför har jag gett henne några exempel på vad som redan händer och vad som kommer att hända. Igen kan man konstatera att politiker är för korkade för att kunna fatta beslut. Det är också så att Annika Strandhälls förslag bara är en ridå för att dölja Magdad Bobs misslyckanden. Magdad har ju svårigheter att få sin budget att hålla ihop när plus och minus ska summeras. För att dölja att hon tycks ha lite svårt med räkneuppgifterna, kommer nu ett förslag som ska råda bot på den saken. Om man vill eller inte, om man är redo eller inte att föda barn vid tjugo det är en fråga för den enskilde. Jag har ingen åsikt i den saken men jag vet generellt att barn är inget man skaffar sig på äldre dar. Ju yngre man är, desto mer av den ork man behöver för att klara det jättejobb ett barn kräver har man troligen.

      Gilla

    • Det är så politiker till vänster ”gömmer undan” det faktumet att de inte lyckas sätta dem i jobb. De blir sjukpensionärer, sätts i arbetsmarknadsåtgärder, fixas in på lärlingsplatser och annat och voila så är de försvunna ur statistiken över arbetslöshet. Snart hålls en liten presskonferens dit alla lydiga journalister har släpats för att rapportera om alla ”framgångar” regeringen har i sitt bekämpande av arbetslösheten. Oärligt? Så in i h-e! Men i krig och fred är alla metoder tillåtna.

      Gilla

  2. Offentliganställda är sjukskriva i större omfattning än privatanställda. Likadant för de med missbruksproblem. De får sällan fast anställning inom de privata företagen.

    Gilla

    • Är det så? Jag tvivlar inte på att du har rätt, men jag har inte stött på uppgiften förr. Tack för ifyllandet av kunskapsluckan! Det skulle ju kunna bero på graden av ansvar. I det privata tenderar det att läggas för stort ansvar på den enskilde, i det offentliga för lite. Det kan också handla om jobbens utformning. I det privata läggs stort lass på den enskilde men i det offentliga är man mer inriktad på att begreppet ”jobb” handlar om att ge folk sysselsättning i första hand. Innehållet och ansvaret i jobbet kommer möjligen i andra hand i det offentliga. Jag jobbar själv i det offentliga och ibland är det skrattretande att se hur lite personer också i chefsposition ska behöva uppvisa av kunskapsnivå för att kunna fortsätta sin tjänst. Tyvärr alltför ofta med rätt kännbara konsekvenser i form av dåliga beslut eller idéer som senare måste omprövas. Skattebetalarna betalar så gärna och dessutom ger hela systemet en aura av handlingskraft åt politiker som för länge sen har tappat greppet. Det ger också ett intryck, särskilt viktigt för politiker till vänster, av att vi faktiskt skapar jobb. En illusion vi fortsätter att leva på medan skattekronorna rullar.

      Gilla

      • Av de långtidssjukskrivna går det 2 offentliganställda på varje privatanställd. De som inte kan sköta jobbet sållas snabbt bort. De som ställer till trubbel och måste ”köpas” ut får svårt att få tag på ett nytt jobb i ett privat företag. Då återstår bara den ofantliga sektorn. Missbrukare har ofta svårt att passa tiden på morgonen och då blir de avskedade om de inte finns på plats under arbetstid. Jag tror det var Volvo som på 80-talet hade 15% fler anställda än de hade jobb åt. Då var det FK som hade hand om sjuklönen från första dagen. Det finns så många exempel att man kan skriva tjocka böcker i ämnet.

        Gilla

      • Oj då, det låter verkligen som en uppgift i klass med ”Brott och straff” i tjocklek att sammanställa. Underlaget finns onekligen, frågan är om svensken är mogen uppgiften att läsa om vad deras pengar går till. Kan bli ett smärtsamt uppvaknande. Det bekräftar ju dessutom vad jag länge har misstänkt. Dels att det offentliga är en slags dumpningsplats för de som blir över, dels att sosseriet använder sektorn för att få folk i jobb och därmed dölja sina egna misslyckanden på det jobbskapande området.

        Det som nu ligger för handen med framför allt det som egentligen är ett förstadagsintyg för samtliga från dag ett, är ett förslag värdigt den ”demoniska” alliansen. I retoriken heter det ju en sak, när man sen själv springer och gör samma sak som motståndarsidan borde det heta ”hyckleri”. Istället framställs ”ondskan” som ”kraftfulla tag” vilket gör hyckleriet dubbelt. Allt för att Magdad Bob inte kunde räkna ordentligt. De som får betala för hela kalaset är de sjuka. Vi har därmed fått en ny måttstock på sjukdom också på samhället.

        Gilla

      • Förstadagsintyg hade man förr för den som var sjuk mycket oftare än genomsnittet. I stället för att jaga privata arbetsgivare för sjukfrånvaron, som är mycket lägre där, borde det offentliga ta reda på varför deras arbetsplatser gör folk sjuka i allt högre utsträckning. Jag tror att många känner att deras arbetsuppgifter är meningslösa.

        Gilla

      • Förstadagsintyget finns fortfarande och kan åläggas den som anses ha för många sjukdagar. Förr kunde bara myndigheter kräva sånt men sen de 14 första sjukdagarna övergick till att vara arbetsgivarnas ansvar, blev också inkrävandet och avgörandet vem som skulle behöva uppvisa sånt. Jag tror det är så cyniskt att man från det offentliga och från framför allt statsmaktens sida inte är särskilt intresserade av vad som är en meningsfull arbetsuppgift och inte. Bakgrunden är att sossarnas ekonomiska politik och skattepolitiken har gjort att inga eller få jobb skapas. Det här landet har enligt en del forskning inte skapat nya ”naturliga” jobb genererade av efterfrågan sedan början eller mitten av 70-talet. Det här är man nog inte alldeles omedvetna om, korkade vore de då, så man tuffar på med det enda man har kvar. De offentliga jobben kan ibland vara meningslösa men de går att skapa med politiska åtgärder och då kan man gömma undan sina egna misslyckanden. ”Hitte-på-jobb” som jag kallar dessa är inte skapade för att folk ska ha skoj utan därför att det är en nödvändighet när jobben tryter. Andra saker man tar till med framgång är utbildningar som det nu visar sig leder till än färre jobb. Det är alltså enligt Arbetsförmedlingens egen rapport en meritdödare att gå i arbetsmarknadsutbildning som är så omhuldat. Pengarna i sjön och skattebetalarna betalar idag mer och mer pengar i onödan eftersom de aldrig uppnår de mål som är satta.

        Gilla

      • Min far hade många anställda på den tiden ett litet byggföretag kunde ha det utan att sticka huvudet i snaran. Ibland fick han några via AMS och han kallade dessa Aldrig Mera Svettiga. De flesta jobb har man för att få en inkomst, inte för att ha skoj. Det är därför man får lön. Är lönen för låg i förhållande till det utförda jobbet eller om det är s.k. meningslösa låtsasjobb (som Sisyfos vars öde förkroppsligar det slit människor kan åta sig eller ställas inför där inget påtagligt resultat frambringas och inget övergår i en ny fas.) så ökar olusten och även ohälsan.

        Gilla

      • Sant T, helt sant! Meningslös tillvaro och en otillfredsställande arbetssituation där den psykosomatiska arbetsmiljön, alltså hur man mår psykiskt i förhållande till sin situation, är en källa man borde titta mycket mer djupt i. Här borde verkligen pengarna sättas in, inte på att jaga sjuka, det lär inte sänka sjukskrivningstalen men däremot spä på misstron. Det som är roten till det onda är just det du sätter fingret på och då måste man också börja agera. Men istället för att skjuta budbäraren bör man kanske titta på budskapet istället, det brukar löna sig i längden.

        Gilla

      • Jag brukar lite elakt säga att skillnaden mellan privata och offentliga sektorn är att i privata sektorn kan man inte vara fullständigt inkompetent hela tiden. Förr eller senare märks det.

        Sedan ser vi ju för all del nästan dagligen exempel på chefer och ägare i större företag som nått sin inkompetensnivå. Men är de inte ägare så flyttas de bort ”från de nivåer där arbete utförs”, som Staffan Lundén skrev om skolstyrelsen.

        Gilla

      • Förr fanns en rätt utbredd praxis inom det statliga som var lite talande. Om en person misslyckades med sin tjänst fick man bara en lättare spark snett uppåt till en bättre. Mer betalt kom på kuppen. Jag jobbade ett tag på SJ och de var arketypen för den här principen. Där fanns t ex en chef som var ”chef” dvs bara på pappret. Hans formella uppgift var inte att göra det chefer gör dvs bestämma, utan att cykla omkring med en cykel och ställa ut färska blommor i restaurangvagnar så gästerna skulle känna hemtrevnaden. Det sas att han hade börjat som växlarbas men misslyckats så till den milda grad att hans underställda till sist hade dumpat honom i pissrännan och gått hem. Naturligtvis såg arbetsledningen behovet av omplacering och då fick han bli ”chef”.

        Så hade det naturligtvis aldrig gått att göra i ett privat företag. Problem löser man inte med att belöna den eller dom som är problemet. Misstag kan man göra en gång, kanske två men sen är man rätt kokt. Idag jobbar jag på ett dotterbolag ägt av ett statligt. Det är som att jobba på ett statligt men med en skillnad. Har man uppnått en viss grad, chef eller högre, kan man faktiskt begå misstag. Är man däremot på ”golvet” dvs den som producerar är toleransnivån inte särskilt hög. Man är också noga med att visa på kompetensskillnaden för att rättfärdiga sig och sitt. Jag jobbar inom den delen som har kompetens (skämt där!) men inser att mina meddrabanter många gånger är både inkompetenta, dåligt utbildade och rätt kaxiga utan att ha kött på benen för detta. Det gäller särskilt den yngre skaran. Hungriga, framåt men riktigt dålig förkunskap tyvärr. Ett faktum som också får konsekvenser men då pekar man bara på den överlägsna kompetensen så fixar allt sig.

        Gilla

  3. Ja, två viktiga punkter:
    1) Antingen reglerna eller tillämpningen är för generösa. Jag anser (se nedan) att läkare skall både sätta kriterier och värdera varje fall. Kanske kan man få en revideringsprocess så att man kan se hur samma fall värderas av olika personer? Endast om systemet är ”lagom snällt” kan man undvika att det överbelastas tills det brakar samman. (Jämför ”invandring.”)
    2) Psykisk sjukdom är svårt att mäta och ”bota”. Det känns som om dagens system är uppbyggt kring fabriks- och lantbruksjobb: har man brutit benet så har man.

    Vad vi förhoppningsvis kan undvika är ett system som helt ignorerar depression och så vidare – här har Storbrittannien gjort det verkliga bottennappet med en kombination av
    a) Regler uppsatta av byråkrater och inte läkare.
    b) Privata företag som (åtminståne enligt rykten) hade som högsta prioritet att minska antalet personer som fick sjukbidrag.
    Poängsystemet var uppställt så att om man till exempel kan
    * förflytta sig 200 meter utan hjälp
    * gå på toaletten på egen hand
    * prata med okända människor i fem minuter
    * lägga ihop två tal inom några minuter
    och liknande, så ansågs man vara fullt frisk och kapabel att ta vilket jobb som helst.

    Det är som du säger, man måste se på vad varje ”aktör” har för mål. Företag och stat vill tjäna eller spara pengar. Om man inte ärligt accepterar den premissen, men ändå vill nå de målen, så återstår bara att hyckla.

    Gilla

    • Varje fall måste ”mätas” på sina premisser, varje individ måste prövas just på en individuell bas. Inget fall är det andra likt och därför måste också reglerna både tillåta och hindra, dvs vara flexibla. Det Annika Strandhäll tar till är ett dråpslag samtidigt som hon dammar av käpphästen bortre parentesen som ju är en ”principfråga” dvs plakatpolitisk fråga för svensk vänster. Återigen kan man konstatera att politisk retorik och omständigheter som inte ger mycket till valmöjligheter, ser till att skapa grunden för ett beslut baserat på känslor snarare än förnuft. Vad än Jane Austen sa om den saken så går inte förnuft och känsla så bra ihop i svensk politik i varje fall.

      Jag har bekantar som bor på sjukhem i Storbritannien som har kunnat berätta om hur saker och ting har blivit med nedskärningar och annat, inte en vacker berättelse. Här lever vi som i det berömda kaninhålet, lite tvärtom. Här får allt kosta och lite till, skattebetalarna hostar så gärna upp men få eller inga reagerar på att också här har till och med nu svensk vänster börjat inskränka. Ett förstadagsintyg för alla som förslaget i princip är, leder inte bara till överbelastning på sjukvården utan till bisarra konsekvenser som att t ex febersjuka människor ska ge sig ut i vinterkyla och annat. Humant värre där svensk vänster! Förutom plågsamma patientförsök kommer det troligen inte leda till minskade sjuksiffror, bara ökat besvär. Anledningen är att är man sjuk är man sjuk.

      Istället borde pengarna gått till att möta det som är det egentliga problemet, folks allt vanligare besvär som har med annat att göra än fysiska sjukdomar. Psykiatri i Sverige har länge plågats av minskade resurser, för trånga kostymer och lagstiftning som många gånger är förlegad. Kritiken har varit både rättmätig och tung, men många gånger gör personalen ett jättearbete. Det man kunde önska sig var att politikerna på alla nivårer också gjorde ett bättre jobb istället för att lämna över den stafettpinnen till andra.

      Verksamheten behöver bättre resurser, för det krävs mer pengar den inte får. Det behövs också en annan typ av vård, förebyggande sådan för lättare fall, sådan finns knappt och det krävs igen enorma belopp som inte finns. Ändå är det där man måste börja, kropp och själ hör ju som bekant ihop. Man kan laga en trasig motor hur många gånger som helst men byter man inte bränslet som orsakar alla problemen är arbetet förgäves. Den här tanken har aldrig slagit rot hos någon politiker och då spelar partifärg ingen roll. Samma dumheter upprepas igen och igen utan synbart resultat i slutänden. Det man behöver göra görs inte, det som inte behöver göras görs för det ger röster och får det att se ut som ”kraftfulla handlingar”. Där har Annika Strandhäll med sina förslag visat prov på samma dumhet igen. Verkligheten tycks överskattad och utopin snarare beundransvärd än just utopisk. Hade det inte varit för alla skattepengar som rullade hade man skrattat åt eländet, nu fastnar det nog halvvägs upp.

      Gilla

      • Ja, ett grundproblem är att ingen låtsas veta varför det ”bara har fungerat” förr. Ordning och reda, det klarade Konstapel Björk genom enkla tillsägelser. Alla drog sitt strå till stacken.
        När detta inte längre finns ”inbyggt” i samhällskontraktet får man fundera på hur det skal ersättas.

        Tar du upp Austen, så får väl jag säga att våra styrande har gott om både ”Stolthet och Fördom”!
        Sedan borde nog ”Pride” i originaltiteln översättas till ”Högfärd” på svenska, alltså den främsta av dödssynderna. (För den som händelsevis inte kommer ihåg sin bibliska nämndes de i förbigående i filmen Se7en.)
        Och då passar det utmärkt.

        Gilla

      • Sverige har gått från att ha varit ett agrart samhället till att bli ett industrialiserat och nu är väl tanken att vi ska ta nästa steg in i det okända. Precis som du säger så fungerade vissa saker förr, konstapel Björk hade en relativt lugn tillvaro med få eller inga ”grövre övertramp”. Nu är situationen en annan, vi har fått in nya problem som längre och längre sjukskrivningsperioder och fler och fler som blir sjuka. Det behövs nya tänkesätt, nya sätt att bemöta detta nya och ett annat förhållningssätt till vanlig moral. Det finns tyvärr de som utnyttjar systemet och det blir dom som sköter sig och de som inte gör det som betalar kollektivt. Här måste man möta problemet på en helt annan nivå med helt andra medel och helt annan lagstiftning på just den punkten istället för att döda budbäraren dvs den som verkligen är sjuk.

        Pride har man sysslat med ett tag i svensk politik men då mer inriktad på den typen av pride som handlar om minoriteters rättigheter på majoritetens bekostnad. Varje år besöker varje politiker som kan och får, SD är ju inte välkomna t ex, festivalen för att locka väljare med nya små utfästelser. Med andra ord få kontaktytor med Jane Austen där. För visst har våra styrande ”Stolthet Och Fördom” i överflöd. Stolthet över en partner som heter Mr. Darcy i boken men mp i verkligheten. Båda är berättelsens kärna kring vilket allt kretsar. Fördom är stämpeln man sätter på SD:s politik som alla anser både detta och dessutom rent stötande. Snart har man själv antagit samma åsikt och allt är frid och fröjd på Longbourne efter alla förvecklingar. Pride är också en dödssynd och statsministern gör nog regelbundna besök i katolska kyrkan i Stockholm för att avlägga bikt, den ligger ju runt hörnet från Sagerska Palatset så det är bara att tassa bakgatorna fram till Gustav Adolfs Torg och sen gena över Kungsträdgården. Han kan behöva det och så kan Annika Strandhäll efter hennes förslag. Kanske kan de två rusa runt nere i Kungsträdgården och leka ”Stolthet Och Fördom” genom att ropa ”Annika” ”Stefan” över ”heden”. Fantasin är det enda som sätter gränsen.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s