Historieskrivning från helvetet

Vissa gånger när man öppnar tidningar, följer debatter eller ser uttalanden kliar man sig i huvudet och undrar om folk lever i parallella universum. Det är den postmoderna agendan som ger sig till känna igen där sanning är en förtryckarmetod och subjektivitet en helt acceptabel metod för att uppnå ”vetenskaplighet”. Naturligtvis är denna agenda en slags spegelvärld där allt måste ses tvärtom. Höger är vänster och vänster är höger, upp är ner och ner är upp.

Alice I UnderlandetPrecis som i Alice i Underlandet är inte allting så som det verkar vara vid en första anblick när man tittar på förhandlingarna mellan EU och Turkiet. Foto: ”PlayingCrards Rosebush” av John Tenniel – http://aliceinwonderland.wikia.com/wiki. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons

Naturligtvis används också denna bekväma metod för att uppnå politiska poänger. För hur fel än grundpremissen än är, är slutklämmen det enda som räknas. Ingen bryr sig om hur man nådde fram till en så galen slutsats, det är som om allt kritiskt tänkande och analyserande bara försvann.

Mitt exempel på hur galen denna debatt kan bli hämtar jag från SVD (unvis.it) där det beskrivs hur desperat EU är för att få med Turkiet som medlemsstat, men där Turkiet kan kosta på sig att nonchalant kalla EU för en ”Islamofobisk kristen klubb”. Jag hävdar att problemen i förhandlingarna finns dels i historien och dels i dagens politiska värld både här och där. Den handlar däremot knappast om islamofobi som påståtts.

Historien om EU:s föhållande till Turkiet är egentligen en historia som börjar redan i slutet på 1400-talet, ja kanske redan när Östrom föll 1453. Balkan och alla dess länder var under Ottomansk överhöghet och krigen som rasade fick snabbt en religiös dimension. Fanatismen på båda sidorna ökade och med detta blev krigen också än mer blodiga.

Oförsonligheten var total och den grundlade också den misstänksamhet som präglar alla parter än idag. Wien var under två av dessa krig inringat och kunde ha fallit om inte räddningen kommit i sista sekunden. Därför är länder som Österrike rätt eller fel, djupt misstänksamt mot Turkiet.

OckupationTvå gånger lyckades den Ottomanska armén tränga så långt upp som Wien och ockupera staden, misstron går att spåra än i denna dag Foto: ”Hunername hazine 1524 257b” av Nakkaş Osman – Hüner-nāme, Topkapi-Serail-Museum, Hazine 1524, f. 257b. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons

Också Grekerna och grekcyprioterna är skeptiska och det har också sin historia. När Ottomanerna ockuperade landet sålde man delar av frisen till Parthenon-templet till engelsmännen, en tvist som pågår än idag där Grekland vill ha tillbaka det som nu hänger på British Museum i London plus delar i Paris.

En annan konsekvens var att den Ottomanska ockupationen ledde till att templet förstördes och snart efter det byggdes en moské på platsen för att markera det Ottomanska imperiets överhöghet. Templet hade innan ockupationen fungerat som Grekisk-Ortodox kyrka så markeringen hade två syften. Moskén revs så småningom för att markera tillbaka mot islam. Återigen är rätt eller fel frågan, men så gick det till.

Alla de länder som den gången drabbades av ockupationen, är också de länder som idag blockerar Turkiet från ett inträde. Rätt eller fel? Jag tar inte ställning i den frågan, det finns goda argument för ett inträde och det finns goda argument mot. Jag anser dessutom att man inte kan ta historiska händelser till intäkt för ett handlande som bara fördjupar sprickan. Det förgångna är det förgångna.

Jag konstaterar däremot att historien skriver fortfarande dagens agenda och att Erdogans uttalande om ”Islamofobisk kristen klubb” är ett påstående som vittnar om historielöshet. Det vittnar också om att nationen Turkiet under Erdogan inte förstår att man själva har varit en del av problemet med den historia som har utspelats. Uttalandet gjordes i Djibouti och går att läsa om i engelskspråkiga Breitbart.

KatynLär vi oss inte av historien är vi dömda att upprepa den. Att glömma eller ignorera historia borde vara förbjudet och alla länder och kulturer borde studera sin egna, också vi. Bilden visar gravmonumentet över offren i Katyn-massakern Foto: ”Chapel of the Katyn Massacre at Holy Cross church in Warsaw – 03” av Jolanta Dyr – Eget arbete. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Naturligtvis har också vi bidragit till att fördjupa splittringen och det är den vi fortfarande ser i de tröga förhandlingarna. Historien spelar åter igen in och det ställer till det. Än en gång är frågan om det är rätt eller fel att låta historien inverka på dagens agenda rätt central. Men hur man än ser på det är det så flera länder antagligen kollektivt tänker.

Samma inställning går igen från båda sidor i striden om folkmordet på Armenier 1915. En sida hävdar att det var folkmord, en sida vill inte kännas vid händelsen. Anledningen till den motsträviga attityden från Turkiet i den frågan är att det var under det Ottomanska imperiets sista dagar händelserna ägde rum.

Det finns en poäng i argumentet, det Ottomanska riket var visserligen Turkiet men också flertalet länder som idag är självständiga. Varför Turkiet ensamt ska bära hundhuvudet är svårt att se, men samtidigt är folkmordet på Armenierna en realitet som någon bör stryka ett streck över genom att erkänna massakern och framför allt be om ursäkt. Mer om händelserna 1915 kan man läsa om i artikeln i Wikipedia.

Ursäkten och erkännandet har kommit så man får betrakta den saken som utagerad även om historien ett tag väckte irritation från Turkiets sida. Läs om erkännandet på Europaportalen. Också den dimensionen är alltså överspelad och man kan kanske stryka ett streck också över den historien om det inte var för den ömsesidiga misstänksamheten som bottnar i historien.

Karl XIIFel beskriven eller feltolkad kan istället historien bli en belastning där felaktiga argument baserade på felaktiga slutsatser kan förekomma. Foto: Wikipedia Gustav Cederströms ”Karl XII Likfärd”

Men det är inte bara det förgångna som slänger käppar i hjulen i samtalen som förts mellan EU:s Jean-Claude Juncker och Turkiets Recep Erdogan under den senares besök i Belgien. Det är i lika hög grad i nuet problemen går att finna. Turkiet är som bekant ett transitland för smugglingen av flyktingar till Europa. De är också ett land som tar emot många av dessa och låter dem stanna.

För att  förbättra Turkiets kustbevakning och få till ett bättre mottagande kan nu EU tänka sig att betala pengar till Turkiet. Man vill helt enkelt outsourca bevakningen så att flyktingsmugglingen stoppas på plats. Man vill också att fler ska stanna och/eller skickas tillbaka till Turkiet. Allt för att slippa problemet på hemmaplan vilket kan te sig lite cyniskt men tyvärr, samhällen som våra kan inte längre svälja alla flyktingar.

I det här läget är det naturligtvis diplomatins grundregler om att ge och ta som gäller. Turkiet kräver därför helt rättmätigt politiska eftergifter som visumlättnader för Turkiska medborgare som vill resa in i EU. Det politiska spelet kring flyktingar och vad det får för konsekvenser på hemmaplan kan man läsa om i blogginlägget från Fnordspotting.

VisumDet är bland annat detta Turkiet och turkarna vill slippa, att ansöka om visum vid inresa i EU. Visat är ett Östtyskt från sjuttiotalet Foto: Wikimedia Commons

Det finns dock ett krav på listan som återigen de länderna som hittills har motsatt sig Turkiet som medlem reagerar på. Turkiet vill att landet ska betraktas som ”Säkert land”, alltså ett land som det är säkert att sända tillbaka migranter till då dessa inte riskerar förföljelse. Men i ”inte riskerar förföljelse” ligger själva rävsaxen. En del av de flyende är Kurder från området runt staden Kobane i Syrien. De har drivits på flykt i skuggan av att ISIL intagit flera städer i området.

Inte heller Turkiet har ett oproblematiskt förhållande till folkgruppen med sina otaliga krig med PKK och till för lite sen förbudet att tala Kurdiska i skolan. Om du vill kan du läsa om detta i artikeln från SVT (unvis.it). När dessutom konflikten hotar att eskalera, är man nog inte så roade i Bryssel. Mer om det i SVD (unvis.it)

Det var inte förrän 2013 som Kurder fick den rätten och då bara i vissa skolor. Samma år togs tvånget att svära ed till Turkiet bort men fortfarande litar inte alla EU:s medlemmar på försäkringarna från Ankara. Ska man sända tillbaka t ex kurder vill man ha bättre grund än den Turkiet har stått på hittills. Historien spökar alltså till det igen.

Det är med det här som bakgrund som själva historieförfalskningen kommer in och det är SVD som står för den. Tyvärr går inte att länka till artikeln, de viktiga bitarna är borttagna i den digitala versionen. Jag har därför tvingats fotografera artikeln som du hittar här under.

WP_20151007_22_28_35_Pro__highresArtikeln som inte gick att få fram digitalt, här hittar du istället en avfotograferad version. Foto: Eget

I en del av denna skriver Teresa Küchler att ”Turkiet har varit ett kandidatland i 16 år men medlemskapsförhandlingarna är frysta, främst för att Grekland och ärkefienden Cypern blockerar alla förhandlingskapitel, men också för att Tyskland, Österrike, Frankrike och andra länder är uttalade motståndare till att någonsin ta in det stora muslimska landet i EU.” Det magiska ordet är uttalat, det skulle alltså röra sig om islamofobi från vissa länder inom EU.

Jag anser dock att den förklaringen är att göra saker och ting lite väl enkla för sig. Förutom de problem jag redan har redovisat kan man också räkna in andra. Erdogan har börjat visa upp en allt tydligare ledarstil lik Putins. Motstånd krossas, demonstranter beskrivs som terrorister och konspiratörer, massarresteringar av oppositionella är några av de inslag som ingår. Mer om detta i DN (unvis.it) och i GP (unvis.it).

Andra saker som inverkar negativt är Turkiets nya offensiv mot bl a PKK. Delar av den kurdiska beväpnade fronten är de enda som aktivt bekämpar Daesh, så dessa offensiver drabbar alltså kriget mot dessa. Ett fortsatt krig mot ”fel” sida är något som rör upp känslorna i Bryssel. När fokus borde ligga på att bekämpa Daesh, väljer man att attackera de enda som slåss mot dessa.

PeshmergaEn av de saker som sticker i EU:s ögon är att när Turkiet intensifierar sina strider mot kurderna ger man sig på peshmerga som är en av de få som aktivt strider mot Daesh Foto: Wikipedia

Hela historien kring SVD och deras slutsatser andas alltså historielöshet och en hel del brister på analys i nutidens politik. Istället tar man till ett i tiden lämpligt argument som ”islamofobi” som anas mellan raderna. Det finns som jag förhoppningsvis har visat en rad andra problem, både historiska som ställer till det men också nutida. Dessa sätter effektivt hinder i vägen i de förhandlingar om inträde i unionen då man är väldigt noga med att poängtera demokratiska grundvärden. Frågetecknen kring dessa är många i fallet Turkiet.

Där och ingen annanstans hittar SVD sanningen bakom de gnisslande förhandlingarna. För Erdogan är det också ganska bekvämt att peka på EU som en ”Islamofobisk kristen klubb”. Att inget av det är sant spelar ingen roll, det är ju vad man påstår som är det viktiga. Inte heller kan man sätta fokus på de egna besluten och den egna politiska agendan, sånt är bara vita människors förtryck. Det är vi som ska skämmas för att vi håller idealen högt och värnar om värderingar, inte andra som bryter dessa.

Löjesguiden utser idag SVD till en solklar kandidat till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Journalistiska förenklingar av komplexa problem och felaktiga slutsatser är inte direkt smickrande. I fallet Turkiet finns all anledning att titta på många andra faktorer än de gamla invanda. Gör man det finner man en delvis annorlunda bild som hade gett en bättre balans dvs objektivitet. I en tid då objektivitet tycks ha flytt fältet inom journalistiken är det dock inte så konstigt. Det gör er till goda kandidater till priset.”

Annonser

9 thoughts on “Historieskrivning från helvetet

  1. Vad jag förstått erkänner en troende muslim aldrig de brott den enligt vår sed har begått,boken Koranen urskuldar muslimen det är Allahs vilja, Koranens sharia står över vår mänskliga rättsordning.

    Gilla

    • Kan inte tillräckligt om koranen för att veta vad som står där, men jag vet att man enligt tradition kan se åt andra hållet för egna övergrepp medan man är pinsamt medvetna om andras. Ett exempel på det hände häromdagen på Twitter och jag kommer att skriva om det så jag ska inte avslöja för mycket men Ali Esbati var inblandad och som vanligt hade han extremt fel.

      Ett annat exempel är att när postmoderna tokagendor dyker upp där det anklagas till höger och vänster om slavhandel, stämmer alltid andra grupper in som aldrig drabbades. Tvärtom var förfäderna till dessa personer istället själva inblandade i en så mycket större slavhandel eftersom Arabvärlden hade en glupande aptit på varan. Enligt uttolkningen av koranen var det nämligen inte okej att göra en muslim till slav, men däremot en otrogen. Så hamnade massor av afrikaner i länder runt Gulfen, så hamnade kidnappade ryska bondflickor i bejens harem i Istanbul osv. En slavhandel som delvis pågår än idag fast under andra förespeglingar och mer diskret. Filippinska kvinnor, arbetare från Butan, Bangladesh och Nepal flygs in som arbetskraft i hem och på byggen. Snart är de sexslavar eller slavar som sänds hem utan lön i mer än ett fall. Fifa är idag indragen i en bad-willaffär angående fotbolls-vm i Qatar där arenorna där man ska spela är byggda av dessa människor där arbetsförhållanden och löneutbetalningarna har varit under all kritik.

      Gilla

  2. Varför skulle Turkiet vilja vara med och betala för att vara medlem i en konkursbo som EU när de får betalt för att hålla sig utanför? It’s all about the Money.

    Gilla

    • Turkiet vill av någon anledning med, fråga mig inte om motivet. Jag kan tänka mig att det handlar om alla Turkar som bor i Sverige, Tyskland, Belgien osv. Det kan också handla om framtida möjligheter (?) att göra affärer (?????) där den fria rörligheten lockar. Men annars är det som du säger, saker och ting har förändrats där Turkiet inte behöver oss men vi behöver dom. Återstår att se hur stort det behovet är, det kommer kanske att anpassas till hur stort hålet i plånboken är. Det återstår också att se om den inneboende motviljan från länder som Tyskland, Österrike, Frankrike t ex går att överbrygga. Jag betvivlar lite att de är villiga att bara stryka ett streck över allt. Nästa del i det pusslet heter ju Serbien som också dom knackar på dörren. Men med tanke på hur medveten man är om historiska oförrätter, historien och känslorna för Turkiet i det landet, tror jag det kommer att sluta med att de andra EU-länderna tvingas välja mellan de två. Det kan till och med bli så att Serbien villkorar att om dom ska komma med får nog Turkiet respass, så blodig är den delen av historien och så mycket inverkar den fortfarande på folk och nationers känslor. Återstår att se var allt landar alltså.

      Gilla

      • Enligt andra som kan läsa turkisk press så är intresset för EU-medlemskap ganska svagt och har varit så länge. Mycket inrikes utrikespolitik och tvärtom.

        Gilla

      • Där är det en riktig lågoddsare och jag förstår nog inte riktigt varför Erdogan ens bemödar sig. EU utmålas som heta på gröten av SVD men i samma andetag erkänner tidningen att Tyskland, Frankrike, Österrike m fl är mer än lovligt svala inför prospektet så där föll också den tråden pladask. Jag tror det tre frågor som skulle kunna få i varje fall Turkiet intresserade. Den första är pengar från EU till kustbevakning, en inbesparing för den egna statskassan och en outsourcing åt EU så man slipper alla migranter och svarta rubriker i tidningarna. Två: Visumfrihet åt sina medborgare eftersom de allt som oftast har släkt någonstans i Europa. Tre: Få ett erkännande att de är ett ”säkert land” vilket skulle innebära att landet erkänns som ett där full kontroll över de egna gränserna råder. Det skulle i det förlängda betyda att landet tar emot alla de som flyr vilket ger stödpengar. I övrigt tror jag som du att intresset är lägre på båda sidorna än det har varit på länge.

        Gilla

    • Glömde bara en sak! Det handlar också om att analysen från vissa håll alltid handlar om samma sak. Vad det än handlar om är det alltid ”islamofobin”. Det är ingen bra metod och det är definitivt brist på analys när man alltid kommer fram till samma slutsats. Ingen kan väl på fullaste allvar ta Erdogan på allvar när han skyller på det gamla vanliga, om åhörarna inte är av samma åsikt då förstås. Då fungerar ju budskapet bara som en bekräftelse på att man hade rätt från början. Den historiska förklaringen, den nutida problematiseringen i dagens politik – allt lyser med sin frånvaro. Inte minst SVD har trampat i den fällan och det gör det hela än mer delikat.

      Gilla

  3. En gedigen historielektion!
    Man kan som vanligt konstatera att de stora länderna (Tyskland, Frankrike) struntar i vad Turkiets närmsta grannar har att säga om färdriktning.

    Gilla

    • Tackar Kristian, alltför snällt alltför snällt! För visst spökar historien till det, inte minst på den Europeiska sidan. Inte för att jag inte förstår det, tvärtom jag förstår att man känner en olust inför ett land som inte för allt för länge sedan stod utanför ens stadsmurar och hotade att spränga sönder dessa, men jag ser också ett samband SVD tycks missa. Där pekas på den så populära ”islamofobin”. Jag skulle nästan med kraft och emfas kunna hävda att den förklaringsmodellen finns snarare i journalisternas huvuden än i verkligheten. Den är som plockad ur overkligheten och passar nog bättre in i ett journalistiskt mönster än ett historiskt.

      Också dagens historia, den som kommer att gå att läsa i morgondagens historieböcker (förhoppningsvis!), är en som inverkar. Vad båda sidor vidtar för åtgärder, vad de åtar sig att göra, hur de agerar inåt och gentemot tredje part t ex kurderna, vad de säger och vilka fokus de sätter kommer att inverka på hur den andra svarar. Vissa saker kan man tala om, till och med komma överens om. Andra saker måste man kompromissa om och då gäller ”ge och ta” som princip. För det tredje finns definitiva ”no, no”, dit går man inte om man vill ha en diskussion och ett ömsesidigt utbyte.

      Det är de här två dimensionerna – nu och då – som i varje fall jag saknar i varje analys gjord av en journalist. Det är en falsk historieskrivning där analysen utifrån premisserna är fel och därför blir också slutsatserna fel. Och fel är ju som bekant fel, inget kan förändra detta konstanta faktum. Utifrån den historia vi känner kan vi inte dra vissa slutsatser, andra kan vi definitivt dra och en tredje kategori måste vi omvärdera vartefter nya rön dyker upp. Läxan här är alltså att aldrig sätta en journalist att analysera dagens politiska diskurs, att alltid vara medveten om båda sidors historia och arv, samt att alltid se dagens agenda som en som påverkar beslut på båda sidor av ett förhandlingsbord.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s