Börja om från början!

Dags att starta om det här landet från början, omstartsknappen nu tack! Efter en vecka i sordinens tecken med tanke på händelserna i Bryssel, börjar nu kommentarerna komma. De flesta är sansade, faktiskt riktigt rakryggade – vi måste stå upp och börja försvara det öppna demokratiska samhället. En syn jag delar, vi måste sluta krypa och stå upp mer än någonsin. Vi måste försvara vår idé, våra ideal och vårt värde istället för att krypa inför en hoper barbarers.

Men så finns det dom som tar tillfället i akt för att se till att i vanlig ordning se till att skulden blir vår. Det är deras synsätt som får mig att undra om inte det vore bättre att börja om från början. Mönstret i argumentationen går att känna igen från en mils avstånd. ”Hatet på nätet”, ”Hatet som får breda ut sig”, ”Högerextremismen”, ”Breivik” och så vidare går igen och igen. Allt är sociala medias skuld trots att sociala media är relativt befriade från det mesta av det påstådda hatet där det är en liten grupp som vanligt förstör för de många.

Facebook är alltså trots SVD:s olika försök (SVD; Archive) till påhopp på företeelsen, inte tummelplatsen för all världens hat. För med en ”reporter” som Jack Werner kan det nog tyvärr bara gå fel. Skulle han t ex någonsin få för sig att börja kartlägga vänsterns hat på nätet? Otroliga saker har hänt förr, men aldrig så otroliga. För då hatet finns, skriver man bara om en företeelse inte alla.

Det tycks alltid vara samma fenomen man riktar in sig på. ”Breivik”, högerns hat och så vidare är tydliga indikatorer men få gånger läser vi någonsin om vänsterns rätt tydliga hat? Skulle inte tro det! Istället är det som om journalisten följer ett slags manus redan skrivet där vissa saker är värda att uppmärksamma, andra absolut inte. Låt mig ge dig några exempel på hur en sådan agenda kan se ut.

I Sverige är det skillnad på hat och hat. En sidas hat uppmärksammas med all rätt, en annan sidas diskuteras inte ens och alla är patologiskt intresserade av det nästan obefintliga hatet på nätet. Istället för att diskutera diskutera hatet utan förtecken eller inskränkningar, får vi alltså en diskussion som för länge sedan har kantrat. Foto: Wikimedia Commons

Ett exempel är ”rasismen” i samhället. Jo, jag hatar också rasism men problemet är att man ser en typ av rasism men inte en annan. Riktas rasismen mot muslimer som grupp rycker alla ut. Inget fel i det, tvärtom så hatar jag som sagt alla former av rasism också mot dom. För jag vänder mig INTE mot alla muslimer, bara de som följer samma tanke- bana som de redan radikaliserade. För trots vidrigheterna som nu senast i Bryssels, så är IS en liten bråkdel av en större grupp som ibland håller med vad de säger och ibland inte.

Jämför vi reaktionerna så blir det dock mer problematiskt. För samtidigt ser man inte den andra sidan av myntet. Ser journalisten t ex hatet mot den vite medelålders mannen som aldrig har gjort en fluga förnär? Inte alls! Ser journalisten den antisemitism som ganska ohejdat får breda ut sig och där en viss grupp nästan alltid är inblandade i den? Glöm det! Exemplet Malmö borde mana till eftertanke men diskussionen efter varje reportage om hur illa det är ställt, dör lika fort som den uppstår.

Som sagt, hatet finns men min erfarenhet är att det är svensk vänster eller så kallade muslimer som står för den. Den delen diskuteras dock aldrig, konstigt det där.  För det heter ju i debatten att det alltid är ”högerkrafter”. Det beror nog snarare på att man vill införa enpartistaten och försöker hitta sina skäl till det. Det heter också alltid från den typen av debattörer ”att vi måste tala om problemet”. Problemet är att det är lika illa ställt i det påståendet som det är annars. Man ser en typ av problem, men inte ett annat.

En av de som inte förstår ett dugg och som agerar utifrån denna okunskap är Mona Sahlin. I hennes senaste inlägg (Dagens Samhälle; Archive) talar hon länge om väl om hatet……men helt förgäves. Redan i andra stycket stänger i varje fall jag av. Blandningen av känslomässiga övertoner/överdrifter och rena propagandalögner blir liksom för mycket i citaten.

”Varje dag utsätts människor för stormar av hat och redan i dag väljer journalister tystnad, unga tjejer blundar för glåporden för att orka med sin skoldag och politiker drar sig undan när familjen utsätts för hot.”

Men vad vore väl inte ett förfall om det inte blev värre än så. Att inte förstå skillnaden mellan ungdomligt oförstånd och extremism är ett sånt misstag som hon ger liv åt med följande formuleringar:

”Men alltför ofta är det på chattforum, i kommentarsfält och på sociala medier dessa hot börjar växa för att sedan sippra ut i verkligheten i form av det hat som ger extremisten sin näring. Vi får därför inte bara betrakta den som utövar våld som våldsbejakande. Ett stort ansvar vilar också på författaren till de texter som sporrar aktivisten till handling.”

Hur lite man förstår av avsaknaden av samband mellan ren frustration och politisk eller religiös extremism för att kunna formulera de där meningarna är rätt talande. Unga och arga har vi alla varit och någon gång, troligen flera. Antagligen har ingen, inte ens jag, kommer undan att ha sagt överilade saker. Troligen har inte heller Mona Sahlin undgått detta.

En radikalisering där människor gör överväganden som att religion, eller vad man uppfattar som religion, är viktigare än människoliv och att det därför är okej att ta dessa är en helt annan process. De två olik processerna bör inte blandas ihop och de bör definitivt inte jämföras med varandra för att urskulda en grupps hat. Hat är hat, vem det än kommer från. Så enkelt är det och det borde också Mona Sahlin förstå. Det är nämligen ordentligt fel att säga att vardagsilskan snart blir till hat och dessutom till radikalisering.

Att blanda ihop så diametralt olika företeelser och begrepp är skrämmande, för att inte tala om okunnigt. Det är av samma anledning, okunnigheten, hennes oförmåga att förstå innebörden av sitt egna jobb plötsligt blir rätt intressant. Låt oss ta ett exempel: Mona Sahlin är ju en varm vän av att se till att hemvändande terrorister som har varit nere i Syrien på jihadresa, ska få vård, hjälp med lägenhet och jobb. Om man då frågar sig det viktigaste av allt, finns det stöd för hennes synsätt i vetenskapen så blir svaret ”Nej”.

Abdulhamid Abaaoud började sin bana som jihadistresenär till Syrien för att senare ta steget över till att återvända och bli hjärnan bakom flera terrordåd i Europa. Han sköts senare till döds men frågan kvarstår, hur länge ska återvändandet och därmed naiviteten få fortsätta? När Mona Sahlins arbete och grund också den vacklar på en avgrund av ovetenskaplighet utan att etablissemanget lyssnar, börjar man undra om inte Mona Sahlin borde bytas ut. Foto: By BFMTV – https://easternmediterraneanagency.files.wordpress.com/2015/11/abdelhamid-abaaoud.png?w=602&h=335&crop=1, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=47612992

Erik Wennström är psykolog och en erkänd sådan. I ett blogginlägg vänder han sig emot synen som Sahlin med flera gör gällande när de påstår att hemvändande terrorister lider av ett avvikande socialt beteende och därför bäst hjälps med stöd att kunna återgå till mer ”normala” sådana. Att resa ner och döda i en religions namn är istället ett ställnings-tagande och en överlagd handling/tanke som leder fram till ett beslut – att resa ner för att strida för vad man ser som ett rättfärdigt mål. Insatserna missar därmed själva målet.

Nu kommer från och med idag terrorresor att straffbeläggas, ett steg i rätt riktning. Men lagen innehåller luckor redan från början. Är man t ex medborgare i ett annat land kan inte svensk lag appliceras, detta på grund av internationella konventioner som vi har skrivit under. Det är främst genom FN som dessa finns och som reglerar rättigheter hos migranter. Därmed kan folk med medborgarskap som väljer att åka ner till krigets Syrien gå fria från straff men ändå vistas i vårt land. Skrämmande med tanke på alla nytillkomna.

I det sammanhanget spelar religiösa ledare en stor roll. De måste agera föredömen och ta avstånd från ondskan. Det gör också vissa imamer i vårt land, de ska ha heder för sitt arbete. Gör man inte det är man snarare en medlöpare. För som man har konstaterat i Storbritannien, både yttrandefrihet och religionsfrihet förpliktigar. Sätter man inte gränser, och det är vi ju omvittnat usla på i Sverige, kommer snart fler som imamen Abo Raad (Gefle Dagblad; Archive) att vinna följare och få utveckla sin skruvade ideologi.

Det kan också i värsta fall gå som i Storbritannien där man misstänker att 85 shariadomstolar (Mail Online) finns runt om i landet och som håller på att skapa en stat i staten där Brittiska lagar inte längre anses legitima. Dessa sägs ha varit för mer hårdföra regler som att hugga av händer för vissa brott och att man dessutom har godkänt barnäktenskap.

Tystnad! Det är så man opererar inifrån. Det blir därför svårt att bevisa men vissa uppgifter tyder på att det finns shariadomstolar i Storbritannien. Foto: Wikimedia Commons

De drivs av extremister som ser dessa straff som naturliga, också detta ett resultat av för många och för snabbt. Det bör dock påpekas att eftersom dessa, om de finns, opererar i det tysta och lite läcker ut. Det är därför svårt att säga vad som är sant och falskt i sammanhanget.

Det finns några saker vi som nation måste komma ihåg. Vi har ställts mot en inre fiende som Abo Raad och krafter som i exemplet Storbritannien som följer dessa läror, vi har en radikalisering (Aftonbladet; Archive) som pågår just nu runt om i städernas förorter men vi har samtidigt en dålig organisation (Aftonbladet; Archive) att möta vår tids stora ondska. Vi har till och med ett politiskt parti som ser all debatt (Aftonbladet; Archive) i ämnet som icke önskvärd. Man kan gott säga att så här långt är arbetet inte så värst imponerande.

Inte heller Mona Sahlin är nöjd men försöker samtidigt släta över problemet (Sydsvenskan; Archive) vi som samhälle ställts inför. Ett tiotal kommuner av landets 290 som har en framtagen handlingsplan för att kunna bemöta vår tids utmaning på området, kan inte sägas vara ett bra resultat. Ändå försöker Sahlin att sopa problemet under mattan. Vad säger en sån sak om hennes kompetens att ha det övergripande ansvaret för en av vår tids stora ödesfrågor?

Nej tyvärr skvallrar Mona Sahlins synsätt på flera plan om en djup okunskap och en skrämmande naiv syn på saker och ting. Att hjälpa ”missanpassade ungdomar” med allehanda hjälp från samhället kan dessutom stå oss dyrt då terrordåd i Frankrike t ex har haft inslag av just återvändande som deltagare i dessa. Ska man ställa frågan på sin spets, måste man fråga sig om Sverige har råd med Mona Sahlin och om det ska behöva kosta människoliv innan vi inser hur illa det är ställt. Som sagt, börja om från början!

Om man anförtros makt, måste man också ha kunskapen om hur man bäst använder den. När man hela tiden har fel är det nog dags att byta ut dessa ledare men så är inte fallet. I Sverige kan vissa hålla sig kvar hur länge som helst, hur inkompetenta de än är Foto: By Unknown – Colored portrait and a black and white rubbing of the portrait, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=8151462

Löjesguiden nominerar idag Mona Sahlin till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Mona Sahlin är med lite vilja och fantasi sinnebilden för det svenska förfallet. Politiska kontakter tycks vara viktigare än kompetens, att ha ”rätt åsikter” likaså. Fallet för den med lite eller inget att bidra med till samhället är alltid mjukast ju högre upp i hierarkin man kommer tycks det. Allt detta sammantaget gör henne till en formidabel kandidat.”