Sverige måste vara det enda landet i världen förutom Nordkorea och Kina, där landets akademiska elit öppet kan erkänna att man har en politisk agenda och att man inte alls är objektiv i sina bedömningar. Professorer, doktorander och andra sysslar inte längre med ”objektiv” forskning. Istället för kunskap har vi alltså ersatt denna med subjektivt tyckande lätt maskerat till ”vetenskap”. Det enda syftet med detta tycks vara att påtala för populasen vad de ska tycka och hur ”verkligheten” egentligen ser ut.
Tyvärr har allt som oftast dessa proffstyckare vänsteråsikter. Det är som om dessas mission nästan har antagit religiösa dimensioner när de ska ut och tala om varför man bara kan ha just vänsteråsikter. Förstärkt av titlar som ”professor” och ”doktor”, skänker man dessutom det som bara är en åsikt en aura av trovärdighet. Det hela är lite grann som det gamla bondesamhällets hästhandlare, men nu heter varorna ”åsikter” och ”fakta”.
En av dessa moderna hästhandlare är Stig-Björn Ljunggren. Han brukar i olika sammanhang titulera sig ”den s-märkte statsvetaren” eftersom han är just sosse och statsvetare. Hur ska man kunna lita på en person som inte ens sticker under stol med att hans infallsvinkel är just socialdemokratens?
Svensk vänster liknar allt mer en religiös procession där de heliga relikerna och symbolfrågorna bärs fram likt madonna-figurer. Ingen analys i världen kan förneka de problem som blir allt mer övertydliga, ändå missar just analysen hela tiden målet
Foto: By Leonid Solomatkin – http://www.the-athenaeum.org/art/detail.php?ID=219679, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=47136868
För genom att blanda ihop två oförenliga begrepp, subjektivitet och objektivitet, har han ju effektivt stängt dörren till antingen det ena, det andra eller båda två. Man kan faktiskt inte vara statsvetare, objektiv och öppet ha tagit politiskt ställningstagande på en och samma gång. För statsvetenskap är klar som kristall på en punkt, objektivitet gäller. Men avsaknaden av objektivitet är inte allt som går att kritisera tyvärr.
Hans debattartikel häromsistens i Aftonbladet (unvis.it) är lika fel den som hans förmenta ”objektivitet”. Slutsatsen att svenska folket skiter i Stefan Löfven är visserligen riktigt men här finns fler felaktiga slutsatser än det finns riktiga. Ta följande exempel:
”Sverige har utvecklats från en folkrörelsedemokrati till en publikdemokrati där den mediala logiken bestämmer hur det politiska samtalet utformas. Det är därför socialdemokratins framtidsdebatt äger rum i tidningar, på nätet, i tv och andra digitalburna sammanhang. Inte i partiets organisationer. Ty partiet är dött som samlingspunkt.”
Jo, det är sant att det skett en vindkantring. Jo, det är sant att partiet Socialdemokraterna är dött men problemet med påståendet är att det är andra partier också. Få eller inga partier idag har en livfull debatt bland medlemmar från lokalplan till de högsta styrande organen.
Medlemsmöten och hela organisationsmöten har snabbt förvandlats till kafferep där frågor diskuteras men få beslut (Aftonbladet; Archive) av vikt tas. Istället har debatten flyttat till nätet hos i stort sett alla och besluten är idag väldigt centraliserade till en liten elit i partiernas topp. Här skiljer sig inte Socialdemokratin från något annat parti i dagens riksdag, tvärtom har de alltför mycket gemensamt på den punkten.
Felaktigheterna fortsätter i citat som:
”Den tredje förlusten som drabbat socialdemokratin är som bärare av en gemensam berättelse för svenska folket. Svenskheten är på upphällningen, det nationella bryts samman av globala krafter parallellt med individualismens utbredning.”
Svenskheten på upphällningen? Vad menar han? Länge hette vår nationaldag ”svenska flaggans dag”. 1983 blev den vår officiella nationaldag och flaggdag, samtidigt blev den en helgdag. Jag skulle till och med gå så långt att jag påstår att svensk precis som Europeisk nationalism är på frammarsch. I kölvattnet på det är svenskhet och behovet av en nationell identitet ökande, inte minskande. Mycket på grund av vad som kallas ”globala krafter” eller globalisering.
I en tid när den nationella identiteten och de mer extrema nationella uttrycken ökar i Europa, påstås att ”svenskheten skulle vara på upphällningen”. Tvärtom ökar den också här på både gott och ont. Foto: By Поленов – http://www.polenov.su, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=23501398
I stort sett det enda så lång jag kan instämma i, är att Socialdemokratin är slut som parti. Men den ”delseger”, alltså att partiet ”bara” ligger och hovrar kring 20-procentsstrecket, är ju hur fel som helst. Tvärtom lär den nedåtgående spiralen fortsätta att ta partiet rakt ner i avgrunden så länge man inte vidtar en rad saker.
För det första måste samarbetet med både Miljöpartiet och Vänsterpartiet med omedelbar verkan upphöra. Deras förslag (DN; Archive) är inte bara skadliga för näringslivet, utan det är i vanlig ordning konsumenterna som betalar för deras dumheter i form av höjda avgifter eller sämre villkor. Medborgaren betalar åter indirekt mer skatt utöver vad han eller hon redan betalar ur egen ficka genom att bankernas höjda kostnader drabbar dem.
Det är inte den enda skatt som höjs, faktiskt kommer budgetar under 2016 innebära rena skattechocker. Det är ju så vänstern opererar och det enda sättet förslaget de har för att bemöta de kostnadsökningar (DN; Archive) som nu kommer men som man tidigare så hårt förnekade. Den dagen Socialdemokraterna kommer till självinsikt om att det är de som betalar för de andra partiernas vidlyftighet, kanske de har en chans men fan tror det.
När man dessutom står så pass långt från de ideal man själv påstår sig stå för, ligger varningen för hyckleri (Expressen; Archive) extremt nära till hands. Stig-Björn Ljunggren och andra debattörer borde kanske rikta in sig på den diskrepans som alltid tycks råda i detta parti. De har ju för länge sedan glömt omtanken om medborgaren för att istället se till att den egna lyckan blir total.
De enskilda giriga inom Socialdemokratin är knappast ensamma. De är istället tillsammans med LO storägare av både kapital och tillgångar som du kan läsa mer om på Rebecca Weidmo Uvells blogg. De falska tongångarna har dessutom basunerats ut en längre tid. Detta är ingen ny företeelse inom en arbetarrörelse vars enda arbete är att fortsätta att lura medborgaren med allehanda knep.
Vem som är skurken i den soppa som kallas ”svensk vänster” är svårt att avgöra. Det mest talande är dock att de tycks vilja höja skatten på allt och alla till dess ingen längre kan eller vill tjäna en spänn längre. Ingen inom rörelsen talar däremot om sig själva som skurken trots att man äger mer än genomsnittliga bergtroll brukar göra Foto: ”The Last Bandit” Filmaffisch Wikimedia Commons
Det är alltså rätt många poänger Stig-Björn missar, men den grövsta är ändå den sista. När han i all välmening vill ge Socialdemokraterna en alternativ inriktning och ge dem ett nytt samtal att föra med medborgaren är det något som liksom slår slint.
”Vad ska då komma i stället? Framförallt är det identitetspolitiken som formulerats som ersättningsberättelse, där det inte längre är Per Albins folkhemideal som står i centrum, alltså att det inte ska finnas några kelgrisar eller styvbarn, utan snarare ett återupplivande av grupptänkandet.”
Det lite sorgliga, kanske rent av glädjande (?), är att svensk vänster med sådana här uttalanden och tankar, allt mer fjärmar sig från verkligheten. Det är som om dom allihop hade drabbats av just den postkoloniala förbannelsen och att man nu i allt högre grad försvinner, imploderar eller slår knut på sig själva i processen att verkligen visa hur långt från realism man faktiskt står. Svensk vänster är helt enkelt i stort behov av hjälp som att lägga ner den.
Det är nämligen inte mer identitetstänkande eller politik som landet behöver. Istället är det en större respekt för människan oavsett om hon är enbent lesbian från norra Mongoliet, eller om hon är som alla andra. Att se individen har nämligen hittills aldrig varit folkhemmets starkaste gren. Tvärtom förutsätter den en grundsyn av kollektivism vilket har format hela den svenska vänstern sätt att tänka.
Man behöver också komma till insikt om att de lösningar man hittills har använt sig av, t ex eviga skattehöjningar, är en förlegad och kontraproduktiv politik som hör till gårdagen. Tillväxt och jobbskapande som är en förutsättning för välfärdssamhället, kan aldrig komma ur en politik som hela tiden dränerar grundförutsättningen för den. Att hela tiden rycka mattan under fötterna från det som faktiskt är ett måste för välfärd dvs god ekonomi, är i bästa fall att beskriva som självdestruktivt.
Att uppnå visdom, att kunna bli klokare och därmed se sig själv och sitt egna beteende är inte svensk vänsters starka sida. Tvärtom är de uppfyllda av sån brist på just detta och en tro på att man sitter inne med alla de nödvändiga lösningarna. De bristerna blir snart till dåliga förslag och därmed är landets öde beseglat om inget görs. Foto: By Marubatsu – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=799678
Grundproblemen i alla fallen är just analysen. Istället för att ens komma fram till en i minsta möjliga mån självkritisk bild, kommer man hela tiden fram till en allt mer verklighets-frånvänd världsbild. Omvärldsanalysen haltar, men det gör också slutsatserna. Därmed blir förslagen allt mer genomkorkade och man kan snart inte ens läsa en debattartikel utan att börja undra över tillståndet i en rörelse som helt har tappat markkontakten. Snälla vänster analyser gärna mera, men gör det framför allt bättre.
Löjesguiden nominerar idag svensk vänster, deras debattörer och den postkolonialt anfrätta agendan som har förgiftat rörelsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Lägg ner, lägg ner så in i vassen och stäng för guds skull locket på burken för att aldrig mer öppnas igen. Märk gärna tunnan den begravs i ”riskavfall”. Det gör rörelsen till en formfulländad kandidat till priset.”
Löjesguiden 
Du har förstås rätt om vänstern, och någon analytisk förmåga finns knappast någonstans i det partipolitiska fältet. Men du är så arg att du i fråga om Stig-Björns text hugger så hårt i sten att yxan kanske blir oanvändbar. Medan du filar på eggen föreslår jag att du läser texten noga igen, smakar på orden och studerar kontrasteringarna i otaliga meningar och stycken, kollar hur satsens inledning ställs mot värjsticket i slutet. Det här är förmodligen den mest ironiska och samtidigt mest träffande text om dagens socialdemokrati som någon har skrivit. Det är så sakkunnigt insiktsfullt och elakt, att (s)-are och hela vänstern inte kan göra annat än vrida sig som maskar på kroken och försöka glömma vad de har läst. Mästerligt. Raffinerat.
GillaGilla
Arg? Jag? Näääää, däremot kritisk till slutsatserna och framför allt hur han hela tiden landar fel i bilden av vad som är fel. Visst är den stundtals träffande men jag är ytterst förvånad över hur t ex identitetspolitik ska kunna ersätta visionen om Per-Albins folkhem. I synnerhet när man vet att just samma politik fragmenterar samhället och ställer grupp mot grupp. I samma mening vill han se större enighet men hur ska det vara möjligt om man samtidigt ställer obskyra gruppers intressen framför flertalets? Här behövs klarsyn som saknas, det behövs en del smärtsamma sanningar som att V och MP är vägen till undergång men också de slutsatsatserna saknas. Nej, jag är inte arg men jädrans besviken över att ingen tycks se det som dinglar rakt framför näsan på alla. Det är framför allt V och MP spåret jag ser som totalt misslyckat då S faktiskt är beredda under Löfven att utplåna alla spår av en egen S-märkt politik för att få leka med de andra små kalvarna i hagen.
GillaGilla
Kan hålla med om båda tolkningarna. Den här var riktigt vass: ”På partiets möten kommer sistagångsväljare (tack vare färdtjänst), politiska proffs som vill ha jobbet kvar …”
GillaGilla
Återigen: du har helt rätt om identitetspolitikens vansinne, om dessa totala misslyckanden och brister! Men du som annars brukar kunna närläsa och genomskåda mediatexter märker inte att Stig-Björn ironiserar ytterst vasst och innovativt just över alla dessa brister. Hans ironi är förödande för att den kommer ”inifrån”. Han har naturligtvis inga lösningar på problemen, ingenting att erbjuda, vilket inte partiideologerna heller har, huvudsakligen därför att hela tänkandet och samhällsklimatet skulle behöva förändras. Men att sånt här formuleras i MSM-media – inte minst i Aftonbladet! – fläktar åtminstone lite, lite syre in i den unkna korridoren. Klart att man dessutom skulle behöva kasta in en rejäl tub och en tändsticka…
GillaGilla
Tycker i så fall att den ironin är ganska inlindad och kryptisk, för att inte tala om totalt osynlig. Allt beror på hur man läser det och som jag gör det saknas självinsikt. Det är möjligen beskrivningen av partimötena som en inre angelägenhet för människor med rullatorer som i så fall närmar sig den ”ironin”. Nu tycker jag den beskrivningen är rätt plump och blir mest sårad å en väns vägnar. Nej, jag ser bara avsaknad inte insikt tyvärr.
GillaGilla
Publikdemokrati?
Det känns lite som en dålig komiker som kommer till slutsatsen att skämt faktiskt är jättekul, det är publiken som är dålig.
Problemet är inte att (S) är tråkiga och andra mer underhållande, situationen är snarare som vad Jack Welch sade om företag där alla står i ring runt chefen, vända inåt och bugar. ”Vad tror ni kunderna ser?”
GillaGilla
Stig-Björn må vara en intelligent människa, det säger jag inget om. Men att använda sin cred, sin intelligens, sin akademiska titel till att nicka instämmande, ifrågasätta lite lätt men inte alltför mycket och sen inte ens komma till rätt slutsatser är väl kanske i bästa fall undfallande och medhårs. Alla vill ha ja-sägare men då de dyker upp känner andra inget annat än tomhet inför de dumheter som serveras.
GillaGilla
Jag håller med om att förmodligen uppemot 95 procent av de intelligentare akademikerna, byråkraterna, journalisterna och politikerna har varit och är ryggradslösa kräk. Jag förstår inte hur de kan se sig i spegeln varje dag utan att känna en stickande ilning från sitt svek och stanken av sin egen heders förruttnelse. Genom sin raffinerade ironi och skarpa blick i den här texten avslöjar ju Stig-Björn indirekt att han som så många andra har sett vansinnigheterna redan länge, men varit alltför ynklig och feg för att stå upp och berätta sanningen när den som bäst behövdes. Så långt har det också gått att det nästan är omöjligt att skilja ironi och satir från seriösa verklighetsbeskrivningar, därför att den härskande överideologin skapar massor av absurditeter i ett samhälle, som nu går mot upplösning i mötet med dagens kriser och inre och yttre hot. Och det finns ingen samlande och stark motkraft.
GillaGilla
Det sorgliga är att det finns motkrafter om man bara vill. Så sent som idag gjorde Jimmie Åkesson ett utspel i Aftonbladet av alla tidningar, http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article22610588.ab, där han målade upp ett samarbete M + SD som en väg ut. En konstellation som skulle stjälpa Stefan Löfven. Tillsammans med KD skulle de tre definitivt kunna spräcka regeringen, det förslaget har framförts också idag fast då i Expressen http://www.expressen.se/nyheter/akesson-sd-raknar-med-samarbete-med-m/. Nu har Jimmie Åkesson fört fram samma förslag två gånger bara idag och en gång tidigare. Den förra gången möttes förslaget med kalla handen från framför allt M. De räknar kallt med att Löfven ska göra bort sig så mycket att han i stort sett förlorar nästa val för egen maskin och därmed ska M slippa ta det impopulära beslutet med samarbete mellan dom och SD. Man måste också komma ihåg att i det politiska spelet ingår alltid också att ett nej upprepas till dess det blir ett ja. Få kan väl glömma dåvarande finansminister Göran Perssons nej till att bli ny partiledare och möjlig statsminister. När tidningarna frågad honom varför han hade ljugit menade han att det inte var i media ett så viktigt val skulle ske, utan internt i die partei. Det är ett politiskt spel vi ser bl a från Åkesson och ”nej” kan till sist bli ett ja……eller????? Endast framtiden kan som vanligt utvisa.
GillaGilla
Vet inte om Stig-Björn är ironisk.Det framgår inte tydligt av texten och de slutsatser han drar verkar ju vara desamma som den så kallade partiledningen inom S har dragit, dv.s att identitetspolitik,radikalfeminism och postmodernism är framtiden för dom.
Inte utan att jag hoppas att dom fortsätter på den inslagna vägen för när svenska folket har tröttnat på idiotierna och tar aktiv ställning emot dom så kommer dom få vara glada om de får ihop till 4% av rösterna.
GillaGilla
Och det är där jag också reagerar Pelle2. Slutsatsen är ju så galen att jag undrar om du inte har rätt i ditt antagande att om skulle det här bli deras nya officiella politik får de nog vara glada om de kan klamra sig kvar i riksdagen. En annan slutsats som jag gärna hade velat se fanns inte ens med. Den som talar om det, har talat om något man inte får säga så det är väl därför Stig-Björn också undviker den. Det är den att samarbetet med mp och v är så pass belastande för s, att det faktiskt inte bara är de två debila galenskapspartierna som betalar det fulla priset utan också s. Man talar ibland om flöten och sänken och de två har definitivt agerat sänken. Man kan inte ha ett samarbete som innebär att man själv betalar det högsta negativa priset för det medan de andra kan åtnjuta små köttstycken som ändå är symbolfrågor som t ex effektskatten på Kärnkraft som nu håller på att sänka hela den sektorn. S går därmed emot sin egen övertygelse om att en välmående välfärd är avhängig ett välmående näringsliv. De kräver ju säkra och stabila elleveranser då delar är mycket beroende av detta. Nu offrar man istället en av hörnstenarna i svensk kraftproduktion för att få till ett omöjligt samarbete som har börjat kosta på mer än ett sätt.
GillaGilla