Sverige sett upp och ner

”Vi lever i en välfärdsstat där vi har det bra”. Ett sånt påstående är enligt mig helt fel, Sverige har betydande problem. Vi dras med ett budgetunderskott (DN; Archive) mitt i högkonjunktur, vi måste skapa jobben (DN; Archive) med skattepengar för att få folk i sysselsättning – en dålig affär i längden och till sist minskar kvalitén på skolan (Aftonbladet; Archive). På detta har vi ”ansvariga”, vi borde döpa om det till ”oansvariga”, som hela tiden vidtar fel åtgärder eller inga alls. Varningssignalerna ljuder, men ingen reagerar.

Som om detta inte var nog har ett av samhällets hörnpelare alltid varit lagen. Lagen fungerar som ett kitt, den håller samman och ser till att vi har en gemensam nämnare som grund för begreppet ”nation”. Nu håller också det fundamentet på att vittra sönder. Allt fler småbrott som avskrivs (NA; Archive) därför att polisen inte har resurser och dessutom en urusel ledning är en faktor. En annan är att straffen (Expressen; Archive) ibland är så löjlig låga att ingen längre avskräcks från att fortsätta begå brott.

Samhället tenderar helt enkelt att i flera fall ta större hänsyn (Dagens Juridik) till brottslingen, än det tar till brottsoffret. En balansgång som alltid står i fokus och som alltid måste diskuteras. Det är trots denna diskussion ett sluttande plan utför eftersom de brott som ”slinker igenom” blir allt grövre och drabbar den utsatte på ett alltmer påtagligt sätt. Det uppfattas också med all rätt från de som utför brott att det nu är ”fritt fram”, en insikt som i det långa loppet kommer att leda till än mer brott.

Brott leder ibland till fler brott, det hela eskalerar utom kontroll. Det blir inte bättre av att de rättsvårdande myndigheterna struntar i vissa typer av brott, resultatet blir bara att snart har alla rätt att begå brott och att ribban har höjts. Foto: By Colton Cotton – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17682280

Innan vi fortsätter lite varudeklaration, jag är personligen ingen varm vän av höjda straffskalor. Fängelse skapar bara än mer förhärdade brottslingar, men det måste samtidigt finnas någon slags balans till och med i min värld. Ett samhälle där brottsoffer med all rätt upplever att man inte är rättssäker eller att brottslingarna har fler rättigheter än offren, är snart inget samhälle längre. Det är istället ett upplösningstillstånd och aktar vi oss inte är den inslagna vägen där vi kommer att hamna till sist om inget görs.

Brott kan också uppstå i rent vardagliga situationer där folk tycker en sak men lagen en annan. Ett ganska solklart fall är följande (Aftonbladet; Archive). En man överfaller en kvinna på offentlig plats med knytnävsslag. Naturligtvis måste man reagera vilket Per-Anders Petterson gjorde. Han går resolut fram och fäller mannen med en domkraft, först genom att slå honom i axeln sedan genom att slå honom med den i huvudet.

Per-Anders döms till sin stora förvåning för misshandel till 50 000 kronor i böter. Han undrar om han i framtiden ska våga ingripa om situationen uppstår igen. På den punkten kan jag lugna honom, det går alldeles utmärkt och man ska reagera. Det är dock att rekommendera att man antingen håller fast eller möjligen slår en eller två gånger med knytnäve, inte med domkraft. För i rättens värld ställs en knytnäve mot en domkraft och jämförs, i den ekvationen förlorar utan tvekan domkraften.

För domen helt riktig då han använde mer våld än nöden krävde. Att lämna en person med sprucket skallben och permanent huvudvärk är bevis nog. Precis som det står i domen gjorde Per-Anders ett lovvärt jobb med det första slaget, men det andra som riktades mot huvudet kan knappast sägas vara inom de ramar som lagen ger möjligheten till. Men så finns då de andra exemplen, de som visar en alltför stor hänsyn åt andra hållet dvs till missdådarens favör.

Nej, det kan aldrig sägas vara nödvärnsrätt att lämna någon med skallfraktur för att den idioten i sin tur slår kvinnor in publicum. Att ingripa, hålla i och kanske till och med brotta ner eller slå med knytnäve en eller ett par gånger om personen slåss är okej. Däremot som sagt inte att slå med domkraft i skallbenet. Foto: Wikipedia Commons

En kvinna blir våldtagen av två män. De båda åtalas för gruppvåldtäkt (Dagens Juridik) och fälls i första instansen, men domen överklagas. I Hovrätten gör man en annan bedömning. Det är inte längre en gruppvåldtäkt därför att båda männen har turats om att våldta kvinnan en åt gången. De har visserligen hjälpt varandra men straffvärdet sänks till tre respektive tre och ett halvt års fängelse. Allt för att de var så ”hänsynsfulla” att de inte våldtog henne samtidigt och trots att de uppenbarligen samarbetade.

Den här domen eller lagen borde rivas upp. Inte minst därför att den är direkt anstötlig och inte speglar folks rättstänkande. En gruppvåldtäkt är en gruppvåldtäkt hur man än vänder och vrider på det. Samarbetar de dessutom spelar det för de flesta människor ingen roll att de ”bara” våldtog en åt gången, det är att betrakta som gruppvåldtäkt också om man samarbetar och så att säga hjälper varandra på traven. Domen blir därmed en varnagel i rättsmedvetandet hos människor och speglar inte tankar och åsikter hos dessa.

Nästa dom som borde rivas upp är mer av en vardagshändelse igen. Den handlar om vad man får och inte får göra i en bostadsrätt enligt byggnadslagstiftning (Sajten Borätt-köparskolan). Trots ett uttryckligt förbud att riva bärande väggar i lag, och ett nej från bostadsrättsföreningen beslöt ett nyinflyttat par att ändå riva (Fastighetstidningen) en bärande vägg i sin lägenhet. Resultatet blev sättningsskador och sprickbildning i lägenheterna ovanför den aktuella.

Självklart drev bostadsrättsföreningen fallet till åtal eftersom föreningen inte ville bli den som skulle behöva stå för kostnaderna. Gör man något som inte får göras enligt bygglag och dessutom har avråtts från bostadsrättsföreningen, är det naturligt att den skyldige står för kostnaden kan man tycka. Döm om den förvåning när så domen kom. Den fastslog att sättningsskadorna kunde ha uppstått på andra sätt trots expertvittnen som intygat motsatsen.

Att kapitalism kan vara grym är sant för ibland spelar det ingen roll vad man har att erbjuda som är det avgörande. Men när inte ens domstolsväsendet godtar experter eller intyganden utan dömer emot bättre vetande är något galet. Domen som nu lämnar en bostadsrättsförening betalningsskyldigt för vad någon annan har ställt till med, skvallrar om en lagstiftning som måste ses över. Foto: Wikimedia Commons

Paret slapp därmed både egen advokatkostnad och rättegångskostnad eftersom bostadsrättsföreningen fick ta den smällen. Bostadsrättsföreningen är också den som får stå för kostnaden i de andra lägenheterna då skadorna inte är självförvållade av de som äger dessa. Det hela slutar alltså med att ett pars olagliga beslut, leder till att alla andra får betala. Det hela beror enligt rättens motivering på att ”bostadsrättsföreningen är den som har beviskravet och att detta inte har mötts”.

Domen och de bisarra konsekvenserna beskrivs rätt träffande i artikeln av Line Zandén:

”Lagstiftaren förefaller ha siktet inställt på den enskilde medlemmens intressen snarare än motsvarande för medlemmarna som grupp. Med bostadsrätten följer alltså rätten att förstöra. Detta är uppseendeväckande.”

Hon avslöjar rätt brutalt vad det är som är fel, vissa lagar är för svaga och övertrumfas av andra som genast ger motparten mer rätt. Konsekvensen blir att vissa är rättslösa, medan andra får för många rättigheter. Också sånt som är otillåtet blir plötsligt tillåtet, trots att det inte är det. Därmed har lagstiftaren skapat en lag som får rent absurda effekter. Folk kan till och med åsidosätta det som borde vara rätt självklart. Beslutet att riva får dessutom konsekvenser för tredje man, något som inte hade varit önskvärda i den bästa av världar.

Det är alltså också så att det inte bara tas ofördelaktig hänsyn till brottslingen, utan också är fel på lagen som sådan. Lagar kommer på kollisionskurs med varandra, det saknas balans och snart blir människor utan att de förstår hur offer. Fallet med bostadsrättsföreningen med betydande kostnader som följd är just ett sånt exempel. Allt därför att lagar kolliderar. Här borde plan och byggnadslagen ses över för att stärka den.

Som bekant har vi en avgående bostadsminister – Mehmet Kaplan – vars främsta merit förutom att inte ha åstadkomma någonting, dessutom har varit att visa upp hur inkompetens ser ut. Fallet med bostadsrättsföreningen hotar därmed att bli ett praktexempel på vad som händer när man vare sig vill eller kan göra något åt en sak. Inkompetens lönar sig….i varje fall för en tid.

När man dessutom kan ana sig till misstänkt inkompetens i både riksdag, regeringar och ämbetsmannakår är något ruttet i konungariket Sverige. Resultatet blir ett jättelikt haveri och ett lidande för de enskilda som drabbas av brott istället för att en gång för alla straffa de som straffas bör. Foto: Av Florian Martys – Flickr: Vista Concordia, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=28398000

Löjesguiden nominerar idag lagstiftarna i både riksdagen, tjänstemannakåren och de ansvariga i både tidigare och nuvarande regeringar till priset ”Foliehatt of the Year”. Anledningen är de klantigt utformade lagarna och de lagar som strider mot rättsmedvetandet hos medborgarna. Motiveringen lyder: ”Ni styr och ni utformar lagarna, det är som vanligt medborgaren som betalar priset. Den dumhet och de konsekvenser som detta får är tillräckliga för att kandidaturen ska vara klockren.”