Någon annan betalar!

Jag vill ha många saker i livet, jag är lite av en prylgalning som är lite för intresserad av för många saker. Mitt musiklyssnande gör att jag vill ha en bra stereo, jag är intresserad av fotografering och vill ha en dyrare kamera och så vidare. Det vore ibland rätt bekvämt om någon annan betalade för mina excesser och det kan ju verka penningbesparande för mig, men det är inte fullt lika bekvämt för någon annan som ska betala för kalaset.

En del av vår välfärd bygger ju på bidrag som en möjlighet att akut kunna lösa en persons eller en grupps ekonomiska trångmål. Jag tycker själv det är bra, men jag börjar samtidigt bli allt mer tveksam. För sakta har bidrag förvandlats från att ha varit en temporär lösning, till att bli en permanent. Från början var ju bidrag tänkt att vara just en temporär lösning, men i takt med att jobben inte längre växer på trän och arbetsgivarna blir alltmer selektiva, blir också bidragen allt mer permanentade. En utveckling som måste brytas kort och gott.

Att inse att man inte kan möta något dåligt med att upprepa samma misstag är något vi måste lära oss som nation. Byte innebär inte alltid något sämre, tvärtom är det sämre att lunka på som förut. Svensk vänster har misslyckats med integration, jobbskapande och istället är det enda svaret som kvarstår ”mer bidrag”. Låt oss byta den hackande skivan nu. Foto: By Foto: Stefan Brending, Lizenz: Creative Commons by-sa-3.0 de, CC BY-SA 3.0 de, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=28482845

Särskilt vänsterregeringar har sett till den saken. Man tycks resonera att ju fler bidrag som skapas, desto mer ges illusionen av en rörelse som bryr sig. Desto mer man misslyckas med jobbskapandet, ser man till att skyffla undan de som blir offren i både bidrag, förtidspension och meningslösa åtgärder. Vem kan rösta på någon som lovar neddragna bidrag om man är beroende av bidrag? Svensk vänster har skaffat sig ett maktmedel som heter duga därför att människor inte har några alternativ.

Man ska dock inte bara skylla på svensk vänster även om just de håller något av rekord i grenen ”göm undan i statistiken”. För vem kan glömma Reinfeldts Fas 3?

Sanningen är ju dock att just svensk vänster inklusive alla regeringens partier inte ger ett råttärsle för medborgaren. Har du fel kön kan du drabbas (Aftonbladet; Archive) av samarbetsregeringens förbannelse, åtminstone om Vänsterpartiet får sin vilja igenom. Men det kan ju bli värre än så, det är ju det vi har lärt oss under 1,5 år med Löfven. Man kan t ex låtsas att lägga förslag (Expressen; Archive) som ser ut som om de är ”kraftfulla” när de i själva verket är det rakt motsatta (Dagens Infrastruktur).

Men vore regeringen Löfven den den är utan ytterligare gigantiska misslyckanden? Nej, naturligtvis inte! Regeringen ärvde ju reformen om jobblotsar till Arbetsförmedlingen från regeringen Reinfeldt. Redan när man tog över borde man nog ha skrotat hela det projektet. Projektet las ut på företag (Expressen) och nu visar det sig att just Lotsföretagen har mjölkat staten på stora belopp. Då är det ingen inom Vänsterpartiet som skriker om ”omoral”. Det handlar ju trots allt om att slösa pengarna på ”rätt sak” som t ex arbetslösa.

Att slentrianmässigt bara betala kan ju framstå som både ”solidariskt” och gott. Men faktum är att det hjälper inte ett samhälle i det långa loppet att fortsätta den politiken, det hjälper inte heller den enskilde som snart inte har några alternativ till bidragen. Foto: Wikimedia Commons

Nej, jag har inget emot att arbetslösa hjälps men det är en defensiv åtgärd som många gånger bara ser till att hålla näsan ovanför vattnet. Få jobb skapas knappast av att man betalar ut a-kassa, de som däremot beskylldes för ”girighet” och för att bedriva ”rövar-kapitalism” har faktiskt sett till just detta. De har kortat vårdköer, för det mesta sett till att höja kvalitén i vården och som sagt skapat jobb. Hela Vänsterpartiets retorik (DN; Archive) vilade alltså på felaktiga premisser i förra valrörelsen.

Arbetsförmedlingen och öda pengar, när vi ändå är inne på den biten. Hur dålig (LT) får en organisation bli innan man själva från statsmakten inser att något måste göras? Hur många ska uppmärksamma (Altinget) samma problem innan statsmakten börjar lyssna? Hur många missade chanser har samhället råd med där ansvaret vilar tungt på just arbetsförmedlingen (SVD Näringsliv; Archive)? Om du jobbar inom AF vill jag be om ursäkt, det är inte dig jag skäller på utan de som håller i trådarna dvs politikerna!

För det lite märkliga med samhällets resurser dvs pengar och politikerna å andra sidan, är att vissa saker som är nödvändiga bara plötsligt försvinner (DN; Archive) som den till pensionärerna utlovade skattesänkningen. Då blev det plötsligt bråda dagar då 200 000 personer plötsligt blev utan den sänkning som hade utlovats från regeringen. Då (Aftonbladet; Archive) det begav sig lät det annorlunda. I andra frågor finns ingen gräns för hur mycket kostnaden (GP; Archive) får ligga på.

Återigen gäller alltså åter en lite selektiv förmåga att skilja på slöseri och slöseri. Visserligen är det ena exemplet ovan en inbesparing på statskassan och ett slöseri på den kommunala kassan i Göteborg, jämförelsen haltar alltså lite. Men den är relevant på det sättet att det är offentliga utgifter och ger på handen att det är okej att rulla hatt med skattebetalarnas pengar, bara de går till ”rätt” sak. Svensk vänster har alltså en lite ambivalent syn på slöseri och slöseri där en viss skillnad tycks skönjas.

Det talas ofta inom svensk vänster, särskilt miljöpartiet, om slöseriet med naturresurserna. Ingen däremot inom svensk vänster talar någonsin om slöseriet med de gemensamma resurserna i form av skattepengar. Kanske beror det på att man den vägen lätt köper sig röster från desperata människor som tacksamt tar emot håvorna utan att ha alternativ i form av jobb Foto: CC BY 1.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=168816

Den svenska vänsterns syn på skattepengar är som sagt rätt skruvad och den blir egentligen än mer förvriden. Min syn är att pengarna är dina och mina för staten att förvalta till det majoriteten inklusive jag själv anser vara till störst samhällsnytta. Pengarna ska gå till samhällsinvesteringar, vård, skola och omsorg. Svensk vänster däremot ser inget mitt eller ditt utan bara ”vårt”. Läs följande citat:

”Det är rätt magstarkt att en Allians som vill skänka bort sex miljarder av våra pengar – lika mycket som man i ett första steg vill dra in på försämringar för de arbetslösa – till dem med stora förmögenheter, talar om skattesänkningar för lågavlönade.”

Orden är Ali Esbatis (V) och yttrade på hans blogg. Vad menar han, ”av våra pengar”? Det är mina och dina pengar som politikerna förvaltar på lån inget annat! Jag betalar dessa därför att jag förväntar mig något i gengäld. Den tanken skapar lojalitet med det nuvarande systemet, att alla får ta del av det också vi som betalar. Det är däremot den gryende misstanken om att personer som Esbati alltmer ser möjligheten att betala till alla andra utom de som har stått för inbetalningarna som undergräver samma system.

Det är också hans inställning till pengarna som sådana som retar mig. Vadå ”våra pengar”? Detta är mina och dina pengar, inget annat. Staten ska under inga som helst omständigheter se något som ”sitt”, kom ihåg portalparagrafen i grundlagen som säger ”All offentlig makt utgår från folket”. Här får man känslan av att Esbati och V håller på att omvärdera den synen till att lyda ”all offentlig makt utgår från svensk vänster”.

Fler än svensk vänster har blivit bitna av makt genom historien. Den berusar och korrumperar ju som bekant. Nu måste nog svensken sätta ner foten och tala om att han/hon/hen (ironi!) förväntar sig bättre och annorlunda eftersom svaren på landets utmaningar inte längre duger Foto: Wikimedia Commons

Det är först nu när den ideologiska krutröken har lagt sig och allt ska summeras som den verkliga sanningen börjar dyka upp. Tillväxten blev till en kostnadsökning (GP; Archive) som kommer att spränga många budgetvallar framöver. Så bra då att det kan anställas än mer byråkrater på Försäkringskassan som måste administrera alla bidrag som nu ska börja betalas ut till alla nytillkomna. Det blir ju tillväxt av det.

Men tyvärr också kostnadsökningar och det är personer som Esbati skyldiga till, för det var ju de som skrek högst om att alla skulle komma hit som får ta på sig skulden för just kostnadsökningarna. Detta dessutom till människor som ännu inte har bidragit med en enda krona till det gemensamma. De har istället för flöten blivit sänken, inte för egen hand de vill säkert jobba, men på grund av att alla ska ta del av välfärdssystemet utan begränsningar.

När de som jobbar och därmed bidrar upptäcker detta vill jag inte befinna mig i vänsterns skor. Historiens dom lär tyvärr bli alltför hård för det. När människor upptäcker att de betalar åt andra, men blir utan själva lär nog omdömena bli just hårda. Istället borde alltså all kraft riktas mot att skapa jobb istället för att fösa in folk i bidragsberoende. Så hur ser det ut i den grenen? Jo tack, det ser ut som det brukar i svensk vänsters värld dvs här byggs Potemkin-kulisser som aldrig förr och återigen är det någon annan som betalar.

Jobb Malmö får utgöra mitt exempel men det finns fler från hela landet. Projektet inleddes som ett sätt att få ut funktionshindrade på arbetsmarknaden eftersom denna grupp var svåra att anställa. Ett vällovligt syfte alltså. I skenet av att kostnaderna för stadens utgifter till bidrag som redan 2014 närmade sig svindlande en miljard, tvangs staden till en skattehöjning (SR Malmöhus) men också ett omtänkande vad gällde bidragen. Plötsligt var inte projektet längre till för handikappade utan för nytillkomna.

Från att ha haft ett trevligt projekt för att få ut handikappade på arbetsmarknaden, gick projektet Jobb Malmö till att bli en förbudsskylt istället för en påbudsskylt. Rött ljus för handikappade, grönt för invandrare och inget ont i det. Problemet var bara att man vill ”städa undan” i bidragsberoendet och se till att snygga till statistiken Foto: Wikimedia Commons

Tanken var att man skulle aktivera istället för att passivisera dvs man skulle se till att folk gick från försörjningsbidrag till jobb. Tiden man skulle få ingå i projektet ändrades också från två år till ett. Det hela låter ju jättebra om det inte var för en liten baktanke som kom som en extra glasyr på tårtan. När de deltagande hade deltagit i ett år hade de också kvalificerat sig till A-kassa. Därmed var de arbetslösa statsbudgetens utgift istället för kommunens.

Kommunen vann två saker på rockaden. Dels sparade man pengar som annars blödde ut som försörjningsbidrag och dels putsade man på statistiken genom att ”gömma” de arbetslösa som under det här året räknades som ”sysselsatta”. Snyggt och prydligt med andra ord, men ett enda stort trollande och tricksande med siffror och kostnader för att den kritiske medborgaren inte i alltför hög grad ska ifrågasätta vad politiker till vänster egentligen gör med våra skattemedel.

Det är i vanlig ordning vi måste inse att vi inte kan ha en rörelse som mer eller mindre prenumererar på makten vid silverfaten längre. Så fort de bjuds in ställs det till med kalas på håvorna som ingen eller få har godkänt. Att gräva i det lär inte bli lättare med en passiv journalistkår, zombifierad väljarkår som röstar likadant som förut och kallar det ”övertygelse” eller vänsterpolitiker som dribblar med siffrorna för att förvirra och försvåra. Dags att vakna svensk, det är trots allt dina pengar det handlar om.

Sverige står inför många utmaningar som alla kommer att kosta pengar. Stora investeringar i det som ska skapa jobb, utbildning och arbetsträning för att nämna några områden. Att då slösa pengar i onödan på projekt som Projekt Malmö är utmanande. Foto: By Ausecure – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45558026

Löjesguiden nominerar idag svensk vänster, från Socialdemokraterna till KPML(r), till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Bidrag passiviserar – den sanningen tror jag delar av svensk vänster också ser. Därför måste lösningen bli temporär dvs tidsbegränsas och också ses till att dras ner till ett absolut minimum då alltför många andra nödvändiga investeringar knackar på dörren.

Istället tycks debatten och framför allt åtgärderna gå mot en helt annan utveckling. Här tricksas och trollas med skattebetalarnas pengar, allt därför att misslyckandet är totalt. För många som inte kommer att få jobb vare sig nu eller i framtiden, är ett av grundproblemen. Substitutet bidrag blir på det sättet institutionaliserat och snart regel snarare än undantag. Det gör er till ohotade kandidater till priset.”

Konkurrens eller inte…..det är frågan

Tänk dig att du har a-kassa som enda inkomst, den ligger idag på 910 kronor (Kommunals Informationssajt; Archive) per dag. Eller att du som inkomst har försörjningsstöd (Socialstyrelsens hemsida för riksnormen). Tänk dig samtidigt att du bor i storstadsregion som alltfler gör och betalar en genomsnittlig hyra (SCB:s hemsida för genomsnitt hyra 2015).

Resultatet blir att du inte har det alltför fett och att du får vända på varje krona. Bidrag i olika former var 2014 verkligheten för 226 000 personer (Socialstyrelsens statistik) vilket kostade statskassan 10,5 miljarder kronor [uppgiften från samma länk som ovan]. Resultatet blir att sådan excess som museibesök inte är det första som dyker upp i det ekonomiska beslutsfattandet för alla människor. Särskilt om det kostar pengar är den typen av konsumtion rätt utesluten.

Konsumtion av kultur står i direkt proportion till hur mycket pengar människor har. Ju mer pengar dessa har desto mer kultur konsumerar man. Det är därför så få med bidrag konsumerar kultur hur mycket man än subventionerar den Foto: By Jean Bourdichon – Web Gallery of Art:   Image  Info about artwork, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2650467

Därför var det kanske välkommet att vi vid årsskiftet fick fri entré (DN; Archive) till alla statliga museer i landet. Ett av motiven var mycket riktigt också att se till att musei-besökandet blev mer demokratiskt och mer spritt bland människor som annars inte skulle ha gått dvs låginkomsttagare.

Tyvärr visar den  rapport du hittar länken till här under från Myndigheten för Kulturanalys att fri entré påverkar antalet besökare men inte vilka som besöker museer. De som går är fortfarande samma medelklass men fler till antalet, de marginaliserade däremot kommer inte för att det är gratis. Det som regeringen anger som skäl till sitt egna beslut, saknar alltså grund i statens egna utredning.

Klicka för att komma åt Bes%C3%B6ksm%C3%B6nster_slutlig_reviderad_2014-02-05.pdf

Så vad är då det egentliga skälet till en sådan reform som denna? Plakatpolitk och röstköp förstås! Medelklassen och överklassen i Stockholms innerstad tackar i tysthet för gåvan och så är förhoppningsvis nästa valseger fixad. Man får komma ihåg att Stockholm är den stora vinnaren på reformen, tittar man på listan över museer med gratis inträde så ligger 15 av 20 i Stockholmsregionen. Hela landet betalar alltså för en liten grupps konsumtion ska subventioneras, hur rimmar det med ”rättvisa”?

Det andra skälet till att man tar ett sådant beslut som detta, kan man bara spekulera i. Men är det inte lite märkligt att varje gång en Socialdemokratisk ny reform sjösätts så är ett av de bestående resultaten alltid att privat konkurrens till statens egna verksamhet, alltid får orättvisa villkor och sämre konkurrensmöjlighet? Det är tyvärr ingen slump som jag ser det! De hatar när staten inte får ha sitt älskade monopol och de har två små ivriga stödpartier att backa upp galenskapen med.

Ingenting är heller gratis, inte ens i Sovjetunionen kunde man tillverka saker utan att ta betalt. ”Gratis” och ”Fritt inträde” är med andra ord problematiska termer och ord i sammanhanget. Det enda som har hänt efter nyåret är att skattebetalarna i hela landet är med och betalar för en liten innerstadselits vurm att få springa på museer gratis. Hur detta rimmar med slagord som ”rättvisa” och ´”demokratisk reform” kan säkert regeringen ta fram ett argument för, de är ju så påhittiga i sin iver att förklara det  oförklarliga.

Reformen får dessutom en del oönskade bieffekter som nu har fått en egen liten debatt bredvid de stora frågorna. Beslutet att slopa inträdet till statliga museer har nämligen snedvridit konkurrensen eftersom privata museer inte får samma förmån. Därför har också beslutet nu anmälts till konkurrensverket (DN; Archive) av grundarna av Fotografiska Museet som är ett privat museum också det i Stockholm. Det kan också i förlängningen om man väljer att driva målet så långt, bli ett fall för Europadomstolen.

Ärendet kan till och med strida mot EU-rätt och kan så småningom bli föremål för juridisk prövning i EU-domstol om ärendet drivs så långt. Foto: By Marion Golsteijn – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42399997

Naturligtvis rycker också en och annan till beslutets försvar (Metro; Archive), de återfinns föga förvånande på vänsterkanten. Retoriken är nu som den var då där man visar att man inte förstår ens grundläggande samband. Att kunna driva något med de kostnader man har för lokaler, för personal och till den som ställer ut sina verk och ändå kunna få ett hyfsat överskott på intäkterna, ersätts med ord som ”girighet”.

Det är som om artikelförfattaren Björn Werner inte förstår begrepp som dessa. Inte heller att också konstnärer är beroende av en inkomst är nåt som sjunker in. De två ägarna av museet beskrivs som:

”två män i hatt och breda glasögonbågar”…..

”som vill tjäna bra med pengar”.

Återigen ser inte artikelförfattaren verkligheten. Sanningen är nämligen att det är väldigt svårt att få just företag i kultursektorn att ens gå runt, de flesta kämpar på marginalen. Anledningen är enkel, kultursektorn är en smal sektor som hamnar långt ner på prioritetslistan när människor ska fördela sina pengar på allt från livsnödvändigheter till sånt som är försumbart. Den klass av människor som faktiskt konsumerar kultur finns enbart i storstäderna och har relativt eller mycket gott om pengar.

Man kan också tycka mycket om det karaktärsmord han hänger sig åt. Minst sagt så barnsligt som bara anstår Metro som ju har börjat anta samma pubertala dumhet som Nyheter24. Hade jag beskrivit Werner utifrån artikelns fotografi som en ”typisk nyhippie med liten eller ingen kunskap om kulturbranschen” hade jag fått mina fiskar varma. Men här gäller ju regeln vem som säger vad. Vissa får säga vad som helst, andra ingenting alls. Det är ju det som är vår nya tids tolkning av ”jämställt”, ”demokratiskt” och ”rättvist”.

Vi vet ju att vissa djur är mer lika än andra och att de därför också alltid har rätt. Detta gäller särskilt inom svensk vänster där man är speciellt lika. Foto: By Marion Golsteijn – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42399997

Han förstår inte heller den utredning som kom från statens egna organ Myndigheten för Kulturanalys, eller också har han helt enkelt inte läst den. För av texten framgår att han inte har noterat att reformen har lockat till sig en medelklasspublik, inte den underklass som var tänkt. Grupper med socialbidrag, ett för övrigt felaktigt namn då ”socialbidrag” som namn ersatts av ”försörjningsstöd”, som en målgrupp har nu enligt Werner fått sina demokratiska fri och rättigheter. Problemet är bara att argumentet inte stämmer.

Björn Werner förstår inte och förnekar att den fria entrén skapar en snedvriden konkurrens. Han raljerar och går på för att måla upp de två ägarna som de idioter han anser att de är. De ser ju inte egenvärdet i att underprivilegierade människor får tillgång till kultur trots att de fortfarande med reformens hjälp inte har tillgång till den. Alltså måste de två anmälarna straffas för att de inte ser det som inte finns nämligen ett samband i ett påstående.

Ändå ger Werner de två rätt i påståendet att beslutet snedvrider konkurrensen när han skriver:

”Redan nu märker de att fler väljer gratiskonst framför att betala 120 kronor i entré hos dem.”

Här argumenteras alltså för en ståndpunkt, bara för att med illa valda ord och argument punktera sin egna ståndpunkt!!!!!!! Så tack Metro, ni har just kommit fram till samma slutsats som jag. De två ägarna av Fotografiska Museet har helt rätt i att beslutet snedvrider konkurrensen och att det utarmar kulturen i Sverige. Dessutom strider beslutet mot EU-rätt eftersom det inte ger alla samma möjlighet att konkurrera på lika villkor. Sverige bör därför i vanlig ordning hudflängas, det bör för övrigt också Metro.

Plakatpolitik och vänsterpopulism kan alltså komma att kosta Sverige både anseende, en offentlig hudflängning och kanske också skadestånd eller böter. Allt för att vi inte fattar att rättvisa är det samma som lika villkor Foto: By N.Y. : The H.C. Miner Litho. Co. – Library of Congress[1], Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6308391

Löjesguiden nominerar idag tidningen Metro och regeringen med Alice Bah Kuhnke i spetsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för Metro lyder: ”Så mycket väsen för ingenting men nedräkning till tio på eget grepp är svårslaget. Det gör er till frustande ånglok i jakten på årets seger till priset.”

För regeringen lyder motiveringen: ”Det blir allt mer klart att tomma ord, plakatpolitik och rena röstköp är allt ni har till ert förfogande. Kloka beslut för framtiden lyser däremot som alltid med sin frånvaro. Ni är som få andra regeringar innan er, helt befriade från det minsta spårämne av kompetens. Det gör er till steroiddopade kandidater till priset.”