Flagellanterna var en rörelse i skuggan av pestens Europa. Första gången de dyker upp i historien är det i staden Perugia 1260. De trodde att de genom gisslande, att piska sina egna ryggar blodiga, kunde uppnå frälsning och att gud hade påbjudit lidande. Det var för att efterlikna jesus sista tid i livet man genomförde marscher där kropparna utsattes för allehanda prövningar. Politiskt sett blev de en utmaning då kungar var härskare utsedda av gud. Plötsligt fanns deras likar – också de av gud utsända– som kunde tävla med dem om legitimitet. Under digerdöden fick rörelsen ett ordentligt fotfäste då folks desperation att överleva drev dem till att underkasta sig sådana extremer som rörelsen utgjorde. Vid kyrkokonciliet i Konstanz 1417 Förbjöds rörelsen.
Flagellanter anses idag vara synonymt med underkastelse, förnedring och religiös fanatism. Feminismens motsvarighet tycks uppvisa samma mönster Foto: Wikimedia
Idag har vi en ny trend inom delar av en annan rörelse – feminismen – som bygger på samma tanke som flagellanternas. Genom lidande ska man renas från sådana osunda tankar som bara patriarkatet kan inympa i folks huvuden. Dags för bot och bättring med andra ord. Rening från den onaturlighet det innebär att vara man är målet.
Läs den här artikeln den som vågar. Den kommer från Feministisk Perspektivs trevliga lilla alster. Intressantast är att artikelförfattaren – Alexander Pettersson – är en man även om jag personligen tvivlar på det. I artikeln gör Alexander precis det som feminister är så duktiga på, han generaliserar. Helt plötsligt är det manliga könet synonymt med George W Bush även om jag personligen hatar honom för alla de övergrepp han står för. Vi är också kollektivt belastade av vad katolska kyrkan står för trots att i varje fall jag inte är katolik, få andra heller i Sverige enligt deras egna statistik.
Den kollektiva belastningen av en grupp som utövare av saker de inte utövar är direkt stötande och en av feminismens grundteser Foto: Wikipedia
Alexander skriver själv att drivkraften bakom hans tankar och artikel är skulden. Också skammen fungerar som en uppväckande faktor i hans liv. Flagellant med andra ord, den enda skillnaden är att numer piskar de inte längre sina ryggar. Han går till och med så långt i sin flagellant-iver att han ber sin flickvän att penetrera honom. Bra där Alexander, du är inte alls en hjärntvättade fanatiker inte.
Ytterligare en sak alla feminister och andra vettvillingar borde lära sig är att Malala Yousafzai INTE går att nämna i ett feministiskt sammanhang. I motsats till er kämpar hon nämligen för ALLA barns rätt till en skolgång, ni vill ju annars få det till att det bara är för flickorna hon kämpar. Inget kan bli mer fel, men det visar ändå ett intressant samband. Ni är enbart kapabla att se ett perspektiv, efter det ser ni inget annat.
Malala Yousafzai vill se alla barn i skola för att förändra deras fattiga vardag. Detta får feminister till att hon vill se flickor i skola, hur man nu får ihop den logiken Foto: Pinterest
Men det slutar ju inte med det, feminismen är ju på förhand given på det sättet att det alltid kommer en ny galenskap. DN är ju tidningen som plötsligt ramlade ner i en journalistisk avgrund på grund av denna något tveksamma ideologi. Skam den som ger sig tänker säkert Peter Wolodarski som upprepar samma skam i följande artikel. Känsliga läsare varnas för innehållet.
Där kan man läsa om Patricia Arquettes flammande appelltal på årets Oscarsgala om hur orättvist det är att kvinnor tjänar mindre än män. Den tesen är en myt, ser man enbart på Hollywood, vilket man inte ska men nu är det en Hollywood royalty som en Arquette vi talar om, så ser det ut som Susanna Varis har skrivit om här. Sex av de tio högst betalda är kvinnor!
Vi kan vidare läsa om intressanta namn (INTE!) som Kate Millett som förespråkade familjens död och i förlängningen patriarkatets. Att familj är en struktur som utgör ett fundament för att vi människor ska lära oss sociala spelregler och i bästa fall ge en bas för trygghet är något som går både Millett och artikelförfattaren Annika Persson förbi. Millett har med rätta kallats feminismens Mao Tse Tung, en föga smickrande titel i min värld.
Att bli kallad för feminismens Mao Zedong är inte smickrande med tanke på att den här mannen kostade ca 100 miljoner människor livet i olika former av felsatsningar
Foto: TheGuardian
Sen kommer de sedvanliga faktafelen, de är ju så vanliga när feminister är i farten.
”Den politiska representationen är ungefär densamma. Välfärden sköts fortfarande av kvinnor i vård, skola och omsorg. Lönegapet har minskat några procentenheter sedan 1990-talet. Det obetalda arbetet fördelas fortfarande ojämlikt. I medie- och kultursfären är kvinnor fortfarande underrepresenterade. Och omfattningen av kvinnomisshandel har inte minskat.”
Den politiska representationen är ungefär densamma påstår artikeln, det är den naturligtvis inte alls. Räknar man från 1973 har representationen nästan fördubblats. Siffror hittar du på bloggen d-intl. Den statistik de har säger att det har ökat från 21,1 till 41,1%. Visserligen har representationen sjunkit mellan åren 2006 och 2014, naturligtvis inte bra men det kan bero på flera faktorer. Dels kan det vara så att partierna har svårt att få kvinnor att engagera sig, de prioriterar andra saker. Det kan också bero på att olika partier har olika många kvinnor representerade och eftersom partier går upp och ner i opinionen kan den sjunkande siffran sägas vara en avspegling av de olika opinionerna.
Hissar går liksom opinioner både upp och ner. Den här hissen hittar man i Lissabon
Foto: Wikipedia
Man måste också komma ihåg en annan sak. Man kan stirra sig blind på de olika siffrorna men de kvinnor och män som får ett uppdrag för ett parti måste också leva upp till den standard dessa har. Att bara mangla ut kvinnor som enbart är där för att de är kvinnor vinner vare sig partierna, kvinnorna eller männen på. I samma länk, d-intl ovan, kan man utläsa att V är det partiet som har flest kvinnor representerade med 57%. Typiskt feminism är min enda kommentar, de påstår att de är för jämställdhet men ger sig inte förrän majoriteten av representantskapet i något sammanhang ger dem majoritet. Att kalla en feminist för en person som är för jämställdhet är som att kalla kommunister för demokratiska.
Nästa myt som texten ovan ger uttryck för är kvinnomisshandeln. Enligt alla feminister är problemet med detta ett ”mansproblem”, att det är ett uttryck för ”mansnormer”. Jag tror de flesta som är män och läser detta kan skriva under på det jag själv gör, jag har aldrig idkat någon ”mansnorm” eller för den delen misshandlat någon kvinna. Det ligger faktiskt i de flesta mäns dna. Nyligen gjordes ett experiment i det land som utsetts till nationen där våld i hemmet är mer vanligt än vanligt i världen – Italien. Man gick ut på gatan och gav unga pojkar ett chockerande förslag. Mer om det i videon nedan.
Däremot är det så att en väldigt liten del av den manliga befolkningen står för en förkrossande stor del av våldet. Följande slutsatser kom Fredrik Sandberg fil. dr i pedagogik fram till i undersökningen ”Den slående mannen” sidan 15 Länk här:
Klicka för att komma åt den-slaende-mannen.pdf
Våldet är jämnt fördelat Tillförlitliga källor visar att kvinnor och män är lika vanliga utövare av partnervåld; fördelningen av förövare mellan könen är i princip 50/50. Det är alltså inte bara män som slår.





Den tredje vägen man kan gå på flagellanternas inslagna väg är att sälja ut sitt eget kön. En slags mental flagellant-process vars syfte är att ge bättre jobb, kanske få dejta den där feministisk donnan på redaktionen som är så snygg eller helt enkelt bara ställa sig in för makten. En mästare på det här området är helt klart Lars Lindström på Expressen, han har nått långt i sin process eller vad sägs om följande klassiska artikel.
Den enda frågan där är hur många silverpenningar han inkasserade för den artikeln och vad belöningen bestod av. Lars Lindström har haft lite svårt att hålla sig till sanningen förr, här kan du läsa om vad Fnordspotting tyckte om faktaunderlaget till en annan krönika Lindström skrev. WTF Toklandet har återigen föredömligt kommenterat Lars Lindströms artikel, länken hittar du här.
I den feministiska kyrkan kan man också spela rollen av Judas (Priest). Där ligger Lars Lindström ljusår före alla andra. Foto: Gruppen Judas Priest från Wikipedia
Löjesguiden nominerar idag feminismen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”En ideologi färgad av subjektivt tyckande, antivetenskaplighet och flum må vara hänt. I mina och förhoppningsvis andras ögon är det att göra bort sig. En ideologi som anser sig ha tolkningsföreträde över allt annat och dessutom gör anspråk på att få vara med i snart sagt alla sammanhang är otäck. Den ger dock fortfarande bränsle åt de som inte underkuvar sig detta otäcka.
När samma ideologi däremot börjar hjärntvätta och tvångskonvertera en kader av lättövertalade svagsinta och dessa ger intrycket av en underkastelse eller till och med könsförräderi, har något börjat stinka ordentligt. Det är ett otäckt och förödande faktum att det faktiskt i dagens Sverige finns människor som är så ryggradslösa av åratal av hjärntvätt, att de är beredda att ge sig ut på flagellanternas vandringsstråt. Detta faktum säger mig mer än någonsin att feminism är en sekt. Det om något är än mer ett argument mot den galenskap denna ideologi står för.”