Listan

Jag har berättat tidigare att jag en tid jobbade fackligt. Det blev ofta en ganska negativ upplevelse, särskilt då företaget jag jobbar för kom med listor för varsel. Naturligtvis ingen rolig läsning men de här listorna med vilka som skulle varslas kunde ibland bli ännu lite mer trista. Där fanns människor som varit långtidssjukskrivna och där fanns människor med för många sjukskrivningar på för kort tid. Slutsatsen kunde bara bli en, man jagade sjukskrivna för att bli av med kostnaderna.

Det är alltså en hårdnande attityd som ligger bakom och ska man vara krass så har främst Socialdemokratin tyvärr bäddat för det. Det började i 90-talets nödvändiga men ibland drastiska inbesparingar då Göran Persson såg till att skjuta över kostnaden för de 14 första sjukskrivningsdagarna på arbetsgivarna. Världens högsta skatt täcker alltså inte ens systemets kostnader utan istället måste man när man ska spara ta till så här drastiska metoder.

Resultatet av åtgärden lät inte vänta på sig. Snart var sjukskrivna hett villebråd, de utgjorde en kostnad som sagt och arbetsgivare brukar se det som sin främsta uppgift att jaga just utgifter. De har de alltså fortsatt att vara sedan dess och än idag kan man se den hårdnande attityden skina igenom. Det här vet hela fackföreningsrörelsen men man tiger därför att många gånger går det inte att leda i bevis att det är just enbart de sjukskrivna man skjuter in sig på.

HaubitsVarje gång listan läggs fram kan man konstatera samma sak, arbetsgivaren har skjutit in sig på de som kostar dvs långtidssjukskrivna och sjukskrivna i största allmänhet. Trots vetskapen, lägger Annika Strandhäll nu ett förslag som gör att listan kommer bli än mer diger. Foto: Wikimedia Commons – Fälthaubits 77BMK2

För att göra saker och ting än värre, är lagarna inte alltid på fackets sida. Det har flera regeringar sett till. Alliansen såg till att rehabiliteringsansvaret tunnades ut så att arbetsgivare inte längre måste gå i döden för att hitta en ny arbetsuppgift, det räcker med ett eller två erbjudanden så har man uppfyllt lagens intentioner. Det magiska ordet i en sådan situation är ”omplacering” och saken är biff. Motsätter sig den anställde är det bara att gå, man har ju uppfyllt kraven och det är inte arbetsgivaren som sätter sig på tvären.

Också LAS är ihålig som en bongotrumma. Försöker man bromsa arbetsgivaren från att sparka eller omplacera personer som jobbat längre tid än arbetskamrater, kommer bara ordet ”undantagsregler” in i bilden. Ett antal personer kan ju undantas från principen om ”sist in, först ut”. På tio anställda har man rätten att undanta två personer från reglerna. Det är där vi hittar grunden till listan.

Allt detta vet man om inom Socialdemokratin och inom facket men åren går och ingen förändring syns till. Tvärtom så gör man från de ”solidariska” nu en än värre soppa av en redan dålig situation genom att vidta åtgärder som man hävdar ska få ner kostnaderna för sjukskrivningar som ökar lavinartat. Att det nya förslaget (DN; Archive) för långtids-sjukrivning kommer från Socialdepartement och Socialminister Annika Strandhäll är inte oväntat. Att det däremot innehåller vad det gör är däremot överraskande.

Arbetsgivarna ska betala 25 % av kostnaderna från och med den 90:e sjukskrivnings-dagen. Motiveringen är enkel, förorsakar man kostnader genom t ex dålig arbetsmiljö ska man vara med och ta smällen. Men det finns en rad felaktigheter i Annika Strandhälls resonemang. Troligen är det hela istället en enda rökridå för att dölja det egentliga syftet, migrationskostnaderna slukar nu så mycket att man måste dra in förmånen att kunna vara sjukskriven. Det skulle inte se så snyggt ut om en sosse medgav att man inte hade råd.

Chicken PoxSjukdom orsakas av många faktorer. Att skylla på arbetsmiljö som för att skjuta över kostnaden på arbetsgivaren fungerar i vissa fall, men inte alla. Annika Strandhälls resonemang syftar egentligen bara till att spara pengar för staten då migration och sjuklönekostnader nu skjuter i taket. Foto: Wikimedia Commons

För det första är det inte säkert att det är arbetsgivaren som har orsakat någonting, folk blir ibland sjuka av andra orsaker än arbete och arbetsmiljö. Alltså kan de inte per automatik lastas för ”högre kostnader för staten”. Den press man vill sätta på arbetsgivarna att vidta förebyggande åtgärder för att minska sjuktalen kan alltså bli ett slag i luften.

För det andra slår hennes förslag som hårdast mot de som man hela tiden hävdar att man vill försvara och värna. Kommunals kvinnor (Kommunalaren; Archive) inom framför allt vården som t ex undersköterskorna ligger illa till. Det är de som kommer att få ta den största smällen och den lär bli kännbar. Förslaget kommer därmed att göra Kommunals arbete än svårare när listan läggs fram på bordet.

Anledningen till de ökande siffrorna är enkel att se, många och svåra lyft i jobbet samt en stressig vardag med ständiga underbemanningar. Resultat har blivit många sjukskrivna inom yrket. Överbelastade avdelningar med kaos och stress är vardag för många. Här (HD; Archive) är ett axplock (Sjukhusläkaren; Archive) från olika sajter (SVT; Archive) om saken. Till detta kan man lägga till en kraftigt ökad hot och våldssituation (Vård i Fokus; Archive). Allt tillsammans gör att i just vården har siffrorna för sjukskrivning ökat markant.

ÖkandeKostnaderna för staten ökar. Både migration och sjukskrivning kostar allt mer och nu måste något göras. Men en sosse kan inte ostraffat skära i det som är deras hjärtefråga, då måste man få det att se ut som om det var ”rättvist”. Foto: Wikimedia Commons

Annika Strandhäll måste också ha stött på listan, det finns inte en tillstymmelse till chans att hon indirekt eller direkt har undgått denna. Hon har trots allt ett förflutet i fackföreningen Vision där hon tidigare var förbundsordförande. Det är svårt att tro att hon skulle kunna vara så naiv, okunnig eller dum att hon inte förstår konsekvenserna av sitt egna förslag. Tvärtom tror jag hon är fullt medveten om att listan nu lär späckas med än fler namn som antingen avskedas på grund av ”arbetsbrist”, eller omplaceras.

För det hon sparar i statskassans budget, lär komma igen på något annat sätt. Det lär bli ett högt personligt pris som de med långtidssjukskrivning eller ”bara” sjukskrivning får betala. En sosse som offrar de sjukskrivna och framför allt de med långtidsfrånvaro kan ju tyckas vara en dålig sosse och det är det. Stolta paroller offras än en gång. Så här låter (Socialdemokraternas hemsida; Archive) det utåt, men som Annika Strandhäll sedan föreslår omsätts de fina orden i handling alltså.

Jag är inte längre facklig. En anledning är den krypande känsla man fick varje gång listan kom fram och vetskapen om att det var lite eller inget man kunde göra. Maktlöshet är ingen känsla någon mår bra av och det är vad man känner inför detta som nu troligen kommer att bli än mer vanligt. För maktlöshet är känslan man lämnas med när man vet att lagen eller reglerna inte är på ens sida. Det är eftermälet Annika Strandhäll lämnar efter sig.

En annan anledning till att jag inte längre jobbar aktivt är att precis som med Socialdemokraterna är det långt mellan fina ord och deklarationer också när det gäller det fackliga. Den verklighet vi alla senare måste ta i tu med också i den fackliga världen, stämmer inte med de stolta parollerna. Tomma tunnor skramlar fortfarande mest.

????????????????????????????????????

Tomma tunnor skramlar mest. Är den inte tom lär en sosse som Annika Strandhäll snart vara där och tömma den, för skramlar gör det om förslagen i rörelsen som för länge sedan har tappat allt vad rättvisepatos heter. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Socialdemokraterna och främst Annika Strandhäll till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Fina ord och förklaringar med högtidlig röst och text är ingenting värd om man inte backar upp dessa med motsvarande förslag. Det här är ett förslag som på så många sätt kommer att göra livet så mycket mer surt för så många fler personer. Det gör er till strålande kandidater till priset.

Annonser

Ett glädjande budskap

SVD har låtit Sifo göra en väljarundersökning (SVD; Archive) som presenterades på fredagen. Den var minst sagt glädjande kan man säga i varje fall på en punkt. Miljöpartiet har gått från att ha haft sex procent i väljarstöd till ett statistiskt säkerställt fyra komma tre procent. Väljartappet är dramatiskt, så dramatiskt att de lokalt i Stockholm har gått från att ha haft ett stöd på 20 % till att nu ha ett som ligger under fyra procent.

ClevelandMiljöpartiet får nu smaka på det som så många andra har fått erfara – vad det innebär när man måste betala det politiska priset. Ett krympande parti som snart är ute ur riksdagen har blivit resultatet. I Stockholm har de inte ens mer än en femtedel av sina ursprungliga väljare kvar. Foto: By Bernhard Gillam (1856-1896) – http://elections.harpweek.com/1892/cartoon-1892-large.asp?UniqueID=11&Year=1892, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5669020

I Stockholms Stad är de redan under spärren  på fyra procent och kommer inte att få vara med i Stockholms stadshusfullmäktige om trenden håller i sig. Nu gäller det att pressa ner deras 4,3 % på riksplanet. Ett statistiskt säkerställt noll och ett besöksförbud i riksdagen skulle sitta mer än fint. Om dessutom siffrorna håller i sig långsiktigt så att de också blev nästa vals resultat för partiet, skulle jag troligen dansa näck i fontänen på Sergels Torg. Höggradigt berusad förstås på en riktigt torr och bra champagne.

Det är en rad samverkande faktorer som nu ger sig till känna. Mehmet Kaplans avgång satte igång en uppdämd debatt om både toppstyrning (SVD; Archive) och ett behov av att byta ut språkrören (Aftonbladet; Archive). Hans avgång satte också igång en infekterad debatt om islamism och islamofobi. Nu har den debatten börjat skörda sina första offer och snart kan dessa bli fler. Källor talar nämligen om att båda språkrören kan komma att få avgå (SVT; Archive) på den kommande partistämman.

Finns det några negativa nyheter med opinionsundersökningen då? Jo, faktiskt så finns det det! Vänsterpartiet ökar med hela en procentenhet till åtta komma två vilket är partiets bästa siffra på två år. Vänsterpopulism lönar sig alltså trots att det är just bara populism. En annan baksida är att Socialdemokraterna fortfarande ligger på en skamlöst hög siffra (26,5 %) trots en fullständig genomklappning i fråga efter fråga och ett monumentalt misslyckande i regeringsutövandet.

Moderaterna tar rena glädjeklivet uppåt och ökar med en komma sex procent till 27,4 %. Inte heller där förstår jag riktigt hur det gick till. Partiet har ju legat ovanligt lågt och inte gjort några spektakulära uttalanden eller utspel, men däremot låtit landets genomusla regering fortsätta sitt regerande mot bättre vetande. Deras tillvaro står inte heller på säker grund, flera av Alliansens partier krymper samtidigt som m växer.

Puppet PeopleAv Alliansens partier är det bara M och Kd som växer, resten minskar de också i storlek. Det blir med andra ord svårt att få till ett underlag för en Alliansregering utan Sd om man väljer att fälla Löfven och utlysa nyval. Foto: By Reynold Brown – http://www.alyon.org/generale/theatre/cinema/affiches_cinema/a/as-az/attack_of_the_puppet_people.jpg, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=24831435

Centerpartiet minskar med en komma fyra procent till fem komma nio. Liberalerna minskar noll komma en till fem komma fyra, medan Kristdemokraterna äntligen klättrar med noll komma åtta till fyra komma tre. Alliansen växer därmed marginellt och hamnar sammantaget på 43 procent. Den rödgröna kraschlandningen skulle sammantaget idag få 39 %. Vore det val idag skulle alltså Alliansen fortsatt vara tvingade att söka passivt eller aktivt stöd av Sd.

Sd minskar visserligen med noll komma fyra procent till 15,3 %, men är fortfarande landets tredje största parti och är dessutom om det hade varit val idag vågmästare. En omständighet som inte kommer som ett välkommet besked för AKB eller de andra inom Alliansen. De kommer troligen istället att fortsätta lägga ner sin röst i väntan på ordinarie val. Det är den enda möjligheten de har med tanke på vad opinionsundersökningen visar.

Den här undersökningen understryker helt enkelt att det inte är läge för Alliansen att fälla regeringen då opinionsläget bara kommer att leda till att man tvingas söka stöd hos Sd. Fäller man regeringen finns dessutom risken att en skitförbannad Löfven inte lägger två fingrar i kors för att sänka en Alliansregering, akilleshälen heter återigen Sd. Skulle alltså Sd inte kunna trumfa igenom krav, behöver de bara rösta med S för att sänka en sån regering och det scenariot är inte helt uteslutet. S och Sd har gjort gemensam sak förut.

Ömsom vin, ömsom vatten, så kanske man kan sammanfatta undersökningen. Ingen får egen klar majoritet, ingen skulle kunna utlysa ett nyval och vara säkra på att man efter ett sådant kan få en solidare politisk grund att stå på. Miljöpartiets kris är det enda som är riktigt glädjande, men så är det extra glädjande. I varje fall i mina ögon är det något av de bästa beskeden inom politiken på länge. Den kan jag med andra ord hålla fast vid länge. Synd bara att dippen kommer mellan val, inte inför nästa ordinarie. Där får vi jobba lite mer.

Martin Luther KingMartin Luther King höll sitt berömda tal i Washington på temat ”I have a dream”. Det finns fler än han som har en dröm. Jag själv vill gärna se ett parlament och en regering utan mp ens i närheten av något av dessa. Ännu bättre vore det med en helt ny regering och ett Vänsterparti också det på noll. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Så har vi då nått den punkten i tillvaron då det börjar bli dags att betala det politiska priset för alla misslyckanden och felgrepp. Inte mig emot, tvärtom anser jag att ni har arbetat länge och ihärdigt för detta och att ni mer än förtjänar det. Det gör er till höghöjdstränade kandidater till priset.”

Bland ormar och orättvis kritik

I förra veckan riktade ju Veronica Palm kritik (Expressen; Archive) mot stormen om Åsa Romsons ledarstil både som Miljöpartiets ledare såväl som hennes roll som Miljöminister. De senaste veckornas turbulens har ju skapat ett veritabelt drev mot Åsa Romson men också mot Gustav Fridolin och Miljöpartiet. Det enda i artikeln som gick att ta fasta på, var just att Gustav Fridolin har kommit billigt undan. Därför ska nu sökarljuset riktas mot också Fridolin och hans misslyckande.

”Gustav Fridolin är en orm” (Expressen; Archive), de hårda orden fälldes en gång av Leif GW Persson. Så småningom ångrade (Aftonbladet; Archive) han sina omdömen, men karaktärsbeskrivningen fanns fortfarande där. Så är då Gustav Fridolin en ”orm”? Nej, det är han säker inte (?), men han är däremot en ledare som har misslyckats på en rad punkter. Ormar är nämligen betydligt trevligare djur än deras rykte vill göra gällande, det kan däremot ingen miljöpartist beskyllas för att vara.

SnokÄr det en symbol för Miljöpartiet? Är det Gustav Fridolin? Nej, bara en liknelse gjord av Leif GW Persson! Vad han hade emot ormar kan man förstås undra, för att jämföra Fridolin med en orm var orättvist mot ormen Foto: CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=108701

Om vi börjar med politiken och ställningstaganden så har mp misslyckats (SVD) i minst fem frågor. Förbifart Stockholm, Brunkol, Brommas vara eller icke vara, flyktingpolitiken och försvarsfrågan med Nato-frågan som en ovälkommen het potatis är några av de frågor där Mp och språkrören har fått ge med sig. ”Samarbetsregeringen” som Stefan Löfven så stolt deklarerade, har alltså av allt fler Miljöpartister börjat ses som ”samman-brottsregeringen”. Flera mycket smärtsamma beslut, är fortfarande ett stigma för partiet.

Språkrören har helt enkelt varit dåliga på att balansera partiets frågor mot det man har fått ut. Många anser att de har fått ge men inte kunnat ta. Språkrören har också varit dåliga på att förklara varför dessa misslyckanden har skett. De har helt enkelt bara lagt locket på så fort ett nytt misslyckande har uppdagats. Snart har hela cirkusen kring språkrören uppstått då en fråga för mycket har gått åt pipsvängen och svaren om varför som vanligt uteblivit.

Sanningen är att Miljöpartiet som samarbetspartner har setts som svagt av Löfven, och han har därför valt att köra över dem. I flera frågor har detta skett med motiveringen att det inte är samhällsnyttigt. Det tydligaste tecknet på det är Brunkolsfrågan där Mp ville behålla dagbrotten, men låta bli att bryta en enda kolbit. Enorma värden för skattebetalarna skulle alltså gått förlorade. Gustav Fridolin var ju den som för Mp:s räkning målade in sig längst i hörnet när han la upp en brunkolsbit i debatt på SVT och dyrt lovade att inget skulle brytas.

Brunkol kanske inte ska brytas, definitivt inte heller politiska löften. För det hela slutade naturligtvis som man skulle kunnat förmoda. Försäljning (SVT; Archive) genom Vattenfall som ägare som ett företagsbeslut regeringen hade lite med att göra var ett faktum. Vid det här laget fanns nog också en rätt stor frustration hos Socialdemokraterna. Nästa fråga, kärnkraften, ligger som en våt filt över samarbetet och också där kommer Stefan att bli tagen i örat av främst LO och fackförbunden (Arbetet; Archive) om han inte gör något.

Partiet har alltså i flera frågor målat in sig i hörnet. Det är ju alltid lätt att villkora och därmed utlova en rad saker. Att däremot kunna fullfölja utlovade löften och omsätta dem går bra om man regerar ensam. Som däremot Miljöpartiet har fått erfara, är det mindre lätt när man har en samarbetspartner. När man som mp dessutom allt mer börjar se sam- arbetet som ett problem och motpartnern gör detsamma, är problemet uppenbart. Allt för att man villkorade politiken så att möjligheten att backa ur nära nog var noll till sist.

Partiet har gått från att vara idealistiskt parti som har kunnat slänga ur sig vilka  dumheter som helst, till att bli ett som måste ta ansvar. Dessutom har de fått upptäcka att det är en sak att tycka, men en annan att kunna genomföra. Det har alltså varit en stor skillnad för partiet mellan att driva oppositionspolitik och att nu ta ansvar för en regerings hela politik. Ansvarstagandet har ibland lyst med sin frånvaro som i kärnkraftsfrågan, men allt som oftast har det även kärvat i verklighetsförankringen som i brunkolsfrågan.

Tittar man sen på de individuella insatserna för språkrören finns det en sak som det kommer att riktas mycket och helt riktig kritik mot Gustav Fridolin för. Inte heller han har åstadkommit så mycket. Det började med det kaxiga och storvulna löftet om att skolan (Aftonbladet; Archive) skulle fixas på 100 dagar. Nu 450 dagar efter uttalandet, har lite eller inget fixats. Skolan får fortfarande underkänt (allastudier.se), men det går knappast längre att använda lärarna som syndabockar (DN Debatt; Archive).

Problemen ökar, men ingen löser dessa alltså. Inget bra recept på framgång och Fridolin har helt riktigt fått äta upp sitt kavata uttalande. Fortfarande har han mycket att bevisa, men som det tycks väldigt lite att backa upp med. Både kunskap och ledarskap tycks saknas och vore statsministern inte den ryggradslösa ledare han är, borde Fridolin ha bytts ut enbart av det skälet. Detta har inte hänt och därför är skolan ett fortsatt misslyckande som kommer att kasta en lång skugga över Fridolin, däremot inte över statsministern.

LöftenNej det är inte Fridolin iklädd peruk i badet! Trots det finns många likheter med Jayne Mansfield. Fagra löften och lockrop med ekivoka inslag, men så lite som sen infrias. Mansfields filmer är inte vidare underhållande och det är inte Fridolins politik heller. Inte ens hans framträdanden är längre roande. Foto: Wikimedia Commons – Filmaffischen till filmen ”Promises! Promises!”

Gustav Fridolins politiska misslyckanden stannar dock inte i skolans värld. Som Utbildningsminister är han ju högsta ansvarige på sitt departement och också ansvarig för detta inför regeringen. Sakta men säkert visar det sig dock att han har misslyckats också med detta. Följande artikel (Expressen; Archive) talar om kaos på departementsnivå. I den soppan som har skapats, har flera tongivande chefer har sagt upp sig. En av dem efter ”meningsskiljaktigheter” och dessutom med nästan omedelbar verkan.

Det talas i artikeln om Fridolins brist på erfarenhet såväl som organisatoriska problem. De senare skulle ligga i att där man under Alliansen hade en ansvarig för skolfrågan – Jan Björklund (då Fp, nu L) – nu har departementet tre chefer. Aida Hadzialic är ansvarig för gymnasiefrågor och Helene Hellmark Knutsson är ansvarig för högre studier samt forskning. Gustav Fridolin är den som basar över allt och tillsammans med Hadzialic är ansvarig för gymnasiefrågor.

Här har statsministern valt att skapa en rörig organisation med en ansvarig för verksamheten som uppenbarligen inte klarar jobbet eller är mogen att ta sig an den. Skuggan borde alltså vila över statsministern som därmed har visat sig dålig på ytterligare ett område – det organisatoriska. Att statsministern inte heller har reagerat på att kaoset på departementet har eskalerat där flera personer sagt upp sig, är också det extremt anmärkningsvärt. Det övergripande ansvaret är ju trots allt (?) hans!

Ja kritiken har varit orättvis, det erkänner jag Veronica. Den har ju drabbat för få personer! Förutom Romson borde Fridolin ha hudflängts för länge sedan. När man inte ens förstår hur kränkta (Aftonbladet; Archive) kvinnor har blivit över ett fenomen som att inte hälsa i hand, borde kanske också Fridolin bytas ut. Det här helt enkelt för mycket han inte förstår eller klarar av för att det ska kunna kännas stabilt att ha som partiledare eller som minister i en regering.

Mother scolding her daughterKritiken borde finnas där hela tiden och åt alla inom mp, för faktum är att hela partiet har misslyckats. Att de dessutom har två språkrör som inte klarat sin uppgift har definitivt bidragit. Men också statsministern måste ses som skyldig till det som nu händer. Han lär däremot kunna smita bakom ryggen på de två kritiserade, för honom finns ingen brist i den egna regeringen eller politiken. Foto: Wikimedia Commons

Statsministern borde fått löpa gatlopp för dålig organisation och uruselt ledarskap, men har mirakulöst nog sluppit från detta. Dålig uppstyrning och en konstant oförmåga att lyssna på varningsklockorna som också borde ha ringt i hans närvaro, kan man ha många kritiska tankar om. Att som han nära nog medvetet låta ett helt departement haverera är på gränsen till defaitistiskt. Få saker är så tydliga som att också Löfven är en osedvanligt dålig ledare!

Att Löfvens underlydande i tid och otid får fortsätta sitt dåliga arbete med det undermåliga resultat som nu föreligger på skolans område, är i bästa fall ren klumpighet. I sämsta fall är det ett tecken på att också Löfven borde stämplas för vad han är. Att kräva både Fridolins och Löfvens avgång känns som ett understatement där okvädesorden borde hagla. Dags att rösta fram en ny regering, det borde ha skett redan hösten 2014!

När man så summerar den kökkenmödding som kallas ”regeringen”, är det en bister och gråkall läsning. Främst är det krisen i Mp, men också statsministerns ovilja att förstå och oförmåga att leda som ställer till det. Dödskyssen åt Miljöpartiet kan mycket väl redan vara levererad. Hur ska man annars tolka LO-pampen Karl Petter Thorwaldssons när man analyserar budskapet i hans första maj-tal?

I förra helgen var det som bekant första maj och en av talarna var Karl Petter Thorwaldsson. I sitt tal förde han fram något som borde fått alla att flämta, LO och dess medlemmar (som om Karl Petter ens brytt sig om att fråga dessa!) gillar inte Miljöpartiet (Expressen; Archive). Detta ska utläsas som om att Karl Petter Thorwaldsson inte tycker om Mp, det är ju fackets motsvarighet till påven vi talar om. Partiets dagar i regeringen kan alltså vara räknade. Är det någon annan än miljöpartister som skulle sörja detta?

Dödskyss MonumentÄr det LO som nu första maj har levererat dödskyssen åt mp? Man kan undra efter Karl Petter Thorwaldssons tal. Klart är i varje fall att mp kan utveckla sig till en fullt utblommad regeringskris. Foto: Av Enfo – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=26156379

Löjesguiden är tillbaka i samma gamla fåra när den nominerar regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Säger det inte allt när man läser mellan raderna? Hade ni någon självinsikt hade ni avgått innan ni tillträdde, men nu brinner säkert lågan att regera starkare än självinsikten. Det gör er till formstarka kandidater till priset.”

Också Gustav Fridolin ska få en känga i form av en kandidatur till foliehatten. Motiveringen lyder: ”Ett misslyckande är ett misslyckande och aldrig har väl detta varit mer tydligt än i ditt fall. Misslyckanden när du målat in dig i politiska hörn som det är svårare att ta sig ur, i ditt ministerutövande och i flera sakfrågor är så här långt facit. Det gör dig till en självskriven kandidat till priset.”

Ett heligt mantra

Vård, skola, omsorg, vård, skola, omsorg, vård, skola, omsorg, vård, skola, omsorg, vård, skola, omsorg puh. Ja, ni känner säkert igen det – mantrat alltså. Vi har matats med det i så många år att en del faktiskt tror på det. Er tycker jag uppriktigt sagt synd om, jag skämtar inte, för ni betalar nämligen skatt i tron om att det verkligen går till just detta. Men förgäves, för era pengar går faktiskt till allt annat än just detta. Det har socialdemokraterna och miljöpartiet sett till, men mantrat det glömmer de inte. Det är ju framgångsrikt.

Ni kom ihåg hur det lät och fortfarande låter (Aftonbladet; Archive) kanske. Svinaktig-heterna visste inga gränser när de fula och hemska kapitalisterna var ute efter våra skattepengar. Roffarmentaliteten har ju inte eller hade ingen hejd. Fast vänta lite nu, samtidigt ska vi ha en välfärd och den grundas på ett välmående näringsliv bland annat. Och där gick ekvationen inte ihop för svensk vänster igen nä.

Men det är på fler sätt en rörelse där ord och handling inte står så vidare nära varandra. För skillnaden mellan Alliansen och Socialdemokratin på den här punkten är närmast hårfin. Skattepengar som fann sin väg ner i fickorna på hemska kapitalister, finner i högre grad sin väg ner i andra fickor (SVD Näringsliv; Archive) med Socialdemokratin vid makten. Det är som sagt lite roande att se hur människor i vårt land lurar sig själva och intalar sig saker som sen visar sig vara något helt annat.

Thurston's ReptrickSocialdemokraternas motsvarighet till reptricket är att hela tiden lyckas övertyga folk om det motsatta än det de har för avsikt att genomföra. Kalla det propaganda kalla det ren lögn men att titta bakom retoriken är viktigare än någonsin. Foto: Wikimedia Commons

Det blir i vanlig ”Solidarisk” anda ännu bättre när man läser om hur en nyanländ på två år kan spara 430 000 kronor (SVD; Archive) på en enda anställd. Så inte bara kostar detta av pengar som skulle gått till vård och skola och omsorg, utan det tränger undan andra grupper från arbetsmarknaden också. För ingen ska fortfarande inbilla mig att när en arbetsgivare får en subvention att de då av ren godhet anställer en annan som inte har lönesubvention. Det är alltså jobb som automatiskt går till en grupp och ingen annan.

Nu är det inte bara jobb som subventioneras för nyanlända. Också utbildningar (SVD; Archive) viks nu skattepengar för. Folk som har betalat skatt hela sitt liv i tron att det var till vård skola och omsorg får nu alltså ”glädjas” åt att pengarna hamnar i helt fel fickor. Den här gången är det utbildningsbolagen som kan glädjas åt håvorna. Var alla de som skrek om omoralen finns nu och var alla protesterande insändare till tidningarna finns kan man undra länge över.

Var finns alla in som indignerat talade om ”omoral” och ”skattepengar till skänks”? Här har ni ju ett jätteexempel på hur en regering skänker bort skattepengar dessutom med en utträngningseffekt på övrig arbetsmarknad. Men det kanske i vanlig ordning handlar om vem som står för omoralen. Är det Alliansen är det naturligtvis förkastligt, är det Socialdemokraterna är det ”fint”.

Låt oss inte låtsas längre utan tala om det för vad det är, det är Socialdemokraterna som är de som skänker ut dina skattepengar ingen annan. Så här har det sett ut i decennier och så här ser det ut nu. Medborgaren luras att tro på något som sedan blir något helt annat. Ett annat exempel är ju debatten kring pensionärerna.

PensionärerVår bild av andra länder som hades för pensionärer är mer och mer fel. Faktum är att våra politiker gör allt för att grusa också för denna grupp och då spelar tyvärr inte partifärg någon roll. Socialdemokraternas återinförande av den så kallade ”silverskatten” kommer att visa sig ödesdiger för flera grupper i framtiden Foto: By Rajarshi MITRA from Mumbai, India – away in silence!, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=46809362

Minns ni hur den lät? Det hette ju att pensionärerna drabbades av en extraskatt (C G Carlsson Blogg S-Info). Att det i själva verket handlade om en sänkning av skatten för löntagare därför att dessa var överbeskattade om man jämförde med pensionärerna kom aldrig på tal, en sån sanning (VLT; Archive) tål inte svensken. Inte heller att SD hejar på en högre skatt på löntagare än på pensionärer eller hur de vill finansiera andra reformer tål väl inte solens ljus.

Socialdemokraterna är till och med så ”solidariska” att de finansierar den nu sänkta pensionärsskatten som aldrig var någon högre skatt genom att höja skatten på alla som väljer att jobba efter 65. Har man alltså inte råd att pensionera sig för att pensionen är för dålig och därför väljer att jobba efter 65 drabbas arbetsgivaren alltså av en extra skatt på den anställde. Gissa vad som händer med den tjänsten? Fler som inte har råd att pensionera sig slås ut (JNytt; Archive) från arbetsmarknaden!

Detta sker dessutom i en tid då politikerna dagligen får larmrapporter om just denna grupp. De som snart ska eller redan är pensionerade blir allt fattigare (SVT; Archive), en trend som pågått sedan 2006 då ett trendbrott skedde. Morgondagens pensionärer kan se fram emot samma ”solidariska” öde. Regeringen är inte sena att spä på den trenden, genom att se till att färre får jobb efter 65 lär fler hamna i den fällan eftersom pensionssystemet gynnar den som jobbar längre. Nu blir det all oftare inte så och det lär sätta spår.

LarmLarmklockan slår men samhällets svar är samma som alltid med gammalmodiga men väl beprövade lösningar. Att de kommer att hjälpa i det korta perspektivet men inte i det långa är inga bekymmer, det är ju solidariskt. Foto: Av Mariannemarianne – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=19570524

Låt oss sammanfatta det hela. Vi har alltså en regering som upprepar ett mantra gång efter gång som vi alla så gärna vill tro på. När det visar sig att pengarna går till en massa annat är vi inte sena att förlåta om det  är en sida som står för övertrampet, men inte om det är den andra. Inte ens när Socialdemokraterna i vanlig ordning tänjer på fakta till det mest liknar faktavärldens motsvarighet till Pytt i Panna protesteras det mot verklighets-
beskrivningarna.

Pengar som hamnar i fel fickor, folk som aldrig har betalat är de som får ut mer än de som har sett till att finansiera allt och till sist rena lögner för att förklara både det oförklarliga och oförsvarbara. Under tiden lutar det redan av slagsida drabbade skeppet och ingen tycks ens intresserad att göra något åt grundproblemen som att se över pensionssystemet t ex. Istället dansar statsmakten vidare i samma ystra dans kring pengarna och få är de som tidigare var så indignerade som nu ens piper ut en protest.

Jag tjatar om det igen och igen med den dåres envishet jag kan uppvisa. Men faktum kvarstår, det här landet skriker efter förändring, det gäller bara att lyssna på det språk som döljer sig bakom siffrorna. Att fortsätta som om inget hade hänt är faktiskt att döma det här landet till en långsam undergång. För varningstecknen finns redan, det gäller som sagt bara att läsa bakom all fakta och alla siffror.

VäggVissa saker är uppenbara, andra är dolda under ytan. Dags att börja skrapa på ytan och se det bakomliggande istället för den tomma retoriken som hittills varit så framgångsrik för Socialdemokraterna. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Socialdemokraterna och hela deras partiledning kollektivt till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Politik borde betyda att ta ansvar, när det istället handlar om makt och kortsiktigt populism är något helt galet i systemet. Ni har i praktisk handling visat att oansvar lönar sig bättre än ansvar. Det gör er till fullkomliga kandidater till priset.”

Men det skulle ju bli tillväxt

Ibland är vissa människor för korkade för sitt eget bästa, dock inte ni läsare. Jag tänker nog snarare på alla dem som dansade och sjöng om öppna hjärtan och att alla skulle hit den där dagen på Medborgarplatsen för ett år sedan. Då hette det ju att med en i det närmaste fri invandring skulle det bli tillväxt (DN;Archive-länk) i all oändlighet. För att skänka artikeln lite trovärdighet citerades två nationalekonomer – Andreas Hatzigeorgiou och Magnus Lodefalk – som ställde sig bakom tesen.

MatematikOm mottagaren ändå inte förstår sambanden eller vad som sägs kan man ställa upp vad som helst och påstå att det betyder vad som helst. Godhetsrörelsen påstod vi skulle få tillväxt, men vi fick utgifter. Foto: Wikimedia Commons

Problemet är väl att de är inte de enda nationalekonomerna i världen och de är definitivt inte oemotsagda. Tino Sanandaji är också han nationalekonom och han påstår det rakt motsatta i sin forskning som du hittar via länken här under. På sin blogg dit länken leder, menar han att inget sånt samband kan ses. Det hela är alltså enligt Sanandaji en enda stor bluff.

Invandrare byggde inte Sverige

Två utredningar, två slutsatser! Vem är det då som har rätt och vem har fel? Jag satsar mina pengar på att Tino avlöper med segern eftersom det finns material som stärker hans bild som inte har med hans egna forskning att göra. SCB lät göra en kartläggning av hur många invandrare som upp till tolv år efter ankomst fortfarande var arbetslösa, du hittar länken här under till materialet. Bläddra fram till sidorna 43/44 så hittar du uppgifterna.

http://www.scb.se/Statistik/_Publikationer/LE0105_2014A01_BR_BE57BR1401.pdf

Den var en rätt nedslående läsning. Av de nyanlända kvinnorna stod från början 80 % av dem utan jobb. Motsvarande siffra för kvinnor som flyttat hit från ett annat EU-land eller övriga Norden var 40 %. Efter tolv år var fortfarande 40 % av kvinnorna arbetslösa, motsvarande för EU-medborgare och Nordiska medborgare var 20 %.

CellerSveriges historia av arbetslöshetsbekämpning är rätt mörk, vi hade lika gärna kunnat låsa in de nyanlända och kastat bort nyckeln. Med de nya insatserna skapas visserligen jobb, men frågan är om det är meningsfulla sådana. Att hitta på jobb är bättre än arbetslöshet men är det meningsfulla jobb? Foto: Wikimedia Commons

För de nyanlända männen såg siffran nästan lika illa ut. 70 % var från början arbetslösa för att efter tolv år landa på 35 %. En jämförelse med män från EU eller norden visade att de hade en arbetslöshet som från början låg på 30 % och som efter tolv år hade sjunkit till 20 %. För både män och kvinnor, både inom-Europeiska och utom-Europeiska personer ligger alltså arbetslösheten mycket högt med tanke på att riksgenomsnittet för 2015
sammantaget låg på 6,7 %.

Sifferexcerciser är en sak men faktum är att bakom varje siffra ligger en mänsklig tragedi. Andra undersökningar visar att få eller inga andra saker är mer nedbrytande för en människa än att vara arbetslös. Om man dessutom lägger till att kostnaden för samhället i form av bidrag naturligtvis ökar så blir det en dubbel tragedi. Om man till sist tänker på att arbetslöshet för vissa leder till för tidig död (SVD; Archive-länk) bör man nog klia sig lite lätt i huvudet.

Allt detta har alltså godhetsrörelsen alltså helt och hållet missat, kanske inte ens diskuterat. Man har bara dansat och sjungit och ett tu tre så står vi där med problem upp till halsen, men ingen som vill ta ansvar för det hela. Inte minst regeringen vill nog slippa se sig själva i spegeln eftersom de var djupt insyltad den dagen på Medborgarplatsen. Tur då att de åtminstone har mage att tilldela de nyanlända praktikantplatser (DN; Archive-länk). Inte för att det kommer att ge mer än tillfällig effekt men någonting är ju bättre än ingenting.

Det är just vid bidragen som skon klämmer extra mycket. Enligt Laura Hartman – Analyschef på Försäkringskassan – förväntas ökningen av bidragen (SVD; Archive-länk)  bli kraftig de närmaste åren. En situation som kommer att sätta än mer press på välfärds-systemet med andra ord, ett system som allt fler nu börjar ifrågasätta eftersom vi betalar men upplever att vi får allt mindre del av välfärdskakan. Hålen börjar helt enkelt redan nu bli så uppenbara att systemet ifrågasätts.

PressNu sätter de inblandade än mer press på välfärdssystemet som redan på sina håll är ifrågasatt. Det kanske inte kommer att leda till en kollaps, men det kommer definitivt bli många år av utmaningar där självklarheter inte längre är så på förhand givna Foto: By Constantin Meunier – Photo by Szilas in the Meunier Museum, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=9793439

Nej det är inte personalens fel när välfärden havererar. Istället är det i vanlig ordning politikerna som har skurit ner, sparat och sett till att underbemanningen är total. När vi kan läsa om hur hemsjukvård och hemtjänst glömmer patienter (LT; Archive-länk) blir vi naturligtvis upprörda, men det borde vara mot politikerna och godhetsrörelsen vår ilska riktades. De ligger nämligen bakom stagnationen, inte personalen inom vården. För det är ju så det går när beräkningarna slår helt fel.

Det skulle ju alltså bli tillväxt, nu visar det sig att det blir galopperande kostnadsökningar istället. Tyvärr kan dåliga siffror bli ännu sämre och så också framtidsprognoser. Utan att bli alltför pessimistisk är det inte bara arbetslöshets- och bidragssiffror som pekar åt fel håll, också pensionssystemet börjar nu enligt prognoser och redan nu tillgängliga siffror peka åt fel håll. Redan idag lever 225 000 pensionärer (Aftonbladet; Archive-länk) under EU:s fattigdomsgräns.

Prognosen för framtiden ser än sämre ut, 2048 beräknas den genomsnittlige pensionären i Sverige endast ha 48 % av sin slutlön att leva på. En siffra som innefattar tjänste-pensionen och som kommer att placera oss näst sist inom EU om inget görs. Regeringar kan i en sån situation göra en sak av tre. Man kan strunta i att göra någonting. Det kan i det korta loppet dölja det egna misslyckandet och möjligen ge en ny mandatperiod men det löser definitivt inte problemen. Att stoppa huvudet i sanden brukar inte göra det..

De kan slå på alla bromsar för att stoppa utflödet av pengar. Det har regeringar redan gjort då den så kallade ”bromsen” som aldrig var tänkt att användas trots det har slagit till 2010, 2011 och 2014. Inte så populärt hos väljarna kanske för det innebär ju sämre för dem som är pensionärer idag.

No Country For Old MenLångsamt håller filmens fantasivärld på att bli verklighet. Inom en snar framtid kan Sverige vara ”No Country for Old People” vilket EU:s rapport visar. Det skulle återigen bli tillväxt men det blev visst stagnation Foto: Wikimedia Commons från filmen ”No Country For Old Men”

Det här var ju ett faktum som Fredrik Reinfeldt fick känna på när det hette att han dels beskattade pensionärer högre, vilket var en retorisk konstruktion eftersom det var tvärtom så att förvärvsarbetande i landet var överbeskattade innan jobbskatteavdraget. Det andra var just att pensionerna stod flera år stilla. Sammantaget innebar detta pensionärsuppror och sämre opinionssiffror bland just pensionärer.

Man kan till sist sjösätta ett helt nytt system men problemet är att svensk tradition påbjuder breda lösningar i såna frågor vilket innebär att oppositionen brukar vara med i en sån. I dagens parlamentariska läge är det nog mindre troligt att regeringen vill bjuda in oppositionen.

En inbjudan skulle ju kunna leda till att man ”skänker bort” segern i nästa val därför att alliansen i såna fall framstår som ”ansvarstagande” och ”dom som tar initiativet” i värsta fall. Oppositionen  vill inte göra upp av samma skäl, överenskommelsen kan gynna regeringen och stärka denna. Därför spelar man hellre Svarte Petter med varann, särskilt i frågor som av tradition brukar göras upp i samförstånd dvs är blocköverskridande.

Tillbaka på ruta ett alltså. Ska man gissa så lär väl inget hända eller som det så fint heter på svenska ”vi tillsätter en utredning som blir klar om fem till åtta år” för att undvika att hantera den heta potatisen. Vi får se om Löfven har något politiskt mod kvar över huvud taget. Något jag personligen tvivlar på eftersom hans kännemärke hittills har varit att vara frånvarande, inte ta beslut eller att fatta fel beslut som leder till helt galna konsekvenser.

HandBästa sättet i Sverige att begrava en besvärlig fråga är att slänga in den i en utredning som tar evigheter. Framtidens pensioner är säkert en sån fråga som ingen, vare sig opposition eller regering, vill ta i. Återstår att se om det blir någon konkret åtgärd med andra ord. Foto: Freepik

Låt oss istället sammanfatta. Godhetsrörelsen har alltså sett till att få hit dessa människor, utan att kunna ge dem hoppet om ett jobb om man får tro statistiken, utan att kunna för- sörja sig utom genom bidrag och som grädde på moset underminerat pensionssystemet. Nödtorftigt försöker nu de politiker som då stod bakom allt nu att lappa sitt fuskbygge med hjälp av påhittade jobb som ibland inte ens skulle existerat om inte insatsen fanns från regeringen.

Sammantaget ska detta leda till tillväxt och mer välfärd när det i själva verket leder till mer bidrag och mindre i fickan för alla. Ett faktum som kommer att gälla från den dagen du kliver ut på arbetsmarknaden till dess du har dragit igen locket på träfracken. Skatteintäkterna kommer därmed att sjunka och till sist kommer också välfärden att påverkas negativt. Skola och omsorg börjar gå kräftgång och så är också barnen och de äldre snart drabbade. Jag har hört mycket in mina dagar men detta tar nog priset.

Det finns ytterligare en rad faktorer som jag inte har tagit upp i denna artikel som att utbildningsnivån ligger långt under den som getts föreställning om t ex. Också det kommer att inverka på hur framtiden kommer att se ut. Jag vet dock ett än bättre sätt  att säkra framtiden. Byt regering omedelbart, den nuvarande är livsfarlig för all form av tillväxt, välfärd och balans i samhället!

Rött KortOm inte problemen tas på allvar är det mer än tid att ge regeringen rött kort. Problemen kan ju som bekant tillskrivas regeringens politik och framför allt två partier som har försatt oss i situationen som har lett till situationen Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen är som följer: ”Regeringen får indikation på indikation på att allt inte går åt rätt håll, ändå låtsas man att det gör det. Man drar sig inte ens för att helt öppet sopa sina egna problem under mattan med hjälp av nya fina bidragsmiljarder till tjänster som normalt inte skulle ha funnits om det inte vore för Sovjetinspirerade order uppifrån. Det som inte ledde till den så hett eftertraktade tillväxten ska nu åtminstone se ut som det. Ni är mer än värdiga kandidater.”

Polis polis potatismos

I en tidig Beck-film med Peter Haber som Martin Beck finns det en scen där två poliser konfronteras med att de har ljugit om en händelse. Skälet är att det har inkommit en rapport från en upprörd pappa vars son har sagt ”polis polis potatismos” där konstaplarna har gått till handling över ofoget. Polismännen som säger sig ha varit på en plats kan genom rapporten placeras på ett helt annat ställe.

På samma sätt som i filmen är något fel i den svenska polisen men i så mycket större skala. Detta är inte de enskilda polisernas, utan politikernas och deras lednings fel. För under en rad år, ja till och med decennier är det en organisation som fått utstå många nedskärningar, försämrad utbildning, ständiga omorganisationer och politisk inblandning genom en chef som inte bara är partitrogen utan också oduglig i sin roll och uppgift.

RobocopPolisledningen och regeringen vill att polisen framstår som Robocop. I själva verket är den underfinansierad, dåligt utbildad, underbemannad och överbelastad. Den har dessutom utsatts för en misslyckad omorganisation få eller inga har förtroende för. Allt därför att både röda och blå politiker har lagt sig i och dessutom inte skjutit till resurserna Foto: Wikipedia

Att de stackars verkliga poliserna i får brottas med allehanda obehagliga situationer har blivit mer än klart då fordon har förstörts (GT; Archive-länk) vid utryckning. Fast det är nog värre ställt ändå vilket i vanlig ordning mörkas av  både polisledning och politiker. Det är ju skönt för socialdemokraterna att kunna ha en partitrogen chef för polisen som säger det de vill han ska säga, som agerar politiskt då han är tjänsteman och som kan förtiga fakta för medborgaren.

Det demokratiska samhället har två verktyg för att värna denna och staten, polis och militär. Som komplement till polisen finns övriga rättsvårdande myndigheter som åklagarämbetet och domstolarna med domstolsverket i toppen. Det är dom som ska avskräcka, hindra, straffa och få den som kanske hyser andra tankar på andra banor. Den grundprincipen håller långsamt på att urholkas i Sverige och förklaringen är enkel, statsmakten har i vanlig ordning misskött både militär och polis.

Om vi bara tittar på polisen och utgår från hur många poliser det finns per capita i andra jämförbara länder inom EU, borde Sverige ha 30 000 (Dagens Juridik; Archive-länk) men vi har i själva verket 20 000. Det inte bara är för lite poliser, dessa ska i det ansträngda läget landet befinner sig i också vara behjälpliga i fler fall. Är det undra på att dessa går på knäna (SVD; Archive-länk)? Troligtvis inte och fortsätter det så här går också de mot ett haveri.

I arbetsbelastningen och ökningen av denna i kölvattnet på migrationen hittar vi ständiga utryckningar för att stävja bråk (GP; Archive-länk) på flyktingförläggningar. En typ av problem som hittills alltså har mångdubblats. En annan typ av problem som var långt ifrån lika vanlig för ett, ett och ett halvt år sedan nämligen etniska konflikter som följt med från det gamla landet. Sammandrabbningar (Aftonbladet; Archive-länk) mellan olika folkgrupper i samband med demonstrationer har blivit vanligare och det har krävt mer resurser.

KravallerRegelrätta gatukravaller har än så länge bara inträffat några gånger i landet men med utvecklingen är det bara en tidsfråga innan nästa incident är här. Det blir inte bättre av att polisen har fått nedskurna resurser i decennier Foto: By YeahCuz – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=46051105

Vi har alltså fått etniska konflikter också här trots att allt skulle bli så bra när Löfven och co. sjöng och dansade på Medborgarplatsen (Expressen; Archive-länk). Vi skulle ju få en sån enorm tillväxt (DN; Archive-länk), istället har vi hittills bara sett kaos och nedmontering. Det finns alltså flera skäl för de som befann sig på skammens torg för ett år sedan att skämmas ordentligt, men det finns en miljon fler skäl att omedelbart byta regering.

För vad vidtar regeringen för motåtgärder då? I vanlig ordning inte många, de skänker lånade pengar till kommunerna med så lågt ställda krav på hur de ska användas att de går till sporthallar (SVD; Archive-länk) och att betala pensionsskulder. Pengarna går till saker vi visserligen behöver, men de används delvis på ett felaktigt sätt. Där det verkligen skulle behövas rejäla tillskott sker däremot ingenting. Det är vår regering i ett nötskal.

Först överbelastar alltså regeringen hela Sverige för att göra Miljöpartiet till viljes. När migrationen nått sin kulmen lånar man pengar för att betala för kommunernas merkostnad men glömmer kraven på utbetalningen så att dessa hamnar fel. Krav om extra resurser (Centerpartiets hemsida) till just polisen har kommit men hittills för döva öron. Man ställer alltså till det men kan inte fixa vad man har åstadkommit!

Samtidigt som detta drama inträffar, sker ett annat i helt annorlunda miljöer. För i dagens Sverige har den myndighet som är satta att upprätthålla lag och ordning tappat greppet över områden (SVD; Archive-länk) där utanförskapet har cementerats. Det här är naturligtvis inte polisens fel utan de regeringar som har nermonterat och sparat så till den milda grad att de nu inte längre förmår att agera så som det var tänkt. Den skulden faller både socialdemokratiska och borgerliga regeringar.

Alan RickmanNyligen gick den Brittiske skådespelaren Alan Rickman bort känd från bl a Harry Potter-filmerna. Dan Eliasson och regeringen är visserligen inte i hans klass men fullt värdiga dramatiker när de nu låtsas som om allt fungerar Foto: By Marie-Lan Nguyen – Own work, CC BY 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12766056

Det borgerliga bidraget till nedmonteringen består i att man sedan 2012 har sett till att sänka kraven i polisens utbildning (SVT) där risken finns att man får fel underlag med sämre resultat som följd och i intagningskraven till utbildningen. Reformen har sett till att dagens nya polismän och kvinnor har fått sämre grundförutsättningar för att klara problemen då också praktiken har minskats.

Den socialdemokratiska består i att man konsekvent sedan många år har förvägrat polisen större ekonomiska resurser trots flera larmrapporter. Man har inte skjutit till pengarna och istället satsat dessa på andra saker när polisen borde vara högprioriterad. Partiet har också gjort polisen till en politisk scen i och med att man har utsett Dan Eliasson – partitrogen sosse – till chef för organisationen med ett resultat som jag har bloggat om tidigare, länk här under.

https://lojesguiden.wordpress.com/2016/01/15/nar-moralen-ar-kaputt/

Visst har Dan Eliasson framfört kravet (Dagens Juridik; Archive-länk) på mer pengar till polisen så man bland annat kan anställa fler för att möta hoten, men hittills har regeringens svar varit tystnadens. Kanske lite talande när man från deras sida som sagt är väldigt benägna att hellre skapa problem än att lösa dessa.

Dessutom får man komma ihåg vilket framgår av artikeln i Dagens Juridik, att siffran som nämnts 2 miljarder extra räcker till 2500 man. Det är ca 10 000 för lite så det är ju en bråkdel av de som behövs. Bättre några än inga men Dan Eliasson tycks inte förstå hur verkligheten ser ut. Även om han gjorde det får man också komma ihåg att började man utbilda de som saknas idag, skulle dessa inte vara klara förrän om ca tre år.

Ska man sammanfatta mardrömmen regeringen och deras åtgärder kan man alltså säga att de har mött en situation med en total apati, ja kanske till och med med öppna armar där alla ska hit. När de väl är här upptäcker man att man inte har resurserna och att polisen saknar tiden och manskapet. Man ger då i uppdrag åt Dan Eliasson att göra allt för att dölja hur illa det är ställt men man skjuter inte till de extra pengar de så väl behöver.

De har inte presenterat förslag om förbättrad utbildning, mer pengar till fler poliser eller sett till att få till en bättre organisation. Istället fortsätter vi att ha Europas sämsta polisbemanning per capita trots världens högsta skatt. För att göra saker och ting än värre genomlider Dan Eliasson en förtroendekris (GT; Archive-länk) inom de egna leden där röster om avgång har rests. Detta beror på en frustration hos enskilda polismän som upplever att de hindras från att göra sitt jobb till rimliga villkor.

Kritiken beror i grunden på den omorganisation (DN; Archive-länk) som de genomgått och som har blivit väldigt impopulär som enkäten visar i reportaget. I stort sett har inga polismän längre förtroende för vare sig omorganisation eller ledning. Noll procent svarade att man tyckte polisen hade blivit bättre och mer effektiv!

SkräckOm inte regeringen och Dan Eliasson förskräcks över det som händer ute på fältet borde missnöjet inom polisens organisation väcka rent chockartade reaktioner. För reagerar de inte nu lär de aldrig göra det Foto: By Popular Publications – Scanned cover of pulp magazine, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7457223

Enskilda polismän känner sig också främmande inför ledningens nya policy om att dölja brott begångna av nyanlända bakom den särskilda poliskoden 291 (SVD; unvis.it) och dölja dessa för både media och allmänhet. Det jäser alltså också internt vilket ytterligare spär på en redan hopplös uppgift. Det är i det här läget nödvändigt att Dan Eliasson tar konsekvenserna av alla misslyckanden och avgår. Samma öde borde regeringen möta, ju snabbare desto bättre.

Löjesguiden nominerar idag regeringen och Dan Eliasson till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Måttstocken på ett misslyckande är naturligtvis subjektiv och helt avhängig av ens åsikter i övrigt. I ert fall är det dock övertydligt. I det aktuella fallet är det så övertydligt att budskapet står som en eldskrift över himlavalvet i vårt land. Misslyckanden borde leda till konsekvenser både på ett politiskt och ett ledarskapsmässigt plan. Men eftersom Socialdemokratin är staten lär det inte hända. Det gör båda parter till fulländade kandidater.”

Ett nytt fundamet

Här Pelle 2 kommer så den artikel jag har talat om i mitt svar till dig i en tidigare kommentar. Dagens inlägg är delvis en spekultion från min sida men är en gissning med viss sanning i målet. Den är alltså en spekulation och fakta samtidigt där jag kommer att hänvisa via länkar till det som är fakta. Denna artikel kommer inte heller att nominera någon (o)ansvarig till någonting som t ex Foliehatten. God läsning (?).

Sverige och väst genomgår något som kallas ett paradigmskifte. Det är när samhället genomgår så stora förändringar att man kan tala om att man går från en typ av samhälle till en annan. I vårt fall går vi från industrialismen till något nytt.

För det är det som är typiskt för ett paradigmskifte, man vet inte vad det är som kommer efter utan bara vad det är som försvinner. Vi kan kalla det som ska komma för det postindustriella samhället, men hur det ser ut, vad som det samhällets kärna eller ens vad som är detta samhälles drivande kraft vet ingen idag. Det har spekulerats i frågan men vem vet något bestämt om framtiden?

TidsmaskinMan behöver nog en tidsmaskin för att kunna utläsa hur framtidens samhälle kommer att se ut. Den som lever får se. En sak är dock säker, den nuvarande utvecklingen leder allt mer mot slutklämmen kaos Foto: ”Delorean5” by ADC – Own work Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Säkert är dock att de politiska partierna redan idag lägger upp sin framtidsstrategi. För att kunna göra en sån måste man veta ungefär vad som kommer att ske, eller åtminstone gissa sig till vad som kommer att bli resultatet av framtidens samhälle. Det är ju sånt som kallas positionering och för att kunna göra den måste man göra en eller flera analyser.

Parallellt med detta pågår andra arbeten inom partierna i landet. Ett sånt är att titta på statistik. Syftet är att se vilken väljarbas man har, hur den ser ut och vad den ställer för krav. Tanken är ju igen att man ska positionera sig och hamna ”rätt” i vissa frågor. För vissa partier är just väljarbasen ett bekymmer.

Centerpartiet och Kristdemokraterna appelerar till två olika grupper, båda väldigt små. För Centerns del är det landsortsbefolkningen. För Kristdemokraterna handlar det om en väljargrupp som antingen är kristen eller har en värdekonservativ grundsyn.

Också socialdemokraterna har betydande problem med just väljarbasen. Dels har flertalet yrkesgrupper inom LO-familjen börjat tjäna så mycket att de kan kallas en gryende ekonomisk medelklass. Till exempel är det idag vanligare att hantverkare startar enmans eller fåmansbolag än det var förr. Alltså får de också andra politiska sympatier och/eller de blir mer lättrörliga. Socialdemokraternas krympande väljarbas kan man läsa om i Ivar Arpis ledare i SVD.

DomarePrecis som på bilden krymper också sossarnas väljarbas. Om de vill finnas och ha makten i framtiden, och det vill de ju mer än gärna, så måste väljarbasen utvidgas Foto: ”Bernard Gillam06” by Bernhard Gillam (1856-1896) – Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Andra ser inte partiet som ett alternativ av andra skäl. Partiet har också utmanats och sprungits ifrån i en del frågor som anses vara deras kärna vilket har spätt på väljarflykten. Socialdemokraternas väljarbas så som den har sett ut håller helt enkelt på att errodera. Något som tvingar fram ett nytänkande vad gäller positionering och ett skifte i vilka frågor man driver.

Lägg till detta att alla partier idag får känna på att väljarkåren av idag är allt mindre ideologiskt intresserade och mer flexibla i sin syn på partitillhörighet. Vi har helt enkelt fått större väljarströmmar som har gått åt olika håll i olika tider. Det är bland annat därför man kan se stora fluktationer i väljarstödet för olika partier. Skaran av kärnväljare minskar och de som är ombytliga ökar.

Det är nu gissningen och spekulationen kommer in. Socialdemokraternas väljarkår håller alltså på att rämna av flera skäl. Migrationen har därför gett dem en unik chans, den att skaffa sig en ny väljarbas.

För det är det som migrationen är för socialdemokratin, en chans att skaffa sig en ny väljarbas och därmed vända den vikande trenden. Det är därför man också biter sig fast så hårt i frågan och tillsammans med MP driver denna linje. MP har ju helt andra syften med migrationen, de är helt enkelt fundamentalister i frågan.

FundamentalisterFundamentalister finns av alla färger, former och inom alla ideologier och religioner. Det enda gemensamma är att  de är fanatiska och otäcka. Också den gröna rörelsen i Europa är fundamentalister där klimatapokalypsen står i centrum Foto: Wikipedia Commons

Tre faktorer spelar in i deras överväganden och deras plan. Den första är vad partiet hoppas ska vara en tacksamhet mot det parti som försåg de flyende med en säker tillvaro. Den andra faktorn är att man skapar med migrationen en ny underklass som får nöja sig med de sämsta jobben, sämsta lönerna och därför sämsta levnadsstandarden. Till sist har vi de som aldrig kommer in i samhället därför att de inte klarar de krav som ställs, de kommer därför att bli bidragsberoende men också detta leder till att denna grupp röstar på socialdemokratin.

Skälet till det är ju att när borgarna kommer och säger ”vi måste minska bidragsberoendet och skapa jobb” så kan Socialdemokraterna motargumentera gentemot ”sin” grupp med att ”titta, de vill ta din enda möjlighet till inkomst och kasta ut dig till en oviss tillvaro”.

Också Alliansens argument om att ”vi måste skapa ett samhälle där det blir lättare att lyckas” kommer falla platt till marken. Anledningen är att de som har ett uselt jobb men i varje fall ett jobb,  blir nog paniskt rädda när de inser att detta innebär att deras grundtrygghet är hotad när t ex lagen om anställningsskyd (las) urholkas.

Vi andra med jobb kommer därför att behöva betala en större andel i skatt till en grupp som inte längre bidrar. Det är därför jag ofta kallar de med jobb för skatteboskap för det är det vi är i socialdemokratins ögon med det här upplägget.

Ko”All offentlig makt utgår från socialdemokraterna och valboskapen är dess verktyg”. Så borde portalparagrafen i riksdagsordningen lyda. För i sossarnas värld är vi bara boskap som ska rösta rätt, när vi inte gör det byts vi helt enkelt ut mot andra lojala små kossor Foto: ”Vache montbéliarde jurassienne” by The original uploader was PRA at French Wikipedia – Transferred from fr.wikipedia to Commons.. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Socialdemokratin är dock inte ensamna i sitt cyniska spel kring migrationsfrågan. Förr förra fredagens övereskommelse mellan Alliansen och Socialdemokraterna visar att i migrationsfrågan är man såta vänner. Så pass såta vänner faktiskt att man i sann demokratisk anda lät bli att bjuda in SD till förhandlingen. Inte så förvånande då detta hänt förr och säkert kommer att hända igen.

För också Alliansen hoppas bli vinnare på migrationsfrågan fast på ett annat sätt. Det finns i vissa partier, t ex Centerpartiet och dess Stureplansfalang, ett arv efter nyliberalismen. Centerpartiet är ju inte direkt överförtjust i las. Inte heller Moderaterna vill ha delar av den kvar efter sin senaste kongress.
Här kan du läsa mer om Moderaternas las-uppror i Aftonbladet (unvis.it). Centerpartiets inställning i las-frågan framkommer i en artikel i GP.

Genom att ta in människor med låg eller ingen utbildning, vad än Henrik Schyffert påstår så är de flesta inte så värst bra utbildade, skapar man en underklass som inte kan få något jobb eller får de sämsta jobben. Därmed är första delen i lås också för Alliansen för vissa jobb ratar vi som svenskar.

Det är inte lätt att få en svensk att jobba som perrongstädare t ex. Varje gång en sån tjänst utlyses är det minst 90 % sökande med utländska namn eller utländsk bakgrund. Anledningen är enkel, Sverige skapar inte längre jobb och inte blir det bättre av att regeringen lägger skatt på just arbete. Resultatet blir allt fler i utanförskap och bidragsberoende samt allt större grupper som har allt svårare att ta sig in på arbetsmarknaden. Två sådana grupper är utrikes födda och ungdomar.

JobbJobba eller vara arbetslös kommer att bli skiljelinjen i morgondagens samhälle och där är de flesta migranter förlorare. Om de får jobb kommer de få de sämst betalda de med lägst status, allt för att vi inte klarar att integrera dem i samhället. Resultatet blir en ny underklass Foto: ”NowHiring-Flickr-413132671” by jay from cudahy – now hiring drug free workplace. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

När vi får hit människor som möjligen kan komma in i arbete efter lång tid i arbetslöshet, men bara i okvalificerade jobb får vi också en obalans på arbetsmarknaden. Vi kommer att ha brist på kvalificerade specialistkunskaper, men ett överskott på okvalificerad kunskap som. Det kommer därför att bli en bristvara på vissa och andra kommer inte ens att kunna komma in på arbetsmarknaden. Vi har skapat en obalans.

I det läget kan de mer nyliberala säga att ”titta, hela arbetsmarknaden är i obalans. Vi måste göra det lättare att kunna komma in. Den vägen går via att göra det lättare att avskeda folk och sätta mer individanpassade löner”. Den löntagarorganisation som säger ”detta är oacceptabelt” kommer genast att falla på eget grepp då man kan säga att ”en löntagarorganisation som inte är för att få in människor i arbete är ingen organisation som främst tänker på vare sig dessa människor eller sina egna medlemmar”.

Också partier till höger ser alltså något att vinna i dagens migrationshärva. Vägen dit är visserligen snårig och lång för båda sidor men till sist väntar det hägrande målet. För det är ju det som är poängen, ingen gör något i tron att de kommer att förlora väljare på en fråga eller ett agerande.

Tvärtom så är det väl så att man ser något man kan vinna också i framtiden och här har ni det man tror sig vinna. Nyliberaler inom Alliansen ser en mer flexibel arbetsmarknad med mindre anställningstrygghet. Vänstern ser möjligheten att bygga upp en ny väljarkår. Naturligtvis finns olika överväganden inom olika undergrupper i båda läger. Alla inom Alliansen är inte nyliberaler och alla vänstermänniskor är inte odelat positiva inför massinvandring som till exempel Widar Andersson i artikeln i Folkbladet.

Ändå tror jag de flesta inom vänstern ser denna vision även om inte Widar Andersson gör det. Också delar av Alliansen ser sin vision som genomförbar för här pågår en tävlan om att forma morgondagens samhälle. Resultatet av det som nu händer är det avgörande och alla scenarier om vad som kommer att hända är egentligen än så länge bara baserade på prognoser och gissningar. Det är just prognoserna och gissningarna som också gör den nya situationen så farlig.

The FlyAtt laborera med framtiden och naturen har sina risker. Man vet aldrig vad slutresultatet blir Foto: Wikipedia från filmen the Fly inspelad 1958

För vad händer om allt inte går så som de ideologiska motpolerna tror? Vad händer om någon av variablerna i det hela är fel eller ser helt annorlunda ut än beräknat? Precis som i filmen ”Tillbaka Till Framtiden” är det vad man påverkar och vad man inverkar på som kommer att fälla avgörande och detta kan komma att bli något helt annat än det man tror. Det är därför karaktären Doc i filmen är så noga med att inget påverkas, hela framtiden förändras ju.

Jag har hittills bara snuddat vid politikerna och de politiska partierna. Men hur är det med det massiva stöd som finns hos artisteliten i landet? Ja tro det eller ej, men också de ser något att vinna. Detta ”något” är naturligtvis en chans att få sola sig i glansen av all godhet, men det är också mer än så. Det som nu håller på att formas och som kan bli framtidens samhälle är också ett samhälle som kan vara extremt ojämlikt.

För tänk er bara dimensionen har jobb/har inte jobb, det är en Grand Canyon-djup skillnad mellan de två världarna och de ekonomiska förutsättningar det ger. Den ene kommer att vara relativt rik i jämförelse med de som står helt utanför. Den ene kommer att försörja den andre i allt högre grad och kanske kommer också den formen av ideologiskt tänkande att försvinna.

Det nya klassamhället kan bli värre än vi någonsin har sett det och det här kan naturligtvis spela ideologier och partier rakt i händerna. Men det kan också höja marknadsvärdet på de redan besuttna när de i sina innerstadsreservat och mediala medelklassiga gated communities kan blicka ut över det i övrig övertända landet och känna sig präktigt goda och samtidigt mer värda i ekonomiska termer.

Det kan helt enkelt göra rika än rikare medan fattiga blir än mer fattiga. Malena, Henrik och Jonas tillhör dem som drar en vinstlott, löneslaven och skattekossan i LO-kollektivet däremot lär bli grymt besviken på både LO och s. Men vad gör väl det, man har ju en ny väljarbas som kan inleda en ny glansperiod för die Partei. Och precis som det härliga gamla DDR hade ju die Partei alltid rätt eller som det hette ”die Partei hat immer recht” (partiet har alltid rätt).

DDRPrecis som socialdemokraterna hade alltid det Östtyska kommunistpartiet rätt i alla lägen. Att som nu överge dem innebär bara att vi byts ut mot en ny lojal kader Foto: Wikipedia

Så rullar historien på, två ideologier möts i en ohelig allians när de ser att de eventuellt har något att vinna på situationen med migrationen. Drar man inte vinstlotten när ekonomin går en kvalfylld död till mötes lär man i varje fall ha fått sin trogna väljarskara som plikttroget går till valurnorna och röstar rätt. Det är i varje fall vad alla hoppas på, medan andra drömmer om ett samhälle där bara de som har får ännu mer.