Fundamentalismen slår till igen

Igår söndag slog så ytterligare en terrorist till. En ensam galning gick in på en lokal gay-klubb i Orlando (The Independent) och började skjuta urskiljningslöst. 50 Människor beräknas vara döda i den värsta attacken efter 9/11 och det drabbar dessutom en redan utsatt grupp. Attentatet kommer också mitt i valrörelsen och kommer definitivt att sätta sin prägel på debatten, kanske till och med avgöra det. Donald Trump och hans smaklösa rasistiska agenda lär få ny vind i seglen efter händelserna.

Världen är i chock men som vanligt kommer desinformationen fram igen. Pappan till attentatsmannen Omar Mateen, menar att attentatet (Los Angeles Times) inte hade med religion att göra. Ändå ringer Mateen amerikanskt alarmnummer och säger sig represen- tera IS (CNN) precis innan attentatet. Konstigt det där. Inget som har med religionen eller de värderingar som följer med den, tycks ju ha något med saken att göra då själva handlingen är så avskyvärd att ingen kan stödja den. Alla skyller på allt annat.

Ändå finns de där, de perverterade religiösa kopplingarna som bara IS kan stå för. Tre dagar innan attentatet hade man varnat för ett sådant, efteråt framförs hyllningar (Daily Mail) till attacken och Omar Mateen som utförde den. Om IS är religiöst motiverade är alltså motivet religiöst betingat. Att säga något annat är som att påstå att Trabant är en bil, inte en traktor. Dags alltså att erkänna att IS är en sida av en religion som inte alltid, men alltför ofta står för våldsamheter i religionens namn.

Hyllandet av våldet i kombination med religionen gör IS till en kraft som både är motiverade och helt galna. De är kort sagt extremister med en fundamentalistisk agenda. Det är dags att sluta sticka under stol med att detta problem finns inom islam, liksom det finns inom andra religioner. Foto: Wikimedia Commons

Samma synsätt (Folkbladet; Archive), att IS eller islamiskt inspirerade terrorattacker inte har med islam att göra, hittar vi också här i Sverige. Ändå är det förtvivlat svårt att få muslimer att tillstå att det finns uppenbara problem. Få eller inga kritiserar (GP; Archive), än mindre så offentligt. En förklaring är att vi har inrättat det så fiffigt här i Sverige att vi nu har tagit hit människor vars hjärtan till bredden är fyllda med hat. En känsla de sen kanaliserar hemma i förorten eller på flyktingförläggningen (DN; Archive).

I Sverige ser vi ju mellan fingrarna på dessa överträdelser och låter istället förövarna stanna. Nu ska istället också de redan marginaliserade i utanförskapsområden utsättas för samma grupp människors verbala våld och det förtryck och som i sin tur leder till att förtrycket (Expressen; Archive) ökar. Delar av Sveriges svar? Tystnad eller försök till censur (Aftonbladet; Archive) av de som försöker att påtala problemen! Nej vänsterpartiet det är inte att ”peka ut” att tala om problemen, det är att debattera en viktig fråga.

Få talar heller om att det vi nu ser är att väst hamnar i skottgluggen för gamla historiska försyndelser som hur gränserna (DN; Archive) drogs upp i Mellanöstern i början på 1900-talet. Inte heller talas det om hur etniskt, politiskt och religiöst sönderfall (SVD; Archive) har skapat dagens situation. En situation som nu har börjat skörda sina offer. Väst går alltså inte heller fria ifrån skuld till det som händer då historien nu bara tar nästa logiska steg som resultat av vad som en gång genomfördes.

Det blir inte heller bättre av att dagens världssituation återigen präglas av ett nytt kallt krig mellan Ryssland (Aftonbladet; Archive) och USA. Rysslands premiärminister Medvedev (Bloomberg) har talat om det i ett tal nyligen. Motsättningarna har spillt över på konflikter som den i Syrien (Aftonbladet; Archive). En konflikt som alltmer liknar ett proxykrig (DN; Archive) dvs ett krig som förs av ombud åt stormakterna för att de själva ska slippa smutsa ner händerna.

Genom att lämna över krigandet åt ombud som främst USA gör, slipper man att smutsa ner händerna. Det är dock fortfarande stormakterna och deras olika intressen som ger IS det utrymme de behöver när dessa drar åt olika håll i sin intressekonflikt. Foto: Wikimedia Commons

En konsekvens av konflikten belyser vi också sällan här hemma nämligen att Brexit och kraven på utträde kan vara uppbackat av just Putins Ryssland. För dom skulle nämligen hela detta spektakel som är dumt i kubik, vara en möjlighet (The Guardian) inte en omöjlighet. Nej, jag är inte russofob, jag har nämligen lite eller inget emot ryssar, men är däremot ingen stor fan av Putin. I så fall är jag nog snarare Putinofob och också Brexitofob. Jag är också Obamafob eftersom också väst bär en skuld till det som händer.

EU ska naturligtvis också få sig en känga trots att jag är Europavän. Se där, nu blev jag EUfob också. Genom att förklarligt oroa sig för utvecklingen i Libyen (Allehanda; Archive) frestades man att tillsammans med just USA blanda sig i konflikten för att skydda bl a oljeleveranser. Tyvärr satsade man på fel häst och avsatte Khadaffi som var landets sammanhållande kraft trots/tack vare att han var diktator. Destabiliseringen av landet lett till att IS (DN; Archive) också sökte sig dit för att föra sin kamp för att skapa sitt kalifat.

Destabilisering fungerar alltså som en sockerbit åt flugor. I landet har också skapat en lukrativ möjlighet för flyktingsmugglare som en följd av destabiliseringen. Landet har blivit en utfartshamn för nordafrikaner och afrikaner som söker sig till Europa. EU:s politik har därmed gått i baklås och istället har man ett än större problem att handskas med som hur långt man måste gå för att återupprätta upp den nuvarande situationen (SVD; Archive) utan att destabilisera landet än mer.

Det man alltså helt missade var att när man gick in och ersatte Khadaffi, skapade man samtidigt en än värre situation som nu blivit tydlig. Något som vi alltså kommer att få betala för under lång tid framöver. Allt därför att vissa medlemsländer propsade på nödvändig- heten att blanda sig i som ett intresse för EU, när det i själva verket var ett intresse för dom som enskilt land. Nu har de istället skapat en än värre situation både för oss och för Libyen.

Destabiliseringen av Syrien, Mellanöstern, Nordafrika och Europa spiller över och göder organisationer som IS eftersom deras livsluft är konflikt. Det ger samma organisation möjligheten att slå till eftersom deras jordmån är instabilitet. I detta destabiliseringskrig skulle också något som Brexit försvaga EU och göra förbindelserna med Storbritannien än mer kyliga. Det är med andra ord inget jag vill se, och jag kan bara hoppas på att också Storbritannien inser detta.

Vi ligger risigt till om vi låter oss övermannas av sådana dumheter som att bryta upp fungerande samarbeten som EU. Visst har organisationen fel och brister, men fördelarna överväger. Brexit är därför inte i någons intresse mer än möjligen Putins.
Foto: Wikimedia Commons

En valseger för Trump, gud förbjude, skulle med all säkerhet slå in en kil mellan Europa och USA. Det är priset för det nya kalla krig vi ser, förutom att IS då vinner än mer mark förstås. Anledningen till min avsky för Trump är rätt enkel. Förutom hans smaklösa retorik som den om byggandet av en mur mot Mexiko (The Washington Post), är hans tankar kring utrikespolitik (Business Insider) i bästa fall livsfarliga (The Guardian). Att se honom ha tillgång till kärnvapen vore helt enkelt ett mardrömsscenario.

Destabiliseringens pris är något som nu USA har fått erfara på ett mycket bittert och tragiskt sätt. Femtio människor är döda, fler kommer kanske att avlida av sina skador. De är indirekta offer för en våldsspiral från fundamentalisternas sida och ett direkt resultat av flera länders oförmåga att jämka ihop sina intressen som ha gett livsluft åt just IS i det kaos som Syrien har blivit.

Sanningen är ju att IS som jag ser det, opererar i det tomrum som uppstår då Ryssland, USA och EU drar åt olika håll och där dessa olika intressen sliter sönder oss andra. Två sidor, USA och Ryssland, måste som jag ser det nu sätta sig ner och försöka överbrygga de olika intressena som finns. Medan de fortsätter att käbbla om det mesta är det vi andra som får betala priset. Det har femtio människor i Orlando, Florida bevisat.

Dags med andra ord för en värld som riktar sin uppmärksamhet på de egentliga problemen, inte på det som inte är det. Den blir inte heller bättre av att sådan krafter som IS får växa sig starka därför att resten av världen drar åt olika håll och ger dem det utrymme de så väl önskar för sina mål. Att som tidigare dessutom direkt eller indirekt destabilisera länder har nu visat sig kontraproduktivt. Vill vi ha en bättre värld är det nog snarare stabilitet än instabilitet vi bör satsa på.

Än mer instabilitet lär bara gynna IS. Världens samlade resurser bör istället satsas på att skapa stabilitet i alla de regioner som nu har blivit konflikthärdar där fundamentalister har kunnat flytta fram sina positioner. Detta är inget vi uppnår av att hålla på och bekämpa varandra som idag. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag IS till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Hat och missunnsamhet hör inte hemma i Islam sägs det då ordet islam betyder ”frid” eller ”fred”. För er är det tvärtom, det är den hatiska vägen som det propageras för. Något som inte minst visas av gårdagens attack. Om ni ens vill kalla er muslimer är något som återstår att se, jag tvivlar på att ni ens förstår konsekvenserna av vad ni själva gör. Det gör er till speciellt utmärkta kandidater till priset.

Alla är förlorare

När nu krutröken kring Mona Sahlins senaste genomklappning har lagt sig visar det sig att vi alla är förlorare. Pengarna har rullat men ändå är Sverige som vanligt hopplöst efter i arbetet att stävja unga mäns och en del kvinnors radikalisering i islams namn. Det framgår av rapporten från Segerstedtinstitutet med titeln ”Mellan det angelägna och det svår- fångade” som presenterades häromdan. Några telefonlinjer och lite avprogrammering genom Fryshusets försorg är vad vi har fått. Länk till SVD här och du får klicka dig fram.

Det har också spelats in filmer där inga av de ursprungliga deltagarna vågade delta efter ett tag. Anledningen var att fundamentalisterna håller också dom i en mental gisslan-situation som bestämmer vad man får och inte får göra. Mona Sahlin är borta, förhopp-ningsvis för gott men hennes ”insatser” får vi leva med länge än. De som vill ställa upp och göra det som borde ses som rätt är alltså offer då de måste återvända till den miljö där mörkerkrafterna härskar och bestämmer villkoren.

Den stackars rasifierade är alltid ”skurken” och den vite ”hjälten”. Också i Mona Sahlins värld förhåller det sig så. Där måste de deltagande i filminspelningar åka hem till förorten där fundamentalisterna väntar på dem. Foto: Wikimedia Commons

Sen har vi resten av samhället med dess medborgare. De satsar pengar på att motverka något som skapats av årtionden av misslyckad politik från i stort sett alla partier. De utsätts nu för förhöjd fara i och med att radikaliseringen pågår men lite stoppar den. Inte heller de åtgärder som vidtagits lär förslå så där himla mycket. Ska den ångerfulle ringa från Syrien till Röda Korsets hjälptelefon och ångra sig när han eller hon står i begrepp att ta livet av folk för att de tillhör ”fel” folkgrupp eller religiös tillhörighet? Tror nog inte det!

De ska dessutom stå ut med den osedvanligt idiotiska idén att de som har beslutat sig för att åka ner och mörda lite, också ska ha rätten att återvända för lite samtal om var tillvaron gick fel. Istället för att säga ”de har förverkat sin rätt att vistas här, andra medborgare äventyras av deras närvaro” ska de alltså hit igen. Erfarenheterna utomlands säger att dessa återvändare ofta har varit både utförare av och hjärnorna bakom terrordåd. Medborgaren blir på detta sätt förlorare.

Det känns ju ännu mer tryggt att veta att t ex de kvinnor som reser ner för att mörda och lemlästa, i varje fall tänker på de stackars offren (GP; Archive) så att deras död ska gå så mycket snabbare. Det måste ju vara lite mer humant att döda snabbt än att göra det långsamt, mord är inte mord om det går tillräckligt fort. Det är de här människorna vi ska ta emot med öppna armar. De som tycker det är fel att i islams namn bränna ihjäl människor, men som samtidigt anser att lite avhuggna huvuden får man räkna med.

Också den dåliga integreringen som vi har levat med i trettio år där larm efter larm har gått ut. Ingen inom vare sig politikerleden eller myndighets-Sverige har lyssnat. Tvärtom vill få ens ta i frågan då risken att bli stämplad som rasist är alltför hög. Utvecklingen eller avvecklingen har därmed kunnat fortsätta utan att samhället har kunnat göra ett jota. Inte för att de styrande har velat göra något åt situationen, alla ska ju vara fria också att göra oss andra ofria, då allting är rasism. När vi accepterar detta är samtliga i samhället utom förövarna förlorare.

Dålig integrering leder till dålig förståelse, ren fundamentalism och korkade slutsatser vilket i sin tur leder till både intressekonflikter och motsättningar. Mönstret går igen genom historien men ingen lär sig. Tvärtom ser en del politiska krafter vinning i att rida på motsättningarna för att kunna framstå som den ljusa kraften och därmed håva in röster. Andra utnyttjar denna vilja genom att spela offer och får därmed denna sympati. Att argument och resonemang både är fel och präglas av dumhet är plötsligt ovidkommande. Film från Youtube

Tvärtom vill krafter, särskilt till vänster, framhäva det onaturliga (Aftonbladet; Archivet) som det vore naturligt. Säg mig ni vänstermajoritet i Botkyrka kommun, om nu barn ska bussas från en skola till en annan för att skapa förståelse mellan olika folkgrupper, varför sätter man barnen i en helt arabisk klass där de aldrig lär sig språket eller integreras i samhället? Ni gör dem till framtidens förlorare när ni inte ger dem det ni säger er vilja uppnå.

Larmen och kritiken mot allt detta tystar man bäst genom att likställa (Expressen; Archive) alla. Kritik är aldrig kritik, den är bara en dold agenda för att dölja det egentliga syftet som är rasistiskt. Inte ens då den samhällsgrupp som alltid beskrivs som förtryckt anmäler (SVT; Archive) och får bilden av hur illa det är ställt att klarna, tar samhället detta på allvar. De som samhället inte vill ska stigmatiseras dvs invandrarna, sviks därmed därför att allt som påtalar problemen är alarmistiskt. De blir därmed förlorare.

Fast är det verkligen rasism att stå upp för de ideal vi ser som naturliga? Nej, knappast! Att stå upp för vad man tror på är en övertygelse, inte rasism. Att kunna kritisera är en del av den demokratiska kulturen som nu krockar med den fundamentalistiska som menar att inget får kritiseras. ”Rasismen” har istället blivit en bekväm stämpel man använder för att tysta sina kritiker. Det demokratiska samhället och debatten blir därmed det som drar det kortaste strået, också det blir förlorare.

Här hemma tar vi demokratin för given, i andra länder har man fått kämpa för den länge. Ibland utan framgång som här i Kina under demonstrationerna på Himmelska Fridens Torg 1989. Dags också för oss svenskar att börja kämpa, demokrati är inget naturtillstånd och snart är den borta om vi inte gör något. Foto: Av The original uploader was Sa8 at kinesiska Wikipedia；Original author was 蔡淑芳@sfchoi8964 – http://img.ly/Zr1, CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27719490

Utvecklingen har som sagt fortsatt och nu har vi kommit dithän att vi ska ändra vårt samhälle för att  släppa in de som inte kan eller vill anpassa sig. Allt annat tänkande är ju rasism och så kan vi inte ha det tycks de ansvariga tänka. Men tänk om alla som vill förändra samhället till att passa dom istället för att anpassa sig är de verkliga rasisterna? Rasism är faktiskt inget bara vissa människor kan utöva, det utövas också av de som säger sig vara utsatta för detta.

När muslimska företrädare måste gå ut och uppmana (Sydsvenskan; Archive) demonstra-tionsdeltagare är det både hedrande av Ala-Eddin Al-Quts, men också nedslående därför att en sådan uppmaning ska inte ens behövas. Att den ändå måste ut i en tidningsartikel säger något om gruppen, de spelar inte alltid rena ackord om jag säger så. Men eftersom all kritik är liktydigt med rasism är det ingen fara, man kan ju bara glida fram med allt sitt hat i tillvaron. Ingen kommer ju ändå att kritisera, det gör t ex judar i Sverige till förlorare.

Men varför stanna vid att kalla folk rasister för att tysta deras kritik? Man kan ju ta till lite hederliga Stalinistiska metoder också. För tystas inte folk av en varning (Aftonbladet; Archive), kan man alltid hitta en ny anklagelseakt (GP; Archive). Nu är plötsligt principen som säger att rasifierade aldrig kan vara rasister helt mirakulöst bortglömd och det motsatta gäller. Också en rasifierad kan alltid vara rasist, särskilt om hon heter Amineh!

För att understryka hur viktigt det oviktiga är, kan man alltid göra en symbolisk gest med en polisanmälan (Mitt i Kista; Archive). Nyttiga idioter brukar ju alltid gå till överdrifter för att skapa en poäng. När drevet mot en person går spelar oftast fakta inte någon roll. Förlåtande attityder hör definitivt inte hemma och ingen kan begå några misstag, personerna är ju måltavlor för tusan. Vad hjälper ynkliga vädjanden (Aftonbladet; Archive) då? Återigen är demokratin men också den seriösa debatten förloraren.

Beck och hans låt ”Loser” beskriver det hela rätt väl, vi är alla förlorare i dagens debatt-klimat. De enda som är vinnarna är de radikala och fundamentalistiska

Den inslagna vägen är alltså stigen som leder fram till det totalitära och icke-demokratiska samhället. Säkert är det så att krafter samverkar för att man har ett gemensamt intresse. De mer ljusskygga inom islam, de som kallas islamister, finner meningsfränder inom svensk vänster t ex. Alla de som stödjer allt från Hamas, det Muslimska Brödraskapet till IS har därmed skaffat sig en rätt god väg in i politikens finrum såväl som funnit skydd från både kritik och granskning. Alla sådana tendenser som att granska är ju rasism.

Det är alltså hög tid att börja reagera och agera mot fenomen som det här, inte bara genom att på en liten blogg skriva om det fruktansvärda vi går mot. Att stå upp för idealen, att markera mot krafter är visserligen bra. Men med den militanta hållning och den benägenhet fienden har till att både hota och använda våld måste man fråga sig om det verkligen hjälper. Den här kraften är dessutom inte en perifer kraft utanför samhällets ramar, den finns i det mitt ibland oss.

Nej, här måste de många samverka för att visa de få hur små de är i sammanhanget. Folk måste börja förstå hur viktigt det är att stå upp för demokratiska ideal och försvara dessa. Både de mörkare muslimska krafterna, och de är några stycken, och delar av svensk vänster är inte direkt demokratins tillskyndare. Tvärtom är de faktiskt de som försvarar de som vill riva ner det genom att hela tiden försvara det oförsvarbara. ”Rasist” är vår tids mest missbrukade ord och när allt blir rasism, hotar det som verkligen är det att blekna.

Dags för motkraft rasist eller inte, demokratiska värden kan aldrig tas för givna och varar definitivt inte för evigt. Varje dag är en kamp för att försvara dessa värden och den som vill ha systemet måste också stå upp för dessa. Vare sig politiker eller makthavare gör ju det. Slaget om vilken samhällstyp vi kommer att ha om 25-50 år har börjat, det totalitära med fundamentalister och svensk vänster i spetsen eller demokrati. Jag vet vilken sida jag kommer att stå på och jag hoppas jag också hittar dig där.

Fundamentalister finns inom alla religioner och ideologier men det är främst islam som har hamnat i fokus efter de senaste årens radikaliseringsvåg. Här den person som anses vara hjärnan bakom anfallet mot tvillingskraporna 2001. Khalid Shaikh Mohammed skakar numer galler på Guantanamo. Foto: Av Taken by U.S. forces when KSM was captured. – http://www.cooperativeresearch.org/timeline/people/ksmcaptured.jpg, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1243565

Löjesguiden nominerar idag Muslimsk fundamentalism och dess försvarare till priset ”Foliehatt of the Year”. ”Anti-demokrater är inte en stämpel ni trivs med. Anledningen är ju som alltid att det inte ger er sympatier. Men det finns så mycket mer i ert sätt att resonera som vare sig borde eller ska väcka sympati. Ni är mer än en stämpel för ni är just anti-demokrater och anti-västliga. Det gör er till fulldopade kandidater till priset.”

Också Vänsterpartiet ska få en nominering. Motiveringen lyder: ”Ingen kan som ni spela under täcket med extremt otäcka krafter. Är det inte muslimska fundamentalister så är det revolutionära eller våldsverkare som i vänsterns namn inte är annat än ett baseball-kommando. Ni säger er vara demokrater, ni verkar inom det demokratiska systemet men igen och igen beslås ni med antidemokratiska metoder eller hittas med likasinnade sängpartners. Det gör er till fullblodskandidater.”

De har fått nog men det gör inget för det har jag också

De säger att de har fått nog och tänk, för en gångs skull håller jag med. För jag har också fått nog, men inte av samma skäl som dom. Jag har nämligen fått nog av dom, inte av vad dom försöker vända sig emot. För de 47 svenska artisterna och politikerna som i ett upprop (Aftonbladet; Archive) hade fått nog, hade i själva verket fått nog av de migrations- snåla vindar som nu blåser över landet. Själv har jag nog mer fått nog av dom och deras inställning.

Förutom de uppenbara känslomässiga strängarna man i vanlig ordning spelar på till dess inget öga längre är torrt. Här ska det spelas på alla nervtrådar man kan hitta och snart sitter väl alla godhetsapostlar och snyftar ikapp med texten. Trots dessa fina intentioner som att döda ett land inifrån, finns här ingen ansats till en nykter inställning i frågan. De 47 kör på som om inget hade hänt och som om inget de säger kommer att få några som helst konsekvenser.

Tänk om de hade inlett med en vettig analys t ex. USA och Ryssland utkämpar just nu ett kallt krig som är med djupfruset än på länge. Som ett direkt resultat har Syrien dragits in som en bricka i ett spel. Situationen har förvärrats än mer av att länder som Turkiet och Saudiarabien gör anspråk på att bli regionala stormakter och man har därför i hemlighet hjälpt en massmördarsekt som IS. Allt detta för att destabilisera regionen och därmed kunna gripa tag i situationen själva.

Ett klot som far in i käglorna är allt som behövs för att fälla alla om den är tillräckligt välriktad. Likadant med samhällen där allt faller om ett ”välment” bowlingklot skickas in. Konsekvenserna kan bli både stora och ödesdigra men sånt bekymrar förstås inte fanatiker Foto: Wikimedia Commons

Hade man gjort denna delvis mer komplexa situationen tjänsten att göra en analys, hade man också kommit fram till andra slutsatser. Sverige kan inte ensamt ta på sig ansvaret för flyktingarna. Ryssland, USA, Saudiarabien och Turkiet bord bära ett mycket tyngre lass än idag. Många menar att Turkiet redan gör det men de är samtidigt faktiskt de som gör en dålig situation värre med flyktingar som resultat. Men ingen ansats till analys alltså, istället präglas debatten av samma ”alla ska hit”-inställningen som är så orealistisk.

FN har ju genom UNHCR, organet som administrerar flyktingkatastrofer i världen, pressat på Europa och Sverige att ta emot fler och fler, men samtidigt varit märkligt undfallande vad gäller samma krav på länder i regionen och USA och Ryssland. Hur vore det om artikelförfattarna frågade sig hur detta går ihop. För mig handlar det om att vi under inga som helst omständigheter ska ta ensamt ansvar, för FN tycks dumpandet på Europa och EU vara regel snarare än undantag.

Nästa fråga som inte heller den besvaras av artikeln är hur vi ska ha råd med allt detta. Eftersom en av de 47 är Henrik Schyffert är det säkert så att han har en ny fiffig idé (Expressen; Archive) om hur detta ska gå till. När han talar om en kostnad per innevånare på ca 500 :-, talar mer realistiska beräkningar (Metro; Archive) om åtminstone 50 Miljarder per år troligen än mer. Kan man ens diskutera med personer som har en sån inställning till debatt och fakta?

Artikeln säger inte heller något om hur man ska lösa problemen med utanförskap och det som följer av detta med radikalisering. Hur många fler som Abo Raad (Expressen; Archive) kan vårt land tåla och hur många fler ska dödshotas innan artikelförfattarna är nöjda? Det lite paradoxala är ju att om frågan kom upp skulle de flesta av debattörerna  frenetiskt försvara hbtq-personer, men troligen också personer som Abo Raad trots att delar av hans hets (Gefle Dagblad; Archive) faktiskt riktas mot just hbtq-personer(!).

Man ska aldrig dra alla över en kam men vissa imamer är inte fullt så toleranta som godhetsrörelsen kanske önskar. Ändå försvarar just denna rörelse både hbtq-personers och muslimers rätt. Hur det logiskt går ihop återstår att utröna. Foto: Wikimedia Commons

Man hade önskat att han hade varit en isolerad företeelse med en ensam imams kamp mot verkligheten men tyvärr så är inte detta fallet. Tvärtom har hans irrläror (Gefle Dagblad; Archive) spritt sig i församlingen och också i sociala media. Så frågan till de 47 blir helt enkelt om de är beredda att acceptera mindre frihet i vardagen som en indirekt konsekvens av sin egna blindhet inför verkligheten. Kanske lite tvångskonvertering eller hotet om att få både sina eller närståendes halsar avskurna kan få dem att inse (?).

Men de kommer kanske att påstå att det är enstaka exempel som inte bekräftar den större verkligheten. Jaså, jag skrattar lite sardoniskt, för uppenbarligen har de i så fall inte brytt sig om att läsa vare sig Zeliah Daglis eller Amineh Kakabavehs debattartiklar som talar om något helt annat.

Den enkla sanningen är att om man inte har smakat på utanförskapet eller har sett det, och det gör man inte från ett Södermalmsperspektiv, kan man inte heller ha en åsikt i frågan. Felet är att detta är en liten isolerad elit som inte bor eller lever det liv andra gör. Det är så att säga själv pudeln kärna i utanförskapets Sverige, viss bor där och andra här. Aldrig mötas de två och ingen förstår den andres förutsättningar, men åsikter om den andre kan man ha. Märkligt det där.

För ett jättelikt utanförskap är det enda vi hittills har lyckats att skapa. Små och stora samhällen som öar i en ocean där alla lever isolerade från det omkringliggande. Det tydligaste exemplet på det är att det svenska samhället och dess myndigheter (Expressen; Archive) inte längre kan nå in i dessa utanförskapsområden. Istället finns där en alternativ ledarstruktur som inte innefattar det svenska. Är det verkligen detta man vill se och döma folk till?

När folkgrupp ställs mot folkgrupp och polisen mitt emellan, har något i samhällets fibrer brustit. Sverige är på god väg mot detta och medicinen heter inte ”än mer invandring” utan ”aktiv integration” och ”hopp om en framtid”. Fotot är från kravallerna i Brixton 1981 och kommer från Wikimedia Commons

Det finns alltså många obesvarade frågor och också fler än de jag har ställt. Men i sin mission att förstöra landet inifrån är de 47 knappast ensamma. Miljöpartiets våndor inför den nya politiken är omvittnad (SVT; Archive), men nu börjar det också knorra inom leden för Socialdemokratin. Den 22 personer långa listan över Socialdemokrater som nu också gör ett upprop (Aftonbladet; Archive) mot samma snåla migrationspolitik, menar i Aftonbladet att Stefan Löfven nu gett upp visionerna för att istället anamma Sd:s.

Ingen dålig analys så långt, det är sant att Stefan Löfven nu har börjat föra en politik klart inspirerad av Sd och att han därmed är en fascist enligt sin (Aftonbladet; Archive) och Henrik Arnstads definition. Det enda man undrar i det sammanhanget är varför Henrik Arnstad nu inte skriver en ny krönika om Stefan Löfvens fascistiska politik (DN; Archive). Men socialdemokraterna som har undertecknat uppropet mot migrationsstoppet har precis som de 47 lika mycket tankeförmåga som trädgårdstomtar.

För bristen ligger återigen i att man resonerar känslomässigt istället för förnuftsmässigt. Ingenstans någon analys, ingen hänsyn till konsekvenserna och ingen som helst ansats att beskriva kostnaderna eller vad dessa får för konsekvenser för skattebetalarna. Återigen är det som om pengar bara uppstår ur tomma intet eller att lite svältande pensionärer (SVT; Archive) får vi väl alla räkna med.

Det är den här typen av oärlighet i debatten som gör att jag har fått nog. Nog av dem som ser både välfärd och det som gör att den fungerar som något värt att offra. Jag har fullständigt fått nog av deras nära nog frireligiösa trossatser som likt dogmerna på inkvisitionens glada dagar aldrig får ifrågasättas. Fått renons på hur illa underbyggda deras argument är när de med tårfyllda ögon talar om människors öden, men glömmer de öden de skulle kunna skapa med sina förslag.

Hur de fanatiska ska få alla bitarna på plats utan att behöva använda slägga eller rasera samhället inifrån kan nog inte ens Apollos orakel svara på. De slänger bara ur sig sina fantastisk historier utan att ens betänka konsekvenserna. Det blir lätt så när man är fanatiskt övertygad. Foto: Louis Jean Francoise Lagrenée: ”Alexander Consulting the Oracle of Apollo”; Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag godhetsrörelsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det är rätt naturligt att zeloter aldrig övertygas om hur fel de har med det de säger. Varför har annars termen ”zeloter” blivit både klassisk men också synonym med godhetsrörelsen? Jag har inget emot godhet, inget är svart eller vitt, men jag har väldigt mycket emot konsekvenserna av deras förslag. Det gör dem till fullfjädrade kandidater till priset.

Vänsterpartiets och kampen mot verkligheten

Vänsterpartiet genomgår darrningar av harm efter EU:s toppmöte med Turkiet om migrationen till Europa. De är ju också ett av de partierna som helst ser en oändlig invandring som en möjlighet snarare än ett problem. Det infekterade läget har till och med fått så oanade konsekvenser att partiet talar om att bryta delar av samarbetet med Socialdemokratin och Miljöpartiet, främst är det vårbudgeten och budgetarbetet (DI; Archive) man skjuter in sig på.

För att få som man vill i förhandlingarna och sätta press på regeringen om migrationen har Vänsterpartiet nu börjat sikta in sig på vårbudgeten och hotar att inte längre delta. Det borde vara goda nyheter eftersom de ändå inte har något att bidra med vad gäller bra politik Foto: By NATO Training Mission-AfghanistanSSgt Sarah Brown/NTM-A Public Affairs – Afghan National Army soldiers train on heavy weapons, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27234624

Men skulle Sverige verkligen sakna dem om de skulle säga upp allt samarbete med regeringen? Det får naturligtvis var och en svara på, men för min del är svaret ett rungande nej. Jag kan helt enkelt inte för mitt liv ens se varför de skulle ingå ens som stödparti till regeringen. Partiet är ju helt enkelt fullständigt ute och cyklar i de flesta frågorna.

Mammografi till kvinnor är en bra sak, det säger jag inget om. Att öka denna så fler kan räddas säger jag knappast heller nej till men tänk om män fick samma resursökning. Män drabbas av prostatacancer vilket är den cancerform som ökar (Doktorn) mest och också den som skördar flest offer. Det är dessutom den vanligaste (Cancerfondens hemsida) cancerformen sett i absoluta tal. Ändå tycker Vänsterpartiet att det är rättvisa att enbart skjuta till pengar till kvinnors cancer.

Hade båda könen fått resursförstärkningar i cancervården hade de kunnat stoltsera med titeln ”rättvisa” men som det nu ser ut kommer allt sånt tal på skam. Det kommer än mer på skam när man betänker att partiet lägger förslag som avgiftsfri tandvård för yngre upp till 23. Sämre tandhälsa kommer med ökad ålder och ju mer arbeten som måste göras desto dyrare räkning. Istället ska i Vänsterpartiets värld de med egna högre utgifter, var de som betalar för dem som borde betala ur egen ficka.

När man till sist föreslår och får igenom avgiftsfri hälso- och sjukvård (Vänsterpartiets partiprogram ”Vänsterpartiet Gör Skillnad”; Archive) för patienter över 85 är måttet rågat. Tittar man på medellivslängden (SCB) i Sverige är den 84 för kvinnor och 80 för män. Reformen missar alltså de allra flesta och är mer trolig att gynna kvinnor än den gör samma sak för män. ”Rättvisa” är alltså åter inte ordet denna samling människor bör använda sig av.

Orättvisa och missförhållanden måste diskuteras, inte sopas under mattan. Det är nog det enda jag har och Vänsterpartiet har gemensamt. Problemet är bara att ingen kan som Jonas Sjöstedt eller Vänsterpartiet se till att kväsa debatten. Foto: By OSeveno – Own work, CC BY 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45893732

Integrationspolitiken i landet är något av en ödesfråga för framtiden. Den som inte vill eller kan bidra till en lösning, lär också vara den som ser till att vi för många decennier framåt kommer att ha problem. Det är den rollen Vänsterpartiet har i den misslyckade politik som hittills har präglat statsmaktens rätt fåfänga försök att få någon rätsida på saker och ting. Integrationspolitiken i landet har ju nämligen havererat och de politiska partierna, särskilt Vänsterpartiet, vill inte se verkligheten eller skyller fiaskot på varandra.

För så fort någon i debatten (Aftonbladet; Archive) lyfter fram obehagliga sanningar eller ser på verkligheten (Expressen; Archive) med andra ögon än det av partiet godkända synsättet, är de där med  stridsyxan (Aftonbladet; Archive) för att kväsa diskussionen. De enda som tjänar på deras handlande är naturligtvis SD. Det bli så när man lägger locket på all debatt och mer eller mindre kväser denna.

Vänsterpartiet kan möjligen i det korta perspektivet stoltsera som högborgen för pk-åsikter, men kommer vi att tacka dem när misslyckandena idag fortfarande är misslyckanden imorgon? Det är ju nämligen då vi kommer att få resultatet av dagens misslyckanden och det är då vi kommer att få börja betala priset för att Jonas och alla andra vare sig vill eller kan se verkligheten.

Nu försöker Jonas Sjöstedt delvis gjuta olja på den debattens vågor med ett nytt inlägg (SVD; Arichive) i SVD i integrationsdebatten. Han misslyckas dock redan i andra meningen och resten blir en såväl sorglig som meningslös läsning. För i citatet ”Däremot ska inte hedersfrågan användas för att i svepande ordalag angripa muslimer, invandrare eller vissa förorter.” visar han varför Vänsterpartiet är partiet som inte vill förstå verkligheten utan istället bekämpar den.

Det var länge sedan vi i Europa upplevde stening och andra hedersrelaterade straff. När de förekom var de inte ens hedersrelaterade. Ändå påstår Jonas Sjöstedt att man inte ska skuldbelägga de ställen där det förekommer som för att koppla den till hela samhället istället för till de ställen hedersrelaterade förtryck förekommer. Foto: Av Annibale Carracci – Web Gallery of Art:   Image  Info about artwork, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=15385043

Fråga man sig var hedersförtryck kommer ifrån så blir nämligen inte svaret ”Sverige”, en sån förklaring vore mer än enfaldig. Istället är det tyvärr gamla traditioner från andra delar av världen som spökar till det och det enda sättet det har tagit sig hit på är genom invandring. Jag ser inte negativt på invandring tvärtom har det sina goda sidor, men denna tillhör inte den. Att kväsa den debatten och förneka sambandet är inte heller det något att eftersträva, släpp debatten fri Jonas!

Inte heller tjänar Jonas några politiska poänger i det längre loppet på att påstå att att man inte bara ska utmåla förorten som centrum för denna smutsiga sedvänja. Hittar Jonas hedersförtryck på Östermalm får han gärna säga att jag har fel, men under tiden hävdar jag med eftertryck att det finns övertygande bevisning om att han i vanlig ordning låter de ideologiska glasögonen skymma sikten för honom. Därmed drar han samma felaktiga slutsatser som vanligt.

Tvärtom talar både Zeliha Dagli och Amineh Kakabaveh om hur det är just förorten som är problemet, men också om hur de få svenskar som trots allt finns där reser hem till innerstaden så fort kontoren stänger. Sanningen är ju att vårt land är så uppdelat mellan olika befolkningsgrupper, att de till och med bor på olika ställen. Hur sunt det är visar sig snart när förorten skapar sina egna lagar. Så fort polis (SVT; Archive) finns på plats, ses de som ett hot mot den alternativa auktoriteten som är de som egentligen styr.

Det enda Jonas Sjöstedt har bevisat med sitt uttalande är att han inte förstår. Han förstår inte att förorten brinner därför att folk känner hopplöshet och saknar framtidshopp, mycket beroende på den under de senaste 20 årens bedrivna politik. Han förstår inte heller att andra krafter än det officiella Sveriges håller på att ta över. Han och hans partibröder och systrar väljer därmed att stoppa huvudet i sanden. ”Sanningen svider” brukar det ju heta, men sanningen är också att ingenting blir bättre av att förneka den.

Ingen, inte minst debatten, hjälps av att en sida antingen doppar huvudet i sanden eller försöker lägga locket på. Jonas Sjöstedt försöker med båda tricken i ett och gör sig därmed till strutsen i sammanhanget. Foto: Av Another Believer – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=46492838

Han förstår alltså inte att grunden till problemet är att folk av ett visst slag bor på ett ställe, medan andra bor i andra kvarter. Inte ens när han själv flyttar till Midsommarkransen (Bättre Stadsdel; Archive) i Stockholm där 18 % röstade på Vänsterpartiet i det senaste valet, förstår Jonas Sjöstedt sambanden. Hans politiska kamp mot verkligheten den bara fortsätter. Också hans felaktiga utgångspunkter som ligger till grund för de felaktiga antagandena lyser igenom.

Jonas är dock inte ensam i striden mot verkligheten, till sin hjälp har han ett helt parti som med idog energi fortsätter att lägga förslag (Aftonbladet; Archive) på hur man ska fortsätta att fjärma sig från den. Nu är man till och med inne på ett så klassiskt kommunistisk område som hur man ska kunna ”uppfostra” och ”forma” medborgaren till att ”tänka rätt”. Behövs mer än så för att folk ska börja förstå?

Det otäckaste är dock i mina ögon inte deras värdelösa förslag, utan att de får lov att inverka på och medverka till regeringens politik. Det bästa vore om man helt enkelt uteslöt dem ur allt beslutsfattande, men så är alltså inte fallet. Tvärtom fortsätter både Socialdemokraterna och Miljöpartiet att alltmer också dom lyssna på Vänsterpartiets alla felaktiga antaganden om verkligheten. De formar till och med sin egna politik (SR; Archive) utifrån deras teser.

För också i regeringen finns en samsyn med Vänsterpartiet om att tvinga verkligheten att se ut så som man själv vill. Som alltid är det uppifrån kommande dekret (Aftonbladet; Archive) vars enda syfte är att styra medborgaren att bete sig på ett för de styrande – dvs Socialdemokraterna – önskvärt sätt. Här finns ingen plats för egna beslut eller personliga viljor, allt ska bestämmas av farbror sosse med samarbetspartier. För i slutänden betyder individen ingenting i vår fina fantastiska socialiststat.

Det dubbelt trista är att konstatera att också regeringen har samma syn på politisk styrning som Vänsterpartiet. Medborgaren ska styras till ett önskvärt beteende och ingen ska kunna komma undan när allt styrs uppifrån som de marionetter vi ses som. Foto: Av User:Nicolás Pérez – Nicolás Pérez., CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=69300

Löjesguiden nominerar idag slentrianmässigt regeringen men också Vänsterpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Er envetna kamp mot verkligheten och till och med viljan att betvinga verkligheten för att den ska stämma med er världsbild är tecken nog. Men när man som inom Vänsterpartiet är villig att inte bara förvanska verklighetsbeskrivningen, utan också se till att andra inte beskriver den i debatten är ett nytt lågvattenmärke satt. Det gör er till formidabla kandidater till priset.”

Proportionerna

Proportioner är alltid viktiga. Att sätta allt i sitt sammanhang och jämföra för att se hur litet eller stort ett problem är i jämförelse med varandra är direkt avgörande. För går proportioner är fanders tar man fel beslut och riktar resurser på ett felaktigt sätt. Detta resulterar till sist i orättvisa då t ex färre får mer men de som verkligen behöver får lite eller inget.

Proportionerna är viktiga i alla sammanhang utom media tycks det. De små problemen får hur mer utrymme och de stora inga alls. Alltihop kallas av media själva för ”oberoende”. Foto: Wikimedia Commons – Leonardo da Vinci ”Människans Proportioner”

I politikernas värld kallas detta ”resursfördelning” vilket i Sverige bara är ett finare ord för vem man vill gynna med sin politik. Naturligtvis är det i slutänden för att kunna skaffa sig lojala väljare som kan ge till och med urusla partier en andra chans och möjligheten att regera en mandatperiod till. För media däremot handlar sådana medvetna val om att skapa agendor, att berätta historien och också att få browniepoints hos vissa grupper. Skälen för politiker och media kan alltså ibland likna varandra men men bara delvis.

Det är också i media som proportionerna kommer in. Ju fler som finns i en grupp desto mer tycks man tro att de klarar sig så bra ändå. Ju färre de är desto mer måste man rycka till deras undsättning. Det handlar om strategiska val om vem som ska stödjas och vilka som inte ska det. Marxismens maktordning som lärs ut snart sagt på varje högskola väger också in när media rycker ut.

Det hela resulterar för media i hur mycket medieutrymme något får. Ju viktigare agendan och gruppen är desto större utrymme, ju oviktigare något eller någon är eller blir så resulterar det naturligtvis också i det motsatta. Här avgörs vilka som ska uppmärksammas och vilka som inte ska det. Det lite underliga är att det alltså inte är hur vanligt ett problem är som fäller avgörandet. Istället är det gruppen, maktordningen och en agenda som spelar in.

Jag försöker inte påskina att de som är färre i en grupp skulle ha mindre rätt till utrymme, missförstå mig rätt på den punkten. Det handlar dock om just proportioner och graden av nödvändighet att belysa och här är media faktiskt inte speciellt bra. De hävdar ju alltid att de inte har en agenda trots att de uppenbarligen har en sådan. Man hävdar också att man inte framhäver vissa grupper framför andra, detta trots följande artikel från SVD  (Archive-länkad).

Det gäller att veta vad man ska sätta sökljuset och fokus på, inte minst i media. Men det är just med detta de flesta misslyckas. Den Marxistiska maktordningen stökar till det och snart har man en riktig soppa istället för den debatt och diskussion värd namnet Foto: Wikimedia Commons

För tydlighetens skull, jag säger alltså INTE att de HBTQ-personer artikeln INTE skulle förtjäna uppmärksamheten. Tvärtom är de säkert en förföljd och trakasserad grupp så naturligtvis ska problemen för dom både uppmärksammas och åtgärdas. Det jag däremot vänder mig emot är proportionerna, hur stor är den här gruppen och är de den enda som blir förföljd? Knappast och det vet media om men man väljer att vända bort blicken och inte se.

För i det tysta pågår en helt annan form av förföljelse, en man inte får prata om. Dels drabbar den ”fel” grupp och dels är det ”fel” grupp som står för själva trakasseriet. Den här gången handlar det naturligtvis om klassikern religion och det är inte som man så gärna vill få folk att tro bara en grupp som är offren. För i tidningarna utmålas en grupp, jag säger inte religionens namn vi vet ju alla vilken det handlar om, som de som drabbas. Nu visar det sig istället att de är just enskilda i den här gruppen som står för trakasserierna.

Det skulle ju bli så bra, all kompetens som kom hit skulle ju inte bara lyfta oss ur vårt armod utan vi skulle ju i princip dansa schottis av ren vördnad inför hur mycket skattepengar det skulle regna in av all migration. Nu blottar sig en helt annan sanning, en vars ansikte är betydligt mindre attraktiv.

Vi har redan sett hur det har gått för den judiska minoriteten i Malmö. Där har kränkningar och förföljelser (Aftonbladet; Archivelänk) blivit vardag. Få eller inga åtgärder har vidtagits så det är som om vissa folkgrupper har fått rätten att begå lagöverträdelser som andra inte får. För gud nåde den som skulle få för sig att utsätta utövare av en viss annan religion för samma behandling.

I Gamla Testamentet är ”Öga För Öga” en princip, i media är enögdheten den rådande. Ingen av dessa är särskilt bra men som konsekvens av medias agenda får vi dessutom en snedvriden debatt där vissa aldrig kritiseras och andra alltid Foto: Wikimedia Commons

Som vanligt stannar det inte vid detta. Det är inte bara judar runt om i Sverige som utsätts och förövarna är oftast desamma. Nej, det är också invandrarna själva som utsätts för dessa kränkningar och oftast av landsmän eller från samma region. Allt som behövs är att man tillhör ”fel” religion så kan det vara kört som i exemplet (Expressen; Archivelänk).

Jag kallar mig själv kristen trots att jag är mycket kritisk mot också denna religion och framför allt mot kyrkan. Så visst talar jag i eget intresse men det intressanta här är trots allt att just gruppen kristna knappt uppmärksammas, än mindre får den belysning problemet förtjänar. Om man så är agnostiker, vilket jag respekterar, måste man enas ikring en slutsats – all form av förföljelse eller trakasseri är att betrakta som ett övergrepp på vårt sätta att leva och borde vara grund för omedelbar utvisning.

Det stannar nämligen inte enligt artikeln vid verbala hot eller obehagliga situationer, utan i krav om omvändelse till den ”rätta tron” och avståndstagande från det man tror på. Med andra ord övergrepp. Det handlar också om hot om att skära bort symboler som kors från halskedjor. Igen övergrepp och dessutom inskränkningar som drabbar hela grupper. Dags med andra ord att reagera och individer som använder metoder som dessa har lite eller inget att göra här vad man än tror/inte tror på.

I berättelsen talas om förföljelse, om fundamentalism och om en total inskränkthet som skrämmer andra. Författaren och debattören Soheila Fors fråga sig till och med om vi egentligen har religionsfrihet i det här landet. Och det är en berättigad fråga, vissa anser ju att religionen de företräder är så pass överlägsen att alla ska omvända sig till den. Gör man inte det får man väl räkna med konsekvenserna helt enkelt. Man ser från vissa håll religionen som ett sätt att erövra inget mer.

Ingen, inte ens jag, kan hävda att alla religioner inte är offer för fundamentalismen. Oftast talas om en världsdel därför att där pågår folkmord, utrotning och massmord i religionens namn. Här ett smakprov på fenomenet från Sidney Australien Foto: Wikimedia Commons

Det är då man måste fråga sig om det verkligen var så här vi ville ha det. Svaret blir nog tyvärr ”nej”, det var aldrig tänkt att demokrati och frihet skulle förvandlas till inskränkthet och tyranni från ett fåtal men farliga vettvillingar. Man måste till och med fråga sig om vi kan ha dessa människor som grannar, som medborgare eller som arbetskamrater. Tyvärr igen, det var aldrig detta som var tanken.

Visst förekommer debattinläggen också för de kristna som nu blir offer men det är bara ett fåtal debattörer som tar upp frågan. Ivar Arpi (SVD)är en av dessa och en annan är Nuri Kino (SVD). Den gemensamma nämnaren är just SVD som är en av de sista någorlunda trovärdiga tidningarna i landet. Detta trots att också de har sina kors att bära som Katarina Wennstams krönikor. Annars är det märkligt tyst inför det oerhörda.

Jo det förstås, riksdagen genom Robert Halef (KD) har ju ställt en rak  fråga i riksdagen till utrikesministern, svaret kom i en interpellationsdebatt tidigare i höstas. Trots detta fortsätter strutspolitiken där vi vänder dövörat till när krafter inom en viss religion sitter på flyktingförläggningar och i sina förorter samtidigt som de väser ur mungipan och slipar kniven. Ingen reaktion alltså och ingen är väl att räkna med så länge vi har en regering vars främsta merit är att fly varje besvärande och jobbiga fråga.

För tyvärr så lever vi i de fegas land Sverige. Här har vi i det närmaste gjort det till en naturlag att inte göra något åt problem med motiveringen att ”man ska inte blanda sig i det man inte förstår”. Det handlar också om räddhågsenheten inför att kallas ”rasist”. Allt förövaren/ mobbaren/fundamentalisten behöver göra är att uttala det magiska ordet och dörrar öppnas genast. Inte ens när det rakt under våra näsor pågår en förföljelse kan man diskutera detta utan att det magiska ordet kommer fram som kaninen ur hatten.

Precis som trollkarlen drar kaniner och duvor ur hatten drar vissa deltagare i debatten alltid rasist-kortet. Trots detta behövs en debatt också om fundamentalism som faktisk är på väg att etablera sig i svenska förorter och som definitivt finns på våra flyktingförläggningar. Nolltolerans nu tack! Foto: Wikimedia Commons

En liten påminnelse Sverige, att stå upp för vissa värden är vare sig rasism eller fel. Tvärtom är försvaret av vissa värden nödvändiga i en demokrati, annars har vi snart ingen kvar. Att markera mot krafter som inte vill oss väl kan aldrig bli ett hat, det är snarare en demokratisk handling som alla som omfamnar de idealen måste stå för. Om vi viker oss för det har vi inte mycket till frihet kvar utan istället vinner de mörka krafterna. Dagens definition av rätt och fel, rasism och inte är alltså helt galna och gynnar bara dessa tankar.

Allting idag tycks vara rasism, ett exempel från en upprörd person som Expressen (Archive-länk) bemödade sig med att uppmärksamma. Detta hade inte ens varit en nyhet för tio år sedan, nu är det vardagsmat. Fortfarande lyser dock proportionerna med sin frånvaro. Ingenstans i dagens medieagenda tas de verkliga problemen upp och inte heller är man särskilt intresserad av vissa former av problem.

Tyvärr är det inte rasism att tala om problem hos vissa individer som använder sin religion och alibit vi förser dem med i och med r-ordet till att mobba, förtrycka och förfölja. Tvärtom är det en del av en sund debatt som till och med vissa muslimer (SVT; Archive-länk) som Nalin Pekgul har försökt att ta tag i. Resultatet har dock som alltid i Sverige blivit att media och debattörer gör gemensam sak i att misstänkliggöra (SVT; Archive-länk) och smuts-kasta. Andas det minsta av kritik och domen blir hård med andra ord.

Det här är ju inte första gången detta händer tyvärr. Vem kan glömma de två hjältinnorna Zeliah Daglis (Aftonbladet; Archive-länk) och Amineh Kakabavehs envetna kamp från förra året. De försökte larma och samtidigt starta en seriös debatt för att  få oss att inse att vi har problem i det här landet. Snart hade fatwan drabbat dem båda i form av de tre Vänsterpartisterna (Aftonbladet; Archive-länk) Rossana Dinamarca, Christina Höj Larsen och Aron Etzler. Svaret måste ha varit ett av förra årets största bottennapp med råge.

Fundamentalisterna har alltså inte bara r-ordet, medias oerhörda intresse och politikernas skitnödighet inför att bli betraktade som rasister på sin sida. De har också politiker som snart rycker ut till deras undsättning på sin planhalva! Ingen kunde väl varit mer glada än fundamentalisterna men hjälper det alla de som nu faktiskt fysiskt blir trakasserade? Inte ett dugg! Tvärtom är de lika bortglömda nu som då. Det är som om vissa krafter i sam- hället vill få oss att tro att problemen inte existerar, som vanligt talar verkligheten emot.

Det är egentligen verkligheten kontra overkligheten debatten handlar om. När media har sagt sitt är den förhärskande bilden den av overklighet. Alla är upptagna med att beskriva det som inte är och glömmer lägligt bort de verkliga problemen Foto: By Prefurbia – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=31680921

Löjesguiden nominerar idag landets journalistkår till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Proportionerna är alltid av vikt, den ena får inte ställas mot den andre i kampen om utrymme. I ert fall är det dock rätt uppenbart att det är en illa dold agenda som oftast styr vem som får och vem som inte får utrymme. Er agenda utgår från Marxistisk maktlära och osunda kopplingar till krafter ingen borde spela under täcket med. Det gör er till fulländade kandidater till priset.”

Vår (in)kompetenta regering

Vår ytterst kompetenta regering är ju så kompetent att den inte ens behöver ha en minister med ansvar för integrering. Istället har man valt att sprida denna så marginella fråga på flera ministrars bord och har därmed också slarvat bort möjligheten att göra ett jobb som andas kvalitet. Ett faktum som nu med brutal rättframhet visar sig i form av en annons med en ledig plats i regeringskansliet.

Annonsen som är diarieförd den 20 augusti hos arbetsförmedlingen och i den söks en ansvarig för integrationsfrågor på arbetsmarknadsdepartementet. Arbetsbeskrivningen lyder:

”Du är ansvarig för enhetens verksamhet som huvudsakligen består av frågor som gäller mottagande och bosättning av flyktingar samt samordning, utveckling och uppföljning av integrationspolitiska frågor och nyanländas etablering i det svenska samhället.”

Det heter vidare i annonsen:

”Ditt uppdrag är att utifrån ledningens mål organisera, planera och leda verksamheten.”

Det finns dock en liten hake med de där två formuleringarna och med tjänsten som sådan. Det borde redan finnas en eller två ansvariga för de beskrivna arbetsuppgifterna och det skulle möjligen kunna vara de två ministrarna Ylva Johansson – Arbetsmarknadsminister och Morgan Johansson – Justitie- och migrationsminister. Länk till Regeringskansliets hemsida hittar du här, där finns en beskrivning av de olika ministrarnas ansvarsområde.

Vår ansvarsfulla regering klarar inte sitt jobb och förväntar sig nu att andra ska göra det åt dem. Inte ens när deras egna politik slår tillbaka mot dem tycker de att det är deras jobb Foto: Dagens Samhälle

Beskrivningen i annonsen är alltså en beskrivning av det som Morgan Johansson och Ylva Johansson borde ha ansvaret för vilket gör annonsen mycket intressant. Den bevisar ju tesen att uppdelningen mellan de båda ministrarna inte fungerar. Arbetet sköts helt enkelt inte på ett sätt som är tillfredsställande. Det visar också att regeringen så kallade kompetens, egentligen är total inkompetens i frågan. Vad skulle man annars behöva en ansvarig för ett ärende som det redan finns inte mindre än två ansvariga för?

Stefan Löfven har ju bland annat fått mycket hård kritik för just denna uppdelning mellan två ministrar i en så viktig fråga, exempel på kritiken från Centerpartiet. Också Adam Cwejman riktade samma kritik mot regeringen för ett år sedan på SVT:s sajt. Till sist påtalade också Sanna Rayman samma farhåga för ett år sedan i SVD. Ja, det har till och med internt inom s höjts en del ögonbryn när partiet på sin senaste kongress beslöt att slopa integrationsposterna. Så här uttryckte debattören och socialdemokraten Qaisar Mahmood sig om beslutet:

”Politik är inte bara att vilja, det är också att göra. I kongresshandlingarna kan man läsa att partiledningen är positiv till att avskaffa integrationsministerposten eftersom ”integration är en fråga som ska genomsyra alla områden”. Integrationsfrågorna ska “mainstreamas” i andra sakfrågor.
Mina tioåriga förvaltningspolitiska erfarenheter har dock lärt mig att allas ansvar blir lätt ingens ansvar. Frågor försvinner mellan stolarna. Att ta bort integrationspolitiken (läs: integrationsministern) är därför kontraproduktivt. Här skiljer sig mångfaldsperspektivet inte från andra tvärfrågor, till exempel jämställdhet eller tillväxtfrågor. Varför skulle mångfaldsfrågorna förtjäna en sämre styrning?”

Kloka ord men för döva öron när Stefan hade sagt sitt. Ändå har just Löfven fortsatt att vidhålla att regeringens arbete på området har fungerat väl. En rätt svårsmält ståndpunkt  då regeringen de facto har skrotat just integrationspolitiken. Samma regering har ju nu dessutom indirekt medgivit sitt misslyckande när man är tvungen att ha en ansvarig för frågan till Regeringskansliet. En fråga man förut var fullt kapabla att lösa, men inte längre alltså.

Vår kära regering kan inte sägas vara alltför lyhörd för det röstboskapet ser som en ödesfråga. Istället slår man dövörat till och låtsas inte lyssna Foto: Medicinhistoriskasyd
http://www.medicinhistoriskasyd.se/SMHS_bilder/thumbnails.php?album=29

Det finns dock flera felaktigheter i Stefan Löfvens sätt att se på saken. Förutom att han indirekt har medgett att de hela tiden har haft fel, har dessutom flera indicier om att allt inte är så rosenrött kommit in. Den första larmklockan kom i Zeliha Daglis debattartikel (unvis.it) i Aftonbladet.

I den talades det om förortens invandrartjejer och kvinnor som inte längre hade grundläggande frihet på grund av förtryckande grupper. Friheter som vi normalt sett i övriga samhället ser som självklara. Dessa grupper, religiösa och/eller bokstavstrogna, förtrycker enligt henne kvinnor till lydnad under de regler som gällde i det gamla landet. De skapar med detta en nästan totalitär situation socialt för dessa tjejer. Här är bristen på integration grundbulten i problemet.

Vänsterpartisten Amineh Kakabaveh instämde i kritiken i sin debattartikel i Expressen (unvis.it). Också där talas om männens och/eller det fundamentalistiska förtrycket som bottnar i gamla hemlandets traditioner. Kvinnor får inte gå utanför dörren utan manligt sällskap, de måste dölja hår och ansikte, de tvingas läsa koranen och svensk mat är ”haram” [oberörbart/förbjudet; min anmärkning]. Återigen är alltså bristen på integration huvudorsaken där istället gamla seder och bruk återupptas. Det svenska gäller inte längre.

Allt fler rapporter talar om att det inte längre är den svenska flaggan som vajar över förorterna. I takt med det ökande utanförskapet lägger regeringen istället locket på hela debatten Foto: DN

Det finns alltså klara tecken, ja till och med larmrapporter på hur dåligt integreringen fungerar. Ändå väljer regeringen att dels måla bilden i en helt annan färgskala. De medger att man ändå har misslyckats när man nu måste anställa en ansvarig för det regeringen själva borde ha kompetens för, men försöker samtidigt man aktivt att tyst den kritik och de larm som framkommer (?).

Hur ska man annars tolka vänsterpartisterna Rossana Dinamarcas, Christina Höj-Larsens och Aron Etzlers debattartikel (unvis.it) i Aftonbladet. Eller vilket värde ska man tillskriva miljöpartisten Manijeh Mehdiyars och Maimuna Abdullahis artikel (unvis.it) när de gör sina påhopp på alla som vågar yttra kritik och påtala problemen? Är detta sanktionerat av partiernas ledning? Ändå påtalar inte Dagli och Kakabaveh den hårdaste kritiken. Den kommer istället från utländska källor och pekar på helt andra problem och möjligheter om än osäkra som man kan läsa om här i DN (unvis.it).

Det enda Stefan Löfven har kvar är att låtsas vare sig se, höra eller kunna uttala sig. Spelet han spelar är dock lätt genomskinligt och kan med bästa vilja i världen inte kallas ”verklighetsförankrat”

Löjesguiden nominerar idag Regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Man brukar ibland tala om politisk fingertoppskänsla, något regeringen Löfven helt och hållet saknar. Aldrig har väl en regering misslyckats så kapitalt i en fråga och dessutom haft modet (?) att indirekt erkänna det. Det hela börjar nästan bli lite humoristiskt om det inte hade varit för att landets framtida öde står på spel. Det finns därför ett bra alternativ – avgå! Landet behövde en ny regering förra året, det behöver fortfarande en ny regering.

Mer om regeringens havererade integrationspolitik har följande bloggat om:

Fnordspotting – Populismen och kortsiktigheten
Susanna’s Crowbar – Invandring och integration
Tino Sanandaji – Aftonbladet vill reducera objektiv faktadebatt till subjektiva känsloargument
Iniskogen – Bor Joakim von Anka här hos den svenska regeringen samt lite statistik om oss.
Anybody’s Place – Här är det enda sättet att stoppa Sverigedemokraternas framgång….
WTF Toklandet – Hur hamnade S där ute? Vill de ha tillbaka lortsverige?

Näste Till Rakning

Det kan inte vara lätt att tillhöra ett parti där lyhördheten är i det närmaste noll. Det kan inte heller vara lätt om man ska behöva bevittna hur snöd övervägning vem som kan gynna partiet mest om man kliar deras ryggar, när samma krafter går emot allt man tror på och står för. Det är det som händer i vänsterpartiet just nu. Lägre i tak, ingen debatt eller ifrågasättande och ett skamlöst flirtande med krafter som inte vill de som borde vara partiets fokus så särskilt väl. Mer om vänsterpartiets ohejdade populism kan man läsa om på Fnordspotting.

Det är den växande fundamentalismen i storstädernas förorter som är problemet och vänsterpartiet med Rossana Dinamarca i spetsen har redan tagit extremisternas parti i förhoppningen att vinna röster får man förmoda. Bondeoffret man gör är att man slänger medlemmar som Amineh Kakabaveh under bussen utan minsta tvekan eller ånger. Men också förortens tjejer som nu är fritt villebråd för förtrycket är några man villigt offrar för den större helheten.

Är det de här krafterna vänsterpartiet skyddar med sina inlägg i debatten och är det så att de ser dem som potentiella väljare? Om det är så förenas de väl just av hatet mot alla former av frihet Foto: Samtiden

Det började ju med att Zeliha Dagli (Aftonbladet) och Amineh Kakabaveh (Expressen) skrev varsin artikel om de försämrade förhållandena för förortens tjejer. De beskrev hur dessa nu råkade ut för ett förtryck av strukturer från hemländerna som letat sig in i områdena i form av extremistiska tankegångar. Som bekant dröjde det inte länge innan dödskyssen från partiets ledning kom i följande artikel i Aftonbladet.

Nu fortsätter den interna kritiken med att Cheko Pekgul lämnar sitt bidrag i debatten i Expressen. Det ska bli intressant att se hur många dagar det dröjer innan Rossana Dinamarca dröjer innan nästa lock ska läggas på tunnan. Ska hon i vanlig ordning dra rasistkortet och mellan raderna beskriva människor med utländsk härkomst som något de inte är. Det ska bli intressant som sagt.

Dödskyssen – En rafflande thriller i vänsterpartistisk debatt och miljö där karaktärsmord och svek tillhör spelets regler. Endast tillåten för en publik över 18 Foto: Discshop

Löjesguiden nominerar idag vänsterpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det är sällan eller aldrig man får se ett så övertydligt exempel på politiskt svek. När det dessutom är av det värsta slaget, det riktar ju sig mot en medlem och innefattar antydningar om rasism, har man satt ett svårslaget rekord i svensk politisk historia. Ni är därför mer än värdiga kandidater till priset, ingen som helst tvekan om den saken.”

Var Är De Nu?

Pete Seeger sjöng en gång låten ”Where Have All The Flowers Gone”. I den nämns texten ”where have all the young men gone” och det är inte utan att man ställer sig samma fråga fast med en twist. Man skulle kunna fråga ”where is all the lefties now”. För som alltid har populism andra regler än de gängse, vad som är smart att säga idag är dåligt imorgon t ex. En annan grundregel är att det man argumenterar emot, kan bli till nytta i andra sammanhang och det är det som nu har drabbat vänsterpartiet. Normalt kallas ju sånt hyckleri, men i populismens värld kan man aldrig vara säker.

Frågan på agendan handlar om alla de flyktingar som nu kommer hit. Naturligtvis ska de tas om hand om och få tak över huvudet. Men det är där kruxet börjar, behovet är större än antalet rum och lägenheter man kan komma över. Man skulle kunna säga att efterfrågan är större än tillgången. Detta har olika företag snappat upp och vips har man en lukrativ affärsverksamhet. Exemplet hittas i DN.

De företag som det berättas om i artikeln är bland annat Bert Karlsson-ägda Jokaros och riskkapitalägda Attendo som också äger vårdcentraler och hemtjänst. Bert Karlsson kunde på detta sätt fakturera Migrationsverket 131 miljoner kronor bara för det första halvåret i år! Motsvarande siffra för Attendo är 41,6 för första halvåret 2015. Det är delvis hit dina skattepengar går alltså. Jag är själv kluven, dels ser jag inget fel i att tjäna pengar men samtidigt är det på bekostnad av vård, skola och omsorg som mantrat alltid upprepar.

Pengar pengar pengar överallt pengar men när det gäller vad de ska gå till har vänsterpartiet en minst sagt schizofren inställning Foto: Theguardian

Men det är inte där som skon klämmer som värst, den ömma punkten heter istället vänsterpartiet. Det var ju partiet som gjorde ett stort propagandajippo i förra årets valrörelse där partiet marknadsförde sig som ”inte till salu”. Här är länken till partiets hemsida med programförklaringen på punkten vinster i välfärd. Den gången gällde dock debatten mest sjukvården och äldrevården, antagligen för att det stal mer ”hjärteknipar-poänger”.

Men nu har frågan alltså hamnat i ett annat läge, det är ju flyktingar vi talar om. Snart var man väl tvungen att välja väg, flyktinghjälp eller retorik? Man valde det första men det gör dem också till populister och hycklare. För vad var allt ståhej värt när det kom till kritan nu när man säljer sina ideal för en större sak?

Samtidigt som detta pågår kan man säga att ett annat drama utspelar sig i partiet. Amineh Kakabaveh gjorde det ingen fick göra i sin debattartikel i Expressen. I den kritiserade hon vissa företeelser som nu hade börjat dyka upp i förortens invandrartäta områden. Fundamentalisterna hon talade om och deras normer gjorde unga invandrarkvinnor till offer. Hon talade om förtrycket de fick utstå och de kulturella förtryckande mönster som nu flyttade in utan att svenska myndigheter eller politiker gjorde ett dugg åt detta.

Partiet har inte några som helst betänkligheter vad gäller att svika förortens tjejer. De blir nu istället blir offer åt fundamentalisterna, men feminister det är dom! Foto: Newsweek

I åsiktskorridorens förlovade land är dock detta som att tillbe satan helt öppet under gudstjänst i en katolsk kyrka. Alla godhetsapostlar vädrade morgonluft och dessa återfinns ju bland annat inom vänsterpartiet. Det hade med andra ord blivit dags för partiet att sälja sin själ en gång till och se till att hyckleriet fick ny kraft. Debattartikeln i Expressen signerad Rossana Dinamarca, Aron Etzler och Christina Höj Larsen var i otäckaste laget.

Det börjar så storslaget om hur toleranta man är, hur mycket debatten betyder och hur många grupper som deltar i kampen för en rättvis framtid. Däremot slutar det inte lika storstilat. Ett stycke som följande säger allt och mer:

”Däremot är vi inte är beredda att genom generaliseringar och ryktesspridning låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten. Om man vill lösa verkliga problem, är lättvindiga påståenden som antyder att reaktionära och patriarkala beteenden uteslutande är ”importerade”, en del av problemet – inte en del av lösningen.”

Fler än Mickey Spillane ägnar sig åt att utdela dödskyssar. De tre vänsterpartisternas svek är något av en milstolpe i svensk politisk historia Foto: Tradera

Dess innehåll och innebörd är ungefär som att säga: ”Debattera gärna, vi är så vidsynta men bara så länge du håller med oss och inte säger vissa saker rent ut”. Stycket var rena dödskyssen åt förortens tjejer som nu är fritt villebråd åt fundamentalisterna som i sin tur tackar för hjälpen. Ytterligare ett exempel alltså på ett parti som moraliskt sett är helt korrupt. För hur man än försöker bortförklara de dubbla budskapen och förhållningssätten, så är partiet inget annat än hycklarnas högborg.

Betänkt att de samtidigt som de nu vänder förortens tjejer ryggen, säger sig vara ”feminister”. Betänk också att de i vissa fall är för vissa bolag inom välfärden, men inte andra i andra delar av välfärden. Lite lustigt också att konstatera att just deras inskränkningar för välfärdens företag, ser till att göra det i den sektor som sysselsätter mest kvinnor. Därmed sviks denna grupp igen då en hel del av sjukvårdsföretagen anställer, försörjer och ger kvinnor en meningsfull tillvaro. Inte så få gånger är dessa kvinnor som har kommit ut på arbetsmarknaden dessutom invandrarkvinnor. I fråga efter fråga, förslag efter förslag vänder de alltså just kvinnorna ryggen igen och igen.

Uppenbarligen lyssnade inte vänsterpartiet på Glenn Ford för det var ju precis det man gjorde. Förortstjejerna, Kvinnorna, Invandrarna, Zeliha Dagli och Amineh Kakabaveh personligen och fler är några av dem som nu fått se partiet vända dem ryggen
Foto: Wikipedia

Löjesguiden nominerar idag Vänsterpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ingen kan som ni hyckla i fråga efter fråga. I ena stunden är ni emot vinster, i nästa för eftersom det bidrar till att lösa problemen i en annan fråga som flyktingboende. Ni kallar er dessutom feminister men har beröringsskräck så fort sanningen uppdagas. Partiet är helt enkelt som det gamla ordspråket: ”Sanningen är en sällsynt rätt, så fort den kommer på bordet är det ingen som vill veta av den”. Ni är därför ytterst värdiga en nominering och har gjort er väl förtjänta av denna.”

Mer om vänsterpartiets i det närmaste ohejdbara vänsterpopulism kan man läsa om på Fnordspotting.

I Väntan På Vadå?

Vår tid är ett enda stort frågetecken utan tydliga svar. De stora framtidsfrågorna skriker tydligare än neonskyltar men ingen erbjuder som sagt något svar. Det är till och med så illa att beröringsskräcken i vissa frågor där SD har mutat in sitt revir, gör att de etablerade partierna vägrar att ens ha en uppfattning. Det är till och med än värre då de ibland gaddar sig samman och har samma åsikt i vissa frågor. Vad som är ännu värre är att de ibland släpper in krafter med en minst sagt grumlig agenda. Allt för att undvika att ha samma åsikt som SD och samtidigt visa hur medkännande de är. Ändå skriker som sagt frågorna på svar som aldrig kommer.

Den tiden som används till att göra absolut ingenting, är tid som andra använder för att förbereda sig och flytta fram sina positioner. Förortens sharia-polis spiller t ex ingen tid när man går runt och talar om för de boende att detta är ett muslimskt område och då ska man leva upp till de ideal som de självpåtagna poliserna har. Den som bryter mot dessa ”regler” blir snabbt socialt utesluten vilket drabbar hela familjen. Det är så man får kvinnor att bära slöjor, människor att gå till moskén på utsatt tid och följa andra muslimska regler. Den som inte passar in, dvs rent av är kristen och därmed oberörbara, måste motas bort.

Det var dessa fenomen som debattören Zeliha Dagli skrev om i Aftonbladet. Hon fick stöd från riksdagskvinna Amineh Kakabaveh (v) i debattartikeln i Expressen. De båda fick dock inte ens stöd av Kakabavehs egna parti vänsterpartiet, tvärtom slängde de henne under bussen. Också de andra partierna var tysta. Det var bara  miljöpartisten Manijeh Mehdiyar och medsystern Maimuna Abdullahi som reagerade och då genom att kalla de båda ”rasister” och ”islamofober” i debattartikeln i Expressen.

Själv undrar jag efter alla påhopp som bara finns i en av artiklarna vem som egentligen är rasisten här. Det  kanske är dags för mp att ta den interna debatten hur långt man får gå i sin iver att kväva det offentliga samtalet och kanske också ta tag i medlemmen Maniheh Mehdiyar för att se till att också hon respekterar detta. En debatt som präglas av en så låg nivå hon gav prov på, är ett hinder i en fri debatt. Detta är normalt sett inte okej, men vem vet vad som pågår internt inom ett parti som mp.

De har ju inte visat någon större vilja att ha en öppen och fri debatt. Exemplet Bertil Torekull visar väl om något på detta, kraven på uteslutning, artikel om hetsen mot honom kommer från Ledarsidorna, efter följande artikel i Expressen. Så kanske är det ett normaltillstånd hos ett parti i någon slags inre långsam härdsmälta vi ser. I det ljuset är Mehdiyars och Abdullahis artikel mer begriplig. Godhetsglorian håller helt enkelt på att vittra sönder på ett parti som alltmer har börjat visa vad de egentligen står för.

Sickan Carlsson är inte ensam om att ha glorian på sned. Både miljöpartiet har länge fiskat i grumliga vatten med kopplingar och inbjudningar till minst sagt tveksamma personer. Också socialdemokraterna och moderaterna kan också räknas in i samma tveksamma skara Foto: SFI

Shariapolisen i förorten lär vara de enda med ett stort smil på läpparna efter Manijeh Mehdiyars och Maimuna Abdullahis inlägg. De svenska partierna är inte ensamma i den undfallenhet som präglar både fallet och förhållningssättet till fenomenet. De har istället god hjälp av svenska myndigheter som i sin rädsla för att likt Dagli och Kakabaveh bli stämplade som rasister inte ens vågar agera. Ändå är det precis det som vi folket, partierna och myndigheterna måste göra. Att som nu göra ingenting är undfallenhet och hjälper dessutom inte de vi talar om – de unga flickorna i förorten som blir offer för det mörka som breder ut sig.

Denna grupp, de som blir offer för den förda politiken och de ”förstående” och ”välmenande” inslagen i debatten som riksdagspartierna ger, får egentligen en dödskyss av dessa partier. Vänsterpartiet svek Kakabaveh och Dagli i följande artikel i Aftonbladet. Miljöpartiet är också de i högsta grad skyldiga. Ingen har hittills bett de kvinnliga debattörerna om ursäkt för partikamraten Manijeh Mehdiyars påhopp och användande av termer som är mer befängda än talande.

Att låtsas som om liken i garderoben lyste med sin frånvaro är ingen idé, bevisen finns där för den som vill se sanningen i vitögat Foto: Wikimedia

Partiet har trots det mer lik i garderoben. Mehmet Kaplan gjorde sig känd för sitt uttalande om jihad-resor, men det är inte det enda feltrampet han har begått. Under sin tid som ordförande för Sveriges Muslimska Råd uttalade han sig i hätska ordalag om Lars Wilks Mohammed-teckningar. Han skrev också en artikel tillsammans med partikamraten Yvonne Ruwaida i DN 2007 där de båda anklagade SÄPO för att kartlägga oskyldiga muslimer.

Vänd på resonemanget i artikeln, kan det här ha varit ett försök att ge de krafter som redan låg i startgroparna för vad som komma skulle med IS och annat en hjälpande hand för att slippa insyn? I artikeln argumenterade han för en parlamentarisk granskningsorganisation för att övervaka SÄPO:s arbete. Kan det återigen ha rört sig om ett försök att hindra dem i sitt arbete? Man kan börja undra, särskilt när samme person numer är landets bostadsminister vilket är en skrämmande tanke.

Hans värv slutade inte där. 2011 Bjöd han in Yvonne Ridley, en känd antisemit för att hålla ett seminarium i riksdagen. Hon kidnappades några år tidigare av Afghanska talibaner och hölls fången med risk för avrättning. När hon släpptes hade hon konverterat till islam. Efter detta har hon ägnat sin tid åt att sprida hat och ett antisemitiskt budskap. Efter händelsen gjorde Kaplan i vanlig ordning en pudel, precis som i jihad-resefallet alltså, och var genast tillbaka i finrummen. Mer om det och fler incidenter där sossarna har varit involverade, kan man läsa om i Expressen Debatt i artikeln signerad Fredrik Malm (fp).

Mehmet Kaplan har onekligen många strängar på sin lyra men frågan är vems intressen han springer? Efter varje skandal gör han bara en pudel och sen är allt förlåtet, men få av dessa saker borde ha sluppit igenom som inbjudan av Yvonne Ridley Foto: Wikimedia

De muslimska organisationerna som säger sig företräda muslimer i Sverige då? De har som vi strax ska se själva en rätt extrem agenda som utgår från Muslimska Brödraskapets inriktning, mer om brödraskapet i en artikel från Wikipedia. De har vid flera tillfällen blivit anklagade för att ingå i den krets som Brödraskapet har skapat runt om i Europa för att skaffa sig mer inflytande i dessa länder.

Kontroversen i Brödraskapets ideologi har till exempel legat i vägran att uppmana till upphörande av våld mot staten och medborgarna i Israel. De har också anklagats för att på ett personligt plan ha samarbetat med medlemmar i al-Qaeda och så vidare. Det är alltså dessa svenska organisationer som svenska myndigheter samarbetar med.

De svenska organisationerna har också haft en hel del att stå i vad gäller kritik. Några axplock: Unga Muslimer bjuder in Hakim Quick som gjort sig känd för homofobi (P3), Islamiska Förbundet bjuder in den kände hatpredikanten Salah Sultan (Svenska Kommittén Mot Antisemitism). Samma Sultan har teorier som kan få den mest härdade att storkna som man kan se i klippet nedan.

Visst har den skada dessa människors har åsamkat med sin verksamhet skördat en del offer. Mahmoud Aldebe tvingades att avsäga sig sin riksdagskandidatur till Centerpartiet efter att ha varit ordförande i Sveriges Muslimska Förbund under den period då Salah Sultan bjöds in. Mer om nyheten från Sydsvenskan. Också Omar Mustafa tvangs bort från Socialdemokratin efter att ha bjudit in antisemiter, kvinnofientliga och homofoba talare under sin tid som ordförande i Islamiska Förbundet. Mer om detta i en artikel i Aftonbladet.

För socialdemokraterna blev det dubbelt pinsamt då det också kom anklagelser om att de aktivt samarbetar med extrema krafter inom Sveriges Muslimska Råd (SMR) om representation i partiet. Där skulle muslimer ha garanterats inflytande i form av platser i riksdagen, kommuner och landsting där partiet styr. Mer om detta i Expressens artikel. Slutsatsen att man försöker skaffa sig inflytande genom de etablerade partierna är solklar, men att man också EVENTUELLT har skaffat sig företräde till platser inom social-demokratin som villigt har samarbetat med krafter vars agenda inte alltid har varit helt ärlig.

Skandalen blev inte mindre då Carina Hägg – socialdemokratisk riksdagsledamot sedan flera år – kritiserade partiets samarbete med Muslimska Förbundet, flyttades ner på riksdagslistan. Enligt henne som en konsekvens av kritiken, vad som egentligen ligger bakom är väl förborgat internt inom partiet. Mer om den nyheten från P4 Jönköping. Nästa skandal var när riksdagsledamoten Hillevi Larsson poserade med en Palestinsk flagga och staten Israel borttaget från kartan. Unket för att säga det rent ut.

Hillevi Larsson ses här posera i den kontroversiella bilden, ett tilltag bland många som har gjort socialdemokratin till den outhärdliga soppa partiet är. Foto: Expressen

I andra fall har dock samarbetet gått smärtfritt till. Moderaterna har inte varit utan försök till samma förfaringssätt och där har man inte ens som i fallet socialdemokraterna och centern reagerat. Enligt experten Lorenzo Vidino som är forskare och expert på islamisering och muslimsk politiskt våld i Europa och Nordamerika, är en av personerna i dramat Abdirizak Waberi. Han är vicepresident i Federation of Islamic Organizations in Europe (FIOE). Den organisationen har länge anklagats för att vara Muslimska Brödraskapets lierade i Europa vars syfte är just att skaffa sig inflytande. Kom dock ihåg, detta är en ANKLAGELSE INTE ETT BEVIS.

Han är dock sedan 2010 riksdagsrepresentant för moderaterna och som sådan har han kritiserats. Han skrev till exempel på uppropet om att få bort Nalin Pekgul som ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet. Ett tilltag som normalt sett ses som inblandning i ett partis inre angelägenhet, men i det här fallet gick man till sist dessa krafter till mötes. Nalin Pekgul är idag inte längre ordförande i förbundet eller riksdagsledamot. Kan det ha varit debattinlägg som det i Expressen som retade upp både honom och Omar Mustafa? Trots kritiken från alla håll har moderaterna ännu inte vidtagit några åtgärder mot det inträffade.

Nalin Pekgul var den som drabbades då debatten skulle kväsas. Moderaten Abdirizak Waberi hade åsikter om saker som var inre angelägenheter för sossarna och snart var Nalins dagar räknade, men vems ärende sprang han egentligen? Foto: Wikimedia

Waberi har också gjort en rad uttalanden som han senare har tagit tillbaka. Som rektor för Römosseskolan, en muslimsk skola i Göteborg och som har fått utstå mycket kritik (artikel från Sveriges Radio) från skolinspektionen, har han gjort uttalanden om ”att kvinnor inte får dansa, att de måste vara oskulder när de gifter sig (essensen av hederskulturerna), att homosexualitet är otillåtet och att muslimska män har rätt till fyra fruar men inte kvinnor till fyra män”. Citatet är hämtat från följande artikel i GP. Uttalanden som sen senare alltså har tagits tillbaka med förklaringar som ”missuppfattning” och ”felciterad”.

Det finns ett skriande behov av en motvikt mot  de krafter som inte har visat sig ha helt rent mjöl i påsen. Det är därför en nästan lättad känsla man får om man läser Hanna Gadbans bok ”Min Jihad”. Jag brukar inte göra reklam på bloggen, men i det här fallet gör jag ett undantag. Det är en mycket viktig bok som bör läsas av alla andra som inte har den synen som mörkermännen har. Här hittar du därför en länk till Cdon som är ett av ställena där den går att inhandla.

Min Jihad är Hanna Gabdans öppenhjärtliga bok som alla borde läsa. Den är ett starkt försök att återta den islam som kidnappats av extremisterna och deras agenda
Foto: Ledarsidorna

Hon pekar i boken ut svenska myndigheter som mer eller mindre medlöpare i det elaka spel som pågår när sådana som Islamiska Förbundet och Unga Muslimer får både pengar och handlingsutrymme för fler konferenser där fler hatare bjuds in. Hon menar också att samhället därmed vänder de krafter ryggen som står för en mer sansad syn på islam. Där samhället borde vända brödraskapets broderorganisationer ryggen, bjuder det istället in dem. Bloggen Fnordspotting har ytterligare ett exempel i sitt inlägg på just detta då Aktuellt bjöd in Svensk Islamiska Samfundets ordförande Abd al Haqq Kielan för att friskriva varje muslim i landet från den antisemitism de anklagas för.

Enligt den tes Gadban driver i boken överges de som står för en mer liberal och öppen syn på religionen. De som ser sin religion som en mer privat angelägenhet kan nu plötsligt ”tvingas” av mörkare krafter att ta ställning eftersom inget eller ingen stoppar mörkermännen och de som har en mer sekulär hållning går samma öde till mötes. Alla ska in i det fack där dessa krafter kan kontrollera dem. Det är alltså inte islam som sådan jag vänder mig emot. Inte heller deras rätt att finnas, agera och debattera är något jag ifrågasätter. Jag välkomnar till och med islam men i dess mer återhållsamma form, extremisterna kan vi alla vara utan.

Förstår över huvud taget våra makthavare vad det är för krafter de lierar sig med och hur deras agenda ser ut? Man kan börja undra och det blir värre eftersom detta händer i flera länder i Europa Foto: Telegraph

Däremot vänder jag mig emot den förtryckande och dubbelbottnade agendan som finns hos de krafter som säger sig representera denna grupp. Jag vänder mig också mot att det officiella Sverige samarbetar med dessa och därmed spelar dem rakt i händerna. Också de svenska partierna, framför allt miljöpartiet, socialdemokraterna och moderaterna,  förtjänar en stor skopa ovett då de inte inser att de vid flera tillfällen har hållit på att bli, i ett fall är ett verktyg för att legitimera dessa. Jag vänder mig till sist mot att behöva se en agenda som talar om ”demokrati” och ”frihet” men som samtidigt andas allt annat än detta. Samma åtskillnad i synsätt kan man hitta i följande inlägg på bloggen Iniskogen.

I Sverige väntar vi alltså på den dagen då mer återhållsamma muslimer ska få ta över och tillåtas att ta plats. Anledningen till att vi inte ser det hända är att flera partier och myndigheter öppet eller under täcket spelar med i ett spel som gynnar extremismen. Vi väntar också på en debatt om de mörkermänniskor som nu tillåts att breda ut sig. En väntan som kan bli långvarig då våra myndigheter och partier som sagt fortsätter att samarbeta med dem som har en minst sagt grumlig agenda.

Krafter som Hanna Gadban, Amineh Kakabaveh, Zegliha Dagli och Bahareh Mohammadi Andersson, finns visserligen men motarbetas som sagt aktivt i debatten till och med av de etablerade. Frågan är fortfarande I Väntan På Vadå? Svenska myndigheter fortsätter alltså sitt samarbete, likaså flera av riksdagspartierna. Det är nog dags att agera nu och se till att städa ut det bagage som flera partier bär på.

Samuel Beckets klassiska pjäs blev snart förvandlad till politisk teater. Innehållet är dock inte lika bra som Samuel Beckets pjäs, tvärtom lämnar den en fadd smak i munnen.
Foto: Sverigesradio

Löjesguiden nominerar idag de svenska politiska partierna, framför allt socialdemokraterna, miljöpartiet och moderaterna, samt de svenska myndigheterna till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Där vi invaggas att tro att våra ideal vilar på demokratisk grund, är ni en ständig källa till det motsatta. Debatt förkvävs med motiv som ”rasism” då det handlar om helt andra saker. Också samarbete med dessa krafter visar på ett stort mått av naivitet. De här krafterna är inte här för att skapa goda exempel, tvärtom är de här för att kapa åt sig en så stor del av agendan och att få en samsyn med sin egna sak. Där har de etablerade och myndigheterna spelat dessa rakt i händerna. Det är med andra ord ett svårslaget rekord helt i klass med den ribba jag – Freakshow Fredrik – lägger för att kalla något sådant för vad det är – galenskap.”

Rätt Prioritet

I dagens identitetspolitiska värld gäller det att välja rätt sida, att prioritera rätt. Gör man inte det och man tar parti för ”fel åsikt” kommer denna att dra med en i fallet och man har inte längre den uppburna ställning hela systemet annars kan ge en. Hela det rangordningslika systemet är ju faktiskt en karriärsstege för makthungriga feminister och de som ser sin chans att klättra några pinnhål i det identitetspolitiska lotteriet.

Fallet ner kan bli långt och andra drar med de som har varit högt uppsatta i identitetskedjan så undvik det även om filmen är bra Foto: Cdon

Det började med att den alldeles vanliga kvinnan Zeliha Dagli berättade i Aftonbladet om hur ”skuggan” som förföljer henne och förtrycker henne. De personer hon talar om är religiösa fundamentalister som med hot och hot om våld tar över allt mer av styret i smyg bakom myndigheternas ryggar som i sin tur tror de har full koll. Det har de dock inte, de här krafterna tvingar förortens kvinnor till underkastelse med slöjor, hot och social utfrysning. De svenska myndigheterna är som vanligt naiva och gör inget. Men det mest intressanta är att det gör inte feministerna heller, de sitter i sina elfenbenstorn på Södermalm och har en helt annan agenda.

Motkrafterna – skuggornas hantlangare – gick till och med så långt att de skrev artiklar om hur rasistiska denna kritik som framfördes var som här i Expressen där Manijeh Mehdiyar och Maimuna Abdullahi i vanlig ordning kunde stämpla de som inte hade ”rätt” åsikt i debatten med etiketter som ”islamofober”. Målet för kritiken var riksdagskvinnan Amineh Kakabavehs (V) kritik mot samma sak som Zeliha Dagli hade skrivit om nämligen männens tystande av kvinnorna i förorten. Artikeln hon skrev i Expressen hittar du här.

De två debattörerna möttes genast av kritik som vi så väl känner igen. ”Rasist” är alltid en term som är användbar, men problemet var att de båda är födda utomlands
Foto: Huffingtonpost

Debatt och kritik blir alltså ”hatkampanj”. I samma veva som framför allt Amineh Kakabaveh kritiseras, passar man på att väva in myten om västerlandet som skurken bakom allt. Det är framför allt det ”kvinnofientliga väst” som ligger bakom all ondska de talar om. De glömmer så där lägligt bort all den ondska vi har sett och fortsätter att se från Mellanöstern och de båda förvandlas därmed en formidabel stenslungande David i glashuset.

Jag väljer två rapporter slumpmässigt från Mellanöstern och de övergrepp som sker där. Den första kommer från Amnesty och handlar om den fina behandling som möter flyktingar i inbördeskrigets Libyen. Den andra rapporten är också från Amnesty och handlar om alla sidors övergrepp mot civilbefolkningen i krigets Syrien. Man bör nog helt enkelt inte kasta sten i glashus, vare sig historiskt eller nutida beteende av det slaget lönar sig nämligen.

Feministerna som borde ha ryckt förortens flickor till undsättning, var däremot tysta. Både som respons på artikeln Zeliha Dagli och Amine Kakabaveh tog man till tystnaden. Flickorna i förorten som nu tvingas till ett liv de inte har valt övergavs därmed. I fallet Amine Kakabaveh gick man till och med så långt inom det ”feministiska” partiet v, att man mer eller mindre dömde ut henne. I andra fall motarbetades hon när till exempel parti-kamraterna Ali Bati och Christina Höj Larsen retweetade hennes meningsmotståndares tweet men inte Kakabavehs egna. Kakabaveh blev också som utrikes född lite mellan raderna anklagad för att vara rasist (!). Mer om den händelsen i GP.

Det är bra att ibland ha en allierad men det hade alltså inte Dagli och Kakabaveh från vare sig vänsterpartiet eller feministerna Foto: SVT

Hela den här händelsen stinker om du frågar mig. Framför allt stinker den av den elitism som dagens feminism präglas av. De talar så vackert om allas lika värde, men när det kommer till kritan är orden inte värda pappret de är skrivna på. Istället för att bry sig om tjejerna i förorten för att ta ett konkret exempel, är feminism idag mer fokuserad på att fixa ”bättre jobb” åt en liten makthungrig klick Södermalmskvinnor. De talar t ex aldrig om att kvotering borde införas bland sopåkare där en förkrossande majoritet är män, men talar sig däremot gärna varma om kvinnorepresentation i t ex bolagsstyrelser. Exempel hittar du från Aftonbladet.

Man är samtidigt inom feminismen fascinerad av debatter kring icke-händelser. Där det finns lite eller inget att hämta, där samlas alla för att göra en poäng av det som inte finns. En av de händelserna var det så kallade påhoppet på artisten Zara Larsson. Det började med att hon inför Bråvalla-festivalen inte tyckte hon hade fått tillräckligt mycket backning från festivalledningen i programblad och affischering. Hon hade också åsikter om festivalens genustänk. Expressens Nöjesbilaga har skrivit om händelsen.

Här måste man nog förklara ett och annat för Zara. Artistbranschen är en högst elitistisk historia som har en klar rangordning, ju större desto mer uppmärksamhet och reklam. Det är nämligen de artisterna som används som dragplåster för att man ska kunna tjäna de pengar som är nödvändiga för att finansiera hela kalaset.

Pengar tappas inte ur en kran, de genereras av artister som därmed betalar festivalernas kostnad. Utan dragplåster dör de Foto: Theguardian

I det perspektivet är artister som Zara Lasson en fis i rymden. För hon kan inte, hur mycket hon än försöker, i varje fall inte i nuläget tävla med artister som Robbie Williams, Sabaton, Faith No More, Lamb of God, In Flames, Kent eller Wu-Tang Clan. De är helt enkelt mer etablerade än hon, hur det blir i framtiden kan man däremot spekulera i. Saker och ting förändras ju.

Om jag ska försöka mig på en recension är hennes uttalande om genustänk dessutom rent korkat. När man tvingas ta in artister bara för att de är kvinnor, inte för att de är bra sjunker nämligen kvaliteten och snart uteblir i varje fall vissa, jag hävdar en stor del av festivalbesökarna. Det enda man alltså uppnår i det långa loppet är en festivaldöd där det möjligen står 100% kvinnor och jazzar men könsfördelningen bland publiken lär vara snedvriden. Om inte det är ojämlikhet vet jag inte vad som är det.

Genustänk leder i värsta fall till dåliga artister ingen vill se och det leder sen vidare till festivaldöd. Så vad uppnådde man med förslaget då? Mindre mångfald och mer enfald! Foto: ST

Hennes något bortskämda och pubertala kritik fick dock en artist som Günther att kalla henne en hel del både olämpliga och lämpliga saker. Artikeln går att läsa i Aftonbladet. Att kalla någon ”fjortisbrud” är kanske under bältet men han har en poäng i kritiken i stort. Det utspel vi såg var en person som inte kan acceptera att hon inte är så stor som gärna vill tro. Det som saknas i mina öron är helt enkelt bra låtar – de lyser helt med sin frånvaro men det är en annan diskussion.

Zara Larsson verkar dock inte vara den mest mogna personen, kanske inte ens mogen uppgiften att vara artist. Hennes motreaktion blev ju helt sanslös. I Aftonbladets artikel kan man läsa om den otroligt konstruktiva kritiken ”Fuck Günther” som levererades från scen. För säkerhets skull räknar Aftonbladet i ett av klippen upp skälen till varför Günther har fel. Ett av skälen är enligt tidningen att Zara Larsson har en poäng när ”endast” 22% av artisterna var tjejer på festivalen.

Har man tänkt på att det kanske inte finns fler som håller så hög kvalitet att man kan locka en publik till festivalen? Jo tyvärr, så är det! Jag kan som musikälskare räkna upp hundratals artister, alla manliga, som är betydligt bättre än de flesta tjejer. Jag kan tyvärr däremot bara räkna upp en handfull tjejer.

Musikälskare som Björn Söderqvist i Malmö som mitt i nedläggningshysterin öppnar skivaffär behövs som motvikt till lättviktiga Rihanna-kopior Foto: Sydsvenskan

Bristen på bra akter med kvinnor är bekymmersam, men vad fan hjälper det att ta in de dåliga? Det kommer ju bara leda till att en sådan som jag aldrig kommer att besöka Bråvalla och därmed rycks den ekonomiska basen undan. Tipset? Börja göra musik folk vill höra naturligtvis! Bli gärna också bättre. Det finns faktiskt kvinnliga akter jag hellre skulle såga av mig öronen för att slippa, snarare än att se eller höra. För smakfrihetens skull räknar jag inte upp dessa men de finns.

Historien slutade med det Zara Larsson och alla andra små bortskämda brats eller feminister brukar syssla med, nämligen att de gick ut och talade om hur jävla synd de var om dem och hur hemska alla män är. Zara får kritik buhuu snyft i en tidning som DN (var annars än i DN Feminism?). Flera fel här dock tyvärr. Günther är EN person, Zara pratar om hur illa hon tycker om män i grupp vilket är flera personer som i pluralis. Det hon avser är alla de hot som har riktats mot henne efter händelsen. Där kan jag bara säga en sak till er som har riktat hot mot henne (om så har skett dvs). LÄGG FÖR FAN AV!

Hat är inget annat just hat, men är det då inte Zara som i lika hög grad är den som har skitit i det blå skåpet? Men som vi alla vet är ju feminister alltid helt utan skuld, det är det ondsinta patriarkatet som jämt bär skulden. Alltid detta för våra breddgrader illusoriska patriarkat alltså, men då det faktiskt dyker upp i form av religiösa fundamentalister i förorten var finns feministerna då? Inte på Kakabavehs eller Daglis sida i varje fall!

Skit inte i det blå skåpet, man framstår lätt som den hycklare man är Foto: Aftonbladet

Som alltid blev det dock värre. Följande blogginlägg säger väl allt och mer, den får Zara till och med att hamna i samma kategori som Lady Dahmer. Inlägget hittar du här. Hon låter i det som vilken svensk feminist som helst. Trots att hon vill utmåla sig som en underdog, är hon egentligen i vanlig ordning en topdog. Vem får göra skivor, spela på Bråvalla och åka till Island för videoinspelning av dina medsystrar Zara? Får Zeliha Dagli eller Amineh Kakabaveh samma chans?

Svaret blir nog nej och anledningen är enkel. I det ena fallet är det ”bara” två personer från förorten varav en nu dessutom nu har stämplats som rasist trots att hon är lika mycket rasist som en filttoffla. De båda påtalar dessutom ett alldeles verkligt problem men ställer samtidigt till med ett nytt. För i feministernas värld finns ju en förtryckarordning som kallas identitetspolitik som rangordnar hur förtryckt olika grupper eller personer är. De två förortsborna är visserligen födda utomlands men när andra som är lika förtryckta är de som förtrycker blir det dubbelerror. Ämnet är alltså inte direkt säkert, tvärtom är det fullt av fallgropar och minfält. Bättre då att lämna de två åt sitt öde.

Vem är mer förtryckt? Vem förtjänar mest sympatier? Den identitetspolitiska debatten är full av minor och få vill ta i heta potatisar som ämnet förortstjejer tydligen Foto: Wikipedia

I det andra fallet är det en medelklasstjej vi talar om. Hon står inte längst ner på den identitetspolitiska rangskalan och det gör inte heller hennes motståndare. Här finns med andra ord ingen intressekonflikt som blir besvärande när man själv ger sig in i debatten, den smetar helt enkelt inte av. Däremot finns allt att vinna, mäktiga allierade har ju den makten. Följdriktigt har därför i motsats till det första fallet, engagerat andra människor som har ryckt till Zaras hjälp.

Ett namn sticker ut, det är Malena Ernman som också hon har drabbat landet med den pk-inspirerade smörjan bara hon kan skapa. Vad sägs om följande uttalande som går att läsa om i SVD. Där drivs tesen att Birgit Nilsson – operasångerska av gigantiska mått – inte ska få pryda den kommande 500-lappen som snart ska lanseras.

Den nya femhundralappen ska prydas av Birgit Nilsson. Malena Erman hade en del att säga om saken, säkert därför att hon själv ville pryda sedeln Foto: DN

Anledningen är att Birgit Nilsson var känd för sina Wagner-tolkningar och Wagner ja, han har kallats världens första nazist. Det stämmer att Wagner inte hade helt rent mjöl i påsen, bland annat var han en brinnande antisemit. Han gav t ex under pseudonymen Karl Freigedank (Karl Fritänkare) ut skriften ”Judendomen i musiken” som var ett direkt generalangrepp på gruppen. Den var också ett angrepp på dåtidens judiska musiker och kompositörer, många av dem läromästare eller kollegor till Wagner. Läs mer om detta på Wikipedia. Frågan blir dock, var någon annan inte det i hans samtid? Vem kan ha missat Dreyfus-affären som också går att läsa om på Wikipedia.

En annan fråga är hur det kan komma sig att en sån sak som antisemitism ska ”smeta av” på Birgit Nilsson. Själv var hon mig veterligen knappt ens politiskt intresserad. Så hur kan något som någon annan gör drabba den egna personen? Det för mig är ett av de mest ologiska resonemangen jag har hört så här långt och säger nog mer om Malena Ernman än om både Wagner och Birgit Nilsson. Handlar Ernmans ovilja till 500-lappen möjligen om att hon själv gärna vill pryda den istället månne?

Vad Birgit Nilsson har med antisemitism utom att hon var känd som en stor Wagner-tolkare är obegripligt. Det är dock rätt mycket som är det i debatten som präglas av rent nonsens och felaktiga slutsatser Foto: Wikipedia

En tredje fråga som infinner sig är hur långt man ska gå i kopplingarna mellan musik och politik. Man kan ju tänka sig en värld där man medvetet väljer bort låtar skrivna av Michael Wiehe eller Björn Afzelius för att de var kommunister, hur skulle denna Södermalms-kontingenten reagera på ett sådant tilltag?

Om man ska sammanfatta svensk feminism är den alltså mer intresserad av det ointressanta, mer fokuserad på det som är oviktigt än det som är viktigt och till sist elitistisk. Allt detta tillsammans är ett rätt svårslaget rekord, men så är det också en kader av hycklare vi talar om här. Tjejerna i förorten lär få vänta länge till på hjälp, i varje fall om de vänder sig till dagens feminister. Deras enda hopp är att det finns fler som Zeliha Dagli och Amineh Kakabaveh och att dessa fler vågar stå upp mot de mörka krafter som breder ut sig. De är de verkliga hjältarna i den här rätt smutsiga historien. Mer om den konstiga agendan i svensk feminism kan man läsa om på Fnordspotting och på WTF Toklandet.

Södermalmsfeminismen är som vanligt däremot mer förtjust i plakatpolitiska slagdängor där korkade resonemang kring 500-lappar och VIP-företräde till bättre och mer välavlönade jobb är det som hägrar mest. För elitfeministerna nöjer sig inte med mindre än vad världsstjärnor kan erbjudas, det har ju Zara Larsson visat. Feminism i Sverige är helt enkelt en karriärväg, inget annat.

Rossana Dinamarca och andra företrädare för svensk vänster där feminism ingår, är mer intresserade av plakatpolitik än att lyssna på konkreta problem. Problem sopar man så lätt under mattan med stämplar som ”rasism”. Foto: SVT

Löjesguiden nominerar idag svensk feminism till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ingen kraft i Sverige kan som ni låtsas vara solidariska och medkännande när det egentligen handlar om snöd egenvinning. Exemplet Zeliha Dagli och Amineh Kakabaveh är och förblir en svensk feministisk skamfläck där många borde skämmas men som aldrig kommer att göra det. De övergivna förblir övergivna medan andra låtsas vara så medkännande. Det de egentligen skapar är en karriär på godhetsbasis. När man som i exemplet hamnar i en identitetspolitisk kris väljer man i feghetens tecken att gå den väg som innebär minsta motståndets lag. Lägg ner svensk feminism, helst redan igår.”