Ett politiskt spel

Ni vet hur det brukar låta: Vård, skola och omsorg! Och jo då, jag ställer upp på det mantrat men jag ser däremot inget av resultat. För den nuvarande regeringen har nu styrt landet i 1,5 år utan att åstadkomma ens en bättre skola. Också vården och polisen har gått igenom nedskärningar om man ser till den ökade arbetsbelastningen. Där det borde ha blivit resursförstärkningar har det alltså istället blivit status quo.

Samtidigt som detta händer har statskassans pengar har börjat gå till saker den inte var tänkt. I och med att Vänsterpartiet och Miljöpartiet har fått mer att säga till om i politiken, gud förbjude, har vi fått än mer vansinnesprojekt. Bidrag till glasögon (Socialdeparte-mentets utredning) och subventionerad vård (Miljöpartiets Partiprogram ”välfärden”; Archive) åt flyktingar som vistas här illegalt är två exempel som sticker ut.

Varför använda ett ord som ”vansinnesprojekt”? Jo, glasögon är något de flesta kan och ska betala ur egen ficka. Har man inte råd för att man som förälder t ex är arbetslös, ska man naturligtvis kunna få denna hjälp men bidraget är nu generellt. Det utgår alltså till alla oavsett om man är fattig eller rik och det är stötande.

Regeringens nu genomförda förslag om glasögon till barn under 18 är rent medeltida. Det är något var och en ska ha råd med och ska betala ur egen ficka, kan man inte det t ex pga arbetslöshet bör naturligtvis samhället kunna bidra men hela reformen andas plakatpolitik Foto: By Conrad von Soest – http://www.badwildungen.de/altar/foto6.html, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1844015

Det är dessutom något som utgår till barn fram till de är 18 år men synproblem drabbar oftare människor som är äldre. Ju äldre man blir desto större är risken. Inga glasögon-bidrag utgår heller till alla de som är arbetslösa så hur man tänker när man lägger ett sånt förslag är i varje fall för mig en gåta. Plakatpoltik brukar det kallas, i andra sammanhang är ett ord som ”röstköp” något som dyker upp.

Miljöpartiets genomdrivna förslag om vård till papperslösa, vilket bara är ett finare ord för människor som vägrar att låta sig avvisas efter avslagen asylansökan, är också det stötande. Anledningen till det är att dessa får betala betydligt mindre ur egen ficka än andra patientgrupper säg pensionärer. En papperslös betalar 50 kronor för sitt besök, en pensionär 200. Detta sker trots att pensionären är den som har betalat skatt, det har tyvärr inte den papperslöse.

Skattebetalarna får alltså stå ut med att få lov att ”frivilligt” betala för andras vård, för andras glasögon och mycket mer. Allt annat än vård skola och omsorg med andra ord, i varje fall om man med det avser till medborgare i landet som betalar sin skatt. Men vänta, det kommer mer. För vår ”kompetenta” regering har just lagt än mer sten på bördan med ytterligare en utgiftspost som till synes verkar fullständigt överflödig. Den går under namnet Angeles Bermudez-Svankvist.

Hon fick ju som bekant sparken som Generaldirektör (GD) för Arbetsförmedlingen efter att ha surfat och ringt för 300 000 kronor på skattebetalarnas bekostnad. Det var visserligen frågan om att hon inte satt över sina enheter till flygläge när hon vistades utomlands så avgifter för roaming blev huvuddelen av kostnaden. Hon tänkte säkert inte på det så kanske var hon förlåten i varje fall i vissa kretsar, men trots det blev det hennes fall. Notan fick skattebetalarna i vanlig ordning betala istället för de som var ansvariga politiker.

En användbar metod i politiken är ju att peka finger på annat än den egna skulden. Symptomet på något mycket större, mer djupgående som samhällets brister går därmed spårlöst förbi. Foto: Wikimedia Commons – Uncle Sam

Men när hon åkte taxi (Aftonbladet; Archive) för skattebetalarnas pengar rann något över också hos de förlåtande. Att det var i det privata gjorde inte saken bättre, med buller och bång fick hon sluta. Kraven på hennes avgång (Aftonbladet; Archive) kom från vänster den gången, antagligen därför att regeringen hette Reinfeldt. En fälld generaldirektör kan ju i nästa steg leda till misstanken om att i det här fallet arbetsmarknadsministern inte hade gjort sitt jobb.

Angeles Bermudez-Svankvist fick alltså gå av skäl som att hon inte hade betalt en taxinota för 575 kronor ur ”rätt ficka” och att hon glömt stänga av sin surfplatta och mobil så roamingavgifterna rusade i höjden. Det såg alltså ut som ett bondeoffer och ett riktigt billigt sånt också. Faktum var dock att det fanns fler och mer allvarliga skäl till att inte fortsätta hennes förordnande.

Statistikfusk (Dagens Opinion; Archive) är inte en dussinanklagelse, tvärtom är det en ganska allvarlig sådan som tidigare har lett till att folk t ex har fått uppsatser på universitet underkända. Det har till och med lett till avstängningar så anklagelsen hade grund. Återigen kan man konstatera att den gången kom anklagelserna från vänster, den här gången från LO.

Då såg alltså allt ut som om det skett på bästa sätt och på god grund. Man kan dock som sagt misstänka att det var lika mycket ett politiskt spel om inte mer så, som det var ett månande om skattepengar. Två flugor på smällen – Socialdemokratin framstår som om man tar ansvar för skattebetalarnas pengar när man kräver en GD:s avgång. Man får samtidigt en arbetsmarknadsminister – Hillevi Engström (m) – utpekades för vad hon faktiskt var dvs inkompetent (Sydöstran; Archive). Strax efter ersattes hon av Gunilla Carlsson (m) på posten.

När bubblan brister är det i vanlig ordning skattebetalaren som får stå för notorna. Bakom allt ligger dock allt som oftast ett politiskt spel där politikerna kommer undan därför att det finns lämpliga syndabockar att peka ut Foto: By Jeff Kubina – Bubbles, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3425849

Det var alltså Socialdemokraterna som den gången lät visselpipan ljuda. Så fort man kom till makten gjorde man vadå? Jo, allt fortgick som förut. Det konstiga inträffade ju att de inte fick igenom sin egna budget trots att detta borde vara ett grundkrav för en regering. Detta skedde 2014 och fram till 2015 var man alltså istället tvungen att styra på en tidigare regerings budget. Det innebar att allt fortgick trots tidigare löften (Socialdemokraterna; Archive) om motsatsen.

Under tiden hade Angeles Bermudez-Svankvist fått ett nytt jobb. Den här gången skulle hon leda ett fas 3-bolag som heter Öresundsbemanning. Problemen för regeringen var under den här perioden två, för det första var ju Fas 3 så avskyvärt att man själva ville skrota det. Ändå tvangs man att regera på en annan regerings budget och att fortsätta på den inslagna linjen i strid med den egna viljan. En omständighet som bolag som Öresundsbemanning och dess delägare säker firade länge.

Till sist lyckades man äntligen stoppa (Metro; Archive) det hela och Fas 3 fick det slut som det förtjänade. Under tiden hade dessa pengar inte bara gått till en verksamhet utan också till privata företag som t ex Öresundsbemanning där Angeles Bermudez-Svankvist alltså nu hade blivit delägare (HD; Archive). Det som alltså hade varit så avskyvärt när partiet var i opposition, hade därmed mot allas vilja ångat vidare trots löften om att skattepengar (Aftonbladet; Archive) inte skulle användas till just sådant.

Sossarna hade under den här perioden inte några som helst problem att investera skattebetalarnas pengar i privata bolag som Öresundsbemanning även om det inte var deras egna fel. Det hela sköttes tyst och diskret utan att tidningarna ifrågasatte varför skattebetalarna skulle betala pengar till ett oseriöst bolag. De hade ju bara försökt att regera med en minoritetsregering utan att förankra förslagen och plötsligt gick det inte så bra.

Det heter alltid vård skola och omsorg men slutar i onödig utgifter och betalning till oseriösa mottagare. Det är oftast inte små belopp det handlar om heller. Foto: Tysk Reichmark från tiden av hyperinflation Wikimedia Commons

Det var inte så länge sedan det lät helt annorlunda, men nu ändrades tongångarna. Att pengarna går till just Öresundsbemanning var ett problem (HD; Archive) på mer än de nämnda sätten. Det är ett företag som i historien har utnyttjat sina anställda/sysselsatta på ett rätt smutsigt sätt och tjänat pengar dubbelt upp. För samtidigt som man gjorde samhället en ovälkommen tjänst, passade man på att skaffa sig en sidoinkomst.

För sina ”tjänster” tjänade företaget 5000 :-/anställd och månad från det offentliga. Det här räckte dock inte för just Öresundsbemanning. De anställda fick sortera och paketera godis så att företaget kunde tjäna än mer pengar än de redan gjorde. Man kan om man vill, dra slutsatsen att de offentliga pengarna gick till att inte bara betala för en sysselsättning utan också till att dumpa priset för en tjänst på den privata marknaden där Öresundsbemanning kunde ro hem olika kontrakt.

Fortfarande hade regeringen inga problem med detta. Inga etiska invändningar, inga betänkligheter kring vare sig gemensamma pengarna hamnade i privata fickor eller att offentliga resurser gick till att snedvrida konkurrensen och dumpa priser. Nu var tongångarna mer förmildrande från både Stefan Löfven och Ylva Johansson som fortfarande är ansvarig arbetsmarknadsminister. Dina och mina pengar hamnade den gången mer än någonsin i fel fickor och regeringen är den ansvarige för det.

Men det är nu det hela blir ännu bättre, mycket bättre. För trots tveksam jobbinsats och tveksamma affärer med skattebetalarnas pengar som inkomst får nu Angeles Bermudez-Svankvist ett nytt toppjobb (Aftonbladet; Archive). Den gamla kritiken är som bortblåst, allt agg lagt åt sidan och kanske också är det faktumet att hon har tjänat pengar på skatte-betalarnas bekostnad nu sopat under mattan. För nu ska hon kosta skattebetalarna en gång till, den här gången med ett jobb på Migrationsverket.

Byråkrater är som katter, de landar alltid på fötterna men det är alltid skattebetalaren som får betala för hela kalaset. Det som verkliga ligger bakom allt är dock politikernas misslyckanden och det politiska spelet. Foto: Wikipedia

Tjänsten som går ut på att få migrationssökanden sysselsatta medan de väntar på besked, är inte utlyst så att andra kan söka den utan har gått som direkt förfrågan bara till henne. Det är en tjänst som inte har funnits tidigare utan som skräddarsytts av regeringen och utformats av Migrationsverket. Hon ska jobba med projektet året ut och tjänar sin gamla GD-lön på 142 000 kronor. Då var lönen (DI; Archive) den näst högsta för Generaldirektörer.

Detta var den trots att att styrelsen för arbetsförmedlingen saknade förtroende (SVD; Archive) för henne efter hennes mobilringande och surfande. Men som jag skrev tidigare, just surfandet och mobilringandet ser mer ut som en rökridå för vad som faktiskt hände. Sanningen är nog att missnöjet började långt tidigare när beskyllningar om missade mål och rörig rekrytering (SVD Näringsliv; Archive) till den egna organisationen började dyka upp. Också regeringen Reinfeldt behövde väl syndabockar för sin misslyckade politik.

Det är alltså ett politiskt spel från båda sidorna vi har sett i den här historien. Angeles Bermudez-Svankvist var en insats i ett spel. Visserligen var hon som sådan inte så passiv, tvärtom var hon ju också så pass aktiv att hon inte lämnade tillfället i akt utan såg istället till att förse sig genom Öresundsbemanning. Men det är det som också är poängen i historien i varje fall min, hon är bara symptomet på något mycket större som är mer fel.

När tidningarna nu slår upp sina reportage om ”girigheten”, är det egentligen inte henne de borde granska utan som vanligt politikerna och det politiska spelet bakom. Det är ju på båda sidor om taggtråden som förklaringen går att finna, inte i huruvida hon som person har varit girig eller inte. Det är rätt så klart att hon i första ledet har blivit lite av ett offer, om än med lite hjälp från sig själv. I andra steget, den delen med Öresundsbemanning, har hon definitivt varit det. Nu i tredje steget är hon redan stämplad. Det är tidningslogik det.

Spelet ska naturligtvis leda till makten och den som spelar det skickligast blir näste ledare för landet. Att vi betalar priset tycks sekundärt Foto: Wikimedia Commons

Min poäng bygger alltså på att det är rätt lönlöst att stirra sig blind och bli förbannad över Angeles Bermudez-Svankvist, den biten är som den är. Det är istället de politiker både inom Socialdemokratin, Miljöpartiet och Vänsterpartiet men också inom partierna i Alliansen som de verkliga spelarna återfinns. Det är också där svaret på dagens situation går att finna. Debatten missar alltså hela målet.

För vi har de politiker vi förtjänar, det blir lätt så när människor slentrianmässigt röstar på samma parti som förut eller inte tar reda på hur inställningen hos de olika aktörerna ser ut för att därmed kunna ändra sig och sitt röstande. Det blir inte heller bättre av att vi i så liten mån engagerar oss i debatten. Här gäller det alltså att engagera sig för att kunna förändra.

Vi får också den debatt vi förtjänar dvs ingen alls. Så länge man kan skyla sina egna misstag och det politiska spelet som pågår bakom ridåer, så lär vi fortsätta att hinnas ikapp av känslan av att vi har blivit blåsta på de skattepengar som vi har betalat i tron om att de verkligen bara ska gå till vård skola och omsorg. Sanningen är ju att pengarna går till allt annat än, men det är ju en bisak. Huvudsaken är att vi betalar och sen bestämmer någon annan som vi har det idag.

Utan ett sånt kommer det ovärdiga spelet bakom fler som Angeles att kunna ses i framtiden och det är våra skattepengar som står för den saken men politikerna som hanterar den. Ut och förändra för förändring är vad landet behöver, tack.

Att förändra en kropp är rätt extremt och har sina konsekvenser. Att förändra samhället är däremot nödvändigt som jag ser det. Bidrag har blivit en födkrok för röstköp och hela tiden rullar pengarna till allt och lite till som de aldrig var tänkta att användas till. Hyckleriet är totalt och det är skattebetalarna som står för notan. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag hela det politiska etablissemanget oavsett partifärg till priset ”Folihatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ett ovärdig spel med skattebetalarnas pengar är det enda resultatet av den sandlådementalitet som håller landet i ett järngrepp. Man riktar kritik mot sånt som är fel för att sen göra om samma misstag med samma personer. Det är inte vad jag skulle kalla smart. Pengarna rullar och allt för att tillfredsställa ett antal partiers lystnad att skapa det politiska spelet gör er alla till värdiga kandidater.”

Ett heligt mantra

Vård, skola, omsorg, vård, skola, omsorg, vård, skola, omsorg, vård, skola, omsorg, vård, skola, omsorg puh. Ja, ni känner säkert igen det – mantrat alltså. Vi har matats med det i så många år att en del faktiskt tror på det. Er tycker jag uppriktigt sagt synd om, jag skämtar inte, för ni betalar nämligen skatt i tron om att det verkligen går till just detta. Men förgäves, för era pengar går faktiskt till allt annat än just detta. Det har socialdemokraterna och miljöpartiet sett till, men mantrat det glömmer de inte. Det är ju framgångsrikt.

Ni kom ihåg hur det lät och fortfarande låter (Aftonbladet; Archive) kanske. Svinaktig-heterna visste inga gränser när de fula och hemska kapitalisterna var ute efter våra skattepengar. Roffarmentaliteten har ju inte eller hade ingen hejd. Fast vänta lite nu, samtidigt ska vi ha en välfärd och den grundas på ett välmående näringsliv bland annat. Och där gick ekvationen inte ihop för svensk vänster igen nä.

Men det är på fler sätt en rörelse där ord och handling inte står så vidare nära varandra. För skillnaden mellan Alliansen och Socialdemokratin på den här punkten är närmast hårfin. Skattepengar som fann sin väg ner i fickorna på hemska kapitalister, finner i högre grad sin väg ner i andra fickor (SVD Näringsliv; Archive) med Socialdemokratin vid makten. Det är som sagt lite roande att se hur människor i vårt land lurar sig själva och intalar sig saker som sen visar sig vara något helt annat.

Socialdemokraternas motsvarighet till reptricket är att hela tiden lyckas övertyga folk om det motsatta än det de har för avsikt att genomföra. Kalla det propaganda kalla det ren lögn men att titta bakom retoriken är viktigare än någonsin. Foto: Wikimedia Commons

Det blir i vanlig ”Solidarisk” anda ännu bättre när man läser om hur en nyanländ på två år kan spara 430 000 kronor (SVD; Archive) på en enda anställd. Så inte bara kostar detta av pengar som skulle gått till vård och skola och omsorg, utan det tränger undan andra grupper från arbetsmarknaden också. För ingen ska fortfarande inbilla mig att när en arbetsgivare får en subvention att de då av ren godhet anställer en annan som inte har lönesubvention. Det är alltså jobb som automatiskt går till en grupp och ingen annan.

Nu är det inte bara jobb som subventioneras för nyanlända. Också utbildningar (SVD; Archive) viks nu skattepengar för. Folk som har betalat skatt hela sitt liv i tron att det var till vård skola och omsorg får nu alltså ”glädjas” åt att pengarna hamnar i helt fel fickor. Den här gången är det utbildningsbolagen som kan glädjas åt håvorna. Var alla de som skrek om omoralen finns nu och var alla protesterande insändare till tidningarna finns kan man undra länge över.

Var finns alla in som indignerat talade om ”omoral” och ”skattepengar till skänks”? Här har ni ju ett jätteexempel på hur en regering skänker bort skattepengar dessutom med en utträngningseffekt på övrig arbetsmarknad. Men det kanske i vanlig ordning handlar om vem som står för omoralen. Är det Alliansen är det naturligtvis förkastligt, är det Socialdemokraterna är det ”fint”.

Låt oss inte låtsas längre utan tala om det för vad det är, det är Socialdemokraterna som är de som skänker ut dina skattepengar ingen annan. Så här har det sett ut i decennier och så här ser det ut nu. Medborgaren luras att tro på något som sedan blir något helt annat. Ett annat exempel är ju debatten kring pensionärerna.

Vår bild av andra länder som hades för pensionärer är mer och mer fel. Faktum är att våra politiker gör allt för att grusa också för denna grupp och då spelar tyvärr inte partifärg någon roll. Socialdemokraternas återinförande av den så kallade ”silverskatten” kommer att visa sig ödesdiger för flera grupper i framtiden Foto: By Rajarshi MITRA from Mumbai, India – away in silence!, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=46809362

Minns ni hur den lät? Det hette ju att pensionärerna drabbades av en extraskatt (C G Carlsson Blogg S-Info). Att det i själva verket handlade om en sänkning av skatten för löntagare därför att dessa var överbeskattade om man jämförde med pensionärerna kom aldrig på tal, en sån sanning (VLT; Archive) tål inte svensken. Inte heller att SD hejar på en högre skatt på löntagare än på pensionärer eller hur de vill finansiera andra reformer tål väl inte solens ljus.

Socialdemokraterna är till och med så ”solidariska” att de finansierar den nu sänkta pensionärsskatten som aldrig var någon högre skatt genom att höja skatten på alla som väljer att jobba efter 65. Har man alltså inte råd att pensionera sig för att pensionen är för dålig och därför väljer att jobba efter 65 drabbas arbetsgivaren alltså av en extra skatt på den anställde. Gissa vad som händer med den tjänsten? Fler som inte har råd att pensionera sig slås ut (JNytt; Archive) från arbetsmarknaden!

Detta sker dessutom i en tid då politikerna dagligen får larmrapporter om just denna grupp. De som snart ska eller redan är pensionerade blir allt fattigare (SVT; Archive), en trend som pågått sedan 2006 då ett trendbrott skedde. Morgondagens pensionärer kan se fram emot samma ”solidariska” öde. Regeringen är inte sena att spä på den trenden, genom att se till att färre får jobb efter 65 lär fler hamna i den fällan eftersom pensionssystemet gynnar den som jobbar längre. Nu blir det all oftare inte så och det lär sätta spår.

Larmklockan slår men samhällets svar är samma som alltid med gammalmodiga men väl beprövade lösningar. Att de kommer att hjälpa i det korta perspektivet men inte i det långa är inga bekymmer, det är ju solidariskt. Foto: Av Mariannemarianne – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=19570524

Låt oss sammanfatta det hela. Vi har alltså en regering som upprepar ett mantra gång efter gång som vi alla så gärna vill tro på. När det visar sig att pengarna går till en massa annat är vi inte sena att förlåta om det  är en sida som står för övertrampet, men inte om det är den andra. Inte ens när Socialdemokraterna i vanlig ordning tänjer på fakta till det mest liknar faktavärldens motsvarighet till Pytt i Panna protesteras det mot verklighets-
beskrivningarna.

Pengar som hamnar i fel fickor, folk som aldrig har betalat är de som får ut mer än de som har sett till att finansiera allt och till sist rena lögner för att förklara både det oförklarliga och oförsvarbara. Under tiden lutar det redan av slagsida drabbade skeppet och ingen tycks ens intresserad att göra något åt grundproblemen som att se över pensionssystemet t ex. Istället dansar statsmakten vidare i samma ystra dans kring pengarna och få är de som tidigare var så indignerade som nu ens piper ut en protest.

Jag tjatar om det igen och igen med den dåres envishet jag kan uppvisa. Men faktum kvarstår, det här landet skriker efter förändring, det gäller bara att lyssna på det språk som döljer sig bakom siffrorna. Att fortsätta som om inget hade hänt är faktiskt att döma det här landet till en långsam undergång. För varningstecknen finns redan, det gäller som sagt bara att läsa bakom all fakta och alla siffror.

Vissa saker är uppenbara, andra är dolda under ytan. Dags att börja skrapa på ytan och se det bakomliggande istället för den tomma retoriken som hittills varit så framgångsrik för Socialdemokraterna. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Socialdemokraterna och hela deras partiledning kollektivt till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Politik borde betyda att ta ansvar, när det istället handlar om makt och kortsiktigt populism är något helt galet i systemet. Ni har i praktisk handling visat att oansvar lönar sig bättre än ansvar. Det gör er till fullkomliga kandidater till priset.”

Fler feministiska feltänk

Feminister är inte riktigt som vi andra. Med ett religiöst leende ger de sig ut i världen för att som de inbillar sig ”frälsa oss andra” när vi tvivlar och uttrycker en annan åsikt. De tror att rena lögner och propaganda som gränsar till just samma lögn ska skapa just detta underverk av frälsning där vi andra ska slänga oss gråtande på marken i ett ”förlåt oss, vi förstod inte bättre”. Nej kära feminister! Ni skapar en man full av förakt för era fåfänga försök och ett dubbelt förakt därför att era metoder inte är särskilt hederliga.

Ta Fredrik Höjing till exempel, han har köpt varenda mytbildning som ideologin någonsin har uppfunnit och några till. Hans så kallade debattartikel (archive-länk) i Sydsvenskan är något av det mest tendentiösa som har skrivits på mången dagar. Han inleder så snyggt med en halmgubbe när han argumenterar att alla som tycker att feminismen har gått för långt säkert tyckte det fick räcka med kvinnlig rösträtt, arvsrätt och möjligheten att utbilda sig.

Att göra en halmgubbe är ju att tillskriva någon motståndare egenskaper, känslor och åsikter och sedan argumentera mot en fiktiv person som egentligen inte finns. Oärligt, smaklöst och lågt är väl kommentarer som man osökt kommer att tänka på. För ingen motsätter sig att kvinnliga rättigheter ska och måste få sträcka sig längre än så, det är inte det diskussionen handlar om. Istället handlar den om att personer som Fredrik inte förstår att feminism av idag säger sig vara för jämställdhet men är allt annat än detta.

Det är ju ett oerhört trovärdigt och balanserat intryck delar av feminismen ger. Fredrik Höjings artikel är bara en i mängden inlägg i debatten som faller under stämpeln ”oseriösa”. Foto: Sveriges Kvinnolobby

Låt oss ta ett exempel så att också Fredrik (inte jag, den andra!) förstår. När Sveriges Kvinnolobby uppvaktade dåvarande regeringen 2012 ville man införa ett nytt begrepp som skulle vägleda myndigheter i deras arbete. I regeringens handlingsplan som denna tog fram hette det följdriktigt ”mäns våld mot kvinnor”. Det enda våld som fanns i nära relationer var alltså mäns våld mot kvinnor. Man passade också på att slänga in våld i relationer mellan lika kön, man får ju inte vara fördomsfull men män de lämnades därhän.

Arbetet skulle alltså handla om att arbeta mot en typ av våld, men inte en annan. Ja, förvisso fanns ju som sagt samkönade relationer med i direktiven så där fanns det en del att hämta men kvinnors våld mot män lös med sin frånvaro. Ändå talar forskning ett annat språk, den rapport du hittar här under slår t ex fast att mäns och kvinnors våld mot varandra är lika vanligt men ser olika ut. Slutsatserna är glasklara såväl som sensationella då de omkullkastar allt vad feministerna försöker få oss att tro:

• män och kvinnor i princip är lika vanliga utövare av partnervåld, men att kvinnor blir skadade drygt dubbelt så ofta som män av det våld som utdelas
• kvinnor oftast är de som först tar till våld i relationer där båda parterna utsätts
• män oftare står för upprepat våldsutövande
• den ”vanlige” mannen sällan står för partnervåld; istället är personer med svag social ställning samt alkohol- eller drogproblem överrepresenterade
• det är större risk att en kvinna blir utsatt för grovt våld om förövaren är en tidigare partner än en nuvarande
• mörkertalet för partnervåld (dvs. hur många utsatta som inte anmäler) är större för män än för kvinnor

Klicka för att komma åt den-slaende-mannen.pdf

Här hittar du rapporten som omkullkastar det mesta feminister säger om våld i nära relationer

Feminister talar ofta om alla mäns ansvar för relationsrelaterat våld, hur det rimmar med slutsatsen att det är män med svag social ställning som slår kan tåla sin förklaring från ideologins förespråkare. Slutsatsen att män och kvinnor utövar våld lika ofta i den typen av relation kräver sin förklaring från feminister. Att kvinnor oftare utsätts för våld från en före detta partner är ju rätt intressant, eftersom de inte längre har en relation kan man ju inte tala om våld i nära relationer. Att män har lägre benägenhet att anmäla sticker också ut.

Feministiska förklaringsmodeller är som att se näsan växa på Pinocchio – alla vet egentligen vad det handlar om. I slutet av dagen är dock en lögn en lögn och inget annat Foto: ”1916MomusPinocchio” by Not credited – 1916 printing via [1]. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Ett annat intressant samband som framkommer i rapporten är att samma män dyker upp i statistiken igen och igen. Det är alltså samma män som upprepar sina brott, inte alla män som begår övergreppen. Det framgår också att denna grupp är relativt liten men att de  utövar merparten av allt det rapporterade våldet som dyker upp i statistiken. Det handlar alltså om långt ifrån alla män som utövar detta. Hur det återigen rimmar med ”alla mäns ansvar” som det så ofta heter från feministernas sida är återigen ett smärre underverk.

Det kollektiva skuldbeläggandet har alltså inte bara fått sig en törn, tesen har gått ner sig i ett träsk och har sjunkit ner så endast nästippen tittar upp. Varför man fortsätter att driva tesen beror på att man har en agenda med hela förfarandet. Män ska inte bara skuldbeläggas, de ska detroniseras. Att det leder till enskilda fördelar för en grupp på bekostnad av en annan är inte viktigt, snarare ett rättesnöre.

Resultatet blir alltså en skev syn på verkligheten. Ett annat resultat av Sveriges Kvinnolobbys verksamhet är vår nuvarande regerings syn på arbetsplatsolyckor. Ylva Johansson som är ansvarig för frågan tycker i vanlig ordning inte att döda män är ett problem men däremot är kvinnors arbetssituation det. Ministern skjuter nämligen till mer pengar till forskning kring kvinnors arbetssituation vilket framgår av ett citat som är hämtad ur en artikel (unvis.it) i SVD:

” En särskild satsning på arbetslivsforskningen med totalt 60 miljoner kronor genomförs under perioden 2015–2018, med fokus på kvinnors arbetsmiljöproblem och arbetsrelaterade ohälsa.”

De dödliga arbetsplatsolyckorna däremot får knappt några ökade anslag från ministern som ändå utbrister att ”ingen ska mista livet på jobbet”. Så fint, men vore det inte på sin plats att öka anslagen till just bekämpandet av detta eller är det möjligen så att området är lågt prioriterat eftersom män dör mer än tre gånger så ofta på sina arbetsplatser än vad kvinnor gör? Statistiken som du finner här under och som tyvärr bara sträcker sig till 2010 talar sitt tydliga språk.

För ”ansvar” för sina tillkortakommanden är ju vad Höjing siktar in sig på. Han talar om en mansrörelse som ska starta en manskamp. Gissningsvis, men detta framgår inte i artikeln, för att erkänna att vi är kollektivt skyldiga och att vi borde ta avstånd från den ondska vi förorsakar, men som vi ändå alltså inte ens är skyldiga till. Det här finner dock ingen jordmån hos Höjing, han ångar på i samma anda.

Vi ”anti-feminister” blundar ju gärna för faktumet, i varje fall för den gode Höjing, att fortfarande har domstolsväsendet inte kommit till tals med det faktumet att man bemöter offer för våldtäkt dvs kvinnor med att misstänkliggöra dem. För Höjings skull kan man då framföra att sedan 2007 pågår ett målmedvetet arbete inom rättsväsendet för att bemöta med respekt och att inte begå övergrepp på offren igen.

Klicka för att komma åt Utbildningsprogram%20f%C3%B6r%20b%C3%A4ttre%20bem%C3%B6tande%20av%20sexualbrottsoffer%20i%20r%C3%A4ttsv%C3%A4sendet.pdf

Utbildning och temadagar har anordnats där brottsofferjour och personer inom domstolsväsende alla har deltagit. Länken ovan talar om detta och om Höjing känner till ett fall där så har skett trots utbildning så beror det i så fall på att man struntar i riktlinjerna eller att man inte har tillgodogjort sig eller gått utbildningen. En sån sak som har tagits upp på utbildningarna är just att inte göra offer för bland annat våldtäkt till offer en gång till genom att skuldbelägga med frågor om alkoholvanor eller klädsel.

Våldtäkt ja, inget trevligt ämne men när vi ändå är där så bör också detta begrepp benas ut. Både i debatten från feminister som Höjing och i statistiken kan man få intrycket av att Sverige är våldtäktslandet nummer ett vilket vi också har uppmärksammats för att vara utomlands. Tyvärr är den bilden fel vilket framgår av den virala video som återfinns via länken till BRÅ.

Om en person i Sverige kommer in för att göra en anmälan om att under det gångna året har denna blivit utsatt för 52 våldtäkter. I Sverige räknas detta som 52 anmälningar, utomlands som en. Också begreppet ”våldtäkt” är bredare i Sverige än vad det är utomlands och genast har vi två faktorer som gör att svensk statistik inte går att jämföra med utländsk. Något som också gör bilden av Sverige som himmelriket för våldtäkts-mannen något felaktig. Men det är inget som berör personer som Höjing, han ångar på.

För i samma stycket kommer coup de grace för alla feminister som väl varje gång det nämns unisont gör vågen. Det handlar naturligtvis om kvinnors löner. Kvinnor tjänar mindre än män, ja de olika fördomarna haglar igen. För inte med ett ord nämns att kvinnor trots lägre lön i vissa yrken fortfarande väljer just dessa yrken vilket väl tyder på att man hellre jobbar säg inom vården än sätter lönen i främsta rummet.

Stolligheterna och konspirationsteorierna tävlar med varandra när feminister ska uttala sig. Osakligheter blandat med direkta felaktigheter i sak är alltid innehållet och snart är väl lögnen sanning Foto: Wikipedia

Att kvinnor väljer kvinnodominerade yrken som sjuksköterska om man ser historiskt, har fungerat som ett sänke för lönen. Löneutvecklingen har till för lite sedan varit usel, men har nu börjat röra sig åt rätt håll. Dags alltså för kvinnor att sluta utbilda sig till förskolelärare, lärare, sjuksköterskor osv. En annan faktor som har inverkat negativt är att alla de uppräknade yrkena har varit i offentlig regi.

Som ni vet är inte statens möjligheter till finanser oändlig även om svensk vänster inbillar sig det. Det finns en gräns för hur mycket man kan ta ut och därmed finns också en gräns för lönesättningen. Kvinnor bör därför aldrig utbilda sig till yrken som ligger inom offentlig sektor, de bör istället utbilda sig för att kunna ta sig fram inom den privata sektorn så ska ni se att det går bättre lönemässigt.

Inte heller tar feminister som Höjing upp att män jobbar mer än kvinnor. Faktiskt jobbar män i snitt sex timmar mer i veckan vilket är en förklaring till kvinnors lägre lön. Den dagen de jobbar lika mycket kommer de alltså också att tjäna lika mycket. Istället väljer tre av tio kvinnor att jobba deltid, du hittar artikel från TCO här. En förklaring till det är att de alldeles frivilligt, hur lite än feminister som Höjing tror på detta, väljer att jobba mindre för att kunna spendera mer tid med barnen. Något som alltså straffar sig i lönekuvertet.

Lockas man av pengar bör man inte välja klassiska kvinnoyrken, homogena grupper ger tyvärr det resultatet. Skyll gärna också på att kvinnoyrken alltför ofta återfinns i det  offentliga så blir bilden mer komplett. Foto: Wikimedia

Sån här ”ovidkommande” statistik betyder dock lite för feminister som Höjing. Där heter det fortfarande ”kvinnors lägre lön”. Trots all propaganda är det allts feministerna, inte andra, som vill skapa orättvisan. För hur ”rättvist” är det att män jobbar mer, väljer att jobba heltid eller mer men ska i feministernas drömvärld tjäna lika mycket som kvinnor? Kom ihåg, lägre arbetstid är ofta ett val, inte ett tvång.

Nästa faktor Höjing & co glömmer bort är att kvinnor är mer sjukskrivna än män. Siffror och artikel på det hittar du från Försäkringskassan. Här kan man skylla på många olika faktorer, en feministisk konspirationsteori säger att det är för att kvinnor slits mer, jag ska inte ge mig in i en diskussion om den saken men fortfarande är det mer snack än vetenskap bakom alla påståenden.

Man kan också lägga till att män betalar mer skatt än kvinnor, men får mindre av välfärdskakan i gengäld. Men en feminist glömmer gärna bort sånt som drabbar män men inte kvinnor i lika hög grad. Rapporten som du hittar länken till här under är visserligen från 2009, men lite eller inget har hänt sedan dess. Tvärtom är det så att de aviserade och nu genomförda skattehöjningarna drabbar män först, mer om detta i Dina Pengar (unvis.it). Ändå envisas kretsar inom feminismen att kräva mansskatt (HD: unvis.it).

Misandri, ekonomisk bestraffning, än mer ekonomisk belastning för en men inte en annan alltså ökad orättvisa och rena påhitten är alltså ingredienserna i svensk feminism. Det är härligt inför framtiden att kunna konstatera att dumheten i debatten och i förslagen hela tiden firar nya triumfer. Det är alltså ett härligt 2016 vi kan se fram emot, i varje fall om Fredrik Höjing får bestämma.

Klart att Fredrik Höjing ska nomineras till en foliehatt. Motiveringen lyder: ”Det är synd om människan när hon inte ens förstår att argumentera med fakta som grund. Ett skolexempel på detta är den artikel ni kanske nyss har läst. Att det är synd om läsaren som ska indoktrineras med direkt felaktigheter är väl en sak, men att fiska i så grumliga vatten ger automatiskt en nominering.”

Vår (in)kompetenta regering

Vår ytterst kompetenta regering är ju så kompetent att den inte ens behöver ha en minister med ansvar för integrering. Istället har man valt att sprida denna så marginella fråga på flera ministrars bord och har därmed också slarvat bort möjligheten att göra ett jobb som andas kvalitet. Ett faktum som nu med brutal rättframhet visar sig i form av en annons med en ledig plats i regeringskansliet.

Annonsen som är diarieförd den 20 augusti hos arbetsförmedlingen och i den söks en ansvarig för integrationsfrågor på arbetsmarknadsdepartementet. Arbetsbeskrivningen lyder:

”Du är ansvarig för enhetens verksamhet som huvudsakligen består av frågor som gäller mottagande och bosättning av flyktingar samt samordning, utveckling och uppföljning av integrationspolitiska frågor och nyanländas etablering i det svenska samhället.”

Det heter vidare i annonsen:

”Ditt uppdrag är att utifrån ledningens mål organisera, planera och leda verksamheten.”

Det finns dock en liten hake med de där två formuleringarna och med tjänsten som sådan. Det borde redan finnas en eller två ansvariga för de beskrivna arbetsuppgifterna och det skulle möjligen kunna vara de två ministrarna Ylva Johansson – Arbetsmarknadsminister och Morgan Johansson – Justitie- och migrationsminister. Länk till Regeringskansliets hemsida hittar du här, där finns en beskrivning av de olika ministrarnas ansvarsområde.

Vår ansvarsfulla regering klarar inte sitt jobb och förväntar sig nu att andra ska göra det åt dem. Inte ens när deras egna politik slår tillbaka mot dem tycker de att det är deras jobb Foto: Dagens Samhälle

Beskrivningen i annonsen är alltså en beskrivning av det som Morgan Johansson och Ylva Johansson borde ha ansvaret för vilket gör annonsen mycket intressant. Den bevisar ju tesen att uppdelningen mellan de båda ministrarna inte fungerar. Arbetet sköts helt enkelt inte på ett sätt som är tillfredsställande. Det visar också att regeringen så kallade kompetens, egentligen är total inkompetens i frågan. Vad skulle man annars behöva en ansvarig för ett ärende som det redan finns inte mindre än två ansvariga för?

Stefan Löfven har ju bland annat fått mycket hård kritik för just denna uppdelning mellan två ministrar i en så viktig fråga, exempel på kritiken från Centerpartiet. Också Adam Cwejman riktade samma kritik mot regeringen för ett år sedan på SVT:s sajt. Till sist påtalade också Sanna Rayman samma farhåga för ett år sedan i SVD. Ja, det har till och med internt inom s höjts en del ögonbryn när partiet på sin senaste kongress beslöt att slopa integrationsposterna. Så här uttryckte debattören och socialdemokraten Qaisar Mahmood sig om beslutet:

”Politik är inte bara att vilja, det är också att göra. I kongresshandlingarna kan man läsa att partiledningen är positiv till att avskaffa integrationsministerposten eftersom ”integration är en fråga som ska genomsyra alla områden”. Integrationsfrågorna ska “mainstreamas” i andra sakfrågor.
Mina tioåriga förvaltningspolitiska erfarenheter har dock lärt mig att allas ansvar blir lätt ingens ansvar. Frågor försvinner mellan stolarna. Att ta bort integrationspolitiken (läs: integrationsministern) är därför kontraproduktivt. Här skiljer sig mångfaldsperspektivet inte från andra tvärfrågor, till exempel jämställdhet eller tillväxtfrågor. Varför skulle mångfaldsfrågorna förtjäna en sämre styrning?”

Kloka ord men för döva öron när Stefan hade sagt sitt. Ändå har just Löfven fortsatt att vidhålla att regeringens arbete på området har fungerat väl. En rätt svårsmält ståndpunkt  då regeringen de facto har skrotat just integrationspolitiken. Samma regering har ju nu dessutom indirekt medgivit sitt misslyckande när man är tvungen att ha en ansvarig för frågan till Regeringskansliet. En fråga man förut var fullt kapabla att lösa, men inte längre alltså.

Vår kära regering kan inte sägas vara alltför lyhörd för det röstboskapet ser som en ödesfråga. Istället slår man dövörat till och låtsas inte lyssna Foto: Medicinhistoriskasyd
http://www.medicinhistoriskasyd.se/SMHS_bilder/thumbnails.php?album=29

Det finns dock flera felaktigheter i Stefan Löfvens sätt att se på saken. Förutom att han indirekt har medgett att de hela tiden har haft fel, har dessutom flera indicier om att allt inte är så rosenrött kommit in. Den första larmklockan kom i Zeliha Daglis debattartikel (unvis.it) i Aftonbladet.

I den talades det om förortens invandrartjejer och kvinnor som inte längre hade grundläggande frihet på grund av förtryckande grupper. Friheter som vi normalt sett i övriga samhället ser som självklara. Dessa grupper, religiösa och/eller bokstavstrogna, förtrycker enligt henne kvinnor till lydnad under de regler som gällde i det gamla landet. De skapar med detta en nästan totalitär situation socialt för dessa tjejer. Här är bristen på integration grundbulten i problemet.

Vänsterpartisten Amineh Kakabaveh instämde i kritiken i sin debattartikel i Expressen (unvis.it). Också där talas om männens och/eller det fundamentalistiska förtrycket som bottnar i gamla hemlandets traditioner. Kvinnor får inte gå utanför dörren utan manligt sällskap, de måste dölja hår och ansikte, de tvingas läsa koranen och svensk mat är ”haram” [oberörbart/förbjudet; min anmärkning]. Återigen är alltså bristen på integration huvudorsaken där istället gamla seder och bruk återupptas. Det svenska gäller inte längre.

Allt fler rapporter talar om att det inte längre är den svenska flaggan som vajar över förorterna. I takt med det ökande utanförskapet lägger regeringen istället locket på hela debatten Foto: DN

Det finns alltså klara tecken, ja till och med larmrapporter på hur dåligt integreringen fungerar. Ändå väljer regeringen att dels måla bilden i en helt annan färgskala. De medger att man ändå har misslyckats när man nu måste anställa en ansvarig för det regeringen själva borde ha kompetens för, men försöker samtidigt man aktivt att tyst den kritik och de larm som framkommer (?).

Hur ska man annars tolka vänsterpartisterna Rossana Dinamarcas, Christina Höj-Larsens och Aron Etzlers debattartikel (unvis.it) i Aftonbladet. Eller vilket värde ska man tillskriva miljöpartisten Manijeh Mehdiyars och Maimuna Abdullahis artikel (unvis.it) när de gör sina påhopp på alla som vågar yttra kritik och påtala problemen? Är detta sanktionerat av partiernas ledning? Ändå påtalar inte Dagli och Kakabaveh den hårdaste kritiken. Den kommer istället från utländska källor och pekar på helt andra problem och möjligheter om än osäkra som man kan läsa om här i DN (unvis.it).

Det enda Stefan Löfven har kvar är att låtsas vare sig se, höra eller kunna uttala sig. Spelet han spelar är dock lätt genomskinligt och kan med bästa vilja i världen inte kallas ”verklighetsförankrat”

Löjesguiden nominerar idag Regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Man brukar ibland tala om politisk fingertoppskänsla, något regeringen Löfven helt och hållet saknar. Aldrig har väl en regering misslyckats så kapitalt i en fråga och dessutom haft modet (?) att indirekt erkänna det. Det hela börjar nästan bli lite humoristiskt om det inte hade varit för att landets framtida öde står på spel. Det finns därför ett bra alternativ – avgå! Landet behövde en ny regering förra året, det behöver fortfarande en ny regering.

Mer om regeringens havererade integrationspolitik har följande bloggat om:

Fnordspotting – Populismen och kortsiktigheten
Susanna’s Crowbar – Invandring och integration
Tino Sanandaji – Aftonbladet vill reducera objektiv faktadebatt till subjektiva känsloargument
Iniskogen – Bor Joakim von Anka här hos den svenska regeringen samt lite statistik om oss.
Anybody’s Place – Här är det enda sättet att stoppa Sverigedemokraternas framgång….
WTF Toklandet – Hur hamnade S där ute? Vill de ha tillbaka lortsverige?