Den missriktade omtanken

Enligt Per Albin Hansson skulle det offentliga samhället vara liktydigt med ”det goda samhället”. Men hur lever dagens politiker egentligen upp till de stolta paroller som en gång byggde välfärden? Hur väl lever systemet upp till något så förpliktigande som ”det goda samhället”? Tyvärr är det ömsom vin, ömsom vatten. För det är tyvärr långt ifrån alltid som samhället är just det ”goda samhället”.

Ibland finns helt enkelt inte resurserna, ibland är det som om man medvetet drog allt i långbänk för att slippa kostnaderna (Sydöstran; Archive). Det jag talar om är kommuner som vägrar att betala för det de har en lagstadgad skyldighet att tillhandahålla, som t ex service och vård åt äldre eller handikappade. Resultatet kan bli som för stackars Stefan i artikeln, en ren Kafka-lik situation där man i stort sett är helt utelämnad åt andra krafter än de egna. Byråkrati och snålhet i en häxblandning som till sist lämnar den enskilde rättslös.

Soppan det offentliga skapar är ibland monumental, men också präglad av snålhet. De som har betalat för att kunna försäkra sig om trygghet ställs utan. Har man däremot inte betalat en spänn i skatt finns det däremot pengar (Aftonbladet; Archive). Exempel på att det finns kostnader och kostnader. Vissa tar man, andra tar man inte i med tång. Selektionsförmågan tycks total och det är snart kostnader som inte bara svider utan som också skaver i folks rättsmedvetande.

Det offentliga präglas allt som oftast av en enda soppa. Kvar blir bara kostnaden och förstörda skatteresurser. Foto: By Unknown or not provided – U.S. National Archives and Records Administration, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17201694

Det värsta är just att det är de som står för kostnaderna som tycks dra det kortaste strået. Ett faktum som undergräver betalningsviljan och som så småningom kommer att luckra upp välfärden om det får gå för långt. Välfärden som vi känner den, kan vara ett minne blott om folk känner att de inte får något för sina pengar helt enkelt. Högre och högre skatter borde följas av högre och högre omtanke om hur pengarna används och en större omtanke om den som betalar dvs skattebetalarna. Istället tycks det vara tvärtom.

När man till och med går så långt som Vänsterpartiet och ser till att också de som vistas här illegalt (Norrbottens Kuriren; Archive) får ta del, har någon anständighetsgräns passerats. Det offentliga tillhör medborgaren, inte Vänsterpartiets ”nu-ska-vi-köpa-röster-kommando”. Den som betalar är också den som bestämmer och den som ska kunna ta del av sina pengar, så enkelt är det.

Men den ofantliga sektorn begår fler övergrepp. Vad sägs om lagbrott (GP; Archive) som alla andra än det offentliga skulle fått straff för. När stat eller kommun medvetet eller omedvetet blir indragen i väldigt tveksamma, kanske rent av ljusskygg verksamhet, är något ruttet i konungariket Sverige. I det här exemplet är det Göteborgs kommun som har gjort bort sig och det borde inte ha varit så svårt att dubbelkolla innan man ingår avtal. Svartbygge som det rör sig om är trots allt ett rätt grovt brott.

Ett annat fenomen offentliga pengar bidrar till, är undanträngningseffekterna som uppstår när man skattesubventionerar kostnader för arbetskraft. Skattefinansierade arbeten (Arbetet; Archive) har varit en grundbult i svensk ekonomi sedan 1930-talet. Under hela perioden har diskussionens vågor gått höga, subventionerade jobb tränger undan ”riktiga”. Anledningen är att subventionerade jobb är billigare. Det finns inget incitament att anställa en person med full lön när man kan komma undan med lägre kostnad.

När det offentliga subventionerar löner finns ingen anledning att anställa andra till fullt pris. Det skapar en undanträngningseffekt och både det offentliga och det privata kommer undan med ren lönedumpning Foto: Wikimedia Commons

Istället blir åtgärden ett nollsummespel där grupper som har extra svårt att få in en fot på arbetsmarknaden går från skattesubventionerade jobb till nya. Vad som var tänkt som en tillfällig lösning, börjar alltmer likna en permanent. Inga nya jobb skapas utan istället är hela idén bara en kostnadsdumpning som både det privata och det offentliga använder för att sänka sina kostnader. Den enskilde arbetslöse är som vanligt den stora förloraren eftersom jobben är tillfälliga och oftast inte ens leder till riktiga jobb.

Metoden används dessutom flitigt för att putsa till statistiken. Ingen sida är här sämre eller bättre, alla är lika goda kålsupare. Anledningen är att ingen får ökat väljarstöd av ökade arbetslöshetssiffror. Att gömma undan folk i åtgärder för att undvika väljarnas vrede, har blivit en nationalsport. Det lär inte heller bli en hit bland väljarna att säga sanningen. Sverige skapar inte längre nya jobb, vi går kräftgång. Allt vi tycks kunna svara med är skattefinansierade jobb varav en del av den tveksamma (SVT; Archive) sorten.

Från finansdepartement till de olika underliggande departementen, finansen är ju ett mycket tongivande departement med en mäktig minister, går ständiga dekret ut om att göra något åt kostnaderna. Men också att ”fixa till statistiken” är en populär sport. Öppet och ärligt redovisade siffror över arbetslösheten lär som sagt inte bli en valvinnare, här är goda råd dyra. Stora summor satsas alltså på att gömma undan Sveriges dåliga samvete istället för att se till att hjulen kommer i rullning.

På område efter område rullar alltså pengarna i en strid ström till ibland rent ohälsosamt korkade saker. Gustav Möller  gamla valspråk (Socialdemokraterna; Archive) om att ”Varje förslösad skattekrona, är en stöld av folket” (borde det inte heta ”från folket”?) är som bortblåst. Det mest ironiska är dock att det parti som en gång myntade uttrycket nu själva är de som står för ett gigantiskt slöseri.

Svenska skattepengar slösas bort och det bästa sättet att beskriva många projekt är ren penningförstörelse. Sänkt skatt och minskad offentlig sektor borde vara en självklarhet men är det inte i dagens Sverige. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag regeringen men främst Socialdemokraterna till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Världens högsta skatt men också världens mest missriktade hushållning med pengarna är ett faktum. När det offentliga är framme fortsätter pengarna att rulla. Två partier, V och Mp, tycks också ha missuppfattat vad pengarna ska gå till. De som aldrig har betalat ska ha allt, de som däremot har betalat får allt mindre. Det gör er allihop till goda kandidater till priset”

Någon annan betalar!

Jag vill ha många saker i livet, jag är lite av en prylgalning som är lite för intresserad av för många saker. Mitt musiklyssnande gör att jag vill ha en bra stereo, jag är intresserad av fotografering och vill ha en dyrare kamera och så vidare. Det vore ibland rätt bekvämt om någon annan betalade för mina excesser och det kan ju verka penningbesparande för mig, men det är inte fullt lika bekvämt för någon annan som ska betala för kalaset.

En del av vår välfärd bygger ju på bidrag som en möjlighet att akut kunna lösa en persons eller en grupps ekonomiska trångmål. Jag tycker själv det är bra, men jag börjar samtidigt bli allt mer tveksam. För sakta har bidrag förvandlats från att ha varit en temporär lösning, till att bli en permanent. Från början var ju bidrag tänkt att vara just en temporär lösning, men i takt med att jobben inte längre växer på trän och arbetsgivarna blir alltmer selektiva, blir också bidragen allt mer permanentade. En utveckling som måste brytas kort och gott.

Att inse att man inte kan möta något dåligt med att upprepa samma misstag är något vi måste lära oss som nation. Byte innebär inte alltid något sämre, tvärtom är det sämre att lunka på som förut. Svensk vänster har misslyckats med integration, jobbskapande och istället är det enda svaret som kvarstår ”mer bidrag”. Låt oss byta den hackande skivan nu. Foto: By Foto: Stefan Brending, Lizenz: Creative Commons by-sa-3.0 de, CC BY-SA 3.0 de, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=28482845

Särskilt vänsterregeringar har sett till den saken. Man tycks resonera att ju fler bidrag som skapas, desto mer ges illusionen av en rörelse som bryr sig. Desto mer man misslyckas med jobbskapandet, ser man till att skyffla undan de som blir offren i både bidrag, förtidspension och meningslösa åtgärder. Vem kan rösta på någon som lovar neddragna bidrag om man är beroende av bidrag? Svensk vänster har skaffat sig ett maktmedel som heter duga därför att människor inte har några alternativ.

Man ska dock inte bara skylla på svensk vänster även om just de håller något av rekord i grenen ”göm undan i statistiken”. För vem kan glömma Reinfeldts Fas 3?

Sanningen är ju dock att just svensk vänster inklusive alla regeringens partier inte ger ett råttärsle för medborgaren. Har du fel kön kan du drabbas (Aftonbladet; Archive) av samarbetsregeringens förbannelse, åtminstone om Vänsterpartiet får sin vilja igenom. Men det kan ju bli värre än så, det är ju det vi har lärt oss under 1,5 år med Löfven. Man kan t ex låtsas att lägga förslag (Expressen; Archive) som ser ut som om de är ”kraftfulla” när de i själva verket är det rakt motsatta (Dagens Infrastruktur).

Men vore regeringen Löfven den den är utan ytterligare gigantiska misslyckanden? Nej, naturligtvis inte! Regeringen ärvde ju reformen om jobblotsar till Arbetsförmedlingen från regeringen Reinfeldt. Redan när man tog över borde man nog ha skrotat hela det projektet. Projektet las ut på företag (Expressen) och nu visar det sig att just Lotsföretagen har mjölkat staten på stora belopp. Då är det ingen inom Vänsterpartiet som skriker om ”omoral”. Det handlar ju trots allt om att slösa pengarna på ”rätt sak” som t ex arbetslösa.

Att slentrianmässigt bara betala kan ju framstå som både ”solidariskt” och gott. Men faktum är att det hjälper inte ett samhälle i det långa loppet att fortsätta den politiken, det hjälper inte heller den enskilde som snart inte har några alternativ till bidragen. Foto: Wikimedia Commons

Nej, jag har inget emot att arbetslösa hjälps men det är en defensiv åtgärd som många gånger bara ser till att hålla näsan ovanför vattnet. Få jobb skapas knappast av att man betalar ut a-kassa, de som däremot beskylldes för ”girighet” och för att bedriva ”rövar-kapitalism” har faktiskt sett till just detta. De har kortat vårdköer, för det mesta sett till att höja kvalitén i vården och som sagt skapat jobb. Hela Vänsterpartiets retorik (DN; Archive) vilade alltså på felaktiga premisser i förra valrörelsen.

Arbetsförmedlingen och öda pengar, när vi ändå är inne på den biten. Hur dålig (LT) får en organisation bli innan man själva från statsmakten inser att något måste göras? Hur många ska uppmärksamma (Altinget) samma problem innan statsmakten börjar lyssna? Hur många missade chanser har samhället råd med där ansvaret vilar tungt på just arbetsförmedlingen (SVD Näringsliv; Archive)? Om du jobbar inom AF vill jag be om ursäkt, det är inte dig jag skäller på utan de som håller i trådarna dvs politikerna!

För det lite märkliga med samhällets resurser dvs pengar och politikerna å andra sidan, är att vissa saker som är nödvändiga bara plötsligt försvinner (DN; Archive) som den till pensionärerna utlovade skattesänkningen. Då blev det plötsligt bråda dagar då 200 000 personer plötsligt blev utan den sänkning som hade utlovats från regeringen. Då (Aftonbladet; Archive) det begav sig lät det annorlunda. I andra frågor finns ingen gräns för hur mycket kostnaden (GP; Archive) får ligga på.

Återigen gäller alltså åter en lite selektiv förmåga att skilja på slöseri och slöseri. Visserligen är det ena exemplet ovan en inbesparing på statskassan och ett slöseri på den kommunala kassan i Göteborg, jämförelsen haltar alltså lite. Men den är relevant på det sättet att det är offentliga utgifter och ger på handen att det är okej att rulla hatt med skattebetalarnas pengar, bara de går till ”rätt” sak. Svensk vänster har alltså en lite ambivalent syn på slöseri och slöseri där en viss skillnad tycks skönjas.

Det talas ofta inom svensk vänster, särskilt miljöpartiet, om slöseriet med naturresurserna. Ingen däremot inom svensk vänster talar någonsin om slöseriet med de gemensamma resurserna i form av skattepengar. Kanske beror det på att man den vägen lätt köper sig röster från desperata människor som tacksamt tar emot håvorna utan att ha alternativ i form av jobb Foto: CC BY 1.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=168816

Den svenska vänsterns syn på skattepengar är som sagt rätt skruvad och den blir egentligen än mer förvriden. Min syn är att pengarna är dina och mina för staten att förvalta till det majoriteten inklusive jag själv anser vara till störst samhällsnytta. Pengarna ska gå till samhällsinvesteringar, vård, skola och omsorg. Svensk vänster däremot ser inget mitt eller ditt utan bara ”vårt”. Läs följande citat:

”Det är rätt magstarkt att en Allians som vill skänka bort sex miljarder av våra pengar – lika mycket som man i ett första steg vill dra in på försämringar för de arbetslösa – till dem med stora förmögenheter, talar om skattesänkningar för lågavlönade.”

Orden är Ali Esbatis (V) och yttrade på hans blogg. Vad menar han, ”av våra pengar”? Det är mina och dina pengar som politikerna förvaltar på lån inget annat! Jag betalar dessa därför att jag förväntar mig något i gengäld. Den tanken skapar lojalitet med det nuvarande systemet, att alla får ta del av det också vi som betalar. Det är däremot den gryende misstanken om att personer som Esbati alltmer ser möjligheten att betala till alla andra utom de som har stått för inbetalningarna som undergräver samma system.

Det är också hans inställning till pengarna som sådana som retar mig. Vadå ”våra pengar”? Detta är mina och dina pengar, inget annat. Staten ska under inga som helst omständigheter se något som ”sitt”, kom ihåg portalparagrafen i grundlagen som säger ”All offentlig makt utgår från folket”. Här får man känslan av att Esbati och V håller på att omvärdera den synen till att lyda ”all offentlig makt utgår från svensk vänster”.

Fler än svensk vänster har blivit bitna av makt genom historien. Den berusar och korrumperar ju som bekant. Nu måste nog svensken sätta ner foten och tala om att han/hon/hen (ironi!) förväntar sig bättre och annorlunda eftersom svaren på landets utmaningar inte längre duger Foto: Wikimedia Commons

Det är först nu när den ideologiska krutröken har lagt sig och allt ska summeras som den verkliga sanningen börjar dyka upp. Tillväxten blev till en kostnadsökning (GP; Archive) som kommer att spränga många budgetvallar framöver. Så bra då att det kan anställas än mer byråkrater på Försäkringskassan som måste administrera alla bidrag som nu ska börja betalas ut till alla nytillkomna. Det blir ju tillväxt av det.

Men tyvärr också kostnadsökningar och det är personer som Esbati skyldiga till, för det var ju de som skrek högst om att alla skulle komma hit som får ta på sig skulden för just kostnadsökningarna. Detta dessutom till människor som ännu inte har bidragit med en enda krona till det gemensamma. De har istället för flöten blivit sänken, inte för egen hand de vill säkert jobba, men på grund av att alla ska ta del av välfärdssystemet utan begränsningar.

När de som jobbar och därmed bidrar upptäcker detta vill jag inte befinna mig i vänsterns skor. Historiens dom lär tyvärr bli alltför hård för det. När människor upptäcker att de betalar åt andra, men blir utan själva lär nog omdömena bli just hårda. Istället borde alltså all kraft riktas mot att skapa jobb istället för att fösa in folk i bidragsberoende. Så hur ser det ut i den grenen? Jo tack, det ser ut som det brukar i svensk vänsters värld dvs här byggs Potemkin-kulisser som aldrig förr och återigen är det någon annan som betalar.

Jobb Malmö får utgöra mitt exempel men det finns fler från hela landet. Projektet inleddes som ett sätt att få ut funktionshindrade på arbetsmarknaden eftersom denna grupp var svåra att anställa. Ett vällovligt syfte alltså. I skenet av att kostnaderna för stadens utgifter till bidrag som redan 2014 närmade sig svindlande en miljard, tvangs staden till en skattehöjning (SR Malmöhus) men också ett omtänkande vad gällde bidragen. Plötsligt var inte projektet längre till för handikappade utan för nytillkomna.

Från att ha haft ett trevligt projekt för att få ut handikappade på arbetsmarknaden, gick projektet Jobb Malmö till att bli en förbudsskylt istället för en påbudsskylt. Rött ljus för handikappade, grönt för invandrare och inget ont i det. Problemet var bara att man vill ”städa undan” i bidragsberoendet och se till att snygga till statistiken Foto: Wikimedia Commons

Tanken var att man skulle aktivera istället för att passivisera dvs man skulle se till att folk gick från försörjningsbidrag till jobb. Tiden man skulle få ingå i projektet ändrades också från två år till ett. Det hela låter ju jättebra om det inte var för en liten baktanke som kom som en extra glasyr på tårtan. När de deltagande hade deltagit i ett år hade de också kvalificerat sig till A-kassa. Därmed var de arbetslösa statsbudgetens utgift istället för kommunens.

Kommunen vann två saker på rockaden. Dels sparade man pengar som annars blödde ut som försörjningsbidrag och dels putsade man på statistiken genom att ”gömma” de arbetslösa som under det här året räknades som ”sysselsatta”. Snyggt och prydligt med andra ord, men ett enda stort trollande och tricksande med siffror och kostnader för att den kritiske medborgaren inte i alltför hög grad ska ifrågasätta vad politiker till vänster egentligen gör med våra skattemedel.

Det är i vanlig ordning vi måste inse att vi inte kan ha en rörelse som mer eller mindre prenumererar på makten vid silverfaten längre. Så fort de bjuds in ställs det till med kalas på håvorna som ingen eller få har godkänt. Att gräva i det lär inte bli lättare med en passiv journalistkår, zombifierad väljarkår som röstar likadant som förut och kallar det ”övertygelse” eller vänsterpolitiker som dribblar med siffrorna för att förvirra och försvåra. Dags att vakna svensk, det är trots allt dina pengar det handlar om.

Sverige står inför många utmaningar som alla kommer att kosta pengar. Stora investeringar i det som ska skapa jobb, utbildning och arbetsträning för att nämna några områden. Att då slösa pengar i onödan på projekt som Projekt Malmö är utmanande. Foto: By Ausecure – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45558026

Löjesguiden nominerar idag svensk vänster, från Socialdemokraterna till KPML(r), till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Bidrag passiviserar – den sanningen tror jag delar av svensk vänster också ser. Därför måste lösningen bli temporär dvs tidsbegränsas och också ses till att dras ner till ett absolut minimum då alltför många andra nödvändiga investeringar knackar på dörren.

Istället tycks debatten och framför allt åtgärderna gå mot en helt annan utveckling. Här tricksas och trollas med skattebetalarnas pengar, allt därför att misslyckandet är totalt. För många som inte kommer att få jobb vare sig nu eller i framtiden, är ett av grundproblemen. Substitutet bidrag blir på det sättet institutionaliserat och snart regel snarare än undantag. Det gör er till ohotade kandidater till priset.”

Men det skulle ju bli tillväxt

Ibland är vissa människor för korkade för sitt eget bästa, dock inte ni läsare. Jag tänker nog snarare på alla dem som dansade och sjöng om öppna hjärtan och att alla skulle hit den där dagen på Medborgarplatsen för ett år sedan. Då hette det ju att med en i det närmaste fri invandring skulle det bli tillväxt (DN;Archive-länk) i all oändlighet. För att skänka artikeln lite trovärdighet citerades två nationalekonomer – Andreas Hatzigeorgiou och Magnus Lodefalk – som ställde sig bakom tesen.

Om mottagaren ändå inte förstår sambanden eller vad som sägs kan man ställa upp vad som helst och påstå att det betyder vad som helst. Godhetsrörelsen påstod vi skulle få tillväxt, men vi fick utgifter. Foto: Wikimedia Commons

Problemet är väl att de är inte de enda nationalekonomerna i världen och de är definitivt inte oemotsagda. Tino Sanandaji är också han nationalekonom och han påstår det rakt motsatta i sin forskning som du hittar via länken här under. På sin blogg dit länken leder, menar han att inget sånt samband kan ses. Det hela är alltså enligt Sanandaji en enda stor bluff.

Invandrare byggde inte Sverige

Två utredningar, två slutsatser! Vem är det då som har rätt och vem har fel? Jag satsar mina pengar på att Tino avlöper med segern eftersom det finns material som stärker hans bild som inte har med hans egna forskning att göra. SCB lät göra en kartläggning av hur många invandrare som upp till tolv år efter ankomst fortfarande var arbetslösa, du hittar länken här under till materialet. Bläddra fram till sidorna 43/44 så hittar du uppgifterna.

Klicka för att komma åt LE0105_2014A01_BR_BE57BR1401.pdf

Den var en rätt nedslående läsning. Av de nyanlända kvinnorna stod från början 80 % av dem utan jobb. Motsvarande siffra för kvinnor som flyttat hit från ett annat EU-land eller övriga Norden var 40 %. Efter tolv år var fortfarande 40 % av kvinnorna arbetslösa, motsvarande för EU-medborgare och Nordiska medborgare var 20 %.

Sveriges historia av arbetslöshetsbekämpning är rätt mörk, vi hade lika gärna kunnat låsa in de nyanlända och kastat bort nyckeln. Med de nya insatserna skapas visserligen jobb, men frågan är om det är meningsfulla sådana. Att hitta på jobb är bättre än arbetslöshet men är det meningsfulla jobb? Foto: Wikimedia Commons

För de nyanlända männen såg siffran nästan lika illa ut. 70 % var från början arbetslösa för att efter tolv år landa på 35 %. En jämförelse med män från EU eller norden visade att de hade en arbetslöshet som från början låg på 30 % och som efter tolv år hade sjunkit till 20 %. För både män och kvinnor, både inom-Europeiska och utom-Europeiska personer ligger alltså arbetslösheten mycket högt med tanke på att riksgenomsnittet för 2015
sammantaget låg på 6,7 %.

Sifferexcerciser är en sak men faktum är att bakom varje siffra ligger en mänsklig tragedi. Andra undersökningar visar att få eller inga andra saker är mer nedbrytande för en människa än att vara arbetslös. Om man dessutom lägger till att kostnaden för samhället i form av bidrag naturligtvis ökar så blir det en dubbel tragedi. Om man till sist tänker på att arbetslöshet för vissa leder till för tidig död (SVD; Archive-länk) bör man nog klia sig lite lätt i huvudet.

Allt detta har alltså godhetsrörelsen alltså helt och hållet missat, kanske inte ens diskuterat. Man har bara dansat och sjungit och ett tu tre så står vi där med problem upp till halsen, men ingen som vill ta ansvar för det hela. Inte minst regeringen vill nog slippa se sig själva i spegeln eftersom de var djupt insyltad den dagen på Medborgarplatsen. Tur då att de åtminstone har mage att tilldela de nyanlända praktikantplatser (DN; Archive-länk). Inte för att det kommer att ge mer än tillfällig effekt men någonting är ju bättre än ingenting.

Det är just vid bidragen som skon klämmer extra mycket. Enligt Laura Hartman – Analyschef på Försäkringskassan – förväntas ökningen av bidragen (SVD; Archive-länk)  bli kraftig de närmaste åren. En situation som kommer att sätta än mer press på välfärds-systemet med andra ord, ett system som allt fler nu börjar ifrågasätta eftersom vi betalar men upplever att vi får allt mindre del av välfärdskakan. Hålen börjar helt enkelt redan nu bli så uppenbara att systemet ifrågasätts.

Nu sätter de inblandade än mer press på välfärdssystemet som redan på sina håll är ifrågasatt. Det kanske inte kommer att leda till en kollaps, men det kommer definitivt bli många år av utmaningar där självklarheter inte längre är så på förhand givna Foto: By Constantin Meunier – Photo by Szilas in the Meunier Museum, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=9793439

Nej det är inte personalens fel när välfärden havererar. Istället är det i vanlig ordning politikerna som har skurit ner, sparat och sett till att underbemanningen är total. När vi kan läsa om hur hemsjukvård och hemtjänst glömmer patienter (LT; Archive-länk) blir vi naturligtvis upprörda, men det borde vara mot politikerna och godhetsrörelsen vår ilska riktades. De ligger nämligen bakom stagnationen, inte personalen inom vården. För det är ju så det går när beräkningarna slår helt fel.

Det skulle ju alltså bli tillväxt, nu visar det sig att det blir galopperande kostnadsökningar istället. Tyvärr kan dåliga siffror bli ännu sämre och så också framtidsprognoser. Utan att bli alltför pessimistisk är det inte bara arbetslöshets- och bidragssiffror som pekar åt fel håll, också pensionssystemet börjar nu enligt prognoser och redan nu tillgängliga siffror peka åt fel håll. Redan idag lever 225 000 pensionärer (Aftonbladet; Archive-länk) under EU:s fattigdomsgräns.

Prognosen för framtiden ser än sämre ut, 2048 beräknas den genomsnittlige pensionären i Sverige endast ha 48 % av sin slutlön att leva på. En siffra som innefattar tjänste-pensionen och som kommer att placera oss näst sist inom EU om inget görs. Regeringar kan i en sån situation göra en sak av tre. Man kan strunta i att göra någonting. Det kan i det korta loppet dölja det egna misslyckandet och möjligen ge en ny mandatperiod men det löser definitivt inte problemen. Att stoppa huvudet i sanden brukar inte göra det..

De kan slå på alla bromsar för att stoppa utflödet av pengar. Det har regeringar redan gjort då den så kallade ”bromsen” som aldrig var tänkt att användas trots det har slagit till 2010, 2011 och 2014. Inte så populärt hos väljarna kanske för det innebär ju sämre för dem som är pensionärer idag.

Långsamt håller filmens fantasivärld på att bli verklighet. Inom en snar framtid kan Sverige vara ”No Country for Old People” vilket EU:s rapport visar. Det skulle återigen bli tillväxt men det blev visst stagnation Foto: Wikimedia Commons från filmen ”No Country For Old Men”

Det här var ju ett faktum som Fredrik Reinfeldt fick känna på när det hette att han dels beskattade pensionärer högre, vilket var en retorisk konstruktion eftersom det var tvärtom så att förvärvsarbetande i landet var överbeskattade innan jobbskatteavdraget. Det andra var just att pensionerna stod flera år stilla. Sammantaget innebar detta pensionärsuppror och sämre opinionssiffror bland just pensionärer.

Man kan till sist sjösätta ett helt nytt system men problemet är att svensk tradition påbjuder breda lösningar i såna frågor vilket innebär att oppositionen brukar vara med i en sån. I dagens parlamentariska läge är det nog mindre troligt att regeringen vill bjuda in oppositionen.

En inbjudan skulle ju kunna leda till att man ”skänker bort” segern i nästa val därför att alliansen i såna fall framstår som ”ansvarstagande” och ”dom som tar initiativet” i värsta fall. Oppositionen  vill inte göra upp av samma skäl, överenskommelsen kan gynna regeringen och stärka denna. Därför spelar man hellre Svarte Petter med varann, särskilt i frågor som av tradition brukar göras upp i samförstånd dvs är blocköverskridande.

Tillbaka på ruta ett alltså. Ska man gissa så lär väl inget hända eller som det så fint heter på svenska ”vi tillsätter en utredning som blir klar om fem till åtta år” för att undvika att hantera den heta potatisen. Vi får se om Löfven har något politiskt mod kvar över huvud taget. Något jag personligen tvivlar på eftersom hans kännemärke hittills har varit att vara frånvarande, inte ta beslut eller att fatta fel beslut som leder till helt galna konsekvenser.

Bästa sättet i Sverige att begrava en besvärlig fråga är att slänga in den i en utredning som tar evigheter. Framtidens pensioner är säkert en sån fråga som ingen, vare sig opposition eller regering, vill ta i. Återstår att se om det blir någon konkret åtgärd med andra ord. Foto: Freepik

Låt oss istället sammanfatta. Godhetsrörelsen har alltså sett till att få hit dessa människor, utan att kunna ge dem hoppet om ett jobb om man får tro statistiken, utan att kunna för- sörja sig utom genom bidrag och som grädde på moset underminerat pensionssystemet. Nödtorftigt försöker nu de politiker som då stod bakom allt nu att lappa sitt fuskbygge med hjälp av påhittade jobb som ibland inte ens skulle existerat om inte insatsen fanns från regeringen.

Sammantaget ska detta leda till tillväxt och mer välfärd när det i själva verket leder till mer bidrag och mindre i fickan för alla. Ett faktum som kommer att gälla från den dagen du kliver ut på arbetsmarknaden till dess du har dragit igen locket på träfracken. Skatteintäkterna kommer därmed att sjunka och till sist kommer också välfärden att påverkas negativt. Skola och omsorg börjar gå kräftgång och så är också barnen och de äldre snart drabbade. Jag har hört mycket in mina dagar men detta tar nog priset.

Det finns ytterligare en rad faktorer som jag inte har tagit upp i denna artikel som att utbildningsnivån ligger långt under den som getts föreställning om t ex. Också det kommer att inverka på hur framtiden kommer att se ut. Jag vet dock ett än bättre sätt  att säkra framtiden. Byt regering omedelbart, den nuvarande är livsfarlig för all form av tillväxt, välfärd och balans i samhället!

Om inte problemen tas på allvar är det mer än tid att ge regeringen rött kort. Problemen kan ju som bekant tillskrivas regeringens politik och framför allt två partier som har försatt oss i situationen som har lett till situationen Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen är som följer: ”Regeringen får indikation på indikation på att allt inte går åt rätt håll, ändå låtsas man att det gör det. Man drar sig inte ens för att helt öppet sopa sina egna problem under mattan med hjälp av nya fina bidragsmiljarder till tjänster som normalt inte skulle ha funnits om det inte vore för Sovjetinspirerade order uppifrån. Det som inte ledde till den så hett eftertraktade tillväxten ska nu åtminstone se ut som det. Ni är mer än värdiga kandidater.”

Jag vill ha

Jag är en man, det har jag varit sen den dagen jag såg världens ljus för första gången. Ingen omoperation eller hormonbehandling här alltså. Som man har jag skäggstubb och dessutom en begynnande flint som har gjort att jag inte bara tvingas raka ansiktet utan också skallen. Det går med andra ord åt en faslig massa rakblad.

Ett rakblad varar två rakningar. Fyra stycken rakblad kostar ca 180 kronor, det är 45 kronor styck. Dividerar man det med två blir det 22,50 kronor. 22,50 kronor varje gång jag måste raka mig vilket är varannan dag. Tre rakblad i veckan blir 67,50 kronor i veckan, gånger fyra veckor blir det 270 kronor i månaden. Tolv månader på ett år ger 3240 kronor/år och överlever jag detta jordeliv till dess jag är 80 år så har jag rakat mig i 60 av dessa. Slutsumman för det  blir det alltså 194 400 kronor!

Jag lägger med andra ord ner en förmögenhet på dessa rakblad som hamnar i någon girigbuks fickor. Profitörerna mår säkert bra, men jag gör det inte och min plånbok den har begått seppuku innan allt är betalt. Jag kräver alltså ekonomisk upprättelse för det jag aldrig har valt att ha – skäggstubb och flint. Det är dags för oss män att få slippa åtminstone det ekonomiska lasset för denna naturens nycker.

Män har av naturen utrustats med skäggväxt och flintskallighet. Ska vi behöva betala mer än andra grupper för detta? Rakblad är trots allt dyra för att inte tala om rakvattnet. Vi kräver lika villkor! Foto: By http://wellcomeimages.org/indexplus/obf_images/0d/c5/fa6ccfde052450f5bf652dabef11.jpgGallery: http://wellcomeimages.org/indexplus/image/V0019729.html, CC BY 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=36529342

För kom ihåg män, det är inte vårt fel att tillverkarna av rakblad ska ta så förbannat bra betalt för sin produkt. Istället är de som tillverkar dessa som bestämmer den saken. Att det är vi som drabbas är alltså något djupt orättvist. För hur kan man ha så låg moral att man tjänar pengar på någons behov? Ett behov som vi alltså inte ens har skapat, det ju är naturen som har gjort det. Nej, det är dags att ta upp kampen bröder!

Man kan också tala länge om omoralen i att ha ett system där vissa skor sig på vad vi som män har drabbats av – skäggstubb och flint. Tänk er, någon sitter just nu och tjänar pengar på våra behov. Till alla dessa tillverkare av rakblad kan man sen lägga alla som ska profitera på vår fåfänga genom att tillverka herrparfymer. Den borde också den vara gratis eftersom rakningen kräver detta då man ju blöder efteråt.

Nej, ovanstående text ska inte tas på alltför stort allvar utan istället som ett slags skämt. Den ska också ses som en parafras på den retorik som vissa feminister använder sig av som t ex i följande artikel (Aftonbladet; Archive-länk). Allt jag har gjort är att vända på perspektiven och använda samma argument och likadan retorik. Artikelförfattaren Kajsa Kallio vill ju med alla möjliga arguments hjälp få det till att tjejer ska ha mensskydd gratis.

Det låter ju bra men det hela är djupt oärligt som vanligt. För när Kajsa säger ”gratis” så menar hon egentligen att det är skattebetalaren som ska stå för notan. Tyvärr är inget gratis, det var det inte ens i Sovjetunionen. Det beror på det enkla faktumet att allt kostar att tillverka. Löner är en utgift, lokaler är inte gratis och materialet ska någon annan ha betalt för. Tillverkaren kommer med andra ord inte att skänka mensskydd till Kajsa även om det är det hon vill, inte ens i ett socialistiskt samhälle skulle detta kunna inträffa.

Inte ens den så solidariska Sovjetstaten tillhandahöll varor eller tjänster gratis. Allt måste betalas för, i den svenska Sovjetstaten är denna någon troligen skattebetalaren. Tyvärr betalar män mer än kvinnor i skatt men får ut mindre av välfärden, det måste man ju naturligtvis bota genom att skjuta till än mer åt kvinnorna Foto: By Avi1111 dr. avishai teicher – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=28144862

Kostnaden som uppstår måste därför betalas av någon annan än Kajsa eftersom hon inte tycker att man ska det. Generation gratis har talat igen. Denna mystiska ”någon” blir naturligtvis skattebetalaren. Merparten av skatten som betalas in går redan till kvinnor i högre grad än män enligt en studie av Gunnar Brådvik som man kan läsa via länken här under. Frågan blir alltså om kvinnor ha än mer på mäns bekostnad och hur rättvist det är? En fråga som debattörer som Kajsa aldrig ens frågar sig!

Gunnar Brådvik: Kvinnorna välfärdsstatens vinnare

Debattörer som hon får det alltid att framstå som så ”fint” och ”solidariskt”, men när man skrapar på ytan och ser det för vad det är så blir bilden en annan. Det är inte solidariskt att någon annan betalar åt er. Inte heller är det solidariskt att den gruppen som faktiskt betalar mindre i skatt och som får mer av välfärden, också är den som nu ska ha än mer av kakan. Socialism och solidaritet handlar tydligen idag om att kunna kapa åt sig mest av välfärdskakan gärna också på andras bekostnad!

Och det är väl det som är typiskt för debatten av idag, man förutsätter bara att de stekta sparvarna ska flyga in just i den egna munnen. Alla ska ha sin del av kakan och det är alltid de egna behoven som tycks vara de viktigaste. ”Vårt” eller ”mitt” behov har helt enkelt blivit primärt. Så mycket för ord som solidaritet som ju annars är så vanliga ifrån samma led som nu istället talar om den enskildes behov.

Skulle någon knäppgök till politiker alltså ta upp den här frågan och omsätta den till ett förslag är jag inte övertygad om att rakbladen som exempel längre bara är ett dåligt skämt för att travestera med debattörer som Kajsa. Det kanske till och med är dags att skapa en mansrörelse som bland annat har sådana här icke-frågor på sin agenda, frågor som annars är att betrakta som ironi och/eller parodi men som nu borde omsättas i seriösa förslag.

Tyvärr har ju det svenska politiska klimatet nått så låga nivåer att förslaget mycket väl skulle kunna tas upp av ett eller flera partier, särskilt de på vänsterkanten, för att göra symbolfrågan till plakatpolitik. Sjukdomstillståndet har tyvärr nått så dramatiska nivåer och jakten på en valvinnare är säkert också drivande. Foto: By Tess Gruenberg – Flickr: Insanity, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=32728722

Inte mig emot, efter flertalet innehållsmässigt liknande artiklar (NA; Archive-länk) där samma krav (Nyheter24; Archive-länk) framförs, är det kanske dags att också försvara männens intressen. Solidaritet betyder alla ska ha lika god möjlighet till allt det andra har. ska det vara så svårt att förstå innebörden av ord man själv dessutom använder rätt flitigt?

Löjesguiden nominerar idag den moderna feminismen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ingen kan som era debattörer få orättvisan att framstå som så rättvis. Ni omskriver det som egentligen är en skattemässig omfördelning till er fördel som ”gratis”. Ja ni får till och med solidaritet att se ut att handla om helt andra saker än ordet egentligen betyder utan att det väcker anstöt……i de egna leden. I andra led kan jag lova att det gör det som i mitt. Det gör er till urstarka kandidater till priset.”