Ansvarstagande a la Alliansen

Jag ger personligen inte så mycket för alliansen heller trots att jag klagar högljutt över den rödgröna kraschlandningen. Skälet är att jag sedan DÖ är djupt besviken på dem som jag annars kanske kunde ha sympatiserat med. När de nu visar sig att de i praktiken fortsätter DÖ genom att lägga ner sina röster i viktiga omröstningar är inte förtroendet direkt högre från min sida.

För det tycks just nu vara den nya varianten på DÖ, att lägga ner rösten eller att vägra att inse att det enda som nu skulle hjälpa landet är att bilda en blocköverskridande koalition. En sådan skulle helst vara helt utan mp, de har tyvärr visat sig vara omogna uppgiften att ens komma i närheten av makt än mindre regeringsuppdrag. Det borde i ansvars-tagandets namn bli en regering precis som den Jan Björklund tecknade bilden av, en utan just MP.

MustangAtt beskriva miljöpartiet som en kraschad bil är en skymf mot kraschade bilar. Visst har de en funktion men väl i det tillstånd de befinner sig mer av en kostnad än till nytta. Foto: ”AV gche mustang”. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Men samtidigt som man så gärna vill framställa sig själva som konstruktiva och ansvarstagande är det just det man inte är. Häromdagen väckte SD misstroendevotum mot Magdalena Andersson. Det var visserligen känt på förhand att det troligaste var att just övrig opposition skulle lägga ner sin röst, men samtidigt fanns tvivel. Skulle man, skulle man inte? Men det var alltså det man gjorde och i praktiken är det som om DÖ fortfarande var verksam även om den nu gått i graven.

Alliansen verkar alltså inte ta sitt ansvar som opposition på så särskilt stort allvar. Det brukar ju heta att oppositionen ska vara ett hjärtslag från regeringsmakten, nu verkar de snarare vara ett knapptryck från ansvar för landet de också.  Anledningen till det något förbryllande beteendet heter naturligtvis SD. Det enda som alla partier tycks överens om är ju att just detta parti måste stängas ute och det var ju just dom som hade väckt misstroendeförklaringen i tisdags.

Så hellre än att fälla dålig politik eller politiker, lägger man sig alltså platt för att inte släppa fram det man ser som ännu sämre. Man är inte heller beredd att ge dem något inflytande. Så varje initiativ tycks falla till marken utan att göra verkan så länge det är ett initiativ av just SD. Fortfarande heter alltså lösningen samarbete över blockgränsen men också den vägen tycks vara stängd. Anledningen heter den här gången inte SD eller MP utan nu heter hindret politiska bindningar till partier som man vare sig kan eller vågar släppa taget om.

KikarsikteAtt träffa målet istället för att hela tiden missa det borde väl vara allas intresse. Istället ägnar man sig åt det som faktiskt leder till att man missar målet. Bra där! Foto: ”AV gche mustang”. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

För tittar man bakåt är det en rätt lång historia av försök till samarbete från de rödgrönas sida. Många gånger som valet 2010 med betydande besvikelser som fortfarande svider. Det var ju då Mona Sahlin skulle anföra återtåget för att ta tillbaka makten man förlorat 2006, men försöket ledde till platt fall. Mona Sahlin avgick och så också Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Det blev alltså en bitter kalk att dricka och nu när man äntligen fått den så efterlängtade makten så kan man inte heller släppa spåret med de tre.

Inte ens inför fullbordat faktum att både V och MP agerar sänke för S gör att man släpper taget. Att de tvås politik många gånger är verklighetsfrånvänd, utopistisk och direkt samhällsfarlig i vissa delar är inte heller något som hittills har fått Stefan Löfven att växla samarbetspartners. Det är därför som Jan Björklunds utsträckta hand där villkoret är att MP lämnas utanför är så svårsmält. Den oansvarighet Stefan Löfven uppvisar har Fnordspotting också bloggat om.

Det är naturligtvis inte Allianspartiernas fel om Stefan Löfven stänger dörren till uppgörelsen. Men Folkpartiets utspel har märkligt nog gjort alternativet till den nuvarande regeringen svårare att svälja trots att det ser enkelt ut. Anledningen är det där villkoret. Jag är ingen fan av MP, jag vill personligen helst se dem akterseglade och utan ministerpost. Skälet är enkelt, titta ett år bakåt och man inser att det här partiet inte har i regerings-ställning att göra. Samtidigt är det som sagt Björklunds förslag svårsmält.

PandaBambu är tydligen svårsmält föda för pandor, det fungerar lite som ultimativa villkor för politiker. Så fort de där magiska orden nämns vill ingen veta av anrättningen som serveras Foto: Wikimedia Commons

Här borde lösningen sökas i att alla utom SD, eftersom de nu är uteslutna av alla involverade, samarbetade fullt ut men att man såg till att fixa breda lösningar som marginaliserade MP och deras värsta sidor. Fungerar inte det gör man istället upp sins emellan med lösningar som MP inte kan acceptera och som därför gör att de frivilligt lämnar regeringen. Kvar skulle då finnas de med målsättningen att samarbeta för landets bästa för ögonen istället för det egna partiets väl och ve i första rummet.

MP har länge nog hållit alla de etablerade partierna gisslan för att få igenom sin egna politik och varit framgångsrika i det arbetet. Det är nu dags att sätta p för den eran som startade redan under Fredrik Reinfeldts regeringsperiod med uppgörelsen om migrationen 2011. Läs om uppgörelsen på Europaportalen.

De har ju dessutom fortsatt i samma storartade stil med sitt kulturpolitiska betänkande häromdagen. Det andades både kommunistisk unkenhet från en svunnen tid och ren inskränkthet. Du hittar dokumentet via länken här under. Ett förslag man visserligen gjorde en pudel på, men det skvallrar om ett parti i djupaste moras.

Klicka för att komma åt kulturen_-_det_fjarde_valfardsomradet.pdf

Låt oss ta några axplock av vad partiet har att delge svensken. Man vill sätta all personal i styrelser och kulturella institutioner i utbildning i intersektionalitet och postkoloniala teorier genomförda av ”organisationer som representerar underprivilegierade grupper”. Så här låter det i dokumentet:

”Oberoende forskare ska tillsammans med organisationer som företräder underrepresenterade grupper genomföra en fortbildningsinsats i intersektionalitet och postkoloniala teorier för alla styrelser och all personal inom kultur-institutionerna. De ska också följa de försök som görs med metoder som positiv särbehandling, kvotering och jämlikhetsdata, för att därefter kunna ge förslag på vilka metoder som bäst lämpar sig att använda som verktyg för mångfaldsarbete och uppföljning inom kultursektorn.”

Kan man säga mer tydligt att man numer är kulturmarxister? Peter Harold – Skrivarens Blogg har gjort ett inlägg på detta tema. Den är mycket läsvärd.

Återigen var syftet den gången att hålla SD utanför all form av beslutande makt och inte låta dem diktera villkoren. De hade ju i valet året innan ökat till då höga siffror som senare har blivit än högre. Den gången fick SD 5,7 % av rösterna och kom in i riksdagen för första gången. Något som oroade alla de etablerade partierna så till den milda grad att man redan efter valet 2010 såg till att försöka isolera partiet.

VindPrecis som ett dragigt hus måste isoleras måste också partier som inte kan samarbeta gå samma väg. Miljöpartiet har inte tillfört något gott i svensk politik och bör, enligt mig, omedelbart miljöcertifieras med en energisparande isolering i form av skum Foto: ”AtticInsulation” by Jason Dale – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Men Reinfeldts plan blev en draksådd. Han blev av med ett i hans ögon extremistiskt parti, men släppte i processen in ett annat än mer extremt. Miljöpartiet har sedan den dagen kunnat hålla sig på god fot med de flesta för att de har ställt ultimativa krav för samarbete. Det revanschsugna Socialdemokraterna var till exempel snara att hugga på kroken och nu är de fast i en soppa de inte kan ta sig ur. Eller kan de det?

För det börjar faktiskt komma en del positiva tecken. Det började i förra veckan med att förra partiledaren och statsministern Ingvar Carlsson gjorde ett utspel om att S har valet mellan att samarbeta med Alliansen, delar av den eller SD. Han beskrev situationen som den mest allvarliga i svensk historia sedan parlamentarismens genombrott, han gjorde utspelet i bland annat Expressen (unvis.it).

Först blev det tyst från S, sen blev det en intensiv period. Till variabeln kunde man ju lägga Jan Björklunds utspel som trots sitt ultimat ändå utgjorde en öppning. Nu börjar det sippra ut rykten om att allt inte står så bra till som vi hittills trott i regeringen, äktenskapet mellan S och MP kan gå mot sitt slut. Anledningen sägs vara missnöje från s över den envisa hållning mp intar i migrationsfrågan där man vägrar att kompromissa, artikel (unvis.it) hittar du på SVT Nyheter. Det kan alltså finnas ett ljus i tunneln trots allt.

MatematikMatematiken har sina formler och sin logik, politiken delvis en annan. Det är dags att bringa ordning i den politiska matematiken och se till att formeln går att lösa Foto: Wikimedia Commons

Löjesguidens nominering går för omväxling skull inte till regeringen utan till samtliga politiska partier, den så kallade sjuklövern. Motiveringen lyder: ”Det finns en enda slutsats man kan dra av det senaste årets händelser och det är att Miljöpartiet inte är moget sin uppgift. Om partiet någonsin kommer att bli det får framtiden utvisa men nu är de snarare en belastning än en tillgång. De övriga partierna målar i den situationen antingen in sig i hörnet med samarbete eller så knuffar man samarbetspartierna i fel riktning med ultimatum som man borde förstå kommer vara kontraproduktiva. Dags för alla att ta ansvar eller att slänga in handduken.”

Utsträckta Eller Uppsträckta Händer?

Jag är inte personen att tala om hur politiker och partier ska agera i olika frågor, allt jag kan är att uttrycka min syn och min analys. De enskilda partierna har både ideologiska såväl som taktiska överväganden att  göra det försöker jag att respektera, men fortfarande har jag min syn och min analys. Ibland är jag med andra ord med på tåget men allt som ofta är jag det inte. I följande fall är jag med men med förbehåll som vi ska komma till.

IdeologiIdeologierna är döda, de renläriga bör utestängas och blockpolitiken skrotas Foto: NRK

På tisdagen gick Stefan Löfven ut med budskapet att han ville öppna för förhandlingar med oppositionen om någon form av samregerande för att kunna undvika regeringskris. Det positiva är att om alla spelar sina kort rätt med ärliga avsikter och utan avvikande motiv, kan en lösning på det parlamentariska läget som rått sen valdagen kanske få ett slut.

HänderLöfven vill ha en överenskommelse, frågan är vad det är värt Foto: Fpvasteras

Frågan är dock vad utspelet är värt. I första andetaget efter de generösa orden sägs t ex att han och regeringen inte har för avsikt att avgå om man inte vinner budgetomröstningen nästa vecka. Vår grundlag, i detta fall regeringsformen, är lite grumlig på den punkten men ett rimligt antagande vore väl att man avgår om man inte längre kan föra den tänkta egna politiken. Det är därför ett lite märkligt uttalande. Artikel om uttalandena hittar du i följande artikel i SVD.

OmröstningNästa vecka ska riksdagen rösta om budgeten, men Löfven avgår inte vid förlust
Foto: Riksdagen

Oppositionen borde vädra morgonluft men verkar mest tagna på sängen. Hade jag varit dem hade jag genast satt igång förhandlingar men med ett villkor – stäng ute vänsterpartiet och miljöpartiet ur en ny regering. Alla andra kombinationer är möjliga men inte denna. Självklart måste ministerposter och en politisk inriktning godtagbar för alla parter ligga på bordet. Oppositionen tycks inte ens reagera på novembermätningen från SIFO som visar att skillnaden mellan blocken nu minskar, mer om det i denna artikel i SVD. I samma artikel framgår att Karin Jämtin går omkring och drömmer om ett läge där socialdemokratin åter kan växa i opinionen. Detta medan dess att samma parti gör bort sig igen och igen och dessutom visar upp en ledare som är en av de svagaste de har haft på decennier, en av många före honom dessutom.

TryckFriska vindar blåser i politiken, frågan är om parterna pallar trycket Foto: SVD

Om Löfven däremot väljer att se de andra partierna som passiva stödpartier tror jag resan kommer bli betydligt mer osäker. Det kan till och med vara bästa sättet att skapa en ny framtida regeringskris. Väljer dessutom Löfven att uteslutande lyssna på de egna eller mp:s partikamrater kan han nog räkna med att han mosas så fort tillfälle ges. Det är alltså inte en tid för en endimensionell syn, snarare tvärtom. Klarar han inte av den ekvationen är han snart tillbaka på ruta ett. Den utsträckta handen har förvandlats till två uppsträckta vilket inte gynnar någon.

ZooVill Löfven ha uppsträckta eller utsträckta händer? Foto: Strangezoo

Den här vägen kräver att man är ödmjuk nog att inse att de kompromisser konceptet innehåller måste ha nåt åt alla. Man kan helt enkelt inte få något utan att ge något, en ibland smärtsam process. Av just denna anledning bör åter mp och v lämnas utanför. De har blivit som illbattingen i leksaksaffären som ska ha och ha. När de inte får detta lägger de sig på golvet och skriker, ett faktum som säkert Stefan Löfven har fått erfara. Han har därför varit tvungen att ge efter i alltför många frågor och principer. Det skulle alltså inte fungera att ha med två partier varav ett inte ens drar sig för att nära nog utpressa sina motparter till eftergifter som passar dem men inte andra.

StyrkaStyrka eller svaghet? Vägvalet är tydligt! Foto: Qvanttanten

Det återstår att se vad detta initiativ kan leda till men framför allt hur oppositionen kommer att agera till svar. Hade jag varit dem hade jag åtminstone bett Löfven att starta samtal för att se vilka tankar han har. Det vore bra för landet och det vore dessutom bra för att bryta upp den förödande blockpolitik som har hållit landet i sitt grepp sen 70-talets slut. Sist men inte minst vore det bra för att undanröja vad jag ser som riksdagens två värsta partier – v och mp. I ett slag har man vunnit två segrar.

StrypgreppStrypgreppet som mp och v tillsammans med blockpolitiken håller på landet är förödande Foto: Aftonbladet

Löjesguiden vill med denna artikel nominera den förlegade blockpolitiken som har hållit landet i ett grepp länge nog. Motiveringen lyder: ”I en tid då ideologierna framstår som allt mindre viktiga med bekymmer och lösningar som ibland ligger utanför dess gränser, fungerar denna som en hämsko för alla positiva processer. Landet hålls istället i ett stadigt och ständigt grepp av idetorka och falnande dynamik i systemet. Istället närs de små ytterlighetspartierna som både får oproportionerlig stor makt och kan hålla de större partierna gisslan. Blockpolitiken har därför blivit direkt skadlig för landet och bör omedelbart överges.”