Kaplan och kartan

Vår regering är verkligen inte den skarpaste kniven i lådan. Så sent som igår kunde jag skriva om statsministerns oerhörda våldtäkt på demokratins grundprinciper i sitt uttalande om Peter Hultqvists lägenhetsaffärer. Ett rätt svårslaget rekord till och med för honom. Mehmet Kaplan (Mp) är en av Löfvens ministrar med (o)ansvaret för bostadsbyggande och IT-frågor.

Också Kaplan har varit en kontroversiell figur. Vem kan glömma hans uttalande om jihad-resor (SVD; Archive) t ex? Också som minister är Kaplan starkt ifrågasatt (GP; Archive). Han har t ex haft storslagna planer men hittills har vi mest sett bostadsbyggande som föregående ministrar har anslagit pengar till och uppdrag om. Nu presenterar ministern nästa steg i den processen, en tredimensionell karta (SVD; Archive) som ska hjälpa kommunerna att fatta beslut om byggande.

Det kan ju se modernt och innovativt ut att komma fram med en karta och allt, särskilt en tredimensionell sådan. Det finns trots den uppenbara bilden av handlingskraft några saker som är än viktigare för att hitta förklaringen varför Sverige hela tiden misslyckas med bostadsbyggande. Det är några saker som sticker ut och ingen av dessa botas av en karta men är som sagt hinder i processen att skapa boende.

En karta ska hjälpa Kaplan och andra att hitta marken som är så hett eftertraktad. Att det är lagarna, förordningarna och systemet som sätter käppar i hjulet kommer som vanligt ingen på. Därmed lär ministern som så många andra innan honom misslyckas och de som betalar för det hela är de bostadslösa och samhället Foto: Wikimedia Commons

Det första hindret är dagens lagstiftning som ger möjlighet till överklagan. Exemplen på hur enskilda kan sätta käppar i hjulen kommer från hela landet, man skulle kunna göra listan lång. Jag har valt några exempel där det nyligen har tagits beslut om byggande men där överklaganden är det som har satt hinder i vägen. Vi börjar med Skövde (Skövdebostäder), från Jönköping hämtar jag exemplet Dalvik (JP; Archive), i Nynäshamn hittar vi exemplet Skolgatan (NP; Archive) och till sist Söderköping (Hem & Hyra).

Kaplans motdrag blir att minska handläggningstiderna (SVD; Archive) hos länsstyrelserna som handlägger och utreder överklaganden. Han lägger däremot inga förslag hur man ska komma åt det överdrivna överklagandet eller de förseningar dessa orsakar för att inte tala om kostnader det drar med sig. Missförstå mig rätt, visst måste möjligheten att överklaga bygglov finnas. Idag är det dock lite för lätt och snart sagt varje tillståndsgivning överklagas vilket allvarligt fördröjer projekt. Här borde man göra mer.

NIMBY – Not in my back yard – är ett väletablerat grepp och det är alltid en resursstark kader av människor som vet sin rätt genom utbildning som gör processen kort. Tiden de kan skjuta upp ett projekt med varierar. Allt från ett till tre år nämns och det är inte bara dyrbar tid utan en faktor som gör att projekt står och tickar pengar. Ingen kan väl inbilla i varje fall mig att detta var det resultat man en gång önskade när lagarna skapades. Dags med andra ord att se över dessa.

Det finns ytterligare ett stort hinder som förslagen inte kommer åt eller ens talar om. Här hittar du länken till SVT Rapport Söndag. Ca 4 minuter in i programmet hittar du ett reportage som är väldigt intressant. Det talar om bristen på byggbar mark. Trots att Sverige har en yta större än de flesta länderna i regionen, har vi brist på mark. Hindret heter regelverk kring riksintressen. Snart sagt allt är snart belagt med stämpeln ”riksintressen” vilket också blir ett problem för all etablering av nytt boende.

När hela upplägget är fel bör man ju kanske ändra på något. Kaplans recept är att ta till saker som ser ut som om han gör något för sin statsrådslön samt att inte vidta några åtgärder alls. Foto: Wikipedia Commons

Riksintresse definieras som mark- eller vattenområde som enligt miljöbalken måste skyddas mot permanent skada. Det är alltså miljöbalkens tredje och fjärde kapitel som styr och det är Boverket som har det övergripande ansvaret för sammanställningen av vad som är riksintressen. Ett antal förvaltningsmyndigheter t ex domstolar eller kommunala nämnder föreslår eller fäller dom att områden ska betraktas som riksintressen åt Boverket som sedan samlar ihop resultatet. Wikipedia kan berätta mer.

Problemet med dagens system är att till sist blir i stort sett allting ”riksintressen”. Grupper i samhället, naturintressen och andra grupper kan utöva stark påtryckning men få eller inga regler ger byggandet de muskler verksamheten behöver för att kunna få balans mot dessa intressen. Ibland är dessa krafter lobbyister eller grupper med intressen som måste skydda. De kan sätta press på systemet och många gånger få igenom sina krav. Här har byggandet lite eller inget att sätta emot i form av lagstiftning så man står sig slätt.

Återigen måste man läsa med urskiljning. Visst måste man ha hinder som ”riksintressen” och den modell som idag är i bruk men balansen mellan olika intressen är starkt på bevarande-sidan. Vill man göra något åt dagens situation måste man alltså titta på regelverket och komma med både ändringar och förtydliganden. Det bör dock göras med försiktighet så att det inte kantrar åt andra hållet istället, balansen är alltså viktig.

Gör man inte det lär vi sitta fast i samma situation som nu dvs inget kommer att byggas. Här har Kaplan inte ens andats något förslag som skulle kunna rätta till bristerna med dagens system. Kaplan missar därmed i många stycken målet. Han adresserar inte rätt frågor och kommer med lösningar som kan tillfredsställa fler än bara de som vill bevara eller hindra, han förlitar sig på lösningar som inte riktigt kommer åt problemen och i övrigt finns i stort ingenting som gör att processen underlättas.

Kaplan gör det som kostar minst röster dvs gör inget alls. Regeringen är redan tillräckligt kritiserad för att vilja undvika än mer kontroversiella förslag som marknadshyror. Sandslott är det enda han och andra bostadsministrar åstadkommer och så lär det fortsätta. Foto: By Something12356789 at the English language Wikipedia, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=21925736

Ytterligare ett problem är kommunernas planmonopol (SVD; Archive) som i stort sett används som ett kommunalt veto. Eftersom det är dyrt att bygga leder detta ibland till bisarra resultat. I Stockholmsregionen har det t ex lett till att kommuner numer har avsatt mer mark att bli naturreservat än de har avsatt mark för byggande. Anledningen till beteendet är att man genom att spela Svarte Petter mellan olika kommuner och själva sätta upp hinder, kan man skjuta över kostnaden på någon annan.

Mot detta har Mehmet Kaplan knappt mer att säga än ”Öh, Hrm, Jaså” och några andra väl valda fraser. Inga förslag hur man ska förbättra detta dåliga resultat eller de lagar som möjliggör haveriet. Genom att luckra upp planmonopolet och sätta upp hinder för hur det inte får användas hade han kunnat göra något åt det, nu väljer han istället att som vanligt sova på jobbet.

Till sist kommer hans egna myndighet Boverket med svidande kritik. Det var i rapports (SVT Play) 18-sändning som följande dråpslag kom mot Kaplans politik, scrolla till 4,20 i reportaget. För det första går inte dagens brist på bostäder att bygga bort. Det beror på regelverket som alltså sätter upp hinder. Regelverket har istället för en hjälp som skulle reglerat blivit ett hinder där folk till sist mer eller mindre står på gatan.

För att råda bot på detta kommer nästa dråpslag från Boverket eftersom frågan är känslig i Sverige. Inför marknadshyror säger man, om priserna ökar kommer rörligheten att öka eftersom folk vill söka sig till mindre boyta för att få ner den egna hyran. Det skulle alltså sätta igång flyttsnurran men det sker till ett pris som kraftigt höjda hyror. Med andra ord är jag själv kluven.

Tanken med marknadsanpassade hyror är bl a att göra det så dyrt för centralt läge, stor boyta osv att flyttlassen börjar rulla. Kontroversiellt men säkert hjälper det något, frågan är bara om människor kan svälja den beska medicinen systemet innebär. Foto: Wikimedia Commons

Också politiker och partier är kluvna. Det är inte populärt att föreslå något som i storstads-regionerna skulle kunna höja hyrorna med 15-20 procent över en natt. Det är inte heller en valvinnare att föreslå detta, det är snarare politiskt självmål att göra det. Det är med andra ord ett förslag som kanske fungerar, vad vet jag, men som kommer att leda till kraftigt höjda hyror och därför massivt missnöje bland folk. Låst läge alltså och ingen vågar nog ta i förslaget.

Inte minst regeringen lär ha rätt svårt att svälja en så besk medicin. Inte nog med att det vore ideologiskt självmord för en redan impopulär regering, man skulle ju med förslaget skrämma bort de få sympatisörerna man har kvar. Det skulle också strida mot den grundtanke som finns i deras politik. Både Miljöpartiet och Socialdemokraterna säger ju sig värna de svagaste, att de inte gör det är en annan sak.

Det vore alltså omöjligt för dem att föreslå något sådant och därmed är blockeringen total. Mehmet må tala om byggande men han har inte lagt ett enda förslag hittills som kan leda till att det faktiskt sätter fart. Istället låtsas han som om ingen ko finns på isen och tror att allt ska lösa sig eller åtminstone att folk ska vara korkade nog att inte fatta att han aldrig kommer att kunna lösa problemen med det nuvarande synsättet eller den nuvarande politiken.

Walk Over regeringen med andra ord och fagra ord blir just bara ord där planer och projekt lär omöjliggöras då ingen vill eller kan ändra lagar. En bättre balans och en mer modern syn hade kunnat ge möjlighet åt alla istället för få och det är där Kaplan missar grovt. Gör man det hjälper inga kartor i världen, har man tappat kompassriktningen så har man. Kaplan är helt enkelt bortkollrad i pannkakan och snart lär inte de bästa av förslag längre räcka för att länspumpa det sjunkande fartyget som landets bostadsbyggande utgör.

Systemet har mer eller mindre torpederat sig självt och ingen kommer ur den rävsaxen det innebär. Snart finns få eller inga lösningar ändå måste något hända. Foto: By Squibb – Own work, CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=685109

Löjesguiden nominerar idag Mehmet Kaplan (Mp) till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”För din utmärkta och distinkta oförmåga att förstå mekanismen i problematiken nomineras du nu till priset. De ger på handen en bostadsminister som vare sig vill eller kan förstå hur han ska komma åt problemen. Bästa sättet att göra politiskt magplask är ju att intet göra något åt problemet ens när man har facit i hand. Det gör dig till en utmärkt pristagare.”

Bland felsatsningar, förslösande och fel proportioner

Vår regering har lagt sin första egna budget där full kraft på de egna förslagen får utrymme. Men det är en läsning full med besvikelser. Felsatsningar, förslösande av pengar och direkt felaktiga proportioner på de budgetposter som tas upp är det mest karaktäristiska. På punkt efter punkt är det felaktigheter i form av dålig matematik eller rena felsatsningar. Ytterligare en ”ansvarig” minister  i vår ”regering” har därmed visat att hon inte är mogen jobbet hon är satt att sköta. Fler som har bloggat om alla oseriös sidor av budgeten är Fnordspotting.

Sanningen blir inte mindre sann bara för att man inte vill se, höra eller uttala den. Tvärtom blir osanningen med tiden allt mer akut och det är den ekvationen regeringen inte får ihop. Budgeten fokuserar på osanningen, men sanningen kommer tyvärr med tiden att bli akut. Foto: Wikimedia Commons

Vi kan börja med bomarknaden. Boverket har låtit göra en beräkning som talar om ett omedelbart akut behov av 460 000 lägenheter som omedelbart måste börja byggas. Med tanke på alla nyanlända kommer det behovet att öka än mer och för detta måste det naturligtvis avsättas pengar men också ändras regler. Vad gör då regeringen? De avsätter pengar som räcker till motsvarande 250 000 lägenheter! För lite och försent med andra ord. Att vi dessutom har en Bostadsminister som inte med ett enda ord nämner att också reglerna behöver ändras lovar gott för framtiden.

Det jag tänker på är naturligtvis alla dessa möjligheter att i stort sett i evighet kunna skjuta upp ett bostadsbyggande med eviga överklaganden. Visst ska det finnas plats för överprövning, annars ligger vi risigt till när politikerna får fria händer och gör allt det som dom aldrig borde utan att det finns en stoppknapp. Men dagens system är bisarrt åt andra hållet. Systemet används helt enkelt för att driva ett ärende i så mycket långbänk att det till sist inte finns vare sig ekonomiskt eller juridiskt utrymme för det allmänna att fortsätta processen. Två fel av två möjliga i frågan alltså.

Adjö alla ni som nu drömmer om ett eget boende. Två ministrar som dels inte skapar den ekonomiska grunden och dels inte inser att systemet måste förändras är orsaken. Sverige och de som vill ha en bostad är de som betalar för det hela. Länk till söndagens agenda i SVT hittar du här där Boverkets prognos och krånglet redovisas. Lägg särskilt märke till Mehmet Kaplans alla icke-svar som nästan blir sorglustiga till sist. Ett faktum som återigen pekar på att regeringen är tomhänt, saknar strategi och inte har en plan för att lösa utmaningarna.

Säg ”Hej till mitt nya hem i kartongen” alla ni bostadslösa. Nu har vi två ministrar som inte kan leverera det som behövs. Den ena ger inte ekonomiskt utrymme och den andra ger inget utrymme på något område.

Arbete är en av grunderna för välstånd, hur klarar sig Magdalena Andersson här då? Ska man vara ärlig är hon en katastrof! Sedan tidigare har det varit klart att arbetsgivaravgiften på ungdom höjs. Det leder knappast till fler jobb för den gruppen. Det har också straffat sig att jobba efter 65 då den så kallade ”silverskatten” på denna grupp har återinförts. Bisarrt nog för att ha råd att sänka skatten för de som redan har pensionerat sig. I den gruppen blir det med andra ord inte fler jobb.

Man har också valt att sänka brytpunkten för statlig skatt till 36 000 i månadslön. Fler ska alltså betala statlig skatt, hade v fått som de vill skulle vanliga löntagare med en månadsinkomst överstigande 30 000 fått betala denna skatt, så mycket för arbetare i det partiet alltså. Fler inom ”vanliga” inkomstgrupper ska nu vara med och betala via höjda skatter. Något som knappast leder till fler jobb.

Ser man också hur arbetsgivarna får höjda arbetsgivaravgifter och höjda skatter, förstår man att jobbtillväxten snart ligger på minus. Trots dessa bistra besked ser Magdalena ut som en sol när hon pratar om fler arbeten. Hon lär inte se ut så om ett år. Ytterligare ett misslyckande för hennes del alltså. Hon lär efter det här gå till den politiska historien som den största och mest pompösa finansminister landet har sett, men utan att kunna infria något av det hon förutsatt. Läs om näringslivets dom över budgeten och dess så kallade ”jobbskapande” i SVD (unvis.it).

Regeringen väljer att skapa utbildningsplatser som inte leder till jobb istället för att sänka skatten på arbete. Ett nytt sätt att kasta bort våra gemensamma pengar. Det hade varit bättre att använda pengarna till att skicka regeringen till arbetsförmedlingen. Foto: SVT

För att toppa galenskaperna slår hon till sist sönder två reformer som bevisligen har gett jobb. RUT- och ROT-avdragen ska nu sänkas och därmed kommer färre jobb att skapas i de branscher som berörs. Det kan till och med handla om att små eller mindre företag lägger ner och därmed blir skatteintäkterna mindre. En väg som med framgång har gett framför allt invandrarkvinnor och hantverksarbetare jobb är därmed stängd.

Effekten är dessutom dubbel då fler arbeten åter kommer att skötas svart vilket var fallet innan ROT infördes. Inkomsterna för staten kan därmed bli mindre än finansministern räknar med eftersom alltfler incitament ges för att inte betala skatt i budgeten. Magdalena Andersson står helt enkelt för ett svårslaget rekord i ren dumhet, kan hon ens summera plus och minus?

Istället satsar hon allt krut på utbildning till de som idag är arbetslösa. Hon beskriver naturligtvis detta som en ”offensiv satsning”, men i varje fall för mig talar hon för döva öron. Det är inte en offensiv satsning, det är en defensiv osatsning där pengarna vräks i sjön. Nyligen presenterade Arbetsförmedlingen sin årsrapport. Det mest sensationella med den var att regeringens hittillsvarande politik sågades längs med fotknölarna. Utbildningsinsatser visade sig snarare leda till färre jobb för den enskilde, man hade alltså sämre chans efter en utbildning än man hade före. SVT har skrivit en artikel (unvis.it) om ämnet.

Vad som ser ut som en kanon kan i själva verket vara ett stuprör. Magdalena Andersson framställer gärna det hela som något annat än det är. Framtiden kommer dock att visa vad det egentliga resultatet blir. Foto: Wikipedia

Nästa område handlar om vänsterns favoritord – ”rättvisa”. Hur rättvist är det att sex av tio vanliga löntagare nu får mindre realinkomster? Hur rättvist är det att åtta av tio skattebetalare nu får betala snarare än få något tillbaka? De här siffrorna är realititeter, något Magdalena Andersson säkert kommer att mörka i all evighet men troligen förgäves. Återigen måste man konstatera att den så kallade ”rättvisan” som är så central, inte var annat än tomma ord.

Mer om detta i en artikel i SVD. Där kan man också höra hur regeringen försöker dölja det faktumet att 80 % är förlorare genom att mörka en viktig tabell. Denna tabell talade nämligen om hur mycket olika grupper vinner och förlorar. Kvar fanns bara de som vann på budgeten, inte de som förlorade. Vinnarna är de arbetslösa medan de som arbetar är förlorarna. Hur detta rimmar med ”arbetarpolitik” eller hur regeringen ska få folk i arbete är en gåta. Det är ju det mesta med regeringen så inget är väl nytt under solen. Mer om tabellbråket har Den Hälsosamme Ekonomisten bloggat om.

Man kan ju förledas att tro att det fanns en medveten tanke bakom. Det ser ju inte så bra ut när en regering som har ”rättvisa” som sitt centrala mål, i själva verket ser till att fördyra för en förkrossande majoritet av befolkningen. När man dessutom premierar folk i arbetslöshet genom att ta från de som arbetar, kan man börja undra över det där med ”arbetarpolitik”. Det är säkert så att en revidering behövs också här. Vad sägs om att döpa om SAP så att det fortsättningsvis står för Socialdemokratiska Arbetslöshetspartiet?

Symbolerna har blivit viktigare för SAP än själva innehållet. Man är inte längre kapabla att leverera det som behövs, man har inte heller kunskapen om vad som krävs. Istället levererar man en förlegad politik för en gången tid. Foto: Wikimedia

Man kan på den här punkten tala om ett totalt haveri där socialdemokratin på ett brutalt sätt visar att skåpen är tomma och att man har få eller inga åtgärder att komma med. Standardsvaret heter istället höjda skatter, sänkta avdrag och höjda bidrag, åtgärder vi känner igen. Problemet är att det inte är offensiva åtgärder, det löser ju inte grundproblemet nämligen att vi inte längre skapar jobb på hemmaplan.

Istället riktar budgeten in sig på att dölja detta faktum med konstgjord andning i form av åtgärder som att ta bort den bortre parentesen i sjukförsäkringen och höja a-kassan. Åtgärder som INTE leder till jobb, men högre kostnader. Budgeten lägger helt enkelt en död hand över jobbskapandet och döljer sitt egna misslyckande med åtgärder som bara syftar att nödtorftigt dölja detta. Inte undra på då att Magdalena Anderssons logiska tänkande ser ut som en saltomortal.

I budgetdebatten som hölls i samband med att hon la fram budgeten beklagade sig hon högljutt över en sak som kan se ut som en tanke. Varje ansats till att tala om sänkta skatter som en väg ut ur dagens situation bemöttes nämligen med vad som på pappret såg ut som en skruvad logik. Skattesänkningar var som att be någon annan att betala hette det. Det hon i sin okunskap bortsåg ifrån var att under Alliansen innebar sänkt skatt större intäkter för staten. Inte för att jag tyckte så mycket bättre om den regeringen, men där lyckades de med något den nya regeringen definitivt har misslyckats med.

Säg hej till nya svart jobb efter den senaste budgeten där både Rut- och Rot-avdragen minskas samtidigt som skattetrycket ökar. Det finns inte längre någon anledning att jobba utan att få behålla inkomsterna själv om man kan. Regeringens politik lägger helt enkelt en död hand på all form av arbete.

Den så kallade Laffer-kurvan visar att om man sätter skatteuttaget på en optimal nivå får man in mer i intäkter därför att elasticiteten i systemet ökar och incitamenten att arbeta, betala och därmed sätta hjulen i rullning ökar. Här hittar du en länk till Wikipedia om fenomenet. Vad Magdalena är i görningen att genomföra minskar elasticiteten, hon sätter helt enkelt skatten på en icke-optimal nivå i Laffer-kurvan.

Det är med den bakgrunden lite konstigt att konstatera att hon inte ens läst om dessa rätt centrala teorier i nationalekonomi. Sänkt skatt tar inte från någon annan därför att konstnadstäckningen med rätt satt skattenivå ger sig självt. Hon ger dessutom med uttalandet en hint om att svensk vänster numer ser skattepengar som sin lilla egendom. Låt mig påminna henne om att pengarna tillhör medborgarna och hon är enbart utsedd att förvalta dessa. Med det här uttalandet borde hon befrias från den uppgiften.

Låt oss sammanfatta. Här ligger alltså en budget som ger de flesta kännbara försämringar i den privata plånboken. Den ger vidare inga jobb vilket borde vara centralt, istället får vi i vanlig ordning se satsningar på mer eller mindre meningslösa åtgärder som inte heller de leder till fler jobb. Pengarna slängs i sjön och gör liten eller ingen nytta. Mer om oppositionens del av skulden har Sjätte Mannen bloggat om.

För de flesta löntagare och medborgare innebär budgeten försämringar för den egna ekonomin. Hur kan detta kallas ”arbetarpolitik” kan man undra, men det är många saker man undrar om när det gäller vår nuvarande regering Foto: SVT

Det är felsatsningar, för lite och i fel proportioner där flera poster kommer att spränga budgetens ramar. Ett sånt område är Migrationspolitiken. Där har regeringen budgeterat en  kostnad på 19 miljarder. I själva verket kommer kostnaden redan i år troligen att spränga den vallen. Anledningen är återigen mörkläggning från regeringen när man baserar sina prognoser på migrationen på siffror Migrationsverket presenterade i juli. Sedan dess har dessa reviderats men inte ett ord om detta i budgeten alltså.

Här har alltså regeringen kläckt en ny idé. Basera redovisningen på gamla siffror och låtsas som om det regnar. Att  ramarna spricker kan man alltid nödtorftigt lappa och laga lite för att dölja sina egna misslyckanden. Tidningarna hjälper nog gärna till då en budget väcker större uppmärksamhet än att prognosen inte höll.

Också bostadsbyggandet kan hamna på minus. Orsaken är att all offentlig upphandling alltför ofta slutar på 30-40% mer i kostnad än den budgeterade. Oftast är anledningen till  detta att det handlar om stora svåröverskådliga projekt och urusel konkurrens på framför allt byggmaterialmarknaden. Slutresultatet här kan bli så att de 250 000 lägenheterna i själva verket blev 200 000.

Vanten som blev en tummetott är en god sammanfattning på en direkt skadlig regerings första egna budget. Magdalena Andersson skryter gärna om de jobbskapande åtgärderna, sanningen är som vanligt med denna regering att de förslag som skulle kunna ändra den nuvarande utvecklingen lyser med sin frånvaro. Istället är det en budget inriktad på att försvara något som blir allt mer ohållbart på bekostnad av de skarpsinniga förslagen. En budget i fin 70-talstradition utan förslag för 2000-talet helt enkelt. Undra när regeringen ska lära sig att man inte kan möta en ny tid med gamla förslag?

Budgeten innebär att gammal politik används för att möta nya problem. Inget gott kommer att komma ur det mer än att de arbetslösa och långtidssjukskrivna kan fortsätta att vara det på bekostnad av de som arbetar, men arbetstillfällen eller ekonomisk utveckling ger den inte Foto: ”1885Benz”. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:1885Benz.jpg#/media/File:1885Benz.jpg

Löjesguiden nominerar idag Magdalena Andersson till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ingen kan som du och socialdemokraterna utmåla ett misslyckande som ”skarpa förslag” och ”offensiv budget”. Men det är just bara tomma ord. Tittar  man på budgeten lyser verkligheten igenom. Tomt, innehållslöst och utan konkreta åtgärder som kunde ha gjort skillnaden. Istället får vi skönmålning, nödtorftig övertäckande av misslyckandena och idélösheten men också förslag som leder till allt annat än det ni säger att det ska leda till. Det borde vara måttstocken på ett misslyckande och det är därför ni förtjänar nomineringen.”

Smart tänkt där!

I Sverige har vi en unik detalj i det parlamentariska systemet. Tjänstemän på olika verk, myndigheter eller statliga företag kan lägga förslag åt regeringen som talar om hur man borde lösa ett problem. Det är precis det som nu har hänt när man från Boverkets sida har lagt ett förslag åt regeringen och bostadsminister Mehmet Kaplan. Som bekant gör ju inte den senare så många saker för att lösa problemen med bostadsbyggande i landet, så han behöver väl en knuff i ryggen.

Husbyggande i Stockholm och Sverige börjar anta rent u-landslika proportioner. Det är inte mycket som händer och tiden rinner iväg. Nu kommer nästa smarta förslag, ge nyanlända som inte har betalt skatt företräde till de få stackars lägenheter som finns
Foto: Wikimedia

Förslaget handlar om hur man ska kunna lösa frågan om hur nyanlända ska kunna komma in på bostadsmarknaden och få tak över huvudet. Det bygger på att bostadsköer ska samlas under ett tak istället för som idag genom en kommunal kö plus parallella genom det bostadsbolag man bor i. Vidare ska inte längre hur lång tid man har stått i kö vara det som är skäl till uppflyttning i kön, utan nyanländ ska kunna ges förtur. Du kan läsa mer i rapporten från Boverket som du hittar här under.

Klicka för att komma åt nyanlandas-boendesituation-delrapport1.pdf

Det är här det börjar gå fel. ”Ges förtur” kan uppfattas som djupt kränkande om man har jobbat ett helt liv och betalat sin skatt. När någon som inte har gjort allt detta ges förtur, då blir det kokta fläsket helt enkelt bli stekt. Skälet till förslaget är väl att inte ge SD rätt i sin kritik att myndigheter och politiker inte klarar situationen när flyktingarna istället hamnar i trångboddhet eller bostadslöshet. Trots detta kommer, OM förslaget blir verklighet, detta sticka ordentligt i ögonen. Mer om saken har Rebecca Weidmo Uvell bloggat om.

Stockholmarens kvarvarande alternativ när man inte har pengar, kontakter eller moralen att köpa svarta lägenheter är att bo på gatan eller i källarförråd. Boverket lär inte underlätta denna situation med sitt nya förslag. Istället spär det på det pågående haveriet när person ställs mot person.

Man kan också som Stockholmare börja undra om det är någon som helst anledning att vara ärlig längre med tanke på hur bostadssituationen ser ut om man inte får den där förturen. En kollapsad bostadsmarknad där man antingen får stå i sin kö år ut och år in, betala svarta pengar och hoppas man inte blir blåst på kontraktet eller betala än mer för insatslägenheter som nu kostar så mycket att ”fantasibelopp” inte är inkorrekt som term. Hur hade Boverket tänkt sig ”rättvisan” i de övrigas situation skulle stärkas? Vi betalar ju trots allt skatt! Om den havererade bostadsmarknaden har bloggen Fnordspotting skrivit om.

Vad kommer exempelvis människor som i Stockholm har köat i tiotalet år säga när de blir förbigångna, vad kommer man att känna inombords när man betalar skatt men blir behandlad som skit? Jag är ledsen ni tjänstemän på Boverket, men förslaget återremitteras omedelbart. Om regeringen med Kaplan i spetsen anser förslaget ens tänkvärt, tänk igen! Blotta tanken att denna rapport nu ligger i bostadsministerns händer för vidare funderande får mig att skälva långt ner i kroppen, för beslutar han att gå på denna linje lär SD inte längre gå att stoppa.

Pengarna fortsätter att regna likt manna men bara på vissa människor. Vi lever ju i upp och nervända landet där de som inte betalar får allt och de som faktiskt betalar snart får nöja sig med skulor

Löjesguiden nominerar idag byråkraterna på Boverket till priset ”Foliehatt of the Year” för ett ovanligt korkat förslag. Motiveringen lyder: ”Att betala för hela kalaset räcker tydligen inte längre när makthavarna utan ansvar inför folket har flyttat in i både Rosenbad, Helgeandsholmen och på myndigheterna. Decimerade till röst- och skatteboskap ska vi vara tacksamma över att vi får betala än mer, få än mindre och till sist få rösta på ett parti i evigheten amen. I mina och många andras ögon börjar hela den här farsen dock bli så olustig att det inte längre är försvarbart, kanske dags för Boverket att reflektera över detta. Att ni inte gör det gör er till formidabla priskandidater.”