Vänsterpartiets och kampen mot verkligheten

Vänsterpartiet genomgår darrningar av harm efter EU:s toppmöte med Turkiet om migrationen till Europa. De är ju också ett av de partierna som helst ser en oändlig invandring som en möjlighet snarare än ett problem. Det infekterade läget har till och med fått så oanade konsekvenser att partiet talar om att bryta delar av samarbetet med Socialdemokratin och Miljöpartiet, främst är det vårbudgeten och budgetarbetet (DI; Archive) man skjuter in sig på.

För att få som man vill i förhandlingarna och sätta press på regeringen om migrationen har Vänsterpartiet nu börjat sikta in sig på vårbudgeten och hotar att inte längre delta. Det borde vara goda nyheter eftersom de ändå inte har något att bidra med vad gäller bra politik Foto: By NATO Training Mission-AfghanistanSSgt Sarah Brown/NTM-A Public Affairs – Afghan National Army soldiers train on heavy weapons, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27234624

Men skulle Sverige verkligen sakna dem om de skulle säga upp allt samarbete med regeringen? Det får naturligtvis var och en svara på, men för min del är svaret ett rungande nej. Jag kan helt enkelt inte för mitt liv ens se varför de skulle ingå ens som stödparti till regeringen. Partiet är ju helt enkelt fullständigt ute och cyklar i de flesta frågorna.

Mammografi till kvinnor är en bra sak, det säger jag inget om. Att öka denna så fler kan räddas säger jag knappast heller nej till men tänk om män fick samma resursökning. Män drabbas av prostatacancer vilket är den cancerform som ökar (Doktorn) mest och också den som skördar flest offer. Det är dessutom den vanligaste (Cancerfondens hemsida) cancerformen sett i absoluta tal. Ändå tycker Vänsterpartiet att det är rättvisa att enbart skjuta till pengar till kvinnors cancer.

Hade båda könen fått resursförstärkningar i cancervården hade de kunnat stoltsera med titeln ”rättvisa” men som det nu ser ut kommer allt sånt tal på skam. Det kommer än mer på skam när man betänker att partiet lägger förslag som avgiftsfri tandvård för yngre upp till 23. Sämre tandhälsa kommer med ökad ålder och ju mer arbeten som måste göras desto dyrare räkning. Istället ska i Vänsterpartiets värld de med egna högre utgifter, var de som betalar för dem som borde betala ur egen ficka.

När man till sist föreslår och får igenom avgiftsfri hälso- och sjukvård (Vänsterpartiets partiprogram ”Vänsterpartiet Gör Skillnad”; Archive) för patienter över 85 är måttet rågat. Tittar man på medellivslängden (SCB) i Sverige är den 84 för kvinnor och 80 för män. Reformen missar alltså de allra flesta och är mer trolig att gynna kvinnor än den gör samma sak för män. ”Rättvisa” är alltså åter inte ordet denna samling människor bör använda sig av.

Orättvisa och missförhållanden måste diskuteras, inte sopas under mattan. Det är nog det enda jag har och Vänsterpartiet har gemensamt. Problemet är bara att ingen kan som Jonas Sjöstedt eller Vänsterpartiet se till att kväsa debatten. Foto: By OSeveno – Own work, CC BY 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45893732

Integrationspolitiken i landet är något av en ödesfråga för framtiden. Den som inte vill eller kan bidra till en lösning, lär också vara den som ser till att vi för många decennier framåt kommer att ha problem. Det är den rollen Vänsterpartiet har i den misslyckade politik som hittills har präglat statsmaktens rätt fåfänga försök att få någon rätsida på saker och ting. Integrationspolitiken i landet har ju nämligen havererat och de politiska partierna, särskilt Vänsterpartiet, vill inte se verkligheten eller skyller fiaskot på varandra.

För så fort någon i debatten (Aftonbladet; Archive) lyfter fram obehagliga sanningar eller ser på verkligheten (Expressen; Archive) med andra ögon än det av partiet godkända synsättet, är de där med  stridsyxan (Aftonbladet; Archive) för att kväsa diskussionen. De enda som tjänar på deras handlande är naturligtvis SD. Det bli så när man lägger locket på all debatt och mer eller mindre kväser denna.

Vänsterpartiet kan möjligen i det korta perspektivet stoltsera som högborgen för pk-åsikter, men kommer vi att tacka dem när misslyckandena idag fortfarande är misslyckanden imorgon? Det är ju nämligen då vi kommer att få resultatet av dagens misslyckanden och det är då vi kommer att få börja betala priset för att Jonas och alla andra vare sig vill eller kan se verkligheten.

Nu försöker Jonas Sjöstedt delvis gjuta olja på den debattens vågor med ett nytt inlägg (SVD; Arichive) i SVD i integrationsdebatten. Han misslyckas dock redan i andra meningen och resten blir en såväl sorglig som meningslös läsning. För i citatet ”Däremot ska inte hedersfrågan användas för att i svepande ordalag angripa muslimer, invandrare eller vissa förorter.” visar han varför Vänsterpartiet är partiet som inte vill förstå verkligheten utan istället bekämpar den.

Det var länge sedan vi i Europa upplevde stening och andra hedersrelaterade straff. När de förekom var de inte ens hedersrelaterade. Ändå påstår Jonas Sjöstedt att man inte ska skuldbelägga de ställen där det förekommer som för att koppla den till hela samhället istället för till de ställen hedersrelaterade förtryck förekommer. Foto: Av Annibale Carracci – Web Gallery of Art:   Image  Info about artwork, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=15385043

Fråga man sig var hedersförtryck kommer ifrån så blir nämligen inte svaret ”Sverige”, en sån förklaring vore mer än enfaldig. Istället är det tyvärr gamla traditioner från andra delar av världen som spökar till det och det enda sättet det har tagit sig hit på är genom invandring. Jag ser inte negativt på invandring tvärtom har det sina goda sidor, men denna tillhör inte den. Att kväsa den debatten och förneka sambandet är inte heller det något att eftersträva, släpp debatten fri Jonas!

Inte heller tjänar Jonas några politiska poänger i det längre loppet på att påstå att att man inte bara ska utmåla förorten som centrum för denna smutsiga sedvänja. Hittar Jonas hedersförtryck på Östermalm får han gärna säga att jag har fel, men under tiden hävdar jag med eftertryck att det finns övertygande bevisning om att han i vanlig ordning låter de ideologiska glasögonen skymma sikten för honom. Därmed drar han samma felaktiga slutsatser som vanligt.

Tvärtom talar både Zeliha Dagli och Amineh Kakabaveh om hur det är just förorten som är problemet, men också om hur de få svenskar som trots allt finns där reser hem till innerstaden så fort kontoren stänger. Sanningen är ju att vårt land är så uppdelat mellan olika befolkningsgrupper, att de till och med bor på olika ställen. Hur sunt det är visar sig snart när förorten skapar sina egna lagar. Så fort polis (SVT; Archive) finns på plats, ses de som ett hot mot den alternativa auktoriteten som är de som egentligen styr.

Det enda Jonas Sjöstedt har bevisat med sitt uttalande är att han inte förstår. Han förstår inte att förorten brinner därför att folk känner hopplöshet och saknar framtidshopp, mycket beroende på den under de senaste 20 årens bedrivna politik. Han förstår inte heller att andra krafter än det officiella Sveriges håller på att ta över. Han och hans partibröder och systrar väljer därmed att stoppa huvudet i sanden. ”Sanningen svider” brukar det ju heta, men sanningen är också att ingenting blir bättre av att förneka den.

Ingen, inte minst debatten, hjälps av att en sida antingen doppar huvudet i sanden eller försöker lägga locket på. Jonas Sjöstedt försöker med båda tricken i ett och gör sig därmed till strutsen i sammanhanget. Foto: Av Another Believer – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=46492838

Han förstår alltså inte att grunden till problemet är att folk av ett visst slag bor på ett ställe, medan andra bor i andra kvarter. Inte ens när han själv flyttar till Midsommarkransen (Bättre Stadsdel; Archive) i Stockholm där 18 % röstade på Vänsterpartiet i det senaste valet, förstår Jonas Sjöstedt sambanden. Hans politiska kamp mot verkligheten den bara fortsätter. Också hans felaktiga utgångspunkter som ligger till grund för de felaktiga antagandena lyser igenom.

Jonas är dock inte ensam i striden mot verkligheten, till sin hjälp har han ett helt parti som med idog energi fortsätter att lägga förslag (Aftonbladet; Archive) på hur man ska fortsätta att fjärma sig från den. Nu är man till och med inne på ett så klassiskt kommunistisk område som hur man ska kunna ”uppfostra” och ”forma” medborgaren till att ”tänka rätt”. Behövs mer än så för att folk ska börja förstå?

Det otäckaste är dock i mina ögon inte deras värdelösa förslag, utan att de får lov att inverka på och medverka till regeringens politik. Det bästa vore om man helt enkelt uteslöt dem ur allt beslutsfattande, men så är alltså inte fallet. Tvärtom fortsätter både Socialdemokraterna och Miljöpartiet att alltmer också dom lyssna på Vänsterpartiets alla felaktiga antaganden om verkligheten. De formar till och med sin egna politik (SR; Archive) utifrån deras teser.

För också i regeringen finns en samsyn med Vänsterpartiet om att tvinga verkligheten att se ut så som man själv vill. Som alltid är det uppifrån kommande dekret (Aftonbladet; Archive) vars enda syfte är att styra medborgaren att bete sig på ett för de styrande – dvs Socialdemokraterna – önskvärt sätt. Här finns ingen plats för egna beslut eller personliga viljor, allt ska bestämmas av farbror sosse med samarbetspartier. För i slutänden betyder individen ingenting i vår fina fantastiska socialiststat.

Det dubbelt trista är att konstatera att också regeringen har samma syn på politisk styrning som Vänsterpartiet. Medborgaren ska styras till ett önskvärt beteende och ingen ska kunna komma undan när allt styrs uppifrån som de marionetter vi ses som. Foto: Av User:Nicolás Pérez – Nicolás Pérez., CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=69300

Löjesguiden nominerar idag slentrianmässigt regeringen men också Vänsterpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Er envetna kamp mot verkligheten och till och med viljan att betvinga verkligheten för att den ska stämma med er världsbild är tecken nog. Men när man som inom Vänsterpartiet är villig att inte bara förvanska verklighetsbeskrivningen, utan också se till att andra inte beskriver den i debatten är ett nytt lågvattenmärke satt. Det gör er till formidabla kandidater till priset.”

Det är sjukt

Socialdemokraterna använder sig ofta och med framgång retoriken att det är dom som står för det goda. Alla andra som inte håller med i en eller flera frågor är därför per definition ondskans axelmakter. Alliansen var klantiga nog att gå rakt i den fällan när deras sjukförsäkringsförändringar började få full effekt. Då hette det ”ondska” och ”cyniskt” och så med all rätt, deras politik var inte så mycket mer än cynisk.

Det intressanta är dock i det läget landet befinner sig i, att se hur socialdemokraterna nu ska tackla problemet. Det visar sig att de är minst lika cyniska om inte värre. Lite bakgrund först. Sedan 2010 har sjukskrivningstalen ökat med nästan 70 %. Kostnaden för statskassan har naturligtvis ökat den också, från 32 miljarder till beräknade mer än 50 miljarder 2019 om nuvarande ökningstakt fortsätter.

Skillnaden mellan blocken i hur man tacklar problemet är hårfin. Endast retoriken är egentligen annorlunda då en utmålar sig som ”god” och motståndaren som ”ond”. I själva verket är de goda lika onda Foto: Wikimedia Commons

Kvinnorna står för 2/3 av sjukskrivningarna och den vanligaste orsaken för båda könen är psykisk ohälsa. Fyra av tio är sjukskrivna för att man känner sig deprimerad eller inte orkar på grund av smärta i själen. Sjukskrivningstiderna ökar också dom, 28 % av de sjuka har varit sjukskrivna längre än ett år. Om dessa siffror och regeringens kommande politik kan du läsa om i SVD (unvis.it).

Det är alltså rätt uppenbart att något måste göras. Man kunde ha hoppats att det var mer morot i form av åtgärder som mötte problemen med en sjukvård som kunde tackla andra typer av sjukdomar än de som sitter i kroppen. Kostsamt – jo, effektivt – knappast, det måste ske långsiktigt. Ändå måste man börja där.

Regeringen väljer istället för moroten den helt andra vägen. Istället för att hjälpa och se, vill man skjuta till mer pengar till Försäkringskassan. Det extra anslaget ligger på 128 miljoner för i år och därefter får man 250 miljoner extra varje år.

Det är inte den sjuke som får moroten att bli frisk med utan i vanlig ordning byråkratin som ska nysta upp hela härvan. Utan morot blir det nog få framgångar för regeringen i frågan dock Foto: ”Carrots” by Kander – Own work. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

För pengarna ska man stärka sina resurser vilket i klartext betyder fler handläggare. Tanken är att man ska hinna ikapp och göra utredningar snabbare. Så långt kanske det är rätt eftersom Försäkringskassan länge har haft svårt att hinna med, det är dock både det första och det sista som är rätt.

Man vill också straffa den sjuke, något man anklagade alliansen för att göra. Nu gör man det själv istället. För i nästa andetag vill Annika Strandhäll pröva sjukintyg för den sjuke från dag ett. Detta innebär inte bara en extra belastning för sjukvården vilket hon säger sig vara medveten om, utan det innebär också ett extra besvär för den sjuke.

Tänk dig att med feber i kroppen t ex behöva släpa sig upp till vårdcentralen efter att ha beställt tid. Ut i kylan och sen en timme senare, tillbaka i säng. Skulle detta göra folk mer friska? Jag tycker det låter som ett recept till att göra dem mer sjuka!

Det är nog fler än de sjuka som är sjuka. Om man först målar upp motståndarsidan som ondskan personifierade, för att sen lägga lika hemska förslag är man illa ute Foto: K99

Men förutom det hjärtlösa i förslaget är det helt i linje med det tänket som hennes parti med sådan emfas vänder sig emot. Det är med andra ord hyckleri över hela linjen igen. Fredrik lär fälla en tår av ren vördnad inför Annikas tankar. Den råsosse som trodde att den nya regeringen skulle visa förbarmande lär däremot vara bitter just nu.

Annika Strandhäll resonerar alltså, talar som en och agerar som en Alliansmedlem. Hon talar samtidigt länge och väl om att hon minsann är sosse och hur ”solidarisk” det gör henne. Det är väl om något måttstocken på hyckleri.

Jag håller med om att gör man inte någonting blir det bara värre. Jag inser också att man måste agera och jag tycker också två sidor måste komma överens i en ömsesidig förståelse för att vi inte kan fortsätta så här.

Men det finns en sak som är viktigare än att kasta pengarna i sjön som Annika Strandhäll gör. Hade de istället använts till att göra vårapparaten bättre på att möta det man vet om sjukskrivningstalen, hade man kunnat få ner dem den vägen. Nu väljer man istället piskan och emellan sitter den sjuke som alltid.

Regeringen väljer nu att använda piskan mot de sjukskrivna, samma redskap som var så utskällt för en tid sedan. Skillnaden är att nu är piskan ”solidarisk” Foto: Wikimedia Commons

Problemet som jag ser med förslaget är att Annika Strandhälls åtgärder inte uppnår det hon önskar. Det är konstgjorda åtgärder som kommer sluta med samma Gulagtvång som Alliansen förlorade all trovärdighet på.

För ett av förslagen i hennes paket bygger på att arbetsgivarna ska förebygga sjukskrivning mer aktivt än idag med tätare kontakter med Försäkringskassan. Den som inte lyckas vända en negativ trend på det egna företaget ska straffas. Det är dock oklart ännu hur straffet ska se ut. Regeringen talar om ”sanktioner” vilket brukar betyda högre arbetsgivaravgift, straffavgifter eller ett vitesbelopp.

Vad kommer detta då leda till? Den frågan finns redan besvarad i dagens system och vad det har lett till. Det lär knappast bli smickrande för vare sig Annika eller regeringen att förklara det om ett år eller så.

Idag tar ju arbetsgivarna hand om sjukskrivningskostnaden från dag 1-14. Det ingår en karensdag och ersättningsnivån från dag 2-14 ligger på 80 % av lön och med en så kallad bortre parentes på 914 dagar där sjuklönen upphör. Därefter övergår man till att vara till arbetsmarknadens förfogande. Det betyder att då måste man börja söka jobb. Dagens system och ersättningsnivåer innan ändringarna beskrivs på sajten Finansförbundet.

Regeringen brottas med en negativ trend i sjukskrivningen. På fem år har ökningen nästan varit 70 % och också kostnaden skenar. Visst måste man agera, men på sättet man gör det på? Foto: Wikimedia Commons

Annika Strandhäll och regeringen har sedan tidigare deklarerat att den bortre parentesen ska tas bort, man kan alltså i teorin vara sjukskriven i all det oändliga om så skulle vara. Det finns ett problem med detta förslag, det ökar snarare än minskar antalet sjukskrivna. Den effekten har man sett förr och man lär se den igen.

Återigen gör hon alltså något som inte uppnår det hon säger sig vilja åstadkomma. Istället lär hon få uppleva hur siffrorna biter sig fast och sjukvården går på knäna samtidigt som arbetsgivarna flyttar utomlands på grund av dubbelbeskattning.

Att beskriva det som ”hjälpa den enskilde att lyckas i sin rehabilitering” och annat tjurbajs som ministrar brukar använda sig av i dessa situationer, måste vi nog se lite annorlunda. Låt oss titta på en alternativ förklaring som både förklarar hjärtlösheten i Annika Strandhälls utspel och varför just explosionen av antalet sjukskrivna skrämmer så.

Den rätta förklaringen hittar vi hos finansministern där mantrat heter ”spara pengar, spara pengar”. Det troligaste är helt enkelt att kostnadsramarna nu sprängs en efter en och Magdad Bobs schweizerost kommer snart istället att stinka som Gamle Ole. Mer om regeringens desperata jakt på att täcka alla budgethål har Fnordspotting bloggat om.

Osten Gamle Ole luktar ungefär som regeringens politik gör. Nu har Annika Strandhäll anslutit sig till den rad av ministrar som firar ”hycklarnas afton” mest hela tiden
Foto: Spisa

Tillbaka till det jag nämnde tidigare om effekter som redan är här. I min egen bransch – järnvägen – har man kommit långt med att omplacera folk för att göra sig av med ett problem. En metod är att omplacera till annan tjänst för att man anses ”olämplig” vilket kan vara en omskrivning för ”för hög sjukfrånvaro”.

Den nya tjänsten är ett vikariat som snart löper ut och då upphör också anställningen. På det sättet går flera bolag runt LAS (Lagen Om Anställningsskydd, länk till lagtext hittar du här) utan att facket kan så mycket som att få maginfluensa i protest.

En annan rätt ny metod är följande: Staten har en övervakande organisation som heter Järnvägsstyrelsen. Deras uppgift är att se till att man följer gällande regler, utreda vid olycka och uppmärksamma problem i en organisation hos ett företag gällande säkerhetsarbetet internt i företaget.

De har nu gett klartecken att koppla korttidssjukskrivning till säkerhetstjänst. Säkerhetstjänst är tjänst som innefattar säkerhetsregler och som personalen måste vara insatta i och efterleva i yrkesrollen. Personalen får inte heller ha vissa typer av sjukdomar som finns uppsatta på en ”svarta listan”.

Var noga med att inte hamna på företagens svarta lista i fortsättningen. Har du för många sjukdagar är du en kostnad och såna gör man sig av med LAS eller inte. Foto: Allalan

När man nu har gett klartecken till kopplingen mellan kortidssjukskrivning och säkerhetstjänst, har man alltså i praktiken gett klartecken att utöka ”svarta listan” med en för den hittills främmande åkomma. Hittills har det annars varit betydligt farligare sjukdomar i sammanhanget som epilepsi, diabetes och så vidare. Med andra ord, nu ska för många förkylningar jämföras med att få ett grand mal-anfall för att kunna stängas av från säkerhetstjänst.

Den åtgärden kommer leda till nya rehabiliteringstjänster som i sin tur är på vikariat och vill arbetsgivaren, kan denna åtgärd vara på vikariat eller visstidsanställning som gör att man så småningom friställs från tjänst på grund att vikariatet löper ut. Regeringen gör ingenting, möjligen sticker den huvudet i sanden och återigen är det de sjuka som får betala priset. Regeringen däremot sover lugnt om natten, de har ju makten för tusan.

Än en gång har luckorna i LAS utnyttjats för att spara pengar på sjuklönekontot. Man fasar helt enkelt ut de som är sjukskrivna för mycket och ser till att de får söka andra jobb. Det är resultatet som inte Annika eller hennes partivänner vill höra talas om.

Den borne socialisten kanske nu utbrister att ”se, såna är alla kapitalister. Vi måste tillse att det offentliga driver allting för att undvika sådana situationer”. Men det finns två praktmissar i den analysen.

För det första är det företaget jag talar om ett dotterbolag till ett statligt bolag där båda har infört samma system. Staten visar alltså vägen för omoralen. Som vanligt är det dock dolt bakom floskler som ”solidariskt” och ”medkänsla”. Tro mig, det finns inget medkännande i sossarnas förslag. Inte heller i statligt ägande av bolag, de är värre än privata.

Jag är inte främmande för medkänsla, tvärtom. Men problemet är att regeringens politik är allt annat än medkännande, det har Annika Strandhäll lyckats visa med sina förslag Foto: Thirdmonk

För det andra missar man att om man som sossarna vältrar över alla kostnader på arbetsgivarna med fler och fler kostnader, börjar dessa till sist titta på sätt att komma runt dessa. Det är ett företags uppgift att spara pengar och maximera sin vinst, det är så man överlever långsiktigt. Men nej, jag säger inte att jag försvarar sättet i alla de aspekter jag har beskrivit, bara att jag förstår mekanismerna bättre kanske.

Just därför att vi redan ser de här effekterna, kan man också säga att Annikas åtgärder kommer att få konsekvenser för många fler på ett sätt som inte är så humant som hon och andra sossar alltid framhäver att de är. Tvärtom kommer det att locka fram samma ondska och många fler vilket jag faktiskt tror är tanken. Det där med ”goda” och ”onda” är mer ett retoriskt spel för gallerierna för att få behålla sin käraste ägodel – makten.

Bäst vore väl att döpa om Socialdemokraterna till ”Gollumpartiet”. De gör ju allt för att få ha maktens ring för sig själv, de vill ju alltid ta tillbaka den om de mot all förmodan skulle förlora den och och blir rent av aggressiva över avsaknaden av ringen. Det senaste exemplet visar att det bara är läpparnas bekännelse att tala om andra som ”onda”. Retorik i all ära, men tom och innehållslös sådan är inget annat än ovärdig.

I fortsättningen bör socialdemokraterna döpas om till ”Gollumpartiet”. De släpper inte makten/ringen, de är mer intresserade av den än verkligheten och de gör allt för makten/ringen. Foto: ”Wax Museum Plus (6344811177)” by Miguel Mendez from Malahide, Ireland – Wax Museum PlusUploaded by russavia. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag socialdemokratin och Annika Strandhäll till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ingen kan som ni med retoriska drag få andra att framstå som det ena och ni som dess motsats. Sanningen är att ni är fullt ut lika stor del av den ”ondska” ni pratar om i olika sammanhang. Ett faktum som det nya förslaget visar om inte annat. Det är ett fullbordat hyckleri signerat sossarna igen. Det gör er till fullvärdiga kandidater till priset.”

Låt DÖ dö

Igår skällde jag ut Magdalena Andersson för hennes osedvanligt felprioriterade budget. Den andra sidan dvs oppositionen är dock medskyldiga också dom, även om man inte är skaparna av budgeten.

De har ju nämligen den något tvetydiga rollen att ena dagen stå och kritisera allt som är fel, vilket det är, för att andra dagen lägga ner sina röster när samma budget ska baxas igenom riksdagen. Ett rätt svårslaget rekord i hyckleri med andra ord. Inte ens moderaten Maria Abrahamsson tycks tro på uppgörelsen att döma av hennes blogginlägg.

Också den som passivt står och tittar på när något genomdrivs är skyldig till det som händer. Något svensk opposition borde tänka på i dessa dagar istället för att ena dagen med all rätt peka på alla de dåliga sidorna med budgeten för att sen lägga ner sina röster i omröstningen om den Foto: Wikipedia

Hela detta bakvända förfarande är ett resultat av DÖ eller Decemberöverenskommelsen. Den överenskommelsen bygger ju på att oppositionen ska låta bli att fälla regeringens budgetar vilket är illa nog, men nu med den nya budgeten har allt blivit än värre.

En del av denna budget går ju ut på att drivmedelsskatten ska höjas. Ett illavarslande förslag som drabbar alla som bor på landsbygd, landets åkerier, bussbolag osv samt alla bönder som nu får sina redan snåla intäkter än mer kringskurna. Därmed lär inflyttningen till städerna och bostadsbristen där späs på än mer.

Det fulaste är dock att regeringen i budgeten har lagt in en automatisk uppräkning på årlig bas för just drivmedel. Det innebär konkret att varje år kommer bensin och dieselskatten att automatiskt räknas upp med två procent per år utan att riksdagen kan rösta om det. De kommer ju snart att godkänna budgeten där detta finns med och man kan ju inte godkänna något flera gånger.

Regeringen genomdriver därmed inte bara förslaget, man åsidosätter riksdagens roll i arbetet med att rösta igenom budgetförslaget. Ett förfarande som är direkt odemokratiskt då det igen åsidosätter demokratins spelregler och remissinstanser som utskotten i riksdagen där möjligheten annars finns att diskutera ärendet. Nu skulle alltså detta inte längre finnas och oppositionen bidrar så gärna.

Prislappen för överenskommelsen är nu så hög att man måste börja diskutera priset för den. Gör vi inte ens det är det en värdemätare på hur illa demokratin i Sverige mår Foto: ”12-04-20-saucen-by-RalfR-15” av Ralf Roletschek (talk) – Infos über Fahrräder auf fahrradmonteur.de – Egen avfotografering. Licensierad under FAL via Wikimedia Commons

Regeringen undviker med förslaget dessutom att analysera underlaget för en årlig höjning, en sån skulle ju kunna visa att höjningen är obefogad. De undviker för det tredje att behöva göra en konsekvensanalys vilket skulle kunna visa att höjningen är samhällsskadlig. Tre flugor på smällen och oärligheten i regeringen Löfven är övermäktig. Samtidigt väljer vår opposition att i det tysta acceptera det oerhörda. Hur ärlig mot väljarkåren är man med en sån inställning?

Det är alltså ett sofistikerat fulspel som pågår rakt under näsan på oppositionen som fortsätter att stå där som fån utan att göra ett dugg åt situationen. En opposition ska just som namnet antyder opponera sig. Den ska till och med vara beredd att fälla något om den anser något så farligt att det inte går att acceptera.

Här missar alltså landets andra största parti helt målet. Konsekvenserna blir att bönder måste klappa igen sina jordbruk, landsortsbor måste flytta in till staden och åkerierna blir utkonkurrerade av billiga åkare från Bulgarien, Rumänien, Ungern och Polen. Arbetstillfällen går förlorade, likaså skatteinkomster för staten. Men Anna Kindberg Batra fortsätter att lägga ner rösten. Man kan alltså tala om att hon och de andra bidrar till att rättfärdiga en politik som är direkt destruktiv.

Vi är väldigt måna om att vårda våra och andras skador, men när nu regeringens budget ställer till med skada för landets ekonomi tycks inte oppositionen vara lika intresserad av att förhindra den skadan. Ett underligt resonemang då vi nu ser både odemokratiskt förfarande och färre jobb som resultat Foto: Wikimedia Commons

Inte ens när landets regering börjar göra avsteg från överenskommelsen när hedern i beslutsfattandet brister gör hon något. Frågan är om hon är helt likgiltig inför hur det går för landets bönder, åkare och landsortsbor? Det är nog hög tid att ompröva DÖ när en regering beter sig så oärligt som den nuvarande. Om inte annat för att rädda svenska jobb, något regeringen inte tycks vara intresserade av alls att döma av den senaste budgeten.

Sen har vi det här med förtroende. Tror Anna Kindberg Batra att värdet på hennes aktiekapital ska stiga när hon stillatigande ser det oerhörda hända framför sina egna ögon? Politik är en förtroendebransch och hennes inställning lär inte öka redan låga siffror. Hon är inte ensam i att ha lågt förtroende, också statsministern ligger illa till, men hon bör nog ändå se upp. Mer om de låga förtroendesiffrorna för landets partiledare hittar du i en artikel i tidningen Östra Småland.

När folk uppfattar två parter som en och samma slutar det med att ingen åtnjuter deras förtroende, särskilt inte när de är lika dåliga i sin politik. Därmed missar DÖ sitt mål
Foto: Wikimedia Commons

Sen har vi den biten som handlar om att DÖ helt missar sina mål vilket den uppenbarligen gör. Tanken var att isolera SD. De har fortsatt att öka, delvis tack vare just DÖ. Avsikten var att cementera blockpolitiken. Det har den gjort men på ett sätt som har kunnat utmejsla SD som ”den tredje vägens politik”. Misslyckat igen alltså.

Den skulle tvinga regeringen att gå åt vänster och därmed göra Alliansen till ett tydligare alternativ. Oppositionen har blivit allt mer grumlig och svårförklarad därför att de uppfattas som någon som sitter i knät på makten dvs Löfven. Till sist skulle det bana vägen för ett regimskifte 2018. Det kommer att misslyckas så länge flera partier i Alliansen fortsätter att guppa under fyra procentspärren eller strax över utan att öka eller kunna göra något åt det. Mer om dessa felaktiga beräkningar har Fnordspotting bloggat om.

DÖ har därmed lyckats pricka in tre fel av tre möjliga. Den uppnår inte det som var syftet. Den är direkt odemokratisk och sätter flera viktiga funktioner i en parlamentarisk demokrati på hal is, kanske till och med hela demokratin i karantän. Till sist hjälper den till med att baxa igenom förslag som aldrig ens borde ha väckts.

Höjningen av drivmedelsskatten är ett bra exempel på detta då det leder till samhällsekonomiska förluster. Ändå fortsätter alla parter att hålla fast vid DÖ. Det är dags att låta DÖ dö, annars lär helt enkelt samhället och välfärden göra det istället. Död är död också utanför Fonus väggar.

Regeringens krigsförklaring på landets bilberoende och sättet att indexera en årlig ökning av priset med två procent årligen, gör att också DÖ borde dö. Dags att begrava en av de mest mörka kapitlen i svensk demokratis historia. R.i.p. DÖ, få lär sakna dig.
Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag oppositionen med Anna Kindberg Batra i spetsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att försvara det oförsvarbara är oförsvarligt. Inget i det som har kommit ut som resultat motiverar det monster som kallas DÖ. I synnerhet inte nu då Stefan Löfven och Magdalena Andersson väljer att agera som man gör när man automatiskt höjer skatten på drivmedel med 2 % per år. Att bidra till att ödelägga ett land är att själv delta i det men utan att agera. Det gör oppositionen till fullvärdiga kandidater till priset.”