Att manipulera debatten

Miljöpartiet genomgår rena masslakten både i media och i opinionen. Kryddat med dumdryga uttalanden som det av Per Gahrton som du kan se nedan, har partiet plötsligt blivit som ett jättelikt svart hål där allt sugs ut till en annan dimension. Det är det dåliga ledarskapet, bristen på verklighetsförankring i hela partiets ideologi och hos vissa medlemmar en nästan paranoid syn på verkligheten som börjar ta ut sin rätt.

Precis som man misstänkte har nu hela den här smutsiga affären blivit än värre. Den nya dimensionen handlar om att ett maktparti med ansvar (?) för regeringen, sätter sig i situationen där man försöker att påverka en fri och oberoende media (?????) till att inte bevaka en nyhet på ett för partiet negativt sätt. I den version (SVT; Archive) som Aktuellts Anders Holmberg har, ringde han själv upp Miljöpartiets presskontakt tillika Utbildnings-
departementets planeringschef Magnus Johansson. Det som därefter följde är minnesvärt.

Sedan tidigare var det redan klart att Jabar Amin – riksdagsman för Miljöpartiet – var inbjuden till 21-sändningen. Han har en mycket kritisk inställning till hur partiet har hanterat hela frågan Mehmet Kaplan och Yasri Khan (Aftonbladet; Archive) och nu skulle han tala ut om den kritiken. Anders Holmberg ville därför ha en person, t ex Gustav Fridolin, närvarande som kunde svara på kritiken. Svaret från Magnus Johansson blev nej, istället föreslogs Joakim Larsson som är ordförande i partiets valberedning.

Det som nu strömmar ut från Miljöpartiets partihögkvarter blir mer och mer smutsigt. Nu drar man sig inte för att utpressa, censurera och försöka påverka interna beslut hos andra. Foto: By AVRS – Self-photographed, CC0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17235796

De två fortsatte att tala om logistik kring intervjun då plötsligt Magnus Johansson skulle ha frågat om det var möjligt att ”steka delen om Kaplan”, [Stockholmsslang för att hoppa över, strunta i; Min anmärkning]. Anders Holmberg frågade vad han menade. Johansson svarade att om de strök Kaplan-temat ur sammanhanget, kunde han tänka sig att skicka toppnamn som kunde uttala sig kritiskt om nomineringen av Yasri Khan.

Anders Holmberg avböjde vänligt men bestämt men då ändrades också inställningen om Jabar Amin. Magnus Johansson skulle ha menat att Jabar kanske inte alls skulle uttala sig så kritiskt som man hade hoppats. Det skulle ha hetat att Jabar Amin skulle ”knådas” [Stockholmsslang för att bearbeta, övertala; Min anmärkning] och att han efter det inte alls skulle vara så kritisk längre.

Här försöker man alltså att först övertala en journalist att inte ta upp ett känsligt ämne. När det inte går övergår man istället till att utpressa genom att rent ut säga att det man förväntar sig från en kritiskt person inte längre gäller. Jabar Amin skulle alltså beläggas med munkavle, censureras. Undrar vad han tycker om sån toppstyrning?

Efter händelsen har partiet fått göra ytterligare ett bondeoffer (SVT; Archive) i form av att stänga av Magnus Johansson. Jabar Amin hade ryggrad nog att uttala den kritik han skulle ”knådas” till att inte uttala vilket hedrar honom. Det visar att någon i det där partiet fortfarande kan tänka både självständigt, utanför ramarna och dessutom vågar rikta kritik (Aktuellt Onsdagens 21-sändning) partiledningen med den berättigade kritik de förtjänar.

Ett tecken på sönderfallet är alla de som nu blandar sig i debatten men bara gör en dålig situation värre. Per Gahrton och hans konspiratoriska teori om att Israel nu blandar sig i regeringens arbete och som har pekat ut Kaplan som islamist är nog den mest bisarra. Foto: Wikimedia Commons

Frågan om den rasism som många menar har drabbat Kaplan där han dömts på mycket mer lösa grunder på grund av att han är muslim, drabbar istället Amin. Det är dessutom hans eget parti som står för den, är inte det att betrakta som rasism? Inte fan hade t ex Miljöpartiet belagt Gustav Fridolin eller Åsa Romson med munkavle om de hade velat uttala sig kritiskt om behandlingen av Kaplan! Vem inom partiet skriker om den uppenbara manipuleringen och den eventuella rasism som här kommer i dagen? Ingen!

Det har talats om kris för Miljöpartiet, jag skulle vilja tala om moraliskt och politiskt förfall som den bild som naglar sig fast efter alla händelser. Allt detta mynnar ut i ett uruselt ledarskap från både Fridolin och Romson. Det beror också på en krisberedskap som tycks bygga på att man bygger skyddsvallar, gräver ner sig för att till sist inse att man byggt på gungfly. Det blir inte bättre av att allehanda människor springer omkring och rosar förstasidorna världen över med så dumma uttalanden som de har gjort på sistone.

Det är helt enkelt ett parti fritt fall. Återigen är det det obefintliga ledarskapet som är alltings början. Det ena kloakröret kan knappt öppna munnen innan alla drar öronen åt sig, det andra sprider triggerord och floskler ikring sig i parti och minut. Problemet är att den enda som tror på dessa är han själv och möjligen en och annan medlem som fortfarande tillhör de övertygade. Få andra lyssnar ens.

När allt ska summeras och bilden klarnar måste man ställa sig en allvarlig fråga. Har Sverige råd att ha ett parti som uppvisar bilden av ett totalt sönderfall i en regering? Svaret kan tyvärr bara bli ett, partiet var aldrig redo att ta ansvar för den nya rollen man ställdes inför. När regeringen bildades hösten 2014 gick man från ett idealistiskt parti med många drömmar och fromma förhoppningar, till att bli ett parti som inte bara skulle omsätta dessa drömmar och förhoppningar till förslag utan också nu ta ansvar för landets skötsel.

Den transformering som hade krävts för att klara av den uppgiften skedde uppenbarligen inte. Partiet tog aldrig steget över från drömmeriet, till att bli mer realistiskt och ansvarstagande. Omformningen skedde aldrig, vare sig i tanke eller i handling och nu betalar de priset för ett haltande ledarskap och en illa anpassad politisk plattform. Istället för att ta i tu med problemen sysslar man i samma andetag istället med ren nedmontering.

Det i det närmaste invalidiserade ledarskapet har nu börjat kosta för partiet. Två avloppsrör men lite eller felaktiga saker kommer ur det. Partiets kris beror till stor del på det dåliga ledarskapet. Foto: Wikimedia Commons

Ett sånt parti kan naturligtvis inte ingå i en regering. Det är så gott som uteslutet att det här kommer att hålla någon längre tid och det har nog blivit dags för Stefan Löfven att välja väg. Han kan helt enkelt avfärda partiet som det oseriösa alternativ det är, eller försöka lappa ihop vad som går och gå vidare. Det senare kan dock riskera att slå också mot honom och priset för det kan bli mycket högt i det långa loppet.

Varför oppositionen med Anna Kinberg Batra i spetsen inte agerar mer resolut och ser till att få slut på den parlamentariska soppan men framför allt den mardröm som av vissa fortfarande kallas ”regering” är också svårsmält. Det är en sak att hon vill undvika ett beroende av Sd, men är det bättre att bara stå vid sidan av och bara titta på? Regeringen och Miljöpartiet är slut som politiskt spår, dags att ändra kurs och där måste AKB och oppositionen också de ta sitt ansvar. Vare sig Löfven eller Mp gör ju det.

Löjesguiden nominerar idag nästan per automatik Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”, det är ju trots allt deras tid nu. Motiveringen lyder: ”Det är ju Miljöpartiet, bara det är skäl nog.”

Var finns ni nu?

Var finns alla ni godhetsapostlar när ni verkligen behövs? Var finns den lokale eller rikstäckande journalisten när ni kan göra skillnaden? Var finns ni politiker som borde agera och dessutom erkänna? De där orden ”Vi har misslyckats” skulle ju kännas mer än befriande! Som vanligt är det dock lite för mycket begärt att ni ska reagera eller agera. Ni ju alla så upptagna med att skapa opinion mot det som inte är ett problem snarare än att ta tag i det som är ett.

Bilden skulle lika gärna kunna vara tagen i Sverige om det inte var för att ingen ens protesterar mot de nu uppenbara försöken att kväsa både debatt och det fria ordet. Antingen tillrättalägger man ”nyheterna” eller så inskränker man bara det fria ordet för medborgaren allt medan vi skryter om att 2016 minsann är året då vi firar yttrandefriheten då Tryckfrihetsförordningen fyller 250 år. Varför inte fira denna med inskränkningar och skylla allt på näthatet? Foto: By The Prophet from The World – America, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2132371

Jag ska för en gångs skull göra något jag har svurit att aldrig göra, jag ska länka till ”Fria Tider”. Inte för att jag fortfarande inser publikationens egenvärde utan därför att de är i det här fallet de enda som skriver om det inträffade (Fria Tider; Archive). För i NA (Nerikes Allehanda; Archive) beskrivs samma händelse som ett överfall och ett försök till våldtäkt där offrets kläder har slitits sönder. Sant förvisso, men knappast hela sanningen.

För NA glömde visst att de tre till fyra som attackerade inte bara var många fler vilket i sig säger vilken utvecklingsnivå de står på, de glömde också att de var flyktingar. Offret som har jobbat med arabisktalande personer tidigare har identifierat dialekten som troligen kommande från Syrien. Inte heller skrev NA att kvinnan som slogs halvt medvetslös lyckades värja sig i sista sekunden och det var bara tack vare hennes ryggmärgsreflex som hon undgick att bli våldtagen.

Vidare ”glömde” tidningen visst bort att de då misslyckandet var ett faktum skriker ord som ”fitta”, ”svenska hora” och ”svenska slyna” efter den flyende kvinnan. Inte heller ett enda ord nämns om att hon fick ena bröstet sönderskuret och att hon fick ta emot flera slag mot ansiktet och att hon nu är blåslagen. ”Glömde” ja, är det någon som ens tror på den teorin längre?

Nej, knappast troligt! Istället är det faktiskt så att en sån här nyhet medvetet mörkas. Den ingår inte i den ”mallen” som landets journalister har och passar definitivt inte in i deras agenda. Nyheten är helt enkelt obekväm. I den ekvationen som annars inte skulle gå att lösa, den bygger ju på felaktiga antaganden, måste man genast ändra på förutsättningarna för att det hela ska gå att presentera som ”trovärdigt”. Något det naturligtvis inte är men vad bryr sig en journalist om sånt, sanningen är ju överskattad.

Skulle någon envis liten jävel som jag själv till exempel fortsätta att envetet framhärda att sanningen måste fram finns det ju andra metoder man kan ta till. Varför inte en en insatt feminist (Metro; Archive) som på bästa plats i Metro (oberoende F!) kan lära mig hur allt i själva verket hänger ihop. Bryr jag mig om sådana saker som den inträffade beror det i själva verket på att jag som man vill behålla mina privilegier att få tafsa och sexuellt ofreda för mig själv. Tänk vad man kan lära sig av landets journalister!

Våra nya lärare journalisterna har tillsammans med landets elit och politikerna sett till att sådant överskattat som ”sanningen” undanhålls. Lyder du inte finns nu små gummi-paragrafer att ta till Foto: By Unknown – Unknown, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1306423

Det bästa vore väl om debattörer som jag själv och andra inte ens brydde sig om vad som händer i landet och de missförhållanden (SVT) som nu kommer i dagen. Lägg helst munkavel på polisen också för att de talar om verkligheten för vad den är. Gärna med åtgärder som poliskod 291 (SVD; Archive), en åtgärd signerad en regeringstrogen tjänsteman som Dan Eliasson som enbart har fått sin post på grund av partikontakter.

Att vi bryr oss om sånt som feminister borde ägna sig åt är ju bara ytterligare ett bevis på vilken patriarkal förtryckare jag och andra egentligen är. Att kvinnor nu känner sig både rädda och ofria för vad godhetsetablissemanget  har ställt till med är ju ovidkommande.

Men om inte ens de tidigare nämnda kraftfulla åtgärderna räcker finns det ytterligare ammunition som vår kära regering kan ta fram. För en vecka sedan presenterades en utredning och dess förslag till ändringar i lagen som ska göra det möjligt att komma åt brott mot enskild på nätet. Fint kan det hela te sig som men ack vad man bedrar sig. Låt oss ta några citat ur utredningen som du hittar länken till här under.

http://www.regeringen.se/contentassets/207048837827439b9d1dce919d0dd6f9/integritet-och-straffskydd-sou-20167

På sidan 24 hittar du följande citat:

”Vi föreslår att bestämmelsen om olaga hot i 4 kap. 5 § BrB ändras i två avseenden. Dels anges i vårt förslag att ett hot blir straffbart om det är ägnat att framkalla allvarlig oro, i stället för som tidigare allvarlig fruktan. Dels föreslår vi att bestämmelsens tillämpningsområde vidgas genom att det blir straffbart att hota med fler slag av brottsliga gärningar än i dag.”

En rätt relevant fråga, vad innebär ”allvarlig oro”? Det är en totalt subjektiv term som förs in i lagtext då ”oro” är något man känner. Det betyder i klartext att den som anklagar någon för ett karaktärsmord på internet i fortsättningen bara behöver känna just oro så är det klippt. Här för man alltså in ett begrepp för att skapa rättsosäkerhet för den som är anklagad. Tanken är att sänka ribban för det tillåtna men istället skapar man alltså rättsosäkerhet.

Jag fortsätter att citera från sidan 24:

”Tillämpningsområdet för bestämmelsen om olaga hot bör därför utvidgas till att avse hot om brott mot den enskildes frihet eller frid.”

Återigen slår luddighetens långa armar ett brottargrepp om texten. ”Brott mot den enskildes frihet eller frid”? Detta är återigen i högsta grad subjektiva känslor som gör att den enskilde som anklagas står inför betydande hinder i form av rättsosäkerhet. För vad är frihet och frid? Det kan vara en sak för en person men något helt annat för säg en person från en annan kultur t ex. Subjektiviteten har därmed trängt in i lagtext.

Har du ändå inte lust att lyda? Dags att lära dig vad som är bäst för dig med lagtext som ger större utrymme åt subjektiviteten hos den som känner sig lite kränkt av kritiken. När någons känslor får styra lagtext ligger vi riktigt risigt till men brottargreppet kommer vi inte ur Foto: Wikimedia Commons

 Så här fortsätter utredningens förslag på punkt efter punkt. Luddiga formuleringar och begrepp som ska omvandlas till lagtext där känslor är det som styr, inte förnuftet eller objektiviteten. Helt plötsligt öppnas nya små kontrollmöjligheter för statsmakten genom lagen där nu internet ska tämjas en gång för alla. De som kritiserar är egentligen de som hatar och de som kan anklaga har alltid rätten genom subjektiviteten i lagtexten till sin hjälp.

Bloggen Susanna’s Crowbar har ett utmärkt inlägg om saken, länk här nedanför. Där hittar du också länken till själva utredningen och den text som har presenterats.

Ny lagstiftning ”mot näthat”: utredningen ”Integritet och straffskydd” SOU 2016:7 del 2

Vi lever alltså i en tid när riktiga händelser och incidenter blir undanskuffade och nedprioriterade för att inte avslöja hur illa sanningen ser ut. Samtidigt har vi andra krafter som gör sitt bästa för att se till att kritik och diskussion ska bli så omöjlig som det bara någonsin går där rädslan för vad man får säga och inte ska vara det vägledande i en subjektiv sörja. Journalisterna ägnar sig åt agendajournalistik men inte ett ord omnämns där en faktisk censur eller åtminstone ett kringskärande av det fria ordet på nätet.

Vi står inför det största misslyckandet som en regering, ett etablissemang och en rörelse någonsin har lyckats med i vårt land. Svaret blir att inskränka det fria ordet och att sopa de egna misslyckandena under mattan. Folk säger att Sverige befinner sig i en demokratisk kris, en utförsbacke. Sanningen är nog snarare att landet befinner sig i ett demokratiskt svart hål som håller på att suga ut oss alla. Detta okända kommer att skicka oss till något okänt, något betydligt mer otäckt.

Det svarta hål som håller på att sluka hela landet handlar om den totala oförmågan hos flertalet av aktörerna. Man vare sig vill eller kan göra det som man är satt att göra och resultatet blir därefter. Foto: Wikimedia Commons

Detta paradigmskifte har blivit möjligt därför att journalister numer ser sig som en propagandaapparat i samhällets tjänst istället för som tidigare en person som ska gräva upp och avslöja sanningen. Detta skulle tidigare ske med objektivitet där makten, oavsett vem som innehade den, var den som skulle lusläsas. Nu har istället journalisten blivit vänsterns lydiga verktyg, det är ju därför de flesta journalisters politiska sympatier ser ut som den gör.

Svensk journalistkår är ju nämligen som bekant mer rödgrön än blå vilket bekräftas av Kent Asps undersökningar, du hittar länken här under. Det borde också i rimlighetens namn betyda att de är mer invandrarvänliga än fientliga. Ett faktum som i sin tur kommer att leda till braskande rubriker om allt som är bra. Det dåliga som i Nora lär vi få leta länge efter för att över huvud taget kunna läsa om.

http://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1369/1369226_journalist-2011-journalistboken-kap-13.pdf

Vi andra som hela tiden ifrågasätter därför att sanningen uppenbarligen inte har kommit fram ska kväsas med allehanda små nya regler om alltings nedmontering. Grattis Sverige, vi har fått det etablissemang vi förtjänar! För varje gång man påtalar detta oerhörda sover de flesta i landet sin skönhetssömn medan nedmonteringen av demokratin och dess grundstenar går fortare och fortare.

Var finns alla de som säger sig värna om ”sanningen” och ”demokratin” nu när man uppenbarligen håller på med skönmålning från medias sida? Var finns alla ni feminister som borde reagera med avsky på det inträffade i Nora? Var finns debatten som våldsamt motsätter sig utredningens förslag som inte är något annat än ett plumpt försök till direkta inskränkningar i yttrandefriheten? Att inte yttra sig är ibland det mest talande men den kompakta tystnad som råder i landet är mer än så.

En tystad och dåligt informerad medborgare för att hålla oss i schack tycks vara slutmålet för vår tids attack på det fria ordet. Den rätta åtgärden borde vara att byta ut journalister, politiker och godhetsapostlar för att få tillbaka den frihet vi fick kämpa så länge för. Yttrandefrihet är inte självklar, det visar inte minst vår tid idag Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag det politiska, journalistiska och det godhetsengagerade etablissemanget i Sverige till en enda jättelik foliehatt vardera. Ni är bortanför den gräns där ni kan undvika att bli utnämnda till kandidater och kanske rent av vinnare av priset ”Foliehatt of the year”. Mer motivering än så behövs inte.

Att missuppfatta en ideologi

Liberalism betyder ju ”frihet” och det är just det som man säger att ideologin står för. Jag skulle jättegärna vilja vara liberal om det inte vore för att liberala krafter i Sverige hela tiden missuppfattar ordet. Frihet blir i alltför mångas tolkning frihet för vissa men ofrihet för andra. Låt mig ta ett exempel från Liberalernas (fd Folkpartiet) mindre underbara värld när Maria Arnholm ska tala om feminism (Folkpartiet Upplands-Väsbys hemsida). Jag citerar:

”En fråga som ofta diskuteras är föräldraförsäkringens utformning. Många vill se en tydligare styrning och fler öronmärkta månader……..

Vi i Folkpartiet vill öronmärka ytterligare en månad i föräldraförsäkringen åt vardera föräldern. I dag tar kvinnor ut den stora majoriteten av alla föräldradagar, och det gör att det finns en statistisk diskriminering på arbetsmarknaden.”

Uppifrån kommande diktat om att man måste per förälder ta ut en viss mängd i föräldraförsäkringen. Hur kan statlig inblandning i den enskilda angelägenheten på minsta sätt kallas liberalt? Det här låter snarare som samma socialistiska mumbo-jumbo som vänsterpartiet svänger sig med, eller varför inte feministiskt initiativ! I citatet finns ju inte ens ett spårämne av liberala tankar.

Politiska beslut och förslag följer alltid samma mönster i Sverige. En politiker kör upp handen i röven på medborgaren som sedan lydigt ska dansa efter pipan. Till och med så kallade liberala tycks ha missuppfattat hela sin ideologi och anammar samma synsätt Foto: Wikimedia Commons

Men Liberalerna är inte ensamma om att omfamna Sovjetinspirerat tankegods. Också liberala tidningar som DN flirtar ju hej vilt med ganska ljusskygga idéer. Nu senast skrev
t ex Björn Wiman (DN; Archive-länk) en fullständigt obegriplig artikel i tidningen. I den ville han i tryckfrihetens namn sänka ribban för det fria ordet på sociala media som Facebook!!!!???? En mindre liberal och samtidigt mer vettlös tanke är nog svår att hitta!

Men det förment liberala åsido, hur kan man ens komma på en så befängd tanke? Senast man räknade 2015 hade Facebook 1,35 miljarder användare (PC För Alla). Det är ganska naturligt att bland alla dessa människor kan hitta både ”normala” och ”avvikande” människor. Här finns brottslingar, mobbare och idioter som vill övertyga dig om allt möjligt från religion till politik.

Men här finns också genuint vänliga och trevliga människor, faktum är att de flesta är just genuina och trevliga. Om man inte tycker det använder man funktionen ”ta bort som vän” som hittas på varje profil undre rubriken ”vänner”.

Skulle detta inte hjälpa anmäler man. Just Facebook har faktiskt en utredningsavdelning som tar hand om fall av kränkning. Ett av deras problem är lagstiftning i olika delar av världen och också inställningen hos olika människor i synen på näthat. Vad som är en kränkning och lagöverträdelse i Sverige, kan vara helt oreglerad i Saudiarabien t ex. Det här är ett problem därför att om en Saudier under de lagar som råder där, kränker någon här blir de juridiska spetsfundigheterna genast en stötesten.

Den kulturella synen är också viktig, vad som är en kränkning för en kan vara en harmlös sak för en annan. Kallar jag dig ”förbannade hund” skrattar du antagligen, säg samma sak till Saudiern och du ska få se på utbrott. Grundprincipen för dem är dock att känner en person sig kränkt utreder man eventuell överträdelse. Det har till och med hänt att folk har blivit avstängda permanent eller tillfälligt från Facebook så sanering finns redan.

De olika användarnas olika kulturella perspektiv är en svår fråga att knäcka för olika sociala media men grunden är att alla som känner sig kränkta ska kunna anmäla och få saken prövad. Det finns också en avstängningsknapp. Foto:By Norbert Aepli, Switzerland (User:Noebu) – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6859266

Det är alltså upp till dig att sätta gränser, att avgöra vad som är tolerabelt och vad som inte är det. Hela tiden kan du om det inte är okej stänga av en person. Istället tycker Wiman alltså att Facebook ska ta tag i saken. Säg mig Björn, tror du att det är lätt att följa varje steg och uttalande 1,35 miljarder människor gör? Är det inte ganska typiskt för Sverige att allt ska komma uppifrån, att det alltid är någon annan som ska göra det som annars är så enkelt för den enskilde?

Björn Wimans artikel är en smärre katastrof på ett annat sätt också. Att en journalist sitter och mellan raderna antyder att vissa inskränkningar i det fria ordet är okej är så bortanför anmärkningsvärt att man häpnar. Skulle man gå in och kolla allt och alla skulle detta nämligen drabba fler oskyldiga än skyldiga. De flesta är nämligen inte skyldiga till sexuella trakasserier t ex. Att artikeln dessutom kommer samma år som vi firar vår tryckfrihets 250-års jubileum (Svenska Journalistförbundet; Archive-länk) är direkt smaklöst.

För betänker man hur många sidor det finns på nätet och hur många människor som faktiskt rör sig där är näthatarna som alla talar om få men högljudda. Ett enkelt knep att bli av med dem är att blockera och stänga av. Funktionerna finns och är lätta att använda så det är ingen ursäkt vare sig för Björn eller andra som hela tiden påpekar allt detta näthat. För övrigt fokuserar ju han och alla andra bara på vissas näthat men inte andras! Hur kan det komma sig Björn?

Till sist spårar hela artikeln ut i dels kopplingen till händelserna på Stockholms Central där flera huliganer gick till attack på Stockholms Central (Aftonbladet; Archive-länk) med näthat. Vad de två fenomenen har med varandra att göra återstår att förklara. Artikeln ger ingen som helst utom ett kryptiskt ”näthatet tar klivet ut på gatan”. Ingenstans försöker han dock göra det klart att samma personer som pucklade på migranterna också är de som hatar på nätet.

Björn Wiman är inte ensam, så många innan honom har gjort samma sak. Man skapar en koppling mellan två fenomen men man bryr sig inte ens om att bevisa att den finns, än mindre hur den ser ut. Det räcker bra med att påstå så finns den. Djupt oärligt DN! Foto:Wikimedia Commons

Här har vi dock ett rätt typiskt fenomen för den här typen av artiklar. Man gör kopplingar vare sig de finns eller inte! Man bryr sig inte heller om att ens försöka leda i bevis att ett sånt samband skulle finnas, det räcker så bra att man bara påstår så är det så! För här är både Björn och andra ute efter att skapa en poäng och då är alla tricks i boken tillåtna. Den som inte håller med heter snart Breivik i efternamn. Troligen är han eller hon också nät- hatare utan att ens själva veta om det, det räcker med att ha en avvikande åsikt.

Björn tar i sin emfas till ytterligare ett trick och det heter ”överdriften”. Om man beskriver något som Facebook som ett ”träsk av sexism, rasism och grova våldshot” har man nog silat myggen men svalt kamelerna. För sällan har väl någonting beskrivits mer fel än så. Jag har många gånger hamnat i hätska diskussioner, debatter med diametralt olika åsikter men aldrig mött, utsatts för eller använt mig av något av det han beskriver. Återigen finns ”stäng av-funktionen” och anmälan om detta ändå skulle ske.

Trots det vill inte Björn se. Han vill hellre koncentrera sig på det näthat som också finns på Facebook men ser samtidigt inte all den sunda diskussion som pågår. Återigen är det som om blindheten inför allt har ett syfte – att skapa en poäng för att kunna driva en tes och kanske också tysta opposition. Den tesen kan man bara misstänka vad den är, den sägs nämligen aldrig rent ut vilket är skickligt, men att sänka ribban för det tillåtna är inte så långsökt att tro. Det är i själva verket syftet med hela artikeln.

Jag ska försöka ge en alternativ förklaring till varför personer som Björn och många andra journalister i vårt land faktiskt vill inskränka en del människors rätt att uttrycka sin åsikt. Alla dessa personer tycker sig ha en så fin och fulländad syn på saker och ting så att när någon kommer och stör deras livsbalans genom att göra något så oerhört som att ifrågasätta deras syn och relevansen i denna, vill man genast täppa till truten på den personen. Deras ryggmärgsreflex är helt enkelt att vissa åsikter ska existera, andra inte.

Ibland undrar man om det inte vore bättre med en apa än dagens svenska journalister. Risken finns ju att de skulle kunna slås intellektuellt med aplängder när det gäller slutsatser i artiklar. Foto: By New York Zoological Society – Picture on Early Office Museum, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=53772

Är man feminist, vänster, godhetsapostel, för islam, antirasist, skänker pengar till tredje världen eller klappar hundar och bebisar på gatan är man kvalificerad. Är man avvikande på någon av de punkterna är man det inte. Och är man inte med så är man emot, det hela är väldig enkelt. Naturligtvis ges medlöparen möjligheten att tvåla till den ”orättfärdige”, är man däremot inte detta får man knappt uttala sig. Återigen extremt genomskinligt och förutsägbart.

Tidningar som DN lierar sig gärna med den här typen av åsikter av flera skäl. Pyser det över av ren ilska så genererar det i varje fall klick och det ger annonsintäkter. Den nya tiden och de föränderliga vindarna som viner kring tidningsbranschen har drabbat tidningar som DN hårt och något måste göras. Vad bättre än lite sensationsjournalistik? Men som vanligt fastnar skrattet i halsen, den här typen av debattörer menar ju det de skriver!

Än läskigare blir det när man betänker att allt detta sker med det goda minnet av att tidningen för länge sedan, särskilt sedan Peter Wolodarski tog över rollen som ansvarig utgivare, har förlorat sin Liberala kompass. Idag har den vridits många grader åt vänster och dessutom åt ett håll som inte heller ogärna ser inskränkningar i det fria ordet. Men som alla kanske vet är vägen till helvetet kantad av goda intentioner.

De två exemplen i inlägget visar istället ett tydligt tecken på att liberala idéer snarare används till något helt annat än det som det var tänkt. Det finns naturligtvis andra partier och andra exempel men i stort så är liberala idéer idag liktydiga med betydligt mer totalitära tankar än de frihetliga man säger sig omhulda. Vi firar visserligen 250-års jubileum för tryckfriheten men faktum är att den mår sämre än på länge.

Yttrandfrihet och tryckfrihet mår sämre än på länge men det man bryr sig mest om är att kunna sänka ribban än mer. Ett faktum som förenar allt från hederliga Stalinister till så kallade liberala krafter. Foto: Wikimedia Commons

Att det ibland handlar om liberala tankeströmningar som ställer sig bakom idéerna är illavarslande. Att det är DN som ofta står för dessa är symptomatiskt och ett tecken i tiden man knappt längre reagerar på. Låt DN vila i frid Wolodarski! Lär er också gärna vad liberalism betyder i praktiken, det är inte för mycket begärt trots allt…..eller?

Som ett litet ps och en artikel som först framkallar ett skratt för att sen fastna i halsen kan man säga att liberala krafter i Sverige nu har bevisat det. Liberalernas ungdomsförbund LUF:s Stockholmsavdelning har under helgen som gick kommit fram till de mycket bisarra besluten att föreslå en legalisering av incest och nekrofili (Aftonbladet; Archive-länk). Kanske är rent av liberala tankar i Folkpartiets variant bara ett annat uttryck för galenskap?

Löjesguiden nominerar idag DN, dess högsta ledning och Björn Wiman till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Med påhittade kopplingar mellan fenomen, förment liberala åsikter och en dold agenda av inskränkthet har DN och dess gärning drivit det fria ordet mot en slags medial istid. Få gånger har så många gjort så mycket för att fullständigt inskränka just yttrandefriheten. Att det sker under falska förespeglingar dubblerar er värdighet när ni nu som formfulländade kandidater har blivit nominerade.”

Plakatpolitikens Politruker

SVT har gjort det igen, skitit i det blå skåpet alltså. I veckan lät de ju meddela att de nu hade redigerat bort ordet ”negerkung” ur TV-avsnitten av Pippi Långstrump. Debatten lät inte vänta på sig, man gör inte våld på en sådan nationalklenod som Astrid Lindgren. Företrädarna som tyckte det var rätt kontrade med att Astrid Lindgren hade minsann själv sagt att hon aldrig skulle ha använt ordet om hon hade skrivit boken senare. Bloggar, TV-nyheter och insändarsidor har fyllts av åsikter av båda slagen, själv undrar jag bara varför ingen ser den större bilden och reagerar på den.

Är det Pippi, Tommy, Annika eller SVT som har rökt på med Jazztobak?
Läs mer om galenskap, Mp och F! på bloggen toklandet där bilden också kommer från

Astrid Lindgrens användning av ordet ”negerkung” (jag har nu skrivit ordet två gånger och kommer säkert att bli kallad rasist trots att jag bara citerar) eller ej, det låter jag vara. Min inställning är i grunden att en text är en text och denna måste ses ur tidsanda och rådande tankeströmningar. Den som stryker, byter ut eller på något annat sätt ändrar en originaltext är de facto en person eller organisation som sysslar med censur. Det är likadant med film eller television. Klipper man bort scener eller sekvenser med den enda motiveringen att det inte passar vårt samtida ideal har man begått en handling som kallas censur. Sådant bör vi inte ha, och ett sådant samhälle där sådant förekommer kan inte längre kallas ”demokratiskt”. För om det fria ordet, text i en bok eller dialogen i en film/TV-program är just detta, kringskärs vad ska vi då sluta?

Kanske borde Agatha Christies klassiska bok ”Tio små negerpojkar” i den svenska utgåvan ha hetat ”Tio små pojkar”. Fast nej det går inte heller, varför ska pojkar lyftas fram i en titlel? Vi kanske måste döpa om den till ”Tio hen skriven av en gammal rasistkärring och med en titel påhittad av en förtryckande svensk bokförläggare” för att det ska passa vårt samtida ideal?
Joseph Conrads klassiska bok ”Mörkrets Hjärta” kan ju inte få lov att kallas ”Mörker” det förstår vi väl? Att den handlar om det koloniserade (på pk-språk: ockuperade) Kongo och kallas för ”Mörker” är extra graverande.
”Onkel Toms Stuga” borde aldrig ha fått skrivas enligt dessa tankegångar. Att ens komma på tanken att skriva om slavar och att dessutom porträttera dessa som mindre vetande kan man inte skriva om.

Är detta en lämplig bild att förmedla i framtiden? Foto: Expressen

Boken och filmen ”Borta med vinden” flyger samma väg. Att i vår tid beskriva ett maktperspektiv som den mellan den härskande vita rasen i form av överklasskvinnan och den förtryckta och underdåniga slavkvinnan Mammy är oerhört provocerande. Ändra titeln med tillägget ”Borta Med Vinden – En Studie I Maktförtryck Och Förnedring”.
Också Shakespeare skulle kunna hamna under luppen. Han ser ju visserligen till att en svart man – Othello – har ett förhållande till en vit kvinna – Desdemona – vilket är fritt från rasism och därmed bra. Men sen går det utför. Othello mördar ju Desdemona i ett anfall av rasande svartsjuka. Att framställa personer som är rasifierade på ett sådant sätt gör man bara inte ostraffat i dagens postmoderna och underbara (?) värld.

Vem bestämmer vad som ska censureras och är det ens lämpligt? Foto: Aftonbladet

Min poäng är att ordet ”negerkung” är helt vid sidan av huvudpunkten. Det är istället det som det leder till när man stryker en text eller en scen ur ett verk. Vad blir nästa steg i godhetens och toleransens namn? Hur kommer det steget att se ut? På vilka fler områden än TV:s kommer vi att få se tendenser till censur i framtiden? Vilka böcker och texter ska strykas och hur kommer detta att ske?
Nej, det är lika bäst att gå tillbaka till lite hederlig bokbränning igen, för det är där vi snart kommer att hamna. För när plakatpolitikens politruker nu så smått har börjat marschera, är det ingen som kan säga hur illa det kommer att bli och var det hela kommer att landa.

Är vi snart där igen? Foto: Wikipedia

Löjesguiden nominerar med glädje en gammal bekanting – SVT – till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Er förmåga att smyga in censuren som ett maktmedel i er strävan för att uppnå och skapa den socialistiska enpartistaten är beundransvärd. Det spektra av dåliga bortförklaringar ni presterar är både charmig och otäck på en och samma gång. Jag beundrar verkligen er kapacitet att hitta på nya vägar att uppnå allt detta. Extra intressant är det också att ni självpåtaget tar på er denna uppgift utan att fråga er arbetsgivare om lov dvs folket. Nomineringen är därmed lika mycket en homage åt er maktfullkomlighet som den är för tilltaget.”