Feghetens och undfallenhetens dag

Igår röstade Sveriges riksdag nej till att fördöma IS handlingar i Syrien som ”folkmord”. Det var när utrikesutskottet förordade att motionen skulle avslås som det hela föll. De enda som röstade för att stämpla handlingarna som ”folkmord” var Kd, Sd och L. All heder åt Ebba Busch Thor (Studio Ett; SR) och de andra för det. Även om jag inte sympatiserar med all hennes politik, bör hon ha cred för att hon skäller ut de andra. Socialdemokrater och Moderater bl a gjorde gemensam sak och röstade nej, skam över er.

Resonemanget från Socialdemokraterna gick ut på att reglerna för vad som kan kallas ett ”folkmord” var för krångliga och att inte ens jurister kunde tyda dessa. Ove Bring, landets främsta på folkrättsfrågor, viftar bort resonemanget som ren bullshit vilket det också är. Han menar att det tvärtom hade varit bra om riksdagen hade röstat för eftersom detta hade satt politisk press på t ex den internationella brottmålsdomstolen i Haag att ta upp frågan. Likadant hade FN tvingats ta större politisk hänsyn till att nu flera länder röstat för.

Varningen är utfärdad, riskdagen…..jag menar riksdagen har talat. Och ingen har talat ett tydligare språk, man lägger sig platt för realpolitiska fakta och säljer ut sina så kallade ideal för dessa. Bullshit-varningen som kommer efteråt när allt ska (bort)förklaras på äkta politiska är underhållande…..och oroande Foto: By Anynobody – Own work, CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2609765

Reglerna är tvärtom ganska klara, ja till och med mycket klara. Här far alltså Socialdemokraten Kenneth G Forslund med rena villfarelserna. Hans uttalanden i radioprogrammet är antingen medvetna missuppfattningar för att spela på folks okunskap, eller så är det medvetna misstolkningar. Han borde veta bättre och gör det antagligen, det hela ser jag som medvetet för att förvirra och rida på vad konventionen egentligen säger. Folkmord (Wikipedia) räknas det som om man:

(a) Killing members of the group;

(b) Causing serious bodily or mental harm to members of the group;

(c) Deliberately inflicting on the group conditions of life calculated to bring about its physical destruction in whole or in part;

(d) Imposing measures intended to prevent births within the group;

(e) Forcibly transferring children of the group to another group.

Man straffas för brottet om man begår följande brott (Artikel 3):

(a) Genocide;

(b) Conspiracy to commit genocide;

(c) Direct and public incitement to commit genocide;

(d) Attempt to commit genocide;

(e) Complicity in genocide.

Kenneth G Forslund (S) som är utrikesutskottets ordförande, menade att det i princip inte rådde någon skillnad mellan hans linje och den Ebba Busch Thor företräder trots hans nejröst. Så här säger han för att urskulda sin handling i utskottet:

”Det är en uppgift för den internationella domstolen i Haag att ta reda på om det är ett folkmord. Det finns ingen skillnad mellan mig och Ebba Busch Thor i verklighetsbeskrivningen, möjligen att jag skulle lägga till de övergrepp som också sker mot muslimska grupper.”

Ingen beskrivning kan väl bli mer fel. För det första är domstolen inte känd för att ta egna initiativ utan deras arbete bygger snarare på att medlemsländerna anmäler brott. För det andra är det en knuff i rätt riktning att först rösta för ett fördömande för att sätta press på domstolen innan man gör en anmälan. Ju fler länders parlament som ställer sig bakom en tanke, desto mer trovärdighet får ju en anmälan. Sverige har med omröstningen därmed missat en chans och ställer sig dessutom ensam bredvid de flesta andra länder i väst.

Istället väljer alltså alla partier utom Kd, L och Sd att följa feghetens och undfallenhetens linje. Den linje som innebär att vi missar en historisk chans. Det är alltså en fullständig logisk looping som ligger bakom hela resonemanget som strider mot både sans och förnuft. Så vad ligger egentligen bakom hela denna soppa? Här måste finnas en alternativ förklaring på det annars oförklarliga!

De politiska turerna, piruetterna och looparna börjar bli plågsamma och löjeväckande. Sociademokraten Kenneth G Forslunds förklaringar upphäver tyngdlagen för att riktigt understryka detta. Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=31509

För vad är det för alternativa resonemang som ligger bakom detta haraktiga beslut? Det går naturligtvis bara att spekulera i, ingen vet egentligen hur partierna har resonerat. Men låt mig utveckla en tanke om hur diskussionen kan ha gått till inom Socialdemokratin. Sant eller falskt lämnar jag till dig att bedöma, men den är dessvärre i varje fall trovärdig på pappret.

Socialdemokraternas våtaste dröm just nu är att få Sverige in i FN:s Säkerhetsråd. Det är deras dröm om att få spela Olof Palmes roll igen och i den processen är inte ens skamlöst röstfiske (Expressen; Archive) en omöjlighet. För genom att stödja en resolution framlagd av de arabiska länderna i Generalförsamlingen, som ifrågasätter judars koppling till historiska platser i Jerusalem har man inte bara skitit i det blå skåpet på utrikes-departementet. De har också säkrat arabiska röster på Sveriges kandidatur.

I det ljuset kommer Kd:s förslag olägligt, kanske rent av uselt i tid sett. Flera av samma arabländer med sin sjuka resolution, stödjer ju också IS. Finansiellt får de pengar från privata fickor runt om i regionen, religiöst står de väldigt nära den saudiska wahhabismen. Denna gren och salafismen som IS bekänner sig till är närbesläktad, kanske rent av en och samma i många frågor. Båda vill t ex att islam ska gå tillbaka till ursprunget så som den såg ut på Mohammeds tid.

Att brännmärka IS nu, skulle alltså kunna få arabiska länder att bli mer obenägna att rösta på Sveriges kandidatur till Säkerhetsrådet och det är i det ljuset vi ska se gårdagens gemena handling från Socialdemokraterna. De vill helt enkelt inte stöta sig med resten av arabvärlden och samtidigt fjäska för deras röster. Därför offras nu människor, religiösa grupper, för att inte tala om de egna idealen. När realpolitik kommer på agendan, dröjer det inte länge inom Socialdemokratin innan man har sålt ut både dessa och sin morsa.

Hur oskyldiga och intalande deras budskap än är så är Socialdemokratin inte vad de säger sig vara. ”Solidaritet” bör översättas ”realpolitisk agenda i syfte att skaffa oss än mer makt och inflytande”. Vad partier som Moderaterna som också röstade nej håller på med går inte heller det att förklara. Foto: By Miami U. Libraries – Digital Collections – https://www.flickr.com/photos/muohio_digital_collections/3092713457/, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=38956479

Därmed har den humanitära stormakten Sverige visat vad vi går för. Eller förlåt mig, vad de går för. För de här riksdagen representerar inte mig och kanske inte dig. Det är möjligen då Kd, Sd och L som undgår att göra mig förbannad. Det är främst Socialdemokraterna som visar hur ett riktigt svek ska se ut. Partiet har helt enkelt upphört att lystna på förnuft eller ens heller bry sig om sina stolta paroller, de är just bara paroller. Deras enda herrar är deras egna skruvade resonemang – inte folkets åsikter.

Socialdemokraterna säger som alltid så fina saker, men så fort det inte längre passar in i andra agendor är man där och solkar ner sitt egna ideal. Det är ynkligt, jävligt ynkligt. IS är vår tids största fascistiska rörelse med samma förakt för det annorlunda eller avvikande. Det borde alltså ha varit så lätt att rösta ja, men i verkligheten tycks alla teorier och sanningar vara underordnade. I varje fall om man är Socialdemokrat.

Också de andra partierna som M, C, Mp, V som också de röstade emot bör nog titta efter andra jobb. Flera av dessa partier, bl a Miljöpartiet och Vänsterpartiet, trycker väldigt hårt på internationell solidaritet. Så mycket var alltså de orden värda! För stämmer min teori, har också dessa låtit realpolitiken gå före stora ord och fantastiska förklaringar. Gör den inte det är beslutet som bäst huvudlöst och idiotiskt. Bara det gör det hela till ett hugg i ryggen av rang. Man sviker i ett slag en hel region och flera grupper på kuppen.

Man har helt enkelt struntat i sina egna stolta paroller, allt för lite makt. Vad Alliansens övriga partier har för skäl till sitt handlande vet jag inte, men jag vet att agerandet är skamligt! För mig saknar alla partier i riksdagen utom möjligen Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna numer legitimitet. Upplös er! Sluta lura oss och sluta framför allt med att ljuga folk rakt upp i ansiktet om era intentioner och ideal. Ni lurar ingen längre utom möjligen er själva. Det är det enda ni visade igår.

Det fanns en gång i tiden två påvar då länder stred om rätten att utse dessa. En fanns i Frankrike, en i Vatikanen. Till sist visade det sig att den Franska saknade legitimitet. Nu upprepas historien, också vårt parlament saknar legitimitet. Efter gårdagens nej till folkmord, antagligen på rent realpolitiska grunder, kan man inte längre påstå sig representera folkets vilja. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag samtliga partier i riksdagen utom Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna till priset ”Foliehatt of the Year”. Särskilt Socialdemokratin gör sig extra värda en nominering och borde få en extra stor hatt för sin insats i lögnens och dumhetens tjänst. Motiveringen lyder: ”När bekännelser och praktiska handlingar står alltför långt ifrån varandra uppstår trovärdighetsproblem. Ett sånt problem lär inte spä på förtroendet för en statsledning som redan har missbrukat sitt förtroende bortom det acceptabla. Det gör er till formfulländade kandidater till priset.”

Ett glädjande budskap

SVD har låtit Sifo göra en väljarundersökning (SVD; Archive) som presenterades på fredagen. Den var minst sagt glädjande kan man säga i varje fall på en punkt. Miljöpartiet har gått från att ha haft sex procent i väljarstöd till ett statistiskt säkerställt fyra komma tre procent. Väljartappet är dramatiskt, så dramatiskt att de lokalt i Stockholm har gått från att ha haft ett stöd på 20 % till att nu ha ett som ligger under fyra procent.

Miljöpartiet får nu smaka på det som så många andra har fått erfara – vad det innebär när man måste betala det politiska priset. Ett krympande parti som snart är ute ur riksdagen har blivit resultatet. I Stockholm har de inte ens mer än en femtedel av sina ursprungliga väljare kvar. Foto: By Bernhard Gillam (1856-1896) – http://elections.harpweek.com/1892/cartoon-1892-large.asp?UniqueID=11&Year=1892, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5669020

I Stockholms Stad är de redan under spärren  på fyra procent och kommer inte att få vara med i Stockholms stadshusfullmäktige om trenden håller i sig. Nu gäller det att pressa ner deras 4,3 % på riksplanet. Ett statistiskt säkerställt noll och ett besöksförbud i riksdagen skulle sitta mer än fint. Om dessutom siffrorna håller i sig långsiktigt så att de också blev nästa vals resultat för partiet, skulle jag troligen dansa näck i fontänen på Sergels Torg. Höggradigt berusad förstås på en riktigt torr och bra champagne.

Det är en rad samverkande faktorer som nu ger sig till känna. Mehmet Kaplans avgång satte igång en uppdämd debatt om både toppstyrning (SVD; Archive) och ett behov av att byta ut språkrören (Aftonbladet; Archive). Hans avgång satte också igång en infekterad debatt om islamism och islamofobi. Nu har den debatten börjat skörda sina första offer och snart kan dessa bli fler. Källor talar nämligen om att båda språkrören kan komma att få avgå (SVT; Archive) på den kommande partistämman.

Finns det några negativa nyheter med opinionsundersökningen då? Jo, faktiskt så finns det det! Vänsterpartiet ökar med hela en procentenhet till åtta komma två vilket är partiets bästa siffra på två år. Vänsterpopulism lönar sig alltså trots att det är just bara populism. En annan baksida är att Socialdemokraterna fortfarande ligger på en skamlöst hög siffra (26,5 %) trots en fullständig genomklappning i fråga efter fråga och ett monumentalt misslyckande i regeringsutövandet.

Moderaterna tar rena glädjeklivet uppåt och ökar med en komma sex procent till 27,4 %. Inte heller där förstår jag riktigt hur det gick till. Partiet har ju legat ovanligt lågt och inte gjort några spektakulära uttalanden eller utspel, men däremot låtit landets genomusla regering fortsätta sitt regerande mot bättre vetande. Deras tillvaro står inte heller på säker grund, flera av Alliansens partier krymper samtidigt som m växer.

Av Alliansens partier är det bara M och Kd som växer, resten minskar de också i storlek. Det blir med andra ord svårt att få till ett underlag för en Alliansregering utan Sd om man väljer att fälla Löfven och utlysa nyval. Foto: By Reynold Brown – http://www.alyon.org/generale/theatre/cinema/affiches_cinema/a/as-az/attack_of_the_puppet_people.jpg, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=24831435

Centerpartiet minskar med en komma fyra procent till fem komma nio. Liberalerna minskar noll komma en till fem komma fyra, medan Kristdemokraterna äntligen klättrar med noll komma åtta till fyra komma tre. Alliansen växer därmed marginellt och hamnar sammantaget på 43 procent. Den rödgröna kraschlandningen skulle sammantaget idag få 39 %. Vore det val idag skulle alltså Alliansen fortsatt vara tvingade att söka passivt eller aktivt stöd av Sd.

Sd minskar visserligen med noll komma fyra procent till 15,3 %, men är fortfarande landets tredje största parti och är dessutom om det hade varit val idag vågmästare. En omständighet som inte kommer som ett välkommet besked för AKB eller de andra inom Alliansen. De kommer troligen istället att fortsätta lägga ner sin röst i väntan på ordinarie val. Det är den enda möjligheten de har med tanke på vad opinionsundersökningen visar.

Den här undersökningen understryker helt enkelt att det inte är läge för Alliansen att fälla regeringen då opinionsläget bara kommer att leda till att man tvingas söka stöd hos Sd. Fäller man regeringen finns dessutom risken att en skitförbannad Löfven inte lägger två fingrar i kors för att sänka en Alliansregering, akilleshälen heter återigen Sd. Skulle alltså Sd inte kunna trumfa igenom krav, behöver de bara rösta med S för att sänka en sån regering och det scenariot är inte helt uteslutet. S och Sd har gjort gemensam sak förut.

Ömsom vin, ömsom vatten, så kanske man kan sammanfatta undersökningen. Ingen får egen klar majoritet, ingen skulle kunna utlysa ett nyval och vara säkra på att man efter ett sådant kan få en solidare politisk grund att stå på. Miljöpartiets kris är det enda som är riktigt glädjande, men så är det extra glädjande. I varje fall i mina ögon är det något av de bästa beskeden inom politiken på länge. Den kan jag med andra ord hålla fast vid länge. Synd bara att dippen kommer mellan val, inte inför nästa ordinarie. Där får vi jobba lite mer.

Martin Luther King höll sitt berömda tal i Washington på temat ”I have a dream”. Det finns fler än han som har en dröm. Jag själv vill gärna se ett parlament och en regering utan mp ens i närheten av något av dessa. Ännu bättre vore det med en helt ny regering och ett Vänsterparti också det på noll. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Så har vi då nått den punkten i tillvaron då det börjar bli dags att betala det politiska priset för alla misslyckanden och felgrepp. Inte mig emot, tvärtom anser jag att ni har arbetat länge och ihärdigt för detta och att ni mer än förtjänar det. Det gör er till höghöjdstränade kandidater till priset.”

Oförmågan att se

Vår statsminister är på så många sätt oförmögen till det mesta att han numer nästan är helt ointressant. Är det inte beslut som väcker förundran, ramaskri eller förvånade miner av förbryllelse, är det uttalanden som väcker helig ilska. Vem kan glömma hans uttalanden om att Sverige har varit naiva (Aftonbladet; Archive)? Den är ju trots att det nu gått en tid, en modern klassiker!

Nu senast har Stefan Löfven för Financial Times beskrivit svensken som en negativ figur som inte förstår att allt går åt rätt håll. Det är väl de dåliga opinionssiffrorna han talar om, men de lär nog inte bli bättre av utspelet. Tidningen har valt att lägga intervjun bakom en betalvägg så därför refereras istället intervjun här i Expressen (Archive). Det är i statsministerns ögon som om svensken marscherar i en helt annan takt än den han själv hör. Så här beskriver han den svenska situationen:

”But the more surreal thing is that all the numbers are going in the right direction, but the picture the public have is that the country is now going in the wrong direction. It’s not only a question about if they are afraid of the refugee crisis; it’s as if everything is going in the wrong direction.”

Svensken straffar alltså hans regering trots att alla siffror pekar åt rätt håll. Det var ju tråkigt att han känner så, men det är i vanlig ordning en rad saker statsministern så där lägligt ”glömmer bort”. Om vi börjar med hans påståenden i artikeln om att allt går åt rätt håll så blir min omedelbara reaktion ett enda ”jaså”.

Att Löfven inte inser hur allt hänger samman är en sak, men en annan är att han tycker sig vara straffad då allt pekar åt rätt håll. Felet med bilden är att allt inte pekar åt rätt håll Foto: Wikimedia Commons

Innan jag skriver något annat, jag är i sig inte emot att ta hit migranter. Det jag har något emot är Sveriges oförmåga att integrera nya grupper i samhället, att se till att de får jobb, att de ska slippa att behöva leva på bidrag, att sjukvården belastas dubbelt eftersom migranternas eftersatta hälsa sätter press på den, att man inte talar om alla problem i lika hög grad som man talar om möjligheterna och mer. Den enkla, ja helt förljugna bild både Löfven och andra ger är helt enkelt för enkelspårig och saknar balans.

För sanningen är att våra resurser är inte oändliga. Visst ska vi solidariskt dela med oss, men bilden som ges av Mp, V och C av att vi kan ge hur mycket som helst är bara fel. Det är just i den rävsaxen Löfven har satt sig och som han nu betalar priset för. Han vill ha ett samarbete med V och Mp, inte för att jag förstår varför men så är det. De två är de två mest migrationsvänliga partierna tillsammans med C. De två har förstått hur man politiskt kapitaliserar ett samarbete vilket har lett till att de har fått oproportionellt inflytande.

I det läget har Löfven lyckats med två saker. Han har lyckats få alla som inte röstade på S, Mp eller V att bli svurna fiender till regeringen, men också att skrämma bort de medel-klassväljare som ville ha en socialistisk light-version. Den gruppen har istället fått vänsterpolitik när den är som sämst. Löfven har alltså aktivt arbetat på att skrämma bort sina väljare och det har han gjort grundligt. Han har också misslyckats med en sak i det sammanhanget och det är att vinna något själv på samarbetet.

Så har vi gruppen klassiska socialdemokratiska väljare, de som blir färre och färre alltså. Numer har ju Löfven och hans Socialdemokrater inte ens största parti inom LO, det är istället Sd (SVT; Archive). Konkurrensen har alltså hårdnat och den striden har Löfven förlorat, mycket på grund av fel politik som återigen beror på de två samarbetspartierna Mp och V. Det är alltså Socialdemokraterna som betalar det högsta politiska priset för samarbetet. Också Mp har fått betala ett högt pris men det är mer deras egna förtjänst.

Det politiska priset ökar för regeringen, särskilt för Socialdemokraterna. De är de som först får betala för Mp:s och V:s vidlyftiga politik. På det kan läggas felaktiga beslut och rent galna förslag så blir bilden mer komplett Foto: Wikimedia Commons

De partitrogna är nog också de vilsna, det är svårt att känna igen det parti de växte upp med. För klassisk socialdemokratisk politik är snart ett minne blott. Den brutala verkligheten, mycket beroende av migrationen och dess följdverkningar, såg till den saken. Biståndet (Aftonbladet; Archive) minskar med fyra miljarder, skolsatsningar (Dagens Arena; Archive) skjuts på framtiden och arbetsmarknaden får mindre pengar. För att ha råd med migrationen försakas nu sakta men säkert kärnan i socialdemokratisk politik.

För att riktigt chocka denna grupp nöjer sig inte Löfven bara med ytterligare ett löftesbrott (Skattebetalarna), utan har redan sett till att svika (Arbetsmarknadsnytt) också de som snart ska pensioneras men inte har råd. Men man har också fått hela den väljarskaran att sätta Socialdemokraternas valsedlar i vrångstrupen genom att börja tala om att ge sig på nästa heliga ko nämligen de sjukskrivna. Förslaget (SVD; Archive), om det realiseras, kommer att svida en lång tid framöver för deras kärnväljare.

Slutsatsen är alltså att Löfven genom sin politik har sett till att reta upp både lättrörliga grupper som snart har bytt fot. Också de traditionalister som annars hellre skulle dö än att rösta på något annat än Socialdemokraterna har börjat ge tappt. När den mer hårdföra inre kretsen blir färre och färre men dessutom mer och mer besvikna, lär inte Löfvens popularitet direkt öka. För på punkt efter punkt sviker han vallöften, sina egna ideal och till sist också de som faktiskt är utsatta. Allt för att migrationen sväljer allt mer resurser.

För att inneha inofficiellt världsrekord i både högsta skattetrycket i världen och de snabbast ökande är en sak, men hur är det med utfallet då? Inte så gott är jag rädd! Också här har Löfven ett framtidsjobb för minst 101 mandatperioder. Något han inte kommer att få med nuvarande takt på dumheterna. När någon betalar, förväntar man sig något tillbaka. Jag är rätt övertygad om att få är väl dom som går in i en affär, köper en dyr vara bara för att få reda på att man betalt för luft.

Tyvärr är det precis det som den svenska välfärden sakta håller på att bli. Någon betalar, man får mindre och mindre själv men de som inte betalar får mer och mer. De prioriteras (HD; Archive) på arbetsmarknaden, kostnader rusar (GT; Archive) utan problem och myndigheter går på knäna (SVT; Archive) men lite eller inget görs åt saken. Men Löfven blickar ut från sitt elfenbenstorn och konstaterar att allt går åt rätt håll, tänk om folk bara  kunde tycka bättre om oss.

När politikerna inte längre har markkontakt förstår de inte heller villkoren för vanliga människor. Ju mindre de förstår, desto fler felaktiga beslut fattar de. Avståndet är till och med så stort att folk och politiker talar olika språk Foto: Brueghel – ”Tower of Babel” Wikimedia Commons

Jag ska ge ett handfast tips till Löfven – sluta undra varför! Det finns minst en uppsjö fler exempel på varför inget går åt rätt håll och varför du har fel, så himla fel, i din omvärlds-beskrivning. Det kommer inte heller att hjälpa dig att gnälla lite för Financial Times när förklaringen finns rakt framför snoken på dig. Att se med sina ideologiska glasögon är tveksamt, att se klart och fördomsfritt så mycket större. Dags att fixa fram en statsminister som inte skyller egna misslyckanden på annat än sig själv.

Löjesguiden nominerar idag Stefan Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Två ord räcker – Stefan Löfven! Behöver mer sägas för att förklara varför han är en fullfjädrad kandidat?”

Ett politiskt spel

Ni vet hur det brukar låta: Vård, skola och omsorg! Och jo då, jag ställer upp på det mantrat men jag ser däremot inget av resultat. För den nuvarande regeringen har nu styrt landet i 1,5 år utan att åstadkomma ens en bättre skola. Också vården och polisen har gått igenom nedskärningar om man ser till den ökade arbetsbelastningen. Där det borde ha blivit resursförstärkningar har det alltså istället blivit status quo.

Samtidigt som detta händer har statskassans pengar har börjat gå till saker den inte var tänkt. I och med att Vänsterpartiet och Miljöpartiet har fått mer att säga till om i politiken, gud förbjude, har vi fått än mer vansinnesprojekt. Bidrag till glasögon (Socialdeparte-mentets utredning) och subventionerad vård (Miljöpartiets Partiprogram ”välfärden”; Archive) åt flyktingar som vistas här illegalt är två exempel som sticker ut.

Varför använda ett ord som ”vansinnesprojekt”? Jo, glasögon är något de flesta kan och ska betala ur egen ficka. Har man inte råd för att man som förälder t ex är arbetslös, ska man naturligtvis kunna få denna hjälp men bidraget är nu generellt. Det utgår alltså till alla oavsett om man är fattig eller rik och det är stötande.

Regeringens nu genomförda förslag om glasögon till barn under 18 är rent medeltida. Det är något var och en ska ha råd med och ska betala ur egen ficka, kan man inte det t ex pga arbetslöshet bör naturligtvis samhället kunna bidra men hela reformen andas plakatpolitik Foto: By Conrad von Soest – http://www.badwildungen.de/altar/foto6.html, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1844015

Det är dessutom något som utgår till barn fram till de är 18 år men synproblem drabbar oftare människor som är äldre. Ju äldre man blir desto större är risken. Inga glasögon-bidrag utgår heller till alla de som är arbetslösa så hur man tänker när man lägger ett sånt förslag är i varje fall för mig en gåta. Plakatpoltik brukar det kallas, i andra sammanhang är ett ord som ”röstköp” något som dyker upp.

Miljöpartiets genomdrivna förslag om vård till papperslösa, vilket bara är ett finare ord för människor som vägrar att låta sig avvisas efter avslagen asylansökan, är också det stötande. Anledningen till det är att dessa får betala betydligt mindre ur egen ficka än andra patientgrupper säg pensionärer. En papperslös betalar 50 kronor för sitt besök, en pensionär 200. Detta sker trots att pensionären är den som har betalat skatt, det har tyvärr inte den papperslöse.

Skattebetalarna får alltså stå ut med att få lov att ”frivilligt” betala för andras vård, för andras glasögon och mycket mer. Allt annat än vård skola och omsorg med andra ord, i varje fall om man med det avser till medborgare i landet som betalar sin skatt. Men vänta, det kommer mer. För vår ”kompetenta” regering har just lagt än mer sten på bördan med ytterligare en utgiftspost som till synes verkar fullständigt överflödig. Den går under namnet Angeles Bermudez-Svankvist.

Hon fick ju som bekant sparken som Generaldirektör (GD) för Arbetsförmedlingen efter att ha surfat och ringt för 300 000 kronor på skattebetalarnas bekostnad. Det var visserligen frågan om att hon inte satt över sina enheter till flygläge när hon vistades utomlands så avgifter för roaming blev huvuddelen av kostnaden. Hon tänkte säkert inte på det så kanske var hon förlåten i varje fall i vissa kretsar, men trots det blev det hennes fall. Notan fick skattebetalarna i vanlig ordning betala istället för de som var ansvariga politiker.

En användbar metod i politiken är ju att peka finger på annat än den egna skulden. Symptomet på något mycket större, mer djupgående som samhällets brister går därmed spårlöst förbi. Foto: Wikimedia Commons – Uncle Sam

Men när hon åkte taxi (Aftonbladet; Archive) för skattebetalarnas pengar rann något över också hos de förlåtande. Att det var i det privata gjorde inte saken bättre, med buller och bång fick hon sluta. Kraven på hennes avgång (Aftonbladet; Archive) kom från vänster den gången, antagligen därför att regeringen hette Reinfeldt. En fälld generaldirektör kan ju i nästa steg leda till misstanken om att i det här fallet arbetsmarknadsministern inte hade gjort sitt jobb.

Angeles Bermudez-Svankvist fick alltså gå av skäl som att hon inte hade betalt en taxinota för 575 kronor ur ”rätt ficka” och att hon glömt stänga av sin surfplatta och mobil så roamingavgifterna rusade i höjden. Det såg alltså ut som ett bondeoffer och ett riktigt billigt sånt också. Faktum var dock att det fanns fler och mer allvarliga skäl till att inte fortsätta hennes förordnande.

Statistikfusk (Dagens Opinion; Archive) är inte en dussinanklagelse, tvärtom är det en ganska allvarlig sådan som tidigare har lett till att folk t ex har fått uppsatser på universitet underkända. Det har till och med lett till avstängningar så anklagelsen hade grund. Återigen kan man konstatera att den gången kom anklagelserna från vänster, den här gången från LO.

Då såg alltså allt ut som om det skett på bästa sätt och på god grund. Man kan dock som sagt misstänka att det var lika mycket ett politiskt spel om inte mer så, som det var ett månande om skattepengar. Två flugor på smällen – Socialdemokratin framstår som om man tar ansvar för skattebetalarnas pengar när man kräver en GD:s avgång. Man får samtidigt en arbetsmarknadsminister – Hillevi Engström (m) – utpekades för vad hon faktiskt var dvs inkompetent (Sydöstran; Archive). Strax efter ersattes hon av Gunilla Carlsson (m) på posten.

När bubblan brister är det i vanlig ordning skattebetalaren som får stå för notorna. Bakom allt ligger dock allt som oftast ett politiskt spel där politikerna kommer undan därför att det finns lämpliga syndabockar att peka ut Foto: By Jeff Kubina – Bubbles, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3425849

Det var alltså Socialdemokraterna som den gången lät visselpipan ljuda. Så fort man kom till makten gjorde man vadå? Jo, allt fortgick som förut. Det konstiga inträffade ju att de inte fick igenom sin egna budget trots att detta borde vara ett grundkrav för en regering. Detta skedde 2014 och fram till 2015 var man alltså istället tvungen att styra på en tidigare regerings budget. Det innebar att allt fortgick trots tidigare löften (Socialdemokraterna; Archive) om motsatsen.

Under tiden hade Angeles Bermudez-Svankvist fått ett nytt jobb. Den här gången skulle hon leda ett fas 3-bolag som heter Öresundsbemanning. Problemen för regeringen var under den här perioden två, för det första var ju Fas 3 så avskyvärt att man själva ville skrota det. Ändå tvangs man att regera på en annan regerings budget och att fortsätta på den inslagna linjen i strid med den egna viljan. En omständighet som bolag som Öresundsbemanning och dess delägare säker firade länge.

Till sist lyckades man äntligen stoppa (Metro; Archive) det hela och Fas 3 fick det slut som det förtjänade. Under tiden hade dessa pengar inte bara gått till en verksamhet utan också till privata företag som t ex Öresundsbemanning där Angeles Bermudez-Svankvist alltså nu hade blivit delägare (HD; Archive). Det som alltså hade varit så avskyvärt när partiet var i opposition, hade därmed mot allas vilja ångat vidare trots löften om att skattepengar (Aftonbladet; Archive) inte skulle användas till just sådant.

Sossarna hade under den här perioden inte några som helst problem att investera skattebetalarnas pengar i privata bolag som Öresundsbemanning även om det inte var deras egna fel. Det hela sköttes tyst och diskret utan att tidningarna ifrågasatte varför skattebetalarna skulle betala pengar till ett oseriöst bolag. De hade ju bara försökt att regera med en minoritetsregering utan att förankra förslagen och plötsligt gick det inte så bra.

Det heter alltid vård skola och omsorg men slutar i onödig utgifter och betalning till oseriösa mottagare. Det är oftast inte små belopp det handlar om heller. Foto: Tysk Reichmark från tiden av hyperinflation Wikimedia Commons

Det var inte så länge sedan det lät helt annorlunda, men nu ändrades tongångarna. Att pengarna går till just Öresundsbemanning var ett problem (HD; Archive) på mer än de nämnda sätten. Det är ett företag som i historien har utnyttjat sina anställda/sysselsatta på ett rätt smutsigt sätt och tjänat pengar dubbelt upp. För samtidigt som man gjorde samhället en ovälkommen tjänst, passade man på att skaffa sig en sidoinkomst.

För sina ”tjänster” tjänade företaget 5000 :-/anställd och månad från det offentliga. Det här räckte dock inte för just Öresundsbemanning. De anställda fick sortera och paketera godis så att företaget kunde tjäna än mer pengar än de redan gjorde. Man kan om man vill, dra slutsatsen att de offentliga pengarna gick till att inte bara betala för en sysselsättning utan också till att dumpa priset för en tjänst på den privata marknaden där Öresundsbemanning kunde ro hem olika kontrakt.

Fortfarande hade regeringen inga problem med detta. Inga etiska invändningar, inga betänkligheter kring vare sig gemensamma pengarna hamnade i privata fickor eller att offentliga resurser gick till att snedvrida konkurrensen och dumpa priser. Nu var tongångarna mer förmildrande från både Stefan Löfven och Ylva Johansson som fortfarande är ansvarig arbetsmarknadsminister. Dina och mina pengar hamnade den gången mer än någonsin i fel fickor och regeringen är den ansvarige för det.

Men det är nu det hela blir ännu bättre, mycket bättre. För trots tveksam jobbinsats och tveksamma affärer med skattebetalarnas pengar som inkomst får nu Angeles Bermudez-Svankvist ett nytt toppjobb (Aftonbladet; Archive). Den gamla kritiken är som bortblåst, allt agg lagt åt sidan och kanske också är det faktumet att hon har tjänat pengar på skatte-betalarnas bekostnad nu sopat under mattan. För nu ska hon kosta skattebetalarna en gång till, den här gången med ett jobb på Migrationsverket.

Byråkrater är som katter, de landar alltid på fötterna men det är alltid skattebetalaren som får betala för hela kalaset. Det som verkliga ligger bakom allt är dock politikernas misslyckanden och det politiska spelet. Foto: Wikipedia

Tjänsten som går ut på att få migrationssökanden sysselsatta medan de väntar på besked, är inte utlyst så att andra kan söka den utan har gått som direkt förfrågan bara till henne. Det är en tjänst som inte har funnits tidigare utan som skräddarsytts av regeringen och utformats av Migrationsverket. Hon ska jobba med projektet året ut och tjänar sin gamla GD-lön på 142 000 kronor. Då var lönen (DI; Archive) den näst högsta för Generaldirektörer.

Detta var den trots att att styrelsen för arbetsförmedlingen saknade förtroende (SVD; Archive) för henne efter hennes mobilringande och surfande. Men som jag skrev tidigare, just surfandet och mobilringandet ser mer ut som en rökridå för vad som faktiskt hände. Sanningen är nog att missnöjet började långt tidigare när beskyllningar om missade mål och rörig rekrytering (SVD Näringsliv; Archive) till den egna organisationen började dyka upp. Också regeringen Reinfeldt behövde väl syndabockar för sin misslyckade politik.

Det är alltså ett politiskt spel från båda sidorna vi har sett i den här historien. Angeles Bermudez-Svankvist var en insats i ett spel. Visserligen var hon som sådan inte så passiv, tvärtom var hon ju också så pass aktiv att hon inte lämnade tillfället i akt utan såg istället till att förse sig genom Öresundsbemanning. Men det är det som också är poängen i historien i varje fall min, hon är bara symptomet på något mycket större som är mer fel.

När tidningarna nu slår upp sina reportage om ”girigheten”, är det egentligen inte henne de borde granska utan som vanligt politikerna och det politiska spelet bakom. Det är ju på båda sidor om taggtråden som förklaringen går att finna, inte i huruvida hon som person har varit girig eller inte. Det är rätt så klart att hon i första ledet har blivit lite av ett offer, om än med lite hjälp från sig själv. I andra steget, den delen med Öresundsbemanning, har hon definitivt varit det. Nu i tredje steget är hon redan stämplad. Det är tidningslogik det.

Spelet ska naturligtvis leda till makten och den som spelar det skickligast blir näste ledare för landet. Att vi betalar priset tycks sekundärt Foto: Wikimedia Commons

Min poäng bygger alltså på att det är rätt lönlöst att stirra sig blind och bli förbannad över Angeles Bermudez-Svankvist, den biten är som den är. Det är istället de politiker både inom Socialdemokratin, Miljöpartiet och Vänsterpartiet men också inom partierna i Alliansen som de verkliga spelarna återfinns. Det är också där svaret på dagens situation går att finna. Debatten missar alltså hela målet.

För vi har de politiker vi förtjänar, det blir lätt så när människor slentrianmässigt röstar på samma parti som förut eller inte tar reda på hur inställningen hos de olika aktörerna ser ut för att därmed kunna ändra sig och sitt röstande. Det blir inte heller bättre av att vi i så liten mån engagerar oss i debatten. Här gäller det alltså att engagera sig för att kunna förändra.

Vi får också den debatt vi förtjänar dvs ingen alls. Så länge man kan skyla sina egna misstag och det politiska spelet som pågår bakom ridåer, så lär vi fortsätta att hinnas ikapp av känslan av att vi har blivit blåsta på de skattepengar som vi har betalat i tron om att de verkligen bara ska gå till vård skola och omsorg. Sanningen är ju att pengarna går till allt annat än, men det är ju en bisak. Huvudsaken är att vi betalar och sen bestämmer någon annan som vi har det idag.

Utan ett sånt kommer det ovärdiga spelet bakom fler som Angeles att kunna ses i framtiden och det är våra skattepengar som står för den saken men politikerna som hanterar den. Ut och förändra för förändring är vad landet behöver, tack.

Att förändra en kropp är rätt extremt och har sina konsekvenser. Att förändra samhället är däremot nödvändigt som jag ser det. Bidrag har blivit en födkrok för röstköp och hela tiden rullar pengarna till allt och lite till som de aldrig var tänkta att användas till. Hyckleriet är totalt och det är skattebetalarna som står för notan. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag hela det politiska etablissemanget oavsett partifärg till priset ”Folihatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ett ovärdig spel med skattebetalarnas pengar är det enda resultatet av den sandlådementalitet som håller landet i ett järngrepp. Man riktar kritik mot sånt som är fel för att sen göra om samma misstag med samma personer. Det är inte vad jag skulle kalla smart. Pengarna rullar och allt för att tillfredsställa ett antal partiers lystnad att skapa det politiska spelet gör er alla till värdiga kandidater.”

Ett nytt fundamet

Här Pelle 2 kommer så den artikel jag har talat om i mitt svar till dig i en tidigare kommentar. Dagens inlägg är delvis en spekultion från min sida men är en gissning med viss sanning i målet. Den är alltså en spekulation och fakta samtidigt där jag kommer att hänvisa via länkar till det som är fakta. Denna artikel kommer inte heller att nominera någon (o)ansvarig till någonting som t ex Foliehatten. God läsning (?).

Sverige och väst genomgår något som kallas ett paradigmskifte. Det är när samhället genomgår så stora förändringar att man kan tala om att man går från en typ av samhälle till en annan. I vårt fall går vi från industrialismen till något nytt.

För det är det som är typiskt för ett paradigmskifte, man vet inte vad det är som kommer efter utan bara vad det är som försvinner. Vi kan kalla det som ska komma för det postindustriella samhället, men hur det ser ut, vad som det samhällets kärna eller ens vad som är detta samhälles drivande kraft vet ingen idag. Det har spekulerats i frågan men vem vet något bestämt om framtiden?

Man behöver nog en tidsmaskin för att kunna utläsa hur framtidens samhälle kommer att se ut. Den som lever får se. En sak är dock säker, den nuvarande utvecklingen leder allt mer mot slutklämmen kaos Foto: ”Delorean5” by ADC – Own work Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Säkert är dock att de politiska partierna redan idag lägger upp sin framtidsstrategi. För att kunna göra en sån måste man veta ungefär vad som kommer att ske, eller åtminstone gissa sig till vad som kommer att bli resultatet av framtidens samhälle. Det är ju sånt som kallas positionering och för att kunna göra den måste man göra en eller flera analyser.

Parallellt med detta pågår andra arbeten inom partierna i landet. Ett sånt är att titta på statistik. Syftet är att se vilken väljarbas man har, hur den ser ut och vad den ställer för krav. Tanken är ju igen att man ska positionera sig och hamna ”rätt” i vissa frågor. För vissa partier är just väljarbasen ett bekymmer.

Centerpartiet och Kristdemokraterna appelerar till två olika grupper, båda väldigt små. För Centerns del är det landsortsbefolkningen. För Kristdemokraterna handlar det om en väljargrupp som antingen är kristen eller har en värdekonservativ grundsyn.

Också socialdemokraterna har betydande problem med just väljarbasen. Dels har flertalet yrkesgrupper inom LO-familjen börjat tjäna så mycket att de kan kallas en gryende ekonomisk medelklass. Till exempel är det idag vanligare att hantverkare startar enmans eller fåmansbolag än det var förr. Alltså får de också andra politiska sympatier och/eller de blir mer lättrörliga. Socialdemokraternas krympande väljarbas kan man läsa om i Ivar Arpis ledare i SVD.

Precis som på bilden krymper också sossarnas väljarbas. Om de vill finnas och ha makten i framtiden, och det vill de ju mer än gärna, så måste väljarbasen utvidgas Foto: ”Bernard Gillam06” by Bernhard Gillam (1856-1896) – Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Andra ser inte partiet som ett alternativ av andra skäl. Partiet har också utmanats och sprungits ifrån i en del frågor som anses vara deras kärna vilket har spätt på väljarflykten. Socialdemokraternas väljarbas så som den har sett ut håller helt enkelt på att errodera. Något som tvingar fram ett nytänkande vad gäller positionering och ett skifte i vilka frågor man driver.

Lägg till detta att alla partier idag får känna på att väljarkåren av idag är allt mindre ideologiskt intresserade och mer flexibla i sin syn på partitillhörighet. Vi har helt enkelt fått större väljarströmmar som har gått åt olika håll i olika tider. Det är bland annat därför man kan se stora fluktationer i väljarstödet för olika partier. Skaran av kärnväljare minskar och de som är ombytliga ökar.

Det är nu gissningen och spekulationen kommer in. Socialdemokraternas väljarkår håller alltså på att rämna av flera skäl. Migrationen har därför gett dem en unik chans, den att skaffa sig en ny väljarbas.

För det är det som migrationen är för socialdemokratin, en chans att skaffa sig en ny väljarbas och därmed vända den vikande trenden. Det är därför man också biter sig fast så hårt i frågan och tillsammans med MP driver denna linje. MP har ju helt andra syften med migrationen, de är helt enkelt fundamentalister i frågan.

Fundamentalister finns av alla färger, former och inom alla ideologier och religioner. Det enda gemensamma är att  de är fanatiska och otäcka. Också den gröna rörelsen i Europa är fundamentalister där klimatapokalypsen står i centrum Foto: Wikipedia Commons

Tre faktorer spelar in i deras överväganden och deras plan. Den första är vad partiet hoppas ska vara en tacksamhet mot det parti som försåg de flyende med en säker tillvaro. Den andra faktorn är att man skapar med migrationen en ny underklass som får nöja sig med de sämsta jobben, sämsta lönerna och därför sämsta levnadsstandarden. Till sist har vi de som aldrig kommer in i samhället därför att de inte klarar de krav som ställs, de kommer därför att bli bidragsberoende men också detta leder till att denna grupp röstar på socialdemokratin.

Skälet till det är ju att när borgarna kommer och säger ”vi måste minska bidragsberoendet och skapa jobb” så kan Socialdemokraterna motargumentera gentemot ”sin” grupp med att ”titta, de vill ta din enda möjlighet till inkomst och kasta ut dig till en oviss tillvaro”.

Också Alliansens argument om att ”vi måste skapa ett samhälle där det blir lättare att lyckas” kommer falla platt till marken. Anledningen är att de som har ett uselt jobb men i varje fall ett jobb,  blir nog paniskt rädda när de inser att detta innebär att deras grundtrygghet är hotad när t ex lagen om anställningsskyd (las) urholkas.

Vi andra med jobb kommer därför att behöva betala en större andel i skatt till en grupp som inte längre bidrar. Det är därför jag ofta kallar de med jobb för skatteboskap för det är det vi är i socialdemokratins ögon med det här upplägget.

”All offentlig makt utgår från socialdemokraterna och valboskapen är dess verktyg”. Så borde portalparagrafen i riksdagsordningen lyda. För i sossarnas värld är vi bara boskap som ska rösta rätt, när vi inte gör det byts vi helt enkelt ut mot andra lojala små kossor Foto: ”Vache montbéliarde jurassienne” by The original uploader was PRA at French Wikipedia – Transferred from fr.wikipedia to Commons.. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Socialdemokratin är dock inte ensamna i sitt cyniska spel kring migrationsfrågan. Förr förra fredagens övereskommelse mellan Alliansen och Socialdemokraterna visar att i migrationsfrågan är man såta vänner. Så pass såta vänner faktiskt att man i sann demokratisk anda lät bli att bjuda in SD till förhandlingen. Inte så förvånande då detta hänt förr och säkert kommer att hända igen.

För också Alliansen hoppas bli vinnare på migrationsfrågan fast på ett annat sätt. Det finns i vissa partier, t ex Centerpartiet och dess Stureplansfalang, ett arv efter nyliberalismen. Centerpartiet är ju inte direkt överförtjust i las. Inte heller Moderaterna vill ha delar av den kvar efter sin senaste kongress.
Här kan du läsa mer om Moderaternas las-uppror i Aftonbladet (unvis.it). Centerpartiets inställning i las-frågan framkommer i en artikel i GP.

Genom att ta in människor med låg eller ingen utbildning, vad än Henrik Schyffert påstår så är de flesta inte så värst bra utbildade, skapar man en underklass som inte kan få något jobb eller får de sämsta jobben. Därmed är första delen i lås också för Alliansen för vissa jobb ratar vi som svenskar.

Det är inte lätt att få en svensk att jobba som perrongstädare t ex. Varje gång en sån tjänst utlyses är det minst 90 % sökande med utländska namn eller utländsk bakgrund. Anledningen är enkel, Sverige skapar inte längre jobb och inte blir det bättre av att regeringen lägger skatt på just arbete. Resultatet blir allt fler i utanförskap och bidragsberoende samt allt större grupper som har allt svårare att ta sig in på arbetsmarknaden. Två sådana grupper är utrikes födda och ungdomar.

Jobba eller vara arbetslös kommer att bli skiljelinjen i morgondagens samhälle och där är de flesta migranter förlorare. Om de får jobb kommer de få de sämst betalda de med lägst status, allt för att vi inte klarar att integrera dem i samhället. Resultatet blir en ny underklass Foto: ”NowHiring-Flickr-413132671” by jay from cudahy – now hiring drug free workplace. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

När vi får hit människor som möjligen kan komma in i arbete efter lång tid i arbetslöshet, men bara i okvalificerade jobb får vi också en obalans på arbetsmarknaden. Vi kommer att ha brist på kvalificerade specialistkunskaper, men ett överskott på okvalificerad kunskap som. Det kommer därför att bli en bristvara på vissa och andra kommer inte ens att kunna komma in på arbetsmarknaden. Vi har skapat en obalans.

I det läget kan de mer nyliberala säga att ”titta, hela arbetsmarknaden är i obalans. Vi måste göra det lättare att kunna komma in. Den vägen går via att göra det lättare att avskeda folk och sätta mer individanpassade löner”. Den löntagarorganisation som säger ”detta är oacceptabelt” kommer genast att falla på eget grepp då man kan säga att ”en löntagarorganisation som inte är för att få in människor i arbete är ingen organisation som främst tänker på vare sig dessa människor eller sina egna medlemmar”.

Också partier till höger ser alltså något att vinna i dagens migrationshärva. Vägen dit är visserligen snårig och lång för båda sidor men till sist väntar det hägrande målet. För det är ju det som är poängen, ingen gör något i tron att de kommer att förlora väljare på en fråga eller ett agerande.

Tvärtom så är det väl så att man ser något man kan vinna också i framtiden och här har ni det man tror sig vinna. Nyliberaler inom Alliansen ser en mer flexibel arbetsmarknad med mindre anställningstrygghet. Vänstern ser möjligheten att bygga upp en ny väljarkår. Naturligtvis finns olika överväganden inom olika undergrupper i båda läger. Alla inom Alliansen är inte nyliberaler och alla vänstermänniskor är inte odelat positiva inför massinvandring som till exempel Widar Andersson i artikeln i Folkbladet.

Ändå tror jag de flesta inom vänstern ser denna vision även om inte Widar Andersson gör det. Också delar av Alliansen ser sin vision som genomförbar för här pågår en tävlan om att forma morgondagens samhälle. Resultatet av det som nu händer är det avgörande och alla scenarier om vad som kommer att hända är egentligen än så länge bara baserade på prognoser och gissningar. Det är just prognoserna och gissningarna som också gör den nya situationen så farlig.

Att laborera med framtiden och naturen har sina risker. Man vet aldrig vad slutresultatet blir Foto: Wikipedia från filmen the Fly inspelad 1958

För vad händer om allt inte går så som de ideologiska motpolerna tror? Vad händer om någon av variablerna i det hela är fel eller ser helt annorlunda ut än beräknat? Precis som i filmen ”Tillbaka Till Framtiden” är det vad man påverkar och vad man inverkar på som kommer att fälla avgörande och detta kan komma att bli något helt annat än det man tror. Det är därför karaktären Doc i filmen är så noga med att inget påverkas, hela framtiden förändras ju.

Jag har hittills bara snuddat vid politikerna och de politiska partierna. Men hur är det med det massiva stöd som finns hos artisteliten i landet? Ja tro det eller ej, men också de ser något att vinna. Detta ”något” är naturligtvis en chans att få sola sig i glansen av all godhet, men det är också mer än så. Det som nu håller på att formas och som kan bli framtidens samhälle är också ett samhälle som kan vara extremt ojämlikt.

För tänk er bara dimensionen har jobb/har inte jobb, det är en Grand Canyon-djup skillnad mellan de två världarna och de ekonomiska förutsättningar det ger. Den ene kommer att vara relativt rik i jämförelse med de som står helt utanför. Den ene kommer att försörja den andre i allt högre grad och kanske kommer också den formen av ideologiskt tänkande att försvinna.

Det nya klassamhället kan bli värre än vi någonsin har sett det och det här kan naturligtvis spela ideologier och partier rakt i händerna. Men det kan också höja marknadsvärdet på de redan besuttna när de i sina innerstadsreservat och mediala medelklassiga gated communities kan blicka ut över det i övrig övertända landet och känna sig präktigt goda och samtidigt mer värda i ekonomiska termer.

Det kan helt enkelt göra rika än rikare medan fattiga blir än mer fattiga. Malena, Henrik och Jonas tillhör dem som drar en vinstlott, löneslaven och skattekossan i LO-kollektivet däremot lär bli grymt besviken på både LO och s. Men vad gör väl det, man har ju en ny väljarbas som kan inleda en ny glansperiod för die Partei. Och precis som det härliga gamla DDR hade ju die Partei alltid rätt eller som det hette ”die Partei hat immer recht” (partiet har alltid rätt).

Precis som socialdemokraterna hade alltid det Östtyska kommunistpartiet rätt i alla lägen. Att som nu överge dem innebär bara att vi byts ut mot en ny lojal kader Foto: Wikipedia

Så rullar historien på, två ideologier möts i en ohelig allians när de ser att de eventuellt har något att vinna på situationen med migrationen. Drar man inte vinstlotten när ekonomin går en kvalfylld död till mötes lär man i varje fall ha fått sin trogna väljarskara som plikttroget går till valurnorna och röstar rätt. Det är i varje fall vad alla hoppas på, medan andra drömmer om ett samhälle där bara de som har får ännu mer.

Kejsaren är naken

Gårdagens TV-sända partiledardebatt hade bara en segrare – den totala dumheten. I fråga efter fråga ekade de tomma intetsägande svaren där man började undra om det inte var dags att bli rädd på riktigt. Programmet i dess helhet hittar du här. Bloggen Fnordspotting har skrivit ett inför debatten-inlägg som du hittar här.

Extra tydligt blev detta så fort statsministern öppnade foderluckan för att rapa upp något om att ”Vi socialdemokrater”, därefter blev det dock helt svart. Inga lösningar på rätt akuta problem, inga konkreta förslag om hur något ska lösas istället fick vi hålla till godo med svepande formuleringar och löst hållna visioner som mest föll på sin egna dumhet.

Fler svenskar tror på utomjordingar än regeringens jobbpolitik. Dags att fatta vinken Stefan! Foto: Wikipedia

Tydligast blev ståndpunkten på två områden – jobben och allianspolitiken. I jobbpolitiken var det samma linje som förut, Sverige ska ha Europas lägsta arbetslöshet. Att statsministern för en politik som inte ens konjunkturinstitutet tror leder till jobb är anmärkningsvärt nog, men än värre är att han inte inser detta. Tidningen DI har gjort intervjun med DI:s prognoschef Jesper Hansson som sågar statsministerns politik.

Inte undra på att statsministern ville undvika frågan och påhoppen med undflyende formuleringar och svar som fick folkpartiets Jan Björklund att påtala faktumet att fler svenskar nu tror på utomjordingar än Löfvens jobbpolitik. Om ET och andra utomjordingar kan man inte läsa om i artikeln i DI, men däremot att bara drygt fem procent tror på regeringens mål i frågan. Dags att säga det rent ut: ”Löfven, phone home!” eller kanske ”Löfven, we have a problem”.

I nästa fråga – allianspolitiken – var det lika mycket stiltje i statsministerns intellekt. Här gick det i ordentligt baklås. Frågan om anslutning eller inte till NATO kom upp och åter stod Löfven utan argument. Hans standardsvar att vi redan var i allians med Finland, ett påstående med en hel del problem. För det första utreder Finland just nu ett eventuellt NATO-medlemskap även om man samtidigt konstaterar att det inte finns en riksdagsmajoritet för detta. Mer om detta i svenskspråkiga YLE.

Omstartsknappen skänktes av Hillary Clinton till Rysslands statsledning som en fredsgest, hon borde skänkt den till Löfven. För aldrig tidigare har en svensk regering varit i sådant behov av just en omstart Foto: NRK

Bara detta faktum är ett avsteg från den linje på Löfven och försvarsminister Peter Hultqvist ser framför sig när de vill att båda länderna ska vara alliansfria och samordna sin försvars- och allianspolitik. Mer om detta i VLT. Något alltså Finland delvis viker av från när man nu säger sig mer vänligt inställda i frågan i regeringsförklaringen den nya regeringen skrivit i ordning.

Nästa käpp i det Löfvenska hjulet som numer är fyrkantigt, kom när Sannfinnländarna presenterade sin försvarspolitiska syn i följande rapport som du hittar här under. I den kunde man bland annat läsa några väl valda men hårda ord om svensk syn på Finland:

”Vid ett fördjupat samarbete (i Norden) bör kontrollen över det nationella försvarets alla väsentliga kapaciteter bevaras och fötterna hållas stadigt på jorden.  Varje nation bevakar sina egna intressen. Sverige vill inte ingå en försvarsallians med Finland. I Sverige uppfattas vårt land som en buffertstat.”

Klicka för att komma åt ps_sakerhet_2015.pdf

Läs de två sista meningarna i det citatet. Låter det som ett parti som är jättevilligt att samarbeta med Sverige? Nej, här kärvar det nog rätt rejält även om synen inte är den finska regeringens officiella politiska hållning. Bakgrunden står att finna i att flertalet finnar dels tvivlar på Sveriges egna försvarsförmåga, detta med all rätt, men dels misstänker att Sverige bara använder Finland som en buffertstat för att slippa tampas med den ryska björnen själv.

Finsk syn på hur svenskt försvar är uppbyggt? I Finland är man rätt less på svenska förvarsnedskärningar, velande hållning och användandet av Finland som buffertstat för att slippa all skit själv. Kanske ligger det något i det???

Det finns med andra ord en stor portion gnissel i Löfvens syn och än en gång visar han att han inte är trovärdig. Inte heller Miljöpartiets Gustav Fridolin hade en lysande kväll. Hans svar på attackerna om att regeringen lägger ner kärnkraften lät så lam att lama framstod som dansanta i jämförelse. ”Med bakgrund av händelserna i Fukushima……”!

Tror verkligen Miljöpartiet på en femton meter hög Tsunami som brakar in över den svenska kusten, orsakad av en jordbävning som ligger på 9 på Richterskalan? Gör de det har vi mer än ett problem. Då har vi själva verket så många att man borde springa skrikandes härifrån. För de här två sitter i regeringen, det är mer än skrämmande.

Löjesguiden nominerar idag regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Kejsare Löfven är naken. Precis som i HC Andersens saga är vår statsminister helt ställd vid sidan av det mesta. Det gör regeringen till formidabla kandidater till priset…..som vanligt!”

I Väntan På Vadå?

Vår tid är ett enda stort frågetecken utan tydliga svar. De stora framtidsfrågorna skriker tydligare än neonskyltar men ingen erbjuder som sagt något svar. Det är till och med så illa att beröringsskräcken i vissa frågor där SD har mutat in sitt revir, gör att de etablerade partierna vägrar att ens ha en uppfattning. Det är till och med än värre då de ibland gaddar sig samman och har samma åsikt i vissa frågor. Vad som är ännu värre är att de ibland släpper in krafter med en minst sagt grumlig agenda. Allt för att undvika att ha samma åsikt som SD och samtidigt visa hur medkännande de är. Ändå skriker som sagt frågorna på svar som aldrig kommer.

Den tiden som används till att göra absolut ingenting, är tid som andra använder för att förbereda sig och flytta fram sina positioner. Förortens sharia-polis spiller t ex ingen tid när man går runt och talar om för de boende att detta är ett muslimskt område och då ska man leva upp till de ideal som de självpåtagna poliserna har. Den som bryter mot dessa ”regler” blir snabbt socialt utesluten vilket drabbar hela familjen. Det är så man får kvinnor att bära slöjor, människor att gå till moskén på utsatt tid och följa andra muslimska regler. Den som inte passar in, dvs rent av är kristen och därmed oberörbara, måste motas bort.

Det var dessa fenomen som debattören Zeliha Dagli skrev om i Aftonbladet. Hon fick stöd från riksdagskvinna Amineh Kakabaveh (v) i debattartikeln i Expressen. De båda fick dock inte ens stöd av Kakabavehs egna parti vänsterpartiet, tvärtom slängde de henne under bussen. Också de andra partierna var tysta. Det var bara  miljöpartisten Manijeh Mehdiyar och medsystern Maimuna Abdullahi som reagerade och då genom att kalla de båda ”rasister” och ”islamofober” i debattartikeln i Expressen.

Själv undrar jag efter alla påhopp som bara finns i en av artiklarna vem som egentligen är rasisten här. Det  kanske är dags för mp att ta den interna debatten hur långt man får gå i sin iver att kväva det offentliga samtalet och kanske också ta tag i medlemmen Maniheh Mehdiyar för att se till att också hon respekterar detta. En debatt som präglas av en så låg nivå hon gav prov på, är ett hinder i en fri debatt. Detta är normalt sett inte okej, men vem vet vad som pågår internt inom ett parti som mp.

De har ju inte visat någon större vilja att ha en öppen och fri debatt. Exemplet Bertil Torekull visar väl om något på detta, kraven på uteslutning, artikel om hetsen mot honom kommer från Ledarsidorna, efter följande artikel i Expressen. Så kanske är det ett normaltillstånd hos ett parti i någon slags inre långsam härdsmälta vi ser. I det ljuset är Mehdiyars och Abdullahis artikel mer begriplig. Godhetsglorian håller helt enkelt på att vittra sönder på ett parti som alltmer har börjat visa vad de egentligen står för.

Sickan Carlsson är inte ensam om att ha glorian på sned. Både miljöpartiet har länge fiskat i grumliga vatten med kopplingar och inbjudningar till minst sagt tveksamma personer. Också socialdemokraterna och moderaterna kan också räknas in i samma tveksamma skara Foto: SFI

Shariapolisen i förorten lär vara de enda med ett stort smil på läpparna efter Manijeh Mehdiyars och Maimuna Abdullahis inlägg. De svenska partierna är inte ensamma i den undfallenhet som präglar både fallet och förhållningssättet till fenomenet. De har istället god hjälp av svenska myndigheter som i sin rädsla för att likt Dagli och Kakabaveh bli stämplade som rasister inte ens vågar agera. Ändå är det precis det som vi folket, partierna och myndigheterna måste göra. Att som nu göra ingenting är undfallenhet och hjälper dessutom inte de vi talar om – de unga flickorna i förorten som blir offer för det mörka som breder ut sig.

Denna grupp, de som blir offer för den förda politiken och de ”förstående” och ”välmenande” inslagen i debatten som riksdagspartierna ger, får egentligen en dödskyss av dessa partier. Vänsterpartiet svek Kakabaveh och Dagli i följande artikel i Aftonbladet. Miljöpartiet är också de i högsta grad skyldiga. Ingen har hittills bett de kvinnliga debattörerna om ursäkt för partikamraten Manijeh Mehdiyars påhopp och användande av termer som är mer befängda än talande.

Att låtsas som om liken i garderoben lyste med sin frånvaro är ingen idé, bevisen finns där för den som vill se sanningen i vitögat Foto: Wikimedia

Partiet har trots det mer lik i garderoben. Mehmet Kaplan gjorde sig känd för sitt uttalande om jihad-resor, men det är inte det enda feltrampet han har begått. Under sin tid som ordförande för Sveriges Muslimska Råd uttalade han sig i hätska ordalag om Lars Wilks Mohammed-teckningar. Han skrev också en artikel tillsammans med partikamraten Yvonne Ruwaida i DN 2007 där de båda anklagade SÄPO för att kartlägga oskyldiga muslimer.

Vänd på resonemanget i artikeln, kan det här ha varit ett försök att ge de krafter som redan låg i startgroparna för vad som komma skulle med IS och annat en hjälpande hand för att slippa insyn? I artikeln argumenterade han för en parlamentarisk granskningsorganisation för att övervaka SÄPO:s arbete. Kan det återigen ha rört sig om ett försök att hindra dem i sitt arbete? Man kan börja undra, särskilt när samme person numer är landets bostadsminister vilket är en skrämmande tanke.

Hans värv slutade inte där. 2011 Bjöd han in Yvonne Ridley, en känd antisemit för att hålla ett seminarium i riksdagen. Hon kidnappades några år tidigare av Afghanska talibaner och hölls fången med risk för avrättning. När hon släpptes hade hon konverterat till islam. Efter detta har hon ägnat sin tid åt att sprida hat och ett antisemitiskt budskap. Efter händelsen gjorde Kaplan i vanlig ordning en pudel, precis som i jihad-resefallet alltså, och var genast tillbaka i finrummen. Mer om det och fler incidenter där sossarna har varit involverade, kan man läsa om i Expressen Debatt i artikeln signerad Fredrik Malm (fp).

Mehmet Kaplan har onekligen många strängar på sin lyra men frågan är vems intressen han springer? Efter varje skandal gör han bara en pudel och sen är allt förlåtet, men få av dessa saker borde ha sluppit igenom som inbjudan av Yvonne Ridley Foto: Wikimedia

De muslimska organisationerna som säger sig företräda muslimer i Sverige då? De har som vi strax ska se själva en rätt extrem agenda som utgår från Muslimska Brödraskapets inriktning, mer om brödraskapet i en artikel från Wikipedia. De har vid flera tillfällen blivit anklagade för att ingå i den krets som Brödraskapet har skapat runt om i Europa för att skaffa sig mer inflytande i dessa länder.

Kontroversen i Brödraskapets ideologi har till exempel legat i vägran att uppmana till upphörande av våld mot staten och medborgarna i Israel. De har också anklagats för att på ett personligt plan ha samarbetat med medlemmar i al-Qaeda och så vidare. Det är alltså dessa svenska organisationer som svenska myndigheter samarbetar med.

De svenska organisationerna har också haft en hel del att stå i vad gäller kritik. Några axplock: Unga Muslimer bjuder in Hakim Quick som gjort sig känd för homofobi (P3), Islamiska Förbundet bjuder in den kände hatpredikanten Salah Sultan (Svenska Kommittén Mot Antisemitism). Samma Sultan har teorier som kan få den mest härdade att storkna som man kan se i klippet nedan.

Visst har den skada dessa människors har åsamkat med sin verksamhet skördat en del offer. Mahmoud Aldebe tvingades att avsäga sig sin riksdagskandidatur till Centerpartiet efter att ha varit ordförande i Sveriges Muslimska Förbund under den period då Salah Sultan bjöds in. Mer om nyheten från Sydsvenskan. Också Omar Mustafa tvangs bort från Socialdemokratin efter att ha bjudit in antisemiter, kvinnofientliga och homofoba talare under sin tid som ordförande i Islamiska Förbundet. Mer om detta i en artikel i Aftonbladet.

För socialdemokraterna blev det dubbelt pinsamt då det också kom anklagelser om att de aktivt samarbetar med extrema krafter inom Sveriges Muslimska Råd (SMR) om representation i partiet. Där skulle muslimer ha garanterats inflytande i form av platser i riksdagen, kommuner och landsting där partiet styr. Mer om detta i Expressens artikel. Slutsatsen att man försöker skaffa sig inflytande genom de etablerade partierna är solklar, men att man också EVENTUELLT har skaffat sig företräde till platser inom social-demokratin som villigt har samarbetat med krafter vars agenda inte alltid har varit helt ärlig.

Skandalen blev inte mindre då Carina Hägg – socialdemokratisk riksdagsledamot sedan flera år – kritiserade partiets samarbete med Muslimska Förbundet, flyttades ner på riksdagslistan. Enligt henne som en konsekvens av kritiken, vad som egentligen ligger bakom är väl förborgat internt inom partiet. Mer om den nyheten från P4 Jönköping. Nästa skandal var när riksdagsledamoten Hillevi Larsson poserade med en Palestinsk flagga och staten Israel borttaget från kartan. Unket för att säga det rent ut.

Hillevi Larsson ses här posera i den kontroversiella bilden, ett tilltag bland många som har gjort socialdemokratin till den outhärdliga soppa partiet är. Foto: Expressen

I andra fall har dock samarbetet gått smärtfritt till. Moderaterna har inte varit utan försök till samma förfaringssätt och där har man inte ens som i fallet socialdemokraterna och centern reagerat. Enligt experten Lorenzo Vidino som är forskare och expert på islamisering och muslimsk politiskt våld i Europa och Nordamerika, är en av personerna i dramat Abdirizak Waberi. Han är vicepresident i Federation of Islamic Organizations in Europe (FIOE). Den organisationen har länge anklagats för att vara Muslimska Brödraskapets lierade i Europa vars syfte är just att skaffa sig inflytande. Kom dock ihåg, detta är en ANKLAGELSE INTE ETT BEVIS.

Han är dock sedan 2010 riksdagsrepresentant för moderaterna och som sådan har han kritiserats. Han skrev till exempel på uppropet om att få bort Nalin Pekgul som ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet. Ett tilltag som normalt sett ses som inblandning i ett partis inre angelägenhet, men i det här fallet gick man till sist dessa krafter till mötes. Nalin Pekgul är idag inte längre ordförande i förbundet eller riksdagsledamot. Kan det ha varit debattinlägg som det i Expressen som retade upp både honom och Omar Mustafa? Trots kritiken från alla håll har moderaterna ännu inte vidtagit några åtgärder mot det inträffade.

Nalin Pekgul var den som drabbades då debatten skulle kväsas. Moderaten Abdirizak Waberi hade åsikter om saker som var inre angelägenheter för sossarna och snart var Nalins dagar räknade, men vems ärende sprang han egentligen? Foto: Wikimedia

Waberi har också gjort en rad uttalanden som han senare har tagit tillbaka. Som rektor för Römosseskolan, en muslimsk skola i Göteborg och som har fått utstå mycket kritik (artikel från Sveriges Radio) från skolinspektionen, har han gjort uttalanden om ”att kvinnor inte får dansa, att de måste vara oskulder när de gifter sig (essensen av hederskulturerna), att homosexualitet är otillåtet och att muslimska män har rätt till fyra fruar men inte kvinnor till fyra män”. Citatet är hämtat från följande artikel i GP. Uttalanden som sen senare alltså har tagits tillbaka med förklaringar som ”missuppfattning” och ”felciterad”.

Det finns ett skriande behov av en motvikt mot  de krafter som inte har visat sig ha helt rent mjöl i påsen. Det är därför en nästan lättad känsla man får om man läser Hanna Gadbans bok ”Min Jihad”. Jag brukar inte göra reklam på bloggen, men i det här fallet gör jag ett undantag. Det är en mycket viktig bok som bör läsas av alla andra som inte har den synen som mörkermännen har. Här hittar du därför en länk till Cdon som är ett av ställena där den går att inhandla.

Min Jihad är Hanna Gabdans öppenhjärtliga bok som alla borde läsa. Den är ett starkt försök att återta den islam som kidnappats av extremisterna och deras agenda
Foto: Ledarsidorna

Hon pekar i boken ut svenska myndigheter som mer eller mindre medlöpare i det elaka spel som pågår när sådana som Islamiska Förbundet och Unga Muslimer får både pengar och handlingsutrymme för fler konferenser där fler hatare bjuds in. Hon menar också att samhället därmed vänder de krafter ryggen som står för en mer sansad syn på islam. Där samhället borde vända brödraskapets broderorganisationer ryggen, bjuder det istället in dem. Bloggen Fnordspotting har ytterligare ett exempel i sitt inlägg på just detta då Aktuellt bjöd in Svensk Islamiska Samfundets ordförande Abd al Haqq Kielan för att friskriva varje muslim i landet från den antisemitism de anklagas för.

Enligt den tes Gadban driver i boken överges de som står för en mer liberal och öppen syn på religionen. De som ser sin religion som en mer privat angelägenhet kan nu plötsligt ”tvingas” av mörkare krafter att ta ställning eftersom inget eller ingen stoppar mörkermännen och de som har en mer sekulär hållning går samma öde till mötes. Alla ska in i det fack där dessa krafter kan kontrollera dem. Det är alltså inte islam som sådan jag vänder mig emot. Inte heller deras rätt att finnas, agera och debattera är något jag ifrågasätter. Jag välkomnar till och med islam men i dess mer återhållsamma form, extremisterna kan vi alla vara utan.

Förstår över huvud taget våra makthavare vad det är för krafter de lierar sig med och hur deras agenda ser ut? Man kan börja undra och det blir värre eftersom detta händer i flera länder i Europa Foto: Telegraph

Däremot vänder jag mig emot den förtryckande och dubbelbottnade agendan som finns hos de krafter som säger sig representera denna grupp. Jag vänder mig också mot att det officiella Sverige samarbetar med dessa och därmed spelar dem rakt i händerna. Också de svenska partierna, framför allt miljöpartiet, socialdemokraterna och moderaterna,  förtjänar en stor skopa ovett då de inte inser att de vid flera tillfällen har hållit på att bli, i ett fall är ett verktyg för att legitimera dessa. Jag vänder mig till sist mot att behöva se en agenda som talar om ”demokrati” och ”frihet” men som samtidigt andas allt annat än detta. Samma åtskillnad i synsätt kan man hitta i följande inlägg på bloggen Iniskogen.

I Sverige väntar vi alltså på den dagen då mer återhållsamma muslimer ska få ta över och tillåtas att ta plats. Anledningen till att vi inte ser det hända är att flera partier och myndigheter öppet eller under täcket spelar med i ett spel som gynnar extremismen. Vi väntar också på en debatt om de mörkermänniskor som nu tillåts att breda ut sig. En väntan som kan bli långvarig då våra myndigheter och partier som sagt fortsätter att samarbeta med dem som har en minst sagt grumlig agenda.

Krafter som Hanna Gadban, Amineh Kakabaveh, Zegliha Dagli och Bahareh Mohammadi Andersson, finns visserligen men motarbetas som sagt aktivt i debatten till och med av de etablerade. Frågan är fortfarande I Väntan På Vadå? Svenska myndigheter fortsätter alltså sitt samarbete, likaså flera av riksdagspartierna. Det är nog dags att agera nu och se till att städa ut det bagage som flera partier bär på.

Samuel Beckets klassiska pjäs blev snart förvandlad till politisk teater. Innehållet är dock inte lika bra som Samuel Beckets pjäs, tvärtom lämnar den en fadd smak i munnen.
Foto: Sverigesradio

Löjesguiden nominerar idag de svenska politiska partierna, framför allt socialdemokraterna, miljöpartiet och moderaterna, samt de svenska myndigheterna till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Där vi invaggas att tro att våra ideal vilar på demokratisk grund, är ni en ständig källa till det motsatta. Debatt förkvävs med motiv som ”rasism” då det handlar om helt andra saker. Också samarbete med dessa krafter visar på ett stort mått av naivitet. De här krafterna är inte här för att skapa goda exempel, tvärtom är de här för att kapa åt sig en så stor del av agendan och att få en samsyn med sin egna sak. Där har de etablerade och myndigheterna spelat dessa rakt i händerna. Det är med andra ord ett svårslaget rekord helt i klass med den ribba jag – Freakshow Fredrik – lägger för att kalla något sådant för vad det är – galenskap.”