Tio små rasifierade kukbärare

I vår tid får man inte säga vissa saker så ”rasifierade kukbärare” är en omskrivnig för titeln ”Tio små negerpojkar” av Agatha Christie. Konstigt nog får titeln användas trots sin uppenbara ”rasism”, men inte helt. I nytryck heter den plötsligt ”Och så var de bara en”. Originalets titel på engelska är så afrofobiskt, en helt felaktig term men det är ju så det brukar heta, att jag inte ens vågar skriva den. Dom som marscherar kan ta illa upp.

I boken dör karaktär efter karaktär under mystiska omständigheter till dess bara ett fåtal förskräckta finns kvar. Nu har bokens handling fått en verklig uppföljare i Mp. Säkert har Christies roman redan nu tagits bort från bokhyllorna (SVT; Archive-länk) av de rättrogna, ändamålen helgar ju alltid medlen och man är ju inte främmande för lite censur i den godhjärtade rörelsen. Att det beteendet påminner om och har paralleller till tidigare historiska händelser avskräcker inte. Är man godhjärtad har man ju den moraliska rätten.

Det gick illa för de tio små rasifierade kukbärarna i berättelsen, men det håller på att gå lika illa för Miljöpartiet. Skillnaden är att nu är den ingen berättelse utan rena rama sanningen. För ibland överträffar verkligheten faktiskt dikten. Foto: Wikimedia Commons

Miljöpartiet är annars rörelsen som inte verkar må så bra internt. De två kloakrören Åsa Romson och Gustav Fridolin har sett till den saken tillsammans med ett antal andra medlemmar. För inte bara har de misslyckats i snart sagt varje fråga, de har inte heller lyckats så vidare bra som ministrar i regeringen. Först var det Fridolins löfte om att fixa skolan (Aftonbladet; Archive-länk) på hundra dagar, de har nu blivit över fyrahundra utan att lösningen har synts till.

Sen misslyckades man i brunkolsfrågan (Aftonbladet; Archive-länk), i Brommafrågan (DN; Archive-länk) och i migrationsfrågan (DN; Archive-länk). I Brommafrågan fick man till och med kritik bl a från medlemmar i partiet från Gotland (HelaGotland; Archive-länk). Den interna kritiken var dock värst i migrationsfrågan. Somliga (Expressen; Archive-länk) ville till och med att partiet skulle lämna regeringen på grund av överenskommelsen. Kritiken mot deras naiva syn i migrationsfrågan kom också från andra (Dagens Opinion)

Mp är med andra ord ett sargat parti men det är också ett parti som håller på att falla sönder inifrån. Ett sånt tecken brukar vara när medlemmar lämnar det sjunkande skeppet. Först var det Christian Valtersson (DI) som lämnade sin tjänst i regeringskansliet i protest mot migrationsuppgörelsen. Flera andra medlemmar har lämnat partiet av samma skäl. Nu har också den färgstarka kommunalpolitikern Josefin Utas (Expressen; Archive-länk) beslutat sig för att helt lämna partiet men av helt andra skäl än Valtersson.

Det talas inte bara om svek utan också om en förvrängd verklighetsuppfattning och åsiktsmonopol där samtalet har dött därför att man inte tillåter avvikande åsikter internt. Josefin Utas menar i sin artikel att i Mp har jämställdhetssträvan blivit feminism och identitetspolitik har blivit en politik där individer anses vara representanter för olika grupper. Dessutom har Ett allmänt grönt fokus blivit till storstadsfokus. Ooops, skeppet kantrade visst lite till nu.

Skeppet har kantrat och ett parti är på väg mot botten. Inget jag sörjer, snarare tvärtom. Ju fortare Mp försvinner ur svensk politik desto bättre. Det sorgliga är bara att de fortfarande sitter i regeringen Foto: Wikimedia Commons

Inte undra på det kanske, i sin iver att söka en ny väljarbas har man ju alienerat den gamla men också sett till att  bedriva en politik många grupper känner sig ordentligt främmande inför. Att utgå från vad folk tycker på Södermalm är inte bara inskränkt, det blir i längden mycket kontraproduktivt. För Södermalm är inte hela landet, det är just bara Södermalm. Partiet har egentligen släppt allt som har legitimerat deras existens om en sån någonsin fanns, och ersatt den med något som utgår från fel premisser.

Men vänta, det blir ännu bättre. En av partiets verkliga kap var Bertil Torekull – före detta chefredaktör för SVD. Han har fungerat som medierådgivare och varit den som har lärt Fridolin alla medietricks. Hans kontakter i mediebranschen har säkert också kommit till nytta. Men han har också varit något annat, en svuren kritiker av dels Åsa Romson och dels partiets utveckling/avveckling.

I följande artikel (Expressen; Archive-länk) från slutet av förra året menade han till och med att ett bondeoffer av Romson var nödvändigt. Flyktingfrågan stod i centrum och den sved. Allt hade gjorts fel och besvikelsen gick inte att ta miste på. Torekull var annars en av dem som ville sätta stopp för migrationen vilket han ventilerade än tidigare i en debattartikel (Expressen; Archive-länk).

Det var då som Utas tes där det demokratiska samtalet istället blivit ”en kamp om att ge plats åt ”rätt” åsikt och försök trycka undan den som anses fel” visade sig för en av de första gångerna. Reaktionen på Torekulls artikel och kritiken som följde blev nämligen högljudd. Vissa medlemmar och aktiva frågade sig tom om han inte borde ha uteslutits. Så mycket för det demokratiska samtalet i det partiet alltså. Istället avslöjades på ett brutalt sätt synsättet ”du-får-säga-vad-du-vill-så-länge-du-håller-med-mig”.

Samtal och debatt har pågått så länge människan har kunnat forma ord till meningar. Med tiden har vi utvecklat konstarter som retorik men nu tycks denna ersättas med ett simpelt ”håller du inte med mig kan du hålla käften”-perspektiv. En konst som miljöpartiet tycks ha anammat fullt ut Foto: By Anonymous – http://www.e-codices.unifr.ch/de/csg/0602/298/small, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=14861493

Partiets migrationspolitiske taleskvinna – Maria Ferm (Expressen; Archive-länk)  – menade till och med att Torekull borde lära sig av Raoul Wallenberg. De två händelserna går naturligtvis inte att jämföra men vad gjorde väl det. Vill man skapa en poäng trollar man med knäna som det troligen heter inom miljöpartiet. Att rätta till historien för att passa de egna syftena ingår ju ett partis arsenal. Det är dock djupt oärligt att som hon göra jämförelsen som har lite eller inget med varandra att göra.

Hennes uttalande kan möjligen ses som ett utslag av den historierevisionism som alltför länge har präglat Miljöpartiet. Det kan också ses som ett utslag på hur slarvigt förhållandet mellan ledande personer i partiet och historiska fakta är och det är också det djupt störande. Den historiskt ensidiga synsättet som partiet har lagt sig till med har ju till och med lett till att Sverige har erkänt ett land (DN;Arhive-länk) som aldrig har funnits och som dessutom har skänkt Gazremsans Hamas legitimitet.

Samma Maria Ferm har ju fått lite av en revansch som ändå är en pyrrhusseger. Hon har ju fått regeringens uppdrag att ta fram en plan över lagliga flyktvägar (Dagen; Archive-länk) genom Europa för migranter som söker sig hit. Mottagandet ska alltså återupptas är det tänkt. Arbetet ska ta två år och under den tiden hinner säkert mycket ändras, det är ju det som är utvecklingens aber. Ett sånt hinder är att NATO nu planerar att sätta in krigsfartyg för att patrullera och stoppa båtflyktingar (DN; Archive-länk) på Egeiska Havet.

Tiden rinner alltså ut för Miljöpartiet. Fel frågor, fel utgångspunkter, fel antaganden, fel sätt att hantera debatten och frågorna och fel sätt att hantera den interna kritiken. Ett parti som inte tillåter en debatt och en ändring av den politiska riktningen i de egna frågorna är inte ett demokratiskt parti. Det är kanske inte ens ett parti utan rent av en organisation som bygger på åsiktsförtryck och anti-demokratiska ideal.

Kritik är ett symptom på att något är fel och bör därför diskuteras – det görs inte. Debatt är sunt, istället undertrycks den. Åsikter i frågor tycks huggna i sten och får inte ifrågasättas. Kritik mot ledarskap och sätt att hantera tolkas som illojalitet och snart har man en slakt- stämpel i pannan. Är det konstigt att detta parti har blivit som en fristående parodisk uppföljare betitlad ”Tio små rasifierade kukbärare”?

Obrottslig lojalitet och underkastelse inför överhögheten är bara tecken på att man har lite eller inga argument kvar utom de som bygger på fruktan och lydnad. I alla tider har samma metoder använts för är man inte med är man ju genast emot. Miljöpartiet skiljer sig inte nämnvärt i det hänseendet Foto: By Maître de la Mazarine – Ricoldo de Montecroce, Liber peregrinationis. Bibliothèque nationale de France, Département des Manuscrits, Division occidentale, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4993489

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni har ersatt ett dåligt synsätt med ett mycket mer osunt, ni har alienerat centrala väljargrupper från att ens känna den minsta sympati med er och era åsikter. Ni har också förlorat strid efter strid. Ett sånt parti visar naturligtvis upp det som är sönderfallets främsta och sämsta kännemärke – den politiska kannibalismen. Det är alla de här egenskaperna som tillsammans gör er till utmärkta kandidater till priset.”

Regeringskris?

Sverige kan ha en annalkande regeringskris på gång. Inte mig emot, det är i så fall Miljöpartiet som skulle tåg ut och vad jag tycker om dom ska jag inte uttrycka i ord. Själv ser jag det helt enkelt som det bästa som skulle kunna hända. Brytningen S+MP är till och med något som borde hänt förra året efter Åsa Romson berömda tal i Almedalen.

Den nya situationen som har uppstått i kölvattnet på regeringens beslut om migrationsstopp där det visade sig att frågan har splittrat Miljöpartiet långt ner i maskrosrötterna. Läs mer om upproret i artikeln (unvis.it) i Expressen. Det har gått så långt att medlemmar har lämnat partiet som ges exempel på här i Expressen (unvis.it). Den alltid lika suveräna bloggaren Fnordspotting har skrivit om miljöpartiets nya dilemma.

Frågan är om inte avgasrören i MP har hamnat ur askan i elden. Överenskommelsen med s i migrationsfrågan kan bli en Pyrrhusseger som får partiet att åtminstone lämna regeringen och kanske också spricka. Foto: ”DandelionFlower2” by UpstateNYer – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Det interna upproret har nu nått regeringskansliet. Chrisitian Valtersson har hittills varit politisk sakkunnig i statsrådsberedningen för Miljöpartiet, det är han inte längre. På grund av överenskommelsen lämnar han nu posten, DI har skrivit mer om händelsen. Händelsen visar alltså att detta inte bara är ett problem som handlar om väljarna och medlemmarna på lokalt eller ett individuellt plan.

För partiledningen kommer det nu som en obehaglig överraskning att sprickan går hela vägen upp i partitoppen och att folk dessutom går så här långt i sitt motstånd. Det skulle till och med kunna visa sig att partiet håller på att spricka inifrån över frågan. Den klara skiljelinjen går ju mellan pragmatiker som ser makten som det viktigaste och de som ser principerna och sakpolitikens innehåll som det viktigare.

De båda avgasrören Åsa Romson och Gustav Fridolin välkomnar säkert inte nyheten. De båda är starkt ifrågasatta efter överenskommelsen men också för andra saker. Utåt försöker man att hålla en god min men inåt och också utåt från vissa håll, har det ibland låtit annorlunda. Bertil Torekull var en av dem som tog bladet från munnen angående Åsa Romson och han gjorde det publikt i Expressen (unvis.it). Kritiken efter artikeln var stenhård men mot Torekull, inte Romson.

Också inom mer militanta falanger inom miljörörelsen har framför allt Åsa Romson fått klä skott för kritik. Det har bland annat hetat att hon har talat med kluven tunga när hon har föreslagit mjukare linje när hon har argumenterat för en senareläggning av avgaskraven än vad som har varit EU-kommissionens linje. Mer om den saken kan man läsa om i Miljöaktuellt.

De mer militanta inom miljörörelsen är också på marsch. Man menar dels att miljöpartiet har sålt ut sina värderingar och från andra håll hörs signaler om svek i sakfrågor som utsläppen. Foto: Wikimedia Commons

Regeringsmakten kan alltså ha visat sig bli en Pyrrhusseger (Wikipedia) för Miljöpartiet. Priset kan ha blivit för högt och nu gäller det för de två avgasrören att visa ledarskap om man ska kunna hålla ihop det som återstår av partiet. Hittills har dock ingen av dessa visat ett enda tecken på förmågan att leda så oddsen är nog ändå rätt låga om striden skulle trappas upp.

Hittills har ju ”ledarskapet” visat sig något valhänt. Åsa Romson har gjort det ena mer förvirrade uttalandet efter det andra, exempel här (unvis.it) från SVD. Gustav Fridolin har mest sysslat med plakatpolitik och att dölja det faktumet att han misslyckats med skolan som han lovade att fixa på 100 dagar. Mer om det misslyckandet på Expressens debattsida (unvis.it).

Ett  sånt parti i regeringen är enligt mig så pass magstarkt att det bästa som kunde hända är just att Miljöpartiet lämnar regeringen och att Löfven söker andra krafter att regera med. Den här gången bör hans utgångspunkt vara partier som är beredda att ta ansvar för landet istället för att slita sönder det med felaktig politik. Något som utesluter både MP och V. Men kanske kommer tomten nu med en förtida julklapp, Miljöpartiets uttåg vore det bästa som kunde hända i varje fall i min värld.

Miljöpartiet har ställts inför en rätt trasslig situation. Man måste bemöta och lugna kritikerna samtidigt som man ska leva upp till det som just för kritikerna är det oacceptabla. Mitt i soppan ska två avgasrör som hittills inte visat större ledarförmåga styra upp ett parti i fritt fall. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Regeringsmakt är detsamma som ansvar, något ni har visat ett klart underskott på. Där det borde funnits kunskap finns plakatpolitik, där det borde funnits ansvar finns tramsigheter och där det borde finnas insikter finns verklighetsförnekelse. Tre faktorer som borde utesluta er från all makt men ändå inte gör det. Det gör er till formfulländade kandidater till priset.”