Proportionerna

Proportioner är alltid viktiga. Att sätta allt i sitt sammanhang och jämföra för att se hur litet eller stort ett problem är i jämförelse med varandra är direkt avgörande. För går proportioner är fanders tar man fel beslut och riktar resurser på ett felaktigt sätt. Detta resulterar till sist i orättvisa då t ex färre får mer men de som verkligen behöver får lite eller inget.

Proportionerna är viktiga i alla sammanhang utom media tycks det. De små problemen får hur mer utrymme och de stora inga alls. Alltihop kallas av media själva för ”oberoende”. Foto: Wikimedia Commons – Leonardo da Vinci ”Människans Proportioner”

I politikernas värld kallas detta ”resursfördelning” vilket i Sverige bara är ett finare ord för vem man vill gynna med sin politik. Naturligtvis är det i slutänden för att kunna skaffa sig lojala väljare som kan ge till och med urusla partier en andra chans och möjligheten att regera en mandatperiod till. För media däremot handlar sådana medvetna val om att skapa agendor, att berätta historien och också att få browniepoints hos vissa grupper. Skälen för politiker och media kan alltså ibland likna varandra men men bara delvis.

Det är också i media som proportionerna kommer in. Ju fler som finns i en grupp desto mer tycks man tro att de klarar sig så bra ändå. Ju färre de är desto mer måste man rycka till deras undsättning. Det handlar om strategiska val om vem som ska stödjas och vilka som inte ska det. Marxismens maktordning som lärs ut snart sagt på varje högskola väger också in när media rycker ut.

Det hela resulterar för media i hur mycket medieutrymme något får. Ju viktigare agendan och gruppen är desto större utrymme, ju oviktigare något eller någon är eller blir så resulterar det naturligtvis också i det motsatta. Här avgörs vilka som ska uppmärksammas och vilka som inte ska det. Det lite underliga är att det alltså inte är hur vanligt ett problem är som fäller avgörandet. Istället är det gruppen, maktordningen och en agenda som spelar in.

Jag försöker inte påskina att de som är färre i en grupp skulle ha mindre rätt till utrymme, missförstå mig rätt på den punkten. Det handlar dock om just proportioner och graden av nödvändighet att belysa och här är media faktiskt inte speciellt bra. De hävdar ju alltid att de inte har en agenda trots att de uppenbarligen har en sådan. Man hävdar också att man inte framhäver vissa grupper framför andra, detta trots följande artikel från SVD  (Archive-länkad).

Det gäller att veta vad man ska sätta sökljuset och fokus på, inte minst i media. Men det är just med detta de flesta misslyckas. Den Marxistiska maktordningen stökar till det och snart har man en riktig soppa istället för den debatt och diskussion värd namnet Foto: Wikimedia Commons

För tydlighetens skull, jag säger alltså INTE att de HBTQ-personer artikeln INTE skulle förtjäna uppmärksamheten. Tvärtom är de säkert en förföljd och trakasserad grupp så naturligtvis ska problemen för dom både uppmärksammas och åtgärdas. Det jag däremot vänder mig emot är proportionerna, hur stor är den här gruppen och är de den enda som blir förföljd? Knappast och det vet media om men man väljer att vända bort blicken och inte se.

För i det tysta pågår en helt annan form av förföljelse, en man inte får prata om. Dels drabbar den ”fel” grupp och dels är det ”fel” grupp som står för själva trakasseriet. Den här gången handlar det naturligtvis om klassikern religion och det är inte som man så gärna vill få folk att tro bara en grupp som är offren. För i tidningarna utmålas en grupp, jag säger inte religionens namn vi vet ju alla vilken det handlar om, som de som drabbas. Nu visar det sig istället att de är just enskilda i den här gruppen som står för trakasserierna.

Det skulle ju bli så bra, all kompetens som kom hit skulle ju inte bara lyfta oss ur vårt armod utan vi skulle ju i princip dansa schottis av ren vördnad inför hur mycket skattepengar det skulle regna in av all migration. Nu blottar sig en helt annan sanning, en vars ansikte är betydligt mindre attraktiv.

Vi har redan sett hur det har gått för den judiska minoriteten i Malmö. Där har kränkningar och förföljelser (Aftonbladet; Archivelänk) blivit vardag. Få eller inga åtgärder har vidtagits så det är som om vissa folkgrupper har fått rätten att begå lagöverträdelser som andra inte får. För gud nåde den som skulle få för sig att utsätta utövare av en viss annan religion för samma behandling.

I Gamla Testamentet är ”Öga För Öga” en princip, i media är enögdheten den rådande. Ingen av dessa är särskilt bra men som konsekvens av medias agenda får vi dessutom en snedvriden debatt där vissa aldrig kritiseras och andra alltid Foto: Wikimedia Commons

Som vanligt stannar det inte vid detta. Det är inte bara judar runt om i Sverige som utsätts och förövarna är oftast desamma. Nej, det är också invandrarna själva som utsätts för dessa kränkningar och oftast av landsmän eller från samma region. Allt som behövs är att man tillhör ”fel” religion så kan det vara kört som i exemplet (Expressen; Archivelänk).

Jag kallar mig själv kristen trots att jag är mycket kritisk mot också denna religion och framför allt mot kyrkan. Så visst talar jag i eget intresse men det intressanta här är trots allt att just gruppen kristna knappt uppmärksammas, än mindre får den belysning problemet förtjänar. Om man så är agnostiker, vilket jag respekterar, måste man enas ikring en slutsats – all form av förföljelse eller trakasseri är att betrakta som ett övergrepp på vårt sätta att leva och borde vara grund för omedelbar utvisning.

Det stannar nämligen inte enligt artikeln vid verbala hot eller obehagliga situationer, utan i krav om omvändelse till den ”rätta tron” och avståndstagande från det man tror på. Med andra ord övergrepp. Det handlar också om hot om att skära bort symboler som kors från halskedjor. Igen övergrepp och dessutom inskränkningar som drabbar hela grupper. Dags med andra ord att reagera och individer som använder metoder som dessa har lite eller inget att göra här vad man än tror/inte tror på.

I berättelsen talas om förföljelse, om fundamentalism och om en total inskränkthet som skrämmer andra. Författaren och debattören Soheila Fors fråga sig till och med om vi egentligen har religionsfrihet i det här landet. Och det är en berättigad fråga, vissa anser ju att religionen de företräder är så pass överlägsen att alla ska omvända sig till den. Gör man inte det får man väl räkna med konsekvenserna helt enkelt. Man ser från vissa håll religionen som ett sätt att erövra inget mer.

Ingen, inte ens jag, kan hävda att alla religioner inte är offer för fundamentalismen. Oftast talas om en världsdel därför att där pågår folkmord, utrotning och massmord i religionens namn. Här ett smakprov på fenomenet från Sidney Australien Foto: Wikimedia Commons

Det är då man måste fråga sig om det verkligen var så här vi ville ha det. Svaret blir nog tyvärr ”nej”, det var aldrig tänkt att demokrati och frihet skulle förvandlas till inskränkthet och tyranni från ett fåtal men farliga vettvillingar. Man måste till och med fråga sig om vi kan ha dessa människor som grannar, som medborgare eller som arbetskamrater. Tyvärr igen, det var aldrig detta som var tanken.

Visst förekommer debattinläggen också för de kristna som nu blir offer men det är bara ett fåtal debattörer som tar upp frågan. Ivar Arpi (SVD)är en av dessa och en annan är Nuri Kino (SVD). Den gemensamma nämnaren är just SVD som är en av de sista någorlunda trovärdiga tidningarna i landet. Detta trots att också de har sina kors att bära som Katarina Wennstams krönikor. Annars är det märkligt tyst inför det oerhörda.

Jo det förstås, riksdagen genom Robert Halef (KD) har ju ställt en rak  fråga i riksdagen till utrikesministern, svaret kom i en interpellationsdebatt tidigare i höstas. Trots detta fortsätter strutspolitiken där vi vänder dövörat till när krafter inom en viss religion sitter på flyktingförläggningar och i sina förorter samtidigt som de väser ur mungipan och slipar kniven. Ingen reaktion alltså och ingen är väl att räkna med så länge vi har en regering vars främsta merit är att fly varje besvärande och jobbiga fråga.

För tyvärr så lever vi i de fegas land Sverige. Här har vi i det närmaste gjort det till en naturlag att inte göra något åt problem med motiveringen att ”man ska inte blanda sig i det man inte förstår”. Det handlar också om räddhågsenheten inför att kallas ”rasist”. Allt förövaren/ mobbaren/fundamentalisten behöver göra är att uttala det magiska ordet och dörrar öppnas genast. Inte ens när det rakt under våra näsor pågår en förföljelse kan man diskutera detta utan att det magiska ordet kommer fram som kaninen ur hatten.

Precis som trollkarlen drar kaniner och duvor ur hatten drar vissa deltagare i debatten alltid rasist-kortet. Trots detta behövs en debatt också om fundamentalism som faktisk är på väg att etablera sig i svenska förorter och som definitivt finns på våra flyktingförläggningar. Nolltolerans nu tack! Foto: Wikimedia Commons

En liten påminnelse Sverige, att stå upp för vissa värden är vare sig rasism eller fel. Tvärtom är försvaret av vissa värden nödvändiga i en demokrati, annars har vi snart ingen kvar. Att markera mot krafter som inte vill oss väl kan aldrig bli ett hat, det är snarare en demokratisk handling som alla som omfamnar de idealen måste stå för. Om vi viker oss för det har vi inte mycket till frihet kvar utan istället vinner de mörka krafterna. Dagens definition av rätt och fel, rasism och inte är alltså helt galna och gynnar bara dessa tankar.

Allting idag tycks vara rasism, ett exempel från en upprörd person som Expressen (Archive-länk) bemödade sig med att uppmärksamma. Detta hade inte ens varit en nyhet för tio år sedan, nu är det vardagsmat. Fortfarande lyser dock proportionerna med sin frånvaro. Ingenstans i dagens medieagenda tas de verkliga problemen upp och inte heller är man särskilt intresserad av vissa former av problem.

Tyvärr är det inte rasism att tala om problem hos vissa individer som använder sin religion och alibit vi förser dem med i och med r-ordet till att mobba, förtrycka och förfölja. Tvärtom är det en del av en sund debatt som till och med vissa muslimer (SVT; Archive-länk) som Nalin Pekgul har försökt att ta tag i. Resultatet har dock som alltid i Sverige blivit att media och debattörer gör gemensam sak i att misstänkliggöra (SVT; Archive-länk) och smuts-kasta. Andas det minsta av kritik och domen blir hård med andra ord.

Det här är ju inte första gången detta händer tyvärr. Vem kan glömma de två hjältinnorna Zeliah Daglis (Aftonbladet; Archive-länk) och Amineh Kakabavehs envetna kamp från förra året. De försökte larma och samtidigt starta en seriös debatt för att  få oss att inse att vi har problem i det här landet. Snart hade fatwan drabbat dem båda i form av de tre Vänsterpartisterna (Aftonbladet; Archive-länk) Rossana Dinamarca, Christina Höj Larsen och Aron Etzler. Svaret måste ha varit ett av förra årets största bottennapp med råge.

Fundamentalisterna har alltså inte bara r-ordet, medias oerhörda intresse och politikernas skitnödighet inför att bli betraktade som rasister på sin sida. De har också politiker som snart rycker ut till deras undsättning på sin planhalva! Ingen kunde väl varit mer glada än fundamentalisterna men hjälper det alla de som nu faktiskt fysiskt blir trakasserade? Inte ett dugg! Tvärtom är de lika bortglömda nu som då. Det är som om vissa krafter i sam- hället vill få oss att tro att problemen inte existerar, som vanligt talar verkligheten emot.

Det är egentligen verkligheten kontra overkligheten debatten handlar om. När media har sagt sitt är den förhärskande bilden den av overklighet. Alla är upptagna med att beskriva det som inte är och glömmer lägligt bort de verkliga problemen Foto: By Prefurbia – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=31680921

Löjesguiden nominerar idag landets journalistkår till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Proportionerna är alltid av vikt, den ena får inte ställas mot den andre i kampen om utrymme. I ert fall är det dock rätt uppenbart att det är en illa dold agenda som oftast styr vem som får och vem som inte får utrymme. Er agenda utgår från Marxistisk maktlära och osunda kopplingar till krafter ingen borde spela under täcket med. Det gör er till fulländade kandidater till priset.”

Vår (in)kompetenta regering

Vår ytterst kompetenta regering är ju så kompetent att den inte ens behöver ha en minister med ansvar för integrering. Istället har man valt att sprida denna så marginella fråga på flera ministrars bord och har därmed också slarvat bort möjligheten att göra ett jobb som andas kvalitet. Ett faktum som nu med brutal rättframhet visar sig i form av en annons med en ledig plats i regeringskansliet.

Annonsen som är diarieförd den 20 augusti hos arbetsförmedlingen och i den söks en ansvarig för integrationsfrågor på arbetsmarknadsdepartementet. Arbetsbeskrivningen lyder:

”Du är ansvarig för enhetens verksamhet som huvudsakligen består av frågor som gäller mottagande och bosättning av flyktingar samt samordning, utveckling och uppföljning av integrationspolitiska frågor och nyanländas etablering i det svenska samhället.”

Det heter vidare i annonsen:

”Ditt uppdrag är att utifrån ledningens mål organisera, planera och leda verksamheten.”

Det finns dock en liten hake med de där två formuleringarna och med tjänsten som sådan. Det borde redan finnas en eller två ansvariga för de beskrivna arbetsuppgifterna och det skulle möjligen kunna vara de två ministrarna Ylva Johansson – Arbetsmarknadsminister och Morgan Johansson – Justitie- och migrationsminister. Länk till Regeringskansliets hemsida hittar du här, där finns en beskrivning av de olika ministrarnas ansvarsområde.

Vår ansvarsfulla regering klarar inte sitt jobb och förväntar sig nu att andra ska göra det åt dem. Inte ens när deras egna politik slår tillbaka mot dem tycker de att det är deras jobb Foto: Dagens Samhälle

Beskrivningen i annonsen är alltså en beskrivning av det som Morgan Johansson och Ylva Johansson borde ha ansvaret för vilket gör annonsen mycket intressant. Den bevisar ju tesen att uppdelningen mellan de båda ministrarna inte fungerar. Arbetet sköts helt enkelt inte på ett sätt som är tillfredsställande. Det visar också att regeringen så kallade kompetens, egentligen är total inkompetens i frågan. Vad skulle man annars behöva en ansvarig för ett ärende som det redan finns inte mindre än två ansvariga för?

Stefan Löfven har ju bland annat fått mycket hård kritik för just denna uppdelning mellan två ministrar i en så viktig fråga, exempel på kritiken från Centerpartiet. Också Adam Cwejman riktade samma kritik mot regeringen för ett år sedan på SVT:s sajt. Till sist påtalade också Sanna Rayman samma farhåga för ett år sedan i SVD. Ja, det har till och med internt inom s höjts en del ögonbryn när partiet på sin senaste kongress beslöt att slopa integrationsposterna. Så här uttryckte debattören och socialdemokraten Qaisar Mahmood sig om beslutet:

”Politik är inte bara att vilja, det är också att göra. I kongresshandlingarna kan man läsa att partiledningen är positiv till att avskaffa integrationsministerposten eftersom ”integration är en fråga som ska genomsyra alla områden”. Integrationsfrågorna ska “mainstreamas” i andra sakfrågor.
Mina tioåriga förvaltningspolitiska erfarenheter har dock lärt mig att allas ansvar blir lätt ingens ansvar. Frågor försvinner mellan stolarna. Att ta bort integrationspolitiken (läs: integrationsministern) är därför kontraproduktivt. Här skiljer sig mångfaldsperspektivet inte från andra tvärfrågor, till exempel jämställdhet eller tillväxtfrågor. Varför skulle mångfaldsfrågorna förtjäna en sämre styrning?”

Kloka ord men för döva öron när Stefan hade sagt sitt. Ändå har just Löfven fortsatt att vidhålla att regeringens arbete på området har fungerat väl. En rätt svårsmält ståndpunkt  då regeringen de facto har skrotat just integrationspolitiken. Samma regering har ju nu dessutom indirekt medgivit sitt misslyckande när man är tvungen att ha en ansvarig för frågan till Regeringskansliet. En fråga man förut var fullt kapabla att lösa, men inte längre alltså.

Vår kära regering kan inte sägas vara alltför lyhörd för det röstboskapet ser som en ödesfråga. Istället slår man dövörat till och låtsas inte lyssna Foto: Medicinhistoriskasyd
http://www.medicinhistoriskasyd.se/SMHS_bilder/thumbnails.php?album=29

Det finns dock flera felaktigheter i Stefan Löfvens sätt att se på saken. Förutom att han indirekt har medgett att de hela tiden har haft fel, har dessutom flera indicier om att allt inte är så rosenrött kommit in. Den första larmklockan kom i Zeliha Daglis debattartikel (unvis.it) i Aftonbladet.

I den talades det om förortens invandrartjejer och kvinnor som inte längre hade grundläggande frihet på grund av förtryckande grupper. Friheter som vi normalt sett i övriga samhället ser som självklara. Dessa grupper, religiösa och/eller bokstavstrogna, förtrycker enligt henne kvinnor till lydnad under de regler som gällde i det gamla landet. De skapar med detta en nästan totalitär situation socialt för dessa tjejer. Här är bristen på integration grundbulten i problemet.

Vänsterpartisten Amineh Kakabaveh instämde i kritiken i sin debattartikel i Expressen (unvis.it). Också där talas om männens och/eller det fundamentalistiska förtrycket som bottnar i gamla hemlandets traditioner. Kvinnor får inte gå utanför dörren utan manligt sällskap, de måste dölja hår och ansikte, de tvingas läsa koranen och svensk mat är ”haram” [oberörbart/förbjudet; min anmärkning]. Återigen är alltså bristen på integration huvudorsaken där istället gamla seder och bruk återupptas. Det svenska gäller inte längre.

Allt fler rapporter talar om att det inte längre är den svenska flaggan som vajar över förorterna. I takt med det ökande utanförskapet lägger regeringen istället locket på hela debatten Foto: DN

Det finns alltså klara tecken, ja till och med larmrapporter på hur dåligt integreringen fungerar. Ändå väljer regeringen att dels måla bilden i en helt annan färgskala. De medger att man ändå har misslyckats när man nu måste anställa en ansvarig för det regeringen själva borde ha kompetens för, men försöker samtidigt man aktivt att tyst den kritik och de larm som framkommer (?).

Hur ska man annars tolka vänsterpartisterna Rossana Dinamarcas, Christina Höj-Larsens och Aron Etzlers debattartikel (unvis.it) i Aftonbladet. Eller vilket värde ska man tillskriva miljöpartisten Manijeh Mehdiyars och Maimuna Abdullahis artikel (unvis.it) när de gör sina påhopp på alla som vågar yttra kritik och påtala problemen? Är detta sanktionerat av partiernas ledning? Ändå påtalar inte Dagli och Kakabaveh den hårdaste kritiken. Den kommer istället från utländska källor och pekar på helt andra problem och möjligheter om än osäkra som man kan läsa om här i DN (unvis.it).

Det enda Stefan Löfven har kvar är att låtsas vare sig se, höra eller kunna uttala sig. Spelet han spelar är dock lätt genomskinligt och kan med bästa vilja i världen inte kallas ”verklighetsförankrat”

Löjesguiden nominerar idag Regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Man brukar ibland tala om politisk fingertoppskänsla, något regeringen Löfven helt och hållet saknar. Aldrig har väl en regering misslyckats så kapitalt i en fråga och dessutom haft modet (?) att indirekt erkänna det. Det hela börjar nästan bli lite humoristiskt om det inte hade varit för att landets framtida öde står på spel. Det finns därför ett bra alternativ – avgå! Landet behövde en ny regering förra året, det behöver fortfarande en ny regering.

Mer om regeringens havererade integrationspolitik har följande bloggat om:

Fnordspotting – Populismen och kortsiktigheten
Susanna’s Crowbar – Invandring och integration
Tino Sanandaji – Aftonbladet vill reducera objektiv faktadebatt till subjektiva känsloargument
Iniskogen – Bor Joakim von Anka här hos den svenska regeringen samt lite statistik om oss.
Anybody’s Place – Här är det enda sättet att stoppa Sverigedemokraternas framgång….
WTF Toklandet – Hur hamnade S där ute? Vill de ha tillbaka lortsverige?

Gränser för vissa men inte för andra

I det imploderande Europa odlas just nu självhatet och självkritiken. I dess kölvatten har vi fått en situation som har fått myndigheterna att reagera där hat mellan grupper och oförsonlighet som tittar fram har fått allvarliga konsekvenser. Det jag tänker på är naturligtvis den situation som judarna får utstå när muslimer och araber ger utlopp för sitt hat.

Visst är muslimer och araber också utsatta för hat och förföljelse, men man är samtidigt den grupp som utsätter andra. Jag skulle till och med vilja säga att de i än högre grad utsätter andra för denna förföljelse, det är nämligen sällan vi läser om attacker mot moskéer är judar misstänks ligga bakom. Det är också sällan vi kan höra hat- och glåpord yttras som kan knytas till judar riktade mot muslimer i Sverige. Ändå är det muslimer som utmålas som offer, en bild som är direkt felaktig. Den som förnekar det, förnekar verkligheten tyvärr. Det framgår av Uppdrag Gransknings reportage som du hittar nedan.

Samtidigt som araber eller muslimer utsätter andra för hatet sätter politiker i Europa med all rätt p för hatet mot dessa. Problemet är bara att om man ger en grupp skydd, men lämnar en annan i sticket bäddar man för att kritiken kommer från annat håll i varje fall. Svaret har blivit åtal, inskränkningar i demokratiska friheter som det fria ordet. Kritik har blivit kringskuret och allt mer omöjligt att uttala.

Problemet har varit hur man ser på ett problem. Om vi utgår från vad vissa ser som kritik, andra ser som hets mot folkgrupp måste man ställa sig frågan var gränsen går. Kritik måste vara tillåten, hets mot folkgrupp ska naturligtvis inte accepteras. Den här filosofiska och politiskt laddade frågan ställs just nu runt om i Europa. Viss vill gå längre, andra vill lägga locket på. I den spänningszon som uppstår mellan två synsätt, uppstår också konflikt om begrepp som hets mot folkgrupp.

Titta på det inslag som du kan se nedan. Det är ett tal som pastor James McConnell höll i våras och som är en kritik eller något mer mot islam. Där gick han till rätt hårt angrepp mot den och det samhälle som tillåter vad han ser som terrorister att etablera sig. Det värsta är att han delvis har rätt, den terrorism världen ser idag är muslimsk eller åtminstone säger sig vara islamsk. Han har också rätt i sin kritik mot att det är så kallade muslimer eller muslimer som förföljer kristna i Mellanöstern. Människor har blivit fördrivna och dödade i Syrien för sin tro t ex. Mer om detta i unvisit DN.

Samtidigt är talet ett angrepp som ställer frågan hur långt får man gå? James McConnell är åtalad för det och det har ställt saken på sin spets. Mer om det från engelskspråkiga BBC. Om nu James McConnell är skyldig till hets mot en religiös grupp, vad gör sig detta tal till då?

En intressant detalj är att det sista inlägget är inspelat i Adelaide i Australien och avsett för att läggas ut på nätet. Därmed inskränks alltså en persons rätt att tala om en religion i ett land, men en annan person kan verka ostört i ett annat land. Den ena balanserar på gränsen mellan kritik och hat, den andra har bara hat att delge världen. En åtalas för att lugna en grupp i Storbritannien, en annan får uppmärksamhet på nätet genom att det dessutom läggs upp på Youtube.

För att komplicera saken än mer har den ena gruppen stöd från vänstergrupper inte minst i vårt egna land. Den andra gruppen – judar – är av samma grupp allmänt hatad och utsatta för samma behandling som vi får vittnesmål om från Malmö också av vänstern. Exempel på detta är den så kallade konst Lars Hillersberg, sedan många år en gallionsfigur inom svensk vänster, ställde ut som starkt påminde om den propaganda mot judar som skapades i Tysk konst under 30-talet. Som svar på kritiken viftade konstnären själv bort det hela som ”en kampanj genomförd av Israellobbyn”. Mer om detta i Ivar Arpis ledare i SVD.

I Sverige har vi knappt en debatt, än mindre den kritik som måste riktas mot islam. Detta beror dels på deras koppling till vänstergrupper som så ofta rycker ut till undsättning också då man måste kritisera. Därmed kväver de den nödvändiga debatten. Men det är också så att vänsterns problemformuleringsmonopol har spelat denna grupp rakt i händerna.

Ingen debatt mår så bra av att man pekar finger som för att säga att ”håll käft”. Inte heller är en sidas lidande medan en annan glöms särskilt sunt. Det hela blir kontraproduktivt i slutänden Foto: Telegraph

Det är väl knappast någon slump att att detta problemformuleringsmonopol innefattar en beskrivning att det finns en förföljelse av muslimer. Men så fort kristna kommer på tal är det tystare än i graven. Judarnas situation har nu sent börjat uppmärksammas men är fortfarande dålig, för att inte säga katastrofal.

Nästa dimension som gör att frågan är så infekterad är ett annat faktum. Kritiken kommer underifrån, från ”vanligt” folk och uppfattas inte så sällan som vulgär och populistisk. Man vill gärna också utmåla den som ointelligent just därför att det är ”vanliga” människor som står för den. Ett exempel på detta är DN:s korkade artikel som med vetenskapens hjälp vill måla upp bilden av att ointelligenta människor också är fördomsfulla människor. Här hittar du den. Här hittar du dessutom en replik på den så kallade undersökningen från Forbes. Jag tog själv upp min kritik av DN-artikeln i följande inlägg.

Den andra sidan i konflikten som sliter sönder samhällen i den här frågan är den självutnämnda samt den politiska elit vi har utsett genom val, som intar en helt annan syn än den underifrån kommande. När Maimuna Abdullahi och Sara Bessa anklagade hela det etablerade samhället för att anamma fel syn på jihadresor väckte detta inga protester, länk till SVT här. Däremot när Zeliha Daglis artikel publicerades i Aftonbladet gick hela vänsterrörelsen i taket. Särskilt vänsterpartiets Rossana Dinamarca, Aron Etzler och Christina Höj Larsen gick upp i taket extra mycket i följande debattartikel i Aftonbladet.

Att tysta berättigad kritik men tillåta andra att uttala sig leder i slutänden bara till att problemen växer Foto: Sverigesradio

Här tolereras alltså ingen kritik av det man redan har bestämt sig för är rätt. Man använder alla tillgängliga medel för att föra ut propaganda om den ”rätta synen”. Avviker någon används kanalerna för att tillrättavisa. Hjälper inte det kan man som utväg via sociala media dra ihop pöbelhopen för en schyst liten trollbränning. Vi har nått fram till det som kallas ”åsiktskorridoren”.

Tillbaka till den första tråden om det imploderande Europa. Frågan är varför vi kröker rygg när vi borde stå rakryggade? Vi har över 2000 år av filosofisk och vetenskaplig utveckling att tacka vår kultur för. Några av världens och historiens främsta tänkare har formats av denna och ett bestående arv efter allt detta är grundprinciperna för demokrati för att inte tala om demokrati i sig självt.

Vad skulle vi ha att skämmas för? Att vi har ett mer fritt och tolerant samhälle än de muslimer kommer från? En historia full med blod men också stolta ögonblick när de bara kan peka på en dåtida storhet som i ett allmänt sönderfall ledde till kaos? En del postmodernister pekar ibland på att vi ska skämmas för att vår framgång bygger på rikedomarna genererade av slaveriet. Inget kan dock bli mer fel än den beskrivningen. Den arabiska slavhandeln varade både längre tid och var mer omfattande så då borde väl också dom med den logiken ställas till svars?

Uppenbarligen är det skuld, skam och självrannsakan vi stackare ska känna när det i själva verket är så att finger bör pekas på helt andra krafter. Foto: Wikipedia

För det första byggdes välstånd av 2000 års utveckling med start i Grekland och sedan vidare i Romarriket. Inte ens då Romarriket föll stagnerade den utvecklingen då mycket i dag tyder på att ”den mörka medeltiden” var allt annat än mörk. Inte heller var den så fattig och eländig som det ibland framhålls. Problemet då var snarare rigida samhällsstrukturer och en dålig fördelning av rikedomarna.

Nej, istället måste vi nog leta efter förklaringen till ryggradslösheten i det faktumet att vi är som man säger i USA ”Damned if you do and damned if you don’t”. Säger vi att vi inte känner skuld är vi rasister i twitterokratins och godhetsapostlarnas ögon. Säger vi att vi känner skuld är vi rasister i twitterokratins och godhetsapostlarnas ögon.

Låt mig säga så här, det kan aldrig vara rasism att kritisera det som måste kritiseras. Det kan heller aldrig vara rasism att kritisera när en sida är så rasistisk att människor inte längre vågar bo kvar i den stad där de föddes och levde. I jämförelse med det som händer i många av de här ”problemområdena” är ingenting rasism och det hjälper inte i den debatten att peka på fel företeelse.

Det är det som vi borde ta med oss för framtiden, inte att kröka rygg för en kraft som är mångdubbelt mycket mer rasistisk. Inget hat, hot eller missaktning mot någon eller något är okej i min värld. Det gäller också de som med dagens agenda kan söka säker hamn igen och igen. Visst förekommer islamofobi det förnekar jag inte, men ingen hjälps av en debatt som enbart handlar om en sida av myntet.

Det spelar ingen roll om det är högtalare, lågtalare eller vilken grupp som är talare. Alla måste få komma till tals på lika villkor och därför måste åsiktskorridoren städas ut, den börjar bli unken nu. Foto: Freepik

Löjesguiden nominerar idag den postmodernistiska debatten och åsiktskorridorens förespråkare till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni vill så gärna plocka godhetspoäng på att avslöja och exponera ondskan och det är väl bra. Det hade dock varit bättre om ni hade pekat finger på den riktiga ondskan, inte den inbillade. Det faktumet att ni har fått allt om bakfoten så till den milda grad att ni till och med rycker ut till försvar för det oförsvarbara gör er till formidabla kandidater till priset.”

Fler som bloggat om ämnet är:
Fnordspotting – Efter Köpenhamn: Aktuellt bjuder in islamist

 

Var Är De Nu?

Pete Seeger sjöng en gång låten ”Where Have All The Flowers Gone”. I den nämns texten ”where have all the young men gone” och det är inte utan att man ställer sig samma fråga fast med en twist. Man skulle kunna fråga ”where is all the lefties now”. För som alltid har populism andra regler än de gängse, vad som är smart att säga idag är dåligt imorgon t ex. En annan grundregel är att det man argumenterar emot, kan bli till nytta i andra sammanhang och det är det som nu har drabbat vänsterpartiet. Normalt kallas ju sånt hyckleri, men i populismens värld kan man aldrig vara säker.

Frågan på agendan handlar om alla de flyktingar som nu kommer hit. Naturligtvis ska de tas om hand om och få tak över huvudet. Men det är där kruxet börjar, behovet är större än antalet rum och lägenheter man kan komma över. Man skulle kunna säga att efterfrågan är större än tillgången. Detta har olika företag snappat upp och vips har man en lukrativ affärsverksamhet. Exemplet hittas i DN.

De företag som det berättas om i artikeln är bland annat Bert Karlsson-ägda Jokaros och riskkapitalägda Attendo som också äger vårdcentraler och hemtjänst. Bert Karlsson kunde på detta sätt fakturera Migrationsverket 131 miljoner kronor bara för det första halvåret i år! Motsvarande siffra för Attendo är 41,6 för första halvåret 2015. Det är delvis hit dina skattepengar går alltså. Jag är själv kluven, dels ser jag inget fel i att tjäna pengar men samtidigt är det på bekostnad av vård, skola och omsorg som mantrat alltid upprepar.

Pengar pengar pengar överallt pengar men när det gäller vad de ska gå till har vänsterpartiet en minst sagt schizofren inställning Foto: Theguardian

Men det är inte där som skon klämmer som värst, den ömma punkten heter istället vänsterpartiet. Det var ju partiet som gjorde ett stort propagandajippo i förra årets valrörelse där partiet marknadsförde sig som ”inte till salu”. Här är länken till partiets hemsida med programförklaringen på punkten vinster i välfärd. Den gången gällde dock debatten mest sjukvården och äldrevården, antagligen för att det stal mer ”hjärteknipar-poänger”.

Men nu har frågan alltså hamnat i ett annat läge, det är ju flyktingar vi talar om. Snart var man väl tvungen att välja väg, flyktinghjälp eller retorik? Man valde det första men det gör dem också till populister och hycklare. För vad var allt ståhej värt när det kom till kritan nu när man säljer sina ideal för en större sak?

Samtidigt som detta pågår kan man säga att ett annat drama utspelar sig i partiet. Amineh Kakabaveh gjorde det ingen fick göra i sin debattartikel i Expressen. I den kritiserade hon vissa företeelser som nu hade börjat dyka upp i förortens invandrartäta områden. Fundamentalisterna hon talade om och deras normer gjorde unga invandrarkvinnor till offer. Hon talade om förtrycket de fick utstå och de kulturella förtryckande mönster som nu flyttade in utan att svenska myndigheter eller politiker gjorde ett dugg åt detta.

Partiet har inte några som helst betänkligheter vad gäller att svika förortens tjejer. De blir nu istället blir offer åt fundamentalisterna, men feminister det är dom! Foto: Newsweek

I åsiktskorridorens förlovade land är dock detta som att tillbe satan helt öppet under gudstjänst i en katolsk kyrka. Alla godhetsapostlar vädrade morgonluft och dessa återfinns ju bland annat inom vänsterpartiet. Det hade med andra ord blivit dags för partiet att sälja sin själ en gång till och se till att hyckleriet fick ny kraft. Debattartikeln i Expressen signerad Rossana Dinamarca, Aron Etzler och Christina Höj Larsen var i otäckaste laget.

Det börjar så storslaget om hur toleranta man är, hur mycket debatten betyder och hur många grupper som deltar i kampen för en rättvis framtid. Däremot slutar det inte lika storstilat. Ett stycke som följande säger allt och mer:

”Däremot är vi inte är beredda att genom generaliseringar och ryktesspridning låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten. Om man vill lösa verkliga problem, är lättvindiga påståenden som antyder att reaktionära och patriarkala beteenden uteslutande är ”importerade”, en del av problemet – inte en del av lösningen.”

Fler än Mickey Spillane ägnar sig åt att utdela dödskyssar. De tre vänsterpartisternas svek är något av en milstolpe i svensk politisk historia Foto: Tradera

Dess innehåll och innebörd är ungefär som att säga: ”Debattera gärna, vi är så vidsynta men bara så länge du håller med oss och inte säger vissa saker rent ut”. Stycket var rena dödskyssen åt förortens tjejer som nu är fritt villebråd åt fundamentalisterna som i sin tur tackar för hjälpen. Ytterligare ett exempel alltså på ett parti som moraliskt sett är helt korrupt. För hur man än försöker bortförklara de dubbla budskapen och förhållningssätten, så är partiet inget annat än hycklarnas högborg.

Betänkt att de samtidigt som de nu vänder förortens tjejer ryggen, säger sig vara ”feminister”. Betänk också att de i vissa fall är för vissa bolag inom välfärden, men inte andra i andra delar av välfärden. Lite lustigt också att konstatera att just deras inskränkningar för välfärdens företag, ser till att göra det i den sektor som sysselsätter mest kvinnor. Därmed sviks denna grupp igen då en hel del av sjukvårdsföretagen anställer, försörjer och ger kvinnor en meningsfull tillvaro. Inte så få gånger är dessa kvinnor som har kommit ut på arbetsmarknaden dessutom invandrarkvinnor. I fråga efter fråga, förslag efter förslag vänder de alltså just kvinnorna ryggen igen och igen.

Uppenbarligen lyssnade inte vänsterpartiet på Glenn Ford för det var ju precis det man gjorde. Förortstjejerna, Kvinnorna, Invandrarna, Zeliha Dagli och Amineh Kakabaveh personligen och fler är några av dem som nu fått se partiet vända dem ryggen
Foto: Wikipedia

Löjesguiden nominerar idag Vänsterpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ingen kan som ni hyckla i fråga efter fråga. I ena stunden är ni emot vinster, i nästa för eftersom det bidrar till att lösa problemen i en annan fråga som flyktingboende. Ni kallar er dessutom feminister men har beröringsskräck så fort sanningen uppdagas. Partiet är helt enkelt som det gamla ordspråket: ”Sanningen är en sällsynt rätt, så fort den kommer på bordet är det ingen som vill veta av den”. Ni är därför ytterst värdiga en nominering och har gjort er väl förtjänta av denna.”

Mer om vänsterpartiets i det närmaste ohejdbara vänsterpopulism kan man läsa om på Fnordspotting.

Oj, Var Tog Feministerna Vägen?

Plötsligt är de som försvunna, de är liksom bortsopade från jordens yta och finns överhuvud taget inte i närheten. Här har de frågan som är så brännande att den borde tas upp i alla feministiska sammanhang, ändå är det förvånansvärt tyst. Historien som kommer att berättas innehåller alla de klassiska ingredienserna och har alla de smaskiga detaljer alla feminister borde se som en våt dröm. Ändå tiger de, det är som om de personer som kommer att berättas om inte ens fanns.

Tensta, Rinkeby, Hallunda, Biskopsgården, Rosengård – listan över så kallade problemområden går att göras lång. De här stadsdelarna präglas av utanförskap, bidragsberoende i kölvattnet på hög arbetslöshet och ökande radikalisering i religiösa kretsar. Framför allt är det muslimska grupperingar som med en hårdför agenda har flyttat fram sina positioner. Exemplet Hizb-ut-Tahrir som det berättas om i Sydsvenskan är ett parti vars agenda är att skapa ett världsomspännande kalifat grundat på sharialagar. Oavsett om vi är muslimer eller inte ska vi alltså tvingas att leva efter de regler partiet anser rättfärdiga. De är nu på gång att etablera sig i Sverige.

Svenska feminister, Monty Python och svensk vänster har en sak gemensamt – ibland spelar de idioter. När nu delar av de egna gör sig till talesmän för det oresonliga blir responsen ingen, fientlig eller rent absurd. Foto: Wikipedia

Det har också lett till att vissa debattörer som Maimuna Abdullahi och Sara Bessa har försökt att trivialisera det oerhörda som händer i vår tid nämligen så kallade jihad-resor. I följande artikel från SVT Opinion hittar de nya kreativa idéer för att ursäkta det oursäktbara och skäl till att hindra att sådana resor sker. De två drar sig till och med inte för att kalla de som nu reser ner för att utföra ett vidrigt värv för ”politiserade svenska muslimer” i artikeln. Kanske dags för en offentlig avbön?

Det de två reagerar på är upprop som detta i Dagens Arena som kräver ett stopp på resorna som om ett sådant krav skulle vara fel. De reagerar också på regeringens arbete med en nationell handlingsplan mot våldsbejakande extremism som om detta skulle vara galet. Också att kräva ett indragande av pass och kanske också medborgarskapet för dem som reser ner som Lars Adaktusson krävde i DN är tydligen alldeles fel ute. Regeringens arbete att försöka motverka terrorresor med ett register som SVD kunde rapportera faller i god jord hos de båda.

Så fort någon närmar sig pudelns kärna finns det de som genast är där och ser till att hela ämnet blir enkelriktat. Vissa debatter blir förbjudna och den som bryter detta tabu straffas likt Amineh Kakabaveh Foto: Free Photos

Radikaliseringen har alltså lett till att kvinnor trakasseras i de förorter där de radikala har etablerat sig. Flickor och kvinnor har uppmanats och trakasserats till att bära slöja. De har vidare mer eller mindre utegångsförbud efter mörkrets inbrott. I båda fallen alltså klara ingrepp i deras frihet som vi andra tar för självklar. Man skulle ju kunna förledas att tro att både politiska partier och feminister skyndade ut till dessas försvar men icke så. Från de kretsarna har det antingen varit tyst eller så har de gett sig på offren! (??????!!!!!).

Två av dessa är miljöpartisten Manijeh Mehdiyar och Maimuna Abdullahi som är socionom och debattör. I följande debattartikel i Expressen drar de båda den fantastiska slutsatsen att problematiseringen av förorten är rasism, islamofobi och ett resultat av västerländsk kvinnofientlighet. De anklagar också indirekt Amineh Kakabaveh för att sprida felaktigheter i den artikel ni hittar länken till nedan. Den är fantastisk i all sin felaktighet, men det gör den läsvärd på ett nästan tragikomiskt sätt. Man kan nog inte räkna med högre nivå på debatten än så här från dagens miljöparti. Mer om den missriktade feminismen i miljöpartiet kan Fnordspotting delge den intresserade.

Debattens enda vinnare är debattens dödgrävare. Stupiditeten i konceptet blir alltså att debattklimatet gynnar de som inte vill ha en debatt om vissa saker och som gör vad som helst för att stoppa den. Foto: Posters

Artikeln som föranledde svaret skrevs i samma tidning av Amineh Kakabaveh vänsterpartistisk riksdagskvinna. Också Nalin Pekgul, före detta socialdemokratisk riksdagsledamot, har skrivit om samma problematik som här i Expressen och här på SVT:s sajt där det också finns en intervju. De två försökte belysa kvinnors utsatta situation i förorten och för det fick de inget annat än skit. Det är med andra ord en upp och nervänd agenda som belyser fel saker men sopar undan det som borde belysas. Fel agenda har Tidningen Metro för jämnan och mer om det kan Susanna’s Crowbar berätta om.

Det var dock Kakabaveh som hamnade i hetluften med de påhopp som alltså kom rätt snart efter hennes artikel. De annars så feministiska krafterna i mp svarade alltså genom att skicka ut Mehdiyar och Abdullahi för att ”hjälpa” en medsyster att se allt på det rätta sättet. Socialdemokraterna teg och vänsterpartiet – Kakabavehs moderparti – reagerade nog mest underligt av dem alla. Istället för att stå upp för en medsyster, kastade de henne under bussen när de två partikamraterna Christina Höj Larsen och Ali Esbati retweetade fiendesidans Tweet, inte partikamratens. Det är inte första gången Kakabaveh har motarbetats internt. Också hennes engagemang mot hedersvåld har stött på patrull som man kan läsa om i ledaren i Expressen.

När ”fel” debattör hamnar i hetluften är det som om till och med de egna vänder dig ryggen. Här gäller det att säga ”rätt” saker, annars får det vara Foto: Wikipedida

Från feministerna på Södermalm hörs alltså ingenting. Från de ”feministiska” partierna kommer bara försvar och allehanda dumheter som knappast gynnar en seriös debatt. Enskilda debattörer som i eller utanför sina partiramar tar parti för de fundamentalistiska krafterna är kanske inte det som behövs vare sig i en infekterad eller rumsren debatt. Vad debatten däremot behöver är att tillse att vi får prata om problemen utan att detta möts med direkt fientlighet. Om inte en debatt kan föras där ALLA argument och åsikter får plats, kommer istället betydligt mer mörka krafter kunna vinna än mer mark och det gynnar vare sig anhängare eller motståndare till någonting.

Den enda anledningen till deras tystnad är att det är ”fel” partier som står för påhoppen. Det är dessutom en del kvinnor och gud förbjude en del är muslimer också och då får man vare sig ifrågasätta eller kritisera. Detta trots att alltså flera inlägg i debatten förtjänar just kritik. Det är ju vänsteridéer som feminismen identifierar sig med trots fåfänga försök från både Anna Kinberg Batra och Maria Arnholm att påskina att det skulle finnas en liberal feminism. När nu ”fel” personer går ut och blir gallionsfigurer för det kvinnohat historien är fullusad av, gäller det att välja sida i striden. Tystnaden i sig är både ett medgivande och en dementi till två sidor som är talande i sig.

Kritisera rätt företeelse och du möts med ryggdunk och glada tillrop. Kritisera fel saker och du är evigt fördömd. Fingerpekning och Breiviks-associationer är lönen för den mödan. Foto: Theguardian

Löjesguiden nominerar idag svenska feminister till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Med en galen agenda kan man gå hur fel och långt som helst. Dagens exempel visar att ni är durkdrivna i den grenen. Ingenstans försvaras med sådan frenesi allt det som är fel, då ni däremot konkret behövs är ni helt frånvarande. Unga tjejer i förorten med muslimsk tillhörighet sviks, de som larmar om missförhållandena kvävs och debatten om problemen läggs på is eller tystas. Det är resultatet av den galenskap som kallas svensk feminism. Också de partier som rider så högt på denna nya statskyrka är fördömda då också de visar sig vara allt annat än bredvilliga inför problematiken. Svensk vänster har därmed visat sitt rätta ansikte där ”solidaritet” och ”medkänsla” bara är ord man svänger sig med. Innehåll och mening saknas däremot i grunden.”