Mytbildning

Jag har skällt rätt mycket på svensk vänster så det är för balansens skull mer än dags att rikta blicken åt höger också. Det är nämligen inte bara vänstern som sysslar med dikeskörningar, även högern har sina stunder då man kan börja undra över sakers tillstånd. Ett av dessa områden är mytbildningar. En borgerlig mytbildning är att konkurrens leder till sänkta priser och det är den bilden jag tänkte skriva om idag.

Episka bilkraschar är inte enbart sossarna förunnat, också borgerligheten har sina moderna myter att brottas mot Foto: ”Accident Nehoda Uherský Brod 2” by Ervín Pospíšil – Wikimedia

Det är för det första så att riktig konkurrens är satt på undantag i Sverige, så har det varit länge. De stora dominerar och de små sväljs eller går under därför att de stora dumpar priserna eller sysslar med rena skumraskaffärer. Nyligen kunde t ex Södertäljeborna ”glatt” konstatera att det lilla lokala bredbandsbolaget Sesam nu knuffas ut ur fastighet efter fastighet av de stora. Telia som är statligt är inte ett dugg bättre i det sammanhanget trots vänsterns försäkringar om att om staten äger allt så blir allt så mycket mer etiskt, demokratiskt och bra. Också de andra stora aktörerna beter sig lokalt likadant.

Det som har hänt i det fallet är att man utnyttjar ett kryphål i lagstiftningen där hyresfastigheter kan undantas från principen att kunden har rätt att välja. Kunden är i det fallet fastighetsägaren och vill denne ha monopol för Telia eller Comhem, så blir det så. Svenska nyhetsförmedlare har som vanligt reagerat med en gäspning. Faktum är dock att Telia kickar ut konkurrenter för att kunna lägga beslag på en marknad för egen räkning. I nästa steg höjer de priserna för de ”frivilliga” kunderna och tjänar därmed än mer pengar åt staten som ska gå till allt annat än vård skola och omsorg trots löften om motsatsen.

Alla vill utnyttja kryphålen för profiten är enorm, få fastnar däremot i de verktyg – i detta fall lagens långa arm – som ska hålla efter så i stort är brottsligheten straffri Foto: Free Photos

Reagerade med en gäspning gjorde också förre finansmarknadsministern Peter Norman när jag skickade mail och frågade om det var förenligt med etisk sed och bruk i statliga bolag att bete sig som Telia. Inget intresse alltså. Detta trots att en lokal konkurrent till Telia nu kraftigt kringskars möjligheten att tävla på lika villkor. Ändå finns fenomenet. De små får nöja sig med smulorna trots att de många gånger är bättre än de stora elefanterna. De stora kan med sina ekonomiska muskler lägga under sig det mesta utan hinder och ibland till och med utnyttja korkad och verkningslös lagstiftning.

Många gånger beror dessutom statsmaktens passivitet på att man själv tjänar grova pengar på förfarandet. Också de privata bolagen är mer än villiga att ingå i den smutsiga hanteringen. Alla tjänar ju på det och ingen har förmågan att hålla efter på ett sånt sätt att det är avskräckande. Blå Tågets slagdänga ”Staten Och Kapitalet” där det sjungs om hur staten sitter i samma båt som storkapitalet är därmed besannad.

Telia är ju till 100% ägt av staten och aktiebolagiserat så att vi som medborgare inte har den minsta insyn. Bolaget är en kassako för statskassan så intresset att se till att regler följs lär nog vara svalt. Så låt oss se det för vad det är, statligt ägande är många gånger ett hyckleri i storformat. Men så är begreppet ”fri konkurrens”, sanningen är att den finns men är begränsad därför att folk, företag – både statliga och privata – tjänar på det.

Att mjölka röstboskapet på pengar har numer blivit en sport både för stat, kommun och det privata. ”Konkurrens” är ordet man slänger sig med för att det hela ska låta tjusigt och bra Foto: ”BIrkholm.3” by User:Erik – Wikimedia

Vi går genast över till exempel två på hur man inskränker konkurrens. Av någon anledning har mineralvatten blivit en lukrativ affär. I nio fall av tio är det ju bara vanligt kranvatten med kolsyra som säljs för dyra pengar. Marginalen, dvs hur mycket man tjänar oftast uttryckt i procent, är oftast svindlande. Utgår man från kostnaden på kranvatten, här hittar du en uppställning på detta från Privata Affärer, finner man att kostnaden varierar från 6,5 öre per liter till 22 öre per liter beroende på var man bor.

Om en fabrikant betalar 10 öre per liter plus kostnad för aluminiumburk, kolsyrning och transport och kan sälja en burk för 3 kronor plus moms, har denna gjort en rätt ansenlig vinst på kuppen. Det är med andra ord extremt lukrativt. Inte undra på då att man vill ha bort all konkurrens för det är det som händer just nu.

Det går till så att man åker runt och kollar sortimentet på framför allt lunchrestauranger. Upptäcker man att dessa har konkurrentens märke, ber man dem ta bort detta om man vill sälja andra drycker ur tillverkarens sortiment. Går man inte med på detta hotas restaurangerna av indragning av den andra populära drycken vilket skulle innebära katastrof för deras försäljning. De har till sist inget val än att ta bort det misshagliga kolsyrade kranvattnet för att ersätta det med tillverkarens egna lika kolsyrade kranvatten.

Nästa stora slagfält för konkurrens är kolsyrat kranvatten som är extremt lönande. Inte undra på att man tar till otillåtna medel för att lägga under sig marknaden. När ingen gör något åt det är det naturligtvis än mer frestande Foto: Wikimedia

På större restauranger erbjuder man rabatter om dessa tar in hela sortimentet från en tillverkare. Man får bättre inköpspris på ölen, läskedryckerna och kranvattnet som maskerats till något tjusigt det inte är. Det vill säga restaurangen kan också tjäna på att ta in hela sortiment när deras marginal ökar. Det sker dock till priset av att alla konkurrerande märken nu har tagits bort. Därmed har man inskränkt konkurrensen igen.

Hur svarar samhället på det här, det borde ju ligga i deras intresse att upprätthålla det som är lag – i detta fallet konkurrenslagstiftning? Här får man komma ihåg att EU har en gemensam lagstiftning på området. Alla medlemsländerna är tvungna att anpassa sig till denna med ett gemensamt regelverk. Sedan vårat inträde har lagstiftningen skärpts, före inträdet var vår egna lagstiftning minst sagt verkningslös. Hur det borde fungera numer hittar du i en artikel från Lag 24 Se.

Tyvärr får man konstatera, så är trots skärpningen vårt land en avart i sammanhanget. Det beror kanske delvis på reglerna och att dessa har kryphål som går att utnyttja, men det beror främst på att den myndighet – konkurrensverket – som är satta att bevaka reglerna mer än sällan är flera steg efter eller rent av lata. Inkompetensen hos det här verket och andra beror på statens policy i framför allt lönefrågor. Det är där vi måste börja för att se varför staten och det övriga offentliga är så ineffektivt.

Som man agnar får man napp (?). Vill man inte betala skäliga löner kommer heller inte kompetensen i statlig verksamhet att öka Foto: ”NevermindCoverSpoof” av Pål Nordseth – Wikimedia Commons

Som ni vet var staten från början när den byggdes upp inte en jätteapparat med massor med pengar. Länge var man tvungen att hushålla, men på fyrtiotalets slut och femtiotalets inledning tog Sverige ett kraftigt skutt framåt och statsapparaten började växa i takt med att skatteinkomsterna ökade. Fortfarande än idag för man och förde också då, en lönepolitik som var åtstramande för dem som jobbade i offentlig förvaltning. Man såg till och med till att skapa en statligt arbetsgivarorganisation – Statens Arbetsgivarverk (SAV) – vars uppgift var att hålla statens lönekostnader nere.

Resultatet blev en låglönepolitik vi fortfarande ser t ex inom sjukvården men också i annan förvaltning och i verk. Tjänstemän tjänade länge rätt lite i både statlig och kommunal förvaltning men så hände något. Detta något hette 80-talet och tidens melodi var ”get rich”. Sakta började vissa chefstjänstemäns löner att öka men för många andra stod det still. Den situationen blev en rätt destruktiv affär. För tänk dig att du har utbildning upp över öronen, jobb som är både krävande och ansvarsfyllt men har en lön som är mindre än många inom klassiska knegaryrken.

T ex kunde en skattejurist som ingångslön ha mindre betalt än en sopåkare. Utbildning lönade sig delvis inte längre, i varje fall inte om man valde en karriär inom det offentliga. Det var först en bit in på nittiotalet som lönekarusellen satte igång och då främst bland de högre tjänstemännen och generaldirektörerna. Också i de bolag som hade aktiebolagiserats med det offentliga som ensam ägare satte löneökningarna igång. Men för de flest i offentlig förvaltning var det fortfarande underbetalning som gällde, där är vi delvis än idag. Betalar man inte konkurrenskraftiga löner, lockar man inte heller till sig kompetensen – enkel matematik.

Den enkla sanningen är att staten inte får ekvationen att gå ihop. Ambitionen är hög men förmågan att generera pengar begränsad, det är därför också dom bryter mot lagen
Foto: Svenska Yle

En snedvriden lönebildning och underbetalda personal är en rätt potent kombination och det ledde snart till nästa steg. Näringslivet som delvis konkurrerar om samma personers tjänster, hade alltid bättre betalt. Nu började den stora flykten från offentlig förvaltning till det privata.

Ett exempel var skattejurister som på 80-90-talet betalades högre löner för att byta sida, anledningen var att man ville utnyttja kryphålen i skattelagstiftningen till sin fördel. Resultatet blev att offentlig förvaltning stod med de minst skickade kvar och de mest lämpade gick till näringslivet. Det blev helt enkelt tvärstopp i flera verksamheter och där står vi nu, dålig kontroll och samtidigt en ökad aktivitet för att minska konkurrensen. Men i borgerlighetens värld är konkurrens sunt, men man gör inget för att understödja den trots att exemplen på konkurrensinskränkningarna är vanligare än vi tror.

Borgerligheten har alltså missat en viktig faktor i det här fallet. Vill man låta trovärdig måste man börja med att återupprätta det som havererat dvs konkurrensen. Det duger inte att tala om det, men inte göra något för att stärka möjligheterna att få till rättvisa villkor. Så länge man inte gör det lär de som tjänar stora pengar på att bryta mot lagar fortsätta med detta, det lönar ju sig. Och så länge man inte börjar med det arbetet är man per definition bara en vanligt hycklare. Det vore också på sin plats om EU ingrep i fallet Sverige då vi och några länder till spelar i gärdsgårdsserien på det här området.

Pinocchio står staty i Italienska Pescia. Det är kanske dags att resa en kopia av samma staty i Sverige dedicerad till våra politiker av alla partifärger som spelar med i spelet om medborgarnas pengar? Foto: ”Collodi Pinocchio” by Adrian Michael – Wikimedia

Löjesguiden nominerar idag den samlade borgerligheten till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det är väldigt positivt att kunna konstatera att man månar om en sån sak som konkurrens, det är faktiskt vad Sverige behöver. Men det vore lika positivt och kanske till och med mer så om man backade upp sina stolta paroller med faktiska åtgärder. Så länge man pratar om ett problem som faktiskt är reellt, lär inget ändras. Det är först när man lägger fram en plan på hur man ska komma åt detta som man kan göra något konstruktivt. Till dess är det bara fagra förhoppningar och tomma ord dessvärre.”