Bland ormar och orättvis kritik

I förra veckan riktade ju Veronica Palm kritik (Expressen; Archive) mot stormen om Åsa Romsons ledarstil både som Miljöpartiets ledare såväl som hennes roll som Miljöminister. De senaste veckornas turbulens har ju skapat ett veritabelt drev mot Åsa Romson men också mot Gustav Fridolin och Miljöpartiet. Det enda i artikeln som gick att ta fasta på, var just att Gustav Fridolin har kommit billigt undan. Därför ska nu sökarljuset riktas mot också Fridolin och hans misslyckande.

”Gustav Fridolin är en orm” (Expressen; Archive), de hårda orden fälldes en gång av Leif GW Persson. Så småningom ångrade (Aftonbladet; Archive) han sina omdömen, men karaktärsbeskrivningen fanns fortfarande där. Så är då Gustav Fridolin en ”orm”? Nej, det är han säker inte (?), men han är däremot en ledare som har misslyckats på en rad punkter. Ormar är nämligen betydligt trevligare djur än deras rykte vill göra gällande, det kan däremot ingen miljöpartist beskyllas för att vara.

Är det en symbol för Miljöpartiet? Är det Gustav Fridolin? Nej, bara en liknelse gjord av Leif GW Persson! Vad han hade emot ormar kan man förstås undra, för att jämföra Fridolin med en orm var orättvist mot ormen Foto: CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=108701

Om vi börjar med politiken och ställningstaganden så har mp misslyckats (SVD) i minst fem frågor. Förbifart Stockholm, Brunkol, Brommas vara eller icke vara, flyktingpolitiken och försvarsfrågan med Nato-frågan som en ovälkommen het potatis är några av de frågor där Mp och språkrören har fått ge med sig. ”Samarbetsregeringen” som Stefan Löfven så stolt deklarerade, har alltså av allt fler Miljöpartister börjat ses som ”samman-brottsregeringen”. Flera mycket smärtsamma beslut, är fortfarande ett stigma för partiet.

Språkrören har helt enkelt varit dåliga på att balansera partiets frågor mot det man har fått ut. Många anser att de har fått ge men inte kunnat ta. Språkrören har också varit dåliga på att förklara varför dessa misslyckanden har skett. De har helt enkelt bara lagt locket på så fort ett nytt misslyckande har uppdagats. Snart har hela cirkusen kring språkrören uppstått då en fråga för mycket har gått åt pipsvängen och svaren om varför som vanligt uteblivit.

Sanningen är att Miljöpartiet som samarbetspartner har setts som svagt av Löfven, och han har därför valt att köra över dem. I flera frågor har detta skett med motiveringen att det inte är samhällsnyttigt. Det tydligaste tecknet på det är Brunkolsfrågan där Mp ville behålla dagbrotten, men låta bli att bryta en enda kolbit. Enorma värden för skattebetalarna skulle alltså gått förlorade. Gustav Fridolin var ju den som för Mp:s räkning målade in sig längst i hörnet när han la upp en brunkolsbit i debatt på SVT och dyrt lovade att inget skulle brytas.

Brunkol kanske inte ska brytas, definitivt inte heller politiska löften. För det hela slutade naturligtvis som man skulle kunnat förmoda. Försäljning (SVT; Archive) genom Vattenfall som ägare som ett företagsbeslut regeringen hade lite med att göra var ett faktum. Vid det här laget fanns nog också en rätt stor frustration hos Socialdemokraterna. Nästa fråga, kärnkraften, ligger som en våt filt över samarbetet och också där kommer Stefan att bli tagen i örat av främst LO och fackförbunden (Arbetet; Archive) om han inte gör något.

Partiet har alltså i flera frågor målat in sig i hörnet. Det är ju alltid lätt att villkora och därmed utlova en rad saker. Att däremot kunna fullfölja utlovade löften och omsätta dem går bra om man regerar ensam. Som däremot Miljöpartiet har fått erfara, är det mindre lätt när man har en samarbetspartner. När man som mp dessutom allt mer börjar se sam- arbetet som ett problem och motpartnern gör detsamma, är problemet uppenbart. Allt för att man villkorade politiken så att möjligheten att backa ur nära nog var noll till sist.

Partiet har gått från att vara idealistiskt parti som har kunnat slänga ur sig vilka  dumheter som helst, till att bli ett som måste ta ansvar. Dessutom har de fått upptäcka att det är en sak att tycka, men en annan att kunna genomföra. Det har alltså varit en stor skillnad för partiet mellan att driva oppositionspolitik och att nu ta ansvar för en regerings hela politik. Ansvarstagandet har ibland lyst med sin frånvaro som i kärnkraftsfrågan, men allt som oftast har det även kärvat i verklighetsförankringen som i brunkolsfrågan.

Tittar man sen på de individuella insatserna för språkrören finns det en sak som det kommer att riktas mycket och helt riktig kritik mot Gustav Fridolin för. Inte heller han har åstadkommit så mycket. Det började med det kaxiga och storvulna löftet om att skolan (Aftonbladet; Archive) skulle fixas på 100 dagar. Nu 450 dagar efter uttalandet, har lite eller inget fixats. Skolan får fortfarande underkänt (allastudier.se), men det går knappast längre att använda lärarna som syndabockar (DN Debatt; Archive).

Problemen ökar, men ingen löser dessa alltså. Inget bra recept på framgång och Fridolin har helt riktigt fått äta upp sitt kavata uttalande. Fortfarande har han mycket att bevisa, men som det tycks väldigt lite att backa upp med. Både kunskap och ledarskap tycks saknas och vore statsministern inte den ryggradslösa ledare han är, borde Fridolin ha bytts ut enbart av det skälet. Detta har inte hänt och därför är skolan ett fortsatt misslyckande som kommer att kasta en lång skugga över Fridolin, däremot inte över statsministern.

Nej det är inte Fridolin iklädd peruk i badet! Trots det finns många likheter med Jayne Mansfield. Fagra löften och lockrop med ekivoka inslag, men så lite som sen infrias. Mansfields filmer är inte vidare underhållande och det är inte Fridolins politik heller. Inte ens hans framträdanden är längre roande. Foto: Wikimedia Commons – Filmaffischen till filmen ”Promises! Promises!”

Gustav Fridolins politiska misslyckanden stannar dock inte i skolans värld. Som Utbildningsminister är han ju högsta ansvarige på sitt departement och också ansvarig för detta inför regeringen. Sakta men säkert visar det sig dock att han har misslyckats också med detta. Följande artikel (Expressen; Archive) talar om kaos på departementsnivå. I den soppan som har skapats, har flera tongivande chefer har sagt upp sig. En av dem efter ”meningsskiljaktigheter” och dessutom med nästan omedelbar verkan.

Det talas i artikeln om Fridolins brist på erfarenhet såväl som organisatoriska problem. De senare skulle ligga i att där man under Alliansen hade en ansvarig för skolfrågan – Jan Björklund (då Fp, nu L) – nu har departementet tre chefer. Aida Hadzialic är ansvarig för gymnasiefrågor och Helene Hellmark Knutsson är ansvarig för högre studier samt forskning. Gustav Fridolin är den som basar över allt och tillsammans med Hadzialic är ansvarig för gymnasiefrågor.

Här har statsministern valt att skapa en rörig organisation med en ansvarig för verksamheten som uppenbarligen inte klarar jobbet eller är mogen att ta sig an den. Skuggan borde alltså vila över statsministern som därmed har visat sig dålig på ytterligare ett område – det organisatoriska. Att statsministern inte heller har reagerat på att kaoset på departementet har eskalerat där flera personer sagt upp sig, är också det extremt anmärkningsvärt. Det övergripande ansvaret är ju trots allt (?) hans!

Ja kritiken har varit orättvis, det erkänner jag Veronica. Den har ju drabbat för få personer! Förutom Romson borde Fridolin ha hudflängts för länge sedan. När man inte ens förstår hur kränkta (Aftonbladet; Archive) kvinnor har blivit över ett fenomen som att inte hälsa i hand, borde kanske också Fridolin bytas ut. Det här helt enkelt för mycket han inte förstår eller klarar av för att det ska kunna kännas stabilt att ha som partiledare eller som minister i en regering.

Kritiken borde finnas där hela tiden och åt alla inom mp, för faktum är att hela partiet har misslyckats. Att de dessutom har två språkrör som inte klarat sin uppgift har definitivt bidragit. Men också statsministern måste ses som skyldig till det som nu händer. Han lär däremot kunna smita bakom ryggen på de två kritiserade, för honom finns ingen brist i den egna regeringen eller politiken. Foto: Wikimedia Commons

Statsministern borde fått löpa gatlopp för dålig organisation och uruselt ledarskap, men har mirakulöst nog sluppit från detta. Dålig uppstyrning och en konstant oförmåga att lyssna på varningsklockorna som också borde ha ringt i hans närvaro, kan man ha många kritiska tankar om. Att som han nära nog medvetet låta ett helt departement haverera är på gränsen till defaitistiskt. Få saker är så tydliga som att också Löfven är en osedvanligt dålig ledare!

Att Löfvens underlydande i tid och otid får fortsätta sitt dåliga arbete med det undermåliga resultat som nu föreligger på skolans område, är i bästa fall ren klumpighet. I sämsta fall är det ett tecken på att också Löfven borde stämplas för vad han är. Att kräva både Fridolins och Löfvens avgång känns som ett understatement där okvädesorden borde hagla. Dags att rösta fram en ny regering, det borde ha skett redan hösten 2014!

När man så summerar den kökkenmödding som kallas ”regeringen”, är det en bister och gråkall läsning. Främst är det krisen i Mp, men också statsministerns ovilja att förstå och oförmåga att leda som ställer till det. Dödskyssen åt Miljöpartiet kan mycket väl redan vara levererad. Hur ska man annars tolka LO-pampen Karl Petter Thorwaldssons när man analyserar budskapet i hans första maj-tal?

I förra helgen var det som bekant första maj och en av talarna var Karl Petter Thorwaldsson. I sitt tal förde han fram något som borde fått alla att flämta, LO och dess medlemmar (som om Karl Petter ens brytt sig om att fråga dessa!) gillar inte Miljöpartiet (Expressen; Archive). Detta ska utläsas som om att Karl Petter Thorwaldsson inte tycker om Mp, det är ju fackets motsvarighet till påven vi talar om. Partiets dagar i regeringen kan alltså vara räknade. Är det någon annan än miljöpartister som skulle sörja detta?

Är det LO som nu första maj har levererat dödskyssen åt mp? Man kan undra efter Karl Petter Thorwaldssons tal. Klart är i varje fall att mp kan utveckla sig till en fullt utblommad regeringskris. Foto: Av Enfo – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=26156379

Löjesguiden är tillbaka i samma gamla fåra när den nominerar regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Säger det inte allt när man läser mellan raderna? Hade ni någon självinsikt hade ni avgått innan ni tillträdde, men nu brinner säkert lågan att regera starkare än självinsikten. Det gör er till formstarka kandidater till priset.”

Också Gustav Fridolin ska få en känga i form av en kandidatur till foliehatten. Motiveringen lyder: ”Ett misslyckande är ett misslyckande och aldrig har väl detta varit mer tydligt än i ditt fall. Misslyckanden när du målat in dig i politiska hörn som det är svårare att ta sig ur, i ditt ministerutövande och i flera sakfrågor är så här långt facit. Det gör dig till en självskriven kandidat till priset.”

Utförsbacken I Raketfart

DN har snabbt blivit ett tillhåll för det jag hatar allra allra mest, den politiska konformismen. Den åsiktskorridor där tanken som borde vara fri, stängs in och minimeras till något som troligen skulle försvinna helt i den nålfiltsmatta som täcker denna korridors golv. På  tidningens sidor trängs snart sagt alla Sveriges mest pk:istiska journalister om att få framföra den ena tesen efter den andra som alla omges av en aura av Sovjetgalenskap. Den sjunker längre och längre ner i ett moras av misandri, DDR-inspirerat frihetsideal och statssocialistiska små tankegångar som får vem som helst att vilja emigrera. När tidningen inte själv producerar sina tankevurpor, står ytterligare en kader av välvilliga och nyttiga idioter i kö om att få uttrycka sina lika lågstående idéer. Förvånansvärt många av dessa kommer från vår ”fria” och oberoende forskning. Ett inte alltför konstigt förhållande eftersom forskning  i dagens Sverige i sina delar är en hemvist för politiskt och ideologiskt färgad tankegods som vi känner igen allt för väl. Tidningen håller helt enkelt på att lida den intellektuella sotdöden. Likt den bulldogg den är, släpper den naturligtvis inte greppet och istället presenteras i söndagens utgåva ytterligare en av alla dessa begåvade och väl genomtänkta artiklar.

Den senaste i raden utgåvor av detta i ord förtäckta Sovjettänket publicerades i söndagens DN under rubriken ”debatt”. Jag använder citattecken eftersom jag känner att ordet ”debatt” i DN:s värld har antagit en karaktär som snarare andas ”dekret”. De två artikelförfattarna, Stefan Jonsson – professor i etnicitet  vid Linköpings Universitet och Elena Namli – professor i etik vid Uppsala Universitet, har båda skapat en om möjligt än vidrigare skapelse än den artikel som SVD publicerad i lördagens utgåva. Den andades ju yrkes- och åsiktsinskränkningar i skolan som jag skrev om i blogginlägget  ”Utförsbacken”.

Elena Namli skrev artikeln……..Foto:SVT

……tillsammans med Stefan Jonsson Foto: DN

Redan i inledningen av artikeln som handlar om hur SD ska bemötas av etablissemanget (vad annars?), ställs frågorna på sin spets. Hur ska valresultatet hanteras? Hur ska man inom etablissemanget (läs: svensk vänster; författarens anmärkning och åsikt) förhålla sig till att SD fick tretton procent av väljarnas röster? Ska man ens respektera detta val?
Svaret kan bara bli ett Stefan:
I en demokrati är tanken att man ska lyssna lika mycket på andra, som man lyssnar på de med likartade åsikter eller sig själv. Man diskuterar och debatterar, men man förbjuder inte och man försöker absolut inte att nervärdera folks val. Tanken på att folk har rätt att uttrycka tankar och idéer, är i en demokratisk stat okränkbar.

I grundlagen finns dessutom en portalparagraf som lyder: ”All offentlig makt utgår från folket”. Det står med andra ord INTE: ”All offentlig makt utgår från Södermalm eller därifrån man kan hitta likasinnade. Journalister, pseudoprofessorer, proffstyckare och kravallkombattanter är en liten klick befolkningen med den självklara rätten att bestämma allt, även över de kretiner som röstar på SD”. Jag tycker det verkar som om ni båda – Stefan och Elena – behöver damma av kunskaperna om demokrati och dess olika grundbultar.

Artikelförfattarnas syn på demokrati? Foto: Göransalltmöjligt

Dessutom passar Stefan och Elena på att göra våld på definitioner vilket får ödesdigra konsekvenser. I följande stycke anar man en drastisk förändring av begreppet rasism som genast skärper till vem som är och inte är detta:
”Huruvida det är etnicitet, kultur eller religion som påstås göra människor olika spelar här mindre roll. Det avgörande är att olikheterna ursäktar eller rent av uppmuntrar till att vissa utesluts från rättigheter som andra har. Denna rasism existerar och växer i dagens Sverige. Den drabbar invandrare och flyktingar liksom unga svenskar som växer upp i segregerade områden och av många ”medborgare” uppfattas som icke-svenskar.”

Låt oss bena ut det där: Idag är definitionen på rasism och jag citerar SAOL (Svenska Akademins Ord Lista): ”Åskådning som hävdar att olika människoraser har olika värde och bör ha olika ställning i samhället”. Inget i definitionen nämner kultur eller religion. Däremot ingår etnicitet i begreppet rasism eftersom vi en gång för alla har bestämt att inget finger får pekas mot grupper av människor baserat på deras härkomst. Detta kallas hets mot folkgrupp och är med all rätt förbjuden i lag. Ingen ska behöva mötas av glåpord bara för att man tillhör en etnisk grupp.

Författarna har dock inskränkt begreppet när de i ordet ”rasism” frångår den rashierarkiska definitionen för att i stället lägga in kultur och religion. Det är framför allt det första jag genast får problem med.
Tänk dig själv, jag kritiserar kvinnlig omskärelse och jag skriver att jag tycker att det är hemskt att detta i några få fall också genomförs här i Sverige. Helt plötsligt skulle jag alltså vara rasist därför att jag kritiserar en kulturell företeelse genom att tycka att den är fel. För mitt uttalande skulle jag kunna bli åtalad och dömd.
Skulle jag välja att här på bloggen skriva om att hederskultur inte är okej, skulle jag kunna bli åtalad för hets mot folkgrupp enligt denna definition. Jag skulle också kunna råka ut för ett tryckfrihetsmål där mina ord ligger i vågskålen och frågan vad jag får och inte får skriva aktualiseras.
Mer om detta intressanta fenomen som omdefinitioner av ord och om artikeln i stort, hittar du på Jussi H Lundells intressanta blogg.

Definitionerna är viktiga annars kan det gå som i artikeln Foto: Levande Historia

De båda fortsätter sitt resonemang. ”Vi menar att spridningen av rasismen är utbredd i dagens Sverige och Europa.” Vidare skriver dom: ”Den [rasismen; författarens anmärkning] bygger snarare på att människor av olika skäl är till den graden olika att detta legitimerar att de ska hållas isär och behandlas olika.” Att partier runt om i Europa argumenterar för den första linjen, den att hålla isär, stämmer. Den gemensamma faktorn mellan Front National, Vlamsblok, Folkpartiet för Frihet och Demokrati (lett av Geert Wilders i Nederländerna) och SD är en skeptisk inställning till om människor kan dela en gemensam grund i ett land att stå på. Bättre då att hålla isär folkgrupperna enligt dem med sådana åsikter.

”Behandlas olika” är däremot ett påstående jag skulle vilja höra de två utveckla. Det är nämligen något mer problematiskt att påstå något sådant, särskilt som Jimmie Åkesson har spenderat en halv valrörelse med att hävda allas lika värde. Utomlands, i framför allt Frankrike och Nederländerna, har man en något annorlunda bild. Både Geert Wilders och Marine Le Pen argumenterar mer i den andan där man bland annat med stor iver smutskastar människor från muslimska länder. Ett misstag också Jimmie gjorde i valrörelsen, men bilden är som sagt lite mer komplex där. Partiet har också en nolltolerans mot rasistiska handlingar och uttalanden som också det gör bilden allt annat än så klar artikelförfattarna vill göra gällande. Med andra ord saknas nyansen i den analysen och istället blir den bara en endimensionell dumhet i svart och vitt som inte säger mer än att också artikelförfattarna lider av fördomar.

Det som artikelförfattarna blandar ihop är följande. I dagens Sverige håller något på att hända och detta är att i kölvattnet på att etablissemanget har misslyckats med att skapa jobb, växer klyftorna och motsättningarna. Grupp ställs mot grupp och den konflikt som då skärps, förstärks av ett utanförskap i områden som mest liknar enklaver och som utgör en perfekt grogrund för än mer konflikt. Detta leder till en negativ spiral med både sämre skolresultat, kriminalitet och sämre levnadsförhållanden. I slutänden leder det till att folks oro utmynnar i ett röstbeteende som speglar deras ökade farhågor, ett faktum SD skickligt fångar in. Detta ska alltså INTE blandas ihop med den rasism artikeln talar om, grovt vilseledande skulle jag vilja påstå. Oro och rasism är inte samma sak helt enkelt.
Både inom EU och i Sverige trycks det frenetiskt på bromsen, men ingen kommer på den geniala tanken att man också måste gasa för att kunna satsa offensivt. Blanda inte ihop dessa två helt olika fenomen Stefan och Elena.

Konflikter leder snart till splittring, rasism är däremot nåt annat Foto: Ubuntutoolbox

Fortsättningsvis kommer den ena dumheten efter den andra ur den penna som skrev artikeln. Ta följande exempel:

”Det ena är att många som röstar på Sverigedemokraterna bara visar sitt missnöje med den etablerade politiken. Det andra argumentet är att de som stämplar Sverigedemokraterna som rasistiskt ifrågasätter SD-väljarnas grundläggande rätt, nämligen rätten att fritt uttrycka sina politiska preferenser i en demokrati.

Båda argumenten inkluderar en problematisk sammanblandning mellan respekten för allas lika rätt att ha åsikter och idén om att alla åsikter ska respekteras. Denna sammanblandning spelar Sverigedemokraterna i händerna.”

I Stefans och Elenas värld är alltså demokrati något relativt, något man måste pröva vid varje tillfälle. För genom att skriva ”…..respekten för allas lika rätt att ha åsikter och idén om att alla åsikter ska respekteras” skiljer de båda på begreppet demokrati och delar in detta i två grupper. Resultatet av deras tänkande blir att i ena stunden har vi rätt att tycka, men i andra stunden är det inte säkert att alla åsikter kommer att respekteras (?????).

I själva verket är det precis tvärtom. Respekten för idén om att alla har rätt till en åsikt, hänger intimt ihop med idén om att alla åsikter ska respekteras. Denna tes går att sammanfatta i ett enda ord – ”Pluralism”. Ordet betyder helt enkelt att alla, ALLA, har rätt att uttrycka en tanke, åsikt eller värdering genom ett parti eller en organisation som för denna representerar denna grupps värderingar. Alla tankeströmningar, alla politiska partier och alla ideologier som formas av tankeströmningarna är och förblir tillåtna. Inget inte ens Stefan och Elena kan ändra detta faktum som är en av hörnstenarna i demokrati.

Pluralism innefattar allas rätt till åsikter, tankar och att få uttrycka dessa Foto: Armradio

Naturligtvis måste det finnas begränsningar också. Man kan t ex inte kränka enskilda grupper eller individer i demokratins namn med tillmälen eller genom fördomar som man med argumentation cementerar. Problemet är att den typen av lagstiftning redan finns. Det kallas t ex ”hets mot folkgrupp” så din tanke har redan lagstöd Stefan och Elena. Det ni inte säger med er artikel, är att ni inte nöjer er med att dessa lagliga möjligheter. Ni vill helt enkelt gå längre, så långt att vi kommer att hamna i ett rent Kafka-likt helvete.

Vill man inte lyssna till ett budskap stänger man antingen öronen eller så kastar man sig in i debatten med målet att med ARGUMENT tala om varför opponenten har fel. Man kastar fram FAKTA som talar för den egna saken, man citerar stora tänkare och man hänvisar till exempel från andra länder, men man inskränker ALDRIG rätten att uttrycka sig eller uttala sig i olika frågor. Man gör inte ens detta med förment pekande på FN-stadgar eftersom en sån uttolkning som skribenterna gör, den att SD går att stämpla som rasistiskt, i grunden är ifrågasättbar.

Debatten är forumet för diskussion där man argumenterar Foto: Aftonbladet

Det något haltande resonemanget fortsätter. Utifrån uteslutandet av vissa tankar, men inte alla, går Stefan och Elena vidare. Eftersom SD är rasister, trots att detta påstående alltså är tveksamt, ska det demokratiska begreppet ändras så att vissa tankar inte längre ska kunna rymmas inom dess ramar. Jag finner denna tanke fascinerande Stefan och Elena. Inom ramarna för demokrati vill ni göra inskränkningar i det som är demokrati (!). Raderna ”Vi menar att rasistiska åsikter aldrig bör respekteras i en demokrati. Det är i stället nödvändigt att erkänna att demokratin är sårbar. Ifall det finns risk att rasistiska värderingar normaliseras i den politiska processen bör demokratin värna om sig själv med hjälp av ett starkare minoritetsskydd och skärpta åtgärder mot rasistiska yttringar.”

Min tolkning: Om det styrande flertalet finner så, stämplas en tanke åsikt eller ett politiskt parti som rasistiskt. Stämplas det som detta är det att betrakta som ett övertramp på FN:s deklarationer om mänskliga rättigheter och svensk lag som följer denna. Det är därför något man kan förbjuda dvs skapa ett åsiktsförbud. Vem som ska göra dessa delikata avvägningar och vilka kriterier som ska gälla för en sån bedömning är höljd i mörker i er artikel. Så jag tvivlar, djävulen döljer ju sig som bekant i detaljerna och dit vill få gå när de får reda på vilka konsekvenser det kan orsaka.

Djävulen döljer sig alltid i detaljerna Foto: Bodega Partybutiken

Jag måste erkänna att jag hittills har varit alldeles för naiv i min kritik av alla dessa Don Quijote-lika typer som med en dåres frenesi fortsätter att tala om alla problem utom de rätta. På det sättet var denna artikel ändå upplyftande. Det är däremot skrämmande att se att det finns de som tror på det de själva skriver. Skrämmande är det också att de i sin ihärdighet fortsätter att argumentera för användandet av grundläggande demokratiska regler och principer som verktyg att inskränka demokrati i förslag och debatt. Att det ändå är just Stefan Jonsson och Elena Namli som sätter sina namn till artikeln är kanske inte så ologiskt trots allt. En av deras närmaste vänner och kollega heter Mattias Gardell. En person som också han har gjort sig känd för en hel del antidemokratiska tendenser som när han och Maria Sveland dök upp i Nordisk Rådet och försökte få kritik mot feminism förbjuden i de nordiska länderna. Stefan Jonsson har också tidigare uttalat sig om att böckerna ”Lilla Hjärtat” och ”Tintin I Kongo” är djupt kränkande, rasistiska och bör därför förbjudas. Är det nån annan än jag som hör ekot från en annan tid med en annan ideologi bakom pamfletterna?

Bokbränning tillhör en annan tid (?) men gör censur det? Foto: Wikipedia

Löjesguiden vill därför nominera Stefan Jonsson och Elena Namli till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”För den frenesi och uppfinningsrikedom ni i er iver visar när ni med smarta omskrivningar vill inskränka och kringskära demokratiska fri och rättigheter, nomineras ni till priset. Ni har båda visat att ni ändamålen alltid helgar medlen och att ni därmed gör er till fullfjädrade antidemokrater.”
Också DN nomineras till priset, nomineringen lyder: ”Ni nomineras till priset ”Foliehatt of the Year” för den ärlighet ni visar när ni bakom liberala tankar misstolkar och omformulerar detta ideologiska tankegods. En uttolkning som snart andas lika mycket frihet som den Kim Jong-Un uppvisar. I detta syfte har ni inte bara lyckats att knyta kontakter med externa antidemokrater och antiliberaler, ni har dessutom anställt dem.”

Aftonbladet Igen

Aftonbladet gör det mest hela tiden, bort sig alltså. Deras sensationslystnad och journalistiska lågvattenmärken i kombination ser genast till den saken. Ibland tar de till ”kändisknepet” för att skapa en extra stor snackis ikring sina idiotier som för att se till att de lättformade ska gå att stöpa om till ”den rätta läran”. Tanken och ordet är i Sverige av idag satt på undantag och fördumningen fortsätter med oförtruten kraft.

Den senaste i raden av dessa mindre seriösa artiklar är signerad Alex Schulman. Huka er, han tar i från hälsenan när han i Aftonbladets och sin egna artikel beskriver den avgående borgerliga regeringen som ”oansvarig”. Ska jag försöka mig på en recension av Alex och Aftonbladets insats kommer jag nog fram till slutklämmen att båda bör läsa på hur vårt statsskick fungerar innan man uttalar sig.

Alex Schulman har skrivit en artikel (?) Foto: Resumé

Om vi börjar från början Alex. En avgående regering har avsagt sig ansvaret, det är därför de avgår. Visserligen har de ansvar till dess att en ny regering är utsedd, men de är avgående och därför hamnar ansvaret oftast i ett slag limbo. Istället glider initiativet och ansvaret över till den som får talmannens uppdrag att bilda en ny regering, i det här fallet Stefan Löfven därför att han leder det i valet största partiet. Det är upp till honom att både ta ansvaret för regeringsförhandlingarna och att sondera terrängen med de andra för att se vilket alternativ som verkar mest trovärdigt. Under tiden sköter den gamla regeringen det dagliga arbetet. Men det är oftast ett arbete som sköts på halvfart, detta för att man dels avvaktar ett resultat och dels därför att det inte längre är särskilt aktuellt att t ex sjösätta nya reformer och förslag. Det ligger liksom i sakens natur Alex.

En regering avgår, en annan tar vid – så fungerar systemet Foto: Expressen

Det den gode men alltför okunnige Alex missar är dels att dessa sonderingar sköts bakom lykta dörrar, det är kutym i svensk politik. Därför vet vi inte vad som har sagts och gjorts, utom det som läcker ut som hörsägen. Att dra slutsatser utifrån detta är som att påstå att Mona Lisa målades av Bruno Liljefors för det har man hört på ryktesvägen. Ett faktum som borde stå klart till och med för Alex Schulman. Det andra Alex missar när han påstår att ”Alliansen har ägnat veckan åt att smälla igen varenda dörr de har fått syn på”, är det politiska spelet som också det är en del av ritualen. Ett partis primära uppgift är att få ut så mycket av sin egna politik det någonsin går, ungefär som det är ett företags uppgift att se till att vinsten blir så stor som möjligt. Allt annat vore tjänstefel. Att därför gå ut i tidningar och säga att inget samarbete är aktuellt, måste ses som en del av en förhandling där man vill sätta press på motparten för att få ut mer av sin politik innan man bara godtar en parts agenda.

Ryktesspridning är inte vad regeringsförhandlingarna behöver Foto: Capello.nu

Det sista Alex missar är tonen i artikeln. Tror du Alex att din store idol och förebild Stefan Löfven kommer att tacka dig för att du försvårar hans arbete? Jag skulle inte tro det! För att genom att sänka ribban till den nivå där man börjar använda invektiv som ”Fy fan för er” som argument, det är då man visar att motståndarna har allt att hämta genom att skruva upp kraven eller helt och hållet kasta in handduken. De flesta blir nämligen inte så vidare välvilligt inställda av att få något som din artikel drämt i ansiktet.

Tänk efter Alex, om du kom hem och hade handlat vi säger blodpudding men möts av fruns fördömande ”Fy fan vad du är vidrig som köper det jag inte vill äta” skulle du då känna en större lust att handla den närmaste månaden? Svaret är återigen ”nej”! En del, kanske inte du som är så fin och solidarisk, skulle till och med inför situationen tänka att ”Aldrig ska jag göra den där otacksamma kvinnan en tjänst igen” och det är lite så en förhandling fungerar. Slår man på motståndaren utan att denna har gjort något annat än det som är deras uppgift, att få ut så mycket som möjligt ur en förhandling, så skruvar de antingen upp sina krav eller drar sig ur.

Varje förfluget ord i en debatt eller konflikt har en konsekvens Foto: Styrelse & ledarbloggen

Sen har vi förstås hela biten att du som person framställer dig själv som lite lagom infantil när du kör med sådana skamgrepp, men den nesan får du stå för själv och ta eget ansvar för. Jag kan väl säga så mycket att det inte ger det mest stabila intrycket jag har sett hittills Alex.

När du därefter kopplar ditt påstådda oansvar till politikerföraktet som frodas i landet, har du missat en väsentlig poäng. Den situationen har alla de etablerade partierna bidragit till, också Socialdemokratin, när de struntar i folks känslor och åsikter och istället kör sitt egna race vilket oftast leder till att de kommer på kollisionskurs med något som kallas verklighet. Sanningen är att de politiska partierna och folket i allt mindre grad lever i samma verklighet, ett öde du delar med politikerna Alex. Du kan ju börja med att titta på Stadshuset där du bor dvs. Stockholms innerstad och fråga dig hur väl det hattifnattsgänget som ska styra där representerar resten av landet. Det är ju S+V+MP+ F! som ska ta över där, att F! och V deltar i samarbetet gör att i varje fall jag aldrig mer ska rösta vänster. Det är min verklighet Alex, jag tycker inte om deras politik och jag kan inte ens tänka mig ett indirekt röstande på dessa två.

Politikerföraktet har sina alternativa förklaringar Foto: Dagens Lindström

Löjesguiden vill härmed nominera Alex Schulman till priset ”Foliehatt of the Year”. Nomineringen lyder: ”För din oförmåga att med relevanta och respektfulla argument föra debatten på ett sådant plan, att inte ens valrörelsen är jämförbar nomineras du härmed till priset. Du har med din artikel visat att antidebatten definitivt har vunnit både terräng och popularitet. Därmed har du i ett slag fört in fördumningen och oförmågan att kunna hålla dig till fakta i det offentliga samtalet.”

Samma gamla åsiktsfascism

I dagens SVD serveras vi en del sanningar slängda rakt i ansiktet. På kultursidorna (var annars?) under rubriken ”Köttätandet som omedvetet trossystem” får alla köttätare veta att de ingår i en global kultur som rättfärdigar sitt ätande med argument som bär dragen av en religions. Artikelförfattaren Amelie Björck firar nya triumfer när hon utropar att veganismen minsann har rönt storslagna segrar på sistone. Inte minst sedan sådana storheter som Beyoncé har deklarerat att hon och maken Jay-Z ska hålla sig till vegetarisk föda fortsättningsvis. Fast Beyoncé får samtidigt en känga därför att hon har ju begått dödssynden att bära päls, vilket inte minst har blivit en snackis i veganvärlden. Ja, hon åberopar till och med i sin iver över köttätandets fördärvlighet Pytagoras och hans lärjungar som fördömde köttätandet som barbari. I dennes bok ”Moralia” ställs köttätarna till svars för sitt omoraliska leverne, argumenten staplas på varandra men utgången är på förhand redan given. Köttätarnas förtappade livsföring är det som egentligen står till svars och de blir naturligtvis också förloraren. Författaren har ju konstruerat dialogen så att dessa framstår som de lösaktiga skörlevnadsmänniskor som han anser att de är.

Artikeln i dess helhet från SVD 20140812

Också referenserna till litteratur är rikligt förekommande i artikeln. Melanie Joy och hennes argumentation åberopas. Hon är ju psykolog och kan därmed skänka oss lite förståelse hur dessa missledda tänker och fungerar. Hon har ju dessutom lite lägligt skrivit en bok som fördömer fenomenet köttätande, titeln ”Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor” är talande. Vill vi får vi nya uppslag till nya revolutionerande tankegångar, kan vi alltid rapa upp innehållet i böcker som Safran Foers ”Äta djur” och Lisa Gålmarks ”Skönheter och odjur” (snygg titel där som INTE alls färgar tankarna redan i titeln; Freakshow Fredriks anmärkning). Vidare kan vi inmundiga kunskap om att när vi ser en korv reagerar vi inte längre, korven liknar ju inte längre grisen den en gång var. Korven har fört oss på andra, vilseledande tankebanor och vi kan därmed inte känslomässigt referera till grisen dödskval. Bakom allt detta förvirrade och felaktiga tänkande skymtar, surprise surprise, den allomstädes närvarande manliga ondskan. Han utropas i artikeln till ”den vite köttätande, högpresterande mannen är på topp” när den makthierarki artikelförfattaren tycker sig se beskrivs. För att understryka sin politiska korrekthet kastar hon till och med in ett ”hen”. Jag känner att jag rör mig på upptrampade stigar och det känns så tryggt så tryggt. Till sist blir vi varse om smaklösheten i hela systemet. Att kor hålls ständigt gravida för att producera vår älskade mjölk, att kalvar skiljs från kossorna för att bli kotletter blott några veckor gamla, är en del av den beskrivning vi får ta del av. ”Karnismen” som hela systemet kallas i artikeln, framställs för vad det är – ord och inga visor. Till sist uppmanas vi underförstått att för att kunna förstå att vi måste bryta vårt beroende av mejerivaror, måste vi insupa dessa kunskaper artikeln ger och till sist känna hur mjölken ”börjar smaka ont i munnen”.

 
Artikelförfattarinnan Amelie Björck från Lunds Språk- och Litteraturcentrum Foto: LU

Jo, jag medger att jag efter att ha läst artikeln är förstummad. Det smakar också ont, så mycket är sant. Men inte av den anledningen som artikelförfattaren ville om jag gissar rätt. Nej, den dåliga smaken i min mun handlar om helt andra saker än mjölk eller kotletter. Innan du fortsätter att läsa vill jag förtydliga en sak. Avsikten med denna artikel är INTE att ta ställning till vare sig köttätande eller vegetarisk livsföring, det är helt och hållet vid sidan av artikelns syfte.
Det som istället gör mig något förvirrad är följande. Är jag inte den person som måste bestämma en sån sak som vad jag ska äta helt och hållet själv? Uppenbarligen inte, för i den nya sköna medievärlden vet jag inte längre mitt eget bästa. Jag måste därför skrivas på näsan och övertygas om hur fel jag har, den egna viljan och åsikten är ovidkommande. För att kunna visa den tesen måste man naturligtvis ha någon form av auktoritet. Amelie Björck är forskare i litteraturvetenskap och filosofie doktor, det får vi med önskvärd tydlighet veta i eftertexterna. Om en så ”pålitlig” och ”upphöjd” person tycker något så ”fint” och ”övertygande”, då måste det ju också vara sant. Sorgligt eftersom mynt oftast har två sidor. Hade Amelie ägnat sig åt den andra sidan av detta mynt, hade hon kunnat stoltsera med att hon visste vad objektivitet var. Numer tycks ju humanistisk forskning helt och hållet ha övergett detta begrepp, vilket bara gör Amelie till en typisk produkt av sin tid och miljö. Tyvärr har hon som så många av hennes kollegor dock missuppfattat en sak, objektivitet är ett måste för att humanistisk forskning över huvud taget ska fungera. Utan just objektivitet blir den nämligen inte längre trovärdig. Forskningen blir precis som hennes artikel är ett gyllene exempel på, ett inlägg i debatten där den förvandlas från kunskapsbärare och -förmedlare till en megafon för propaganda. Något som förvandlar forskning till något helt annat än ordet implicerar. Ett alltför tydligt tecken i tiden är tyvärr att just humaniora används för att legitimera tyckande istället för att vara det som det var tänkt – ett sätt att uppnå vetenskapliga landvinningar. Att jag som humanist måste konstatera detta känns extra smärtsamt, men ändå nödvändigt.

 
Vad artikeln tycks handla om, men bara på ytan

Att jag och du INTE ska kunna välja själv är tillräckligt otäckt. Att vi med smaklösa, känslomässigt anspelade och ensidigt skildrade artiklar ska ”övertygas om det rätta sättet att tänka”, känns som samma unkna hjärntvättsverksamhet som SVT håller på med i feminismens namn. Men någonstans är det ändå logiskt. Vi har nämligen fått en journalistkår som ser det som sin uppgift att uppfostra oss och se till att vi tänker rätt. Bakom artikeln skymtar ju någon redaktör som råkar vara journalist, i varje fall förhoppningsvis. En del av dem har ju inte ens utbildning till yrket ungefär som Robert Aschberg, men de kan kalla sig journalister ändå för det innebär ju prestige och makt. Nu har det blivit SVD:s tur att börja göra den resan som DN påbörjade för ca fem år sedan. En resa rakt ner i helvetet av osaklighet och enskildas åsikter, dåligt maskerade till en objektiv sanning. En sanning dessa artiklar alltså inte ens kommer i närheten av.
Löjesguiden vill härmed nominera Sveriges journalistkår, i varje fall större delen av den eftersom undantag finns, till den kommande utdelningen av priset för ”Foliehatt of the Year”. Nomineringsmotivationen lyder: ”För er enträgna och målinriktade kamp för att upplysa oss medborgare om hur fel vi har och hur vi måste tänka istället för att kunna kalla oss rättrogna. Också för er målmedvetna strävan att i statssocialismens namn uppfostra och inlemma oss i det koncensusled som vi alla måste marschera i, är imponerande.”