Pinsamt

De nordiska ländernas politiska ledare är på gemensam resa till Washington för att tala säkerhetsfrågor, den globala flykting- och migrationskrisen och den respektive synen på jobb och frihandel. Sverige företräddes i vanlig ordning av Stefan Löfven och han lyckades under mötet visa varför han aldrig kommer att bli ihågkommen som en stor statsman.

Det började med tal från de olika Skandinaviska ledarna. Det kretsade mycket kring myterna om oss som förtjusta i alkohol i för stor mängd. Statsministern ville inte vara sämre när han steg upp och utropa glatt ”We are not drunk yet” vilket rev ner skrattsalvor hos den församlade amerikanska politiska eliten med Utrikesminister John Kerry i spetsen. Tidigare under dagen hade Stefan Löfven besökt Robert F Kennedys och John F Kennedys respektive gravar utanför staden och det var nu det slog slint.

För om det var spriten eller om det var sammanblandningen som gjorde sig gällande lär vi aldrig få reda på. Men faktum är att när Statsministern skulle adressera John Kerry blev det ”Kennedy” (Expressen; Archive) istället. Lustigt, roligt, kanske rent av lite silverkantat men……..ack så jävla pinsamt. För en av diplomatins underliggande regler heter ”hövlighet”. Det är inte hövlighet att blanda ihop namn eller människor, det är enbart pinsamt.

Nej, händelsen kommer inte att leda till diplomatiska förvecklingar men är ändå ett exempel på hur man kan göra bort sig i en representativ roll som statsministerns. Foto: By Victor Bezrukov – Port-37, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=10964284

Nej, det är inte hela världen. Den kommer inte gå under och Sverige kommer inte att dras in i ett krig mot USA över fadäsen. Vi kommer inte heller att utsättas för handelsblockader eller skyddstullar för att straffa oss som nation. Men medge att det är lite pinsamt med en ledare för ett land som inte kan hålla reda på det diplomatiska protokollet som är så viktigt i ett sammanhang som detta. Ett protokoll som man dessutom är betydligt mer strikta på utomlands än vad vi är här hemma.

Det kan kanske låta löjligt men det är faktiskt att trampa på tårna och trots oskyldigheten ställer det i varje fall till med en viss skada. Inte stor, det medges, men ändå så att det kommer att finnas ett stygn av dåliga minnen hos den diplomatkår som står bakom Kerry. En känsla som kommer att poppa upp så fort man säger ”Löfven” eller ”Sverige” också i framtiden.

Det kommer också att finnas en slags aura av lyteskomik runt vår statsminister. En svensk Gerald Ford som snubblar, snavar och ställer till det i alla möjliga sammanhang och som kommer att bli ihågkommen för allt annat än sina politiska gärningar. En politiskt clown som folk kan le åt i mjugg och kanske skratta lite sardoniskt åt. Men hur roligt detta än är, så är det nog inte det en politiker vill bli ihågkommen för. Det är inte heller det ett land vill bli förknippat med och det är däri som misstaget ligger.

Nej, det går naturligtvis inte att jämföra med det haveri utrikesministern har stått för både i arabvärlden och hos Israel, men ändå så finns en känsla av skam kvar. Det är just därför Stefan Löfven aldrig kommer att bli ihågkommen som en stor ledare. Socialdemokratin har fortfarande en ledarkris framför sig och avståndet i både tid och kvalitet på de parti-ordföranden man har producerat genom historien är fortfarande lika bred som Atlanten. Det är nog dags för lite rannsakning tror jag.

Det har nog blivit dags för ett visst parti att bli lite ödmjuka och se sig själva ögonen för att kunna erkänna att trots sin grandiosa självbild har man brister och fel. Det har ju statsministern uppvisat med sitt senaste spektakel. Foto: By Frederic Leighton – The Bridgeman Art Library, Object 249879, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=24970728

Löjesguiden nominerar idag Stefan Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Jag tycker trots allt lite synd om både Stefan och Åsa som vill väl men som hela tiden landar så fel. Intentionerna är säkert goda men resultatet blir nog mer pannkaka än ett exempel på god politisk utdelning. Buklandningarna är helt enkelt för många och det är det som gör Stefan Löfven till en fullgod kandidat till priset.”

I utrikesministerns förvrängda världsbild

Vår utrikesminister måste ha en väldigt förvrängd världsbild. Tidigare har hon ju gjort sig till ovän med nästan hela Mellanöstern vilket är något av ett rekord. Först var det Saudiarabien (SVD; Archive) som hängdes ut och förnedrades inför öppen ridå med tal om ”medeltida bestraffningsmetoder” i riksdagen. I sak hade hon rätt, det är på många sätt ett medeltida system som landet utgör. Problemet är däremot att i diplomatins värld framför man inte kritiken på ett sätt som det här.

Den gången kom kritiken från i stort sett hela arabvärlden och det gick till och med så långt att ett planerat tal på Arabförbundets möte ställdes in. En diplomatisk markering som fick långtgående konsekvenser och som var tvungen att fixas av en hastigt sammansatt delegation bestående av bl a kungen och Björn von Sydow.

Sen blev det Israels tur. Israel-Torurettes tyckte Hanif Bali och visst var det så, hennes minst sagt märkliga turer i relationerna till landet gjorde snart att förhållandet mellan de två länderna var djupfryst. Flera av utrikesministerns ställningstaganden, har dragit ett löjets skimmer över hela vår utrikespolitik, inte minst i Israel men också i mina ögon. Självförsvar från en attackerande part kan aldrig kallas ”utomrättsligt dödande”, men det anser vår utrikesminister viktigt nog att utreda (SVT; Archive).

Har hjulen börjat rulla är det ibland svårare att få dessa att stanna. Så också för utrikesministern för nu har det blivit dags igen. Sverige ska återigen göra sig till något av Gossen Ruda på den internationella scenen genom utrikesministerns försorg. När FN:s Generalförsamling skulle rösta häromdagen var det inte vilket förslag (Expressen; Archive) som helst som låg framför oss. Den var tvärtom provokativ men framför allt helt historiskt felaktig.

Efter omröstningen i Generalförsamlingen framstår Sverige återigen som ett enda skämt på den utrikespolitiska scenen. Wallströms nedmontering av Sveriges rykte i världen fortsätter alltså, allt för att säkra röster till att rösta in oss i säkerhetsrådet. Foto: Wikimedia Commons

Resolutionen som flera arabstater står bakom, ifrågasätter nämligen judarnas historiska band med de heliga platserna i Jerusalem. Problemet är att de har bara en drygt 6000 år gammal historia med band till just de heliga platserna att luta sig mot. I den finns bl a Tempelberget där judiska tempel har stått lika länge, det enda som idag finns kvar är klagomuren som också den har funnits länge. Att ifrågasätta judars band till platser i Jerusalem är alltså som att påstå att Stockholm är huvudstaden i landet Riga.

Förklaringen till varför utrikesministern väljer att stödja befängda resolutioner måste alltså sökas i andra skäl än att judar inte skulle ha någon koppling till Jerusalem. För ingen, inte ens utrikesministern, är väl så korkad att de tror på den utsagan (?). Svaret på den gåtan heter ”kampanj”. För just nu är Sverige och utrikesministern inställd på att Sverige ska in i FN:s säkerhetsråd. Tanken är väl att det ska skänka lite glans åt ett rätt skamfilat Socialdemokraterna.

Det är nog också tänkt att ge Wallström det strålkastarljus som behövs för att kompensera för det tomma innehållet i politiken hon för. Att stödja förslaget från arabvärlden är alltså att säkra röster för att vi ska komma in. Då är utrikesministern tydligen beredd att till och med ta till så absurda argument som det i resolutionen. Tydligen är dessutom just röstköpet så viktigt att vi offrar andra principer i samma andetag. För nästa röstköp går att spåra i förra veckans beslut i utrikesutskottet att inte kalla ett folkmord (Europaportalen) för ett folkmord.

Turkiet är ju resultatet av det sammanfallande Osmanska riket som gick under i och med undertecknandet av Versaillesfreden 1919. Huvudsätet för det Osmanska riket var Istanbul så det som kom att bli Turkiet var navet i riket. 1915 Ställde man till det för sig när man samlade ihop kristna, Armenier, Syrianer, Assyrier, Kaldéer och Greker och massakrerade dessa. Förföljelserna fortsatte ända till 1923, alltså när det Osmanska riket hade övergått till att bli dagens Turkiet, och etniskt rensade landet på nästan all kristen befolkning.

En gång i tiden fanns ett engagemang i frågan om de förföljelser som skedde 1915, nu försöker man tysta hela debatten om Turkiets skuld i massakern. Det värsta av allt är att avsaknaden av ställningstagande kan vara ett sätt att blidka just Turkiet, inte ett beslut baserat på övertygelse. Foto: By United States Government – http://www.loc.gov/pictures/item/2002711981/, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27289364

I förra veckan röstades idén om att stämpla händelsen som ett folkmord, det var trots allt ca 1 000 000 Armenier som mördades den gången, ner av utrikesutskottet. Frågan är känslig då dagens Turkiet inte vill kännas vid någon skuld. Idag är landet dessutom invecklat i förhandlingar om EU-medlemskap där man ställer långtgående krav. En brännmärkning av landet är alltså det sista man vill ha på den utrikespolitiska agendan.

Så blev då alltså ett folkmord inte ens erkänt, allt för att ämnet är för känsligt och kanske därför att röstfisket nu är igång för att få in Sverige i säkerhetsrådet. Turkiets stöd i frågan kan dock visa sig bli en Pyrrhusseger. De är ju invecklade i strider mot Kurdiska förband som Sverige aktivt stödjer mot IS, och Turkiet kan dessutom ha ett finger med i spelet till stöd för just IS. Det sista påståendet återstår dock att bevisa. Än mer pikant blir frågan när Mp:s internpolitik avslöjar ytterligare en sprickbildning (Expressen; Archive) i frågan.

Soppan blir dessutom än mer komplicerad av att riksdagen redan 2010 har röstat för ett erkännande (DN; Archive) av folkmordet. Så det som då erkändes som ett folkmord, råder nu total tystnad ikring. Är det möjligen så att förhållandet till staten Turkiet prioriteras framför realpolitik och beslut? Har utrikespolitiken villkorat riksdagens beslut så att den agendan har gått före?

Turkiet av idag är ju faktiskt inte ens landet som skäms över att försöka kväsa andra länders politik, inte ens deras rätt till yttrandefrihet (SVD; Archive) går fri från inblandning från ett aggressivt Turkiet och Erdogan. Kan det till och med ha varit så att utrikesutskottets beslut också föregicks av påtryckningar och påstötningar? Har Sverige helt enkelt i det tysta tagit hänsyn till Turkiets känslor på bekostnad av våra egna ställningstaganden?

I vissa fall kanske tystnaden kan vara underhållande, men i det som man nu kan misstänka är det nog inte lika roande. Ställningstaganden ska nog helst göras utan hänsyn till vare sig länder eller dess ledare, annars blir vi ryggradslösa istället.
Foto: Wikimedia Commons

Sverige har ju redan fått smaka på Turkisk inblandning i våra inre angelägenheter när ambassaden i Stockholm framförde protester mot att TV4 (TV4 Gruppen; Archive) ville sända en dokumentär om folkmordet. Den här typen av inblandningar skulle normalt sett ha lett till diplomatiska förvecklingar, det har det ju tidigare gjort i fallet Israel t ex, men i fallet Turkiet kan vi alltså ha fallit till föga och kastat in handduken för att inte stöta oss med ett land som blir allt mer diktatoriskt.

Kampanjen som ska föra Sverige in i säkerhetsrådet blir dock smutsigare än så. Stiftelsen Dag Hammarskölds minnesfond är stiftelsen som upprättats för att hedra minnet av före detta Generalsekreteraren svensken Dag Hammarsköld som sköts ner på uppdrag i Kongo. Stiftelsen är i praktiken underställd regeringen, t ex var kabinettssekreteraren Annika Söder fondens direktör till dess hon tog det nya jobbet sommaren 2015. I fondens stadgar kan man läsa hur deras pengar ska användas av den som tar emot dessa:

”att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck”

Fina ord eller hur? Men verkligheten ser tyvärr annorlunda ut! I slutet av mars anlände FN:s nuvarande Generalssekreterare Ban Ki-Moon till Stockholm. Hans ärende här var att hålla en föreläsning och ta emot en medalj. Inte för att han förtjänar den, en sämre FN-chef har sällan skådats. Svenskan Inga-Britt Ahlenius som ledde FN:s revision riktade skarp kritik (Aftonbladet; Archive) mot honom och kallade honom till och med ”en nolla”. Men nu var han här för att ta emot en medalj han inte förtjänar och hålla en meningslös föreläsning.

Redan i augusti 2014 begärde Annika Söder att fonden skulle betala ut 14 miljoner kronor. Medan hon var fondens direktör, begärde hon alltså ut en betalning för något som ännu inte hade gått av stapeln! När hon sen senare fick kabinettssekreterarposten på UD, kunde pengarna på begäran från Regeringskansliet betalas ut via SIDA. I begäran framgick också att SIDA själva skulle betala resten av kostnaden genom att ta resten från biståndspengar.

Fattiga och behövande skulle alltså indirekt få betala för att få hit en gratisätande höginkomsttagare som dessutom saknar både legitimitet och kompetens. En person som dessutom har beskyllts för korruption! Det mest intressanta i den historien var att höra Wallström försvara sina beslut i konstitutionsutskottet (KU) nyligen när hon kallade ledamöterna ”okunniga” (DN; Archive). En riktig Carl Lidbom med andra ord, men samtidigt ett lika stort förakt för demokratin som hennes partibroder.

Om utrikesministern anser det vara fel att ställa frågor om hur en stiftelse kunde gå emot sina egna stadgar eller hur världens fattiga är de som ska behöva bekosta Utrikes-ministerns grandiosa visioner, så är det nog så…..i hennes värld. För vi andra som ser begrepp som ”etik” och ”moral” som något helt annat än de snaskiga inslagen som historien utgör, är nog rätt indignerade skulle jag gissa.

Nej, pröva följande förklaring som alternativ. Vår utrikesminister ser sig själv som det stjärnskott hon inte är. Hon har som självskriven maktmänniska, nu bestämt att vi – röstboskapet – ska vara j-a glada över hennes visioner om att Sverige ska in i säkerhetsrådet. Ett säkerhetsråd och ett FN jag personligen helst ser att vi lämnar eftersom organisationen under just Ban Ki-Moon har förvandlats till en stödstrumpa åt allehanda dumhet (ÖT; Archive) och korruption (SVD; Archive).

Wallström trallar på som om inget hade hänt. Hon begår alltså inte bara korkade saker och gör mindre lyckade uttalanden själv, hon ser dessutom till att satsa svenska skatte-betalares pengar på misslyckade eller helt dåraktiga saker. Allt detta i ett enda syfte, Sverige ska in i prestigeprojektet FN:s säkerhetsråd. En organisation djupt korrumperad och inte ens fungerande efter alla utnämningar till fina poster av vänner, släktingar och de som stödjer makthavare runt om i världen.

Sluta upp med vurmen för FN Wallström! Skattepengar ska gå till dem som har betalat dessa och de som behöver hjälp eller stöd. De ska däremot inte gå till korrupta småpåvar eller till fjäsk för makthavare som i praktiken saknar legitimitet.

När nu svenskens pengar används till allt annat än vård, skola och omsorg är det förknippat med flera problem som mutor, svält och utebliven utveckling. Länder som skulle fått pengar till just detta, blir istället lite fattigare tack vare att utrikesministern prioriterar prestigeprojektet säkerhetsrådet istället. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Margot Wallström till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att något är så viktigt att det överskuggar allt annat är sant i vissa fall, dock inte i fallet FN. Där vore det helt enkelt bättre att lämna en organisation som inte längre klarar av att vara vare sig objektiv, opartisk eller korruptionsfri. Att ens satsa en enda svensk skattekrona på detta är skäl nog att nominera dig till kandidaturen och det med råge.”

Utrikesministern och plakatpolitiken

Att jag inte respekterar regeringen är ingen hemlighet. Men med den senaste tidens utveckling kan jag lägga till att jag inte heller kommer att acceptera den så länge till. Den är i grunden en katastrof och flera ledamöter i den utmärker sig igen och igen. Antingen är det åtgärder eller uttalande men alla med en sak gemensamt – det bottnar i en djup okunskap och ibland till och med ren plakatpolitik som kommer att visa sig kontraproduktiv.

En sån minister som utmärkt sig är Margot Wallström. Hennes grodor och rena pinsamheter är månghövdade. Sin vana trogen har hon nu gjort bort sig igen. Under en interpellationsdebatt på fredagen där oppositionen kunde ställa frågor till regeringens ledamöter, fick utrikesministern frågan om varför hon inte kritiserat de 57 knivattacker som drabbat civila Israeliska medborgare under hösten.

Låt oss konstatera att känslorna mellan Sverige och Israel kanske inte är översvallande just nu. Det finns ingen anledning till att vara överdrivet positiv från Israelisk sida med tanke på alla de tavlor utrikesministern har begått. Foto: Wikimedia Commons – Ferdinand de Baekeleer the elder – ”After the Quarrel”

Utrikesministerns svar väcker frågor, du kan läsa om nyheten (unvis.it) i Expressen. Hon fördömer attackerna, en del av dem med dödlig utgång, men samtidigt slänger hon in en brasklapp. I Så här lät svaret:

”Jag tar avstånd från knivattacker. Jag tycker det är fruktansvärt, och det får inte förekomma. Israel har alltid rätt att försvara sig, att försäkra sig om sin säkerhet. Och på samma sätt får inte responsen vara sån, och det ser ju jag i andra situationer, när responsen blir sådan att responsen blir utomrättsliga avrättningar eller där det blir oproportionerligt, så att de dödade på den sidan överstiger det ursprungliga dödsantalet flera gånger om”

Hon använder här en term som ”utomrättsliga avrättningar”. Det är en term som för att uttrycka sig diplomatiskt, är bekymmersam. Så sent som under hösten var Sveriges Radio tvungna att be om ursäkt för att ha använt just termen ”utomrättsliga avrättningar” om knivöverfallen. Så här lät deras ursäkt:

”Vi vill göra en rättelse: det kunde av inslagen felaktigt framstå som att det är fastslaget att det rörde sig om utomrättsliga avrättningar. Så är inte fallet”

Men det är klart, samma SVT/Sveriges Radio var ju samtidigt som man tog avstånd från sina egna smaklösheter rätt måna om att visa sina sympatier på andra sätt. När Israeler dödades och knivmördarna dödades av säkerhetsstyrkor, hette det från samma företag som är så ”oberoende” i rubriksättningen att ”Palestinier dödades”. Israeler däremot utsattes för ”attacker”. Så mycket med andra ord för ursäktande ord och ånger. Artikeln hittar du via följande länk (unvis.it).

När man ser svensk medias rubriksättning i frågan kan man bara reagera med att spy åt eländet. Det blir inte bättre av att också utrikesministern i sina dela blir taleskvinnan för samma inskränkta synsätt Foto: Wikimedia Commons

Tillbaka till utrikesministern, hon inleder alltså helt rätt med ett fördömande av handlingarna. Frågan är bara varför de kommer först nu och varför de kommer först då frågan kommer på tal i en interpellationsdebatt. De första händelserna inträffad ju trots allt i september, men det är först nu bladet lyfts från hennes mun. Bättre sent än aldrig men frågetecknen finns fortfarande där.

Sen rasar dock allt igen, i vanlig ordning får man väl säga när det gäller vår utrikesminister. Formuleringen ”utomrättsliga avrättningar” som motvikt till ett fördömande förtar själva verkan av fördömandet. Därmed ser nog i varje fall jag det som att kritiken faller om än något till marken. Den blir liksom inte lika mycket värd när man formulerar sig så tveksamt som hon nu väljer att göra.

Mycket riktigt har åter protesterna från Israeliska utrikesdepartementet åter börjat höras och Stockholmsambassadören Isaac Bachman. Att som i Expressens artikel tala om ”kris” är kanske överdrivet men nog lägger Margot Wallström sten på bördan som snart kommer att knäcka åsnans rygg. Hon spelar helt enkelt ett farligt spel med utrikespolitiken som insats där landet Sverige till sist är förloraren.

Under givna omständigheter är det inte konstigt att folk i olika länder protesterar, inte heller är Israels protester gripna ur luften. Utrikesministern har helt enkelt blivit en belastning för landets relation med främmande land. Foto: Wikimedia Commons – Falls Road Belfast

Hon inbillar sig att denna linje ska kunna leda till att Sverige tar plats i FN:s säkerhetsråd, hade jag varit Israels statsledning hade jag dragit i alla tåtar för att förhindra detta. Artikel om detta hittar du i SVD (unvis.it). Anledningen är att där skulle Sverige med den destruktiva utrikespolitik vi idag bedriver, skulle kunna ställa till med än mer skada än vi redan har gjort. Detta gäller framför allt i förhållandet till Israel.

I diplomatins värld är formuleringar och tradition allt, utrikesministern behärskar inget av detta. Hon har helt enkelt blivit en elefant i en porslinsaffär. De klumpiga formuleringarna och kopplingarna till ovidkommande saker har sett till det. Wallström har helt enkelt blivit en belastning, oftast därför att hennes kunskaper om det mesta inom diplomati är minst sagt bristfälliga. Priset för detta får landet betala och i värsta fall är det ett pris vi kommer att betala för lång tid framöver.

Att hennes tillkortakommanden och okänsligheter i uttalanden inte stannar vid fallet Israel, utan också sträcker sina otäcka tentakler in i frågor som terrordåd mot Frankrike är väldokumenterade de också. Hennes uttalande om att kopplingar mellan terrordådet där och Israel är historiskt i all sin idioti. Det är därmed knappast en engångsföreteelse vi ser. Fnordspotting har bloggat om händelsen.

Utrikesministerns ”last line of defence” tycks vara att stoppa huvudet i sanden. Korkade kommentarer som ”de reagerar på allt jag säger” och annat kan höras mellan grodorna. Något som inte direkt bidrar till ökat förtroende Foto: Wikimedia Commons – ”Bury your head in the sand”

Löjesguiden nominerar idag Margot Wallström till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Diplomati är konstarten att inte säga något men göra det ändå. Din insats tycks snarare  bygga på säga något ändå men inte kunna uttala ett dugg av vikt. Det gör dig till en formfulländad kandidat till priset.”