Ansvarstagande a la Alliansen

Jag ger personligen inte så mycket för alliansen heller trots att jag klagar högljutt över den rödgröna kraschlandningen. Skälet är att jag sedan DÖ är djupt besviken på dem som jag annars kanske kunde ha sympatiserat med. När de nu visar sig att de i praktiken fortsätter DÖ genom att lägga ner sina röster i viktiga omröstningar är inte förtroendet direkt högre från min sida.

För det tycks just nu vara den nya varianten på DÖ, att lägga ner rösten eller att vägra att inse att det enda som nu skulle hjälpa landet är att bilda en blocköverskridande koalition. En sådan skulle helst vara helt utan mp, de har tyvärr visat sig vara omogna uppgiften att ens komma i närheten av makt än mindre regeringsuppdrag. Det borde i ansvars-tagandets namn bli en regering precis som den Jan Björklund tecknade bilden av, en utan just MP.

Att beskriva miljöpartiet som en kraschad bil är en skymf mot kraschade bilar. Visst har de en funktion men väl i det tillstånd de befinner sig mer av en kostnad än till nytta. Foto: ”AV gche mustang”. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Men samtidigt som man så gärna vill framställa sig själva som konstruktiva och ansvarstagande är det just det man inte är. Häromdagen väckte SD misstroendevotum mot Magdalena Andersson. Det var visserligen känt på förhand att det troligaste var att just övrig opposition skulle lägga ner sin röst, men samtidigt fanns tvivel. Skulle man, skulle man inte? Men det var alltså det man gjorde och i praktiken är det som om DÖ fortfarande var verksam även om den nu gått i graven.

Alliansen verkar alltså inte ta sitt ansvar som opposition på så särskilt stort allvar. Det brukar ju heta att oppositionen ska vara ett hjärtslag från regeringsmakten, nu verkar de snarare vara ett knapptryck från ansvar för landet de också.  Anledningen till det något förbryllande beteendet heter naturligtvis SD. Det enda som alla partier tycks överens om är ju att just detta parti måste stängas ute och det var ju just dom som hade väckt misstroendeförklaringen i tisdags.

Så hellre än att fälla dålig politik eller politiker, lägger man sig alltså platt för att inte släppa fram det man ser som ännu sämre. Man är inte heller beredd att ge dem något inflytande. Så varje initiativ tycks falla till marken utan att göra verkan så länge det är ett initiativ av just SD. Fortfarande heter alltså lösningen samarbete över blockgränsen men också den vägen tycks vara stängd. Anledningen heter den här gången inte SD eller MP utan nu heter hindret politiska bindningar till partier som man vare sig kan eller vågar släppa taget om.

Att träffa målet istället för att hela tiden missa det borde väl vara allas intresse. Istället ägnar man sig åt det som faktiskt leder till att man missar målet. Bra där! Foto: ”AV gche mustang”. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

För tittar man bakåt är det en rätt lång historia av försök till samarbete från de rödgrönas sida. Många gånger som valet 2010 med betydande besvikelser som fortfarande svider. Det var ju då Mona Sahlin skulle anföra återtåget för att ta tillbaka makten man förlorat 2006, men försöket ledde till platt fall. Mona Sahlin avgick och så också Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Det blev alltså en bitter kalk att dricka och nu när man äntligen fått den så efterlängtade makten så kan man inte heller släppa spåret med de tre.

Inte ens inför fullbordat faktum att både V och MP agerar sänke för S gör att man släpper taget. Att de tvås politik många gånger är verklighetsfrånvänd, utopistisk och direkt samhällsfarlig i vissa delar är inte heller något som hittills har fått Stefan Löfven att växla samarbetspartners. Det är därför som Jan Björklunds utsträckta hand där villkoret är att MP lämnas utanför är så svårsmält. Den oansvarighet Stefan Löfven uppvisar har Fnordspotting också bloggat om.

Det är naturligtvis inte Allianspartiernas fel om Stefan Löfven stänger dörren till uppgörelsen. Men Folkpartiets utspel har märkligt nog gjort alternativet till den nuvarande regeringen svårare att svälja trots att det ser enkelt ut. Anledningen är det där villkoret. Jag är ingen fan av MP, jag vill personligen helst se dem akterseglade och utan ministerpost. Skälet är enkelt, titta ett år bakåt och man inser att det här partiet inte har i regerings-ställning att göra. Samtidigt är det som sagt Björklunds förslag svårsmält.

Bambu är tydligen svårsmält föda för pandor, det fungerar lite som ultimativa villkor för politiker. Så fort de där magiska orden nämns vill ingen veta av anrättningen som serveras Foto: Wikimedia Commons

Här borde lösningen sökas i att alla utom SD, eftersom de nu är uteslutna av alla involverade, samarbetade fullt ut men att man såg till att fixa breda lösningar som marginaliserade MP och deras värsta sidor. Fungerar inte det gör man istället upp sins emellan med lösningar som MP inte kan acceptera och som därför gör att de frivilligt lämnar regeringen. Kvar skulle då finnas de med målsättningen att samarbeta för landets bästa för ögonen istället för det egna partiets väl och ve i första rummet.

MP har länge nog hållit alla de etablerade partierna gisslan för att få igenom sin egna politik och varit framgångsrika i det arbetet. Det är nu dags att sätta p för den eran som startade redan under Fredrik Reinfeldts regeringsperiod med uppgörelsen om migrationen 2011. Läs om uppgörelsen på Europaportalen.

De har ju dessutom fortsatt i samma storartade stil med sitt kulturpolitiska betänkande häromdagen. Det andades både kommunistisk unkenhet från en svunnen tid och ren inskränkthet. Du hittar dokumentet via länken här under. Ett förslag man visserligen gjorde en pudel på, men det skvallrar om ett parti i djupaste moras.

Klicka för att komma åt kulturen_-_det_fjarde_valfardsomradet.pdf

Låt oss ta några axplock av vad partiet har att delge svensken. Man vill sätta all personal i styrelser och kulturella institutioner i utbildning i intersektionalitet och postkoloniala teorier genomförda av ”organisationer som representerar underprivilegierade grupper”. Så här låter det i dokumentet:

”Oberoende forskare ska tillsammans med organisationer som företräder underrepresenterade grupper genomföra en fortbildningsinsats i intersektionalitet och postkoloniala teorier för alla styrelser och all personal inom kultur-institutionerna. De ska också följa de försök som görs med metoder som positiv särbehandling, kvotering och jämlikhetsdata, för att därefter kunna ge förslag på vilka metoder som bäst lämpar sig att använda som verktyg för mångfaldsarbete och uppföljning inom kultursektorn.”

Kan man säga mer tydligt att man numer är kulturmarxister? Peter Harold – Skrivarens Blogg har gjort ett inlägg på detta tema. Den är mycket läsvärd.

Återigen var syftet den gången att hålla SD utanför all form av beslutande makt och inte låta dem diktera villkoren. De hade ju i valet året innan ökat till då höga siffror som senare har blivit än högre. Den gången fick SD 5,7 % av rösterna och kom in i riksdagen för första gången. Något som oroade alla de etablerade partierna så till den milda grad att man redan efter valet 2010 såg till att försöka isolera partiet.

Precis som ett dragigt hus måste isoleras måste också partier som inte kan samarbeta gå samma väg. Miljöpartiet har inte tillfört något gott i svensk politik och bör, enligt mig, omedelbart miljöcertifieras med en energisparande isolering i form av skum Foto: ”AtticInsulation” by Jason Dale – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Men Reinfeldts plan blev en draksådd. Han blev av med ett i hans ögon extremistiskt parti, men släppte i processen in ett annat än mer extremt. Miljöpartiet har sedan den dagen kunnat hålla sig på god fot med de flesta för att de har ställt ultimativa krav för samarbete. Det revanschsugna Socialdemokraterna var till exempel snara att hugga på kroken och nu är de fast i en soppa de inte kan ta sig ur. Eller kan de det?

För det börjar faktiskt komma en del positiva tecken. Det började i förra veckan med att förra partiledaren och statsministern Ingvar Carlsson gjorde ett utspel om att S har valet mellan att samarbeta med Alliansen, delar av den eller SD. Han beskrev situationen som den mest allvarliga i svensk historia sedan parlamentarismens genombrott, han gjorde utspelet i bland annat Expressen (unvis.it).

Först blev det tyst från S, sen blev det en intensiv period. Till variabeln kunde man ju lägga Jan Björklunds utspel som trots sitt ultimat ändå utgjorde en öppning. Nu börjar det sippra ut rykten om att allt inte står så bra till som vi hittills trott i regeringen, äktenskapet mellan S och MP kan gå mot sitt slut. Anledningen sägs vara missnöje från s över den envisa hållning mp intar i migrationsfrågan där man vägrar att kompromissa, artikel (unvis.it) hittar du på SVT Nyheter. Det kan alltså finnas ett ljus i tunneln trots allt.

Matematiken har sina formler och sin logik, politiken delvis en annan. Det är dags att bringa ordning i den politiska matematiken och se till att formeln går att lösa Foto: Wikimedia Commons

Löjesguidens nominering går för omväxling skull inte till regeringen utan till samtliga politiska partier, den så kallade sjuklövern. Motiveringen lyder: ”Det finns en enda slutsats man kan dra av det senaste årets händelser och det är att Miljöpartiet inte är moget sin uppgift. Om partiet någonsin kommer att bli det får framtiden utvisa men nu är de snarare en belastning än en tillgång. De övriga partierna målar i den situationen antingen in sig i hörnet med samarbete eller så knuffar man samarbetspartierna i fel riktning med ultimatum som man borde förstå kommer vara kontraproduktiva. Dags för alla att ta ansvar eller att slänga in handduken.”

Dagen då DÖ dog

DÖ är död, få förutom regeringspartierna kommer att sakna den politiskt sett perverterade konstruktionen. Det var under KD:s riksting partiet beslöt att lämna uppgörelsen och snart följde de andra i Alliansen efter. Den första reaktionen blev hård, framför allt Stefan Löfven och andra socialdemokrater som Alex Schulman var inte roade. Stefan Löfven kallade det ”upprörande”, ett uttalande bara en sosse på väg att förlora makten kan uttala. Du kan läsa mer om DÖ och dess undergång i Expressen (Unvis.it).

Det som händer nu kan bli en belastning för landet, men det kan också innebära en möjlighet. Det omedelbara som händer är att Stefan Löfven blir bakbunden i flera frågor. En sådan är höstbudgeten som nu i sina delar måste omarbetas. Detta för att den per automatik inte går igenom i riksdagen och det måste ses som bra. I varje fall om man har samma synsätt som jag har. Har oppositionen invändningar måste ju dessa delar ändras om Löfven vill att den inte röstas ner i riksdagen.

Jag ser den möjligheten som positiv. Stefan Löfven tvingas inte bara att agera statsminister istället för goddagspilt, utan det medför också att  de värsta förslagen nu måste ändras. Det kan till och med i förlängningen innebära att v och mp får mindre att säga till om eftersom de står för de mer extrema förslagen. Jag ser alltså det hela som extremt positivt. Äntligen kanske vi får en statsminister som agerar statsminister och äntligen kanske vi slipper extremismen.

Sverige är visserligen nere för räkning i den nuvarande utvecklingen och kan hamna än värre till utan DÖ, men allt beror på vad man gör det till. Vill man kan man göra det till en möjlighet för ”riktiga” förslag och breda lösningar baserade på kompromisser acceptabla för alla istället för extremistpartiernas agenda som hittills Foto: Wikimedia

Nackdelarna då? Jo, dom finns uppenbarligen. Det kommer bli betydligt svårare att få ihop lösningar som går att förankra i riksdagen, det kommer att bli mer snubblande nära nyval om detta inte går och det kommer att bli betydligt mer svettigt att försöka undvika det alla vill undvika – att  söka stöd hos SD. Det kommer att kräva uppoffringar, kompromisser och nattmanglingar. Det kommer att innebära att alla måste lära sig att ta ansvar och se till allas bästa istället för det egna främst. Om man inte klarar detta är nyval det enda som återstår.

Ett annat utfall är att den nedgående spiral i förtroende för alla etablerade partier som hittills varit fallet, nu kanske kan brytas. De får föra sin egna politik på gott och ont, de slipper att stå och högljutt klaga på förslagen för att i nästa sekund lägga ner rösten i riksdagen och de kan inte längre låta sig bakbindas i arbetet med att hitta framtidens politik.

En ny tid nalkas alltså. Frågan är om den är ljus eller mörk. Jag tycker inte man kan resonera utifrån de termerna utan att man måste fokusera på vad man kan göra med situationen istället. En logisk slutsats borde bli att utesluta de förslag som v och mp står för, ingen annan än dom stödjer dessa.

Möjligen applåderas de två partierna av riksdagsmän som Veronica Palm därför att hon i grund och botten är vänsterpartist, inte sosse. I övrigt kan ingen sosse skriva under på de tokigheter de två står för. Istället öppnas återigen andra scenarier som alla måste anpassa sig till där kompromissviljan kommer att sättas på hårda prov. Susanna Varis har på ett utmärkt sätt satt fingret på oron som funnits kring DÖ. Hennes blogg Susanna’s Crowbar har publicerat följande inlägg, läs det. Också WTF Toklandet har bloggat om det.

Förhoppningsvis innebär slopandet av DÖ att de extrema förslagen och ytterlighetspartiernas ökade inflytande nu tonas ner när fler åsikter måste vägas in. Helst bör samarbetet med v och mp helt upphöra men det lär nog inte inträffa Foto: SVT

Löjesguiden nominerar idag regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Äntligen sätts lite press på regeringen som nu måste börja agera med större ansvar än hittills. Ert svar är väntat men inte mindre stötande. Att kalla en utmaning för ”upprörande” är i sig upprörande. Det säger en hel del om både Löfvens och regeringens syn på demokrati och dess spelregler. Det gör er till formidabla kandidater till priset”.

P.S.: Tack Ebba Busch Thor, tack Kd! Hur lite jag än håller med delar av din och er politik är du och ni tack vare beslutet att lägga ner DÖ min/mina idol(er). Det i motsats till regeringen tyder på ansvarstagande även om det kan se ut som något annat vilket säkert kommer att hävdas också.

Låt DÖ dö

Igår skällde jag ut Magdalena Andersson för hennes osedvanligt felprioriterade budget. Den andra sidan dvs oppositionen är dock medskyldiga också dom, även om man inte är skaparna av budgeten.

De har ju nämligen den något tvetydiga rollen att ena dagen stå och kritisera allt som är fel, vilket det är, för att andra dagen lägga ner sina röster när samma budget ska baxas igenom riksdagen. Ett rätt svårslaget rekord i hyckleri med andra ord. Inte ens moderaten Maria Abrahamsson tycks tro på uppgörelsen att döma av hennes blogginlägg.

Också den som passivt står och tittar på när något genomdrivs är skyldig till det som händer. Något svensk opposition borde tänka på i dessa dagar istället för att ena dagen med all rätt peka på alla de dåliga sidorna med budgeten för att sen lägga ner sina röster i omröstningen om den Foto: Wikipedia

Hela detta bakvända förfarande är ett resultat av DÖ eller Decemberöverenskommelsen. Den överenskommelsen bygger ju på att oppositionen ska låta bli att fälla regeringens budgetar vilket är illa nog, men nu med den nya budgeten har allt blivit än värre.

En del av denna budget går ju ut på att drivmedelsskatten ska höjas. Ett illavarslande förslag som drabbar alla som bor på landsbygd, landets åkerier, bussbolag osv samt alla bönder som nu får sina redan snåla intäkter än mer kringskurna. Därmed lär inflyttningen till städerna och bostadsbristen där späs på än mer.

Det fulaste är dock att regeringen i budgeten har lagt in en automatisk uppräkning på årlig bas för just drivmedel. Det innebär konkret att varje år kommer bensin och dieselskatten att automatiskt räknas upp med två procent per år utan att riksdagen kan rösta om det. De kommer ju snart att godkänna budgeten där detta finns med och man kan ju inte godkänna något flera gånger.

Regeringen genomdriver därmed inte bara förslaget, man åsidosätter riksdagens roll i arbetet med att rösta igenom budgetförslaget. Ett förfarande som är direkt odemokratiskt då det igen åsidosätter demokratins spelregler och remissinstanser som utskotten i riksdagen där möjligheten annars finns att diskutera ärendet. Nu skulle alltså detta inte längre finnas och oppositionen bidrar så gärna.

Prislappen för överenskommelsen är nu så hög att man måste börja diskutera priset för den. Gör vi inte ens det är det en värdemätare på hur illa demokratin i Sverige mår Foto: ”12-04-20-saucen-by-RalfR-15” av Ralf Roletschek (talk) – Infos über Fahrräder auf fahrradmonteur.de – Egen avfotografering. Licensierad under FAL via Wikimedia Commons

Regeringen undviker med förslaget dessutom att analysera underlaget för en årlig höjning, en sån skulle ju kunna visa att höjningen är obefogad. De undviker för det tredje att behöva göra en konsekvensanalys vilket skulle kunna visa att höjningen är samhällsskadlig. Tre flugor på smällen och oärligheten i regeringen Löfven är övermäktig. Samtidigt väljer vår opposition att i det tysta acceptera det oerhörda. Hur ärlig mot väljarkåren är man med en sån inställning?

Det är alltså ett sofistikerat fulspel som pågår rakt under näsan på oppositionen som fortsätter att stå där som fån utan att göra ett dugg åt situationen. En opposition ska just som namnet antyder opponera sig. Den ska till och med vara beredd att fälla något om den anser något så farligt att det inte går att acceptera.

Här missar alltså landets andra största parti helt målet. Konsekvenserna blir att bönder måste klappa igen sina jordbruk, landsortsbor måste flytta in till staden och åkerierna blir utkonkurrerade av billiga åkare från Bulgarien, Rumänien, Ungern och Polen. Arbetstillfällen går förlorade, likaså skatteinkomster för staten. Men Anna Kindberg Batra fortsätter att lägga ner rösten. Man kan alltså tala om att hon och de andra bidrar till att rättfärdiga en politik som är direkt destruktiv.

Vi är väldigt måna om att vårda våra och andras skador, men när nu regeringens budget ställer till med skada för landets ekonomi tycks inte oppositionen vara lika intresserad av att förhindra den skadan. Ett underligt resonemang då vi nu ser både odemokratiskt förfarande och färre jobb som resultat Foto: Wikimedia Commons

Inte ens när landets regering börjar göra avsteg från överenskommelsen när hedern i beslutsfattandet brister gör hon något. Frågan är om hon är helt likgiltig inför hur det går för landets bönder, åkare och landsortsbor? Det är nog hög tid att ompröva DÖ när en regering beter sig så oärligt som den nuvarande. Om inte annat för att rädda svenska jobb, något regeringen inte tycks vara intresserade av alls att döma av den senaste budgeten.

Sen har vi det här med förtroende. Tror Anna Kindberg Batra att värdet på hennes aktiekapital ska stiga när hon stillatigande ser det oerhörda hända framför sina egna ögon? Politik är en förtroendebransch och hennes inställning lär inte öka redan låga siffror. Hon är inte ensam i att ha lågt förtroende, också statsministern ligger illa till, men hon bör nog ändå se upp. Mer om de låga förtroendesiffrorna för landets partiledare hittar du i en artikel i tidningen Östra Småland.

När folk uppfattar två parter som en och samma slutar det med att ingen åtnjuter deras förtroende, särskilt inte när de är lika dåliga i sin politik. Därmed missar DÖ sitt mål
Foto: Wikimedia Commons

Sen har vi den biten som handlar om att DÖ helt missar sina mål vilket den uppenbarligen gör. Tanken var att isolera SD. De har fortsatt att öka, delvis tack vare just DÖ. Avsikten var att cementera blockpolitiken. Det har den gjort men på ett sätt som har kunnat utmejsla SD som ”den tredje vägens politik”. Misslyckat igen alltså.

Den skulle tvinga regeringen att gå åt vänster och därmed göra Alliansen till ett tydligare alternativ. Oppositionen har blivit allt mer grumlig och svårförklarad därför att de uppfattas som någon som sitter i knät på makten dvs Löfven. Till sist skulle det bana vägen för ett regimskifte 2018. Det kommer att misslyckas så länge flera partier i Alliansen fortsätter att guppa under fyra procentspärren eller strax över utan att öka eller kunna göra något åt det. Mer om dessa felaktiga beräkningar har Fnordspotting bloggat om.

DÖ har därmed lyckats pricka in tre fel av tre möjliga. Den uppnår inte det som var syftet. Den är direkt odemokratisk och sätter flera viktiga funktioner i en parlamentarisk demokrati på hal is, kanske till och med hela demokratin i karantän. Till sist hjälper den till med att baxa igenom förslag som aldrig ens borde ha väckts.

Höjningen av drivmedelsskatten är ett bra exempel på detta då det leder till samhällsekonomiska förluster. Ändå fortsätter alla parter att hålla fast vid DÖ. Det är dags att låta DÖ dö, annars lär helt enkelt samhället och välfärden göra det istället. Död är död också utanför Fonus väggar.

Regeringens krigsförklaring på landets bilberoende och sättet att indexera en årlig ökning av priset med två procent årligen, gör att också DÖ borde dö. Dags att begrava en av de mest mörka kapitlen i svensk demokratis historia. R.i.p. DÖ, få lär sakna dig.
Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag oppositionen med Anna Kindberg Batra i spetsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att försvara det oförsvarbara är oförsvarligt. Inget i det som har kommit ut som resultat motiverar det monster som kallas DÖ. I synnerhet inte nu då Stefan Löfven och Magdalena Andersson väljer att agera som man gör när man automatiskt höjer skatten på drivmedel med 2 % per år. Att bidra till att ödelägga ett land är att själv delta i det men utan att agera. Det gör oppositionen till fullvärdiga kandidater till priset.”

Äntligen!?

När man sitter och skriver så här är det lätt att grotta ner sig och bli så där extra deppig. Vare sig det eller det faktumet att ni mina läsare dras med i det fallet är så särskilt uppbyggligt. Så det är extra glädjande att kunna förmedla ett något mer positivt resultat. Två artiklar jag stötte på ändrade allt och nu kanske något håller på att hända i det här landet trots allt. Visst tar de upp tunga ämnen, men de är klarsynta i sin analys och väldigt träffsäkra i sina slutsatser.

Dagens journalistiska agenda är allt annat än klarsynt. Ändå finns undantagen som inger visst hopp! Foto: Wikimedia

Den första publicerades i GP den 22/7 och är signerad Håkan Boström. Den skarpsinniga analysen av hipstervänster med medelklassens världsfrånvända agenda är inget annat än lysande. När han beskriver vad han kallar Twitteratin skrattar jag högljutt igenkännande. Politiskt korrekt akademikervänster och kulturskribenter beskrivs som grupper som gjort det till sin livsuppgift att förespråka mental enfald i mångfaldens namn. Där börjar tårarna rulla utmed kinden av rent skratt.

Också högern i svensk politik får sin beskurna del av skopan. Schlingmannifiering kallar han det när varumärkesbyggande har ersatt sakpolitik och värderingar som tilltalar väljarkåren. Han avslutar hela artikeln med att konstatera att de etablerade partierna inte längre går i takt med folket, ett faktum jag instämmer i.

”Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt”, numer är detta en etablerad sanning i politiken. Först klev Per Schlingman in på scenen och snart var varumärkesbyggandet viktigare än sakpolitiken i moderaterna Foto: ”Flickr – Jeff Attaway – glucose” by Jeff Attaway from Dakar, Senegal – glucose?. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Flickr_-_Jeff_Attaway_-_glucose.jpg#/media/File:Flickr_-_Jeff_Attaway_-_glucose.jpg

Det finns dock två saker jag saknar i artikeln. Det ena är att bristen på egen politik från borgerligt håll och det faktumet att de genom DÖ helt har resignerat från sin roll som opposition i verklig mening. Istället har detta skapat ett desperat behov av att täppa till luckorna. Ett sånt exempel är feminism.

Feminism är en av dagens stora framgångssagor inom svensk politik. Vad jag personligen tycker om det vet redan den regelbundne läsaren, jag avskyr den. Trots det lockar det till diskussion där till och med yngre män säger sig vara feminister vilket jag inte förstår då man tittar på debatten. Det är onekligen svensk vänster som genom feminismen också har tagit initiativet.

Feminism är i det korta perspektivet en framgångssaga där vänstern i Sverige har tolkningsmonopol på ideologin. Här gäller orakade armhålor och spottretorik också inom högern. Foto: ”Feminists at Stockholm Pride” by Bengt Nyman – IMG_8827-1Uploaded by Athyllis. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Feminists_at_Stockholm_Pride.jpg#/media/File:Feminists_at_Stockholm_Pride.jpg

Borgerligheten är helt akterseglad. Visserligen försökte Maria Arnholm att lansera en liberal feminism i förra valrörelsen, men den förstod hon nog aldrig ens själv. Än mindre utformade hon en sådan. Istället rann tiden ut och goda råd blev dyra. Det gällde att hitta en egen politik snabbt. Svaret blev tyvärr en lika rabiesinfekterad feminism som den vi ser hos dagens vänster. Kanske var det för att klumpa ihop sig tillsammans med vänstern i ett mittfält, kanske var det bristen på egna idéer.

Hur som helst fick vi det något bisarra resultatet att man kunde inbegripa också svensk höger i vänsterfållan. Efter Anna Kinberg Batras tal på Nationaldagen gjorde statsvetaren Malena Britz analysen att hennes tal målade upp ett feministiskt folkhem. Två av två möjligheter att skapa en egen vision missade hon alltså, mer om analysen i SVD.

Också partier som FP har drabbats svårt av just feminismen världsfrånvända agenda. Birgitta Ohlsson var representanten för partiet i förra regeringen där hon var EU och demokratiminister. Hennes minst sagt vänstervridna agenda vad gäller feminismen är slående. Hon fattar inte ens vad grundläggande liberala värderingar går ut på.

När Birgitta Ohlsson gör sig till uttolkare av feminism förstår hon inte ens grundbegreppen i liberalism. Mycket på grund av att högern har anammat vänsterns syn på ideologin i brist på en egen Foto: Wikimedia

Friheten som är just den grunden heter att ”vi måste få till ytterligare en pappamånad”. Hallå! Det borde väl varje familj få välja om man vill kalla sig liberal eller? Hon gör sig också till röst för samtyckeslagstiftning, något som skulle medföra att varje svensk man måste ha ett förskrivet kontrakt i fickan när han går ut på lördagskvällen och få denna underskriven. Annars hotar att ord står mot ord i en rättegång. Samtyckeslagstiftning är något som tillhör den radikala vänstern så hur var det med liberalismen i folkpartiet? Mer om bristen på liberalism i det liberala partiet folkpartiet, har Fnordspotting bloggat om.

Det andra jag vill invända mot i artikeln av Håkan Boström är att visserligen drar han slutsatsen att folk har tröttnat. Men borde inte den tanketråden dras längre? Är det inte därför många också väljer att sympatisera med SD som nu enligt vissa opinionsundersökningar är Sveriges näst största parti. Läs mer om detta i Nyheter Idag. Deras framgång bygger ju inte på att de är så otroligt skickliga i sin argumentation, utan på att de andra gör bort sig i en så rasande takt att ingen ens längre kan hålla räkningen längre. Också att de kan rida på att de är offer för DÖ gynnar dem. Mer om det fenomenet i SVD.

SD kommer snart att bli det man vill bli, Sveriges största parti och det beror inte på den egna förträffligheten utan de andras ständiga klavertramp. Det har med andra ord blivit dags för de andra att skärpa sig. En första åtgärd borde bli att sparka ut mp ur regeringen för att isolera dem och den politik de står för. De har alltför länge fått vetorätten i avgörande frågor. Dessutom är de så pass verklighetsfrånvända att man inte ens borde ha partiet i riksdagen.

Nästa lysande artikel kommer från sajten ledarsidorna och är signerad Kapten Blåskägg eller Jens Kittel. Här görs en saklig och relevant genomgång av de ökande problemen landet har ställts inför på sistone och snuddar vid vad responsen har blivit dvs ingen alls. Återigen alltså vår verklighetsfrånvända nomenklatura i både regering och riksdag vars legitimitet jag ser som kraftigt undergrävd. I synnerhet regeringen Löfven borde ha avgått redan i september förra året.

Hur länge vi ska behöva stå ut med västvärldens värsta regering står skrivet i stjärnorna, under tiden får vi nöja oss med adekvata analyser av deras problem Foto: Regeringen.se

En bra analys med riktigt verklighetsnära slutsatser av det parlamentariska och politiska läget i landet som är väl värd att läsa igenom. Det finns trots allt en hel del klokskap i vårt land. Den postkoloniala smörjan har fått mer än en törn den här perioden och kanske kanske vacklar nu elfenbenstornet betänkligt. Vi får se vad framtiden har i sitt sköte helt enkelt. Han avslutar kaxigt med stridsropet ”sluta sabotera mitt land!”.

Till sist har vi kategorin satir där elakheterna haglar. Fredrik Strage har en av landets giftigaste pennor. Den har för en tid sedan slagit till igen med ett bländande mästerverk i DN om dagens feminism och deras anti-agenda där det relevanta blir irrelevant och tvärtom. Här drivs hejdlöst med den aktuella genuspolitiska agendan tills tårarna trillar. Strages artikel har också Susanna Varis bloggat om.

Återigen återfinner sig frågorna när tårarna har trillat klart. Vågar man svära i den feministiska kyrkan, särskilt på dess högborg DN feminism? Är det här första tecknet på att något håller på att hända också på denna institution? Kanske, vem vet! Återigen är det framtiden som får visa vad det här ska leda till, men i bästa fall är det något som håller på att hända.

Ibland kan man inget annat än att brista ut i glädjetårar som när Strage giftmördar dagens genuspolitiska agenda med ord. Helt suveränt och bitskt Foto: Wikipedia Roy Lichtenstein

OM det är en riktig slutsats finns det rätt mycket att glädjas åt ändå. Medan jag väntar på vad som ska hända läser jag Strages artikel en gång till. Jag önskar dels att jag kunde skriva lika vasst själv och tycker samtidigt att min store idol på skriftens område Molière ändå på något sätt svävar över Strages text. Vasst, elakt, kommenterande och kritiserande i symbolform var ju hans kännetecken och de går igen. Det är ändå för underbart.

Löjesguiden nominerar idag journalister som kollektiv till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Här återfinns tre exempel på hur en journalist borde arbeta. Kritiskt, granskande och kommenterande ibland med en ordentlig dos ironi. Ändå fortsätter denna yrkeskår att spela politiskt korrekt, övervakande och medhjälpande trots att detta leder till både fördumning och inskränkningar i demokratiska rättigheter som t ex det fria ordet. Det är lite ironiskt att konstatera att den yrkesgrupp som är mest beroende av det fria ordet och som skriker mest högljutt de gånger detta angrips, också är den grupp som hjälper till att underminera det.

Som sagt, det finns dels förebilder och dels nidbilder likt denna från SVD. Det har blivit hög tid att välja väg. Vill ni förbli nyttiga idioter som här när Robert Aschberg valde att samarbeta med kända vänsterextremister som tidigare dömts för brott som i reportaget från Dagens Samhälle, eller vill ni bli den granskande kraft ni påstår att ni är? Så här långt är ni fullvärdiga kandidater till priset, men framtiden får utvisa om också ni är kapabla till förändring.”