Drevet går mot Wallström men det händer faktiskt andra saker i landet av minst lika stort värde. T ex så skrevs en debattartikel (SVD; unvis.it) av HG Wessberg och Catharina Håkansson Boman som både roade och förskräckte.
Roade därför att den onekligen pekar på en hel del positiva effekter som att knyta ihop storstadsregioner på ett mer effektivt sätt och därmed krympa landet. Det är en tanke som har funnits länge, men som först nu kanske blir verklighet. Tanken att på ett mer effektivt sätt uppnå detta mål som en konkurrens till flyget är också ur ett ekologiskt perspektiv är bra då det sparar pengar och miljö.
Naturligtvis är ett sånt här projekt dyrt, mycket dyrt. Den beräknade kostnaden ligger på 190-330 miljarder kronor. Med andra ord gigantiska belopp som dessutom brukar ha en otäck förmåga att spränga alla kostnadsvallar då så stora projekt som detta är svåra att överblicka. Alltså måste pengar tas någonstans ifrån och här har utredarna en del förslag som i vanlig ordning bygger på skatt.
Så fort en ny utredning presenteras tycks det finnas hur mycket pengar som helst, det går bara att ösa fram. När sen kostnaderna drabbar folk i form av höjda priser är det försent. Allt för att mätta en marknad som dessutom sysslar med felsatsningar. Det är inte snabbtåg som behövs, det är satsningar på regional pendling och underhåll som är nyckeln Foto: Wikimedia Commons
Jag förstår inte en sak, så fort vi talar om något som ska göras talar vi automatiskt om nya skatter. Vi har numer återtagit vår position som landet med världens högsta skatter, ändå räcker det inte. Det ska till mer och mer och mer. Hur mycket vi än betalar så finns det alltid någon liten kreatör som kan tänka ut någon ny diabolisk skatt. Statens och kommunens behov är oändligt och snart gör vi inget annat än betalar skatt.
Den här gången är det ett förslag som bygger på att man tar ut en tidsbegränsad skatt på den värdeökning av fastigheter som ligger i anslutning till järnvägen som är grunden. Någon kanske tror att det inte drabbar ”vanliga människor” men det gör det definitivt. De restauranger, kiosker eller fik som ligger i dessa byggnader tvingas ju ta ut kompensation för sina merkostnader och därmed är det indirekt medborgaren som betalar till sist ändå.
En annan miss i utredning här är att det är långt ifrån alla fastigheter som kommer att öka i värde, faktiskt i vissa fall det motsatta. Det beror helt enkelt på att ett höghastighetståg som ska färdas i över 300 kilometer i timmen kan göra max två kanske tre stopp på sträckan Stockholm – Göteborg eller Stockholm – Malmö. Det är nämligen stoppen som slukar mest tid ur restid sett, skulle man alltså stanna oftare blir det inte ett snabbtåg helt enkelt.
De flesta mellanliggande orter kan därför se sig akterseglade när tåget dundrar igenom orten utan att stanna. Det är själva förutsättningen. Ändå är det många desperata kommuner som ser sitt befolkningsunderlag svikta som nu sätter sitt sista eller näst sista hopp till att järnvägen ska frälsa bygden. Hur ska man annars tolka utredarnas nästa förslag. I det ska kommunerna spelas ut mot varandra i en dragkamp om att få bli just den plats där tågen stannar.
Utredarna har ett nytt ganska cyniskt sätt att finansiera det hela och det är att spela ut kommunerna längs sträckan mot varandra. Den som satsar mest på boende och jobb får se tågen stanna, resten får se bakpartiet segla förbi orten. Foto: ”Southbound Train into Herzliya Station (2154711112)” by David King from Haifa, Israel – Southbound Train into Herzliya Station. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons
Det förslaget bygger på att kommunerna ska inkomma med planer på nybyggnation för att underlätta bosättning och affärsverksamhet för medborgarna. Detta skulle få igång hjulen och dessutom sporra kommunerna att ta krafttag. Bra kan man tycka men det är det tyvärr inte alltid. För vad händer om man projekterar och ändå får se sig förbisprungna? Alla år av projekteringar, planeringar som har kostat mantimmar är då kastade i sjön! Vem betalar den notan när kommunernas ekonomi många gånger inte alltid är jättegod?
En del kommuner, framför allt i Norrlands inland, har så ansträngd ekonomi, så hårt tryck på kommunservice och så vikande befolkningssiffror att deras räddningsplanka (sajten kommuntorget) är nyanlända och statens höjda bidrag för dessa. De här kommunerna kommer inte ens få någon ny järnväg, än mindre har de en sedan tidigare många gånger. Det är alltså bara delar av landet som kan dra nytta av satsningen. När ska det komma förslag som långsiktigt ger Norrlands inland möjligheten att överleva på riktigt?
Förslaget är också illa genomtänkt ur andra aspekter. Behovet av att pendla mellan storstäder är till för en väldigt liten del av befolkningen. Det är i stort sett bara statstjänstemän, höga politiker och topparna inom näringslivet som är i behov av denna typ av transport. Det är istället den regionala pendlingen som både är tillväxtfaktorn och därmed den som står för den största ökningen vad gäller pendling. Bara över Öresund (sajten Öresundsinstituttet) pendlar varje dag 95.800 personer.
Också i Mälardalsregionen såväl som andra ökar pendlingen inom regionen. Ökningarna leder till fler flaskhalsar (sajten Trafikanalys). Här borde järnvägssatsningarna ske, inte mellan storstäderna där trafiken fungerar hyggligt. Ändå är det just i den regionala pendeltrafiken inte bara flaskhalsarna finns, utan också det byråkratiska krånglet med efter dagens behov felritade länsgränser, lagstiftning som inte hänger med samt krångliga och dyra biljettsystem. Systemet behöver kort sagt reformeras (sajten företagarna).
När det är den regionala pendlingen som ökar, satsar politikerna på snabbtåg. De flaskhalsar som bildas i pendlingen måste byggas bort, länsgränser måste justeras och lagar måste ändras. Felsatsningen är alltså ett faktum och det enda politikerna gör är att sopa problemen under mattan och fortsätta felsatsningarna Foto: Wikimedia Commons
Också pendeltrafiken inom storstadsregioner som Göteborg, Stockholm eller Skåneregionen behöver betydande tillskott. År av eftersatt underhåll på järnvägen som fortfarande plågar denna i stort sett varje vecka. Visserligen kommer Citybanan att nästa år avlasta den mest trafikerade delen av järnvägssträckor i hela Sverige – Tegelbacken utanför Stockholms Central – men i resten av nätet är underhållet eftersatt med ibland så mycket att det äventyrar driften.
Här finns alltså ett jättejobb att göra men istället satsar man på linjer som inte har fullt så stort behov. Varför blir det då så här, för det är inte första gången järnvägen förvandlas från möjlighet till fiasko. Bottniabanan (MSN; Nyhetsinslag TV4) skulle bli livlinan åt norrländska kommuner, tack vare att man valde fel teknik för tågövervakning och att befolknings-underlaget inte fanns är idag fiaskot ett faktum. Pengar har satsats men har hamnat på skogstjärnarnas botten. Här borde man alltså satsa pengar på ett fungerande system.
En av många orsaker är att byggandet av järnväg är en prestigefråga. När väl järnvägen står på plats finns ett fysiskt bevis för ett partis eller en politikers storhet. Järnvägen odödligförklarar och ger karmapoänger långt in i framtiden. Ortsbor och bygden kommer att tala om en politiker eller ett parti för lång tid framöver och kan säkra ytterligare en mandatperiod. Det finns naturligtvis också samhällsvinster men som sagt, bara om projektet är lyckat.
En anledning till att man satsar så mycket krut på just höghastighetståg mellan storstadsregionerna är just att det är ett stort projekt, det syns i tidningar och det generar uppmärksamhet när man kan klippa band och spela upp fanfarer med järnvägs-föreningarnas blåsorkestrar. Att det är ett gigantiskt slöseri med skattepengar som hade kunnat komma bättre till nytta om de använts rätt, spelar mindre roll. The bigger the better som det brukar heta.
Den enda anledningen till varför alla dessa felsatsningar görs är att det smäller högre med stora prestigefyllda projekt som syns för lång tid framöver. De synbara spåren efter ett parti eller en politiker lovar förhoppningsvis en ny mandatperiod men felsatsningar är felsatsningar. Foto: Eget
Löjesguiden nominerar idag infrastrukturminister Anna Johansson och utredarna HG Wessberg och Catharina Håkansson Boman till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ett gigantiskt slöseri med pengar där de kunde ha använts i regionaltågssatsningar istället är på väg att rälssättas. När de största trafikökningarna och därmed flaskhalsarna återfinns i regional pendling satsar man på höghastighetståg. När regler och system inte längre lever upp till dagens krav satsar man på att inte förändra. Ett gigantiskt feltänk som toppas av förslag om sedvanliga skattehöjningar. Det gör er till formidabla kandidater.”
Sociala media innebär möjligheter och faror som nätmobbarna utnyttjar Foto: SV
Löjesguiden 