Att göra självmål

Lite generaliserande kan man väl säga att länders olika kultur ibland ställs i kontrast till varandra där t ex Sverige och Italien utgör varandras motsats. En svensk håller på reglerna, knyter näven i fickan i harm, lyder den men så fort tillfälle bjuds och man vågar kan väl alltid bryta mot en eller annan regel. Italienaren bryter mot dessa mest varje dag då man anpassar reglerna till situationen. Passar inte en regel i trafiken fixar man en egen. Om man som på Sicilien inte känner sig som en del av staten struntar man i dess regler.

Politik är bara resultatet av vår kultur och speglar denna, det är därför politiskt liv eller synen på begrepp som ”demokrati” kan skilja sig åt mellan olika länder. Men också synen på regler och vikten av att följa/inte följa dessa speglas i politiken. Alla minns väl hur inledningen till röran i Euro-samarbetet såg ut där först Frankrike och Tyskland tyckte sig kunna strunta i reglerna och sedan följde alla andra efter. Fick en så fick alla samma möjlighet och snart var kraschen ett faktum.

Eurosamarbetet var egentligen i grunden en bra idé men när ingen tyckte sig behöva följa de regler man hade kommit överens om var kraschen ett faktum Foto: By Tomo_suzuki – Tomo_suzuki took it on the scene., CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1620876

När länder som Grekland ertappades med att ha kört med kreativ bokföring för att i sin iver inte följa reglerna insåg alla att det hela hade gått för långt. Det var så dags att komma på det då, nu får alla betala priset för det hela med råge också vi. Det här är dock inte det enda området där man faktiskt struntar i reglerna.

Dublinförordningen säger ju att en flykting ska söka asyl i det land denne först anländer till. Reser denne till ett annat land inom EU ska han eller hon skickas tillbaka till detta landet för asylprocess. Nu vill Tyskland som sista land på svensk sida strunta i just Dublinförordningen och kommer inte att ta ta tillbaks flyktingar som vistats i Tyskland men som har sökt sig till andra länder som Sverige. Sedan tidiga följer flera andra länder inom EU inte heller de förordningen.

Tysklands besked har upprört Morgan Johansson som till och med menar att Sverige kommer att anmäla händelsen (SR; Archive) till Europadomstolen för prövning. Beskedet kan komma att innebära att flyktingar som har kommit hit efter att ha vistats i Tyskland eller ett annat land inte går att skicka tillbaka dit utan att Sverige nu får stå sitt kast för att vi för ett tag hade så gott som öppna gränser.

Frågan här är hur långt man ska gå för att upprätthålla regler. Särskilt regler som de i Dublinförordningen då de är otidsenliga och skrivna för en tid då helt andra förhållanden rådde. Här måste man fråga sig om inte hela förordningen borde förhandlas om istället för att peka finger på varandra. Men Morgan Johansson är inte den som ger sig utan han trallar glatt vidare för att kunna göra sin anmälan. Jag är ledsen Morgan, men du har nog inte mycket för det då Tyskland är en av EU:s nyckelländer.

Det är bara att gratulera Morgan Johansson till en utsiktslös kamp mot en jätte inom EU-samarbetet som Tyskland. Anmäler han landet till Europadomstolen som han har hotat med får han nog ta till bättre vapen än Tors hammare Foto: By Mårten Eskil Winge – 3gGd_ynWqGjGfQ at Google Cultural Institute, zoom level maximum, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=22007120

Den andra frågan handlar om vad Morgan Johansson egentligen vill i slutänden. Vad tror han slutresultatet blir om han fortsätter sin mer liberala migrationspolitik? Svaret på den frågan har Angela Merkel redan fått då hennes kristdemokratiska parti under förra helgen förlorade i flera delstatsval (SVD; Archive). Vill verkligen Morgan Johansson destabilisera länder i Europa än mer därför att regler är så heliga att de går före länders stabilitet? Vill han se migrationsfientliga och nationalistiska partier som AfD  växa ohejdat?

Morgan tillhör ju den skaran som kallar alla dessa partier som kritiserar migrationen för ”fascister”. Kanske inte så genomtänkt då det tyska författningsskyddet inte ser partiet som vare sig nazistisk eller fascistiskt och tillåter därför AfD. Det är också nästan lite självutplånande av Morgan Johansson att framhärda sin syn då han och alla andra partier som inte lyssnar på folks oro kommer att tillhöra de som förlorar på sin envishet. Att lyssna och förändra sin syn är en del av demokratin, att inte göra det är självmål.

För Socialdemokraternas tyska systerparti SPD åkte också de på en riktig käftsmäll (Folkbladet; Archive) i valet. I vissa delstater har de så gott som halverats, en omständighet som borde inbjuda till eftertanke också hos Morgan Johansson. Den som inte lyssnar på folks farhågor idag, är morgondagens förlorare. Den processen kan dessutom gå snabbt vilket exemplet AfD visar. I delstaten Sachsen-Anhalt som ligger i de östra delarna av landet fick partiet 23 %.

Samtidigt som detta skedde kunde ett etablerat parti som CDU (kristdemokraterna) förlora hela 11,5 % i ett av sina starkaste fästen Baden-Württemberg. Det straffar sig alltså att inte lyssna och anpassa sig efter hur tongångarna går. Vad Morgan Johansson och andra etablerade borde börja förstå är att det nog är bättre om han och alla andra länder i EU sätter sig ner och förhandlar om Dublinförordningen så att den bättre passar dagens situation. Annars lär han och andra politiker snart vara arbetslösa.

Hittills har de enda resultaten av migrationen blivit än mer oro, fler tendenser till upplösning och instabilitet. Vill politikerna sitta kvar är det alltså bäst att de lyssnar mer och ser till att följa det folk säger istället för att göra tvärtom Foto: By Andrea del Verrocchio – Web Gallery of Art:   Image  Info about artwork, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=15466398

Löjesguiden nominerar idag Morgan Johansson till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att inte förstå sambandet mellan destabiliserade länder och en ohejdad migration är i det närmaste en monumental miss från din sida. Med facit i handen kommer politiker som Angela Merkel att få betala ett högt politiskt pris, ett pris som också kan komma att bli ditt med tanke på hur illa skött hela migrationsfrågan är. Det gör dig till en extra utmärkt kandidat till priset.”

Lever han ens i verkligheten?

I tisdagens SVD kunde man läsa en stor intervju (unvis.it) med statsministern. Där framgick bland annat att han nu siktade in sig på samhällsbygget efter migrationen, ett bygge som för övrigt ska ske med lånade pengar. En annan sak var att i EU-frågan var det dock lika nattsvart som alltid. Kunde man förvänta sig något annat när ett av landets mest EU-fientliga partier fick ta plats i regeringen?

Miljöpartiet är inte partiet som alltid har levat i samma universum som oss andra vilket också gäller enskilda medlemmar. Långt efter att EU-omröstningen var över fortsatte motståndet trots att omröstningen var bindande. Foto: Twitter

Ja, jag är brinnande Europa-vän, det sticker jag inte under stol med. Anledningen är helt enkelt den gemensamma nyttan med projektet som har lett till en bättre ekonomisk och därmed social utveckling. Statsministern säger sig också vara en EU-vän men missar samtidigt poängen eller gör han möjligen en medveten feltolkning av hela situationen?

Statsministern får följande utlägg och fråga:

”Stefan Löfven är en stor EU-vän, och han har under hela flyktingkrisen hänvisat till att EU måste ta ett gemensamt ansvar.

Har det hänt?

Han ger följande svar:

”Nej, det tycker jag inte.”

Det kan tyckas vara ett rakt svar på en rak fråga, inga krusiduller här inte. En del menar att svaret dessutom är helt riktigt, jag kan inte hålla med mindre. För det finns en sak han glömmer bort. Hur kan han kalla sig EU-vän efter det där svaret? Låt mig förklara, EU precis som alla andra medlemsorganisationer är vad man gör dessa till. De är summan av vad de olika länderna vill och är beredda att göra. Vill man bjuda till går samarbetet bra, vill man inte det gnisslar det.

När vi talar om nationer blir det extra känsligt eftersom självständighet och själv-bestämmande ska balanseras mot det gemensamma goda. En balansgång som inte alltid är lätt då olika länder kan ha olika behov och därför agerar annorlunda i olika faser t ex över tid. Så fungerar FN och så fungerar EU. Lägg därtill olika inre behov som länder har. Är dessa tillräckligt motstridiga kan man räkna med motsättningar.

Olika ingångsvärden ger också olika resultat. Vill man se skillnaderna får man splittring, vill man se det gemensamma uppnår man betydligt mer. Statsministern hade som ingångsvärde att vi klarade allt själva, när vi inte gjorde det var det redan försent Foto: Wikipedia

Att skylla på EU i den nuvarande situationen är att göra det lätt för sig, för att inte tala om en felaktig analys. Det är de olika ländernas olika behov som drar åt olika håll och därmed har skapat både motsättningar och inre stridigheter. Så hur kan han påstå att EU inte tar gemensamt ansvar? De är ju resultatet av medlemsländernas inställning och kan knappast lastas för att länderna agerar mot varandra.

Ett sånt exempel är vår egen statsminister. När migrationsfrågan plötsligt och akut dök upp var det Miljöpartiet som genast var där och högg. De ville ju att i stort sett hela världen skulle tas hit hippies som de är. Snart hade statsministern prioriterat samarbetet först och Europasamarbetet sist, något som kom att få konsekvenser. För med sin handling sände han en signal till de andra. Vissa som Tyskland hakade på, andra som Ungern började genast protestera.

Sanningen är ju att så länge länderna ser till sina egna behov först, kommer också lösningarna att lysa med sin frånvaro. Något som framgick i migrationsfrågan. Här kan man ju dessutom lägga till att ländernas regeringar ska vara överens för att ett förslag ska gå att genomföra, något de alltså inte är just nu. Anledningen till det är enkel, i den nuvarande tillspetsade migrationssituationen ser alla till sina egna intressen först och andras sen. Vissa kan och vill ta emot flyktingarna, andra har inte de resurserna eller vill se dem där.

Resonerar man så betyder inte överenskommelser så särskilt mycket. Schengen är helt överspelad och frågan är om avtalet ens kommer tillbaka. Ett annat avtal som är överspelat, åtminstone tillfälligt, är Dublinförordningen som ju säger att det landet en flykting söker asyl i först, också är det enda landet de kan ansöka om asyl i. Anledningen till att båda avtalen nu är kokta är just bristen på samsyn och därför ett agerande i egenintresset där priset blir än mer splittring sins emellan.

John Cleese förstår det statsministern inte fattar av svensk inrikespolitik nämligen att genom att göra miljöpartiet till lags i migrationsfrågan gick han för långt och tappade greppet om den bilaterala politiken. Foto: Youtube

Vill statsministern återupprätta EU som organisation, och det vill han ju eftersom han är EU-vän, borde han alltså istället för att peka finger på något som knappast kan lastas för den nuvarande situationen, istället se till att mana medlemsländerna till samsyn. Det hade varit att ta ansvar för den situation som uppstått, nu pekar han istället anklagelsens finger. Och nog har han skäl att peka finger, regeringens agerande har inte varit helt klarsynt den heller. Alltså vill han göra det alla politiker gör när de gör bort sig, peka på någon annan!

Först gjorde Stefan Löfven ett stort propagandanummer av att vi skulle vara en ”humanitär stormakt”. Något vi absolut inte är men det ledde i varje fall fram till att Sverige plötsligt tog emot fler flyktingar per capita än något annat EU-land. Snart kunde man nämligen läsa om flyktingar som fick sova utomhus i höstkylan därför att regeringen hade tagit sig vatten över huvudet, mer om det i Sydsvenskan (unvis.it). Hur detta rimmade med ”humanitär stormakt” var jag nog inte ensam om att undra.

När det inofficiella misslyckandet var ett faktum, något regeringen aldrig erkände, började regeringen agera. I EU agerade han efter linjen att alla medlemsländer solidariskt skulle ta emot och därmed avlasta oss. Det gjorde vi genom att begära en omfördelning till andra länder, du kan läsa om den saken i Aftonbladet (unvis.it). Nu blev det dock alldeles klart att de olika länderna hade noll eller liten samsyn i frågan, Sverige stod ensamma och tillsammans med Tyskland fick vi nu ta lejonparten av flyktingströmmarna.

Blir en usel situation värre och dragkamp utbryter, lär alla stå som förlorare till sist. Statsministern har hanterat hela migrationsfrågan klantigt och nu betalar han priset men försöker skylla på någon annan – Lågt! Foto: Wikimedia Commons

Resultatet föll också delvis tillbaka på Löfven eftersom han från början hade deklarerat att ”Sverige är en humanitär stormakt” och att vi i stort sett kunde ta emot all världens befolkning om så behövdes. Varför skulle då de andra länderna bry sig, vi skulle ju fixa problemet åt dom? Regeringen hade ju redan sänt en signal, nu sände de en annan utan att ens förankra den med de andra eller sondera terrängen med hjälp av utrikesministern. Att hon inte kopplades in kan ju haft andra hrm skäl.

Plötsligt började stormakten Sverige alltså agera annorlunda och de andra drog öronen åt sig. Länder som Ungern har en lång historia av ockupation och vill inte bli påmind om den för en sekund. Rumänien är fattiga bortom fattningsförmåga och måste bygga upp ett civilsamhälle, inte utsätta det för mer prövningar. De olika förutsättningarna och därmed de olika agerandena gjorde sig istället gällande. Bloggen Fnordspotting har också gjort ett inlägg om regeringens misslyckade migrationspolitik.

Vi hade alltså olika intressen som länder men regeringen målade in oss i hörnet, inte Ungern och inte Rumänien. Ungern har dessutom en politisk balansgång att gå igenom där demokrati har ställts mot fascism. Varför göra det som skulle göra antidemokraterna än starkare? Länder som Ungern kunde alltså inte agera annorlunda. Reaktionen blev minst sagt konstig från regeringen Löfven och från godhetsrörelsen som ryckte till dess undsättning.

Det diplomatiska språket länder emellan i migrationsdebatten har lämnat en del att önska det tidvis mer liknat en kickboxningsmatch. Anna Hedh med fler och deras ordval har uppenbarligen varit detsamma som statsministerns då de tillhör samma parti, men han har sluppit nedsmetnngseffekten Foto: Wikimedia Commons

Istället för att skapa en samlad bild av landet och dess överväganden, vilket en analys värd namnet hade kunnat gett, började man med att ifrågasätta deras medlemskap. Anna Hedh (s) gjorde processen kort, hon menade att landet inte borde få vara medlem i EU. Snacka om diplomatiskt språk! Du kan läsa om hennes och Cecilia Wikströms syn i artikeln i Europaportalen.

Nej, jag försvarar inte Viktor Orban eller Ungern, men en lite mer nyanserad syn och en bättre analys hade väl varit på sin plats. Att dessutom fulspela med en partikamrat som Anna Hedh för att inte smeta ner regeringen men ändå framföra ett budskap från den, kom ihåg att hon trots allt är sosse, var lagom mycket under bältet. Så vad förväntade sig statsministern sig för resultat efter det tjuvnypet?

Bilden blir allt mer klar, statsministern har själv bidragit till det han är så besviken på. Hans inledande stolta paroller sände fel signaler. Han agerade plötsligt tvärtemot sina egna stolta föresatser och när han inte fick det gensvar han ville ha började en retorik som snarare stötte bort än knöt an. Nu till sist uttrycker han sin besvikelse över en organisation han har varit med och bakbundit med sitt egna agerande och uttalanden. Det hela är precis så smaklöst som när statsministern gör sitt bästa för att ytterligare förstöra.

Vad vill egentligen statsministern? Han säger sig vara en vän men hans agerande i migrationsfrågan har inte bara förstört här hemma utan också på det utrikespolitiska planet har han ställt til det. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Stefan Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Se grandet i grannens öga men inte bjälken i sitt egna brukar det ju heta för att citera bibeln. Det är så väldigt lätt att peka på andra men inte se det egna beteendet. Det är till och med rätt bekvämt att skylla på andra för att själv slippa ansvar. Det gör dig och din regering till fulländade kandidater till priset.”