Bokbålens tid

Det fanns en tid när en viss regim i ett för historien känt land tyckte att viss litteratur var så avskyvärd och förkastlig att man anordnade bokbål för att symboliskt bränna dessa litterära verk. Barbariet som utspelade sig den gången blev sinnebilden för det då Tyska vansinnet och Hitlers ondska. Ett land som bar sig åt så framstod som skrämmande med all rätt. Dessvärre är de inte ensamma, historien upprepar sig som så många gånger förr. Idag  är det inte Tyskland som står för denna ondska utan vi i Sverige.

Den gången var det litteratur förhatlig ur en nazistisk synvinkel som gick sitt öde till mötes, nu är det en helt annan tid med helt andra metoder. Nu bränner vi inte längre böcker, vi rensar ut dom från bibliotekshyllan istället. Om detta och annan kulturell våldtäkt som pågår i det tysta, kan man läsa om i Ystads Allehanda. Här under hittar du hela filmen ”Fahrenheit 451” från 1966, bör ses då den är mer aktuell än någonsin.

Här kan vi läsa den bisarra historien om biblioteken som i Botkyrka kommun utanför Stockholm rensar ut böcker ur hyllorna. Anledningen är den policy som råder om att inga kränkande karaktäriseringar får förekomma om minoriteter. Här måste man fråga sig vem som har rätten att bestämma en sån sak och vems måttstock som ska gälla i en sån bedömning? Det intressanta svaret är att allt som från högre ort har bestämts vara rasistisk också är det. Vilken tid börjar marschen mot bokbålet Botkyrka kommun?

Astrid Lindgrens ”Pippi Långstrump i Söderhavet”, Stina Wirséns bokserie om sammantaget sex böcker om ”Lilla Hjärtat”, Pernilla Stalfelts ”Färgerna” och Lisa Bjärbos ”Eddie Får En Lillebror” är alla böcker som fått rött kort och därmed tagits bort. Den högst ansvarige för illdådet – Anna-Stina Takala – motiverar i fallet Astrid Lindgren det hela på följande sätt:

”Det finns inget n-ord kvar i boken, men det känns riktigt obehagligt att bläddra i den. Söderhavsborna framställs som undergivna de vita människorna, som genast när de kommer dit blir hyllade som kungligheter. Inte kan ”kurrekurredutterna” tala ordentligt heller. Det är väldigt känsligt att ge sig på Astrid Lindgren, men jag tycker att denna specifika bok inte är kompatibel med vårt interkulturella förhållningssätt.”

Boken ”Färgerna” beskriver Takala så här:

”innehåller stereotyp av amerikanska ursprungsfolk som får illustrera färgen röd”

och som:

”problematik på normkritisk nivå”

I Stalfelts bok riktar man kritik mot sättet att beskriva när hon skriver ”skär som en bebismage”. Utlåtandet från Takala och de andra i kommunen om sättet att uttrycka sig låter så här:

”alla bebisar är inte rosa”

Så fick vi då måttstocken efter vilken vi ska gå i arbetet att hitta dessa så förhatliga författare och med dess hjälp brännmärka dessa. Kan det bli mer tydligt än när Takala säger ”Problematik på normkritisk nivå”? Vad hon menar är ju i klartext att allt som kan uppfattas som stötande av vilken person som helst som känner sig kränkt av en formulering eller ett innehåll, också är att betrakta som icke önskvärt i deras bibliotekshyllor. Detta nyspråk eller ”bullshitiska” som det också heter, har också Fnordspotting skrivit om. Vad jag tycker om detta har Monty Python uttryckt bäst.

Enda problemet med synsättet är att i stort sett alla som känner sig kränkta skulle kunna få böcker censurerade och snart gapar hyllorna tomma. Men det är här det fina i kråksången kommer in, alla kan inte bli kränkta. Vita människor är ju överordnade, har makten alltså kan de inte heller kränkas. Är inte det förresten definitionen på rasism? Att man behandlar människor olika på grundval av deras hudfärg? Herregud, vi rosa människor är ju utsatta för rasism! Nu måste vi allihop åka till Botkyrka och tala om detta.

Beskrivningen av släktskapet mellan tilltagen i Botkyrka och Tyskland under 30-talet kan te sig plump och man bör akta sig för att jämföra med nazism om man vill verka trovärdig. Det heter ju i debattekniksammanhang att den som drar n-referensen först, är den som förlorar debatten. Jag vidmakthåller dock, det finns ingen skillnad på den här punkten. En annan punkt där likheterna är slående är att när reportern frågar om de andra bibliotekarierna håller med och alla nickar instämmande:

”Kollegerna instämmer. Alla är överens om att ”Pippi Långstrump i Söderhavet” är oförenlig med förbudet mot diskriminering och principen om alla barns lika värde i FN:s barnkonvention. (Uppgifterna är hämtade från mejl och protokoll maj, augusti och oktober 2014)”

Vänta nu! Var det inte ”vanliga Tyskars” tysta eller aktiva medgivande som också den gången banade vägen och gav Hitler tillfälle att genomföra det fruktansvärda? Historien upprepar sig igen! På flera sätt är tänkesättet och fenomenet ur den här synvinkeln bara en mjukare form av nazismen. Konsensus-fascismen är slående och resultatet skrämmande. Vi står inför en storskalig inskränkning av samhällslivet och tanken i en och samma handling.

”Don’t mention the war” hette det i Fawlty Towers och det är helt rätt. Man ska inte använda allegorin nazister för mycket men i det här fallet är det oundvikligt att jämföra med både Hitler och Stalin Foto: WN

Med andra metoder uppnår man samma slutresultat och någonting håller på att spåra ur ordentligt så länge man tillåter detta. Böckerna, särskilt Astrid Lindgrens, är bara en spegling av en annan tid och ett annat synsätt. Det är tolkningen av FN-stadgan som ställer till det för Botkyrka kommun, Anna-Stina Takala och hennes kollegor. Den tolkningen tar inte ens hänsyn till denna andra tid och detta andra synsätt. Än mindre är den särskilt klok då den för tankarna till en svunnen tid. Märk! Jag säger INTE att Anna-Stina eller hennes kollegor är nazister, men ändå blir slutresultatet detsamma.

Men om det ändå hade stannat vid en kommuns utrensningar av barnböcker hade ju historien kunnat sluta här, det gör den inte. Moderna Museet Malmö ordnade för några år sedan en Dardel-utställning. Bland verken fanns ”Svart Diana” från 1924. Ljudslingan som barn och andra kunde lyssna på beskrev verket som ”en spännande bild”. När nu samma museum ställer ut samma bild är den istället försedd med en extra lapp bredvid verket där man kan läsa:

”Vi är medvetna om den stereotypa framställningen av Diana och det är ingenting som Moderna Museet Malmö delar. Målningen skapades 1924 och även om Nils Dardel mest troligt inte var rasistisk så verkade han i en tid med andra värdegrunder än dem idag. Den 5 september kommer Moderna Museet Malmö arrangera ett panelsamtal om hur man idag förhåller sig till historiska fakta av diskutabel karaktär”.

Återigen är betraktaren fånge i en föreställningsvärld med värderingar som hon eller han kan dela eller inte. Om man inte delar den syn museet ger uttryck för ska man alltså ändå få reda på att här ursäktar man och slätar över. Det är inte censur, men det är snubblande nära. Jag kan naturligtvis välja att inte läsa lappen, men lika gärna kan den som hela tiden ska känna sig kränkt välja att inte gå på utställningen. Har man över huvud taget tänkt på att det finns dom som blir kränkta av lappen? Ska inte den kränktheten räknas?

Vi håller på att bli fångade bakom galler i föreställningsvärlden där tankar och idéer ska synas under lupp innan de godkänns från det postmoderna ministeriet för sanning och rättänkande. Vi är på det här sättet snart tillbaka där Stalin och Hitler lämnade av
Foto: Wikimedia

Artikelns utgångspunkt är att rasifiering är en svår fråga för kulturen. Det där är bullshit som jag ser det, frågan är i själva verket väldigt enkel. Ingen form av censur vare sig inom samhällsliv eller konst är acceptabel. Den som drar rasist-kortet och tycker något är förnedrande kan helt enkelt bara gå, ingen tvingas att titta om man nu är så känslig.

Anledningen är enkel, allting är relativt. Det som är rasism för en person är det inte för en annan. Rasism är dessutom något som är föränderligt över tid, det som är rasistiskt idag var det inte igår. Det blir med andra ord extremt svårt om man drar rasist-tråden för långt, vi kommer i stort sett behöva censurera all konst och det vill ingen.

Eller är det kanske det de innerst inne vill? I vilket fall leder det till likriktning och snart också en mycket blodfattig kultur där vi ska tvingas att se det som sluppit igenom nålsögat. Det andra kan vi fetglömma, vilket underbart samhälle! Stalin måste le i sin himmel. Han, Lenin och Mao var ju experter på kategorin politiskt konst i syfte att uppfostra medborgaren. Särskilt var också duktiga på att censurera konst som inte behagade honom och de intentioner han hade för samhället. Man fryser inombords. Attacken på yttrandefriheten har också Susanna’s Crowbar bloggat om.

Diktatorernas tid rycker allt närmre och tecknen i tiden finns redan här. Sverige sover och vi som fattar vad som pågår kämpar i motvind mot de krafter som faktiskt vill se åsikts- och tankeinskränkning Foto: ”Значёк со Сталиным” by Jaro.p – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia

Löjesguiden nominerar idag den postmoderna rörelsen och deras framfart i det offentliga till priset ”Foliehatt of the Year”. Också Anna-Stina Takala, hennes kollegor och  Botkyrka kommun nomineras för deras insatser i censurens och inskränkthetens tjänst. Motiveringen för postmodernismen lyder: ”En tes vars praktiska användning är att inskränka och förkväva den fria tanken är inget annat än diktatur. Att maskera den till ”godhet” är som att sminka en ko. Det kan se snyggt ut på avstånd men ju närmre man kommer desto mer avskyvärt upptäcker man att det är. Det gör tesen och dess proselyter till formfulländade kandidater.”

Motiveringen i fallet Botkyrka lyder: ”Aldrig tidigare har det varit mer tydligt att pk-tänkandet och inskränktheten har fått övertrumfa den fria tanken och ordet. Ni har gjort er till lakejer för denna syn och har därmed också bidragit till just censur i kulturlivet. Stalin, Mao och Lenin men inte heller Hitler, kunde känt en större samhörighet med dessa tankar som nu får florera. Värdigt för en pristagare av foliehatten minsann även om det är att ge er utmärkelsen i förskott.”