En stinkande historia

Innan du läser följande inlägg bör känsliga läsare varnas för en del grafiska detaljer omnämnda i ord. Det är ingen artikel för svaga nerver eller lätt upprörda magar med andra ord. Se till att ta ett djupt andetag, läs inte inlägget innan lunch eller annat matintag. Det kan inverka menligt på smak och matlust.

Jag hatar tidiga mornar! Allt som ska ske innan klockan tio på morgonen är en styggelse. Det är därför inte särskilt roligt att sitta på möten eftersom dessa alltid ska bokas in från klockan 8 av någon anledning. Förra veckan var späckade av sådana och det är därför jag har varit lite dålig på att blogga, jag har helt enkelt varit för trött. En intressant sak kom i varje fall fram på ett av dessa möten. Det var hur bekvämt det måste vara för vissa människor när man kan slippa ta ansvar för vad man själv ställer till med.

Runt om i Stockholm finns det pendeltågsstationer, en av dessa heter Västerhaninge. Som på så många andra stationer finns där en offentlig toalett som bara man kan hosta upp en femkrona kan använda för att uträtta sina naturbehov på. Till ”naturbehov” hör dock inte att tvätta sina kläder i handfat eller smeta avföring på väggarna på nämnda toalett, ändå är det just det som har hänt.

De flesta av oss vet hur man ska använda en toalett, vi har helt enkelt fått grundläggande potträning. Andra är inte fullt lika kunniga och det är den kniviga situationen som har uppstått i samband med att hela artisteliten dansade in ett nyttt fenomen och problem Foto:Pixabay

För när Malena, Henrik, och Jonas gjorde gemensam sak med Stefan, Gustav och Åsa i regeringen, så gjorde man också just toaletten i Västerhaninge till en plats för allehanda snusk. För resultatet blev ju en hord av så kallade EU-migranter. Vad jag egentligen skulle vilja kalla dem tänker jag inte skriva med risk för att bli stämplad som nazist eller Breiviksanhängare. Kanske är jag redan stämplad som det så jag har väl inget att förlora.

Det är nu det bekväma kommer in. Jonas bor på Södermalm i Stockholm, Malena på Kungsholmen i Stockholm och Henrik bor i Vasastan också det i Stockholms innerstad, med andra ord ingen av dem bor i Västerhaninge. Det är ett bekvämt avstånd på ca 25 kilometer mellan dem och Västerhaninge! För med avståndet kan man sitta där på Södermalm och mysa tillsammans över hur goda man är, utan att för den sakens skull ens komma i närheten av det som ibland kallas ”verkligheten”.

Men inte bara det! De behöver inte bara låta bli att veta, de kan också slippa hantera det resultat som nu börjar dyka upp. De här människorna jobbar ju nämligen inte som städare eller sanerare, de har fina små jobb där de gör verklig nytta inom media och artisteri. Där kan de vara solidariska hela dagen och när de kommer hem kan de skita lika mycket i det hela som EU-migranterna har gjort i toalettstolen i Västerhaninge.

Det tycks inte vara någon mening i att begära att politiker eller artister som ställt till det hela ska ta sitt ansvar. Responsen kunde lika gärna varit som den på bilden

Inte heller Åsa, Gustav eller Stefan behöver drabbas av det sketna beteendet i Västerhaninge. Gustav finner också sina trygga hemkvarter på Södermalm i Stockholm och Åsa har ju sin numer riksbekanta husbåt. Stefan bor i också han i Stockholm efter att ha flyttat från Örnsköldsvik. Ingen av dem bor alltså ens i närheten av Västerhaninge. Tänk så bekvämt! Man kan dansa och sjunga lite grann och snart älskar alla en, men att ta ansvar där går gränsen. Att allt händer långt ifrån där man bor är också det bekvämt.

Så vad väntar du på Stefan! Dra på dig saneringsdräkten, kom ner till platsen för dådet och ta ditt ansvar! Jag lovar en annorlunda underhållning och du kan till och med få gräva utan spade i toaletten. Problemet är väl som alltid avståndet mellan det sagda och det gjorda. Ord som ”solidaritet” är så lätt att använda, men så himla svårt att omsätta i handling. Innefattar det dessutom att ta ansvar för vad man själv har varit med och ställt till med, lär avståndet växa än mer.

Istället är det andra som får ta det ansvar som borde vara deras. Det måste vara enormt bekvämt att sitta där i sitt elfenbenstorn och blicka ut över en värld där fåglarna kvittrar och lejonen och lammen vilar sida vid sida. Att ta ansvar för vad man själv har ställt till med är däremot för mycket begärt. Ingen kommer någonsin att få se Malena Ernman ta på sig en saneringsdräkt och ta sig an ett rätt vidrigt jobb i Västerhaninge.

Chansen att få se Malena Ernman dra på sig dräkten och åka till Västerhaninge för att ta hand om det som är resultatet av hennes engagemang lär vara minimal. Hon skuttar nog vidare i tillvaron och inhämtar priser på ryggdunkarfester Foto: Wikimedia Commons

Hon kan istället sitta och ta emot priser för sina ”insatser”, hon vann ju trots allt bluffpriset Martin Luther King-priset som Världen Idag kan berätta mer om. Nu kan hon gå på ytterligare en ryggdunkarfest och för en stund glömma alla de som får slita med resultatet av vad hon och de andra har ställt till med. Det förutsatt att hon ens tänker eller bryr sig om dem vilket jag tvivlar på.

Jo, jag kallar ett pris som inte har det minsta med Martin Luther King att göra för bluffpris. Det har ingen anknytning till person, land, släktingar eller ens delstat. Istället har det med Socialdemokratin och frikyrkan att göra vilket inte minst har speglats i vilka som har varit pristagare. Om priset och dess instiftande kan man läsa om i en artikel på Wikipedia.

Man kan med andra ord med rätt stor sannolikhet misstänka att detta pris är ytterligare ett av dessa priser som enbart har till syfte att lyfta fram en politik och samtidigt dunka varandra i ryggen. Det är alldeles säkert också ett sätt för socialdemokraterna att få marknadsföra sig som så solidariska. Initiativet till priset togs till och med av socialdemokraten och riksdagsledamoten Joe Frans 2004. Hade jag varit ättling till den verklige Martin Luther King hade jag varit rätt förbannad över priset.

Det är rätt naturligt att se så här bedrövad ut över händelsen men den visar också hur verklighetsfrånvänd hela samhället har blivit. En ställer till med allt, någon annan får städa upp och vi gemensamt får betala Foto: Wikipedia

Nu tror säkert hela godhetsrörelsen inklusive Jonas, Malena och Henrik att jag min arme stackare i vanlig ordning har skitit i det blå skåpet. Allt jag i så fall skulle ha är ett ynka exempel från en kryptisk plats vid namn Västerhaninge. Jag är ju trots allt en anhängare av Breiviks manifest trots att jag inte är det, jag är säkert också en SD:are trots att jag aldrig har eller kommer att rösta på dem. För det är ju så man sliter alla som opponerar sig i småbitar.

Nej, så är det inte ni verklighetsfrånvända. Tyvärr finns det fler exempel där samma grupp människor som har besudlat toaletter runt om i landet bevisligen har haft ett finger med i spelet och kanske mer än ett finger. Här hittar ni i godhetsrörelsen ett exempel från en artikel (unvis.it) i Expressen från Västerås. Här har Expressen hittat ett exempel från Kista nordväst om Stockholm. Ett tredje exempel kommer från Malmö och berättas om i Samtiden. Där kan man roas av hur kyrkogårdar i Malmö nu blir offentliga toaletter.

Samtidigt är det så att i just Malmö har organisationer som Allt Åt Alla lyckats i sitt uppsåt att hindra allt ingripande mot den här typen av företeelser. Där polisen har tvångsflyttat läger som slagits upp olagligen på annans mark, har man varit där och till och med ockuperat stadshuset i staden. Återigen behöver Malena, Jonas och Henrik inte smutsa ner sitt klanderfria yttre med aktioner som dessa. De har ju ytterligare lite ryggdunkarfester att gå på.

Godhetsrörelsen lär inte förlora sömn över vad som händer i Västerhaninge, de kommer att kunna gå till sängs ikväll med rent samvete och en god natts sömn framför sig.
Foto: ”51-aspetti di vita quotidiana, sonno,Taccuino Sanitatis, Cas” by unknown master – book scan. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Också Gustav och Åsa kan vila relativt ostört ikväll i sina kvarter på Söder och på sin båt. Det här drabbar ju andra och så finns det ju nya prestigefyllda titlar man kan uppnå. Inte ens statsministern behöver ta sitt ansvar eller leva upp till sina stolta paroller om denna eviga solidaritet. Alla är nöjda utom de stackarna som får ta hand om en toalett i Västerhaninge. Stefan borde kanske tänka på att flera av de som nu har fått det tvivelaktiga nöjet att städa upp, själva är invandrare och inte har så mycket val än att ta dessa skitjobb.

Han har väl alltid ett lite regeringsmöte han måste närvara på eller en ny liten potentat han måste träffa. När han väl väljer att titta ut över verkligheten är det den där tillrättalagda Disney-versionen han får se. Den mer skitiga verklighet som andra måste genomlida kan han möjligen notera genom att ögna igenom en tidning eller två. Verklighetsuppfattning och konsekvens tycks ha blivit alltmer sällsynt i vår tid.

I värsta fall är det inget han ens bryr sig om, Västerhaninge är trots allt inte världens mittnav. De som bor där är dessutom inte vare sig lika inflytelserika eller lika viktiga människor som de fina medborgarna på Södermalm där så många av våra opinions-bildare bor (Ledsen, det där var ironi!). Här gäller det att välja sina vänner med andra ord. Västerhaningebon går alltid att lura, Södermalmsbon kan man få att skriva så att Västerhaningebon kan luras genom tidningar och TV.

Makthavarna måste fortsätta lura oss och vad bättre än via media. Många av de som jobbar med media bor ju på Södermalm i Stockholm alltså är stadsdelen viktigare än Västerhaninge Foto: Wikimedia Commons

Att slippa den bistra verkligheten och skönmåla den för väljare som mer än gärna låter sig luras till att tro att det han företräder är en ansvarstagande och solidarisk rörelse, har likt partiet han leder blivit något av en folkrörelse i vårt land. Problemet är bara att när man skrapar på ytan hittar man något annat, något än mer illaluktande. Det är det arvet Löfven och Ernman och alla de andra lämnar efter sig där andra betalar priset för vad de ställer till med. En enkel toalett i Västerhaninge har blivit en symbol för något större, något vidrigare.

Löjesguiden nominerar idag godhetsrörelsen och regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”En ovanligt stinkande historia har nått sin kulmen. Er förmåga att spela ljugtomten är så mångfacetterad och så bottenlös att man tar sig för pannan. Det gör er till utmärkta kandidater till priset.”

Mer om godhetsrörelsens representanter och deras så kallade godhet kan man läsa vidare om på bloggen Anybody’s Place.

Ett slags sönderfall

Lite varudeklaration innan jag skriver någonting. Jag är inget fan av att ta lagen i egna händer eller att sätta sig över den. Det leder bara till anarki och laglöshet och det vill få eller inga ha. Nej, jag är inte heller rasist men jag kan se mönstret som leder fram till att andra blir det. Och nej, jag fördömer inte människor för att de blir detta. Ibland drivs människor till och med till det därför att samhället vänder dem ryggen, och det är det detta inlägg handlar om. Det fall jag nu ska berätta om handlar om just om några sådana svåra avväganden där ingen står som vinnare.

Att en person står som förlorare är väl något vi vant oss vid men när två parter gör det inser man att det finns ett inneboende systemfel. Också i det aktuella fallet finns denna faktor som spökar till det rejält och snart slutar det med en smäll Foto: NG

Kanske är jag alarmist när jag påtalar det som börjar bli vardagsmat i Sverige, men den som använder det ordet kan i lika hög grad vara en varningsklockeförnekare. För i det som nu ska bli det fina nya landet byggt på att alla stämmer in i ett unisont Kumba-ya, kan man skönja något värre, något fasansfullt. Detta något kallas ”systemkollaps”. Mer om hur städernas systemkollaps ser ut har Fnordspotting bloggat om.

Låt mig ta några exempel. Tre män i ett medborgargarde i Ljungby grips för att ha agerat lagens långa arm. Samtidigt gör den riktiga polisen ingenting för att hindra den flodvåg av stölder som föranledde medborgargardet. Stöldgods som dyker upp på andra sidan Östersjön och som blir till en lukrativ inkomstkälla för den med inte fullt så rent mjöl i påsen. Problemet är att ingen kan eller vill göra något åt det och därför kommer händelsen säkert att upprepas. Brist på resurser är skälet till polisens tidigare passivitet.

Sverige upplever nämligen en stöldvåg, särskilt på landsbygden är detta ett problem. Jordbruksmaskiner, trädgårdsmaskiner, bilar, båtar allt får fötter. Polisen har inte resurserna och snart finner sig människor i en rättslös situation. Lars Anders Johansson har skrivit en sammanfattande artikel om detta i Hela Hälsingland.

När människor inte längre upplever att samhället griper in för att stoppa katastrofen för dem personligen, vänds blickarna åt att ta lagen i egna händer. Inget jag uppmuntrar men förstår Foto: Runaway Coach – Thomas Rowlandson från Wikimedia Commons

Fler människor än de i Ljungby har samlat samma typ av tänkande i facebook-gruppen ”Trygga vår landsbygd” så risken att detta ska hända igen är inte marginell. Det är inte en enstaka händelse vi ser en gång var tionde år eller så. Det kan mycket väl hända igen, särskilt när de rättsvårdande myndigheterna nu helt kapitulerar.

På andra ställen har olagliga ockupationer utförts. I fallet som berättas om i Helsingborgs Dagblad (unvis.it) kan man läsa om hur en ockupation av en lagerlokal till sist ledde till att ägaren rev byggnaden. Naturligtvis flyttade EU-migranterna ut ur lokalen innan den revs…..bara för att flytta in i ett annat hus ägt av en person som vistas utomlands och som därför inte vet vad som inträffat.

Polisen låter meddela att man inte kan göra något åt detta innan en anmälan har upprättats och det kan bara ägaren göra. Grannarna har sökt ägaren med ljus och lykta men i nuläget är läget låst. De får därför stå ut med att också deras omnejd nu i värsta fall kan komma att utsättas för en ny stöldvåg. Om inte kommer kanske grannarna göra som i Ljungby, starta ett medborgargarde och så börjar cirkeln om.

Det hopplösa inträffar när cirkeln sluts bara för att börja om på samma punkt där man en gång startade. Folk ger upp och då tar man saken i egna händer istället för att ens lita på svenska myndigheter Foto: Pixabay

SVT-programmet Uppdrag Granskning gjorde för några veckor sedan två program om EU-migranter. Här hittar du Avsnitt 1 och här Avsnitt 2. Det mest talande med dessa är två saker. Det första är att Sverige håller på att få ett utanförskap som vi aldrig har sett det förut. Ingen nu levande har antagligen sett dess like i vår vår egna livstid. Oftast är det människor som i århundraden har stått längst ner i varje samhällsstege dvs Romer.

Nej, jag är fortfarande inte rasist så detta uttalande är inte för att peka finger utan för att peka på fakta. Det andra är att samhället är maktlöst. Oftast är det till och med så att ingen ens vill ta tag i saken därför att risken för att bli kallad ”rasist” är för hög. Det är helt enkelt en för het potatis för myndigheterna att ta i, allt som oftast har de inte heller vare sig resurser eller kunskap. Än mindre har de musklerna.

Summan av dessa två faktorer, utanförskap och dåligt eller inget myndighetsutövande där t ex polis många gånger inte ens finns blir naturligtvis explosiv. Många gånger är situationen så nära att brista att människor helt enkelt tvingas att ta till olagliga metoder. Nej, jag försvarar det inte men jag förstår hur mönstret ser ut. Koppla detta  till en hopplös arbetsmarknad där man oftast har varit beroende av en arbetsgivare som så småningom har lagt ner och i dess ställe har det kommit……ingenting.

Få eller inga är dumma nog att betala ett pris för något man inte får, likadant med skatt. Vi betalar men vad får vi för det? När samhället dessutom medvetet vänder ryggen åt medborgarna är någonting galet i konungariket Sverige Foto: Wikimedia Commons

Titta i avsnitt två, där ges exemplet på vilken soppa en familj har hamnat i. De äger en gammal släktgård i Högfors men bor i Schweiz. Medan de har varit borta har Romer brutit sig in i gården och bosatt sig där. De påstår sig betala hyra till en person som också han är Bulgar. Denne man påstår sig äga huset men det stämmer inte. Han äger en grannfastighet och marken till denna, men gården äger han inte.

Familjen som betalt för vad de tror är hyran, känner sig grundlurade när de inser att de har betalt pengar till en gangster som ljugit dem rätt upp i ansiktet. Svensken boende i Schweiz har anmält det hela men ingen kan göra något. Det finns alla möjlig legala skäl till varför man är helt handlingsförlamade från samhällets sida.

Polisen skyller på att inget har stulits därför kan ingen anmälan upprättas om stöld. Det är inte heller egenmäktigt förfarande då polisen inte kan bevisa uppsåt. Förundersökningen är därför nedlagd. Därmed tycker svenska myndigheter som polisen att man har gjort vad man har kunnat. Det är säkert sant för det som är felet är att också de är bakbundna av reglerna som inte ger dem möjligheten att agera. Dags för politikerna som är de som ska skapa reglerna att vakna med andra ord.

Dags för våra politiker att vakna och inse hur landet ligger. Dags att ändra regler, dags att agera det är det som de får betalt för. Gör de inte det väntar anarki Foto : Breslau – ”A young woman asleep in a chair” från Wikimedia Commons

Man har varit i kontakt med ägaren i Schweiz som uppmanats att lösa problemet själv. Han uppmanas till och med av kronofogdemyndigheten att själv begära legitimation av de som ockuperar huset. Efter att ha gjort detta kan han inkomma med en begäran om avhysning till myndigheten som kräver identifikation innan de kan verkställa någonting. En person ställs mot flera och dessutom utan de resurser som myndigheterna har!

För att kunna göra jobbet måste alltså en privatperson ordna med en egen utredning och en identifikation för att kunna göra en anmälan. Myndigheterna skyddar sina egna arslen för att inte bli indragna i något som kan sluta med att man har niohundrasextiotre ditresta nyttiga idioter som står och skriker på trappen om ”rasismen”. Förloraren är den enskilde som därmed slängs under kärran. Bryr godhetsidioterna om dessa, eller är det bara ”rasismen” som finns för ögonen?

Det är sådana här konflikter som kommer att bli allt vanligare om inget görs. Det tycks ju annars vara de rättsvårdande myndigheternas största merit – att inte göra någonting. Den enskilde är rättslös och därmed är konflikten grundlagd. Jag säger fortfarande inte att det är rätt, men jag förstår mekanismerna när dessa förorättade tar till allt mer desperata medel. Det är helt enkelt inte värdigt en rättsstat att vända medborgarna ryggen, men inte heller att vara delaktiga i att skapa det som kommer att sluta i våld om inget görs.

Både polis och det sociala är nog rädda för att situationen ska eskalera och bli våldsam. Att de själva indirekt är delaktiga i spelet är det ingen som vill kännas vid men den största boven är nog ändå att lagar och regler bakbinder framför allt polisen Foto: Smithsonianmag

Ytterligare en tråd följs upp i avsnitt två och den är nästan mer skrämmande. På orten finns tomma fastigheter som blev över när bruket lade ner och människor började flytta från orten till andra jobb och andra städer. Dessa fastigheter har förfallit men så småningom köpts där ägaren nu hyr ut åt EU-migranter. Standarden har fått kritik men ägaren har aldrig fällts i hyresnämnden.

När reportage-teamet vill intervjua den som utpekas som ägare, svarar denna nekande på frågan om han är ägaren. Han menar att det är en annan person och namnger denne, men medger att han är den som tar betalt för boendet. De söker sig till den person som utpekats som ägaren. Lokalbon som är med som ciceron och ledare för byalaget menar att det är samme man som veckan före hotade honom verbalt.

Man kan här konstatera att rakt under näsan på myndigheterna och i dagsljus håller alltså mer ljusskygg verksamhet på att etableras. Ingen gör något, tvärtom skänker vi våra skattepengar till detta boende som är inkomstkällan. Allt medan godhetsapostlarna sjunger i kör om hur fint allting är. Håller vi inte med finns ju andra metoder att ta till.

Cirkeln sluts, den enskilde förlorar och EU-migranten förlorar. Allt därför att myndigheterna vare sig kan eller vill ta tag i uppenbara missförhållanden. Samtidigt står en godhetskör och jublar över allt det elände de själva har varit med och skapat. Malena, nattens drottning (ja, det var ett skämt där!) av godhetsivrarna, tokhyllas med priser som årets Amelia. Ingenstans befläckas dock denna kader av det faktumet andra får genomlida som en del av sin verklighet.

Av Kalla Faktas reportage framgår också att det är verksamhet som kanske inte riktigt tål dagens ljus som pågår rakt under myndigheternas näsor. Svensk landsbygd håller sakta men säkert på att bli ett paradis för både svarta pengar och moraliskt förkastliga affärer.
Foto: Sueshi-express

För också verklighetsfrånvända stjärnskott som godhetsapostlar måste förstå vissa saker som ligger bortanför två Quatro Stagioni och ett netflix-abbonemang. När det kitt som håller samman samhället håller på att släppa, finns ingen anledning för den som drabbas att vara lojal tillbaka. Vänder samhället medborgaren ryggen, vänder medborgaren samhället ryggen.

Resultat kan mycket väl bli mer hemmasnickrade lösningar som den i Ljungby, men också mer svartarbete t ex. Vem är lojal mot en stat som inte är lojal mot medborgaren? Därmed har vi också börjat knapra på det som är grunden för välfärden – ekonomin. Vi äter alltså falukorven från båda hållen samtidigt. Migrationspolitiken håller på att spränga alla vallar, och samtidigt ser vi till att göra folk så pass alienerade i sin egen vardag att de inte ens känner samhörighet efter att ha blivit trampade på tårna i fall efter fall.

Två sidor håller på att bli en. Organiserad brottslighet som flyttar in där det uppstått ett vakuum där myndigheterna redan har resignerat och organiserad godhet är bara två sidor av samma mynt. Den ena behöver den andre och skulle aldrig ens fått chansen utan den hjälp som godhetsapostlarna så benäget bistod med. I värsta fall landar Malenas, Jonas och Henriks lilla egenreklam i ett systemkollaps. Allt ivrigt påhejade av politiska partier som hoppas kunna köpa sig bättre opinionssiffror på medborgarnas bekostnad.

Stefan Löfven tycks mer intresserad av att åka till New York och tala om hur duktiga vi är i Sverige, än att lösa problemen på hemmaplan. Dessa tycks inte finnas i hans värld och i justitieministerns värld löser man säkert alla problemen med tegel och lite plankor. Det är synd om Sverige med en sån regering Foto: Regeringen

Löjesguiden nominerar idag godhetskollektivet med flertalet artister och politiska partier som s, v och mp men också m, fp, kd och c som inte ser några problem till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att slänga ut barnet med badvattnet säger man i den anglosaxiska världen och det är precis det ni gör. Ni slänger ut medborgare i en rättslös situation genom att ta hit människor med liten eller ingen rättstradition.

Premisserna är vansinnigt naiva. Det verkar mest som om man resonerar som om ”bara de får komma hit blir de genast goda människor som genast anpassar sig”. Jag är ledsen över att slita er ur den villfarelsen, människor förblir det de har varit och att tvätta bort något sådant som beteende är som att tro att påven är muslim. Det gör er till formidabla kandidater till priset.”

Ett tankemässigt sammanbrott

Valarbetare är de volontära krafter som ser till att arbetet med olika valbestyr blir gjort. De klistrar upp valaffischer, de hjälper till med utdelning av informationsfoldrar och så vidare. De är de hjältar ingen skriver kväden om och de som gör det verkliga jobbet. Frågan är nu om Sd behöver sina efter senaste tidens händelser där andra tycks vara minst lika bra på att fiska röster åt dem som de själva är.

Vulgärvänstern sköter ju nämligen helt och hållet det arbetet åt dem. Något man visade med all tydlighet  i incidenten kring rabaldret på Östermalmstorgs tunnelbanestation. Där drog horder in och slet ner deras affischkampanj, något som kanske än mer har bidragit till att folks sympatier för partiet nu ökar. Bloggen Fnordspotting har också skrivit om händelsen. Också i följande inlägg hittar du en kommentar från samma blogg.

Den något iögonfallande reklamen kunde för ett kort tag ses överallt på tunnelbanestationen. Snart hade den dock rivits ner av arga demonstranter som låtsades vara vänster, men som lika gärna hade kunnat vara sd:s valarbetare Foto: Youtube

Det började ju med att SD hyrde plats i nergången för en affisch- och dekalkampanj där man ursäktade röran i staden kring alla rumänska tiggare. En smart kampanj som kanske gick lite för långt men som väckte uppmärksamhet. Sociala media gick varma när twittervänstern drog ihop sitt garde som Anybody’s Place har bloggat om. Sd menade att de vanliga politiska partierna inte tar sitt ansvar vilket ju är helt rätt. De etablerade har inga svar, ingen strategi och istället är man helt i våldet på miljöpartiet och deras syn i frågan. De övrigas strutspolitik har Dick Erixon gjort ett inlägg om.

Miljöpartiets vetorätt i frågan har medfört att alla övriga partier har havererat i frågan. Det är den röran som SD vände sig emot i kampanjen. Visst var det med vulgära inslag och visst var det med känslomättade övertoner vilket man hade kunnat undvika. Det var dock en legitim kampanj om än smaklös. Mer om kampanjen har Sjätte mannen bloggat om. Också Motpol har skrivit en bra artikel om händelsen.

Innan någon börja skrika en liten förklaring. Jag är inte en vän av SD, men jag skulle hellre dö än att göra som vänstern vill nämligen kväsa dem. De har en lika stor legitim rätt att existera som andra partier, det är det som är demokrati. Självklart har de också rätten att framföra en åsikt, det är också en självklar rätt i demokratiska stater. Den delen av vänstern som nu rev ner deras kampanj i tunnelbanestationen är därför enligt min definition inte heller demokrater, de tillåter ju inte SD att uttrycka sin åsikt.

Censur av budskap är oacceptabelt i en demokrati vem det än är som vill censurera vad. Möt med argument istället, det tycks ju vara en bortglömd konstart Foto Wikimedia

Det är som om delar av vänsterns förmåga att argumentera och visa på exemplen som visar att SD har fel har upphört att existera. Debattklimatet är över och därför tar man fram baseball-argumentationen istället. Det faktumet gör dem bara till en hjärndöd kader som saknar förmågan till att föra ett samtal. Än mindre är de kapabla att argumentera omkull Sd, här är det baseball som gäller.

Att man nu tar till den juvenila metoden där ungdom utan förmågan att tänka självständigt blir en armé av goda och godtrogna, är ytterligare ett brott mot allt vad diskussion heter. Skickar man in dessa att uträtta ett så smutsigt arbete som att riva ner affischer och därmed censurera, leder lätt till ett tankemässigt sammanbrott. Detta sammanbrott skiljer agnarna från vetet. De som är offer blir vinnare dvs sd och de som kör med baseball-metodik är förlorarna dvs vänstern.

Ja det är en sak att man inte delar ett budskap, men inskränkandet av den fria tanken och den rätt som demokrati ger en till att uttrycka dessa gör vänstern till förlorare. Men det går längre än så. Baseball-vänstern har helt enkelt blivit sd:s bästa allierade när de nu drar fram med sin hjärndöda metodik. Historien visar nämligen igen och igen, den som tar till våld är också den som står som förlorare.

Ett kinesiskt ordspråk säger att ”där hjärnan tar slut tar knytnäven vid”. Kanske borde det vara ”tar baseball-trät vid” för det är dit svensk extremvänster strävar och redan är Foto: Wikimedia

För det man gjorde på Östermalms tunnelbanestation var att göra sd än större. Det var med andra ord en handling som får amöbor att framstå som intelligenta varelser i jämförelse. Det är med andra ord ett totalt sammanbrott för den svenska vänstern. Det är också ett hyckleri i storformat det som nu hänt. Svensk vänster har hängt ut sig själv som en gapande hop i desperat jakt efter ett  argument, men med en brinnande iver att hindra andra från att utnyttja sin demokratiska rätt.

Hade man varit emot förtrycket av åsikter vilket man inte är inom den rörelsen, hade de bara behövt röra sig ner till perrongen på stationen så hade de sett ett av historiens största förtryck. På stationen finns konst av Siri Derkert. Hon var konstnär men också aktiv inom ytterlighetsvänstern och extremt kontroversiell.

Som medlem i Svenska kvinnors vänsterförbund, och som en av undertecknarna när Svenska fredskommittén grundades, registrerades hon hos säkerhetspolisen som en säkerhetsrisk. Anledningen var att båda organisationerna kontrollerades av Sveriges Kommunistiska Parti som senare blev vänsterpartiet och dessa hade en lång historia av samarbete med Moskva. Båda organisationerna ingick dessutom i de Sovjetstyrda paraplyorganisationerna Kvinnornas demokratiska världsförbund samt Världsfredsrådet.

Fred har många velat ha genom historien men få har lyckats. Sigrid Derkert ville ha det men lierade sig med Sovjetunionen som knappast ville ha fred Foto: Wikipedia

Hon var dessutom en av de som mest aktivt tog initiativ till allehanda Sovjetälskande tilltag som när ett fredsmöte i Stockholm lät skicka ett telegram till Moskva adresserat till Stalin personligen som löd: ”hälsar generalissimus Stalin såsom ledare för sovjetregeringens och sovjetfolkens fredspolitik” och uttryckte ”solidaritet med Sovjetunionens kamp för fred”. Kanske inte det mest smarta draget ur en rent demokratisk synvinkel, men så var och är kommunism inte en demokratisk ideologi heller.

I konstverket på Östermalmstorgs tunnelbanestation återfinns revolutionsromantik, referenser till revolutionshjältar och andra massmördare i upprorets namn. Där möter vi inga protester från samma vänster, då är det ”rätt” sorts referenser. Hade man ens haft ansatsen till demokratiska ideal borde man från deras sida haft synen att förtryck är förtryck och våld är våld varhelst denna kommer från. Återigen det tankemässiga sammanbrottet med andra ord. Hela historien om Siri Derkert och hennes politiska engagemang har Per Gudmundson skrivit artikel om i SVD.

Vi kanske borde storma Östermalms tunnelbanestation med järnspett med oss där vi kan bryta sönder hela skiten och hävda att det är för att försvara och värna demokratin. Det är ju samma argument vänstern använder för att dölja att det är vanlig anti-demokrati och vandalism man håller på med. Inte så att sd har rätt, men två fel ger inte ett rätt. När till och med vänstern reagerar bör man darra som här i Unvisit Nyheter 24

Hade baseball-gänget rört sig ner på perrongen hade de kunnat demolera lite vänsterpropaganda också, ”konsten” har i vissa kretsar länge varit en nagel i ögat
Foto: Wikipedia

Löjesguiden nominerar idag baseball-vänstern till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni är sd:s bästa valarbetare. Ingen kan få bättre hjälp på traven än den ni ger. Varje gång ni försöker inskränka deras självklara rätt att verka, ger ni dem ytterligare tiondelar eller procentandelar i oppinionssiffrorna. Ni tillsammans  med de etablerade partierna kommer snart att göra sd till landets största parti. Ett svårslaget rekord som kommer att göra er till värdiga kandidater till priset.”

Solidaritet Är Att Betala Två Gånger

Ibland får man intrycket av att politikers uppgift idag inte är att tillse alla människors behov. Särintressena har helt tagit över och det får konsekvenser. Till exempel får det resultatet att den som bor i Stockholms stad får betala för en sak två gånger om. Hade jag bott där hade jag fått ett raserianfall.

Varje år betalar svensken delar av skatten som går till EU. Organisationen har avsatt pengar till olika ändamål som man har kommit överens om i bilaterala förhandlingar. När Rumänien gick med i Eu fick man en pott pengar, en del skulle gå till jordbruk en del skulle gå till sociala ändamål. I båda fallen är Rumänien i stort behov av förändringar, jordbruket är gammalmodigt, småskaligt och ineffektivt.

Jordbruk i Rumänien är ofta ineffektivt och gammalmodigt Foto: Wikimedia

På det sociala området har man än mer problem. Gatubarn i Bukarest är inte ovanligt, men också hela befolkningsgrupper som står utanför samhället och som därmed inte får vara med och dela det lilla som finns att dela förekommer. En av dessa grupper är Romerna. En befolkning som står helt utanför samhället, som sällan tar del av samhället de lever i och vars barn har bristfällig eller ingen skolgång. Ett scenario samhället har velat ha eftersom man innerst inne inte ens vill ha dem där.

Därför har den Rumänska staten beslutat att 32 miljarder mellan åren  2007 och 2013 som kunde ha gått till just att förbättra Romernas situation och sociala status, aldrig tas ut. Anledningen är att den politiker som använder dessa pengar till det som de är avsedda till i Rumänien begår politiskt självmord. Läs mer i följande artikel i DN. Vi betalar alltså pengarna finns, men de används inte.

Pengarna är inte problemet, istället är det att de inte används till det avsedda eller ens tas ut Foto: Expressen

Resultatet har blivit tiggeri där Rumänska medborgare som inte får hjälp eller stöd hemifrån istället söker sig ut till olika Europeiska huvudstäder. Var man än kommer har de numer etablerat sig och det har sitt ursprung i Rumäniens ovilja eller oförmåga att lösa problemen. Istället för deras ansvar har det blivit vårt trots att vi har betalt.

Den förra regeringen försökte lösa den gordiska knuten med alla tiggare. Birgitta Ohlsson, liberal feminist vilket är liktydigt i Sverige med feminism i Gudrun-stil, misslyckades rätt kapitalt med ett magplask som fick henne att använda i diplomatiska sammanhang olämpliga ord som ”Jag är förbannad”. Det blev den nya regeringen som fick ärva problemet. Nyligen hade därför vår nya feministiska och solidariska regering möte med den mindre solidariska och förmodligen också mindre feministiska staten Rumäniens representanter. Radioprogram om de fantastiska feministiska lösningarna som kunde presenteras hittar du här.

Det var fler som blev förbannade över att Rumänien inte använde pengarna men vad hjälpte det Foto: Youtube

Med den nya ideologin i utrikespolitiken ville de ge Rumänien nya signaler. Det skulle inte bli mer bannbullor, istället skulle det bli stöd till de som vägrar att ta ut pengarna och stödja. Rumänerna var glada och nöjda, man inrättade till och med ett helt ministerium för att lösa problemen, men fortfarande tar man inte ut pengarna vi har betalat.

Debattens vågor har gått höga, stundtals har den varit rent infekterad. Metro påstod nyligen t ex att den mellan raderna kvasifascistiska staden nu hade ”vräkt” romer från Sergels torg när de i själva verket hade blivit avhysta. Förvanskningarna och förvrängningarna av fakta har varit så många att man tar sig för pannan. Lär er en sak Metros anställda, man kan inte bli vräkt från något man inte bor i och man kan inte bo på ett torg. Om man dessutom betänker att det är för att godhetsapostlarna än en gång tassar kring våra skattepengar och vill att vi ska betala det vi redan har betalat för blir man som sagt förbannad.

Godhetsapostlarna tassar kring dina pengar Stockholmare och snart kan det bli aktuellt att betala vad ni redan har betalat Foto: DN

Den senaste i raden av dessa hattifnattar i godhetsmundering är Stockholms socialborgarråd Ewa Larsson (mp) som nu har vittrat skattepengar hon kan dela ut helt i onödan. I en debattartikel i SVD på måndagen kan man läsa om hennes senaste planer.
Först lite om sakargumenten hon framför och varför dessa är felaktiga.

Hon inleder med bakgrund och den har jag inte så mycket att kommentera om. Så småningom landar hon i följande påstående: ”På organisationen Crossroads, som arbetar med bland annat fattiga EU-migranter, uppskattas att 50 procent av dem de träffar skulle kunna ta ett jobb i morgon om det fanns möjlighet. Det handlar om kreativa och kompetenta männi­skor med yrkeskunskap.”
Första felet är därmed etablerat. Sanningen är att många av de som kommer hit har bara levat i en verklighet, den som går ut på att överleva för dagen. Arbetat har de aldrig, de har ingen yrkesutbildning än mindre skolutbildning. Hur ska sådana människor ens kunna ta ett jobb när de inte ens har de nödvändiga formella kunskaperna?

En del av Ewas påståenden är så sensationella att man måste klia sig i huvudet
Foto: Dagensanalys

Både Ewa och vi andra måste förstå att det här är människor som har stått utanför från dag ett. De har lärt sig tiggeriet för att det är sättet att överleva när man inte kan göra det på något annat sätt. Arbete får de inte eftersom de saknar både grundskola och yrkesutbildning för att inte tala om referenser till ett arbete som har gett dem arbetslivserfarenhet. Att bryta mönster och att ge dem en utbildning borde därför vara steg ett, något de bara kan ges i hemlandet. Något vi som sagt också redan betalar pengar för till EU.

Kan inte regeringen i Rumänien leva upp till detta kanske de måste utbildas här. På det sättet kan vi indoktrinera några till en den postkoloniala köckelmöddingen Sverige har gjort sig så känd för i världen. Nästa exportprodukt för Ewa och hennes meningsfränder kanske?

Är det nästa stora svenska exportprodukt Fridolin står och avläser ur diagramet? Det skulle i så fall gissningsvis kunna vara vår alldeles egna postkoloniala köckelmödding
Foto: Expressen

Om de inte får de formella yrkeskunskaper Ewa påstår de har men som de inte har, kommer de enda jobben de kan ta vara lågt kvalificerade både här och där hemma. Saknar de dessutom utbildning och ibland också läs- och skrivkunnighet, blir de än svagare på en ibland hänsynslös arbetsmarknad. På den inhemska arbetsmarknaden är situationen än värre. Den typen av jobb gör stora grupper sårbara och utsatt, inte så sällan utnyttjade. Exemplet bärplockare är övertydligt nog på den utsatthet grupper kan uppleva, artikel från SVD här. Det är ibland alltså bara kontraproduktivt då det gäller att istället börja i rätt ände med att ge dem den bas i form av kunskaper de idag saknar.

Nästa formulering tar nog priset i naivitet. ”Med demokratiska spelregler skulle problemet med speciellt fattiga och utsatta människor kunna lösas.”
Liten fråga Ewa, hur ska en folkgrupp som aktivt utestängs i hemlandet kunna tillskansa sig ens ett uns av ”demokratiska spelregler”? Sanningen är ju nämligen den att Rumänien är ett samhälle som stänger ute just denna grupp eftersom de ses som ett problem som man helst vill slippa. Hur löser man ett problem där åtminstone en part egentligen inte vill lösa problemet? Den frågan kan Stockholms stadshusledning grunna på rätt länge, men jag betvivlar tyvärr att den intelligentia som bebor detta kommer fram till något mer radikalt än att ”skattebetalarna betalar gärna”.

Rumänien vill helst gömma huvudet i sanden inför problemet. Nu ska Stockholmaren istället betala två gånger om – solidariskt Foto: Dailymail

Nästa citat ur artikeln är lite olycksbådande. ”För kommunen är det en ständig balansgång. Enligt kommunallagen har vi inte rätt att rikta insatser till människor som inte har hemvist i kommunen; å andra sidan har vi en juridisk och moralisk plikt att hjälpa människor i nöd. Därför är samarbetet med civilsamhället så viktigt.”
Frågan här blir varför kommuninnevånarna i Stockholm ska behöva vara med och rikta några kommunala insatser alls på området. De har ju redan betalat!

Tro inte att jag missunnar dessa människor hjälp, jag förstår bara inte varför vi i ”solidaritetens namn” ska behöva betala både två och tre gånger. Pengarna finns där, använd dom. Tyvärr är det som om godhetsapostlarna bara ser möjligheterna att slösa med skattepengar, pengar som är våra, men man bryr sig mindre om konsekvenserna. Hur många färre daghem kommer detta att kosta? Hur många färre socialbidragskronor kommer det att finnas till de som är inhemska uteliggare?

En annan sida av problematiken Ewa och hennes vänner inte nämner är att polisen länge har mumlat i skägget. Endera dagen ingår tiggarna i nätverk som styrs hierarkiskt. I följande artikel i Skövde Nyheter talar en enskild polisman om saken, lustigt nog är han själv av Rumänskt ursprung surprise surprise. Saken är alltså långt ifrån bevisad, ett påstående är ju som bekant inte mer än ett påstående till dess det bevisats. Man kan samtidigt inte komma ifrån att någon hund är begraven när man skriver som Metro om saken, artikel här.

När svensk media är inkopplad vet man att det finns en hund begraven någonstans
Foto: SVT

I artikeln görs till exempel en rad påståenden som bemöts av Michael Anefur som var den förra regeringens hemlöshetssamordnare fram till juli förra året. På ett ställe talas det om ett instagramkonto som hängde ut tiggare som var verksamma i Göteborg. Polisen hade av händelsen dragit slutsatsen att irritationen hos medborgarna ökade. Anefurs och Metros slutsats är däremot att ”Det skulle vara intressant att se vilka som delar. Jag tror att det finns goda kopplingar till Avpixlat och liknande. Det handlar om en grupp människor som gärna vill att det ska vara så, säger Michael Anefur.”

Jag ska inte sticka under stol med att ämnet onekligen lockar till sig mörkerkrafter som ser möjligheten till propagandapoänger. Slutsatser utan bevis eller ens ansatser till bevis är däremot lika problematiska vilket både Anefur och Metro gör sig skyldiga till. ”Kopplingar till Avpixlat” är en rätt allvarlig anklagelse som borde följas upp med just detta. Påståenden utan bevis är fortfarande bara påståenden inget annat. De är dessutom ur en journalistisk synvinkel minst sagt klandervärda.

När ett påstående i media är detsamma som ett bevis har något dött. RIP svensk media Foto: Pixbay

Det enda Metros så kallade ”nyhet/reportage” visar är hur infekterad debatten är och hur illa det är ställt med den så kallade fria pressen. När man inte kan göra ett objektivt reportage där ALLA vinklingar undersöks ur flera perspektiv är det inte vatten värt. Om man dessutom gör det med ett motiv som för att vilseleda eller i värsta fall ljuga, vilket inte är en fantastisk konspirationsteori i fallet Metro, är det journalistisk ohederligt.

Ohederligt är det också av Ewa Larsson. Inte nog med att vi ska öppna plånböckerna många gånger om och betala det vi redan har betalat. De vi vill skänka pengar igenom höll dessutom under den rödgröna kraschlandningen på att bli offer för en av de mest vanliga åkommorna i svensk sjukjournal – skatt. Som ni vet heter universalmedlet mot alla åkommor i svensk vänsters retorik skatt. Det är ju så ”rättvist” när andra som har jobbat arslet av sig ska dela med sig till dem som inte sliter fullt lika mycket. Detta ”solidariska” system kräver att man hela tiden driver in mer och mer pengar och det var det Magdalena Andersson hade i tankarna när nästa kreativa idé kläcktes.

En av svensk vänsters mest kreativa grenar heter antagligen ”hitta på en ny skatt” eller ”omtolka skattelagstiftningen till statens fördel” Foto: Forskning

Magdalena Andersson är ute efter våra pengar, inget snack om den saken. Priset vi får betala för hennes och hennes partikamrater är ju rätt högt så antagligen behövs varenda spänn. Snart ville hon inte bara driva in pengar som andra hade tjänat för att ge dessa till människor som inte hade tjänat dem utan också se till att dra in pengar på vårt konsumerande hos organisationer som står för den hjälp samhällets utsatta behöver. Moms på hjälporganisationer för deras second hand-försäljning är en av de största perversionerna vår regering hittills har lyckats tänka ut, mer om det i en artikel i SVD.

Hela idén är som att sno från de som behöver hjälpen som allra bäst. Magdalena hade lika gärna kunnat sno direkt ur uteliggarens fickor eller direkt ur barnmunnarna på den blottställda barnfamiljen. Så går praktisk solidaritet till. Tur då att förslaget skrotades men inget förvånar mig längre med vår regering så snart har vi väl bara ett förslag än lite mer listigt maskerat men med samma fruktansvärda innehåll. Ewa Larssons artikel andas samma tanke så fan tro det.

Den enda skillnaden mellan en spetsbov och beskattning två gånger om är att det ena är sanktionerat i lag Foto: Partykungen

Löjesguiden har nöjet att nominera Ewa Larsson socialborgarråd i Stockholm till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”En utmärkt artikel om man vill lura en befolkning i det här fallet i Stockholm. Jag – Freakshow Fredrik – är rörd till tårar över din medkänsla, men samtidigt förfärad över att du vill att Stockholmaren nu ska betala en gång via statsskatten och sen en gång till via den kommunala notan. Ingenstans nämner du att vi redan betalar för allt det du vill göra och nu vill du vi ska hosta upp pengarna en gång till. Fantastiskt är min enda kommentar. Parallellt med detta hyckleri höll dessutom hyckleriet på att bli tredubblat då vi i höstas höll på att få moms på verksamhet vars syfte är att hjälpa precis de människor du månar om. Detta på förslag från samma människor som nu står och talar om solidaritet dvs den sida du företräder Ewa. Världen är galen men ni inom godhetsrörelsen är än mer galna.”