Den missriktade omtanken

Enligt Per Albin Hansson skulle det offentliga samhället vara liktydigt med ”det goda samhället”. Men hur lever dagens politiker egentligen upp till de stolta paroller som en gång byggde välfärden? Hur väl lever systemet upp till något så förpliktigande som ”det goda samhället”? Tyvärr är det ömsom vin, ömsom vatten. För det är tyvärr långt ifrån alltid som samhället är just det ”goda samhället”.

Ibland finns helt enkelt inte resurserna, ibland är det som om man medvetet drog allt i långbänk för att slippa kostnaderna (Sydöstran; Archive). Det jag talar om är kommuner som vägrar att betala för det de har en lagstadgad skyldighet att tillhandahålla, som t ex service och vård åt äldre eller handikappade. Resultatet kan bli som för stackars Stefan i artikeln, en ren Kafka-lik situation där man i stort sett är helt utelämnad åt andra krafter än de egna. Byråkrati och snålhet i en häxblandning som till sist lämnar den enskilde rättslös.

Soppan det offentliga skapar är ibland monumental, men också präglad av snålhet. De som har betalat för att kunna försäkra sig om trygghet ställs utan. Har man däremot inte betalat en spänn i skatt finns det däremot pengar (Aftonbladet; Archive). Exempel på att det finns kostnader och kostnader. Vissa tar man, andra tar man inte i med tång. Selektionsförmågan tycks total och det är snart kostnader som inte bara svider utan som också skaver i folks rättsmedvetande.

Det offentliga präglas allt som oftast av en enda soppa. Kvar blir bara kostnaden och förstörda skatteresurser. Foto: By Unknown or not provided – U.S. National Archives and Records Administration, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17201694

Det värsta är just att det är de som står för kostnaderna som tycks dra det kortaste strået. Ett faktum som undergräver betalningsviljan och som så småningom kommer att luckra upp välfärden om det får gå för långt. Välfärden som vi känner den, kan vara ett minne blott om folk känner att de inte får något för sina pengar helt enkelt. Högre och högre skatter borde följas av högre och högre omtanke om hur pengarna används och en större omtanke om den som betalar dvs skattebetalarna. Istället tycks det vara tvärtom.

När man till och med går så långt som Vänsterpartiet och ser till att också de som vistas här illegalt (Norrbottens Kuriren; Archive) får ta del, har någon anständighetsgräns passerats. Det offentliga tillhör medborgaren, inte Vänsterpartiets ”nu-ska-vi-köpa-röster-kommando”. Den som betalar är också den som bestämmer och den som ska kunna ta del av sina pengar, så enkelt är det.

Men den ofantliga sektorn begår fler övergrepp. Vad sägs om lagbrott (GP; Archive) som alla andra än det offentliga skulle fått straff för. När stat eller kommun medvetet eller omedvetet blir indragen i väldigt tveksamma, kanske rent av ljusskygg verksamhet, är något ruttet i konungariket Sverige. I det här exemplet är det Göteborgs kommun som har gjort bort sig och det borde inte ha varit så svårt att dubbelkolla innan man ingår avtal. Svartbygge som det rör sig om är trots allt ett rätt grovt brott.

Ett annat fenomen offentliga pengar bidrar till, är undanträngningseffekterna som uppstår när man skattesubventionerar kostnader för arbetskraft. Skattefinansierade arbeten (Arbetet; Archive) har varit en grundbult i svensk ekonomi sedan 1930-talet. Under hela perioden har diskussionens vågor gått höga, subventionerade jobb tränger undan ”riktiga”. Anledningen är att subventionerade jobb är billigare. Det finns inget incitament att anställa en person med full lön när man kan komma undan med lägre kostnad.

När det offentliga subventionerar löner finns ingen anledning att anställa andra till fullt pris. Det skapar en undanträngningseffekt och både det offentliga och det privata kommer undan med ren lönedumpning Foto: Wikimedia Commons

Istället blir åtgärden ett nollsummespel där grupper som har extra svårt att få in en fot på arbetsmarknaden går från skattesubventionerade jobb till nya. Vad som var tänkt som en tillfällig lösning, börjar alltmer likna en permanent. Inga nya jobb skapas utan istället är hela idén bara en kostnadsdumpning som både det privata och det offentliga använder för att sänka sina kostnader. Den enskilde arbetslöse är som vanligt den stora förloraren eftersom jobben är tillfälliga och oftast inte ens leder till riktiga jobb.

Metoden används dessutom flitigt för att putsa till statistiken. Ingen sida är här sämre eller bättre, alla är lika goda kålsupare. Anledningen är att ingen får ökat väljarstöd av ökade arbetslöshetssiffror. Att gömma undan folk i åtgärder för att undvika väljarnas vrede, har blivit en nationalsport. Det lär inte heller bli en hit bland väljarna att säga sanningen. Sverige skapar inte längre nya jobb, vi går kräftgång. Allt vi tycks kunna svara med är skattefinansierade jobb varav en del av den tveksamma (SVT; Archive) sorten.

Från finansdepartement till de olika underliggande departementen, finansen är ju ett mycket tongivande departement med en mäktig minister, går ständiga dekret ut om att göra något åt kostnaderna. Men också att ”fixa till statistiken” är en populär sport. Öppet och ärligt redovisade siffror över arbetslösheten lär som sagt inte bli en valvinnare, här är goda råd dyra. Stora summor satsas alltså på att gömma undan Sveriges dåliga samvete istället för att se till att hjulen kommer i rullning.

På område efter område rullar alltså pengarna i en strid ström till ibland rent ohälsosamt korkade saker. Gustav Möller  gamla valspråk (Socialdemokraterna; Archive) om att ”Varje förslösad skattekrona, är en stöld av folket” (borde det inte heta ”från folket”?) är som bortblåst. Det mest ironiska är dock att det parti som en gång myntade uttrycket nu själva är de som står för ett gigantiskt slöseri.

Svenska skattepengar slösas bort och det bästa sättet att beskriva många projekt är ren penningförstörelse. Sänkt skatt och minskad offentlig sektor borde vara en självklarhet men är det inte i dagens Sverige. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag regeringen men främst Socialdemokraterna till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Världens högsta skatt men också världens mest missriktade hushållning med pengarna är ett faktum. När det offentliga är framme fortsätter pengarna att rulla. Två partier, V och Mp, tycks också ha missuppfattat vad pengarna ska gå till. De som aldrig har betalat ska ha allt, de som däremot har betalat får allt mindre. Det gör er allihop till goda kandidater till priset”

Lekstugepartiet Mp slår till igen

Och så var det dags igen för lekstugepartiet mp att åter stiga ut i rampljuset. Den här gången ska de leka investeringsexperter utan att nödvändigtvis vara det, men vad gör väl det. Det finns ju pengar att leka med och sånt är alltid lockande, mer om detta går att läsa om i SVD (unvis.it). Därför har nu partiet iklätt sig skruden av gurus på just investeringar.

En av deras överstepräster – Per Bolund – har till och med oanade kunskaper i något så stort som oljeinvesteringar. Han vet med en politikers självsäkerhet att finansmarknaden kommer att omvärdera innehavet av investeringar i fossila bränslen när de inser att klimatförändringarna hunnit ikapp oss. Fint av Per att vara så mogen att han i vårt namn och ovanför våra huvuden tar ett beslut han vet så mycket mer om än dumma oss, vi är ju trots allt bara röstboskap som ska stoppa rätt valsedel i kuverten.

Se till att stoppa rätt valsedel i kuvertet, vi är ju ändå bara röstboskap. Här visar Satanistiskt Initiativ varför detta är så viktigt Foto: Tumblr

Ja, det är inte mycket vi medborgare vet. Jag trodde ju till exempel personligen att det viktigaste för en investerare var att tillse att man gör vinst och att nu när oljetillgångarna minskar finns en reell möjlighet att kunna vinna stort. Anledningen är att alla tävlar om det som finns kvar och den som har ett innehav kan köpa hyfsat dyrt men sälja än dyrare.

Jag lurar säkert mig själv också när jag tror att investerare innerst inne ger f-n i klimatförändringar. Jag trodde att om man vill göra vinst måste man vara beredd att sälja sin äkta hälft om så behövs, där sket jag i det blå skåpet. Så här säger Bolund:

”Finansmarknaden kommer att omvärdera tillgångar i fossil energi på grund av klimatförändringarna. Oljereserver kommer förbli orörda och energibolagens potentiella värden kan gå upp i rök. Det är finansmarknadsminister Per Bolunds (MP) övertygelse och därför vill han minska klimatriskerna i pensionsfonderna.”

Så fint av honom att han vill minska risken i pensionssparandet för blivande pensionärer tycker jag. Jag kan till och med förlåta honom att han istället riskerar spararnas pengar genom att investera i klimatomställningen. För tekniken är det inget fel på, den blir säkert lönsam med tanke på hur ofärdig den är för kommersiellt bruk. Också produktionsledet kan den ge vinst då el ju är  oeeeeerhört lönsam nu när elpriserna sjunker.

Nu när elpriserna sjunker per producerad kilowattimme ska vi ge oss in och riskera framtida pensionspengar i grön energiomställning. Garantierna för att detta blir lönsamt är noll och intet, tvärtom har flera fall visat att det är olönsamt Foto: Karlstadsenergi

Den delen är ju till och med så lönsam att vi måste subventionera t ex vindkraft med elcertifikat för att hålla den under armarna. Det är ju också därför att industrin på området är så enormt lönsam som flera bolag, bl a Triventus Wind Power, Triventus Power Generation och Triventus Consulting, har ansökt om företagsrekonstruktion. Du kan läsa mer om den gröna bubblan på bloggen Stockholmsinitiativet. Så vad väntar vi på, låt oss förstöra pensionärernas pengar med tveksamma investeringar vet ja.

Det är till och med så underbart att få vara en del av den skakiga framtid vi går till mötes genom att investera pensionspengar, att Per och andra är beredda att i vårt namn bryta mot de regler som fonderna har som stadgar. De säger ju att fonderna ska investera med låg risk, bäst då att ta en riktig rövare och investera i något som innebär hög risk istället. Reglerna säger också att man högst får ha ett innehav på 10 % i ett bolag. Sånt strunt, klart tredje ap-fonden ska investera 17 % i Arise Windpower! Du hittar åter artikel om detta på Stockholmsinitiativet.

I den här situationen är det tråkigt att behöva konstatera att trots dessa oerhört ljusa bilder Per och regeringen målar upp, ändå finns dysterkvistar som vill protestera. Personer med inblick i verksamheten därför att de är ansvariga för den som Eva Halvarsson vet säkert inte vad de talar om när de beskriver regeringens agerande som något som äventyrar framtidens pensioner. Hon har helt enkelt för lång erfarenhet av verksamheten för att förstå. Du hittar hennes negativa svador i SVD (unvis.it).

Per Wimmer skrev boken ”Den Gröna Bubblan” som stack hål på en rad myter som den gröna rörelsen omger sig med. Läsvärd och inte minst intressant så köp den om du är intresserad Foto: Adlibris

Att påstå att våra stora ledare äventyrar framtidens pensioner med sitt oansvariga beteende är ju på gränsen till insinuant och så kan man ju inte ha det i en demokrati. Kritik ska riktas mot alla andra än våra stora ledare och vår gudasända regering som gör allt rätt. Inte heller sossen och bossen för tredje ap-fonden Pär Nuder tycks vara med på noterna. De klagovisorna som kommer därifrån är nästan förolämpande. Mer om hans klagomål kan man läsa om i artikeln (unvis.it) från SVD.

Redan i somras skickade han ett e-postmeddelande där han beklagade sig över att ap-fonderna ska omorganiseras, en ska försvinna och personal ska friställas. Snacka om att måla fan på väggen igen. Man bör man inte kritisera denna gudabenådade regering vi har. Att som han påpeka att ärendet är illa berett från finansdepartementet är att gå för långt. Han borde ju inte veta sådant efter att själv ha varit finansminister och skött just sådana ärenden som beredande av frågor som berör myndigheter och verk.

Att Nuder fick mejlet tre timmar innan pressmeddelandet gick ut hör väl ändå inte till saken. Att det var på torsdagseftermiddagen innan helgen före midsommar likaså. Undanflykterna fortsätter, Nuder blev tvungen att inkalla alla som jobbade och informera dessa om organisationsförändringarna. De som redan hade tagit ledigt fick han skyndsamt ringa upp och meddela.

Sista vardagen innan Midsommar när de flesta har tagit extra ledigt är en högst lämplig tidpunkt att skicka ut information om en stor omorganisation. Pär Nuder hade tre timmar på sig att informera så det räckte säkert gott och väl Foto: ”Beach (16301981)” by Andrew Hitchcock – Beach. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

Man måste börja fråga sig vad en chef som Nuder ska vara till för om han inte kan uträtta lite jobb? Tre timmar är ju fruktansvärt lång tid för att informera en hel stab, särskilt när delar av den är bortresta och lediga. Att dessutom ge honom tre timmar innan pressmeddelandet gick ut är ju mer än lovligt lång tid för något som tar fem minuter att genomföra. Vad han klagar på är alltså ett mysterium.

Så låt regeringen leka med våra framtida pengar, de har ju trots allt förtjänat det när de inte ens vann valet. Jag och alla andra gnällspikar bör genast upphöra med detta, vi har ju ändå bara en massa onödigt gnäll att delge världen. Vad gör det när amatörer utan kompetens leker med pensionärernas pengar och bryter interna regler? Fantastiskt hur man ens kan komma på tanken att protestera mot sånt.

Nej, slut på tvärtom-språket nu! Det enda man kan konstatera med hela historien är att återigen visar en medlem i regeringen varför denna måste bytas ut. När man nu börjar se andras pengar som sina att ta beslut om i syfte att styra pengarna i politiska syften är inget annat än våghalsigt och kanske till och med oansvarigt.

Det man också kan konstatera och som också är skälet till att jag har använt tvärtom-språk, är att regeringen tycks leva i en glasbubbla där allt tycks spegelvänt mot det verkliga livet. Att tro att man utan mandat eller ens ha tillfrågat väljarna om man får lov att röra deras framtida pensionspengar och leka riskkapitalister tyder på en viss brist på respekt för väljarna.

Än en gång är budskapet dubbelt. Vår regering säger att vi är så viktiga, men sen gör den lite som den själv vill utan att ens tillfråga väljarkåren. Byt regering nu! Foto : Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag mekaniskt upprepat regeringen och Per Bolund till priset ”Foliehatt of the Year”. Den slentrianmässiga motiveringen lyder: ”Säger inte allt egentligen sig självt?”. Mer om Per Bolunds verklighetsfrånvända politiska agenda kan man läsa om på Fnordspotting som har skrivit om Bolunds inställning till fenomenet crowdfunding.

Ansvarstagande a la Alliansen

Jag ger personligen inte så mycket för alliansen heller trots att jag klagar högljutt över den rödgröna kraschlandningen. Skälet är att jag sedan DÖ är djupt besviken på dem som jag annars kanske kunde ha sympatiserat med. När de nu visar sig att de i praktiken fortsätter DÖ genom att lägga ner sina röster i viktiga omröstningar är inte förtroendet direkt högre från min sida.

För det tycks just nu vara den nya varianten på DÖ, att lägga ner rösten eller att vägra att inse att det enda som nu skulle hjälpa landet är att bilda en blocköverskridande koalition. En sådan skulle helst vara helt utan mp, de har tyvärr visat sig vara omogna uppgiften att ens komma i närheten av makt än mindre regeringsuppdrag. Det borde i ansvars-tagandets namn bli en regering precis som den Jan Björklund tecknade bilden av, en utan just MP.

Att beskriva miljöpartiet som en kraschad bil är en skymf mot kraschade bilar. Visst har de en funktion men väl i det tillstånd de befinner sig mer av en kostnad än till nytta. Foto: ”AV gche mustang”. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Men samtidigt som man så gärna vill framställa sig själva som konstruktiva och ansvarstagande är det just det man inte är. Häromdagen väckte SD misstroendevotum mot Magdalena Andersson. Det var visserligen känt på förhand att det troligaste var att just övrig opposition skulle lägga ner sin röst, men samtidigt fanns tvivel. Skulle man, skulle man inte? Men det var alltså det man gjorde och i praktiken är det som om DÖ fortfarande var verksam även om den nu gått i graven.

Alliansen verkar alltså inte ta sitt ansvar som opposition på så särskilt stort allvar. Det brukar ju heta att oppositionen ska vara ett hjärtslag från regeringsmakten, nu verkar de snarare vara ett knapptryck från ansvar för landet de också.  Anledningen till det något förbryllande beteendet heter naturligtvis SD. Det enda som alla partier tycks överens om är ju att just detta parti måste stängas ute och det var ju just dom som hade väckt misstroendeförklaringen i tisdags.

Så hellre än att fälla dålig politik eller politiker, lägger man sig alltså platt för att inte släppa fram det man ser som ännu sämre. Man är inte heller beredd att ge dem något inflytande. Så varje initiativ tycks falla till marken utan att göra verkan så länge det är ett initiativ av just SD. Fortfarande heter alltså lösningen samarbete över blockgränsen men också den vägen tycks vara stängd. Anledningen heter den här gången inte SD eller MP utan nu heter hindret politiska bindningar till partier som man vare sig kan eller vågar släppa taget om.

Att träffa målet istället för att hela tiden missa det borde väl vara allas intresse. Istället ägnar man sig åt det som faktiskt leder till att man missar målet. Bra där! Foto: ”AV gche mustang”. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

För tittar man bakåt är det en rätt lång historia av försök till samarbete från de rödgrönas sida. Många gånger som valet 2010 med betydande besvikelser som fortfarande svider. Det var ju då Mona Sahlin skulle anföra återtåget för att ta tillbaka makten man förlorat 2006, men försöket ledde till platt fall. Mona Sahlin avgick och så också Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Det blev alltså en bitter kalk att dricka och nu när man äntligen fått den så efterlängtade makten så kan man inte heller släppa spåret med de tre.

Inte ens inför fullbordat faktum att både V och MP agerar sänke för S gör att man släpper taget. Att de tvås politik många gånger är verklighetsfrånvänd, utopistisk och direkt samhällsfarlig i vissa delar är inte heller något som hittills har fått Stefan Löfven att växla samarbetspartners. Det är därför som Jan Björklunds utsträckta hand där villkoret är att MP lämnas utanför är så svårsmält. Den oansvarighet Stefan Löfven uppvisar har Fnordspotting också bloggat om.

Det är naturligtvis inte Allianspartiernas fel om Stefan Löfven stänger dörren till uppgörelsen. Men Folkpartiets utspel har märkligt nog gjort alternativet till den nuvarande regeringen svårare att svälja trots att det ser enkelt ut. Anledningen är det där villkoret. Jag är ingen fan av MP, jag vill personligen helst se dem akterseglade och utan ministerpost. Skälet är enkelt, titta ett år bakåt och man inser att det här partiet inte har i regerings-ställning att göra. Samtidigt är det som sagt Björklunds förslag svårsmält.

Bambu är tydligen svårsmält föda för pandor, det fungerar lite som ultimativa villkor för politiker. Så fort de där magiska orden nämns vill ingen veta av anrättningen som serveras Foto: Wikimedia Commons

Här borde lösningen sökas i att alla utom SD, eftersom de nu är uteslutna av alla involverade, samarbetade fullt ut men att man såg till att fixa breda lösningar som marginaliserade MP och deras värsta sidor. Fungerar inte det gör man istället upp sins emellan med lösningar som MP inte kan acceptera och som därför gör att de frivilligt lämnar regeringen. Kvar skulle då finnas de med målsättningen att samarbeta för landets bästa för ögonen istället för det egna partiets väl och ve i första rummet.

MP har länge nog hållit alla de etablerade partierna gisslan för att få igenom sin egna politik och varit framgångsrika i det arbetet. Det är nu dags att sätta p för den eran som startade redan under Fredrik Reinfeldts regeringsperiod med uppgörelsen om migrationen 2011. Läs om uppgörelsen på Europaportalen.

De har ju dessutom fortsatt i samma storartade stil med sitt kulturpolitiska betänkande häromdagen. Det andades både kommunistisk unkenhet från en svunnen tid och ren inskränkthet. Du hittar dokumentet via länken här under. Ett förslag man visserligen gjorde en pudel på, men det skvallrar om ett parti i djupaste moras.

Klicka för att komma åt kulturen_-_det_fjarde_valfardsomradet.pdf

Låt oss ta några axplock av vad partiet har att delge svensken. Man vill sätta all personal i styrelser och kulturella institutioner i utbildning i intersektionalitet och postkoloniala teorier genomförda av ”organisationer som representerar underprivilegierade grupper”. Så här låter det i dokumentet:

”Oberoende forskare ska tillsammans med organisationer som företräder underrepresenterade grupper genomföra en fortbildningsinsats i intersektionalitet och postkoloniala teorier för alla styrelser och all personal inom kultur-institutionerna. De ska också följa de försök som görs med metoder som positiv särbehandling, kvotering och jämlikhetsdata, för att därefter kunna ge förslag på vilka metoder som bäst lämpar sig att använda som verktyg för mångfaldsarbete och uppföljning inom kultursektorn.”

Kan man säga mer tydligt att man numer är kulturmarxister? Peter Harold – Skrivarens Blogg har gjort ett inlägg på detta tema. Den är mycket läsvärd.

Återigen var syftet den gången att hålla SD utanför all form av beslutande makt och inte låta dem diktera villkoren. De hade ju i valet året innan ökat till då höga siffror som senare har blivit än högre. Den gången fick SD 5,7 % av rösterna och kom in i riksdagen för första gången. Något som oroade alla de etablerade partierna så till den milda grad att man redan efter valet 2010 såg till att försöka isolera partiet.

Precis som ett dragigt hus måste isoleras måste också partier som inte kan samarbeta gå samma väg. Miljöpartiet har inte tillfört något gott i svensk politik och bör, enligt mig, omedelbart miljöcertifieras med en energisparande isolering i form av skum Foto: ”AtticInsulation” by Jason Dale – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Men Reinfeldts plan blev en draksådd. Han blev av med ett i hans ögon extremistiskt parti, men släppte i processen in ett annat än mer extremt. Miljöpartiet har sedan den dagen kunnat hålla sig på god fot med de flesta för att de har ställt ultimativa krav för samarbete. Det revanschsugna Socialdemokraterna var till exempel snara att hugga på kroken och nu är de fast i en soppa de inte kan ta sig ur. Eller kan de det?

För det börjar faktiskt komma en del positiva tecken. Det började i förra veckan med att förra partiledaren och statsministern Ingvar Carlsson gjorde ett utspel om att S har valet mellan att samarbeta med Alliansen, delar av den eller SD. Han beskrev situationen som den mest allvarliga i svensk historia sedan parlamentarismens genombrott, han gjorde utspelet i bland annat Expressen (unvis.it).

Först blev det tyst från S, sen blev det en intensiv period. Till variabeln kunde man ju lägga Jan Björklunds utspel som trots sitt ultimat ändå utgjorde en öppning. Nu börjar det sippra ut rykten om att allt inte står så bra till som vi hittills trott i regeringen, äktenskapet mellan S och MP kan gå mot sitt slut. Anledningen sägs vara missnöje från s över den envisa hållning mp intar i migrationsfrågan där man vägrar att kompromissa, artikel (unvis.it) hittar du på SVT Nyheter. Det kan alltså finnas ett ljus i tunneln trots allt.

Matematiken har sina formler och sin logik, politiken delvis en annan. Det är dags att bringa ordning i den politiska matematiken och se till att formeln går att lösa Foto: Wikimedia Commons

Löjesguidens nominering går för omväxling skull inte till regeringen utan till samtliga politiska partier, den så kallade sjuklövern. Motiveringen lyder: ”Det finns en enda slutsats man kan dra av det senaste årets händelser och det är att Miljöpartiet inte är moget sin uppgift. Om partiet någonsin kommer att bli det får framtiden utvisa men nu är de snarare en belastning än en tillgång. De övriga partierna målar i den situationen antingen in sig i hörnet med samarbete eller så knuffar man samarbetspartierna i fel riktning med ultimatum som man borde förstå kommer vara kontraproduktiva. Dags för alla att ta ansvar eller att slänga in handduken.”