Enögdhet och mediedramaturgi

Svenska journalister försöker ju som vi alla vet att spela objektiva. Det är de inte utan istället blir resultatet oftast bland det mest enögda som går att uppbringa. Så långt är inget en nyhet eller på något sätt sensationellt. Det som däremot är sensationellt är hur lite de är beredda att inse eller ens se det uppenbara. Det blir helt enkelt tilt innanför skallebenet när journalister ska börja ifrågasätta sin egna syn på verkligheten och den egna agendan. Det blir kort och gott syntax error i programmet.

I tisdagens Rapport var  det just så, man slog nytt rekord i ren galenskap därför att agendan som man ville torgföra redan var satt. Man ville framföra ett budskap, alltså vinklade man det så att det hela gick fram. Mottagaradressen hette godhetsapostlarna som antagligen satt hemma och darrade av harm. Länken hittar du här under och åtta minuter in i programmet handlar ett reportage om flyktingar (vad annars!). Dramaturgin är upplagd så att den som beter sig som vissa utpekade länder bör skämmas ordentligt.

Det börjar alltså ungefär 8 minuter in i programmet där fokus sätts på Estland. Lisbeth Åkerman sätter genast ribban, genom att berätta att landet under de senaste åren nästan inte tagit emot några flyktingar alls riktas kanonsalvan in. För att förstärka det hela läggs en extra betoning på ord som ”knappt”, ”Alls”, ”trots det” och ”stängsel” som för att dramat ska bli extra upprörande. Understrykandet har en poäng, man ska styras känslomässigt.

När svensk media sätter fokus på vissa ämnen blir det genast per automatik endimensionellt. Ett sånt är migrationsfrågan där de miljöpartistiska journalisterna alltid ska utmåla alla med en kritisk syn som satan själva. Det är nog lättare för humlan som inte borde kunna flyga att göra det ändå, än att få till en debatt där fakta behandlas för vad det är. Foto: By jeffreyw – a little better, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=23089360

Pulsen höjs, alla med vänsteråsikter har nu vässat öronen och vädrar morgonluft. Man kan riktigt  känna blodvittringen i vattnet. För att ytterligare visa hur djävligt allt är, berättar man att nu bygger Estland ett flera mil långt stängsel mot Ryssland för att hejda flyktingarna. Så börjar reportaget signerat Hasse Svens. Ingenstans nämns att ett land har rätten att värna sina gränser eller att det är myndigheternas uppgift att se till att försvara dessa med militär makt om så behövs. En poäng som vi i Västeuropa har missat för övrigt.

Hasse Svens fyller i där Lisbeth Åkerman har lämnat över. Också han använder betoning på ord som vägledande för att få ett budskap att gå fram. Här finns också hårda fakta. Mohammed Hanafi som intervjuas i reportaget kan berätta om sin dramatiska flykt genom Ryssland för att kunna komma till Estland. Han tvingades fly från gränsvakter och simma i iskallt vatten över gränsen. Allt för att nå friheten men de dumma esterna säger genom sin talesman Janek Mägi att det är för att stoppa flyktingarna som man bygger hindren.

Korrespondenten missar därmed flera viktiga poänger. Exempelvis har han inte hört den debatt som rasar i Finland om att Putins Ryssland (Yle) medvetet skjutsar över flyktingar som vistats i landet under flera år trots att Hasse Svens bas är just Finland. Anledningen till förfarandet skulle vara att ryssarna vill testa Finlands gränsförsvar och hitta de svaga punkterna för ett eventuellt anfall. Varför skulle inte Estland resonera likadant eller misstänka att problemet med gränsöverträdelser hade samma skäl där som i Finland?

Nästa poäng som också reportern missar är att om Ryssland blandar sig i konflikten i Syrien med direkta militära insatser och därmed skapar en andra flyktingvåg på den som redan har drabbat väst, har man då inte också ett ansvar att ta om hand om det som blivit resultatet? Här drabbas alltså vi i väst av något de i Ryssland i varje fall delvis är ansvariga för, men det ansvaret avsvär man sig!

Det man inte vill se finns ju inte och finns det ändå så kan man ju alltid använda dem till att testa t ex gränsförsvar. Så tycks herr Putin resonera enligt finska och kanske också estniska forskare. Ett faktum som magiskt förbigår SVT när deras  propagandamaskin går igång Foto: Wikipedia

Ett alternativt sätt att se på det som händer hade varit om Hasse Svens hade sett att man kanske skickar över de som har sökt sig till Ryssland. Många gånger trots att de har vistats i landet i flera år, något som faktiskt bryter mot flyktingkonventioner. När sedan problemet blir Estlands och man reagerar som man gör, då är Hasse Svens där med sina pekpinnar och något naiva svenska syn på verkligheten. För att inte tala om den enögda bild han sen tecknar.

I denna ingår bland annat att påpeka att man förbundit sig att ta emot 349 kvotflyktingar till landet, men hittills inte tagit emot en enda . Ändå har estländarna mage att i bild manifestera sina protester mot att landet nu tar emot flyktingar alls. Detta utan att reflektera över landets historia och erfarenheter av hur andra människor har kommit dit som ”vänliga besökare”, men inte varit fullt så vänliga som de velat påskina. Återigen skapas alltså en poäng genom att bortse från alla fakta i målet.

När Hasse Svens pekoral till sist klingar mot en slags final ljudligt ackompanjerad av pålagd musik, kommer så dödsstöten för trovärdigheten i SVT:s förmåga att ens förmedla reportage på ett objektivt sätt. Dödskyssen levereras av Mohammed Hanafi själv när han berättar att hans Syriska hustru, som för övrigt inte får uttala sig själv (!), tycker att det borde få komma fler. Inte för att det är humant, utan därför att det vore trevligt med fler som likt henne bär slöja.

Ytterligare en faktor som Rapport alltså missade. En man och hans familj i ett främmande samhälle och receptet är att fler ska vara som hans hustru dvs beslöjade. Om man har en historia som Estlands av ständiga ockupationer, befolkning som har blivit deporterad av sina nya herrar och fått sin nationalkänsla trampad på, reagerar man oftast på samma sätt – man protesterar. Har man dessutom utsatts för en medveten kampanj av försök till förryskning, kanske man inte längre är lika mottaglig som Hasse Svens och Rapport vill.

Främlingen ses med både oro och misstänksamhet och en sån faktor som att vilja stöpa om samhället efter sina ideal spär på fientligheten och inte undra på det. Det finns trots allt en hel del människor i det estniska samhället som inte bara har släkt som utsattes för detta oerhörd med start 1940, utan som också kommer ihåg känslan av ofrihet och förtryck.

Få i Estland har glömt den stora ondskan landet utsattes för i kölvattnet på Molotov-Ribbentroppakten och den ockupation som följde. Här en propagandaaffisch från landet som säger ungefär: ”Fredskrafter är oövervinnerliga”. Med ”fredskrafter” menade man förstås den ”trevliga” ockupationen landet utsattes för som bl a ledde till att 50 000 ester tvångsomflyttades till Gulag. Foto: Wikimedia Commons

För när dåvarande Sovjetunionen påbörjade sin ockuperation av Estland 1940 med påföljande massdeportationer som följd, är det få i dagens Estland som har glömt. Dessa kan du läsa om i länken här under. Inte heller har de glömt det svek som beseglade deras öde i femtio år när Molotov-Ribbentroppakten (Levande Historia) undertecknades bakom deras rygg av Sovjetunionen och Tyskland.

Klicka för att komma åt brott-mot-manskligheten-under-kommunistiska-regimer-forskningsoversikt.pdf

Den detaljen missade alltså både Rapport och Hasse Svens och frågan är om alla dessa missar är avsiktliga eller om det rör sig om ren inkompetens. Men det slutar inte med det. Att helt och hållet missa den delvis parallella debatten som pågår i grannlandet Finland som Svens använder som bas för sin korrespondentverksamhet i närområdet, tyder på att de uppenbara missarna faktiskt skulle kunna vara medvetna och beräknade.

Reportaget spelar på känslomässiga strängar såväl som faktavidriga och slutresultatet är en bild av en nation som saknar både empati och hjärta. Kanske en lite förhastad slutsats om man hade valt att se till all fakta istället för viss. Men man vill alltså framföra ett redan från början bestämt budskap – ”alla säger att det är viktigt att ställa upp och hjälpa till, men få andra än Sverige ställer upp när det behövs”.

Trots den negativa bilden jag beskriver är jag ändå tacksam. Nu finns inte längre någon tvekan om att SVT har en agenda och att den knappast är objektiv. Tydligare än den bilden som framtonar i reportaget kan man inte göra den och Rapport, SVT och den journalistkår som jobbar där har därmed avslöjat sig för vad de är – subjektiva med en klart uttalad agenda.

Deras hela värv bygger på att skapa bilder och illusioner av verkligheten genom att helt enkelt plocka väl valda delar av denna och tala om den som ”sanningen”. Förvrängda fakta kan dock aldrig bli annat än den förbannade dikt och lögn den är. I dagens medievärld står svenska journalister ut som en förebild i den kamp som pågår mot verkligheten och till den skaran hör definitivt SVT och Rapport efter detta reportage.

Journalister i Sverige 2016 ser mer sig själva som människor ämnade att skapa illusioner av verkligheten snarare än att rapportera den. Förvrängningar, utelämnande av avgörande fakta och ett ensidigt perspektiv är alla de metoder de använder och som i Rapports fall är det övertydligt Foto: By Chambermagic – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=18107432

Här har man ju anammat en väl beprövad metod från länder som Sovjetunionen och Nordkorea. Plocka bort ”irrelevant” fakta som inte hör till saken, sätt dig till doms över vad som är ”irrelevant” och forma till sist nyheten på falska eller delvis falska premisser. Jag trodde vi hade kommit längre än så, men tydligen är journalistik i Sverige 2016 liktydigt med Pravda 1934.

Kanske då rätt passande att också de som ska granska övertrampen nu fullständigt har genompolitiserats och därmed gett upp kampen mot fördumningen som pågår i Svearnas land. Ledamöterna i nämnden som är satt att granska i Granskningsnämnden (Dagens Media) är ju nämligen politiker utsedda av regeringen och därmed också lojala med den hand som föder. Tur för SVT, annars hade de ju legat riktigt illa till vid en anmälan.

Löjesguiden nominerar för en gångs skull inte regeringen utan deras underhuggare SVT till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Oberoende? Skämta inte med oss!”

Horne-Per Revisited

”When the shit hits the fan” heter det ju amerikansk engelska om något otrevligt inträffar. Det är väl så man får beskriva Greklands tragiska färd in i mörkret både som nation och som förebild för demokratiska ideal.

Om man belånar sig mer än vad statsbudgeten får in på bruttot, är någonting fel på dem som gjorde det. Försöker man dessutom dölja vad man gjort genom att skapa vad som i det närmaste går att beskriva som kreativ bokföring, är det värre. Men värst av allt är nog när man från deras håll förväntar sig att alla andra ska ta smällen för vad man själv har gjort. Det är i det ljuset den senaste tidens debatt ska ses, och det är den något stinkande inställning som ges prov på i debatten delar av svensk vänster försvarar.

Vad Tysklands finansminister Wofgang Schäuble tycker om Grekland är rätt tydligt. Av Alexander Stubbs min att döma är det inte mobbing han tänker på utan mer ren förvåning Foto: Telegraph

I den heter det som vanligt att det är alla andras fel, det är någon annan som har satt dem i skuld. Det där låter lite som en missbrukare som vägrar att komma till insikt om sina egna problem. Retoriken har varit både Greklands men också bl a svensk vänsters. Ett exempel här från Nätverk För Grekland. Inte helt oväntat ingår Johan Ehrenberg som tidigare har visat sig ha full koll på fakta genom sin tidning ETC.

Inte helt oväntat har också sossarna dragits in i den karusell som debatten utgör. Marita Ulvskog har aldrig varit deras skarpaste kort, en vild gissning är att efter det senaste debaclet på twitter lär inte hennes aktier direkt ha ökat i värde. Skulduppgörelsen som inte var den som vänstern hade önskat sig, kommenterades vildsint i vissa kretsar. ”Orättvist” tyckte många, men hade det varit bättre att låta Europas övriga länder betala för buklandningen kan man ju fråga sig.

Den politiska karusellen snurrar allt fortare men också volymen i samtalet har skruvats upp och är nu inne på rena slag under bältet Foto: Wikimedia Commons

Marita Ulvskog tycks ha dragits med i den debatten. Att uttrycka ett extra stort och varmt tack till Finlands finansminister Alexander Stubb genom att jämföra honom med skolgårdens mobbarhord som hade trakasserat hennes funktionshindrade syster för flera decennier sedan, var nog inte det mest smarta som har uttalats. Artikel om uttalandet hittar du i Aftonbladet.

Jämförelsen kom efter att Finland hade uttryckt en hel del ovilja mot Greklands möjligheter till ett nödlån. Mer om den saken i DN. Också svenskspråkiga Yle har publicerat en artikel om saken. Man måste dock komma ihåg att den politiska turbulensen inte bara var Greklands utan också Finlands, ett av regeringspartierna – Sannfinländarna – har hotat att lämna den om nödlånet går igenom. Uppgiften om detta kommer från Almedalen.net. Rent inrikespolitiskt är alltså potatisen Grekland en politiskt balansgång över hela Europa som i värsta fall hotar fler länder med samma politiska kaos.

Politisk kaos är det ingen som vill ha, ändå är det resultatet för flera länder än Grekland om politikerna ger efter för mycket för Greklands önskemål i förhandlingarna Foto: Wikimedia

Uttalandet från Ulvskog har väckt reaktioner och viss tumult på båda sidorna av Östersjön där kommentarerna har handlat om ”smaklösheten” i uttalandet och också olämpligheten. Det är sådana här dumheter som skapar gnissel i förhållandet till Finland som vi behöver som en allierad inte minst militärt. Det påminner också starkt om de ogenomtänkta orden som Margot Wallström fällde om Saudiarabien som också dom var allt annat än diplomatiska.

Det finns dock en annan sida av uttalandet som är rätt illavarslande och som har pågått rätt länge framför allt inom svensk vänster. Den utvecklingen skulle man kunna sammanfatta med ordet ”demonisering”.

När djävulen äntrar scenen i debatten är den körd. Ingen vinner på att demonisera åsikter, vi lever trots allt i ett pluralistiskt samhälle och bör respektera det Foto: Wikipedia

När du inte håller med är demoniseringen alltid effektiv. Utmålas man mer eller mindre som en arvtagare till Horne-Per är man rätt kokt innan det har börjat så att säga. Men metoden är också ett sätt att dölja att man faktiskt inte har några eller är intresserade av att ha några sakargument. Syftet att smeta ner och misstänkliggöra är rätt otäck och att ha en annan åsikt än den som vissa tycker ska råda verkar allt svårare.

Det är som om retoriken och hövligheten i samtalet är dött. Istället har den ersatts av en förfärlig ton där smutskastandet och namngivandet har tagit dess plats. Det här är dessutom en serieförbrytare vi pratar om, hennes meritlista är rätt lång. Vad sägs om uttalandet att resultatet av ett demokratiskt val som ledde fram till att ”fel” sida vann, liknades vid en statskupp. Länk till artikeln om uttalandet hittar du här och leder till DN.

Att respektera varandra trots olika yttre attribut eller åsikter är en nödvändighet i livet men också politiken. Dagens samtalston som bl a Marita Ulvskog ger uttryck för är dess motsats Foto: Wikimedia

Marita Ulvskogs uttalande om Gunnar Hökmark som ”djävla skithög” är också en klassiker. Klippet hittar du i Aftonbladet. Mer om hennes insatser inom politiken hittar du på bloggarna Röd Grön Röra och Fnordspotting. Ska man sammanfatta Marita Ulvskogs insatser är det alltså inte så att man behöver titta på andra sidan Östersjön för att hitta mobbare, dom hittar man så bra i Bryssel och Sverige också. Allt som oftast gömmer de sig dessutom bakom fasader av godhet.

Den masken kan nog inte Marita Ulvskog använda sig av efter veckans händelse där hon själv avslöjas som en mästermobbare. Visserligen gjorde hon en halv pudel med en ursäkt till personen Alexander Stubb, men slängde samtidigt in brasklappen att hon inte ångrade uttalandet i sakfrågan. Hon fortsatte också att slänga käft med journalisten Ingrid Carlqvist så nog är stridsyxan långt ifrån begravd. Socialdemokraterna lär ha en ny mardröm på halsen när munnen går snabbare än tankeförmågan.

Marita kunde inte sluta så hon kastade några glåpord efter fler än Alexander Stubb. Här får Ingrid Carlqvist sin beskurna del. Foto: Facebook/Twitter

Löjesguiden nominerar idag Marita Ulvskog till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det är en lätt uppgift att vara ond när man kan maskera det hela bakom godhet. Men man ska aldrig blanda ihop de två. Godhet är visserligen godhet men det där andra är just det andra. Det är inte särskilt smart med andra ord att ge sig in på demoniseringens något krokiga stig, sympatierna för budskapet lär inte bli översvallande. Det är istället med en rätt fadd smak i munnen man kan konstatera att smaklösheten fortsätter. Denna gång signerad Marita Ulvskog, vem blir nästen ut inom svensk vänster?”

En Frånsprungen Nation

Över helgen har jag varit på en liten minisemester till södra Finland där min sambo har sina rötter. Jobb, och besök hos släkten stod på schemat men också diskussioner som ofrånkomligen kom att handla om politik och vilken frånsprungen nation vi svenskar lever i. Utvecklingen i vår omvärld är liksom helt ovidkommande, ändå kommer den att påverka oss långt in i framtiden. Här gäller det att välja inte att blunda och vissla med andra ord, men det senare är precis det vi alltid svarar med tyvärr.

 Vissla lite oskyldigt tycks vara det enda regeringen är bra på, beslut av vikt tar man inte och man tycks hela tiden vilja begrava nästa viktiga fråga i en ny utredning
Foto: Wikimedia Commons

Jag förstår att frågan om NATO-medlemskap är känslig i vårt land, ändå måste frågan diskuteras. Vare sig man är för eller emot kan vi inte längre som vår regering gör försöka att sopa frågan under mattan, den fasen är för länge sedan överspelad. Finland har fått en ny regering som består av Centerpartiet som är detsamma där som här, samt Sannfinländarna som är ett högerpopulistiskt/nationalistiskt parti med rötterna i landsbygden som delvis men inte helt kan liknas vid SD.

För tydlighetens skull kan jag deklarera min egen ståndpunkt som välvilligt inställd till en anslutning. Anledningen är dels det förändrade säkerhetsläget med ett större hot än på länge från framför allt ett aggressivt Ryssland i vårt närområde. Det är också våra grannländers ändrade syn på saken som också för mig ger en annan bild än den gamla som jag anser förlegad. Till sist är det också de svenska politikernas oförmåga att ens lösa de enklaste av problem som försvarsfrågan som ligger till grund för det. Man klarar i mina ögon inte längre av att administrera landet och det gäller i stort sett alla partier riksdagen. Men vad jag än har för åsikt är min grundsyn att alla får ha sin bara jag får ha min och att debatten måste börja nu.

Så här långt kanske man inte ska gå men faktum är att vi behöver en livlig debatt i ämnet istället för regeringens taktiska kväsande, DÖ:s lamslagning och åsiktskorridorens förbud mot all form av diskussion i vissa frågor Foto: Affärsvärlden

Finland fick som sagt en ny regering och i och med den har också spelplanen för Sverige förändrats. Det började med att landet deklarerade att man nu kan tänka sig ett framtida medlemskap i NATO som du kan läsa om i DN. Sverige skulle i ett sånt scenario vara ensamt kvar i Skandinavien och därmed också rätt ensamt försvarspolitiskt. Kom ihåg att en av regeringens käpphästar är att Sverige och Finland ska fördjupa samarbetet utanför Nato som man kan läsa om på SVT, ett samarbete som alltså delvis skulle kunna försvåras och rent av förhindras när vi väljer att fortsätta att stå utanför.

Finsk syn på svensk försvarspolitik är att den inte finns. Vi har inget försvar och vi har ingen försvarspolitik, vi har bara en ”ducka och skjut” politik som syftar till att undvika de brännande frågorna. Något som inte bådar gott för Finland då de i vanlig ordning får ta första smällen ensamma när Putin får storhetsvansinne igen. Mer om den saken i en artikel Stefan Forss vid Kungliga Krigsvetenskapsakademien. En syn som bekräftas Finsk regeringsförklaring där den utrikespolitiska synen specificeras med teserna: ”Sverige vill inte ingå en försvarsallians med Finland”, och sen i ”I Sverige uppfattas vårt land som en bufferstat”. Du kan läsa om detta i SVD.

Tomma fickor är allt regeringen har att komma med och också i Nato-frågan duckar man en debatt genom att tiga ihjäl det som måste diskuteras Foto: Forskning

Det är alltså en förändrad situation som på ett bräde har satt allt i ett nytt läge vilket Sverige hittills har förtigit och kommer att fortsätta att göra så. Anledningen är att det har omkullkastat stora delar av vår egen försvarsdoktrin vilket skulle kunna leda till den farliga diskussionen om NATO-medlemskap, något regeringen vill undvika. En diskussion som alltså måste komma igång.

I Sveriges regeringen är istället den officiella linjen att fördjupa försvarssamarbetet i norden vilket framgår av följande artikel i DN. Lägg märke till en detalj som gör en milsvid skillnad, artikeln är undertecknad ”Carl Haglund Försvarsminister Finland”. Ett faktum som inte längre råder då landet har en ny försvarsminister i form av Jussi Niinistö, hela den finska ministerlistan hittar du i svenskspråkiga Huvudstadsbladet. Enligt mitt sätt att se det kan man dock inte längre ducka för frågan, den tiden är förbi.

Medan Ryssland rustar låtsas man dansa som en fredsgest, den svenska regeringens svar är att dels tro att de dansar och att Nato-frågan inte finns Foto: Konserthuset

Sverige har återigen blivit frånsprungna och vårt svar är som alltid att doppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting. Regeringen gör det, och folket gör det. Trots det är det hög tid för en debatt, inte minst därför att det säkerhetspolitiska läget nu har förändrats. Anledningen för regeringen är nog att undvika en infekterad fråga där samarbetet med mp hänger i vågskålen. Som vanligt väger deras ord och åsikter tyngre än den verklighet vi faktiskt lever i. Det visar väl om inte annat att vi har en regering som i snart sagt varje fråga undviker debatten eller begraver ett beslut i utredning efter utredning.

Löjesguiden nominerar idag regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det är få gånger i världshistorien vi har kunnat se en regering mer handlingsförlamad och apatisk inför verkligheten än denna. I fråga efter fråga undviker ni svar, debatt eller beslut genom att helt enkelt bara gå runt den. Vi lever helt enkelt i ett sömngångarland. Problemet för er är dock att det finns något som heter ”utveckling” som hela tiden förändrar vår omvärld. Men istället för att anpassa oss till den är vår ”kära” regering som vanligt durkdriven i konsten att undvika all debatt och alla beslut. Något vi kommer att få betala dyrt för i framtiden.”

Det enda vi uppnår av vårt icke-beslut är ökade kostnader som äter upp framtida välfärd och att vi alltmer framstår som en nation bortkopplad från verkligheten Foto: Wikipedia

Sossarnas oförmåga att ge svar i både Nato-frågan och annat  kan man läsa om på Fnordspotting. Också bloggen Den sjätte mannen har skrivit om de svenska politikernas verklighetsfrånvända attityd i snart sagt varje fråga. Till sist har bloggen Anybody’s Place lyckats få in en snygg allegori i form av Shakespear-liknelser i beskrivningen av svensk politik av idag. God läsning för den som vill.