Bland ormar och orättvis kritik

I förra veckan riktade ju Veronica Palm kritik (Expressen; Archive) mot stormen om Åsa Romsons ledarstil både som Miljöpartiets ledare såväl som hennes roll som Miljöminister. De senaste veckornas turbulens har ju skapat ett veritabelt drev mot Åsa Romson men också mot Gustav Fridolin och Miljöpartiet. Det enda i artikeln som gick att ta fasta på, var just att Gustav Fridolin har kommit billigt undan. Därför ska nu sökarljuset riktas mot också Fridolin och hans misslyckande.

”Gustav Fridolin är en orm” (Expressen; Archive), de hårda orden fälldes en gång av Leif GW Persson. Så småningom ångrade (Aftonbladet; Archive) han sina omdömen, men karaktärsbeskrivningen fanns fortfarande där. Så är då Gustav Fridolin en ”orm”? Nej, det är han säker inte (?), men han är däremot en ledare som har misslyckats på en rad punkter. Ormar är nämligen betydligt trevligare djur än deras rykte vill göra gällande, det kan däremot ingen miljöpartist beskyllas för att vara.

Är det en symbol för Miljöpartiet? Är det Gustav Fridolin? Nej, bara en liknelse gjord av Leif GW Persson! Vad han hade emot ormar kan man förstås undra, för att jämföra Fridolin med en orm var orättvist mot ormen Foto: CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=108701

Om vi börjar med politiken och ställningstaganden så har mp misslyckats (SVD) i minst fem frågor. Förbifart Stockholm, Brunkol, Brommas vara eller icke vara, flyktingpolitiken och försvarsfrågan med Nato-frågan som en ovälkommen het potatis är några av de frågor där Mp och språkrören har fått ge med sig. ”Samarbetsregeringen” som Stefan Löfven så stolt deklarerade, har alltså av allt fler Miljöpartister börjat ses som ”samman-brottsregeringen”. Flera mycket smärtsamma beslut, är fortfarande ett stigma för partiet.

Språkrören har helt enkelt varit dåliga på att balansera partiets frågor mot det man har fått ut. Många anser att de har fått ge men inte kunnat ta. Språkrören har också varit dåliga på att förklara varför dessa misslyckanden har skett. De har helt enkelt bara lagt locket på så fort ett nytt misslyckande har uppdagats. Snart har hela cirkusen kring språkrören uppstått då en fråga för mycket har gått åt pipsvängen och svaren om varför som vanligt uteblivit.

Sanningen är att Miljöpartiet som samarbetspartner har setts som svagt av Löfven, och han har därför valt att köra över dem. I flera frågor har detta skett med motiveringen att det inte är samhällsnyttigt. Det tydligaste tecknet på det är Brunkolsfrågan där Mp ville behålla dagbrotten, men låta bli att bryta en enda kolbit. Enorma värden för skattebetalarna skulle alltså gått förlorade. Gustav Fridolin var ju den som för Mp:s räkning målade in sig längst i hörnet när han la upp en brunkolsbit i debatt på SVT och dyrt lovade att inget skulle brytas.

Brunkol kanske inte ska brytas, definitivt inte heller politiska löften. För det hela slutade naturligtvis som man skulle kunnat förmoda. Försäljning (SVT; Archive) genom Vattenfall som ägare som ett företagsbeslut regeringen hade lite med att göra var ett faktum. Vid det här laget fanns nog också en rätt stor frustration hos Socialdemokraterna. Nästa fråga, kärnkraften, ligger som en våt filt över samarbetet och också där kommer Stefan att bli tagen i örat av främst LO och fackförbunden (Arbetet; Archive) om han inte gör något.

Partiet har alltså i flera frågor målat in sig i hörnet. Det är ju alltid lätt att villkora och därmed utlova en rad saker. Att däremot kunna fullfölja utlovade löften och omsätta dem går bra om man regerar ensam. Som däremot Miljöpartiet har fått erfara, är det mindre lätt när man har en samarbetspartner. När man som mp dessutom allt mer börjar se sam- arbetet som ett problem och motpartnern gör detsamma, är problemet uppenbart. Allt för att man villkorade politiken så att möjligheten att backa ur nära nog var noll till sist.

Partiet har gått från att vara idealistiskt parti som har kunnat slänga ur sig vilka  dumheter som helst, till att bli ett som måste ta ansvar. Dessutom har de fått upptäcka att det är en sak att tycka, men en annan att kunna genomföra. Det har alltså varit en stor skillnad för partiet mellan att driva oppositionspolitik och att nu ta ansvar för en regerings hela politik. Ansvarstagandet har ibland lyst med sin frånvaro som i kärnkraftsfrågan, men allt som oftast har det även kärvat i verklighetsförankringen som i brunkolsfrågan.

Tittar man sen på de individuella insatserna för språkrören finns det en sak som det kommer att riktas mycket och helt riktig kritik mot Gustav Fridolin för. Inte heller han har åstadkommit så mycket. Det började med det kaxiga och storvulna löftet om att skolan (Aftonbladet; Archive) skulle fixas på 100 dagar. Nu 450 dagar efter uttalandet, har lite eller inget fixats. Skolan får fortfarande underkänt (allastudier.se), men det går knappast längre att använda lärarna som syndabockar (DN Debatt; Archive).

Problemen ökar, men ingen löser dessa alltså. Inget bra recept på framgång och Fridolin har helt riktigt fått äta upp sitt kavata uttalande. Fortfarande har han mycket att bevisa, men som det tycks väldigt lite att backa upp med. Både kunskap och ledarskap tycks saknas och vore statsministern inte den ryggradslösa ledare han är, borde Fridolin ha bytts ut enbart av det skälet. Detta har inte hänt och därför är skolan ett fortsatt misslyckande som kommer att kasta en lång skugga över Fridolin, däremot inte över statsministern.

Nej det är inte Fridolin iklädd peruk i badet! Trots det finns många likheter med Jayne Mansfield. Fagra löften och lockrop med ekivoka inslag, men så lite som sen infrias. Mansfields filmer är inte vidare underhållande och det är inte Fridolins politik heller. Inte ens hans framträdanden är längre roande. Foto: Wikimedia Commons – Filmaffischen till filmen ”Promises! Promises!”

Gustav Fridolins politiska misslyckanden stannar dock inte i skolans värld. Som Utbildningsminister är han ju högsta ansvarige på sitt departement och också ansvarig för detta inför regeringen. Sakta men säkert visar det sig dock att han har misslyckats också med detta. Följande artikel (Expressen; Archive) talar om kaos på departementsnivå. I den soppan som har skapats, har flera tongivande chefer har sagt upp sig. En av dem efter ”meningsskiljaktigheter” och dessutom med nästan omedelbar verkan.

Det talas i artikeln om Fridolins brist på erfarenhet såväl som organisatoriska problem. De senare skulle ligga i att där man under Alliansen hade en ansvarig för skolfrågan – Jan Björklund (då Fp, nu L) – nu har departementet tre chefer. Aida Hadzialic är ansvarig för gymnasiefrågor och Helene Hellmark Knutsson är ansvarig för högre studier samt forskning. Gustav Fridolin är den som basar över allt och tillsammans med Hadzialic är ansvarig för gymnasiefrågor.

Här har statsministern valt att skapa en rörig organisation med en ansvarig för verksamheten som uppenbarligen inte klarar jobbet eller är mogen att ta sig an den. Skuggan borde alltså vila över statsministern som därmed har visat sig dålig på ytterligare ett område – det organisatoriska. Att statsministern inte heller har reagerat på att kaoset på departementet har eskalerat där flera personer sagt upp sig, är också det extremt anmärkningsvärt. Det övergripande ansvaret är ju trots allt (?) hans!

Ja kritiken har varit orättvis, det erkänner jag Veronica. Den har ju drabbat för få personer! Förutom Romson borde Fridolin ha hudflängts för länge sedan. När man inte ens förstår hur kränkta (Aftonbladet; Archive) kvinnor har blivit över ett fenomen som att inte hälsa i hand, borde kanske också Fridolin bytas ut. Det här helt enkelt för mycket han inte förstår eller klarar av för att det ska kunna kännas stabilt att ha som partiledare eller som minister i en regering.

Kritiken borde finnas där hela tiden och åt alla inom mp, för faktum är att hela partiet har misslyckats. Att de dessutom har två språkrör som inte klarat sin uppgift har definitivt bidragit. Men också statsministern måste ses som skyldig till det som nu händer. Han lär däremot kunna smita bakom ryggen på de två kritiserade, för honom finns ingen brist i den egna regeringen eller politiken. Foto: Wikimedia Commons

Statsministern borde fått löpa gatlopp för dålig organisation och uruselt ledarskap, men har mirakulöst nog sluppit från detta. Dålig uppstyrning och en konstant oförmåga att lyssna på varningsklockorna som också borde ha ringt i hans närvaro, kan man ha många kritiska tankar om. Att som han nära nog medvetet låta ett helt departement haverera är på gränsen till defaitistiskt. Få saker är så tydliga som att också Löfven är en osedvanligt dålig ledare!

Att Löfvens underlydande i tid och otid får fortsätta sitt dåliga arbete med det undermåliga resultat som nu föreligger på skolans område, är i bästa fall ren klumpighet. I sämsta fall är det ett tecken på att också Löfven borde stämplas för vad han är. Att kräva både Fridolins och Löfvens avgång känns som ett understatement där okvädesorden borde hagla. Dags att rösta fram en ny regering, det borde ha skett redan hösten 2014!

När man så summerar den kökkenmödding som kallas ”regeringen”, är det en bister och gråkall läsning. Främst är det krisen i Mp, men också statsministerns ovilja att förstå och oförmåga att leda som ställer till det. Dödskyssen åt Miljöpartiet kan mycket väl redan vara levererad. Hur ska man annars tolka LO-pampen Karl Petter Thorwaldssons när man analyserar budskapet i hans första maj-tal?

I förra helgen var det som bekant första maj och en av talarna var Karl Petter Thorwaldsson. I sitt tal förde han fram något som borde fått alla att flämta, LO och dess medlemmar (som om Karl Petter ens brytt sig om att fråga dessa!) gillar inte Miljöpartiet (Expressen; Archive). Detta ska utläsas som om att Karl Petter Thorwaldsson inte tycker om Mp, det är ju fackets motsvarighet till påven vi talar om. Partiets dagar i regeringen kan alltså vara räknade. Är det någon annan än miljöpartister som skulle sörja detta?

Är det LO som nu första maj har levererat dödskyssen åt mp? Man kan undra efter Karl Petter Thorwaldssons tal. Klart är i varje fall att mp kan utveckla sig till en fullt utblommad regeringskris. Foto: Av Enfo – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=26156379

Löjesguiden är tillbaka i samma gamla fåra när den nominerar regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Säger det inte allt när man läser mellan raderna? Hade ni någon självinsikt hade ni avgått innan ni tillträdde, men nu brinner säkert lågan att regera starkare än självinsikten. Det gör er till formstarka kandidater till priset.”

Också Gustav Fridolin ska få en känga i form av en kandidatur till foliehatten. Motiveringen lyder: ”Ett misslyckande är ett misslyckande och aldrig har väl detta varit mer tydligt än i ditt fall. Misslyckanden när du målat in dig i politiska hörn som det är svårare att ta sig ur, i ditt ministerutövande och i flera sakfrågor är så här långt facit. Det gör dig till en självskriven kandidat till priset.”

Ett politiskt spel

Ni vet hur det brukar låta: Vård, skola och omsorg! Och jo då, jag ställer upp på det mantrat men jag ser däremot inget av resultat. För den nuvarande regeringen har nu styrt landet i 1,5 år utan att åstadkomma ens en bättre skola. Också vården och polisen har gått igenom nedskärningar om man ser till den ökade arbetsbelastningen. Där det borde ha blivit resursförstärkningar har det alltså istället blivit status quo.

Samtidigt som detta händer har statskassans pengar har börjat gå till saker den inte var tänkt. I och med att Vänsterpartiet och Miljöpartiet har fått mer att säga till om i politiken, gud förbjude, har vi fått än mer vansinnesprojekt. Bidrag till glasögon (Socialdeparte-mentets utredning) och subventionerad vård (Miljöpartiets Partiprogram ”välfärden”; Archive) åt flyktingar som vistas här illegalt är två exempel som sticker ut.

Varför använda ett ord som ”vansinnesprojekt”? Jo, glasögon är något de flesta kan och ska betala ur egen ficka. Har man inte råd för att man som förälder t ex är arbetslös, ska man naturligtvis kunna få denna hjälp men bidraget är nu generellt. Det utgår alltså till alla oavsett om man är fattig eller rik och det är stötande.

Regeringens nu genomförda förslag om glasögon till barn under 18 är rent medeltida. Det är något var och en ska ha råd med och ska betala ur egen ficka, kan man inte det t ex pga arbetslöshet bör naturligtvis samhället kunna bidra men hela reformen andas plakatpolitik Foto: By Conrad von Soest – http://www.badwildungen.de/altar/foto6.html, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1844015

Det är dessutom något som utgår till barn fram till de är 18 år men synproblem drabbar oftare människor som är äldre. Ju äldre man blir desto större är risken. Inga glasögon-bidrag utgår heller till alla de som är arbetslösa så hur man tänker när man lägger ett sånt förslag är i varje fall för mig en gåta. Plakatpoltik brukar det kallas, i andra sammanhang är ett ord som ”röstköp” något som dyker upp.

Miljöpartiets genomdrivna förslag om vård till papperslösa, vilket bara är ett finare ord för människor som vägrar att låta sig avvisas efter avslagen asylansökan, är också det stötande. Anledningen till det är att dessa får betala betydligt mindre ur egen ficka än andra patientgrupper säg pensionärer. En papperslös betalar 50 kronor för sitt besök, en pensionär 200. Detta sker trots att pensionären är den som har betalat skatt, det har tyvärr inte den papperslöse.

Skattebetalarna får alltså stå ut med att få lov att ”frivilligt” betala för andras vård, för andras glasögon och mycket mer. Allt annat än vård skola och omsorg med andra ord, i varje fall om man med det avser till medborgare i landet som betalar sin skatt. Men vänta, det kommer mer. För vår ”kompetenta” regering har just lagt än mer sten på bördan med ytterligare en utgiftspost som till synes verkar fullständigt överflödig. Den går under namnet Angeles Bermudez-Svankvist.

Hon fick ju som bekant sparken som Generaldirektör (GD) för Arbetsförmedlingen efter att ha surfat och ringt för 300 000 kronor på skattebetalarnas bekostnad. Det var visserligen frågan om att hon inte satt över sina enheter till flygläge när hon vistades utomlands så avgifter för roaming blev huvuddelen av kostnaden. Hon tänkte säkert inte på det så kanske var hon förlåten i varje fall i vissa kretsar, men trots det blev det hennes fall. Notan fick skattebetalarna i vanlig ordning betala istället för de som var ansvariga politiker.

En användbar metod i politiken är ju att peka finger på annat än den egna skulden. Symptomet på något mycket större, mer djupgående som samhällets brister går därmed spårlöst förbi. Foto: Wikimedia Commons – Uncle Sam

Men när hon åkte taxi (Aftonbladet; Archive) för skattebetalarnas pengar rann något över också hos de förlåtande. Att det var i det privata gjorde inte saken bättre, med buller och bång fick hon sluta. Kraven på hennes avgång (Aftonbladet; Archive) kom från vänster den gången, antagligen därför att regeringen hette Reinfeldt. En fälld generaldirektör kan ju i nästa steg leda till misstanken om att i det här fallet arbetsmarknadsministern inte hade gjort sitt jobb.

Angeles Bermudez-Svankvist fick alltså gå av skäl som att hon inte hade betalt en taxinota för 575 kronor ur ”rätt ficka” och att hon glömt stänga av sin surfplatta och mobil så roamingavgifterna rusade i höjden. Det såg alltså ut som ett bondeoffer och ett riktigt billigt sånt också. Faktum var dock att det fanns fler och mer allvarliga skäl till att inte fortsätta hennes förordnande.

Statistikfusk (Dagens Opinion; Archive) är inte en dussinanklagelse, tvärtom är det en ganska allvarlig sådan som tidigare har lett till att folk t ex har fått uppsatser på universitet underkända. Det har till och med lett till avstängningar så anklagelsen hade grund. Återigen kan man konstatera att den gången kom anklagelserna från vänster, den här gången från LO.

Då såg alltså allt ut som om det skett på bästa sätt och på god grund. Man kan dock som sagt misstänka att det var lika mycket ett politiskt spel om inte mer så, som det var ett månande om skattepengar. Två flugor på smällen – Socialdemokratin framstår som om man tar ansvar för skattebetalarnas pengar när man kräver en GD:s avgång. Man får samtidigt en arbetsmarknadsminister – Hillevi Engström (m) – utpekades för vad hon faktiskt var dvs inkompetent (Sydöstran; Archive). Strax efter ersattes hon av Gunilla Carlsson (m) på posten.

När bubblan brister är det i vanlig ordning skattebetalaren som får stå för notorna. Bakom allt ligger dock allt som oftast ett politiskt spel där politikerna kommer undan därför att det finns lämpliga syndabockar att peka ut Foto: By Jeff Kubina – Bubbles, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3425849

Det var alltså Socialdemokraterna som den gången lät visselpipan ljuda. Så fort man kom till makten gjorde man vadå? Jo, allt fortgick som förut. Det konstiga inträffade ju att de inte fick igenom sin egna budget trots att detta borde vara ett grundkrav för en regering. Detta skedde 2014 och fram till 2015 var man alltså istället tvungen att styra på en tidigare regerings budget. Det innebar att allt fortgick trots tidigare löften (Socialdemokraterna; Archive) om motsatsen.

Under tiden hade Angeles Bermudez-Svankvist fått ett nytt jobb. Den här gången skulle hon leda ett fas 3-bolag som heter Öresundsbemanning. Problemen för regeringen var under den här perioden två, för det första var ju Fas 3 så avskyvärt att man själva ville skrota det. Ändå tvangs man att regera på en annan regerings budget och att fortsätta på den inslagna linjen i strid med den egna viljan. En omständighet som bolag som Öresundsbemanning och dess delägare säker firade länge.

Till sist lyckades man äntligen stoppa (Metro; Archive) det hela och Fas 3 fick det slut som det förtjänade. Under tiden hade dessa pengar inte bara gått till en verksamhet utan också till privata företag som t ex Öresundsbemanning där Angeles Bermudez-Svankvist alltså nu hade blivit delägare (HD; Archive). Det som alltså hade varit så avskyvärt när partiet var i opposition, hade därmed mot allas vilja ångat vidare trots löften om att skattepengar (Aftonbladet; Archive) inte skulle användas till just sådant.

Sossarna hade under den här perioden inte några som helst problem att investera skattebetalarnas pengar i privata bolag som Öresundsbemanning även om det inte var deras egna fel. Det hela sköttes tyst och diskret utan att tidningarna ifrågasatte varför skattebetalarna skulle betala pengar till ett oseriöst bolag. De hade ju bara försökt att regera med en minoritetsregering utan att förankra förslagen och plötsligt gick det inte så bra.

Det heter alltid vård skola och omsorg men slutar i onödig utgifter och betalning till oseriösa mottagare. Det är oftast inte små belopp det handlar om heller. Foto: Tysk Reichmark från tiden av hyperinflation Wikimedia Commons

Det var inte så länge sedan det lät helt annorlunda, men nu ändrades tongångarna. Att pengarna går till just Öresundsbemanning var ett problem (HD; Archive) på mer än de nämnda sätten. Det är ett företag som i historien har utnyttjat sina anställda/sysselsatta på ett rätt smutsigt sätt och tjänat pengar dubbelt upp. För samtidigt som man gjorde samhället en ovälkommen tjänst, passade man på att skaffa sig en sidoinkomst.

För sina ”tjänster” tjänade företaget 5000 :-/anställd och månad från det offentliga. Det här räckte dock inte för just Öresundsbemanning. De anställda fick sortera och paketera godis så att företaget kunde tjäna än mer pengar än de redan gjorde. Man kan om man vill, dra slutsatsen att de offentliga pengarna gick till att inte bara betala för en sysselsättning utan också till att dumpa priset för en tjänst på den privata marknaden där Öresundsbemanning kunde ro hem olika kontrakt.

Fortfarande hade regeringen inga problem med detta. Inga etiska invändningar, inga betänkligheter kring vare sig gemensamma pengarna hamnade i privata fickor eller att offentliga resurser gick till att snedvrida konkurrensen och dumpa priser. Nu var tongångarna mer förmildrande från både Stefan Löfven och Ylva Johansson som fortfarande är ansvarig arbetsmarknadsminister. Dina och mina pengar hamnade den gången mer än någonsin i fel fickor och regeringen är den ansvarige för det.

Men det är nu det hela blir ännu bättre, mycket bättre. För trots tveksam jobbinsats och tveksamma affärer med skattebetalarnas pengar som inkomst får nu Angeles Bermudez-Svankvist ett nytt toppjobb (Aftonbladet; Archive). Den gamla kritiken är som bortblåst, allt agg lagt åt sidan och kanske också är det faktumet att hon har tjänat pengar på skatte-betalarnas bekostnad nu sopat under mattan. För nu ska hon kosta skattebetalarna en gång till, den här gången med ett jobb på Migrationsverket.

Byråkrater är som katter, de landar alltid på fötterna men det är alltid skattebetalaren som får betala för hela kalaset. Det som verkliga ligger bakom allt är dock politikernas misslyckanden och det politiska spelet. Foto: Wikipedia

Tjänsten som går ut på att få migrationssökanden sysselsatta medan de väntar på besked, är inte utlyst så att andra kan söka den utan har gått som direkt förfrågan bara till henne. Det är en tjänst som inte har funnits tidigare utan som skräddarsytts av regeringen och utformats av Migrationsverket. Hon ska jobba med projektet året ut och tjänar sin gamla GD-lön på 142 000 kronor. Då var lönen (DI; Archive) den näst högsta för Generaldirektörer.

Detta var den trots att att styrelsen för arbetsförmedlingen saknade förtroende (SVD; Archive) för henne efter hennes mobilringande och surfande. Men som jag skrev tidigare, just surfandet och mobilringandet ser mer ut som en rökridå för vad som faktiskt hände. Sanningen är nog att missnöjet började långt tidigare när beskyllningar om missade mål och rörig rekrytering (SVD Näringsliv; Archive) till den egna organisationen började dyka upp. Också regeringen Reinfeldt behövde väl syndabockar för sin misslyckade politik.

Det är alltså ett politiskt spel från båda sidorna vi har sett i den här historien. Angeles Bermudez-Svankvist var en insats i ett spel. Visserligen var hon som sådan inte så passiv, tvärtom var hon ju också så pass aktiv att hon inte lämnade tillfället i akt utan såg istället till att förse sig genom Öresundsbemanning. Men det är det som också är poängen i historien i varje fall min, hon är bara symptomet på något mycket större som är mer fel.

När tidningarna nu slår upp sina reportage om ”girigheten”, är det egentligen inte henne de borde granska utan som vanligt politikerna och det politiska spelet bakom. Det är ju på båda sidor om taggtråden som förklaringen går att finna, inte i huruvida hon som person har varit girig eller inte. Det är rätt så klart att hon i första ledet har blivit lite av ett offer, om än med lite hjälp från sig själv. I andra steget, den delen med Öresundsbemanning, har hon definitivt varit det. Nu i tredje steget är hon redan stämplad. Det är tidningslogik det.

Spelet ska naturligtvis leda till makten och den som spelar det skickligast blir näste ledare för landet. Att vi betalar priset tycks sekundärt Foto: Wikimedia Commons

Min poäng bygger alltså på att det är rätt lönlöst att stirra sig blind och bli förbannad över Angeles Bermudez-Svankvist, den biten är som den är. Det är istället de politiker både inom Socialdemokratin, Miljöpartiet och Vänsterpartiet men också inom partierna i Alliansen som de verkliga spelarna återfinns. Det är också där svaret på dagens situation går att finna. Debatten missar alltså hela målet.

För vi har de politiker vi förtjänar, det blir lätt så när människor slentrianmässigt röstar på samma parti som förut eller inte tar reda på hur inställningen hos de olika aktörerna ser ut för att därmed kunna ändra sig och sitt röstande. Det blir inte heller bättre av att vi i så liten mån engagerar oss i debatten. Här gäller det alltså att engagera sig för att kunna förändra.

Vi får också den debatt vi förtjänar dvs ingen alls. Så länge man kan skyla sina egna misstag och det politiska spelet som pågår bakom ridåer, så lär vi fortsätta att hinnas ikapp av känslan av att vi har blivit blåsta på de skattepengar som vi har betalat i tron om att de verkligen bara ska gå till vård skola och omsorg. Sanningen är ju att pengarna går till allt annat än, men det är ju en bisak. Huvudsaken är att vi betalar och sen bestämmer någon annan som vi har det idag.

Utan ett sånt kommer det ovärdiga spelet bakom fler som Angeles att kunna ses i framtiden och det är våra skattepengar som står för den saken men politikerna som hanterar den. Ut och förändra för förändring är vad landet behöver, tack.

Att förändra en kropp är rätt extremt och har sina konsekvenser. Att förändra samhället är däremot nödvändigt som jag ser det. Bidrag har blivit en födkrok för röstköp och hela tiden rullar pengarna till allt och lite till som de aldrig var tänkta att användas till. Hyckleriet är totalt och det är skattebetalarna som står för notan. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag hela det politiska etablissemanget oavsett partifärg till priset ”Folihatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ett ovärdig spel med skattebetalarnas pengar är det enda resultatet av den sandlådementalitet som håller landet i ett järngrepp. Man riktar kritik mot sånt som är fel för att sen göra om samma misstag med samma personer. Det är inte vad jag skulle kalla smart. Pengarna rullar och allt för att tillfredsställa ett antal partiers lystnad att skapa det politiska spelet gör er alla till värdiga kandidater.”

Nedmonteringens regering

När Löfven tillträdde kallade ju han sin ministär för ”samarbetsregeringen”, nu visar det sig att den titeln är grovt missvisade. Den borde heta ”nedmonteringens regeringen”. Ett nytt exempel såg nämligen dagens ljus under torsdagen i förra veckan då regeringen la fram sitt nya förslag om kvalitetssäkring av högskolan. Läser man förslaget förstår man att nu kommer kvalitén att minska med överljudsfart.

”Speed of Sound” (Överljudsfart) heter berg- och dalbanan som Helene Hellmark Knutsson eventuellt har åkt till dess blodet befann sig i fötterna istället för i huvudet. För ett mer anemiskt förslag än det hon åstadkommit är svårslaget. Foto: Wikimedia Commons

Idag är det andra motsvarande institutioner på andra universitet som tillsammans med Universitetskanslerämbetet (UKÄ) granskar sina kollegor och kommer med kritik mot utbildningar som inte håller måttet. Den principen infördes av Jan Björklund under Alliansens dagar. Detta är ett system som har fungerat väl då flera utbildningar har under- känts av UKÄ. En måttstock i deras arbete har varit om studenterna enligt högskoleför-ordningen har nått uppsatta kunskapsmål eller inte och där har flera universitet fastnat.

Systemet har alltså hittills fungerat och hindrat universitet från att starta kurser hur som helst utan att betänka kunskapsmålen och kvalitén på utbildningen. Men nu vill alltså regeringen ändra på detta och se till att införa ett nytt sätt att bedriva arbetet. Resultatet kan bli en snabbt fallande kvalitet på universitetsutbildningar och därmed har regeringen slutit cirkeln. För går förslaget igenom har man nedmonterat också universiteten.

Med det nya förslaget kommer institutionerna på universiteten att granskas av sig själva, dvs de kommer inte att ha någon som hindrar dem eller en högre instans som granskar dem. Förslaget har redan väckt protester (SVD; Archive) och måste också enligt  mig stoppas omedelbart. Någon kanske tycker att det inte gör så mycket om man genomdriver förslaget (?) men man måste betänka vad som kommer att hända därefter.

Att betrakta/granska sig själv har aldrig varit en bra idé. Förutom den uppenbara att man aldrig riktar kritik mot sig själv eller blir blind inför de egna bristerna, kommer också frågor om objektivitet med i bilden. Förslaget bör därför förpassas till papperskorgen Foto: ”The Toilet of Venus” av Peter Paul Rubens Wikimedia Commons

Förra gången kraschlandningen inom socialdemokraterna hade makten använde man högskolan och dess utbildningar till att dölja verklig arbetslöshet (Hufvudstadsbladet). I intervjun utfrågas Ebba Witt Brattström om hur universitetspolitik i Sverige ser ut och hennes dom är hård:

”Man ska inte använda högre utbildning för att dölja sin arbetslöshetsstatistik. Man ska inte tvinga unga människor att söka studielån och skaffa sig skulder för livet, i stället för ett hederligt jobb eller en riktigt bra utbildning. Det system vi har i Sverige nu innebär någonting mittemellan, sloppy sloppy, för alla. Det ger intryck av ett land som inte tror på sin framtid och inte satsar på sina unga.”

För det är ju det som är förlängningen, att vi kommer att få otaliga kurser som mer eller mindre är ett skämt ur en akademisk synvinkel. Några exempel: Harry Potter-kunskap och Kajakpaddling (Metro; Archive) på Linné-Universitetet i Växjö eller måltids och restaurang-kunskap på Umeå Universitet. Förutom dessa exempel kan man nämna inrättandet av en utbildning i parapsykologi (Sydsvenskan; Archive) vid Lunds Universitet. Vad sägs om tio poäng i tankeöverföring eller andeskådning?

Det lite problematiska är att de här kurserna har det i varje fall funnits en nödbroms, med regeringens förslag lär de multipliceras. Min gissning (?) är att hela upplägget har en baktanke som är än mer cynisk. Med alla nytillkomna kommer också problem som bostadsbrist och arbetslöshet. Regeringen vill säkert inte att SD ska fortsätta att växa så att göra något åt problemen har säkert hög prioritet. En sån metod kan vara den nu åter till heders komna metoden att gömma undan arbetslösheten i kurser på universiteten.

Det KAN alltså vara tricksandet och trollandet med statistiken som återigen ligger bakom förslaget. Det leder till färre öppet arbetslösa men också ett utbildningssystem som alltmer liknar ett fuskbygge av rang. Regeringen tycks alltså ha gjort det igen, misslyckats alltså. Stoppas inte detta förslaget därför att ingen vill fälla regeringen eller att det politiska spelet är viktigare än den faktiska politiken lär vi ligga illa till i framtiden. Det här förslaget lär bara fördjupa Sveriges redan dåliga statistik inom utbildningsväsendet.

Helene Hellmark Knutsson som ligger bakom förslaget som (o)ansvarig Högskoleminister saknar själv högskoleexamen vilket väl är lite talande. Vad du inte har upplevt, sett, erfarit, fått till livs och därmed förstått, är svårt att ha en åsikt om. Än mindre utforma ett förslag om. Hennes bristande kunskaper på området skjuter alltså en hel högskolevärld i sank. Det verkar inte tryggt för framtiden, den slutsatsen behöver man ingen högskoleexamen för att kunna dra.

Sverige blev ytterligare ett haveri rikare i och med förslaget. Vi kan nu stoltsera med ett utbildningssystem som ger medborgaren möjligheten att misslyckas med kunskapsmålen från förskola till högskola. Bra jobbat regeringen! Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Helene Hellmark Knutsson till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Som den sanne sosse du är, vet du hur man ska manipulerar siffror och statistik. Ingen kan ju som detta parti denna paradgren. När ni nu har tagit er vatten över huvudet med massinvandring som ska mötas med jobb och bostäder gäller det att dölja misslyckandet. Vad bättre än att bland annat tillse att man gömmer undan folk från statistiken i allehanda kurser utan mening eller mål. Det gör dig till en formidabel kandidat.”

Att missuppfatta en ideologi

Liberalism betyder ju ”frihet” och det är just det som man säger att ideologin står för. Jag skulle jättegärna vilja vara liberal om det inte vore för att liberala krafter i Sverige hela tiden missuppfattar ordet. Frihet blir i alltför mångas tolkning frihet för vissa men ofrihet för andra. Låt mig ta ett exempel från Liberalernas (fd Folkpartiet) mindre underbara värld när Maria Arnholm ska tala om feminism (Folkpartiet Upplands-Väsbys hemsida). Jag citerar:

”En fråga som ofta diskuteras är föräldraförsäkringens utformning. Många vill se en tydligare styrning och fler öronmärkta månader……..

Vi i Folkpartiet vill öronmärka ytterligare en månad i föräldraförsäkringen åt vardera föräldern. I dag tar kvinnor ut den stora majoriteten av alla föräldradagar, och det gör att det finns en statistisk diskriminering på arbetsmarknaden.”

Uppifrån kommande diktat om att man måste per förälder ta ut en viss mängd i föräldraförsäkringen. Hur kan statlig inblandning i den enskilda angelägenheten på minsta sätt kallas liberalt? Det här låter snarare som samma socialistiska mumbo-jumbo som vänsterpartiet svänger sig med, eller varför inte feministiskt initiativ! I citatet finns ju inte ens ett spårämne av liberala tankar.

Politiska beslut och förslag följer alltid samma mönster i Sverige. En politiker kör upp handen i röven på medborgaren som sedan lydigt ska dansa efter pipan. Till och med så kallade liberala tycks ha missuppfattat hela sin ideologi och anammar samma synsätt Foto: Wikimedia Commons

Men Liberalerna är inte ensamma om att omfamna Sovjetinspirerat tankegods. Också liberala tidningar som DN flirtar ju hej vilt med ganska ljusskygga idéer. Nu senast skrev
t ex Björn Wiman (DN; Archive-länk) en fullständigt obegriplig artikel i tidningen. I den ville han i tryckfrihetens namn sänka ribban för det fria ordet på sociala media som Facebook!!!!???? En mindre liberal och samtidigt mer vettlös tanke är nog svår att hitta!

Men det förment liberala åsido, hur kan man ens komma på en så befängd tanke? Senast man räknade 2015 hade Facebook 1,35 miljarder användare (PC För Alla). Det är ganska naturligt att bland alla dessa människor kan hitta både ”normala” och ”avvikande” människor. Här finns brottslingar, mobbare och idioter som vill övertyga dig om allt möjligt från religion till politik.

Men här finns också genuint vänliga och trevliga människor, faktum är att de flesta är just genuina och trevliga. Om man inte tycker det använder man funktionen ”ta bort som vän” som hittas på varje profil undre rubriken ”vänner”.

Skulle detta inte hjälpa anmäler man. Just Facebook har faktiskt en utredningsavdelning som tar hand om fall av kränkning. Ett av deras problem är lagstiftning i olika delar av världen och också inställningen hos olika människor i synen på näthat. Vad som är en kränkning och lagöverträdelse i Sverige, kan vara helt oreglerad i Saudiarabien t ex. Det här är ett problem därför att om en Saudier under de lagar som råder där, kränker någon här blir de juridiska spetsfundigheterna genast en stötesten.

Den kulturella synen är också viktig, vad som är en kränkning för en kan vara en harmlös sak för en annan. Kallar jag dig ”förbannade hund” skrattar du antagligen, säg samma sak till Saudiern och du ska få se på utbrott. Grundprincipen för dem är dock att känner en person sig kränkt utreder man eventuell överträdelse. Det har till och med hänt att folk har blivit avstängda permanent eller tillfälligt från Facebook så sanering finns redan.

De olika användarnas olika kulturella perspektiv är en svår fråga att knäcka för olika sociala media men grunden är att alla som känner sig kränkta ska kunna anmäla och få saken prövad. Det finns också en avstängningsknapp. Foto:By Norbert Aepli, Switzerland (User:Noebu) – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6859266

Det är alltså upp till dig att sätta gränser, att avgöra vad som är tolerabelt och vad som inte är det. Hela tiden kan du om det inte är okej stänga av en person. Istället tycker Wiman alltså att Facebook ska ta tag i saken. Säg mig Björn, tror du att det är lätt att följa varje steg och uttalande 1,35 miljarder människor gör? Är det inte ganska typiskt för Sverige att allt ska komma uppifrån, att det alltid är någon annan som ska göra det som annars är så enkelt för den enskilde?

Björn Wimans artikel är en smärre katastrof på ett annat sätt också. Att en journalist sitter och mellan raderna antyder att vissa inskränkningar i det fria ordet är okej är så bortanför anmärkningsvärt att man häpnar. Skulle man gå in och kolla allt och alla skulle detta nämligen drabba fler oskyldiga än skyldiga. De flesta är nämligen inte skyldiga till sexuella trakasserier t ex. Att artikeln dessutom kommer samma år som vi firar vår tryckfrihets 250-års jubileum (Svenska Journalistförbundet; Archive-länk) är direkt smaklöst.

För betänker man hur många sidor det finns på nätet och hur många människor som faktiskt rör sig där är näthatarna som alla talar om få men högljudda. Ett enkelt knep att bli av med dem är att blockera och stänga av. Funktionerna finns och är lätta att använda så det är ingen ursäkt vare sig för Björn eller andra som hela tiden påpekar allt detta näthat. För övrigt fokuserar ju han och alla andra bara på vissas näthat men inte andras! Hur kan det komma sig Björn?

Till sist spårar hela artikeln ut i dels kopplingen till händelserna på Stockholms Central där flera huliganer gick till attack på Stockholms Central (Aftonbladet; Archive-länk) med näthat. Vad de två fenomenen har med varandra att göra återstår att förklara. Artikeln ger ingen som helst utom ett kryptiskt ”näthatet tar klivet ut på gatan”. Ingenstans försöker han dock göra det klart att samma personer som pucklade på migranterna också är de som hatar på nätet.

Björn Wiman är inte ensam, så många innan honom har gjort samma sak. Man skapar en koppling mellan två fenomen men man bryr sig inte ens om att bevisa att den finns, än mindre hur den ser ut. Det räcker bra med att påstå så finns den. Djupt oärligt DN! Foto:Wikimedia Commons

Här har vi dock ett rätt typiskt fenomen för den här typen av artiklar. Man gör kopplingar vare sig de finns eller inte! Man bryr sig inte heller om att ens försöka leda i bevis att ett sånt samband skulle finnas, det räcker så bra att man bara påstår så är det så! För här är både Björn och andra ute efter att skapa en poäng och då är alla tricks i boken tillåtna. Den som inte håller med heter snart Breivik i efternamn. Troligen är han eller hon också nät- hatare utan att ens själva veta om det, det räcker med att ha en avvikande åsikt.

Björn tar i sin emfas till ytterligare ett trick och det heter ”överdriften”. Om man beskriver något som Facebook som ett ”träsk av sexism, rasism och grova våldshot” har man nog silat myggen men svalt kamelerna. För sällan har väl någonting beskrivits mer fel än så. Jag har många gånger hamnat i hätska diskussioner, debatter med diametralt olika åsikter men aldrig mött, utsatts för eller använt mig av något av det han beskriver. Återigen finns ”stäng av-funktionen” och anmälan om detta ändå skulle ske.

Trots det vill inte Björn se. Han vill hellre koncentrera sig på det näthat som också finns på Facebook men ser samtidigt inte all den sunda diskussion som pågår. Återigen är det som om blindheten inför allt har ett syfte – att skapa en poäng för att kunna driva en tes och kanske också tysta opposition. Den tesen kan man bara misstänka vad den är, den sägs nämligen aldrig rent ut vilket är skickligt, men att sänka ribban för det tillåtna är inte så långsökt att tro. Det är i själva verket syftet med hela artikeln.

Jag ska försöka ge en alternativ förklaring till varför personer som Björn och många andra journalister i vårt land faktiskt vill inskränka en del människors rätt att uttrycka sin åsikt. Alla dessa personer tycker sig ha en så fin och fulländad syn på saker och ting så att när någon kommer och stör deras livsbalans genom att göra något så oerhört som att ifrågasätta deras syn och relevansen i denna, vill man genast täppa till truten på den personen. Deras ryggmärgsreflex är helt enkelt att vissa åsikter ska existera, andra inte.

Ibland undrar man om det inte vore bättre med en apa än dagens svenska journalister. Risken finns ju att de skulle kunna slås intellektuellt med aplängder när det gäller slutsatser i artiklar. Foto: By New York Zoological Society – Picture on Early Office Museum, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=53772

Är man feminist, vänster, godhetsapostel, för islam, antirasist, skänker pengar till tredje världen eller klappar hundar och bebisar på gatan är man kvalificerad. Är man avvikande på någon av de punkterna är man det inte. Och är man inte med så är man emot, det hela är väldig enkelt. Naturligtvis ges medlöparen möjligheten att tvåla till den ”orättfärdige”, är man däremot inte detta får man knappt uttala sig. Återigen extremt genomskinligt och förutsägbart.

Tidningar som DN lierar sig gärna med den här typen av åsikter av flera skäl. Pyser det över av ren ilska så genererar det i varje fall klick och det ger annonsintäkter. Den nya tiden och de föränderliga vindarna som viner kring tidningsbranschen har drabbat tidningar som DN hårt och något måste göras. Vad bättre än lite sensationsjournalistik? Men som vanligt fastnar skrattet i halsen, den här typen av debattörer menar ju det de skriver!

Än läskigare blir det när man betänker att allt detta sker med det goda minnet av att tidningen för länge sedan, särskilt sedan Peter Wolodarski tog över rollen som ansvarig utgivare, har förlorat sin Liberala kompass. Idag har den vridits många grader åt vänster och dessutom åt ett håll som inte heller ogärna ser inskränkningar i det fria ordet. Men som alla kanske vet är vägen till helvetet kantad av goda intentioner.

De två exemplen i inlägget visar istället ett tydligt tecken på att liberala idéer snarare används till något helt annat än det som det var tänkt. Det finns naturligtvis andra partier och andra exempel men i stort så är liberala idéer idag liktydiga med betydligt mer totalitära tankar än de frihetliga man säger sig omhulda. Vi firar visserligen 250-års jubileum för tryckfriheten men faktum är att den mår sämre än på länge.

Yttrandfrihet och tryckfrihet mår sämre än på länge men det man bryr sig mest om är att kunna sänka ribban än mer. Ett faktum som förenar allt från hederliga Stalinister till så kallade liberala krafter. Foto: Wikimedia Commons

Att det ibland handlar om liberala tankeströmningar som ställer sig bakom idéerna är illavarslande. Att det är DN som ofta står för dessa är symptomatiskt och ett tecken i tiden man knappt längre reagerar på. Låt DN vila i frid Wolodarski! Lär er också gärna vad liberalism betyder i praktiken, det är inte för mycket begärt trots allt…..eller?

Som ett litet ps och en artikel som först framkallar ett skratt för att sen fastna i halsen kan man säga att liberala krafter i Sverige nu har bevisat det. Liberalernas ungdomsförbund LUF:s Stockholmsavdelning har under helgen som gick kommit fram till de mycket bisarra besluten att föreslå en legalisering av incest och nekrofili (Aftonbladet; Archive-länk). Kanske är rent av liberala tankar i Folkpartiets variant bara ett annat uttryck för galenskap?

Löjesguiden nominerar idag DN, dess högsta ledning och Björn Wiman till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Med påhittade kopplingar mellan fenomen, förment liberala åsikter och en dold agenda av inskränkthet har DN och dess gärning drivit det fria ordet mot en slags medial istid. Få gånger har så många gjort så mycket för att fullständigt inskränka just yttrandefriheten. Att det sker under falska förespeglingar dubblerar er värdighet när ni nu som formfulländade kandidater har blivit nominerade.”

Ansvarstagande a la Alliansen

Jag ger personligen inte så mycket för alliansen heller trots att jag klagar högljutt över den rödgröna kraschlandningen. Skälet är att jag sedan DÖ är djupt besviken på dem som jag annars kanske kunde ha sympatiserat med. När de nu visar sig att de i praktiken fortsätter DÖ genom att lägga ner sina röster i viktiga omröstningar är inte förtroendet direkt högre från min sida.

För det tycks just nu vara den nya varianten på DÖ, att lägga ner rösten eller att vägra att inse att det enda som nu skulle hjälpa landet är att bilda en blocköverskridande koalition. En sådan skulle helst vara helt utan mp, de har tyvärr visat sig vara omogna uppgiften att ens komma i närheten av makt än mindre regeringsuppdrag. Det borde i ansvars-tagandets namn bli en regering precis som den Jan Björklund tecknade bilden av, en utan just MP.

Att beskriva miljöpartiet som en kraschad bil är en skymf mot kraschade bilar. Visst har de en funktion men väl i det tillstånd de befinner sig mer av en kostnad än till nytta. Foto: ”AV gche mustang”. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Men samtidigt som man så gärna vill framställa sig själva som konstruktiva och ansvarstagande är det just det man inte är. Häromdagen väckte SD misstroendevotum mot Magdalena Andersson. Det var visserligen känt på förhand att det troligaste var att just övrig opposition skulle lägga ner sin röst, men samtidigt fanns tvivel. Skulle man, skulle man inte? Men det var alltså det man gjorde och i praktiken är det som om DÖ fortfarande var verksam även om den nu gått i graven.

Alliansen verkar alltså inte ta sitt ansvar som opposition på så särskilt stort allvar. Det brukar ju heta att oppositionen ska vara ett hjärtslag från regeringsmakten, nu verkar de snarare vara ett knapptryck från ansvar för landet de också.  Anledningen till det något förbryllande beteendet heter naturligtvis SD. Det enda som alla partier tycks överens om är ju att just detta parti måste stängas ute och det var ju just dom som hade väckt misstroendeförklaringen i tisdags.

Så hellre än att fälla dålig politik eller politiker, lägger man sig alltså platt för att inte släppa fram det man ser som ännu sämre. Man är inte heller beredd att ge dem något inflytande. Så varje initiativ tycks falla till marken utan att göra verkan så länge det är ett initiativ av just SD. Fortfarande heter alltså lösningen samarbete över blockgränsen men också den vägen tycks vara stängd. Anledningen heter den här gången inte SD eller MP utan nu heter hindret politiska bindningar till partier som man vare sig kan eller vågar släppa taget om.

Att träffa målet istället för att hela tiden missa det borde väl vara allas intresse. Istället ägnar man sig åt det som faktiskt leder till att man missar målet. Bra där! Foto: ”AV gche mustang”. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

För tittar man bakåt är det en rätt lång historia av försök till samarbete från de rödgrönas sida. Många gånger som valet 2010 med betydande besvikelser som fortfarande svider. Det var ju då Mona Sahlin skulle anföra återtåget för att ta tillbaka makten man förlorat 2006, men försöket ledde till platt fall. Mona Sahlin avgick och så också Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Det blev alltså en bitter kalk att dricka och nu när man äntligen fått den så efterlängtade makten så kan man inte heller släppa spåret med de tre.

Inte ens inför fullbordat faktum att både V och MP agerar sänke för S gör att man släpper taget. Att de tvås politik många gånger är verklighetsfrånvänd, utopistisk och direkt samhällsfarlig i vissa delar är inte heller något som hittills har fått Stefan Löfven att växla samarbetspartners. Det är därför som Jan Björklunds utsträckta hand där villkoret är att MP lämnas utanför är så svårsmält. Den oansvarighet Stefan Löfven uppvisar har Fnordspotting också bloggat om.

Det är naturligtvis inte Allianspartiernas fel om Stefan Löfven stänger dörren till uppgörelsen. Men Folkpartiets utspel har märkligt nog gjort alternativet till den nuvarande regeringen svårare att svälja trots att det ser enkelt ut. Anledningen är det där villkoret. Jag är ingen fan av MP, jag vill personligen helst se dem akterseglade och utan ministerpost. Skälet är enkelt, titta ett år bakåt och man inser att det här partiet inte har i regerings-ställning att göra. Samtidigt är det som sagt Björklunds förslag svårsmält.

Bambu är tydligen svårsmält föda för pandor, det fungerar lite som ultimativa villkor för politiker. Så fort de där magiska orden nämns vill ingen veta av anrättningen som serveras Foto: Wikimedia Commons

Här borde lösningen sökas i att alla utom SD, eftersom de nu är uteslutna av alla involverade, samarbetade fullt ut men att man såg till att fixa breda lösningar som marginaliserade MP och deras värsta sidor. Fungerar inte det gör man istället upp sins emellan med lösningar som MP inte kan acceptera och som därför gör att de frivilligt lämnar regeringen. Kvar skulle då finnas de med målsättningen att samarbeta för landets bästa för ögonen istället för det egna partiets väl och ve i första rummet.

MP har länge nog hållit alla de etablerade partierna gisslan för att få igenom sin egna politik och varit framgångsrika i det arbetet. Det är nu dags att sätta p för den eran som startade redan under Fredrik Reinfeldts regeringsperiod med uppgörelsen om migrationen 2011. Läs om uppgörelsen på Europaportalen.

De har ju dessutom fortsatt i samma storartade stil med sitt kulturpolitiska betänkande häromdagen. Det andades både kommunistisk unkenhet från en svunnen tid och ren inskränkthet. Du hittar dokumentet via länken här under. Ett förslag man visserligen gjorde en pudel på, men det skvallrar om ett parti i djupaste moras.

Klicka för att komma åt kulturen_-_det_fjarde_valfardsomradet.pdf

Låt oss ta några axplock av vad partiet har att delge svensken. Man vill sätta all personal i styrelser och kulturella institutioner i utbildning i intersektionalitet och postkoloniala teorier genomförda av ”organisationer som representerar underprivilegierade grupper”. Så här låter det i dokumentet:

”Oberoende forskare ska tillsammans med organisationer som företräder underrepresenterade grupper genomföra en fortbildningsinsats i intersektionalitet och postkoloniala teorier för alla styrelser och all personal inom kultur-institutionerna. De ska också följa de försök som görs med metoder som positiv särbehandling, kvotering och jämlikhetsdata, för att därefter kunna ge förslag på vilka metoder som bäst lämpar sig att använda som verktyg för mångfaldsarbete och uppföljning inom kultursektorn.”

Kan man säga mer tydligt att man numer är kulturmarxister? Peter Harold – Skrivarens Blogg har gjort ett inlägg på detta tema. Den är mycket läsvärd.

Återigen var syftet den gången att hålla SD utanför all form av beslutande makt och inte låta dem diktera villkoren. De hade ju i valet året innan ökat till då höga siffror som senare har blivit än högre. Den gången fick SD 5,7 % av rösterna och kom in i riksdagen för första gången. Något som oroade alla de etablerade partierna så till den milda grad att man redan efter valet 2010 såg till att försöka isolera partiet.

Precis som ett dragigt hus måste isoleras måste också partier som inte kan samarbeta gå samma väg. Miljöpartiet har inte tillfört något gott i svensk politik och bör, enligt mig, omedelbart miljöcertifieras med en energisparande isolering i form av skum Foto: ”AtticInsulation” by Jason Dale – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Men Reinfeldts plan blev en draksådd. Han blev av med ett i hans ögon extremistiskt parti, men släppte i processen in ett annat än mer extremt. Miljöpartiet har sedan den dagen kunnat hålla sig på god fot med de flesta för att de har ställt ultimativa krav för samarbete. Det revanschsugna Socialdemokraterna var till exempel snara att hugga på kroken och nu är de fast i en soppa de inte kan ta sig ur. Eller kan de det?

För det börjar faktiskt komma en del positiva tecken. Det började i förra veckan med att förra partiledaren och statsministern Ingvar Carlsson gjorde ett utspel om att S har valet mellan att samarbeta med Alliansen, delar av den eller SD. Han beskrev situationen som den mest allvarliga i svensk historia sedan parlamentarismens genombrott, han gjorde utspelet i bland annat Expressen (unvis.it).

Först blev det tyst från S, sen blev det en intensiv period. Till variabeln kunde man ju lägga Jan Björklunds utspel som trots sitt ultimat ändå utgjorde en öppning. Nu börjar det sippra ut rykten om att allt inte står så bra till som vi hittills trott i regeringen, äktenskapet mellan S och MP kan gå mot sitt slut. Anledningen sägs vara missnöje från s över den envisa hållning mp intar i migrationsfrågan där man vägrar att kompromissa, artikel (unvis.it) hittar du på SVT Nyheter. Det kan alltså finnas ett ljus i tunneln trots allt.

Matematiken har sina formler och sin logik, politiken delvis en annan. Det är dags att bringa ordning i den politiska matematiken och se till att formeln går att lösa Foto: Wikimedia Commons

Löjesguidens nominering går för omväxling skull inte till regeringen utan till samtliga politiska partier, den så kallade sjuklövern. Motiveringen lyder: ”Det finns en enda slutsats man kan dra av det senaste årets händelser och det är att Miljöpartiet inte är moget sin uppgift. Om partiet någonsin kommer att bli det får framtiden utvisa men nu är de snarare en belastning än en tillgång. De övriga partierna målar i den situationen antingen in sig i hörnet med samarbete eller så knuffar man samarbetspartierna i fel riktning med ultimatum som man borde förstå kommer vara kontraproduktiva. Dags för alla att ta ansvar eller att slänga in handduken.”

Kejsaren är naken

Gårdagens TV-sända partiledardebatt hade bara en segrare – den totala dumheten. I fråga efter fråga ekade de tomma intetsägande svaren där man började undra om det inte var dags att bli rädd på riktigt. Programmet i dess helhet hittar du här. Bloggen Fnordspotting har skrivit ett inför debatten-inlägg som du hittar här.

Extra tydligt blev detta så fort statsministern öppnade foderluckan för att rapa upp något om att ”Vi socialdemokrater”, därefter blev det dock helt svart. Inga lösningar på rätt akuta problem, inga konkreta förslag om hur något ska lösas istället fick vi hålla till godo med svepande formuleringar och löst hållna visioner som mest föll på sin egna dumhet.

Fler svenskar tror på utomjordingar än regeringens jobbpolitik. Dags att fatta vinken Stefan! Foto: Wikipedia

Tydligast blev ståndpunkten på två områden – jobben och allianspolitiken. I jobbpolitiken var det samma linje som förut, Sverige ska ha Europas lägsta arbetslöshet. Att statsministern för en politik som inte ens konjunkturinstitutet tror leder till jobb är anmärkningsvärt nog, men än värre är att han inte inser detta. Tidningen DI har gjort intervjun med DI:s prognoschef Jesper Hansson som sågar statsministerns politik.

Inte undra på att statsministern ville undvika frågan och påhoppen med undflyende formuleringar och svar som fick folkpartiets Jan Björklund att påtala faktumet att fler svenskar nu tror på utomjordingar än Löfvens jobbpolitik. Om ET och andra utomjordingar kan man inte läsa om i artikeln i DI, men däremot att bara drygt fem procent tror på regeringens mål i frågan. Dags att säga det rent ut: ”Löfven, phone home!” eller kanske ”Löfven, we have a problem”.

I nästa fråga – allianspolitiken – var det lika mycket stiltje i statsministerns intellekt. Här gick det i ordentligt baklås. Frågan om anslutning eller inte till NATO kom upp och åter stod Löfven utan argument. Hans standardsvar att vi redan var i allians med Finland, ett påstående med en hel del problem. För det första utreder Finland just nu ett eventuellt NATO-medlemskap även om man samtidigt konstaterar att det inte finns en riksdagsmajoritet för detta. Mer om detta i svenskspråkiga YLE.

Omstartsknappen skänktes av Hillary Clinton till Rysslands statsledning som en fredsgest, hon borde skänkt den till Löfven. För aldrig tidigare har en svensk regering varit i sådant behov av just en omstart Foto: NRK

Bara detta faktum är ett avsteg från den linje på Löfven och försvarsminister Peter Hultqvist ser framför sig när de vill att båda länderna ska vara alliansfria och samordna sin försvars- och allianspolitik. Mer om detta i VLT. Något alltså Finland delvis viker av från när man nu säger sig mer vänligt inställda i frågan i regeringsförklaringen den nya regeringen skrivit i ordning.

Nästa käpp i det Löfvenska hjulet som numer är fyrkantigt, kom när Sannfinnländarna presenterade sin försvarspolitiska syn i följande rapport som du hittar här under. I den kunde man bland annat läsa några väl valda men hårda ord om svensk syn på Finland:

”Vid ett fördjupat samarbete (i Norden) bör kontrollen över det nationella försvarets alla väsentliga kapaciteter bevaras och fötterna hållas stadigt på jorden.  Varje nation bevakar sina egna intressen. Sverige vill inte ingå en försvarsallians med Finland. I Sverige uppfattas vårt land som en buffertstat.”

Klicka för att komma åt ps_sakerhet_2015.pdf

Läs de två sista meningarna i det citatet. Låter det som ett parti som är jättevilligt att samarbeta med Sverige? Nej, här kärvar det nog rätt rejält även om synen inte är den finska regeringens officiella politiska hållning. Bakgrunden står att finna i att flertalet finnar dels tvivlar på Sveriges egna försvarsförmåga, detta med all rätt, men dels misstänker att Sverige bara använder Finland som en buffertstat för att slippa tampas med den ryska björnen själv.

Finsk syn på hur svenskt försvar är uppbyggt? I Finland är man rätt less på svenska förvarsnedskärningar, velande hållning och användandet av Finland som buffertstat för att slippa all skit själv. Kanske ligger det något i det???

Det finns med andra ord en stor portion gnissel i Löfvens syn och än en gång visar han att han inte är trovärdig. Inte heller Miljöpartiets Gustav Fridolin hade en lysande kväll. Hans svar på attackerna om att regeringen lägger ner kärnkraften lät så lam att lama framstod som dansanta i jämförelse. ”Med bakgrund av händelserna i Fukushima……”!

Tror verkligen Miljöpartiet på en femton meter hög Tsunami som brakar in över den svenska kusten, orsakad av en jordbävning som ligger på 9 på Richterskalan? Gör de det har vi mer än ett problem. Då har vi själva verket så många att man borde springa skrikandes härifrån. För de här två sitter i regeringen, det är mer än skrämmande.

Löjesguiden nominerar idag regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Kejsare Löfven är naken. Precis som i HC Andersens saga är vår statsminister helt ställd vid sidan av det mesta. Det gör regeringen till formidabla kandidater till priset…..som vanligt!”