Att göra självmål

Lite generaliserande kan man väl säga att länders olika kultur ibland ställs i kontrast till varandra där t ex Sverige och Italien utgör varandras motsats. En svensk håller på reglerna, knyter näven i fickan i harm, lyder den men så fort tillfälle bjuds och man vågar kan väl alltid bryta mot en eller annan regel. Italienaren bryter mot dessa mest varje dag då man anpassar reglerna till situationen. Passar inte en regel i trafiken fixar man en egen. Om man som på Sicilien inte känner sig som en del av staten struntar man i dess regler.

Politik är bara resultatet av vår kultur och speglar denna, det är därför politiskt liv eller synen på begrepp som ”demokrati” kan skilja sig åt mellan olika länder. Men också synen på regler och vikten av att följa/inte följa dessa speglas i politiken. Alla minns väl hur inledningen till röran i Euro-samarbetet såg ut där först Frankrike och Tyskland tyckte sig kunna strunta i reglerna och sedan följde alla andra efter. Fick en så fick alla samma möjlighet och snart var kraschen ett faktum.

Eurosamarbetet var egentligen i grunden en bra idé men när ingen tyckte sig behöva följa de regler man hade kommit överens om var kraschen ett faktum Foto: By Tomo_suzuki – Tomo_suzuki took it on the scene., CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1620876

När länder som Grekland ertappades med att ha kört med kreativ bokföring för att i sin iver inte följa reglerna insåg alla att det hela hade gått för långt. Det var så dags att komma på det då, nu får alla betala priset för det hela med råge också vi. Det här är dock inte det enda området där man faktiskt struntar i reglerna.

Dublinförordningen säger ju att en flykting ska söka asyl i det land denne först anländer till. Reser denne till ett annat land inom EU ska han eller hon skickas tillbaka till detta landet för asylprocess. Nu vill Tyskland som sista land på svensk sida strunta i just Dublinförordningen och kommer inte att ta ta tillbaks flyktingar som vistats i Tyskland men som har sökt sig till andra länder som Sverige. Sedan tidiga följer flera andra länder inom EU inte heller de förordningen.

Tysklands besked har upprört Morgan Johansson som till och med menar att Sverige kommer att anmäla händelsen (SR; Archive) till Europadomstolen för prövning. Beskedet kan komma att innebära att flyktingar som har kommit hit efter att ha vistats i Tyskland eller ett annat land inte går att skicka tillbaka dit utan att Sverige nu får stå sitt kast för att vi för ett tag hade så gott som öppna gränser.

Frågan här är hur långt man ska gå för att upprätthålla regler. Särskilt regler som de i Dublinförordningen då de är otidsenliga och skrivna för en tid då helt andra förhållanden rådde. Här måste man fråga sig om inte hela förordningen borde förhandlas om istället för att peka finger på varandra. Men Morgan Johansson är inte den som ger sig utan han trallar glatt vidare för att kunna göra sin anmälan. Jag är ledsen Morgan, men du har nog inte mycket för det då Tyskland är en av EU:s nyckelländer.

Det är bara att gratulera Morgan Johansson till en utsiktslös kamp mot en jätte inom EU-samarbetet som Tyskland. Anmäler han landet till Europadomstolen som han har hotat med får han nog ta till bättre vapen än Tors hammare Foto: By Mårten Eskil Winge – 3gGd_ynWqGjGfQ at Google Cultural Institute, zoom level maximum, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=22007120

Den andra frågan handlar om vad Morgan Johansson egentligen vill i slutänden. Vad tror han slutresultatet blir om han fortsätter sin mer liberala migrationspolitik? Svaret på den frågan har Angela Merkel redan fått då hennes kristdemokratiska parti under förra helgen förlorade i flera delstatsval (SVD; Archive). Vill verkligen Morgan Johansson destabilisera länder i Europa än mer därför att regler är så heliga att de går före länders stabilitet? Vill han se migrationsfientliga och nationalistiska partier som AfD  växa ohejdat?

Morgan tillhör ju den skaran som kallar alla dessa partier som kritiserar migrationen för ”fascister”. Kanske inte så genomtänkt då det tyska författningsskyddet inte ser partiet som vare sig nazistisk eller fascistiskt och tillåter därför AfD. Det är också nästan lite självutplånande av Morgan Johansson att framhärda sin syn då han och alla andra partier som inte lyssnar på folks oro kommer att tillhöra de som förlorar på sin envishet. Att lyssna och förändra sin syn är en del av demokratin, att inte göra det är självmål.

För Socialdemokraternas tyska systerparti SPD åkte också de på en riktig käftsmäll (Folkbladet; Archive) i valet. I vissa delstater har de så gott som halverats, en omständighet som borde inbjuda till eftertanke också hos Morgan Johansson. Den som inte lyssnar på folks farhågor idag, är morgondagens förlorare. Den processen kan dessutom gå snabbt vilket exemplet AfD visar. I delstaten Sachsen-Anhalt som ligger i de östra delarna av landet fick partiet 23 %.

Samtidigt som detta skedde kunde ett etablerat parti som CDU (kristdemokraterna) förlora hela 11,5 % i ett av sina starkaste fästen Baden-Württemberg. Det straffar sig alltså att inte lyssna och anpassa sig efter hur tongångarna går. Vad Morgan Johansson och andra etablerade borde börja förstå är att det nog är bättre om han och alla andra länder i EU sätter sig ner och förhandlar om Dublinförordningen så att den bättre passar dagens situation. Annars lär han och andra politiker snart vara arbetslösa.

Hittills har de enda resultaten av migrationen blivit än mer oro, fler tendenser till upplösning och instabilitet. Vill politikerna sitta kvar är det alltså bäst att de lyssnar mer och ser till att följa det folk säger istället för att göra tvärtom Foto: By Andrea del Verrocchio – Web Gallery of Art:   Image  Info about artwork, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=15466398

Löjesguiden nominerar idag Morgan Johansson till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att inte förstå sambandet mellan destabiliserade länder och en ohejdad migration är i det närmaste en monumental miss från din sida. Med facit i handen kommer politiker som Angela Merkel att få betala ett högt politiskt pris, ett pris som också kan komma att bli ditt med tanke på hur illa skött hela migrationsfrågan är. Det gör dig till en extra utmärkt kandidat till priset.”

Nu börjas det!

Det har blivit dags att avrunda året och ta lite jullov också för bloggen. Först har det dock blivit dags att summera ett tillstånd i landet som alltmer, mycket tack vare regeringens politik, handlar om ett land under prövning. Statsministerns jultal (SVT) handlade mycket om att peka ut alla utmaningar men också om att peka på ljuspunkterna. En skönmålning som för flertalet känns som en stor illusion.

Stefan Löfvens värsta fiende under året har hetat ”verkligheten”. Han har likt Don Quijote kämpat med sina väderkvarnar men förgäves, snart har resultaten dykt upp och de har minst sagt inte gått hans väg i någon fråga. Tvärtom har han lyckats landa på tvären och inte har det blivit bättre av att snart sagt varje minister får underkänt på en eller flera punkter. Det märks att socialdemokraterna har dränerats på nyckelkompetens under åren i opposition som man kan läsa om i ledaren i Norrtelje Tidning (unvis.it).

Hur än statsministern bär sig åt tycks han hamna fel i snart sagt varje fråga. I vissa fall har han själv bidragit till den utveckling som har lett fram till kraschlandningen. I migrationsfrågan har han t ex nu öppnat upp för en utveckling som kan leda till att folk får jobba för minimilöner. Foto: Wikimedia Commons

Istället har Löfven fått hålla till godo med ett gäng ministrar som har haft största möjliga skillnad i kvalitet. Peter Hultqvist som försvarsminister har varit ovanligt lyckad, men har många gånger fått se sig förbigången av andra ministrar som inte har tålt hans kompetens. Det var ju det utrikesministern gjorde i ärendet med Frankrikes framställan om hjälp mot terrorismen.

Också Anders Ygeman gjorde för ett kort tag ett bra intryck men snabbt kastades också han under tåget när han ena dagen lät meddela att Öresundsbron skulle stängas för att ge Sverige andrum, för att nästa dag vara tvungen att ta tillbaka allt. Anledningen då var dels att lagrådet hade gett förslaget tummen ner och att oppositionen därmed fick kalla fötter. Men gissningsvis bidrog också Stefan Löfvens oförmåga att bereda och förankra ärendet så att det fick ett annat resultat.

Hade Löfven varit lite realistisk hade han kunnat förutse att lagrådet skulle nobba förslaget. Det är nämligen inte alltför svårt att gissa att en stängning där tåg och bilar skulle hindras i sin fria rörlighet och där resenärer beroende av kommunikation över sundet skulle bli de som sattes i kläm, skulle bli för mycket för en granskning. Inte heller att tågbolag och bussbolag nu skulle bli gränskontrollanter var särskilt realistiskt om man ska vara ärlig som man kunde läsa om i Skånska Dagbladet.

Allt hade alltså med lite erfarenhet och rutin kunnat gå att förutse. Istället fick vi en soppa där dåligt beredda beslut och sista-minuten-beslut där till och med den lilla kompetens regeringen besitter offrades i form av ministrar som schavotterades inför öppen ridå. Hade Löfven berett ärendet och förankrat det bättre , hade han haft större möjlighet att få deras ogillande något dämpat. Ygeman fick bära hundhuvudet, också Peter Hultqvist i en annan fråga lite senare, för vad andra hade ställt till med.

Den soppa som regeringen ställer till med har gått så långt att de två enda ministrarna med kompetens har slängts under tåget. Ygeman och Hultqvist fick ganska handfast känna på hur den beryktade ledarstilen som statsministern står för kan kännas när konsekvenserna blir kända Foto: ”Bean soup with tomatoes and red peppers” by Gillgaramond – Own work. Licensed under CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Motsatsen till Ygeman och Hultqvist dvs rent inkompetenta är lättare att hitta i regeringen. Fokus har under hela hösten legat på utrikesminister Margot Wallström, så också här på bloggen, men faktum är att det finns en uppsjö att ösa ur. Nästa till rakning är infrastruktur-minister Anna Johansson. Tidigare under hösten var hon på möte med SJ för att få information om vad som skulle hända om man från regeringens sida skulle kräva att trafikbolagen skulle sköta id-kontrollen vid resa över Öresundsbron.

SJ menade på mötet att ett totalt stopp för tågtrafiken skulle kunna bli konsekvensen eftersom man inte hade resurserna att genomföra det som den nya lagen medför. På mötet fanns flera ur oppositionen med genom riksdagens trafikutskott och de är nu starkt kritiska till Anna Johanssons agerande. När hon fick informationen borde en av de första åtgärderna ha varit att göra en konsekvensanalys som är en snabbutredning för att se vad ett beslut leder till. Ingen gjordes!

Nu är hela den process SJ beskrev fullbordad, från den fjärde januari nästa år kommer man inte längre att köra x2000-tåg till Köpenhamn, anledningen är att man inte hinner.  Det är då de nya reglerna börjar gälla. När nu skiten träffar fläkten är ministerns press-sekreterare Elin Tibell ute och försöker gjut olja på vågorna, själv är Anna Johansson oanträffbar. Elin Tibell menar att det är ett internt problem för SJ när det egentligen handlar om en konsekvens av regeringens beslut.

Att Anna Johansson har brustit i beredningen av ärendet är inget som tycks bekymra Elin Tibell, hon fortsätter att skjuta på SJ. När det inte längre går ber hon reportern kontakta Trafikverket för svar, de har upplysningsvis än mindre att göra med saken än SJ. Det finns inte på kartan i vare sig pressekreterarens eller ministerns värld att man inte skjuter pianospelaren.

När minister efter minister gör bort sig måste de naturligtvis räddas. I Anna Johanssons fall till vilket pris som helst, till och pianospelaren är ett legitimt mål när pressekreteraren Elin Tibell nu försöker dölja att ministern har gjort bort sig Foto: ”Piano Player On Lviv Market Place” Wikimedia Commons

Allt detta rabalder har ett enda syfte – att dölja att det är på kommunikationsdepartementet som alla misstagen har begåtts. Hela historien andas alltså ett slags ”låt oss rädda ministern från att behöva stå till svars för sina egna misstag”. Mer om historien hittar du i en artikel i SVD (unvis.it). I den kampen kan en pressekreterare till och med börja med något av de mest bisarra förklaringarna vi har sett från regeringen vilket inte säger lite. Den har ju annars gjort sig känd för att vara en veritabel stormavdelning vad gäller detta.

Statsministerns grundläggande problem är alltså en regering med högst varierad kvalitet där det dåliga tyvärr är det dominerande. De flesta ministrar i regeringen har alltså inte kompetens nog, inte enligt mig i varje fall, att platsa ens i en vanlig kommunfullmäktige. Det är så gott som dagligen en ny ”historia” där någon i vanlig ordning har gjort bort sig. Få är de som klarar sitt jobb och gör dom det kastas de snart till vargarna av de andra ministrarna.

Statsministerns verklighetsbeskrivning är nästa akilleshäl. Att kalla Miljöpartiet och Åsa Romson för ”ansvarstagande” är magstark nog, men tyvärr blev det värre. I talet går han in på hur viktigt det är att den svenska modellen med bland annat lönebildning förblir orörd. Stabiliteten på arbetsmarknaden där den fria lönebildningen sätts mellan arbetsmarknadens parter är helig för Löfven och så långt har han rätt, men så hann verkligheten upp honom igen.

Snart blev det uppenbart hur lite realism det finns i beskrivningen. Finanspolitiska rådet gick redan i oktober ut med det motsatta förslaget, samma råd som har en tung roll att spela i svensk ekonomiska och inrikespolitiska beslut. Där krävde man sänkta minimilöner, artikel om detta hittar du i Expressens bilaga Dina Pengar (unvis.it). Också Konjunktur-institutet (KI) fyllde i med samma krav.

Nu börjar en yster dans där insatserna höjs för var dag. Låglöneyrken menar många är vägen in för migranterna medan Löfven menar att vi ska värna den svenska modellen. Någonting rimmar välidigt illa i statsministerns visioner Foto: Wikipedia

Tanken bakom förslaget var att få nytillkomna i arbete. Tvärtemot Statsministerns visioner närmar vi oss alltså den dagen då vi kommer att få se de nyanlända som en lönedumpande grupp på arbetsmarknaden. Allt detta för att kunna ge dem de jobb andra åtgärder hittills har misslyckats med. Och inte undra på det! Vårbudgeten gav ju oss höjda skatter på arbete vilket inte direkt leder till fler jobb, snarare tvärtom. Läs mer om skattechocken och dess effekter från Svenskt Näringsliv.

Samma tongångar kommer från Institutet För Näringslivsforskning (IFN) där följande artikel från Arbetsmarknadsnytt har tagit upp samma tes – sänkt lön ger fler jobb. Statsministern däremot fortsätter att kasta ur sig floskler om hur den perfekta världen borde fungera. Problemet är att alltmer talar för att denna bild är just bara förhoppningar i framtidens Sverige där sänkt minimilön lär vara en möjlig realitet. Jag vill helst inte se den utvecklingen, men hjulen är satta i rullning och snart kan vi vara där vare sig vi vill det eller inte.

Varningens finger höjs nämligen om det motsatta dvs höjda löner skulle inträffa. I Aarbetsmarknadsnytt driver Maud Spencer vd för industriföretaget Svalson tesen att höjda löner driver företagen utomlands där lönerna är billigare. Jag tror henne, det finns ett sånt samband, men hur det rimmar med statsministerns visioner är igen en gåta. För även om hennes tes är riktig är den samtidigt en pungspark på den svenska modellen med fri lönebildning av arbetsmarknadens parter som Löfven värnar så om i sitt tal.

Visserligen har Maud Spencer rätt i sin artikel men i vissa kretsar ses nog hennes inlägg som en pungspark. Statsministerns tal innehöll ju ett försvar av den svenska modellen men denna är på väg att luckras upp och han själv har hjälpt till att skapa förutsättningen för det. Foto: Wikimedia Commons

Grundproblemet är att Sverige är något av de sämsta länderna i världen att integrera människor som kommit hit. Mer om den föga smickrande titeln i SVD. Resultatet blir att fler som kan språket är de som lägger beslag på jobben, därför sjunker idag arbetslös-heten. Men med varje ny person som kommer hit kommer också den siffran att gå åt andra hållet dvs vi kommer att få en ökad arbetslöshet vilket många ser som en farhåga.

Statistik säger att mer än vad femte alltså mer än 20 % av människor med utländsk bakgrund är arbetslösa. Denna siffra kommer troligen att öka, vi håller på att få en tudelad arbetsmarknad mellan de som har och de som inte har jobb. I kölvattnet på det kommer också chansen att öka för att man öppnar för låglönejobb. Något som också lyfts till politikens riksnivå som igår när Magdalena Andersson och moderaternas Ulf Kristersson möttes i en debatt i SVT:s Aktuellt.

Regeringen har helt enkelt öppnat för en utveckling man själva har liten eller ingen kontroll över. Lägg till att man har något av en uppsjö av dåliga ministrar som knappt klarar av sitt egna jobb och man förstår vad statsministerns fina deklarationer är värda. Det bästa man kan göra med dessa är att bara ignorera hans verklighetsfrånvända tankar. I mest humoristiska fall ber man honom torka sig mellan julskinkorna med dessa.

Som vanligt ser nog statsministern mest förbryllad ut. Det var ju så bra tänkt men det gick åt h-e ändå. Han bör nog titta på vilka ministrar som inte håller måttet och se till att ”vissa partier” får respass ut ur regeringen istället för att föra en politik som leder fram till det han säger sig vara emot. Det blir tyvärr inte så trovärdigt annars.

Löjesguiden nominerar nästan zombielikt statsministern till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Fina och stolta ord är ingenting värda om man inte kan backa upp dessa med en verklighetsbeskrivning och en kompetens i regeringen som gör sådana trovärdiga. Du försöker alla trick i boken Stefan men verkligheten är en mäktig fiende också för dig. Att du själv har bidragit till resultatet i verkligheten men ändå blundar inför den är svårslaget. Det är det som gör dig till en utmärkt kandidat till priset.”

Bloggen tar nu ett litet uppehåll för jul och nyår. Ha en riktigt god jul och gott nytt år. Jag tänkte återkomma strax efter nyåret om inget oförutsett inträffar där jag måste blogga därför att det måste kommenteras. Vi hörs när det nya året är här.

Det bidde en tummetott!

Historien om vanten som bidde en tummetott har väl de flesta läst eller hört som små. Den handlar ju om skräddaren som ska sy en vante men det slutar inte bättre än att den stackars kunden får stå med en tummetott som enda resultat. I onsdags presenterade försvars- och utrikesministern vad de kommit överens om som hjälp till Frankrike som har begärt hjälp i kampen mot den terror som har riktats mot Paris. Det bidde en tummetott igen.

Frankrike begärde ju hjälp efter attentaten i Paris för en månad sen, Sverige har nu fnulat på ett svar och det måste vara som att spotta på ett övertänt hus och tro att det hjälper. Ett Herculesplan för transport men inga Jas-insatser är väl som att pissa i Nilen och förvänta sig en översvämning. Utrikesministern som var generalmajoren i troppen, menade att den franska begäran var en ”folkrättslig gråzon” och därför var inte bidraget större.

Hon lovar att återkomma med besked i frågan när denna ”folkrättsliga gråzon” är utredd, för i vanlig svensk ordning kan vi inte bara ta ett beslut. Vi måste först utreda frågan i några år. Det är dock inte mycket till argument, Lissabonfördraget ger Frankrike rätten till framställan. I och med medlemskapet har vi redan godkänt detta fördrag och därmed är frågan i stort sett överspelad.

Det har blivit sagodags igen med Margot Wallström som berättare. Jas-plan som blev Hercules och hjälp som förvandlades till ”folkrättslig gråzon” blev resultatet. Foto: Westfaelisches Landestheater

Den delen som handlar om att leasa vapensystem som det också handlar om, är inte så konstig dom det låter. Förfarandet är mer än vanligt i vapenindustrin och har gjorts både förr och kommer att göras i framtiden. Till exempel så erbjöds en gång i tiden Malaysia att leasa Jas-plan, då fanns inga problem med ”folkrättsliga gråzoner” inte. Mer om den nyheten i SVD (unvis.it).

Tyvärr skiter därför utrikesministern i vanlig ordning i det blå skåpet.Visst är det ovanligt med en framställan om att få låna och/eller leasa vapen men detta har lite eller inget att göra med folkrätten som inte tar hänsyn till om IS dödas av svenska eller franska vapen. EU-samarbetet ger dessutom Frankrike rätt att begära hjälp men detta ser nu Sverige ser som ”en folkrättslig gråzon”. Men säg den gång Margot Wallström över huvud taget landar rätt i tillvaron. Hennes misslyckanden och krumbukter är en väl etablerad naturlag hittills okänd för vetenskapen. Låt oss kalla denna för ”Margots Lag” i brist på andra namn.

Margots lags första stipulation säger att man ska alltid peka på det som inte är, för att dölja det som egentligen är. Sanningen är ju att i beslutet finns säkerligen överväganden som ”hur kommer Miljöpartiet att reagera”. Kanske finns också en rädsla för hur landets muslimska befolkning ska reagera, det är ju inte alldeles självklart att ta avstånd från IS i alla läger.

Vem som dödar dem och varför har betydelse men inte vad vapnen har för nationalitet. Utrikesministern hävdar ju att Frankrikes begäran är en ”folkrättslig gråzon” då den i själva verket är rätt legitim Foto: BBC

Efter migrationsuppgörelsen gäller det ju att tassa försiktigt med Miljöpartiet och en väl prövad metod är ju att ge dem något som belöning för att de har varit så duktiga trots att de inte har varit det. På det sättet ser det ju ut som om Miljöpartiet har vunnit något och därmed kan kritiken internt i partiet kanske stillas.

Margots andra lag säger att om du har två sidor att tillgodose se alltid till att gynna den som i längden kan ge dig mest. Just därför att försvarsministern är ansvarig för försvarspolitik är han ju både mindre värd och mindre värd att ta hänsyn till. Miljöpartiet däremot har ju lidit skada genom migrationsuppgörelsen och måste därmed kompenseras.

Frankrike kan ju däremot inte vara så roat. De har fått ett handfast exempel på hur solidaritet ser ut i praktiken. När all skitsnack är bortskalad från den fina fasaden Socialdemokraterna håller sig med är det detta som återstår. Ett stackars transportplan och en direkt felaktig förklaring som mest liknar amsagor.

Det lär nog komma surt igen om Sverige någon gång har fräckheten att komma med motsvarande krav på andra i ett annat sammanhang. Hade jag varit fransman hade jag inte brytt mig om att skicka kourin ens om Stockholm hade varit övertänt i framtiden.

Hade jag varit Frankrikes försvars- eller statsminister hade jag inte tillåtit export av kourin ens om Sverige såg ut som på bilden. Inkonsekvensen och motviljan att ställa upp ställer till det och regeringen står än en gång i skamvrån Foto: Youtube

Sen har vi en försvarsminister som nu är satt i en alltmer prekär situation och som hela tiden blir åsidoställd trots goda ambitioner och idéer. Utrikesministern har kört över honom, statsministern har prioriterat att hålla Miljöpartiet lugna och på andra sidan står nu en mycket besviken nation. Den enda ministern i regeringen med kunskap, lugn och saklighet är därmed schavotterad, resten är historia och allt för att tillfredsställa ett parti bestående av illa maskerade hippies.

Inte nog med det, hela tiden när de här nyheterna dyker upp kan man ju tala om besvikna medborgare som jag själv. Medborgare som för varje händelse inser att det som kallas ”regeringen” blir alltmer omöjlig och att en annan lösning än denna måste hittas. Vi lever i en tid av utmaningar och problem, det vi har fått är en regering som inte klarar av sitt jobb och än mindre har kompetensen att klara det. Såna här uppvisningar visar bara att den typen av kritik är helt riktig.

Utrikesministern har i vanlig ordning inte bara gjort bort sig utan också visat sig vara en rätt obehaglig typ. Presskonferensen med Peter Hultqvist utvecklade sig ju till en stilstudie i härskartekniker från utrikesministern. Återigen ett tecken på Margots lag andra stipulation där det gäller att offra rätt part med andra ord. Kvar med en klump i halsen är nog fortfarande regeringens enda starka kort, veckans mobbarinsats står däremot Margot och Mp för.

Försvarsministern hoppas fortfarande på att få erbjuda Jas, Wallström har bestämt det ska vara ett enda Herculesplan. Försvarsministern har fått in förfrågan om att leasa och låna vapensystem, utrikesministern bestämmer att det ska utredas om det är förenligt med svenska vapenexportregler. Detta trots att det inte är frågan om export. Gissningsvis igen för att tillfredsställa partiet som tror att militär är till för att strö rosenblad och stänka liljekonvaljvatten på fiendesidan. Det är samma parti som tror att militära problem försvinner genom att låta bli att ta politiskt ansvar.

Semi-hippiesarna i miljöpartiet ser säkert kanoner och gevär som något man skjuter blomblad och rosenvatten med. Nu har de fått sin kompensation för nederlaget i migrationsfrågan. Foto: ”Red Rose Petals (4386388455)” by THOR – Red Rose Petals. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag regeringen minus Peter Hultqvist till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni har helt enkelt blivit prenumeranter på priset och inte undra på det. Med en utrikesminister som den vi har och två partier som konsekvent vägrar att förstå sig på verkligheten är inte det så konstigt. Det är ju trots allt just därför ni är så frekvent återkommande i nomineringarna. En tradition ni upprätthåller med rak rygg och en avsaknad av sinnelag för kloka beslut.”

Utrikesministern och plakatpolitiken

Att jag inte respekterar regeringen är ingen hemlighet. Men med den senaste tidens utveckling kan jag lägga till att jag inte heller kommer att acceptera den så länge till. Den är i grunden en katastrof och flera ledamöter i den utmärker sig igen och igen. Antingen är det åtgärder eller uttalande men alla med en sak gemensamt – det bottnar i en djup okunskap och ibland till och med ren plakatpolitik som kommer att visa sig kontraproduktiv.

En sån minister som utmärkt sig är Margot Wallström. Hennes grodor och rena pinsamheter är månghövdade. Sin vana trogen har hon nu gjort bort sig igen. Under en interpellationsdebatt på fredagen där oppositionen kunde ställa frågor till regeringens ledamöter, fick utrikesministern frågan om varför hon inte kritiserat de 57 knivattacker som drabbat civila Israeliska medborgare under hösten.

Låt oss konstatera att känslorna mellan Sverige och Israel kanske inte är översvallande just nu. Det finns ingen anledning till att vara överdrivet positiv från Israelisk sida med tanke på alla de tavlor utrikesministern har begått. Foto: Wikimedia Commons – Ferdinand de Baekeleer the elder – ”After the Quarrel”

Utrikesministerns svar väcker frågor, du kan läsa om nyheten (unvis.it) i Expressen. Hon fördömer attackerna, en del av dem med dödlig utgång, men samtidigt slänger hon in en brasklapp. I Så här lät svaret:

”Jag tar avstånd från knivattacker. Jag tycker det är fruktansvärt, och det får inte förekomma. Israel har alltid rätt att försvara sig, att försäkra sig om sin säkerhet. Och på samma sätt får inte responsen vara sån, och det ser ju jag i andra situationer, när responsen blir sådan att responsen blir utomrättsliga avrättningar eller där det blir oproportionerligt, så att de dödade på den sidan överstiger det ursprungliga dödsantalet flera gånger om”

Hon använder här en term som ”utomrättsliga avrättningar”. Det är en term som för att uttrycka sig diplomatiskt, är bekymmersam. Så sent som under hösten var Sveriges Radio tvungna att be om ursäkt för att ha använt just termen ”utomrättsliga avrättningar” om knivöverfallen. Så här lät deras ursäkt:

”Vi vill göra en rättelse: det kunde av inslagen felaktigt framstå som att det är fastslaget att det rörde sig om utomrättsliga avrättningar. Så är inte fallet”

Men det är klart, samma SVT/Sveriges Radio var ju samtidigt som man tog avstånd från sina egna smaklösheter rätt måna om att visa sina sympatier på andra sätt. När Israeler dödades och knivmördarna dödades av säkerhetsstyrkor, hette det från samma företag som är så ”oberoende” i rubriksättningen att ”Palestinier dödades”. Israeler däremot utsattes för ”attacker”. Så mycket med andra ord för ursäktande ord och ånger. Artikeln hittar du via följande länk (unvis.it).

När man ser svensk medias rubriksättning i frågan kan man bara reagera med att spy åt eländet. Det blir inte bättre av att också utrikesministern i sina dela blir taleskvinnan för samma inskränkta synsätt Foto: Wikimedia Commons

Tillbaka till utrikesministern, hon inleder alltså helt rätt med ett fördömande av handlingarna. Frågan är bara varför de kommer först nu och varför de kommer först då frågan kommer på tal i en interpellationsdebatt. De första händelserna inträffad ju trots allt i september, men det är först nu bladet lyfts från hennes mun. Bättre sent än aldrig men frågetecknen finns fortfarande där.

Sen rasar dock allt igen, i vanlig ordning får man väl säga när det gäller vår utrikesminister. Formuleringen ”utomrättsliga avrättningar” som motvikt till ett fördömande förtar själva verkan av fördömandet. Därmed ser nog i varje fall jag det som att kritiken faller om än något till marken. Den blir liksom inte lika mycket värd när man formulerar sig så tveksamt som hon nu väljer att göra.

Mycket riktigt har åter protesterna från Israeliska utrikesdepartementet åter börjat höras och Stockholmsambassadören Isaac Bachman. Att som i Expressens artikel tala om ”kris” är kanske överdrivet men nog lägger Margot Wallström sten på bördan som snart kommer att knäcka åsnans rygg. Hon spelar helt enkelt ett farligt spel med utrikespolitiken som insats där landet Sverige till sist är förloraren.

Under givna omständigheter är det inte konstigt att folk i olika länder protesterar, inte heller är Israels protester gripna ur luften. Utrikesministern har helt enkelt blivit en belastning för landets relation med främmande land. Foto: Wikimedia Commons – Falls Road Belfast

Hon inbillar sig att denna linje ska kunna leda till att Sverige tar plats i FN:s säkerhetsråd, hade jag varit Israels statsledning hade jag dragit i alla tåtar för att förhindra detta. Artikel om detta hittar du i SVD (unvis.it). Anledningen är att där skulle Sverige med den destruktiva utrikespolitik vi idag bedriver, skulle kunna ställa till med än mer skada än vi redan har gjort. Detta gäller framför allt i förhållandet till Israel.

I diplomatins värld är formuleringar och tradition allt, utrikesministern behärskar inget av detta. Hon har helt enkelt blivit en elefant i en porslinsaffär. De klumpiga formuleringarna och kopplingarna till ovidkommande saker har sett till det. Wallström har helt enkelt blivit en belastning, oftast därför att hennes kunskaper om det mesta inom diplomati är minst sagt bristfälliga. Priset för detta får landet betala och i värsta fall är det ett pris vi kommer att betala för lång tid framöver.

Att hennes tillkortakommanden och okänsligheter i uttalanden inte stannar vid fallet Israel, utan också sträcker sina otäcka tentakler in i frågor som terrordåd mot Frankrike är väldokumenterade de också. Hennes uttalande om att kopplingar mellan terrordådet där och Israel är historiskt i all sin idioti. Det är därmed knappast en engångsföreteelse vi ser. Fnordspotting har bloggat om händelsen.

Utrikesministerns ”last line of defence” tycks vara att stoppa huvudet i sanden. Korkade kommentarer som ”de reagerar på allt jag säger” och annat kan höras mellan grodorna. Något som inte direkt bidrar till ökat förtroende Foto: Wikimedia Commons – ”Bury your head in the sand”

Löjesguiden nominerar idag Margot Wallström till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Diplomati är konstarten att inte säga något men göra det ändå. Din insats tycks snarare  bygga på säga något ändå men inte kunna uttala ett dugg av vikt. Det gör dig till en formfulländad kandidat till priset.”

Historieskrivning från helvetet

Vissa gånger när man öppnar tidningar, följer debatter eller ser uttalanden kliar man sig i huvudet och undrar om folk lever i parallella universum. Det är den postmoderna agendan som ger sig till känna igen där sanning är en förtryckarmetod och subjektivitet en helt acceptabel metod för att uppnå ”vetenskaplighet”. Naturligtvis är denna agenda en slags spegelvärld där allt måste ses tvärtom. Höger är vänster och vänster är höger, upp är ner och ner är upp.

Precis som i Alice i Underlandet är inte allting så som det verkar vara vid en första anblick när man tittar på förhandlingarna mellan EU och Turkiet. Foto: ”PlayingCrards Rosebush” av John Tenniel – http://aliceinwonderland.wikia.com/wiki. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons

Naturligtvis används också denna bekväma metod för att uppnå politiska poänger. För hur fel än grundpremissen än är, är slutklämmen det enda som räknas. Ingen bryr sig om hur man nådde fram till en så galen slutsats, det är som om allt kritiskt tänkande och analyserande bara försvann.

Mitt exempel på hur galen denna debatt kan bli hämtar jag från SVD (unvis.it) där det beskrivs hur desperat EU är för att få med Turkiet som medlemsstat, men där Turkiet kan kosta på sig att nonchalant kalla EU för en ”Islamofobisk kristen klubb”. Jag hävdar att problemen i förhandlingarna finns dels i historien och dels i dagens politiska värld både här och där. Den handlar däremot knappast om islamofobi som påståtts.

Historien om EU:s föhållande till Turkiet är egentligen en historia som börjar redan i slutet på 1400-talet, ja kanske redan när Östrom föll 1453. Balkan och alla dess länder var under Ottomansk överhöghet och krigen som rasade fick snabbt en religiös dimension. Fanatismen på båda sidorna ökade och med detta blev krigen också än mer blodiga.

Oförsonligheten var total och den grundlade också den misstänksamhet som präglar alla parter än idag. Wien var under två av dessa krig inringat och kunde ha fallit om inte räddningen kommit i sista sekunden. Därför är länder som Österrike rätt eller fel, djupt misstänksamt mot Turkiet.

Två gånger lyckades den Ottomanska armén tränga så långt upp som Wien och ockupera staden, misstron går att spåra än i denna dag Foto: ”Hunername hazine 1524 257b” av Nakkaş Osman – Hüner-nāme, Topkapi-Serail-Museum, Hazine 1524, f. 257b. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons

Också Grekerna och grekcyprioterna är skeptiska och det har också sin historia. När Ottomanerna ockuperade landet sålde man delar av frisen till Parthenon-templet till engelsmännen, en tvist som pågår än idag där Grekland vill ha tillbaka det som nu hänger på British Museum i London plus delar i Paris.

En annan konsekvens var att den Ottomanska ockupationen ledde till att templet förstördes och snart efter det byggdes en moské på platsen för att markera det Ottomanska imperiets överhöghet. Templet hade innan ockupationen fungerat som Grekisk-Ortodox kyrka så markeringen hade två syften. Moskén revs så småningom för att markera tillbaka mot islam. Återigen är rätt eller fel frågan, men så gick det till.

Alla de länder som den gången drabbades av ockupationen, är också de länder som idag blockerar Turkiet från ett inträde. Rätt eller fel? Jag tar inte ställning i den frågan, det finns goda argument för ett inträde och det finns goda argument mot. Jag anser dessutom att man inte kan ta historiska händelser till intäkt för ett handlande som bara fördjupar sprickan. Det förgångna är det förgångna.

Jag konstaterar däremot att historien skriver fortfarande dagens agenda och att Erdogans uttalande om ”Islamofobisk kristen klubb” är ett påstående som vittnar om historielöshet. Det vittnar också om att nationen Turkiet under Erdogan inte förstår att man själva har varit en del av problemet med den historia som har utspelats. Uttalandet gjordes i Djibouti och går att läsa om i engelskspråkiga Breitbart.

Lär vi oss inte av historien är vi dömda att upprepa den. Att glömma eller ignorera historia borde vara förbjudet och alla länder och kulturer borde studera sin egna, också vi. Bilden visar gravmonumentet över offren i Katyn-massakern Foto: ”Chapel of the Katyn Massacre at Holy Cross church in Warsaw – 03” av Jolanta Dyr – Eget arbete. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Naturligtvis har också vi bidragit till att fördjupa splittringen och det är den vi fortfarande ser i de tröga förhandlingarna. Historien spelar åter igen in och det ställer till det. Än en gång är frågan om det är rätt eller fel att låta historien inverka på dagens agenda rätt central. Men hur man än ser på det är det så flera länder antagligen kollektivt tänker.

Samma inställning går igen från båda sidor i striden om folkmordet på Armenier 1915. En sida hävdar att det var folkmord, en sida vill inte kännas vid händelsen. Anledningen till den motsträviga attityden från Turkiet i den frågan är att det var under det Ottomanska imperiets sista dagar händelserna ägde rum.

Det finns en poäng i argumentet, det Ottomanska riket var visserligen Turkiet men också flertalet länder som idag är självständiga. Varför Turkiet ensamt ska bära hundhuvudet är svårt att se, men samtidigt är folkmordet på Armenierna en realitet som någon bör stryka ett streck över genom att erkänna massakern och framför allt be om ursäkt. Mer om händelserna 1915 kan man läsa om i artikeln i Wikipedia.

Ursäkten och erkännandet har kommit så man får betrakta den saken som utagerad även om historien ett tag väckte irritation från Turkiets sida. Läs om erkännandet på Europaportalen. Också den dimensionen är alltså överspelad och man kan kanske stryka ett streck också över den historien om det inte var för den ömsesidiga misstänksamheten som bottnar i historien.

Fel beskriven eller feltolkad kan istället historien bli en belastning där felaktiga argument baserade på felaktiga slutsatser kan förekomma. Foto: Wikipedia Gustav Cederströms ”Karl XII Likfärd”

Men det är inte bara det förgångna som slänger käppar i hjulen i samtalen som förts mellan EU:s Jean-Claude Juncker och Turkiets Recep Erdogan under den senares besök i Belgien. Det är i lika hög grad i nuet problemen går att finna. Turkiet är som bekant ett transitland för smugglingen av flyktingar till Europa. De är också ett land som tar emot många av dessa och låter dem stanna.

För att  förbättra Turkiets kustbevakning och få till ett bättre mottagande kan nu EU tänka sig att betala pengar till Turkiet. Man vill helt enkelt outsourca bevakningen så att flyktingsmugglingen stoppas på plats. Man vill också att fler ska stanna och/eller skickas tillbaka till Turkiet. Allt för att slippa problemet på hemmaplan vilket kan te sig lite cyniskt men tyvärr, samhällen som våra kan inte längre svälja alla flyktingar.

I det här läget är det naturligtvis diplomatins grundregler om att ge och ta som gäller. Turkiet kräver därför helt rättmätigt politiska eftergifter som visumlättnader för Turkiska medborgare som vill resa in i EU. Det politiska spelet kring flyktingar och vad det får för konsekvenser på hemmaplan kan man läsa om i blogginlägget från Fnordspotting.

Det är bland annat detta Turkiet och turkarna vill slippa, att ansöka om visum vid inresa i EU. Visat är ett Östtyskt från sjuttiotalet Foto: Wikimedia Commons

Det finns dock ett krav på listan som återigen de länderna som hittills har motsatt sig Turkiet som medlem reagerar på. Turkiet vill att landet ska betraktas som ”Säkert land”, alltså ett land som det är säkert att sända tillbaka migranter till då dessa inte riskerar förföljelse. Men i ”inte riskerar förföljelse” ligger själva rävsaxen. En del av de flyende är Kurder från området runt staden Kobane i Syrien. De har drivits på flykt i skuggan av att ISIL intagit flera städer i området.

Inte heller Turkiet har ett oproblematiskt förhållande till folkgruppen med sina otaliga krig med PKK och till för lite sen förbudet att tala Kurdiska i skolan. Om du vill kan du läsa om detta i artikeln från SVT (unvis.it). När dessutom konflikten hotar att eskalera, är man nog inte så roade i Bryssel. Mer om det i SVD (unvis.it)

Det var inte förrän 2013 som Kurder fick den rätten och då bara i vissa skolor. Samma år togs tvånget att svära ed till Turkiet bort men fortfarande litar inte alla EU:s medlemmar på försäkringarna från Ankara. Ska man sända tillbaka t ex kurder vill man ha bättre grund än den Turkiet har stått på hittills. Historien spökar alltså till det igen.

Det är med det här som bakgrund som själva historieförfalskningen kommer in och det är SVD som står för den. Tyvärr går inte att länka till artikeln, de viktiga bitarna är borttagna i den digitala versionen. Jag har därför tvingats fotografera artikeln som du hittar här under.

Artikeln som inte gick att få fram digitalt, här hittar du istället en avfotograferad version. Foto: Eget

I en del av denna skriver Teresa Küchler att ”Turkiet har varit ett kandidatland i 16 år men medlemskapsförhandlingarna är frysta, främst för att Grekland och ärkefienden Cypern blockerar alla förhandlingskapitel, men också för att Tyskland, Österrike, Frankrike och andra länder är uttalade motståndare till att någonsin ta in det stora muslimska landet i EU.” Det magiska ordet är uttalat, det skulle alltså röra sig om islamofobi från vissa länder inom EU.

Jag anser dock att den förklaringen är att göra saker och ting lite väl enkla för sig. Förutom de problem jag redan har redovisat kan man också räkna in andra. Erdogan har börjat visa upp en allt tydligare ledarstil lik Putins. Motstånd krossas, demonstranter beskrivs som terrorister och konspiratörer, massarresteringar av oppositionella är några av de inslag som ingår. Mer om detta i DN (unvis.it) och i GP (unvis.it).

Andra saker som inverkar negativt är Turkiets nya offensiv mot bl a PKK. Delar av den kurdiska beväpnade fronten är de enda som aktivt bekämpar Daesh, så dessa offensiver drabbar alltså kriget mot dessa. Ett fortsatt krig mot ”fel” sida är något som rör upp känslorna i Bryssel. När fokus borde ligga på att bekämpa Daesh, väljer man att attackera de enda som slåss mot dessa.

En av de saker som sticker i EU:s ögon är att när Turkiet intensifierar sina strider mot kurderna ger man sig på peshmerga som är en av de få som aktivt strider mot Daesh Foto: Wikipedia

Hela historien kring SVD och deras slutsatser andas alltså historielöshet och en hel del brister på analys i nutidens politik. Istället tar man till ett i tiden lämpligt argument som ”islamofobi” som anas mellan raderna. Det finns som jag förhoppningsvis har visat en rad andra problem, både historiska som ställer till det men också nutida. Dessa sätter effektivt hinder i vägen i de förhandlingar om inträde i unionen då man är väldigt noga med att poängtera demokratiska grundvärden. Frågetecknen kring dessa är många i fallet Turkiet.

Där och ingen annanstans hittar SVD sanningen bakom de gnisslande förhandlingarna. För Erdogan är det också ganska bekvämt att peka på EU som en ”Islamofobisk kristen klubb”. Att inget av det är sant spelar ingen roll, det är ju vad man påstår som är det viktiga. Inte heller kan man sätta fokus på de egna besluten och den egna politiska agendan, sånt är bara vita människors förtryck. Det är vi som ska skämmas för att vi håller idealen högt och värnar om värderingar, inte andra som bryter dessa.

Löjesguiden utser idag SVD till en solklar kandidat till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Journalistiska förenklingar av komplexa problem och felaktiga slutsatser är inte direkt smickrande. I fallet Turkiet finns all anledning att titta på många andra faktorer än de gamla invanda. Gör man det finner man en delvis annorlunda bild som hade gett en bättre balans dvs objektivitet. I en tid då objektivitet tycks ha flytt fältet inom journalistiken är det dock inte så konstigt. Det gör er till goda kandidater till priset.”

Och frågorna blev genast fler

Igår efterfrågade jag svar som inte finns, idag fick jag ännu mer frågor som längtar efter svar. Kanske kan vår kära regering som vanligt bistå med absolut ingenting vare sig vad gäller svar eller handling. Det är som vanligt emottagandet av flyktingarna som inte fungerar och det är som vanligt en handfallen myndighet eller ett företag som ligger bakom.

De som får sitta emellan är också de som vanligt flyktingarna och vår regering har därmed återigen slagit ett slag för ”den humana flyktingpolitiken” man månar så mycket om. Ett faktum som visar att Stefan Löfven i vanlig ordning står tomhänt. Han vill samtidigt så gärna framställa sig som ett fyrbåk av anständighet där allt verkligheten egentligen är allt annat än anständigt.

Sverige är inte det fyrbåk av humanitet som man vill utmåla. Fel åtgärder och dålig organisering vilket drabbar de flyende är naglar i ögonen Foto: ”Kõpu Lighthouse-033” by MasDom – Wikimedia Commons

Reportaget i SVD berättar om de asylsökandes situation i vardagen. På bilden kan man se två små pojkar, kanske elva till tolv år gamla. Titta i mörk jackas ögon, ser han lycklig ut? Nej, de enda som är lyckliga tycks vara Malena Ernman, Henrik Schyffert och alla andra ”do-gooders” som nu har fått sin vilja igenom. ”Alla ska hit” löd stridsropet, men säg mig ska man inte också bemöta dessa människor med lite mer respekt?

För vad erbjuder det svenska samhället dessa? Vi kan läsa om allt fler lägenheter som fryser inne då bolag som äger dessa och som vill ha kontrakten inte får detta och därför överklagar beslutet i en process som tar allt längre tid. Migrationsverket nobbar boenden, företagen överklagar.

Vi kan vidare läsa om hur de båda killarna vill gå till skolan, ”school” säger de men ännu har ingen plats anvisats. Vi kan läsa om att de visserligen har boende, men ett temporärt sådant till dess att situationen är löst. Vidare kan vi också lära oss att deras boende har ett gemensamt rum där det finns ett pingisbord, detta är täckt av bortskänkta kläder och leksaker. Tristessen tycks vara det enda bestående.

Barnen i en av artiklarna vill gå i skola men svenska regler och byråkrati sätter hinder i vägen. Ett faktum som visar hur seriös Stefan Löfvens och andras ”humanism” är
Foto: Wikimedia

Är det detta som godhetseliten kallar ”humanism”? I så fall ber jag om att som vanligt ha en avvikande uppfattning! Historien slutar dock inte där. Som vi alla vet bor du och jag i en om uttrycket ursäktas bomullsvärld. Vi slipper att se det mesta av världens vidrighet och det ska vi vara glada för. Men samtidigt skapar det en oförberedd hållning som ibland kan ta sig uttryck i att man står maktlös inför storheten i ett problem.

De som nu kommer hit har i vissa fall sett saker ingen ens kan beskriva. Människor som korsfästs, huvuden som har rullat på mer än en och kvinnor som bjuds ut som sexslavar för att nämna några av de övergrepp som Daesh begår. Till detta kan vi lägga en total ekonomisk hopplöshet i flera länder i det forna östra Europa. För att kunna möta traumatiserade människor måste naturligtvis vården ha de nödvändiga resurserna. I vissa avseenden har de inte detta då trycket nu ökar dag för dag.

Flyktingarna har ofta sett saker ingen människa ska behöva se. Orsaken är alltför ofta Daesh och varför vi inte gör något åt det grundproblemet är ett mysterium. Foto: Youtube

Många är så traumatiserade i kombination av sysslolösa att deras enda utväg är att trampa fram och tillbaka längs en korridor, eller i en trappuppgång. Här lyser humanismen åter med sin frånvaro när resultatet av godhetsapostlarnas mission kommer i dagen. Sysslolösheten har fått några att ångra att de kom hit, andra att tala om ett havererat asylsystem. Mer om det plus intervju i viral video hittar du på Expressen.

Här under hittar du länken till rapporten från Socialstyrelsen om psykisk ohälsa hos flyktingar som beräknas ligga så högt som 20-30 %. Frågan är hur dessa kändisar och vår statsminister kan kalla detta ”humant”? Man måste nästan ha en mage av plåt och ett blod kallare än is för att den ekvationen ska gå ihop. Resultatet av godhetsrörelsens framfart är tyvärr allt annat än humant.

Klicka för att komma åt 2015-1-19.pdf

Sanningen är ju att bilden av oss som en ”humanitär stormakt” i själva verket är en bild av en humanitär bananrepublik. En del av oss låter ju medvetet alla de beskrivna missförhållandena ske mitt under näsorna utan att protestera. Istället manifesterar vissa sitt stöd till det som bara kan beskrivas som ”godhetspornografi”. Vår positivhalare till statsminister tackar nog då han tror sig kunna vinna röster på agerandet, men det viktigare dvs svaren de lyser med sin frånvaro som så många gånger förr. Mer om vår bananrepublik har den alltid lika suveräna Fnordspotting bloggat om.

Bilden kan föreställa två regeringsmedlemmar på väg in på möte. Alternativt kan det vara två svenska artister. Hur det än är med den saken håller Sverige på att bli en bananrepublik, allt signerat vår regering Foto: Youtube

Så tornade än mer mörka moln upp sig vid horisonten. EU är ju som bekant djupt oenig i frågan emigranter. Vissa har råd, andra går redan på knäna och så har vi vårt egna land som har alldeles för lite resurser och är illa förberett men ”Alla ska hit”. I de diskussioner som har förts har EU-kommissionen velat solidariskt dela upp flyktingarna på alla medlemsländer. Detta är dock en inställning som kan buklanda med besked.

Frankrike, Tyskland och Sverige ser gärna att alla tar sitt ansvar. Frankrike och Tyskland tycker ett sådant avtal ska vara bindande dvs tvingande. Länder som Grekland, Rumänien och Ungern motsätter sig denna syn med näbbar och klor. Anledningen är att man vinner få eller inga val i hemländerna på en sådan politik. I t ex svenska ögon ses de andras handlande som ren rasism som i exemplet Ungern. Man måste dock se den större bilden och sätta in den i en för landet historisk kontext innan man drar den slutsatsen. Det är med andra ord något förenklat att enbart se förklaringsmodellen som ”rasistisk”.

Sen har vi länder som Danmark som också vill minska antalet som söker sig dit. Anledningen är inte rasismen i Danmark utan att man redan har tagit emot fler än de flesta och nu inte klarar av fler. Man annonserar därför i tidningar i Libanon om problemen man har. Också kraven har stramats åt. Man skulle kunna tro att det är en ondsint högerregering som utför något så diaboliskt, men faktum är att detta börjades med redan under förra regeringens dagar och den var röd. Ledda av landets socialdemokrater väcktes alltså den politik vars syfte var att undvika fler. Mer om detta på SVT (unvis.it)

I landet Pölse annonserar man för att inte få dit flyktingar, här diskuterar vi sätt att få in alla och fler. Tänk så olika det kan vara. Att ingen tänker på konsekvenserna är symtomatiskt för de som kallar sig ”goda”. Jag föredrar den goda pölsen Foto: Wikimedia

Men det här debaclet kan alltså sluta i politisk kohandel där länder får stora fördelar tillbaka för att gå med på lösningen. Det kan också sluta i haveri och då står Sverige, Tyskland och Frankrike helt utelämnade med än mer problem på halsen. Ett faktum som kan sluta med än fler flyktingar hit och inga dit. Vi har ju redan tack vare alla godhetsivrare från Södermalm och Rosenbad målat in oss i hörnet där ”Alla ska hit”. Problemen hopar sig och lösningarna får anstå när dessa ”ansvariga” är i farten.

Som om regeringen och godhetsrörelsen inte räckte kommer nu i samlad tropp 222 svenska akademiker med ett gemensamt upprop i torsdagens SVD Debatt. I detta anser de att flyktingarna fritt ska få flyga in till säkerheten i Europa. Här ska alltså Sveriges regering sätta sig och kräva att Dublin-förordningens krav om att flyktingarna ska ha id-handlingar vid påbörjad resa ska slopas.

Idag är det så att bolagen som transporterar folk måste avkräva id-handlingar vid resans början. Gör dom inte det får de böta tiotusentals kronor för varje resenär. Denna riskerar dessutom att skickas hem. Genom att slopa detta krav ska nu folk få fritt inträde. Gladast av alla skulle Daesh i Mellanöstern kunna vara som med dessa ”akademikers” hjälp då skulle kunna smuggla hit än fler terrorister än man redan påstår sig göra. Mer om detta i engelskspråkiga The Mirror.

Att se till att förstöra och förgöra Daesh är vår tids mest viktiga uppgift vilket också skulle hjälpa flyktingarna mer än att komma hit. Foto: Wikpedia

Ungefär samma linje som akademikerna är föga förvånande Åsa Romson inne på. I ett tal nyligen uttryckte hon ambitionen att försöka få till lagliga vägar in i EU, mer om det i GP som skrivit artikeln. Återigen tackar Daesh, nu lär de ha bråda dagar att samla ihop gänget. Frågan om hur mycket mer Romson mp tål är högst aktuell igen som du kan läsa mer om i Aftonbladets ledare (unvis.it). Till och med från vissa håll inom mp är tongången hög mot henne, läs Bertil Torekulls blogg ”Kullerstenar” som ett exempel.

Det finns trots allt folk som förstår vad andra vägrar att inse. Problemets lösning heter inte ”Alla ska hit” eller ”Europas moraliska skuld”, det där är rökridåer för att folk ska få känna sig så goda att de spricker. Nej, istället är det att se till att inbördeskriget i Syrien upphör och det kan man bara göra militärt. Detta har Kjell-Olof Feldt förstått i sin debattartikel i SVD.

Problemet med hans artikel är att han inte längre är makthavare och därför inte per automatik har inflytande över dagens politik. Artikeln förändrar med andra ord lite eller inget. Istället har andra personer blivit mer tongivande. Här är två personer som inte har förstått ett dugg men som debatterar ändå. Per Gahrton och Jabar Amin skrev i november förra året följande debattartikel i SVD på samma ämne.

Debatten börjar nu anta så bisarra inslag att man undrar om man är förflyttad till Alice I Underlandets teparty-scen. ”Alla ska hit” är credot, resultatet för de som kommer hit är man inte intresserad av Foto: Wikimedia

Tre saker skulle hända om man gjorde som dom sade dvs se till att PKK tog striden mot Daesh. Ett: Turkiet skulle gå till anfall mot PKK eftersom de utgör ett hot mot den Turkiska nationen. Två: detta skulle leda till mindre tryck mot Daesh som bara skulle tacka och ta emot. Tre: För lång tid framöver skulle regionen splittras upp än mer än den redan är av strider som präglades av alla mot alla. Det skulle destabilisera hela regionen och se till att parterna kastades in i ett mycket blodigt och destruktivt krig där inga vinnare skulle gå att utse. Med andra ord, debattörerna förstår lite eller inget.

En annan som har förstått och dessutom tröttnat på godhetsvänsterns spektakel och positivhalar-politiker som håller tal för människor som redan har bestämt sig är Nuri Kino. Hans artikel i gårdagens SVD sammanfattar rätt väl vad jag känner inför dessa så kallade ”humanister”. Också, hör och häpna, Gina Dirawi har en hel del att säga om hur illa hon mår över artisteliten. Jag håller sällan med henne, men igår var hon min hjältinna. För sanningen är att också jag mår illa över att vissa artister ser möjligheten att marknadsföra sig själva på bekostnad av en pojke på en strand.

Som vanligt har Göran Greider helt rätt – Vi kan inte ha det så här. Det är dags att se till att avskeda vår regering och det politiska etablissemanget i Sverige via valurnan.
Foto: Karnevalforlag

Jag mår också illa över en godhetsvänster som hela tiden bara vägrar att fatta att vi är så dåligt rustade att vi faktiskt är anti-humanister. Samma rörelse kan inte få in i sina skallar att det inte är godhet att låta folk sitta i tillfälliga boenden och inte ens kunna aktivera sig, än mindre veta om man får stanna eller inte. Det är inte heller humanism att döma folk till utanförskap med inga eller de sämsta jobben alternativt bidragsberoende.

Att som nu miljöpartiet, de 222 akademikerna och i förlängningen också socialdemokraterna kräva att det ska bli än enklare att komma hit, är kontraproduktivt. Ingen människa förtjänar den behandlingen Sverige och dess myndigheter utsätter dem för. Kalla det för vad det är – ren tortyr. Hur illa det än låter i era öron måste vi nog inse två saker.

Det första är att vi inte kan hjälpa hela världen, vi har helt enkelt inte resurserna vad än godhetsrörelsen säger. Det andra att SD har rätt på en punkt, det vore mer effektivt att hjälpa dem där inte här. Jag är fortfarande inte övertygad SD-anhängare, men nog förtjänar alla de etablerade en att bli utvisade ur både Rosenbad och Riksdagen. Det är dags för Stefan Löfven att lämna in sin avskedsansökan. Om inte annat därför att han genuint bryr sig om flyktingarna på riktigt istället för att låtsas enbart för att vinna opinionssiffror.

Regeringspartiernas engagemang i frågan är lika falskt som kattguld. Falska förhoppningar, hopplöshet både på bostads- och arbetsmarknaden samt bidragsberoende är det enda regeringen kan komma med istället för att ge folk en värdig tillvaro
Foto: Wikipedia

Löjesguiden nominerar idag återigen godhetsrörelsen med artist-Sverige och positivhalar-politikerna i spetsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Utan empiriska bevis, med all fakta på handen att det knakar nu och med vetskapen om att ni för en inhuman flyktingpolitik fortsätter ni envetet. Den enda vägens politik innefattar ren tortyr och inhuman behandling för att ni ska få känna er goda. Det om något är mer än väl en anledning till nomineringen. Stefan Löfven har dessutom personligen visat varför landet behöver en ny regering.”