Medborgarna i det här landet som själva har satt dit sina änglavingar har nu visat sig vara moraliskt helt korrupta. Anledningen är den totala förvirring som råder kring det tidigare stödet för två grupper som nu visat sig ha hamnat på kollisionskurs. De jag talar om är naturligtvis kvinnor som fått värja sig för sexuella trakasserier från nytillkomna flyktingar som har gjort att dessa har hamnat blåsväder. Grupper av flyktingar har ju pekats ut och nu måste man från godhetsskvadronerna runt om i Europa välja vem man ska stödja.
Nu är till och med förklaringsmodellerna inne på ad hoc-modeller eftersom de ordinarie har visat sig vara så fel. Visst har man sin maktstruktur som i sann Marxistisk anda visar vem som är underordnad och vem som är ännu mer underordnad. Visst förklarar man övergreppen med att det är de förtrycktas sätt att tala om att de är förtryckta men i förbifarten slänger man i vanlig ordning den andra gruppen under tåget. Feministerna gör det, godhetsapostlarna gör det och snart har kökkenmöddingen fullbordad.
Ibland är det illa dolt men godhetsrörelsens själva grundideal vilar på Marxistisk grund, inget annat. Feminismen vill gärna kalla sig ”frihetlig” men frågan är vem den är fri för, inte för män men knappast för kvinnor heller Foto: ”Karl Marx 001” by John Jabez Edwin Mayall – International Institute of Social History in Amsterdam, Netherlands. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons
För det både olustiga och lustiga beroende på hur man ser det, är att det är kvinnorna som drar det kortare strået och kom ihåg att det är feminister som står för den utförsäljningen. Här gäller det att försvara en tes och då är bondeoffer inte uteslutna. Vem som bär tjockast offerkofta i den Marxistiska identitetstombolan fick vi en ganska handfast lektion i från Kawa Zolfagary i Nöjesguiden för en tid sedan.
Taktiken i det här spelet mellan sidor och intressen skiljer sig lite åt så här tänkte jag göra en liten sammanställning av vad vi hittills har sett. Vi kan börja med relativiseringen av problemen som är den vanligast förekommande varianten i alla artiklar.
Den här taktiken bygger på att göra ett fenomen/problem så allmänt som möjligt. Man vill visa på hur många andra som är involverade i problemet. Det är alltid samma grupper, för feminister vita heterosexuella Europeiska män och godhetsapostlarna tycker sig se rasister i varje cigarettfimp eller lunchmeny de stöter på. Relativiseringen hittar vi i t ex Gudrun Schymans och Linnea Brunos artikel från Metro (unvis.it).
Argumenten känns lätt igen när skribenterna är framme, från feministiskt håll heter det t ex att ”män under alla år har…..” och menar då att fenomenet inte bara går att tillskriva Nordafrikaner eller araber. Den linjen följer t ex följande artikel i DN (unvis.it) var annars. Problemet med argumentationen är att det finns få eller rättare sagt inga dokumenterade fall där 1000 vita heterosexuella män har samlats på flera ställen runt om i Europa för att på olika geografiskt begränsade områden begå massövergrepp mot kvinnor.
Gudrun Schymans linje är glasklar, relativisera genom att påstå saker som inte är sanna så blir historien mindre pinsam och våra faktafel blir mindre påtagliga. Sexuella övergrepp av vita heterosexuella män har skett i grupp i alla tider och är inget nytt. Vilka historiska belägg det finns spelar mindre roll Foto: ”Gudrun Schyman (21859250041)” by Anders Henrikson – a_25_5394. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons
En egen liten underkategori till denna argumentationsmetod är ”vittnesmålet”. Den metoden går ut på att man hittar en person som var där och som så där lägligt har en annan syn på saken än de som borde ha all fakta på bordet nämligen polisen. Denna person kan intyga att allt är fel och alla har missuppfattat allt.
Exemplet ”We Are Sthlm-festival” – en konsert i Kungsträdgården i Stockholm är ett sådant. Polisens bild av unga invandrarkillar som förövarna av sexuella övergrepp ska inte stå oemotsagd. Det blev Martin Eidenstens och Aftonbladets uppgift att stå för förnekandet i följande artikel (unvis.it). Lägg gärna märke till att Martin är fältassistent för att öka hans trovärdighet vilket det inte gör. Det sociala har en historia av att vara allmänt underbe-mannade och riskerar i hasten att begå misstag. Mer om det i GP (Archive-länkad).
Men det finns också betydligt mer direkta metoder som inte är så oskyldiga som de ovan, låt oss gå in i det minerade området ”krossa motståndet”. Det är som sagt inte lika snyggt och fridfullt som det som nämnts ovan utan betydligt mer smutsigt. Man använder här sociala media för att komma åt meningsmotståndare och måltavlor. Kliniskt och snabbt ser man till att likt skolgårdsmobbaren se till att det tilltänkta offret hamnar på knä så snabbt det går.
Ett fall är den tyska tjejen Selina som var en av dem som utsattes för angreppet i Köln under nyårsnatten. Hon gjorde det som tydligen åtminstone en del inom godhetsrörelsen ser som absolut förbjudet, hon klev fram och berättade sin historia. Man kan väl säga att historien blev kort för snart började man helt enkelt verbalt och socialt trakassera henne genom just sociala media. Mer om den historien i Breitbart.
The Hot Potato Logo skulle lika gärna kunna vara logotypen för svenska domstolar som inte riktigt vågar ta i den heta potatis migranters brottslighet utgör. Tyvärr leder detta och blotta hotet om stämpeleffekten från godhetsrörelsen till att personer frias på lite för enkla grunder och de som har kränkts kränks en gång till Foto: Wikimedia Commons
Det mest otäcka i den historien är inte att hon inte bara utsattes för ett karaktärsmord. Videon med hennes intervju las snart upp på bland annat facebook och hittade in i muslimska kretsar kring en person med rätt radikala åsikter. På hans sida påstods att hon ljög, att detta ingick i propagandan mot islam från väst och att hon fick skylla sig själv. Rätt härligt att just när man just har utsatts för ett övergrepp så utsätts man genast för ett nytt med andra ord. Den här gången från personer med rätt ljusskygga åsikter dessutom.
Precis som här finns en beröringsskräck från myndigheterna, ingen vill stämplas som rasist och genast finna att 719.000 ditresta aktivister står och demonstrerar mot ”rasismen”. Man låter hellre bli att åtala och snart har man ett än större problem eftersom dessa människor lär sig att myndigheterna är lamslagna och så har man ju ”aktivisterna” på sin sida förstås. Samma fenomen återfinner vi i Sverige då åtal läggs ner eller domarna blir friande.
Ett sånt fall är våldtäkten i Stockholm vid fåfängan där en av förövarna friades för att hans ”ålder inte gick att fastställa”. Du kan läsa om domen i Aftonbladet. Nej, jag säger inte att han borde ha dömts till varje pris men skälet till den friande domen är i det närmaste skrattretande då en åldersbestämning är enkel att utföra om man vill och vågar. Till och med Migrationsverket genomför och informerar också om genomförandet via sin hemsida nu för tiden.
Att en domstol i det här fallet inte gav sig in i det getingboet beror enbart på berörings-skräcken och rädslan för domen från godhetsrörelsen som snart hade stått på trappan och skrikit om rasism. Att en tjej nu fått sitt liv förstört är inte lika viktigt. Domen andas egentligen ”vi vågar inte ta i den här heta potatisen så vi gör det som är politiskt acceptabelt” snarare än juridiska överväganden. Det hela hade nämligen kunnat vara så enkelt, men nu blev det istället så svårt. Allt därför att modet inte fanns.
Noel Coward var kanske inte feg även om hans efternamn faktiskt betyder ”feg”. Däremot gör svenska domstolar i fallet våldtäkten i fåfängan det lätt för sig när man vill slippa ett rättsfall med TNT inbakat. Att man gör sig till ynkryggar är en annan sak. Foto: Wikimedia Commons
Det blir ju så när man har en rörelse som denna där den politiska förvirringen är total. Offer blir förövare och snart har de blivit offer igen. De som borde dömas för brott går fria därför att ingen vågar stå upp mot den dumhet som uppvisas. Men det är faktiskt fler som blir offer än de tjejer vi har talat om hittills. Självaste polisen har ju de senaste dagarna hamnat i blåsväder och delvis av egen förskyllan men också därför att just denna ”goda” rörelse har bestämt sig för att hindra dem från att uträtta sitt jobb.
Den egna förskyllan går att sammanfatta i två ord – Dan Eliasson. Hans karriär har gått spikrakt men den har också gått genom att vara socialdemokrat vilket idag är en merit när man vill göra karriär i det offentliga. Anledningen är enkel, sossarna håller på att genompolitisera tjänstemannakåren med partitrogna för att få en lättledd administration. Denna motverkar dessutom allt vad statskupper heter om gud förbjude någon skulle få för sig att rösta bort guds gåva till det svenska folket.
Dan Eliassons karriär har tagit honom till poster som statssekreterare på justitiedeparte-mentet så kattskit är det inte, CV hittar du i Dagens Juridik. Som partitrogen har han tydligen också sett det som sin främsta uppgift att censurera vissa fakta i målet för att inte ”understödja främlingsfientliga krafter” vilket är bullshitiska för att inte mata SD med fakta. Resultatet blev alltså mörkande av uppgifter och bara av den anledningen borde han avgå vilket också har krävts som följande artikel i SVD (unvis.it) kunde berätta om.
Godhet vs. ondska igen alltså, den enda frågan som återstår är vem som egentligen är ond. För mig är det ingen tvekan, Dan Eliasson måste avgå! Inget annat är acceptabelt i en demokrati. Det har med rätta väckt stor uppståndelse också utomlands därför att händelsen är så pass anmärkningsvärd att man måste fråga sig hur djupt denna partipolitiskt grundade korruptionen egentligen får lov att sträcka sig. Här ett utländskt smakprov från engelskspråkiga Daily Mail.
Att Dan Eliasson borde avgå är en sak, att han kommer att göra det en annan. Kom ihåg, han har mäktiga vänner inom die Partei och är själv en del av detta då han har varit statssekreterare åt gamla justitieministern. Det är så man håller ihop i den svenska socialdemokratin Foto: Youtube
En sammanfattning av det vi har läst är alltså att det är en moraliskt korrupt rörelse, inte en godhetens. När man tvingas välja mellan olika gruppers lidande slänger man mer än gärna de som redan har lidit under tåget. Man har en strikt ordning utifrån Marxistiska idéer om vem som är svagare och vem som inte är det som i sin tur leder till lidande för de grupper man säger sig värna.
Man drar sig till och med inte för att se till att installera välvilliga tjänstemän för att tillse att ”rätt bild” förmedlas till allmänheten och att misshaglig fakta slängs i papperstuggen. Domstolar lägger ner ärenden med minst sagt grumliga motiveringar som för att dubblera övergreppen på de som har drabbats. Sammanfattningsvis är det alltså med den nuvarande situationen och allt det som har hänt tveksamt om man kan kalla Sverige en rättsstat. Det är där vi har hamnat och långsamt går saker och ting åt fel håll.
Löjesguiden nominerar idag godhetsrörelsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Godhet, vilken godhet? Det som ser ut som detta är ju i själva verket något helt annat på grund av en minst sagt upp och nervänd verklighetsuppfattning! Det gör er i vanlig ordning till högpotenta kandidater till priset.” Mer om godhetens genomklappning kan man läsa om i den utmärkta bloggen Fnordspotting.
Löjesguiden 
