Den missriktade omtanken

Enligt Per Albin Hansson skulle det offentliga samhället vara liktydigt med ”det goda samhället”. Men hur lever dagens politiker egentligen upp till de stolta paroller som en gång byggde välfärden? Hur väl lever systemet upp till något så förpliktigande som ”det goda samhället”? Tyvärr är det ömsom vin, ömsom vatten. För det är tyvärr långt ifrån alltid som samhället är just det ”goda samhället”.

Ibland finns helt enkelt inte resurserna, ibland är det som om man medvetet drog allt i långbänk för att slippa kostnaderna (Sydöstran; Archive). Det jag talar om är kommuner som vägrar att betala för det de har en lagstadgad skyldighet att tillhandahålla, som t ex service och vård åt äldre eller handikappade. Resultatet kan bli som för stackars Stefan i artikeln, en ren Kafka-lik situation där man i stort sett är helt utelämnad åt andra krafter än de egna. Byråkrati och snålhet i en häxblandning som till sist lämnar den enskilde rättslös.

Soppan det offentliga skapar är ibland monumental, men också präglad av snålhet. De som har betalat för att kunna försäkra sig om trygghet ställs utan. Har man däremot inte betalat en spänn i skatt finns det däremot pengar (Aftonbladet; Archive). Exempel på att det finns kostnader och kostnader. Vissa tar man, andra tar man inte i med tång. Selektionsförmågan tycks total och det är snart kostnader som inte bara svider utan som också skaver i folks rättsmedvetande.

SoppaDet offentliga präglas allt som oftast av en enda soppa. Kvar blir bara kostnaden och förstörda skatteresurser. Foto: By Unknown or not provided – U.S. National Archives and Records Administration, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17201694

Det värsta är just att det är de som står för kostnaderna som tycks dra det kortaste strået. Ett faktum som undergräver betalningsviljan och som så småningom kommer att luckra upp välfärden om det får gå för långt. Välfärden som vi känner den, kan vara ett minne blott om folk känner att de inte får något för sina pengar helt enkelt. Högre och högre skatter borde följas av högre och högre omtanke om hur pengarna används och en större omtanke om den som betalar dvs skattebetalarna. Istället tycks det vara tvärtom.

När man till och med går så långt som Vänsterpartiet och ser till att också de som vistas här illegalt (Norrbottens Kuriren; Archive) får ta del, har någon anständighetsgräns passerats. Det offentliga tillhör medborgaren, inte Vänsterpartiets ”nu-ska-vi-köpa-röster-kommando”. Den som betalar är också den som bestämmer och den som ska kunna ta del av sina pengar, så enkelt är det.

Men den ofantliga sektorn begår fler övergrepp. Vad sägs om lagbrott (GP; Archive) som alla andra än det offentliga skulle fått straff för. När stat eller kommun medvetet eller omedvetet blir indragen i väldigt tveksamma, kanske rent av ljusskygg verksamhet, är något ruttet i konungariket Sverige. I det här exemplet är det Göteborgs kommun som har gjort bort sig och det borde inte ha varit så svårt att dubbelkolla innan man ingår avtal. Svartbygge som det rör sig om är trots allt ett rätt grovt brott.

Ett annat fenomen offentliga pengar bidrar till, är undanträngningseffekterna som uppstår när man skattesubventionerar kostnader för arbetskraft. Skattefinansierade arbeten (Arbetet; Archive) har varit en grundbult i svensk ekonomi sedan 1930-talet. Under hela perioden har diskussionens vågor gått höga, subventionerade jobb tränger undan ”riktiga”. Anledningen är att subventionerade jobb är billigare. Det finns inget incitament att anställa en person med full lön när man kan komma undan med lägre kostnad.

Shall we let him get away with it. Let's go everybody - Keep `em firingNär det offentliga subventionerar löner finns ingen anledning att anställa andra till fullt pris. Det skapar en undanträngningseffekt och både det offentliga och det privata kommer undan med ren lönedumpning Foto: Wikimedia Commons

Istället blir åtgärden ett nollsummespel där grupper som har extra svårt att få in en fot på arbetsmarknaden går från skattesubventionerade jobb till nya. Vad som var tänkt som en tillfällig lösning, börjar alltmer likna en permanent. Inga nya jobb skapas utan istället är hela idén bara en kostnadsdumpning som både det privata och det offentliga använder för att sänka sina kostnader. Den enskilde arbetslöse är som vanligt den stora förloraren eftersom jobben är tillfälliga och oftast inte ens leder till riktiga jobb.

Metoden används dessutom flitigt för att putsa till statistiken. Ingen sida är här sämre eller bättre, alla är lika goda kålsupare. Anledningen är att ingen får ökat väljarstöd av ökade arbetslöshetssiffror. Att gömma undan folk i åtgärder för att undvika väljarnas vrede, har blivit en nationalsport. Det lär inte heller bli en hit bland väljarna att säga sanningen. Sverige skapar inte längre nya jobb, vi går kräftgång. Allt vi tycks kunna svara med är skattefinansierade jobb varav en del av den tveksamma (SVT; Archive) sorten.

Från finansdepartement till de olika underliggande departementen, finansen är ju ett mycket tongivande departement med en mäktig minister, går ständiga dekret ut om att göra något åt kostnaderna. Men också att ”fixa till statistiken” är en populär sport. Öppet och ärligt redovisade siffror över arbetslösheten lär som sagt inte bli en valvinnare, här är goda råd dyra. Stora summor satsas alltså på att gömma undan Sveriges dåliga samvete istället för att se till att hjulen kommer i rullning.

På område efter område rullar alltså pengarna i en strid ström till ibland rent ohälsosamt korkade saker. Gustav Möller  gamla valspråk (Socialdemokraterna; Archive) om att ”Varje förslösad skattekrona, är en stöld av folket” (borde det inte heta ”från folket”?) är som bortblåst. Det mest ironiska är dock att det parti som en gång myntade uttrycket nu själva är de som står för ett gigantiskt slöseri.

SpargrisSvenska skattepengar slösas bort och det bästa sättet att beskriva många projekt är ren penningförstörelse. Sänkt skatt och minskad offentlig sektor borde vara en självklarhet men är det inte i dagens Sverige. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag regeringen men främst Socialdemokraterna till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Världens högsta skatt men också världens mest missriktade hushållning med pengarna är ett faktum. När det offentliga är framme fortsätter pengarna att rulla. Två partier, V och Mp, tycks också ha missuppfattat vad pengarna ska gå till. De som aldrig har betalat ska ha allt, de som däremot har betalat får allt mindre. Det gör er allihop till goda kandidater till priset”

Någon annan betalar!

Jag vill ha många saker i livet, jag är lite av en prylgalning som är lite för intresserad av för många saker. Mitt musiklyssnande gör att jag vill ha en bra stereo, jag är intresserad av fotografering och vill ha en dyrare kamera och så vidare. Det vore ibland rätt bekvämt om någon annan betalade för mina excesser och det kan ju verka penningbesparande för mig, men det är inte fullt lika bekvämt för någon annan som ska betala för kalaset.

En del av vår välfärd bygger ju på bidrag som en möjlighet att akut kunna lösa en persons eller en grupps ekonomiska trångmål. Jag tycker själv det är bra, men jag börjar samtidigt bli allt mer tveksam. För sakta har bidrag förvandlats från att ha varit en temporär lösning, till att bli en permanent. Från början var ju bidrag tänkt att vara just en temporär lösning, men i takt med att jobben inte längre växer på trän och arbetsgivarna blir alltmer selektiva, blir också bidragen allt mer permanentade. En utveckling som måste brytas kort och gott.

DäcksbyteAtt inse att man inte kan möta något dåligt med att upprepa samma misstag är något vi måste lära oss som nation. Byte innebär inte alltid något sämre, tvärtom är det sämre att lunka på som förut. Svensk vänster har misslyckats med integration, jobbskapande och istället är det enda svaret som kvarstår ”mer bidrag”. Låt oss byta den hackande skivan nu. Foto: By Foto: Stefan Brending, Lizenz: Creative Commons by-sa-3.0 de, CC BY-SA 3.0 de, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=28482845

Särskilt vänsterregeringar har sett till den saken. Man tycks resonera att ju fler bidrag som skapas, desto mer ges illusionen av en rörelse som bryr sig. Desto mer man misslyckas med jobbskapandet, ser man till att skyffla undan de som blir offren i både bidrag, förtidspension och meningslösa åtgärder. Vem kan rösta på någon som lovar neddragna bidrag om man är beroende av bidrag? Svensk vänster har skaffat sig ett maktmedel som heter duga därför att människor inte har några alternativ.

Man ska dock inte bara skylla på svensk vänster även om just de håller något av rekord i grenen ”göm undan i statistiken”. För vem kan glömma Reinfeldts Fas 3?

Sanningen är ju dock att just svensk vänster inklusive alla regeringens partier inte ger ett råttärsle för medborgaren. Har du fel kön kan du drabbas (Aftonbladet; Archive) av samarbetsregeringens förbannelse, åtminstone om Vänsterpartiet får sin vilja igenom. Men det kan ju bli värre än så, det är ju det vi har lärt oss under 1,5 år med Löfven. Man kan t ex låtsas att lägga förslag (Expressen; Archive) som ser ut som om de är ”kraftfulla” när de i själva verket är det rakt motsatta (Dagens Infrastruktur).

Men vore regeringen Löfven den den är utan ytterligare gigantiska misslyckanden? Nej, naturligtvis inte! Regeringen ärvde ju reformen om jobblotsar till Arbetsförmedlingen från regeringen Reinfeldt. Redan när man tog över borde man nog ha skrotat hela det projektet. Projektet las ut på företag (Expressen) och nu visar det sig att just Lotsföretagen har mjölkat staten på stora belopp. Då är det ingen inom Vänsterpartiet som skriker om ”omoral”. Det handlar ju trots allt om att slösa pengarna på ”rätt sak” som t ex arbetslösa.

BetalaAtt slentrianmässigt bara betala kan ju framstå som både ”solidariskt” och gott. Men faktum är att det hjälper inte ett samhälle i det långa loppet att fortsätta den politiken, det hjälper inte heller den enskilde som snart inte har några alternativ till bidragen. Foto: Wikimedia Commons

Nej, jag har inget emot att arbetslösa hjälps men det är en defensiv åtgärd som många gånger bara ser till att hålla näsan ovanför vattnet. Få jobb skapas knappast av att man betalar ut a-kassa, de som däremot beskylldes för ”girighet” och för att bedriva ”rövar-kapitalism” har faktiskt sett till just detta. De har kortat vårdköer, för det mesta sett till att höja kvalitén i vården och som sagt skapat jobb. Hela Vänsterpartiets retorik (DN; Archive) vilade alltså på felaktiga premisser i förra valrörelsen.

Arbetsförmedlingen och öda pengar, när vi ändå är inne på den biten. Hur dålig (LT) får en organisation bli innan man själva från statsmakten inser att något måste göras? Hur många ska uppmärksamma (Altinget) samma problem innan statsmakten börjar lyssna? Hur många missade chanser har samhället råd med där ansvaret vilar tungt på just arbetsförmedlingen (SVD Näringsliv; Archive)? Om du jobbar inom AF vill jag be om ursäkt, det är inte dig jag skäller på utan de som håller i trådarna dvs politikerna!

För det lite märkliga med samhällets resurser dvs pengar och politikerna å andra sidan, är att vissa saker som är nödvändiga bara plötsligt försvinner (DN; Archive) som den till pensionärerna utlovade skattesänkningen. Då blev det plötsligt bråda dagar då 200 000 personer plötsligt blev utan den sänkning som hade utlovats från regeringen. (Aftonbladet; Archive) det begav sig lät det annorlunda. I andra frågor finns ingen gräns för hur mycket kostnaden (GP; Archive) får ligga på.

Återigen gäller alltså åter en lite selektiv förmåga att skilja på slöseri och slöseri. Visserligen är det ena exemplet ovan en inbesparing på statskassan och ett slöseri på den kommunala kassan i Göteborg, jämförelsen haltar alltså lite. Men den är relevant på det sättet att det är offentliga utgifter och ger på handen att det är okej att rulla hatt med skattebetalarnas pengar, bara de går till ”rätt” sak. Svensk vänster har alltså en lite ambivalent syn på slöseri och slöseri där en viss skillnad tycks skönjas.

SlöseriDet talas ofta inom svensk vänster, särskilt miljöpartiet, om slöseriet med naturresurserna. Ingen däremot inom svensk vänster talar någonsin om slöseriet med de gemensamma resurserna i form av skattepengar. Kanske beror det på att man den vägen lätt köper sig röster från desperata människor som tacksamt tar emot håvorna utan att ha alternativ i form av jobb Foto: CC BY 1.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=168816

Den svenska vänsterns syn på skattepengar är som sagt rätt skruvad och den blir egentligen än mer förvriden. Min syn är att pengarna är dina och mina för staten att förvalta till det majoriteten inklusive jag själv anser vara till störst samhällsnytta. Pengarna ska gå till samhällsinvesteringar, vård, skola och omsorg. Svensk vänster däremot ser inget mitt eller ditt utan bara ”vårt”. Läs följande citat:

”Det är rätt magstarkt att en Allians som vill skänka bort sex miljarder av våra pengar – lika mycket som man i ett första steg vill dra in på försämringar för de arbetslösa – till dem med stora förmögenheter, talar om skattesänkningar för lågavlönade.”

Orden är Ali Esbatis (V) och yttrade på hans blogg. Vad menar han, ”av våra pengar”? Det är mina och dina pengar som politikerna förvaltar på lån inget annat! Jag betalar dessa därför att jag förväntar mig något i gengäld. Den tanken skapar lojalitet med det nuvarande systemet, att alla får ta del av det också vi som betalar. Det är däremot den gryende misstanken om att personer som Esbati alltmer ser möjligheten att betala till alla andra utom de som har stått för inbetalningarna som undergräver samma system.

Det är också hans inställning till pengarna som sådana som retar mig. Vadå ”våra pengar”? Detta är mina och dina pengar, inget annat. Staten ska under inga som helst omständigheter se något som ”sitt”, kom ihåg portalparagrafen i grundlagen som säger ”All offentlig makt utgår från folket”. Här får man känslan av att Esbati och V håller på att omvärdera den synen till att lyda ”all offentlig makt utgår från svensk vänster”.

Napoleon BonnaparteFler än svensk vänster har blivit bitna av makt genom historien. Den berusar och korrumperar ju som bekant. Nu måste nog svensken sätta ner foten och tala om att han/hon/hen (ironi!) förväntar sig bättre och annorlunda eftersom svaren på landets utmaningar inte längre duger Foto: Wikimedia Commons

Det är först nu när den ideologiska krutröken har lagt sig och allt ska summeras som den verkliga sanningen börjar dyka upp. Tillväxten blev till en kostnadsökning (GP; Archive) som kommer att spränga många budgetvallar framöver. Så bra då att det kan anställas än mer byråkrater på Försäkringskassan som måste administrera alla bidrag som nu ska börja betalas ut till alla nytillkomna. Det blir ju tillväxt av det.

Men tyvärr också kostnadsökningar och det är personer som Esbati skyldiga till, för det var ju de som skrek högst om att alla skulle komma hit som får ta på sig skulden för just kostnadsökningarna. Detta dessutom till människor som ännu inte har bidragit med en enda krona till det gemensamma. De har istället för flöten blivit sänken, inte för egen hand de vill säkert jobba, men på grund av att alla ska ta del av välfärdssystemet utan begränsningar.

När de som jobbar och därmed bidrar upptäcker detta vill jag inte befinna mig i vänsterns skor. Historiens dom lär tyvärr bli alltför hård för det. När människor upptäcker att de betalar åt andra, men blir utan själva lär nog omdömena bli just hårda. Istället borde alltså all kraft riktas mot att skapa jobb istället för att fösa in folk i bidragsberoende. Så hur ser det ut i den grenen? Jo tack, det ser ut som det brukar i svensk vänsters värld dvs här byggs Potemkin-kulisser som aldrig förr och återigen är det någon annan som betalar.

Jobb Malmö får utgöra mitt exempel men det finns fler från hela landet. Projektet inleddes som ett sätt att få ut funktionshindrade på arbetsmarknaden eftersom denna grupp var svåra att anställa. Ett vällovligt syfte alltså. I skenet av att kostnaderna för stadens utgifter till bidrag som redan 2014 närmade sig svindlande en miljard, tvangs staden till en skattehöjning (SR Malmöhus) men också ett omtänkande vad gällde bidragen. Plötsligt var inte projektet längre till för handikappade utan för nytillkomna.

HandikappadFrån att ha haft ett trevligt projekt för att få ut handikappade på arbetsmarknaden, gick projektet Jobb Malmö till att bli en förbudsskylt istället för en påbudsskylt. Rött ljus för handikappade, grönt för invandrare och inget ont i det. Problemet var bara att man vill ”städa undan” i bidragsberoendet och se till att snygga till statistiken Foto: Wikimedia Commons

Tanken var att man skulle aktivera istället för att passivisera dvs man skulle se till att folk gick från försörjningsbidrag till jobb. Tiden man skulle få ingå i projektet ändrades också från två år till ett. Det hela låter ju jättebra om det inte var för en liten baktanke som kom som en extra glasyr på tårtan. När de deltagande hade deltagit i ett år hade de också kvalificerat sig till A-kassa. Därmed var de arbetslösa statsbudgetens utgift istället för kommunens.

Kommunen vann två saker på rockaden. Dels sparade man pengar som annars blödde ut som försörjningsbidrag och dels putsade man på statistiken genom att ”gömma” de arbetslösa som under det här året räknades som ”sysselsatta”. Snyggt och prydligt med andra ord, men ett enda stort trollande och tricksande med siffror och kostnader för att den kritiske medborgaren inte i alltför hög grad ska ifrågasätta vad politiker till vänster egentligen gör med våra skattemedel.

Det är i vanlig ordning vi måste inse att vi inte kan ha en rörelse som mer eller mindre prenumererar på makten vid silverfaten längre. Så fort de bjuds in ställs det till med kalas på håvorna som ingen eller få har godkänt. Att gräva i det lär inte bli lättare med en passiv journalistkår, zombifierad väljarkår som röstar likadant som förut och kallar det ”övertygelse” eller vänsterpolitiker som dribblar med siffrorna för att förvirra och försvåra. Dags att vakna svensk, det är trots allt dina pengar det handlar om.

guldtackaSverige står inför många utmaningar som alla kommer att kosta pengar. Stora investeringar i det som ska skapa jobb, utbildning och arbetsträning för att nämna några områden. Att då slösa pengar i onödan på projekt som Projekt Malmö är utmanande. Foto: By Ausecure – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45558026

Löjesguiden nominerar idag svensk vänster, från Socialdemokraterna till KPML(r), till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Bidrag passiviserar – den sanningen tror jag delar av svensk vänster också ser. Därför måste lösningen bli temporär dvs tidsbegränsas och också ses till att dras ner till ett absolut minimum då alltför många andra nödvändiga investeringar knackar på dörren.

Istället tycks debatten och framför allt åtgärderna gå mot en helt annan utveckling. Här tricksas och trollas med skattebetalarnas pengar, allt därför att misslyckandet är totalt. För många som inte kommer att få jobb vare sig nu eller i framtiden, är ett av grundproblemen. Substitutet bidrag blir på det sättet institutionaliserat och snart regel snarare än undantag. Det gör er till ohotade kandidater till priset.”