Den uteblivna ilskan

Ilska är den där känslan som sätter sig i form av både magont och ett huvud som vill sprängas inifrån. Känslan är både en naturlig reaktion på något som gör en just ilsken, men också något som lämnar en tom i efterhand. Själv känner jag mig snarare tom och lite förvånad, men knappast skadeglad eller nöjd över onsdagens händelseförlopp. För det som har hänt är på något sätt en svensk tragedi, eller är det en parodi?.

Det var ju igår som Mona Sahlin avgick som den med ansvaret att samordna landets strategi mot våldsbejakande extremism. Kritiken har funnits där hela tiden, hennes jobb har innefattat rätt svåra avväganden men också dåliga slutsatser. För visst har hon haft fel, flera gånger om faktiskt, men det finns fortfarande ingen anledning att hata henne för att hon hade det. Istället bör man ju som alltid föra ett samtal med argument som grund. Den eran borde ha tagit sin början igår när meddelandet om avgången kom.

För när hon nu åter har ertappats med fingrarna i syltburken är det som om gamla försyndelser kommer i dagen igen, allt går igen. ”Mona är ingen fifflare” sa hon själv en gång när Toblerone-gate fällde henne, nu visar gårdagens avslöjande (Expressen; Archive) att åtminstone i nuläget är hon just detta. Skatt och arbetsgivaravgifter ska naturligtvis betalas av de som är skyldiga är göra så. Här betalar hon först sedan Expressen har väckt frågan.

Att hon dessutom gör samma dumma misstag dubbelt (Expressen; Archive) upp är anmärkningsvärt. Falskt intygande är en brottslig handling, inget snack om den saken. Att göra det är åtalbart, inget snack om det heller. Vad det borde bli snack om är hur det kan komma sig att man gör ett misstag och sen ett till. Fortfarande kan jag inte känna den där ilskan, istället känner jag mig fortfarande tom. Frågorna om hur man kan begå misstagen är en sak, men varför gör man det två gånger om? Varför upprepar hon historien igen?

Mona Sahlin är som en körrepetition, hon upprepar samma stycke igen och igen. Det är något av en tragedi att konstatera att hon nu har gjort samma sak igen som om inget har gått in. Repetitionen är nog mest som inför ett rekviem där de ”avlidna” är både Sahlin och Socialdemokratin Foto: Soyer – Repetition dans la sacrestie avant la messe – Wikimedia Commons

Istället för ilskan kommer eftertanken. Exemplet visar ju att alla djur är lika, vissa är mer lika än andra djur. Det visar också hur socialism i vardagen inte fungerar, folk är giriga av naturen. Eller förlåt mig, egoistiska kanske det borde vara. Det spelar liksom ingen roll hur mycket solidaritet man krystar ur sig, i slutet av dagen är dessa människor precis lika själviska som alla andra. De tänker på sig, sina barn, sina nära och kära och kanske också sig själva först, främst och alltid.

Socialism är en vacker tanke, det medger jag. Men den är idealistisk och färgad av den unga naiva synen på saker som närmast går att beskriva som oskyldig. Den är visserligen uppriktig i sitt credo att förändra orättvisor, men är den lika uppriktig när det gäller ärlighet? När teorin inte längre stämmer med verkligheten, uppstår ju moraliska dilemman.

Men det är väl därför den tilltalar just unga så mycket. Idealismen, kampen för rättvisan och att ha ett mål är lockande saker i det tidiga vuxenlivet. Dubbelt smärtsamt då att behöva konstatera att de fina och ädla idealen allt som oftast kolliderar med verkligheten. För faktum är ju att socialism må vara vacker, men den fungerar inte. Här dansar ju gårdagens exempel jitterbugg mitt framför våra ögon.

Socialdemokraterna som ändå förutom föräldrarna då förstås är den organisation som har uppfostrat Mona Sahlin till den hon är, borde också få ta på sig en del ovett av det som nu har inträffat. Om man växer upp i vetskapen om att allt är möjligt, inga gränser finns så finns dom inte heller. Makten har vuxit ihop med människan och alla som inte tycker som makten är en anomali. Det är därför som kollegor som Marita Ulvskog kan kläcka ur sig uttalanden om att all borgarnas maktövertagande kändes som en statskupp.

Det är alltså något djupt onaturligt som bubblar under ytan i Socialdemokraterna. Makten ses som nära nog självklar, allt annat är en avvikelse. Man bygger upp en infrastruktur med tidningar och nickande journalister som välvilligt skriver lismande artiklar och man drar sig inte ens för att politisera ämbetsmannakåren. Att vara partitrogen (Aftonbladet; Archive) ger till och med en extra skjuts i karriären. En fjärdedel av Sveriges befolkning lyfter inte ens på ögonbrynen åt detta faktum. Kanske kommer det att få sin ändring nu.

Är det ett drama? Är det en tragedi? Eller är det rent av en komedi? Dramat kring Sahlin och Socialdemokraterna fortsätter och innehåller det mesta. Vad som är klart är att det vi ser kommer att fläcka båda för lång tid framöver. Foto: Affisch från Shakespears pjäs ”En Midsommarnattsdröm” – Wikimedia Commons

En del av oss reagerar. Förhoppningsvis är det med lugn och sans. Andra blir tvärförbannade dels för att de känner sig blåsta nu när maktens arrogans visar upp sin värsta sida. Men också därför att man så gärna vill fortsätta att tro på sin idealistiska dröm som nu har gått i kras. Det är det enda som återstår efter Mona Sahlins sorti, ilska eller vrede. Ilska över att makthavare inte kan leva som de lär, eller vrede över att en tanke ett ideal nu har spruckit från kant till kant.

För alla som vill fortsätta tro lär det alltså bli ett smärtsamt uppvaknande. Deras dröm har tagit slut, eller åtminstone fått en ordentlig törn. Vi som däremot opponerar oss mot människan eller yrkeskvinnan Mona Sahlin lär ha en hel del skadeglädje att yvas över. Men jag kan som sagt inte känna så. Anledningen är just att folks illusioner nu spricker vilket inte är roligt, men också därför att trots allt klanteri så innebär det en personlig tragedi för henne. Det enda som återstår är fortfarande alla frågor som varför.

För Mona Sahlin återstår en lång ökenvandring. Maktens pris ser tyvärr ut så. Det fungerar så länge man kan hålla locket på, men så fort sanningen uppdagas är priset högt mycket högt. Så gå i frid, men gör mig en sista tjänst. Lär dig något av det här. Att upprepa den värsta farhågan och att därmed infria folks fördomar eller omdömen är inte bra, inte ens smart. Så låt detta bli startskottet på något nytt. Annars är jag rädd att både Mona Sahlin och Socialdemokratin snart tillhör historien som de socialismens dinosaurier de är.

Både Mona Sahlin och Socialdemokraterna är precis som dinosaurier, de tillhör en förgången tid. Skillnaden är att Socialdemokraterna i motsats till T Rex vägrar att lägga sig ner och dö. De lever vidare med all den förvrängda mentalitet som ligger bakom sammanbrottet med Sahlin. Det är ju trots allt de samt hennes föräldrar som har försett henne med hennes värderingar. Foto: By Copyright © 2005 David Monniaux – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=494543

Löjesguiden nominerar idag två kandidater, Mona Sahlin och Socialdemokratiska Arbetarpartiet, till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för Sahlin lyder: ”Det är tragiskt men ändå konsekvent att konstatera att du precis som så många av dina partikamrater inte kan leva som ni lär. Ideal är bra att ha, men bara så länge de är hållbara eller att man själv lever upp till dessa. Det gör snart sagt ingen sosse, inte heller du Mona. Därför är du en frustande kortdistanslöpare redo att springa mot målsnöret.”

För SAP lyder motiveringen: ”Ni kan fortsätta krysta ur er floskler, ni kan envist framhärda era ideal. Allt färre kan, om de inte har skolats till att tro, ens köpa ert budskap längre  så länge ni inte lever upp till samma stolta paroller själva. Ni har visat igen och igen att ni är hyckleriets högborg med den ena mer maktfullkomliga än den andre. I grunden är felet följande, det är alldeles för stort avstånd mellan vad ni säger och hur ni agerar både som parti och som enskilda i partiledningen. Det gör er till högoktaniga kandidater.”

Det hemskaste

Det mest hemska som kan hända, enligt mig, är att vi som vi redan är på god väg att få, finner oss i en situation där vissa kan säga vad som helst men andra inte ens får säga ”kvastskaft” utan att stämplas både som fascister och avfällingar från den rätta tron. En av dem som har tagit sig denna rätt är Foujan Rouzbeh.

Det hemskaste håller redan på att hända, monstret är redan ute. Nu när godhetsapostlarna är ute får vissa säga vad som helst, andra får nöja sig med att tiga Foto: Youtube

Hennes hat, som hon ger uttryck för genom att som på Twitter hylla AFA:s 20-årsjubileum, är per definition inte hat. Hon slår ju underifrån som den underpriviligerade hon är. Läs mer om hennes och andras vurpor på bloggen Motpol. Hon tillhör helt enkelt en grupp som har fått och ger sig själv rätten att få hata lite som man vill samtidigt som andra som inte hatar, sägs göra det. Syftet där är ju att hindra andra från att uttrycka en åsikt som inte stämmer överens med godhetsivrarnas.

Foujan har nu slagit till igen. Den här gången på Twitter igen men med en bild föreställande en polisman med en tattuering som lyder: ”Pro bono publico”. Översatt betyder det ”För allmänhetens bästa”. Till bilden har hon satt texten ”Ni vet hur tattuerare brukar öva på grisskinn?” där anspelningen ligger på ”gris” som synonym till ”polis” fast mer nedsättande. Med andra ord ett rätt smaklöst tilltag som så många andra innan henne har gjort i samma rörelse som menar att de är så goda. Goda? Ni vet inte vad ordet betyder! Det har om inte annat Foujan bevisat. Bloggen Fnordspotting har också skrivit om hennes meningsutbyte angående Bertil Torekull.

Bilden som nu ska göra Foujan till en godhetshjältinna på Twitter las upp i dagarna. Den visar som ni ser en oskyldig bild med en inte lika oskyldig text tillagd under Foto: Facebook

Löjesguiden nominerar idag Foujan Rouzbeh till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Du har fattat hela grejen. Ditt hat är de godas hat, men andras hat är fult och fegt. Du får hata hur mycket som helst, till och med komma med nedsättande kommentarer och osakliga inlägg som det om AFA, andra stämplar du som anhängare av Breiviks manifest utifrån inga bevis alls. En måttstock för dig, en annan för mig. För mig som inte är en anhängare av Breivik gäller dock en regel: Hat är hat! Den borde gälla dig också Foujan.”

När Hat Blir Fint

När hat blir fint får man inte kritisera det. När hat blir rumsrent mot vissa, är det bara andra som får använda den. Så tycks vissa hattifnattar resonera, sanningen är att inget hat är okej men det går dessa vissa förbi. Det är den tydliga läxan vi kan lära oss av de senaste dagarnas något förvirrade och inte minst fascistoida debatt från vissa håll. Det började med pride-gate i Falun där en viss osedvanligt osmaklig banderoll såg dagens ljus. Denna banderoll fångade några extra ögon och höjde ett antal ögonbryn, den fick helt enkelt vissa att reagera och det med all rätt.

Den beryktade banderollen Foto: Tommy Hanssons Blogg

Trots de goda intentionerna och de någorlunda sansade tongångarna i debatten ifrån de som kritiserade, var detta kanske det sista de borde ha gjort. Att kritisera är förbehållet dessa vissa få, men inte andra. Särskilt inte om de enligt postmodernt tänkande är en del av förtryckarapparaten och den stackarn som hatar bara en del av en utsatt och stigmatiserad grupp. Så det fina hatet skulle hållas fint, även om det var ofint. Dags för stormtrupperna med andra ord. För trots att vi har åsiktsfrihet och yttrandefrihet är det ju bara vissa som åtnjuter denna ynnest. Allt i enlighet med de galenskaper som kallas postmoderna teorier som så många inom svensk vänster har anammat för att kunna utöva fint och rättfärdigt hat och samtidigt stoppa andra från att yttra sig. Nu hade alltså pride-rörelsen blivit indragen i denna kökkenmödding.

Tidningen DT (Dalarnas Tidningar) kunde snart avslöja att SSU Dalarna med sin distriktsordförande (!) hade kastat sig in i debatten. Sofie Eriksson ville med sitt inlägg inte kritisera de som hade skrivit banderollen, hon ville inte heller rikta kritik mot Prides ledning för flathet eller för den delen slå ett slag för att hat bör hållas utanför debatten – Nej, hon ville kritisera LUF (Liberala Ungdomsförbundet; Folkpartiets ungdomsförbund) för att de hade valt att publicera den smaklösa bilden. Hon anklagar dem för att smutskasta hela pride och menar att publiceringen inte ”Står upp för allas lika värde”. Snälla Sofie, det är ju just det publiceringen gör.

Genom att visa hur smaklös och låg argumenteringen är från vissa håll, visar man också att det finns människor till och med inom pride som INTE står för allas lika värde. Man pekar med bilden också på vikten av att alla andra som står för allt annat än det som bilden visar, måste stå upp för just allas lika värde. Kom ihåg att även människor som har röstat på SD eller borgerligheten är människor, ett faktum banderollskaparna tydligen inte tyckte.

Sofie Eriksson försvarade det oförsvarliga Foto: DT

Pride är inte i stort ett hemvist för hatet, det förstår jag också. Där finns människor som också dom tror på allas lika värde, men det är inte dem vi pratar om. De vi pratar om är de som försöker att förringa, sopa under mattan och som vill få oss att tro att det som har hänt i själva verket aldrig har hänt trots att det har har det. För trots alla goda intentioner, har det nästlat sig in företeelser som inte är okej också i dessa led vad du än försöker att försvara det med Sofie. Tyvärr är detta inte det enda tecknet på att inskränktheten och hatet har nått också Pride.

Nästa exempel och med vilken flathet ledningen för arrangemanget uppvisar, inträffade i det stora huvudtåget i Stockholm.
I tåget gick en rad organisationer för att visa sitt stöd, en av dessa var den judiska församlingen i Stockholm. Buropen och busvisslingarna som mötte dem talade sitt tydliga språk, twitterströmmen också den. Anledningen till tilltaget var vissas koppling mellan judar, staten Israel och denna stats krig på Gaza-remsan mot palestinierna och deras ledning inom Hamas. En koppling som tyvärr är fullständigt bisarr då alla judar inte ställer sig bakom Israels agerande, men vad gör det när det fina hatet ska ventileras. Twitterinläggen och en arg replik (vem har inte rätt att bli det efter ett sånt påhopp!) finns att läsa på bloggen ”Sverige är inte världens navel”. Lägg särskilt märke till att en av tillskyndarna av försvaret för handlingen, är ingen mindre än ”komikern” Martin Soneby. Man kan också läsa om hatet som mötte judarna i SVD:s artikel om påhoppet.

Martin Soneby – Talesperson för antisemitism?

Fast tyvärr är exemplen fler än så. Enskilda eller enstaka organisationer har i Prides namn under årens lopp begått en del andra övertramp. Vem kan förbise organisationen Ofogs försök att 2012 försöka utestänga poliser och militärer från att gå i paraden utan att ledningen återigen reagerade. I nättidningen Sourze kan man läsa om händelsen. Så jag är ledsen Sofie, men taket är inte alltid så högt ens i Prides organisation, en rörelse som vill framhäva att de står för tolerans och kärlek men som alltså i sina delar står för något annat. Och nu har det alltså hänt igen, den här gången är det lika ookej som då men inget tycks hända. Istället lägrar sig tystnaden och den interna kritiken mot delar av den egna rörelsen (LÄS: ABSOLUT INTE ALLA) där en rejäl debatt skulle behövas efter det inträffade. En debatt som alltså istället lyser med sin frånvaro.

Löjesguiden vill härmed nominera SSU Dalarna, Pride och Martin Soneby till nomineringarna till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för SSU lyder: ”För er envisa kamp för det ”goda” hatet där ni har försvarat det oförsvarbara. Demokrati tycks för er vara en rätt för vissa att säga vad de vill, medan andra inte ska säga någonting alls.”. Motiveringen för Pride lyder: ”Er oförmåga att markera är talande. Det är bättre att ha vänner som väcker uppmärksamhet och vinner tidningsrubriker, än att ha vänner som håller sig till schysta spelregler för alla men aldrig skapar kontroverser. Ni har därför gjort er till en organisation som delvis har legitimerat det oförsvarliga hat som finns därute. Motiveringen för Martin Soneby lyder: ”För dina nedsättande och hatiska twittermeddelanden är du ett föredöme för all typ av hat och ringaktning. Allt från Israel, judar och artisten Timbuktu, som av dig kallats ”bög”, får sig en skopa av det fina och rättfärdiga hatet. Du har därmed blivit en talesman för just detta ”fina” hat som inte alltid är så roligt som din konstiga konstiga infall antyder.”

Andra bloggar där man med fördel kan läsa mer om Banderoll-gate:

Susanna Varis skriver om den skeva bild som ligger bakom

Bloggen Frihetssmedjan skriver om det demokratiska problemet med påhoppet.

Hoforsbloggen tar också den föredömligt upp diskussionstråden till varför tilltaget är ett problem.