Ååååh dessa fantastiska undanflykter

När vanliga medborgare eller människor med fel åsikter skiter i det blå skåpet brukar det vankas offentlig smörj. Det var ju bland annat det som Marcus Birro fick smaka (SVT; Archive) på efter sin berömda krönika (Expressen; Archive). Här fanns inget utrymme för ursäkter eller förstående så till sist fick han ju till och med sparken från Expressen och gick samtidigt igenom en uppslitande skilsmässa.

Men så har vi den andra kategorin, de som glider fram på en räkmacka i tillvaron. De får allt serverat, har öppna dörrar till allt och behöver inte ens ha goda intentioner utan när de beslås med felsteg finns alltid en liten fiffig förklaring för att komma ur rävsaxen. Mehmet Kaplan är en av dessa teflonpolitiker som med garanterad non-stick yta gör allt för att göra bort sig igen och igen. Den senaste turen handlar om en middag (SVT; Archive) han har varit med vid.

De Grå Vargarna är den Turkiska organisationen som befinner sig så långt ut åt höger att de flesta av oss skulle börja bli lite rädda, men inte Kaplan. De är anklagade för att ha dödat 694 personer mellan 1974 och 1980 i både Turkiet och Europa. Flera av dessa var vänstermänniskor, Kurder och Armenier. Organisationen är följdriktigt terrorstämplad (Wikipedia) av den Turkiska statsmakten.

Det gäller att ha en redan etablerad maktställning om man ertappas med det oförsvarbara. Man måste också säga de rätta sakerna, gärna lite triggerord som ”feminist”, ”demokrat” för att lugna känslorna och samtidigt säga ”Han är av den rätta tron” Foto: Av unknown Artist (13. Cent.) – Fresco at the cloister Sacro Speco, Image from the German Wikipedia which is/was located here., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=64027

Nej, jag sympatiserar inte med vänsteridéer men deras rätt att få verka och rätten att slippa bli mördade för sin åsikt, är en av hörnstenarna i demokrati. Vill man bekämpa idéer, ideologier eller förslag gör man det med ord, inget annat. Att en svensk minister sitter vid samma bord som de här personerna är minst sagt stötande, för att inte tala om klumpigt. Genom sin närvaro skänker han ju faktiskt legitimitet åt en organisation som borde fördömas på skarpaste möjliga sätt.

Vid samma bord som Kaplan satt vid, fanns också personer med kopplingar till Millî Görüs (Wikipedia). Ett politiskt-religiöst parti vars främsta mål är att återupprätta muslimska moraliska värderingar både i Turkiet och bland anhängare i Europa. De har anklagats för att vara jihadister. Återigen kommer misstanken tillbaka och riktas mot Kaplan, är han smyg-jihadist och islamist? Tanken föresvävar fler än mig som t ex Mohamed Omar vars blogginlägg du hittar länken till här under.

Mehmet Kaplan – ett islamistiskt troll i Sveriges regering?

Ytterligare en person som var närvarande vid det numer så berömda bordet, var Barbaros Leylani – före detta andre vice ordförande i Turkiska Riksförbundet. Han gjorde långt efter middagen sig känd för det tal han höll på förbundets demonstration på Sergels Torg. Där hetsade han (GP; Archive) på ett så otäckt sätt mot Armenier att han nu är polisanmäld för hets mot folkgrupp. Han har dessutom tvingats avgå från sin post efter händelsen.

Tal kan användas i flera syften. Det kan övertyga, lugna, argumentera för något men det kan också uppvigla. Det var det Barbaros Leylani försökte sig på då han hetsade mot Armenier på Sergels Torg. Foto: By Timothy M. Stepanski – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=31543554

En svensk minister sitter alltså vid samma bord som ett antal rätt tvivelaktiga figurer här i Sverige år 2016. Idéerna de företräder och säger sig stå bakom är lika tvivelaktiga de, för att inte tala om förkastliga. Domen måste bli hård och den sägs bäst av K-G Bergström i hans krönika (Expressen; Archive). Mehmet Kaplans försvar (Expressen; Archive) bygger på att han säger sig ha kontrollerat för dåligt. Det är nog det minsta man kan säga men att dra slutsatsen att han sympatiserar med åsikterna som personerna företrädde är att ta i.

Klantigt värre är det i varje fall och så här dåligt omdöme får inte ett statsråd uppvisa. Man måste helt enkelt kräva mer än så här. I vanlig ordning visar det sig dock att krishantering inte är miljöpartiets starka gren, om de nu en har en enda ”stark gren”. För mitt i shitstormen satsar Gustav Fridolin på att lita på allt Kaplan säger. Som sagt, borde inte det här partiet en gång för alla gå till botten med de anklagelser som har framförts mer än en gång istället för naivt bara tro på allt och sen lägga locket på?

”Feministen och demokraten Mehmet Kaplan”, det är alltså så han beskrivs när sopkvasten ska sopa igen spåren. Triggerord som ”feminist” och ”demokrat” är ju som skräddarsydda för att mellan raderna faktiskt säga ”lugn, han står för den rätta läran”. Fan tro de och det bästa i det här läget vore om statsministern en gång för alla insåg att man inte kan regera ihop med ett parti som har så många som har gjort så mycket för att uträtta så lite. När de dessutom gör bort sig var annan dag borde måttet vara rågat.

Sopkvasten kommer alltid till hands i sådana lägen som Miljöpartiet har hamnat i. Men hur mycket de än sopar kan de inte dölja att de mer och mer framstår som ett parti omöjligt att inneha regeringsmakt. Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=515757

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Sällan har väl vårt land fått uppleva ett parti som med sådan frenesi har gjort det till sitt signum att göra bort sig i snart sagt alla sammanhang. Det borde räcka rätt långt och gör er till formfulländade kandidater.”

Gränser för vissa men inte för andra

I det imploderande Europa odlas just nu självhatet och självkritiken. I dess kölvatten har vi fått en situation som har fått myndigheterna att reagera där hat mellan grupper och oförsonlighet som tittar fram har fått allvarliga konsekvenser. Det jag tänker på är naturligtvis den situation som judarna får utstå när muslimer och araber ger utlopp för sitt hat.

Visst är muslimer och araber också utsatta för hat och förföljelse, men man är samtidigt den grupp som utsätter andra. Jag skulle till och med vilja säga att de i än högre grad utsätter andra för denna förföljelse, det är nämligen sällan vi läser om attacker mot moskéer är judar misstänks ligga bakom. Det är också sällan vi kan höra hat- och glåpord yttras som kan knytas till judar riktade mot muslimer i Sverige. Ändå är det muslimer som utmålas som offer, en bild som är direkt felaktig. Den som förnekar det, förnekar verkligheten tyvärr. Det framgår av Uppdrag Gransknings reportage som du hittar nedan.

Samtidigt som araber eller muslimer utsätter andra för hatet sätter politiker i Europa med all rätt p för hatet mot dessa. Problemet är bara att om man ger en grupp skydd, men lämnar en annan i sticket bäddar man för att kritiken kommer från annat håll i varje fall. Svaret har blivit åtal, inskränkningar i demokratiska friheter som det fria ordet. Kritik har blivit kringskuret och allt mer omöjligt att uttala.

Problemet har varit hur man ser på ett problem. Om vi utgår från vad vissa ser som kritik, andra ser som hets mot folkgrupp måste man ställa sig frågan var gränsen går. Kritik måste vara tillåten, hets mot folkgrupp ska naturligtvis inte accepteras. Den här filosofiska och politiskt laddade frågan ställs just nu runt om i Europa. Viss vill gå längre, andra vill lägga locket på. I den spänningszon som uppstår mellan två synsätt, uppstår också konflikt om begrepp som hets mot folkgrupp.

Titta på det inslag som du kan se nedan. Det är ett tal som pastor James McConnell höll i våras och som är en kritik eller något mer mot islam. Där gick han till rätt hårt angrepp mot den och det samhälle som tillåter vad han ser som terrorister att etablera sig. Det värsta är att han delvis har rätt, den terrorism världen ser idag är muslimsk eller åtminstone säger sig vara islamsk. Han har också rätt i sin kritik mot att det är så kallade muslimer eller muslimer som förföljer kristna i Mellanöstern. Människor har blivit fördrivna och dödade i Syrien för sin tro t ex. Mer om detta i unvisit DN.

Samtidigt är talet ett angrepp som ställer frågan hur långt får man gå? James McConnell är åtalad för det och det har ställt saken på sin spets. Mer om det från engelskspråkiga BBC. Om nu James McConnell är skyldig till hets mot en religiös grupp, vad gör sig detta tal till då?

En intressant detalj är att det sista inlägget är inspelat i Adelaide i Australien och avsett för att läggas ut på nätet. Därmed inskränks alltså en persons rätt att tala om en religion i ett land, men en annan person kan verka ostört i ett annat land. Den ena balanserar på gränsen mellan kritik och hat, den andra har bara hat att delge världen. En åtalas för att lugna en grupp i Storbritannien, en annan får uppmärksamhet på nätet genom att det dessutom läggs upp på Youtube.

För att komplicera saken än mer har den ena gruppen stöd från vänstergrupper inte minst i vårt egna land. Den andra gruppen – judar – är av samma grupp allmänt hatad och utsatta för samma behandling som vi får vittnesmål om från Malmö också av vänstern. Exempel på detta är den så kallade konst Lars Hillersberg, sedan många år en gallionsfigur inom svensk vänster, ställde ut som starkt påminde om den propaganda mot judar som skapades i Tysk konst under 30-talet. Som svar på kritiken viftade konstnären själv bort det hela som ”en kampanj genomförd av Israellobbyn”. Mer om detta i Ivar Arpis ledare i SVD.

I Sverige har vi knappt en debatt, än mindre den kritik som måste riktas mot islam. Detta beror dels på deras koppling till vänstergrupper som så ofta rycker ut till undsättning också då man måste kritisera. Därmed kväver de den nödvändiga debatten. Men det är också så att vänsterns problemformuleringsmonopol har spelat denna grupp rakt i händerna.

Ingen debatt mår så bra av att man pekar finger som för att säga att ”håll käft”. Inte heller är en sidas lidande medan en annan glöms särskilt sunt. Det hela blir kontraproduktivt i slutänden Foto: Telegraph

Det är väl knappast någon slump att att detta problemformuleringsmonopol innefattar en beskrivning att det finns en förföljelse av muslimer. Men så fort kristna kommer på tal är det tystare än i graven. Judarnas situation har nu sent börjat uppmärksammas men är fortfarande dålig, för att inte säga katastrofal.

Nästa dimension som gör att frågan är så infekterad är ett annat faktum. Kritiken kommer underifrån, från ”vanligt” folk och uppfattas inte så sällan som vulgär och populistisk. Man vill gärna också utmåla den som ointelligent just därför att det är ”vanliga” människor som står för den. Ett exempel på detta är DN:s korkade artikel som med vetenskapens hjälp vill måla upp bilden av att ointelligenta människor också är fördomsfulla människor. Här hittar du den. Här hittar du dessutom en replik på den så kallade undersökningen från Forbes. Jag tog själv upp min kritik av DN-artikeln i följande inlägg.

Den andra sidan i konflikten som sliter sönder samhällen i den här frågan är den självutnämnda samt den politiska elit vi har utsett genom val, som intar en helt annan syn än den underifrån kommande. När Maimuna Abdullahi och Sara Bessa anklagade hela det etablerade samhället för att anamma fel syn på jihadresor väckte detta inga protester, länk till SVT här. Däremot när Zeliha Daglis artikel publicerades i Aftonbladet gick hela vänsterrörelsen i taket. Särskilt vänsterpartiets Rossana Dinamarca, Aron Etzler och Christina Höj Larsen gick upp i taket extra mycket i följande debattartikel i Aftonbladet.

Att tysta berättigad kritik men tillåta andra att uttala sig leder i slutänden bara till att problemen växer Foto: Sverigesradio

Här tolereras alltså ingen kritik av det man redan har bestämt sig för är rätt. Man använder alla tillgängliga medel för att föra ut propaganda om den ”rätta synen”. Avviker någon används kanalerna för att tillrättavisa. Hjälper inte det kan man som utväg via sociala media dra ihop pöbelhopen för en schyst liten trollbränning. Vi har nått fram till det som kallas ”åsiktskorridoren”.

Tillbaka till den första tråden om det imploderande Europa. Frågan är varför vi kröker rygg när vi borde stå rakryggade? Vi har över 2000 år av filosofisk och vetenskaplig utveckling att tacka vår kultur för. Några av världens och historiens främsta tänkare har formats av denna och ett bestående arv efter allt detta är grundprinciperna för demokrati för att inte tala om demokrati i sig självt.

Vad skulle vi ha att skämmas för? Att vi har ett mer fritt och tolerant samhälle än de muslimer kommer från? En historia full med blod men också stolta ögonblick när de bara kan peka på en dåtida storhet som i ett allmänt sönderfall ledde till kaos? En del postmodernister pekar ibland på att vi ska skämmas för att vår framgång bygger på rikedomarna genererade av slaveriet. Inget kan dock bli mer fel än den beskrivningen. Den arabiska slavhandeln varade både längre tid och var mer omfattande så då borde väl också dom med den logiken ställas till svars?

Uppenbarligen är det skuld, skam och självrannsakan vi stackare ska känna när det i själva verket är så att finger bör pekas på helt andra krafter. Foto: Wikipedia

För det första byggdes välstånd av 2000 års utveckling med start i Grekland och sedan vidare i Romarriket. Inte ens då Romarriket föll stagnerade den utvecklingen då mycket i dag tyder på att ”den mörka medeltiden” var allt annat än mörk. Inte heller var den så fattig och eländig som det ibland framhålls. Problemet då var snarare rigida samhällsstrukturer och en dålig fördelning av rikedomarna.

Nej, istället måste vi nog leta efter förklaringen till ryggradslösheten i det faktumet att vi är som man säger i USA ”Damned if you do and damned if you don’t”. Säger vi att vi inte känner skuld är vi rasister i twitterokratins och godhetsapostlarnas ögon. Säger vi att vi känner skuld är vi rasister i twitterokratins och godhetsapostlarnas ögon.

Låt mig säga så här, det kan aldrig vara rasism att kritisera det som måste kritiseras. Det kan heller aldrig vara rasism att kritisera när en sida är så rasistisk att människor inte längre vågar bo kvar i den stad där de föddes och levde. I jämförelse med det som händer i många av de här ”problemområdena” är ingenting rasism och det hjälper inte i den debatten att peka på fel företeelse.

Det är det som vi borde ta med oss för framtiden, inte att kröka rygg för en kraft som är mångdubbelt mycket mer rasistisk. Inget hat, hot eller missaktning mot någon eller något är okej i min värld. Det gäller också de som med dagens agenda kan söka säker hamn igen och igen. Visst förekommer islamofobi det förnekar jag inte, men ingen hjälps av en debatt som enbart handlar om en sida av myntet.

Det spelar ingen roll om det är högtalare, lågtalare eller vilken grupp som är talare. Alla måste få komma till tals på lika villkor och därför måste åsiktskorridoren städas ut, den börjar bli unken nu. Foto: Freepik

Löjesguiden nominerar idag den postmodernistiska debatten och åsiktskorridorens förespråkare till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni vill så gärna plocka godhetspoäng på att avslöja och exponera ondskan och det är väl bra. Det hade dock varit bättre om ni hade pekat finger på den riktiga ondskan, inte den inbillade. Det faktumet att ni har fått allt om bakfoten så till den milda grad att ni till och med rycker ut till försvar för det oförsvarbara gör er till formidabla kandidater till priset.”

Fler som bloggat om ämnet är:
Fnordspotting – Efter Köpenhamn: Aktuellt bjuder in islamist