Förklaringsbyrån AB

Rädda Kaplan till varje pris, även om det blir löjligt i processen. Så tycks nu tongångarna gå hos så gott som hela regeringen, särskilt hos Miljöpartiets representanter. Borta är fakta, förnuftet är som bortblåst och nu riktas allt fokus på att släta över och fördumma den som försöker att kritisera. Problemet är bara att händelsen med middagen med de grå vargarna islamisterna från Millî Görüs är så pass graverande att man måste ställa flera frågor mer än en gång.

För det första är omdömet hos Kaplan vad det borde vara? Vidare, har de andra uppfattat allvaret (Expressen; Archive) i situationen? För det tredje, försvarar man bara som en reflexhandling? Fjärde frågan blir, är grunden för argumenten verkligen den att man tycker sig kunna uppnå något utan att man själv tappar i trovärdighet? I grunden ligger inte Kaplans middag med för honom okända personer, det där är bortförklaringar. Istället är det det mycket mer allvarliga att han med sin närvaro skänker mörka krafter legitimitet.

En minister i en svensk regering är inte vem som helst, han, hon eller hen (ironi!) är en representant för landet. Om man så vill är de en del av landets högsta valda ledning. Ett sånt uppdrag kräver förtroende och det har inte längre Kaplan. Det har inte heller resten av regeringen så som svar på frågorna i förra stycket, att nu gå ut och försvara något som inte går att förvara kommer troligen inverka negativt på den som gör det. Ändå är det den delen av en mycket snaskig historia vi ser som en direkt följd av händelsen.

Varje gång man kommer på någon med att göra det dom inte borde göra, infinner sig ett val. Fly innebär att man accepterar det felaktiga beteendet och fäkta att man tar sig an situationen med de konsekvenser det kan få. Löfvens taktik tycks hela tiden handla om att fly när det gäller Miljöpartiets tillkortakommanden. En alltför förlåtande attityd kan komma att kosta en hel del i framtiden då Löfvens politiska förtroendekapital gröps ur Foto: Wikimedia Commons

Först att hängas ut är den numer med munkavle belagde Hakim Belarabi (Mp) som är pressekreterare åt Kaplan. Hans försvar (Resumé; Archive) går ut på att  om alla som befann sig i samma rum som andra man inte vill känna, skulle världen vara full av människor med dåligt samvete i onödan. Han har jämfört det med att också kungen säkert har figurerat på bild med ”knäppskallar” som Bert Karlsson. En tidning skulle aldrig ringa kungen och undra varför han umgås med Bert när denne gör rasistiska uttalanden.

Det där sättet att resonera är inte bara kränkande mot kungen utan framför allt mot Bert Karlsson som också har gjort en anmälan om förtal på Hakim Belarabi. Miljöpartiets presschef Adam Bergsveen har dessutom belagt Belarabi med munkavle för att inte göra skadan större. Det finns dock ett kort och koncist svar på påståendet Belarabi gör, det är inte själva händelsen som sådan som upprör i varje fall mig. Istället är det att genom att inte gå därifrån så har Kaplan gett rätt ljusskygga organisationer legitimitet.

Kaplan gör dessutom situationen dubbelt illa eftersom de två organisationerna knappast lever upp till demokratiska ideal. Medan Kaplan faktiskt borde vara en representant för demokrati och tolerans är han nu en passiv medhjälpare åt antidemokratiska strömningar. Krafter som rent av kan använda honom som ett slags moraliskt alibi där större trovärdighet än de borde ha ges till skänks. Kaplan är därmed demokratiskt sett kaputt. Den enda slutsatsen av det är att han borde avgå (Nyheter24; Archive).

Kaplans egna fiffiga förklaring då? ”Resultatet av dålig journalistik”! Visst är journalistik i Sverige dålig, urusel faktiskt. Det betyder dock inte att man kan dra ett och samma kort varje gång någon blir ertappad med fingrarna i syltburken, varje fall måste bedömas för sig. Den här gången går dock inte att smita undan, bildbevis är lite svåra på det sättet. Flertalet personer har ju dessutom stigit fram och vittnat om det inträffade så ”dålig journalistik (Expressen; Archive)” är som ett dåligt grepp ur en usel film.

Inte ens de bästa av sminkörer kan rädda ett dåligt filmmanus. Det är likadant inom politiken, ingen ursäkt i världen kan rädda en dålig politiker från en omöjlig situation. Kaplan har befunnit säg där förut och kommer sannolikt snart befinna sig där igen. Då hjälper inte triggerord och överslätande kommentarer Foto: Av Distributors Corporation of America – http://www.wrongsideoftheart.com/2009/04/plan-9-from-outer-space-1959-usa/, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17292964

Miljöpartiets högsta ledning har förstås ett intresse av att rida ut stormen och se till att komma ur den så helskinnade som möjligt. Det blir lite svårare, för de två avloppsrören Fridolin och Romson, också kända som den odynamiska duon, är ju kända för att själva vara något av det mest klantiga inom svensk politik. Deras uttalanden har inte sett till att rosa marknaden och det gör de inte den här gången heller. I Romsons förklaring (SVD; Archive) heter det ju att:

”De visste inte att de var på samma middag”

Åsa Romson missar samma poäng som Hakim Belarabi. Det är inte att befinna sig i samma rum som någon ”olämplig” som är problemet. Det är istället dels att man inte kollar upp innan och dessutom genom att missa faktiskt skänker legitimitet åt något som aldrig bör få det som är fadäserna. I Kaplans ställning är sådana grova missar så pass allvarliga att slutsatsen återigen blir att han borde avgå. Det här borde också Romson inse, även om också hon har satt något av världsrekord i hur man gör bort sig.

Hennes kollega och avloppsrör nummer II Gustav Fridolin skräder inte heller han på orden. Här handlar det om triggerord som ”feministen Kaplan” och ”demokraten Kaplan”. Han vill alltså invagga oss i en slags tillit till att Kaplan står för de ”rätta värdena”. Han har dock inte mycket för det för i samma andetag som han säger detta dyker en ny bild upp. Den här gången visas hur Kaplan ser på feminism. Muslimen i honom vinner nog en knockout-seger i kampen mellan idealen. Du ser bilden här under.

Så här feministisk visade sig Kaplan i själva verket vara. Det är nog snarare ett rent muslimskt synsätt han ger på handen, inte ett feministiskt. I varje fall inte så som vi i väst tolkar ordet ”feminism” Foto: Facebook

Bra ledarskap handlar bl a om att ha en tydlig kompassriktning, att se till att alla följer den riktningen, att kunna ta tag i besvärliga situationer och vända dessa om det behövs och till sist att forma en atmosfär av tillit så att man får människor entusiastiska nog att vilja följa strömmen. På punkten ”ledarskap” har Stefan Löfven missat igen och igen. Han har i själva verket visat sig vara urusel på just en rad avgörande punkter i ledarskapets ABC.

Han har många gånger mumlat i mungipan, alltså varit allt annat än tydlig. Han har ibland inte ens pekat ut kompassriktningen och istället skapat förvirring. Han har också varit mer benägen att underkasta sig, hellre än att ta tag i situationer som hade behövt styras upp. Inget undantag i fallet Kaplan. Taktiken är tydlig och ett för politiker lätt igenkännligt mönster dyker åter upp. Först uttalar (DI; Archive) han sig i rätt vaga ordalag där man säger det som folk förväntar sig, sen läggs locket (DI; Archive) på från bådas sida.

En rad saker saknas dock i uttalandet från statsministern. Hela frågan om hur en person kunde missbedöma så till den milda grad att han hamnar på en middag med kända fascister och islamister berörs inte ens. Ingenstans markeras mot Hakim Belarabi och hans minst sagt klantiga agerande och uttalande. Inte på ett enda ställe sätts partikulturen och det dåliga ledarskap som finns under Löfven i Miljöpartiet (NT; Archive) i strålkastar-ljuset, inte ens mellan raderna.

Fyrljuset går visserligen på som det ska men når aldrig sitt mål. Varje gång Miljöpartiet ertappas med fingrarna i syltburken är det som om statsministern själv skuggar ljuset med uttalanden som är både överslätande och förstående då han borde tala klarspråk för öppen ridå. Foto: Wikimedia Commons

Man måste komma ihåg att de två avloppsrörens dåliga bedömningsförmåga mer än en gång har satt Löfven på det hala och att den svaga länken flera gånger har hetat Miljöpartiet. Här offrar alltså Löfven kritiken som borde vara självskriven, för ett samarbete som är dåligt för landet. Flera av partiets hjärtefrågor är ju direkt tillväxtfientliga (SVT; Archive). Statsministern kommer dessutom förr eller senare att behöva tala klarspråk om just Mp eftersom kritiken också finns inom Socialdemokratin.

Kanske är statsminister lite för finkänslig och för hänsynstagande mot ett parti vars signum är att misslyckas i det mesta. Det de anklagade andra för att göra, gör de nu så mycket bättre med ett förödande resultat (DN; Archive) som följd. När de inte ägnar sig åt den sporten inom Mp, lägger de förslag eller väcker frågor (DN; Archive) hos fler än dem själva. Det är alltså inte ett parti man direkt kan lita på. Där statsministern borde avsluta ett misslyckat kapitel, gör han allt för att få det att fungera.

Till och med i en så snaskig affär som den som nu utspelas, försvarar eller gjuter olja på vågorna. Han vågar helt enkelt inte går för långt men offrar samtidigt just ledarskapet som nu blir allt mer förvirrat. Det blir lätt så när man inte tar upp det väsentliga i ett ärende för att lufta ut det en gång för alla. De dåliga förklaringarna däremot duggar tätt och avslöjar mest desperationen över en omöjlig situation. Jag kan inte annat än säga att jag förstår desperationen.

Det löjligaste inslaget och den sämsta ursäkten för händelsen stod nog Semanur Taskin för på Twitter. Hon är själv språkrör för Grön Ungdom, men visar sig som sagt mest grön. Guilt by association är illa nog åt ett håll, men minst lika illa när man svarar med samma mynt. Foto: Twitter

Löjesguiden nominerar idag statsminister Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”På snart daglig basis ser vi ett parti vars förmåga att göra bort sig till och med överträffar Margareta ”Partaj” Sjödins. Ändå ser Löfven det som sin främsta uppgift att rädda den ena omöjliga situationen efter den andra. I processen offras både ledarskap och förmågan att kunna driva sakfrågor för att inte tala om det praktiska dagliga arbetet som istället ersätts av ständiga brandkårsutryckningar. Det gör Löfven till en överlägsen kandidat.

Om Lars Vilks och arvsynden

Arvsynden, att vi kollektivt är skyldiga för vad andra gör/ställer till med, är ett centralt begrepp i religioner framför allt kristendomen. Det var ju den tanken som gjorde det möjligt att se sentida ättlingar till medeltidens judar som skyldiga för sina förfäders tilltag att spika upp Jesus på korset bl a. En grotesk tanke om du frågar mig och den har lett till mycken och onödigt lidande.

Arvsynden är den religiösa föreställningen att skuld kan gå i arv. Den startade då Adam och Eva fördrevs från paradiset och har sen ärvts av människan för hennes synders skull. Nu har det blivit dags för Lars Vilks att få smaka samma medicin i den journalistiska versionen Foto: Av © Hubertl / Wikimedia Commons /, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=43001785

Samma princip tycks nu ha anammats av enskilda journalister som Åsa Lindeborg. I följande debattartikel (SVT; Archive) skriver journalisten Arash Mokhtari om det möte med grävande journalister som hölls i Göteborg med Lars Vilks som gästtalare. Åsa Lindeborg har visserligen försvarat (Aftonbladet; Archive) yttrandefriheten och framför allt Vilks rätt att få rita Mohammed som rondellhund.

Det här är ett faktum Arash Mokhtari inte tycks vara helt nöjd med. Faktum är dock att Åsa Lindeborg ger båda sidorna på tafsen och försvarar i samma andetag yttrandefriheten. Ett rätt berömvärt steg trots allt hon annars har sagt. Hennes hyllningstext (Aftonbladet; Archive) av Röda Arméns ”förtjänster” under andra världskriget är en av de mer smaklösa.

Arash vill å sin sida däremot som alltid att man ska ta ställning, också Åsa Lindeborg. Det finns bara för eller emot, inget mitt emellan. Det finns tycks också enligt hans synsätt, alltid finnas ett islamofobiskt motiv. Kritik tycks vara utesluten, och allt landar i en enda slutsats. Det märks på raderna när Arash menar att Vilks har litet stöd bland svenska journalister, återigen antagligen för att förringa hans ställning och därmed kunna kritisera den som kritiserar.

Det här måste dock ställas i ett annat ljus. Att alltid se kritik av religion i nyanserna svart eller vitt gynnar inte debatten, det är väl det som är meningen. Svenska journalisters starka sida är nämligen inte att försvara yttrandefrihet. Det kan verka paradoxalt men tyvärr är svenska journalister förvånansvärt ofta talespersoner för minskad (DN; Archive) yttrandefrihet, inte ökad. Bara det drabbar andra än media så är man ytterst nöjd. Drabbar det dessutom högerkrafter är man så nöjd så att man ser ut som slaktarens katt.

Man glömmer samtidigt lägligt bort att det största hotet mot demokrati i Sverige kommer från vänster och från radikaliserad islamism. Interpols rapport från 2014 talar sitt tydliga språk, sedan dess har trenden blivit än mer tydlig för att inte säga övertydlig. Numer döljer inte ens islamisterna sina intentioner utan opererar (SVT; Archive) tämligen ostört. Det svenska samhället och journalisterna ser dock fortfarande bara hoten från höger som om man likt Henrik Arnstad (Metro; Archive) bara hade en enda förklaring på allt.

En duktig journalist tycks se problemet komma från ett enda håll. Att det kommer från den andra riktningen tycks inte bekymra, den är ju god. Att delar av detta hot skär halsen av folk och vill kväva demokratiska friheter som yttrandefrihet är smällar man kan ta Foto: By Bundesarchiv, Bild 102-08300 / CC-BY-SA 3.0, CC BY-SA 3.0 de, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5414192

Arash Mokhtari bryr sig till och med sig så lite om yttrandefrihet att han hellre ser till faran för den enskilde journalisten med en måltavla som Vilks närvarande:

”Redan innan samtalet kom i gång nämnde Janne Josefsson, som tillsammans med Belinda Olsson modererade det, att flera journalister kommit fram till honom och frågat varför föreningen bjudit in Lars Vilks och satt utsatt 700 journalisters liv för fara.”

Det fria ordet är inget man ska ta för givet, det kan försvinna fortare än vi anar om vi inte ser upp. Varje dag måste för varje demokrat vara en kamp för att just försvara det fria ordet. Delar av redaktionen på Charlie Hebdo fick till och med betala med sina liv, men hellre det än att leva under klacken på någon med mycket grumliga värderingar…..eller? För det låter ju onekligen inte som om Arash Mokhtari är beredd att kämpa nämnvärt vilket ett sånt citat antyder rätt klart.

Men det är som vanligt nu de verkliga problemen börjar. Jag berömde Åsa Lindeborg tidigare i texten, det tar jag härmed tillbaka. För det är nu det där med arvsynden kommer in i bilden. I den bilden används den dessutom som ett sätt att smeta ner en annan människa för en ”avvikande åsikt” som är så förbjudet i vårt land, i synnerhet om det handlar om antingen invandring eller om kritik av islam. Det som började så bra spårade snart ur:

”Under samtalet försökte Åsa Linderborg, Belinda Olsson och Janne Josefsson gång på gång få Lars Vilks att svara på raka enkla journalistiska frågor: Varför tar han inte avstånd från föregående talare som liknat muslimer vid råttor? Varför gör han inte konst om andra religioner? Varför avslutar han inte sitt konstverk om Muhammed som rondellhund?”

Låt oss konstatera att varje människa har ett ansvar för sina egna handlingar och sina egna ord. Detta gäller i synnerhet om orden eller handlingarna syftar till att kränka, förringa eller på annat sätt missakta. Det finns dessutom lagstiftning som ska se till att just detta inte inträffar och vi får förutsätta att dessa har följts. Men ett ansvar för vad andra säger? Ett sånt påstående är bortanför problematiskt för att inte säga direkt kränkande!

Att tvingas ta avstånd från andras påstående är en härskarteknik. Gör man det har man underkastat sig och förlorat, gör man det inte är man förlorad på moraliska grunder. Typiskt att det är journalister som värnar om ”det fria ordet” så fort det gäller dem själva, men har förtvivlat svårt att tillerkänna andra samma rätt Foto: ”Kernstok Agitating in the Factory Cantine” Wikimedia Commons

Det är ju som att fråga sig varför inte fler tyskar tog avstånd från Hitler. Svaret är enkelt, de slutade på en köttkrok om de gjorde motstånd eller kritiserade! Jag hoppas verkligen inte att Vilks kommer att sluta på en köttkrok, men nog finns det gott om verbala sådana i olika sammanhang. I synnerhet när den journalistiska logiken jobbar för högvarv. För att ytterligare se till att döda hela debatten fyller Lindeborg i med en sista fatwa:

””Hör du att du mumlar”, säger Åsa Linderborg till Lars Vilks när han svarar på frågor. ”Du vill ha yttrandefrihet men påstår ingenting”, fortsätter hon.”

Det här luktar härskarteknik lång väg. Man ställer två motsatser mot varandra, påstår att personen x vill uppnå det ena positiva men agerar som om denna egentligen ville uppnå det andra. Osäkerheten och därmed blottan blir total om en person inte är tillräckligt van vid att tackla den situationen vilket är precis det man vill uppnå. Men Arash Mokhtari vilar inte heller på några lagrar när han drämmer i med sin slutsats av Vilks framförande:

”För somliga i rummet verkar ett försvar av Lars Vilks yttrandefrihet lämna en bitter eftersmak i munnen när han själv inte tar avstånd från främlingsfientliga uttryck.”

Det Vilks sysslar med är religionskritik och framför allt en mot Islam. Jag har själv varit och sett ett föredrag av honom där han intressant nog gjorde följande påstående. Hans rondellhund föreställde från början inte Mohammed utan en allmängiltig arabisk person som rondellhund. Kom ihåg att få bilder finns på profeten därför att det finns ett förbud/motvilja inom Islam att porträttera honom.

Journalistisk sanning II: En journalist bryr sig mer om sin och sin yrkesgrupps säkerhet, än andras. Särskilt om de har skitit i det orena blå skåpet och har spelat på den yttrandefri-hetliga harpan bara de förfogar över och bestämmer tonarten på. Kom inte med kritik, det är i vissa fall detsamma som både islamofobi (konstigt ord!) och främlingsfientlighet. Foto: Wikimedia Commons

Reaktionerna var det Vilks sökte och fick. Snart hade hans teckning spritts och någon hade kopplat denna till Mohammed. Frågan var därmed väckt, hur kunde personer med en uppenbar tro koppla bilden till Mohammed om det rådde ett förbud att avbilda honom? Frågan i sig och diskussionen som följde efter, eller rättare sagt skulle följa efter, var egentligen själva konstverket. Bilden blev därmed en protest mot förljugenhet och hyckleri som finns inom religioner.

Att som Mokhtari likställa en kritik mot Islam med ”främlingsfientlighet” är bara ytterligare en dimension i den både infekterade och bisarra debatt som har förts sedan teckningen publicerades. Det olustiga är att denna kritik alltid ska märkas som ”islamofobisk”. Nej, kritik är inte detsamma som främlingsfientlighet. Att blanda ihop de två är djupt ohederligt. För övrigt är kritik inte heller ”fobiskt”, ordet är fel använt då det ju betyder ”stark känsla av obehag eller äckel som återkommande personen som utsätts ställs inför”.

Sanningen om den här artikeln är som alltid att den nog säger mer om svenska journalister, än den säger ett skvatt om Lars Vilks. I den har vi ju en provkarta på allt det som är fel och det som har gått åt fanders. Lars Vilks tankar om ett konstverk som en installation för att visa på vår verklighet som en enda stor teater har i varje fall besannats.

I artikeln har vi ju fått ett stycke klassisk svensk teater i en uppsättning vi sent ska glömma. Synd bara att det inte var en komedi utan en tragedi av det mest nattsvarta snittet. Är kanske rent av Lars Norén den som har skrivit manus till denna svenska tragedi? Svenska journalister är värda ett Grekiskt ödesdrama eller en tragedi av Shakespeare, det kan ju rent av sluta med att hela kungariket går under och vår stolte ledare sticker ut ögonen i förtvivlan över sina misstag och feltolkningar.

En narr och en före detta härskare som har mist förståndet ensamma irrande på en hed i en storm är en bra sinnebild över svensk journalistik. Det är ju just så den fungerar, den irrar i ett landskap med en dåres envishet och som enda vägvisare har man en narr. Slut, ridå och grand finale Foto: By William Dyce – BBC Your Paintings, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=498271

Löjesguiden nominerar idag svenska journalister till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Drama, tragedi, kanske en smula komedi och till sist allt dramatiserat och iscensatt enbart för att avslöja en persons så kallade illvilliga agenda. Det kallas visst kritik men tolkas genast av våra vakthundar som hat och hot och som sådana måste de både reagera och agera. Det gör er till fullvärdiga kandidater med råge till priset.”

Lögn, Förbannad Dikt Och Aftonbladet

Aftonbladet är en märklig tidning. Landets största kvällstidning, en institution med ambitionen att förmedla och skapa debatt, att ge oss nyheter och därmed främja samhällsdebatten är vad de säger sig vilja uppnå. Folkrörelsens främsta mål var ju en gång i tiden, dock inte numer men det är en åsikt, att skapa demokrati och jämlikhet.

Trots de höga ambitionerna har Aftonbladet förvandlats från att ha varit en nyhetsförmedlare till att bli en propagandatidskrift vars agenda består av ren desinformation. Jag skulle till och med vilja gå så långt att Aftonbladet antagligen ser på sig själv som Pravda gjorde en gång i tiden. Om man upprepar en lögn flera gånger så blir den till sist en sanning. ”Pravda” betyder för övrigt ”sanningen” på ryska, ytterligare en villfarelse de två nyhetsförmedlarna har gemensamt med andra ord.

Aftonbladets bild av sig själva?

Tyvärr bygger denna tes också på att folket måste vara lättduperat genom okunskap för att ingen ska kunna motbevisa lögnerna. Den bygger också på skräcken om vad som kommer att hända om man bryter mot informationsinskränkningen. Fångläger, dödsstraff och förvisningar har trots allt en inverkan på de flesta som gör att de blir mindre benägna att leta efter sanningen.

Dessa tankar gick att genomföra i Sovjetunionen eftersom den vanlige medborgaren helt eller delvis var avskuren från information. Så dock inte i Sverige, här kan vi som tur var hitta alternativa kanaler för information och därmed kan vi nu dra ner brallorna på nämnda toapapperstidskrift.

Det som har fått mig att utbrista dessa invektiv, är den tendensiösa artikel tidningen publicerad på sin nätupplaga i lördags. Igår hölls en demonstration i Limhamn Malmö. Arrangörer var Svenskarnas Parti, ett skämt för övrigt eftersom detta parti inte väcker den minsta sympati hos den här svensken. Naturligtvis hade vänsterdemonstranter samlats för att i vanlig ordning störa, förstöra och också kanske få spöa upp en och annan deltagare. Kom ihåg att Svenskarnas Parti hade ansökt om och fått ett demonstrationstillstånd vilket är deras demokratiska rätt. Vänsterdemonstranterna hade inte något demonstrationstillstånd, men såg det som sin rätt att sabotera ändå.

En ”oskyldig” Demonstrant utsatt för polisövergrepp i Aftonbladets världsbild

Naturligtvis uppstod bråk och det blev därför polisens otacksamma uppgift att hålla borta de som var ute efter bråk och att skydda de som hade ett demonstrationstillstånd. Vilka som var vilka var ju rätt lätt, det behövdes bara tittas på vänsterdemonstranterna så syntes detta. För i vanlig ordning ville ju inte valda delar av den skaran visa sin identitet genom att maskera sig. Ett lagbrott för övrigt eftersom vi har en ny lag som förbjuder maskering vid demonstrationer och liknande.

Polisen hade därmed en bild av läget. En grupp var där enbart för att skapa bråk, den andra blev utsatt för en attack. När polisen försökte skingra bråkmakarna gick dessa till motattack med gatstenar och ammoniak. Jo, ni läste rätt – de kastade ammoniak mot polis. Eftersom polisen i ett sådant läge inte kan se situationen på något annat sätt än att man tar det säkra för det osäkra, gick man in för att skingra och passivisera. Detta är inom deras mandat. Det är helt rätt att skydda sina egna och följer också det uppdrag de har, dvs att passivisera bråkmakarna och skydda de som utsätts för våldet dvs deltagarna i demonstrationen.

I Aftonbladets värld ser det dock lite annorlunda ut. Den skyldige är polisen, de ”värnlösa vänsterdemonstranterna” som likt de änglar de var, har nu oskyldigt blivit utsatta för ett övervåld av episka proportioner. Vinklingen är uppenbar, de ”oskyldiga” och ”värnlösa” är vänsterdemonstranterna. Inte med ett enda ord nämns att de ”godhjärtade” var beväpnade till tänderna med gatstenar och ammoniak. Inte heller att de närvarande uppvisade ett invant mönster där taktik och metod låg bakom deras handlande omnämns i ett enda ord. Nej, nu ska offerkoftan i vanlig ordning på.

Okej, en person hamnar under en polispiket och detta skulle ju kunna tyda på något. Men om ni tittar på en av länkarna nedan där händelseförloppet syns i en bildsekvens, får man också klart för sig att personen hade en ansenlig tid på sig att flytta på sig men väljer att stå kvar. Personen ifråga stod nog mest där för att spärra vägen och därmed stoppa piketen. Allt för att medhuliganerna skulle kunna slå sönder och ringa in bilen ungefär som man gjorde under upploppen i Husby Stockholm för några år sedan.

Föraren var därför tvungen att göra en bedömning av situationen och så slutade det som det gjorde, en huligan under det ena däcket med benet i kläm. Slutsatsen att det var en medveten handling att köra på den unge huliganen enbart i syfte att skada eller passivisera är lika sann som att påstå att solen eldas på av vedklabbar. Ett påstående Aftonbladet gör med antydningsteknikens hjälp. För om man läser mellan raderna i artikeln, andas den vem som är skurk och vem som är hjälte.

Så vems är felet, den som har rätt att ingripa eller den som väljer att stå kvar? Återigen är det självmål av Aftonbladet eftersom det i varje fall i min värld inte är någon tvekan om vem som måste lastas för den saken.

En artikel från gårdagens Aftonbladet

Artikel nummer två från samma tidning

Polisrapporten som talar ett helt annat språk än det i Aftonbladet

Sanningen är tydligen en sällsynt rätt på Aftonbladets redaktion, så fort den kommer på bordet är det ingen som vill veta av den. För när man med egna ögon kan se det som händer via nyhetsbilder och genom att läsa polisens rapport men samtidigt kan läsa Aftonbladets något annorlunda version, är det i varje fall inte för mig någon tvekan vad jag tror och inte tror på.

På den här redaktionen blir sanning lögn och tvärtom. Det är dessutom ganska talande att det alltid är extremister till vänster som försvaras med dessa ändlösa artiklar som andas lögn och dumhet om vart annat. Tidningen har förvandlats från en nyhetsförmedlare, till att bli en propagandakanal.

Aftonbladskis politiska självbild?

Men så blev verkligheten värre än så, snart hade politikerna börjat uttala sig i frågan och då vet vi ju alla hur tokigt det kan bli. Jonas Sjöstedt har hittills haft en rätt trevlig attityd när han t ex har rutit ifrån om antisemitismen som frodas i vissa grupper i Sverige. Jag delar inte hans politiska syn, men jag välkomnade hans initiativ i den frågan. Men nu har också¨han skitit i det blå skåpet och han har gjort det med besked.

Så här sa han under talet i Göteborg: ”Det är en rättighet att få demonstrera mot nazism”. Så Jonas menar alltså att om man SAKNAR demonstrationstillstånd, ska man fortfarande få lov att med antidemokratiska metoder få störa, förstöra och ett demokratiskt uttryck. Allt detta därför att man inte tycker om motståndarsidans åsikter. Istället för att ta debatten och avslöja dessa hattefnattar för vad de är, ska man alltså göra det enkelt för sig och bara sabotera deras rättigheter som också de har vad man än tycker om det.

Han säger vidare: ”Polisen har varit alldeles för generösa med att ge tillstånd till nazistmöten”. Han fortsätter: ”Vi vill gärna att polisen ger en mer strikt bedömning om när och var personer som dessa ska få ta plats”. Klartext: Han vill att polisen gör inskränkningar i demonstrationsrätten för personer med ”fel” åsikter.

Kvällsposten skriver om Jonas Sjöstedts senaste uttalanden

Detta alltså därför att andra än de demonstrerande väljer att ställa till med bråk. Kom ihåg att det var MOTDEMONSTRANTERNA som ställde till med kravaller, inte de som demonstrerade. Det var ju därför polisen ingrep, demonstranterna hotades av en betydligt större mobb som var beredda att ge dem vad de tålde. Det faktumet att dessa åkte dit beväpnade med gatstenar och ammoniakbomber som de använde mot polisen, glömmer Jonas så där lägligt bort.

När man trodde det var så illa det kunde bli, levererar Jonas till sist dråpslaget. ”När det gäller skolan vill vi ändra lagen så att dessa inte ska kunna komma in i skolan. Judiska elever ska inte behöva höra på personer som förnekar Förintelsen”.
Det är trevligt att Jonas tänker på de judiska eleverna, men tänker han på demokratin över huvud taget? Vad han säger är ju att vi som samhälle, ska beröva dem möjligheten att uttrycka sina åsikter. Att de är förvirrade, dumma och lögnaktiga kan jag skriva under på, men de har fortfarande rätten att få uttrycka sina argument.

Om detta ska vara principen för framtiden kan vi ju förbjuda Vänsterpartiet i skolorna. Anledningen skulle vara att de inte tydligt nog tar avstånd från kommunistisk ideologi och samma ideologis övergrepp på hundratals miljoner personer. Det kan ju faktiskt finnas elever från både Kina och Östeuropa i klassen, och deras föräldrar kan ju vara de som blev tvungna att fly den gången den röda terrorn drabbade dessa länder och kontinenter.

Så det är ingen svår uppgift för mig på Löjesguiden att nu nominera Aftonbladet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”För er enträgna och målmedvetna förmåga att förvränga nyheter till ren propaganda. Ni nomineras också för er patenterade förmåga att alltid missuppfatta den roll ni borde ha som oberoende och objektiva nyhetsförmedlare.”

Löjesguiden vill också nominera Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet för hans och deras uttalanden. Så här lyder nomineringen: ”Med er oförmåga att ta avstånd från den extrema vänstern och till och med det illa dolda stöd ni nu ger dessa extrema krafter, har ni visat att ni inte är det reformerade parti ni påstår att ni är. Ni hävdar att ni är ett demokratiskt socialistiskt parti men samarbetar och stödjer extremister och antidemokrater. Därmed har ni gjort er till hycklare av den yppersta klassen som faller Löjesguiden helt på läppen.”

Andra artiklar du kan läsa på samma tema och som Löjesguiden varmt rekommenderar:

WTF Toklandet skriver en väldigt rolig sammanfattning

Susanna Varis ger en förträfflig bild av händelsen