Analysera mera

Sverige måste vara det enda landet i världen förutom Nordkorea och Kina, där landets akademiska elit öppet kan erkänna att man har en politisk agenda och att man inte alls är objektiv i sina bedömningar. Professorer, doktorander och andra sysslar inte längre med ”objektiv” forskning. Istället för kunskap har vi alltså ersatt denna med subjektivt tyckande lätt maskerat till ”vetenskap”. Det enda syftet med detta tycks vara att påtala för populasen vad de ska tycka och hur ”verkligheten” egentligen ser ut.

Tyvärr har allt som oftast dessa proffstyckare vänsteråsikter. Det är som om dessas mission nästan har antagit religiösa dimensioner när de ska ut och tala om varför man bara kan ha just vänsteråsikter. Förstärkt av titlar som ”professor” och ”doktor”, skänker man dessutom det som bara är en åsikt en aura av trovärdighet. Det hela är lite grann som det gamla bondesamhällets hästhandlare, men nu heter varorna ”åsikter” och ”fakta”.

En av dessa moderna hästhandlare är Stig-Björn Ljunggren. Han brukar i olika sammanhang titulera sig ”den s-märkte statsvetaren” eftersom han är just sosse och statsvetare. Hur ska man kunna lita på en person som inte ens sticker under stol med att hans infallsvinkel är just socialdemokratens?

Svensk vänster liknar allt mer en religiös procession där de heliga relikerna och symbolfrågorna bärs fram likt madonna-figurer. Ingen analys i världen kan förneka de problem som blir allt mer övertydliga, ändå missar just analysen hela tiden målet
Foto: By Leonid Solomatkin – http://www.the-athenaeum.org/art/detail.php?ID=219679, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=47136868

För genom att blanda ihop två oförenliga begrepp, subjektivitet och objektivitet, har han ju effektivt stängt dörren till antingen det ena, det andra eller båda två. Man kan faktiskt inte vara statsvetare, objektiv och öppet ha tagit politiskt ställningstagande på en och samma gång. För statsvetenskap är klar som kristall på en punkt, objektivitet gäller. Men avsaknaden av objektivitet är inte allt som går att kritisera tyvärr.

Hans debattartikel häromsistens i Aftonbladet (unvis.it) är lika fel den som hans förmenta ”objektivitet”. Slutsatsen att svenska folket skiter i Stefan Löfven är visserligen riktigt men här finns fler felaktiga slutsatser än det finns riktiga. Ta följande exempel:

”Sverige har utvecklats från en folkrörelsedemokrati till en publikdemokrati där den mediala logiken bestämmer hur det politiska samtalet utformas. Det är därför socialdemokratins framtidsdebatt äger rum i tidningar, på nätet, i tv och andra digitalburna sammanhang. Inte i partiets organisationer. Ty partiet är dött som samlingspunkt.”

Jo, det är sant att det skett en vindkantring. Jo, det är sant att partiet Socialdemokraterna är dött men problemet med påståendet är att det är andra partier också. Få eller inga partier idag har en livfull debatt bland medlemmar från lokalplan till de högsta styrande organen.

Medlemsmöten och hela organisationsmöten har snabbt förvandlats till kafferep där frågor diskuteras men få beslut (Aftonbladet; Archive) av vikt tas. Istället har debatten flyttat till nätet hos i stort sett alla och besluten är idag väldigt centraliserade till en liten elit i partiernas topp. Här skiljer sig inte Socialdemokratin från något annat parti i dagens riksdag, tvärtom har de alltför mycket gemensamt på den punkten.

Felaktigheterna fortsätter i citat som:

”Den tredje förlusten som drabbat socialdemokratin är som bärare av en gemensam berättelse för svenska folket. Svenskheten är på upphällningen, det nationella bryts samman av globala krafter parallellt med individualismens utbredning.”

Svenskheten på upphällningen? Vad menar han? Länge hette vår nationaldag ”svenska flaggans dag”. 1983 blev den vår officiella nationaldag och flaggdag, samtidigt blev den en helgdag. Jag skulle till och med gå så långt att jag påstår att svensk precis som Europeisk nationalism är på frammarsch. I kölvattnet på det är svenskhet och behovet av en nationell identitet ökande, inte minskande. Mycket på grund av vad som kallas ”globala krafter” eller globalisering.

I en tid när den nationella identiteten och de mer extrema nationella uttrycken ökar i Europa, påstås att ”svenskheten skulle vara på upphällningen”. Tvärtom ökar den också här på både gott och ont. Foto: By Поленов – http://www.polenov.su, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=23501398

I stort sett det enda så lång jag kan instämma i, är att Socialdemokratin är slut som parti. Men den ”delseger”, alltså att partiet ”bara” ligger och hovrar kring 20-procentsstrecket, är ju hur fel som helst. Tvärtom lär den nedåtgående spiralen fortsätta att ta partiet rakt ner i avgrunden så länge man inte vidtar en rad saker.

För det första måste samarbetet med både Miljöpartiet och Vänsterpartiet med omedelbar verkan upphöra. Deras förslag (DN; Archive) är inte bara skadliga för näringslivet, utan det är i vanlig ordning konsumenterna som betalar för deras dumheter i form av höjda avgifter eller sämre villkor. Medborgaren betalar åter indirekt mer skatt utöver vad han eller hon redan betalar ur egen ficka genom att bankernas höjda kostnader drabbar dem.

Det är inte den enda skatt som höjs, faktiskt kommer budgetar under 2016 innebära rena skattechocker. Det är ju så vänstern opererar och det enda sättet förslaget de har för att bemöta de kostnadsökningar (DN; Archive) som nu kommer men som man tidigare så hårt förnekade. Den dagen Socialdemokraterna kommer till självinsikt om att det är de som betalar för de andra partiernas vidlyftighet, kanske de har en chans men fan tror det.

När man dessutom står så pass långt från de ideal man själv påstår sig stå för, ligger varningen för hyckleri (Expressen; Archive) extremt nära till hands. Stig-Björn Ljunggren och andra debattörer borde kanske rikta in sig på den diskrepans som alltid tycks råda i detta parti. De har ju för länge sedan glömt omtanken om medborgaren för att istället se till att den egna lyckan blir total.

De enskilda giriga inom Socialdemokratin är knappast ensamma. De är istället tillsammans med LO storägare av både kapital och tillgångar som du kan läsa mer om på Rebecca Weidmo Uvells blogg. De falska tongångarna har dessutom basunerats ut en längre tid. Detta är ingen ny företeelse inom en arbetarrörelse vars enda arbete är att fortsätta att lura medborgaren med allehanda knep.

Vem som är skurken i den soppa som kallas ”svensk vänster” är svårt att avgöra. Det mest talande är dock att de tycks vilja höja skatten på allt och alla till dess ingen längre kan eller vill tjäna en spänn längre. Ingen inom rörelsen talar däremot om sig själva som skurken trots att man äger mer än genomsnittliga bergtroll brukar göra Foto: ”The Last Bandit” Filmaffisch Wikimedia Commons

Det är alltså rätt många poänger Stig-Björn missar, men den grövsta är ändå den sista. När han i all välmening vill ge Socialdemokraterna en alternativ inriktning och ge dem ett nytt samtal att föra med medborgaren är det något som liksom slår slint.

”Vad ska då komma i stället? Framförallt är det identitetspolitiken som formulerats som ersättningsberättelse, där det inte längre är Per Albins folkhemideal som står i centrum, alltså att det inte ska finnas några kelgrisar eller styvbarn, utan snarare ett återupplivande av grupptänkandet.”

Det lite sorgliga, kanske rent av glädjande (?), är att svensk vänster med sådana här uttalanden och tankar, allt mer fjärmar sig från verkligheten. Det är som om dom allihop hade drabbats av just den postkoloniala förbannelsen och att man nu i allt högre grad försvinner, imploderar eller slår knut på sig själva i processen att verkligen visa hur långt från realism man faktiskt står. Svensk vänster är helt enkelt i stort behov av hjälp som att lägga ner den.

Det är nämligen inte mer identitetstänkande eller politik som landet behöver. Istället är det en större respekt för människan oavsett om hon är enbent lesbian från norra Mongoliet, eller om hon är som alla andra. Att se individen har nämligen hittills aldrig varit folkhemmets starkaste gren. Tvärtom förutsätter den en grundsyn av kollektivism vilket har format hela den svenska vänstern sätt att tänka.

Man behöver också komma till insikt om att de lösningar man hittills har använt sig av, t ex eviga skattehöjningar, är en förlegad och kontraproduktiv politik som hör till gårdagen. Tillväxt och jobbskapande som är en förutsättning för välfärdssamhället, kan aldrig komma ur en politik som hela tiden dränerar grundförutsättningen för den. Att hela tiden rycka mattan under fötterna från det som faktiskt är ett måste för välfärd dvs god ekonomi, är i bästa fall att beskriva som självdestruktivt.

Att uppnå visdom, att kunna bli klokare och därmed se sig själv och sitt egna beteende är inte svensk vänsters starka sida. Tvärtom är de uppfyllda av sån brist på just detta och en tro på att man sitter inne med alla de nödvändiga lösningarna. De bristerna blir snart till dåliga förslag och därmed är landets öde beseglat om inget görs. Foto: By Marubatsu – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=799678

Grundproblemen i alla fallen är just analysen. Istället för att ens komma fram till en i minsta möjliga mån självkritisk bild, kommer man hela tiden fram till en allt mer verklighets-frånvänd världsbild. Omvärldsanalysen haltar, men det gör också slutsatserna. Därmed blir förslagen allt mer genomkorkade och man kan snart inte ens läsa en debattartikel utan att börja undra över tillståndet i en rörelse som helt har tappat markkontakten. Snälla vänster analyser gärna mera, men gör det framför allt bättre.

Löjesguiden nominerar idag svensk vänster, deras debattörer och den postkolonialt anfrätta agendan som har förgiftat rörelsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Lägg ner, lägg ner så in i vassen och stäng för guds skull locket på burken för att aldrig mer öppnas igen. Märk gärna tunnan den begravs i ”riskavfall”. Det gör rörelsen till en formfulländad kandidat till priset.”

Tio små rasifierade kukbärare

I vår tid får man inte säga vissa saker så ”rasifierade kukbärare” är en omskrivnig för titeln ”Tio små negerpojkar” av Agatha Christie. Konstigt nog får titeln användas trots sin uppenbara ”rasism”, men inte helt. I nytryck heter den plötsligt ”Och så var de bara en”. Originalets titel på engelska är så afrofobiskt, en helt felaktig term men det är ju så det brukar heta, att jag inte ens vågar skriva den. Dom som marscherar kan ta illa upp.

I boken dör karaktär efter karaktär under mystiska omständigheter till dess bara ett fåtal förskräckta finns kvar. Nu har bokens handling fått en verklig uppföljare i Mp. Säkert har Christies roman redan nu tagits bort från bokhyllorna (SVT; Archive-länk) av de rättrogna, ändamålen helgar ju alltid medlen och man är ju inte främmande för lite censur i den godhjärtade rörelsen. Att det beteendet påminner om och har paralleller till tidigare historiska händelser avskräcker inte. Är man godhjärtad har man ju den moraliska rätten.

Det gick illa för de tio små rasifierade kukbärarna i berättelsen, men det håller på att gå lika illa för Miljöpartiet. Skillnaden är att nu är den ingen berättelse utan rena rama sanningen. För ibland överträffar verkligheten faktiskt dikten. Foto: Wikimedia Commons

Miljöpartiet är annars rörelsen som inte verkar må så bra internt. De två kloakrören Åsa Romson och Gustav Fridolin har sett till den saken tillsammans med ett antal andra medlemmar. För inte bara har de misslyckats i snart sagt varje fråga, de har inte heller lyckats så vidare bra som ministrar i regeringen. Först var det Fridolins löfte om att fixa skolan (Aftonbladet; Archive-länk) på hundra dagar, de har nu blivit över fyrahundra utan att lösningen har synts till.

Sen misslyckades man i brunkolsfrågan (Aftonbladet; Archive-länk), i Brommafrågan (DN; Archive-länk) och i migrationsfrågan (DN; Archive-länk). I Brommafrågan fick man till och med kritik bl a från medlemmar i partiet från Gotland (HelaGotland; Archive-länk). Den interna kritiken var dock värst i migrationsfrågan. Somliga (Expressen; Archive-länk) ville till och med att partiet skulle lämna regeringen på grund av överenskommelsen. Kritiken mot deras naiva syn i migrationsfrågan kom också från andra (Dagens Opinion)

Mp är med andra ord ett sargat parti men det är också ett parti som håller på att falla sönder inifrån. Ett sånt tecken brukar vara när medlemmar lämnar det sjunkande skeppet. Först var det Christian Valtersson (DI) som lämnade sin tjänst i regeringskansliet i protest mot migrationsuppgörelsen. Flera andra medlemmar har lämnat partiet av samma skäl. Nu har också den färgstarka kommunalpolitikern Josefin Utas (Expressen; Archive-länk) beslutat sig för att helt lämna partiet men av helt andra skäl än Valtersson.

Det talas inte bara om svek utan också om en förvrängd verklighetsuppfattning och åsiktsmonopol där samtalet har dött därför att man inte tillåter avvikande åsikter internt. Josefin Utas menar i sin artikel att i Mp har jämställdhetssträvan blivit feminism och identitetspolitik har blivit en politik där individer anses vara representanter för olika grupper. Dessutom har Ett allmänt grönt fokus blivit till storstadsfokus. Ooops, skeppet kantrade visst lite till nu.

Skeppet har kantrat och ett parti är på väg mot botten. Inget jag sörjer, snarare tvärtom. Ju fortare Mp försvinner ur svensk politik desto bättre. Det sorgliga är bara att de fortfarande sitter i regeringen Foto: Wikimedia Commons

Inte undra på det kanske, i sin iver att söka en ny väljarbas har man ju alienerat den gamla men också sett till att  bedriva en politik många grupper känner sig ordentligt främmande inför. Att utgå från vad folk tycker på Södermalm är inte bara inskränkt, det blir i längden mycket kontraproduktivt. För Södermalm är inte hela landet, det är just bara Södermalm. Partiet har egentligen släppt allt som har legitimerat deras existens om en sån någonsin fanns, och ersatt den med något som utgår från fel premisser.

Men vänta, det blir ännu bättre. En av partiets verkliga kap var Bertil Torekull – före detta chefredaktör för SVD. Han har fungerat som medierådgivare och varit den som har lärt Fridolin alla medietricks. Hans kontakter i mediebranschen har säkert också kommit till nytta. Men han har också varit något annat, en svuren kritiker av dels Åsa Romson och dels partiets utveckling/avveckling.

I följande artikel (Expressen; Archive-länk) från slutet av förra året menade han till och med att ett bondeoffer av Romson var nödvändigt. Flyktingfrågan stod i centrum och den sved. Allt hade gjorts fel och besvikelsen gick inte att ta miste på. Torekull var annars en av dem som ville sätta stopp för migrationen vilket han ventilerade än tidigare i en debattartikel (Expressen; Archive-länk).

Det var då som Utas tes där det demokratiska samtalet istället blivit ”en kamp om att ge plats åt ”rätt” åsikt och försök trycka undan den som anses fel” visade sig för en av de första gångerna. Reaktionen på Torekulls artikel och kritiken som följde blev nämligen högljudd. Vissa medlemmar och aktiva frågade sig tom om han inte borde ha uteslutits. Så mycket för det demokratiska samtalet i det partiet alltså. Istället avslöjades på ett brutalt sätt synsättet ”du-får-säga-vad-du-vill-så-länge-du-håller-med-mig”.

Samtal och debatt har pågått så länge människan har kunnat forma ord till meningar. Med tiden har vi utvecklat konstarter som retorik men nu tycks denna ersättas med ett simpelt ”håller du inte med mig kan du hålla käften”-perspektiv. En konst som miljöpartiet tycks ha anammat fullt ut Foto: By Anonymous – http://www.e-codices.unifr.ch/de/csg/0602/298/small, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=14861493

Partiets migrationspolitiske taleskvinna – Maria Ferm (Expressen; Archive-länk)  – menade till och med att Torekull borde lära sig av Raoul Wallenberg. De två händelserna går naturligtvis inte att jämföra men vad gjorde väl det. Vill man skapa en poäng trollar man med knäna som det troligen heter inom miljöpartiet. Att rätta till historien för att passa de egna syftena ingår ju ett partis arsenal. Det är dock djupt oärligt att som hon göra jämförelsen som har lite eller inget med varandra att göra.

Hennes uttalande kan möjligen ses som ett utslag av den historierevisionism som alltför länge har präglat Miljöpartiet. Det kan också ses som ett utslag på hur slarvigt förhållandet mellan ledande personer i partiet och historiska fakta är och det är också det djupt störande. Den historiskt ensidiga synsättet som partiet har lagt sig till med har ju till och med lett till att Sverige har erkänt ett land (DN;Arhive-länk) som aldrig har funnits och som dessutom har skänkt Gazremsans Hamas legitimitet.

Samma Maria Ferm har ju fått lite av en revansch som ändå är en pyrrhusseger. Hon har ju fått regeringens uppdrag att ta fram en plan över lagliga flyktvägar (Dagen; Archive-länk) genom Europa för migranter som söker sig hit. Mottagandet ska alltså återupptas är det tänkt. Arbetet ska ta två år och under den tiden hinner säkert mycket ändras, det är ju det som är utvecklingens aber. Ett sånt hinder är att NATO nu planerar att sätta in krigsfartyg för att patrullera och stoppa båtflyktingar (DN; Archive-länk) på Egeiska Havet.

Tiden rinner alltså ut för Miljöpartiet. Fel frågor, fel utgångspunkter, fel antaganden, fel sätt att hantera debatten och frågorna och fel sätt att hantera den interna kritiken. Ett parti som inte tillåter en debatt och en ändring av den politiska riktningen i de egna frågorna är inte ett demokratiskt parti. Det är kanske inte ens ett parti utan rent av en organisation som bygger på åsiktsförtryck och anti-demokratiska ideal.

Kritik är ett symptom på att något är fel och bör därför diskuteras – det görs inte. Debatt är sunt, istället undertrycks den. Åsikter i frågor tycks huggna i sten och får inte ifrågasättas. Kritik mot ledarskap och sätt att hantera tolkas som illojalitet och snart har man en slakt- stämpel i pannan. Är det konstigt att detta parti har blivit som en fristående parodisk uppföljare betitlad ”Tio små rasifierade kukbärare”?

Obrottslig lojalitet och underkastelse inför överhögheten är bara tecken på att man har lite eller inga argument kvar utom de som bygger på fruktan och lydnad. I alla tider har samma metoder använts för är man inte med är man ju genast emot. Miljöpartiet skiljer sig inte nämnvärt i det hänseendet Foto: By Maître de la Mazarine – Ricoldo de Montecroce, Liber peregrinationis. Bibliothèque nationale de France, Département des Manuscrits, Division occidentale, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4993489

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni har ersatt ett dåligt synsätt med ett mycket mer osunt, ni har alienerat centrala väljargrupper från att ens känna den minsta sympati med er och era åsikter. Ni har också förlorat strid efter strid. Ett sånt parti visar naturligtvis upp det som är sönderfallets främsta och sämsta kännemärke – den politiska kannibalismen. Det är alla de här egenskaperna som tillsammans gör er till utmärkta kandidater till priset.”

Hårdrocken och heteronormativa hinder

Jag minns den än, den där skivan jag så länge hade velat köpa. Till sist räckte veckopengen till de tjugo kronor skivan kostade. Jag kastade mig hem och snart ljöd de ljuvligaste toner ut från det Fredrikska pojkrummet. Det var Deep Purples klassiska ”In Rock” som trakterades och jag var lycklig, så lycklig.

Nu 45 år senare är jag fortfarande lycklig över ”In Rock”, den är en klassiker som sagt. Jag är också lycklig över andra skivor som blev följden av den där kärleksförklaringen från Deep Purple. Jag har aldrig brytt mig om vem som spelar vad eller vem som har gjort vad, det viktiga har alltid varit kärleken till musiken och att denna är besvarad genom skivor man bara kan älska.

Jag har också varit mindre intresserad av indelningar i genre, ”bra” har alltid varit måttstocken. Men nu ska allt det ändras, allt detta i radikalfeminismens och det anti-heteronormativas korståg som med buller och bång ska introduceras. Så också på hårdrocksscenen. Emilie Drapers debattartikel på SVT Opinion är ett sånt exempel och ett avskräckande sådant också.

Nu ska också musikscenen ”norm-certifieras” av politiskt korrekta skaror vars livsluft är att förstöra glädjen med musik och att styra agendan dit man vill. Det som lär förlora på det är musiken, men det är sekundärt när vi ska inskolas Foto: ”Slayer – Tuska 2008 – Tom Araya” by Cecil – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Det började med att metal-fantasten Jenz Kjellberg tyckte det spelades alldeles för lite metal och hårdrock i radio och i TV. Mainstream-musik i soulgenren har tagit över också där. Hans inlägg hittar du här på SVT Opinion. En väl underbygd artikel som handlar om balansen i radion som inte tycks spegla  alla musikstilar och det olika grupper föredrar. Istället har utbudet av musik allt mer strömlinjeformats också hos public service.

Naturligtvis har alla rätt till en åsikt, det är därför man har en debatt. Men man får hela tiden en gnagande känsla när en viss typ av personer lägger sig i debatten. Visst är Jenz en ”äldre” man och visst är han en produkt av den tid som formade honom, i hans fall 80-talet. Det är väl därför han blir måltavla för personer som Emelie Draper.

Hennes första invändning låter lite krystad. Hårdrock och metal får inte bli mainstream och bör därför inte spelas på radio. Nähä, så det är därför några av rockhistoriens största band är just hårdrocksband och metal också för den delen. Vare sig Led Zeppelin, Deep Purple eller Iron Maiden var då eller nu direkt kryptiska källarband som ingen hörde talas om.

Tvärtom var de för sin tid kioskvältare. Många och långa är väl stunderna man har kunnat lyssna på grupper som Metallica och Marilyn Manson för att nämna mer samtida exempel. Visst finns de mer obskyra exemplen som bara de initierade kan berätta om, men det är väl för att också dessa band ska få en plattform i etern som det kanske är viktigt att skapa en bas också för dom. Får dom och andra inte det är vi snabbt tillbaka i Zara Larsson-träsket med färdigtuggad musik som är outhärdlig.

När inte ens metal-fans som Emilie Draper vill ha hårdrock i radio och TV, vad får vi istället? Zara Larssons outhärdliga soulslakt? Tvi vale! Foto: DN

Hon nämner i samma andetag att det finns band som redan är både metal och mainstream. De skulle därför redan ha sin plattform i radion tack vare sin tillrättalagda musik. Exemplen är Volbeat, In Flames och Slipknot. Det sistnämnda bandet spelas sällan eller aldrig så de kan vi glömma som argument. Volbeat är på gränsen till olyssningsbara och frågan är om det ens är metal. Findus färdigmatsmetal? Ja! Metal? Mycket tveksamt! Samma sak gäller In Flames så exemplen är rätt hårresande.

Fortfarande undviker dock Emelie frågan, vore inte också mindre eller medelstora band värda ett medie som kunde föra ut deras musik? Ska musik lida sotdöden bara för att aktörerna på marknaden har bestämt sig för att ofarlig färdigtuggad musik som Rihanna och Zara Larsson ska få plåga oss istället? Är det inte Public Service uppgift att tillse att alla aspekter av tillvaron ryms, det som så fint heter ”mångfald”?

Så här fortsätter hennes inlägg, eller ska jag säga ”hen” för det är dit det barkar i nästa steg. För med de magiska orden ”ojämn fördelning” snubblar vi som läser genast in på identitetspolitikens minerade utmarker. För Emilie vill komma bort från hårdrockens mittfåra där de heteronormativa tanken råder. Jag hör stöveltrampen som ett eko i bakgrunden, olika ideologier men samma tankar och idéer. Nu ska dessutom min älskade musik intas och omformas för att passa den agenda dessa nyttiga idioter har.

Emilie påpekar det alla vet, det finns inte tillräckligt med tjejband i genren för att kunna kallas jämställt. Hmmm, hur vore det om hon och hennes medsystrar började spela istället för att gnälla om ”orättvisan”? Att göra något åt saken ter sig naturligt, att hålla på med innehållslöst pladder däremot är bara jobbigt och direkt plågsamt. Att det finns så få tjejband är sant men de har trots allt funnits och finns. Det finns alltså få förebilder värda namnet och då är det dubbelt så viktigt att fixa den skadan.

Bandet L7 lär inte vara alldeles okänt för Emilie och andra som vill se fler tjejer i rocken. För övrigt rekommenderar jag varmt att man nöter och nöter igen för att spela och skriva låtar som gör att fler tjejband uppmärksammas Foto: ”L7 – Rock am Ring 2015-9409” by Andreas Lawen, Fotandi – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Trots den akilleshälen finns alltså banden. Girlschool tillhör de mer kända. Också artister som Lita Ford, Joan Jett och gruppen Vixxen är inte alldeles okända och definitivt inte exkluderade, tvärtom. L7 Började som ett hårdrocksband för att så småningom bli mer indie-inspirerade. ”Exkluderande” är alltså en term med många direkta felaktigheter.

Sista spiken i debattens kista slår Emelie till sist in när musikgenren får fatwan utslungad. Den är hbtqai-fobisk! Vad ”AI” står för tycks ingen utom Emelie veta. Rockmusik har aldrig någonsin handlat om att sätta vare sig manligt, kvinnligt eller henligt i första rummet. Det har alltid handlat om utlevelsen, glömma vardagen för en stund och kunna njuta av det man gillar bäst – musik.

Att som Emelie påstå att musikgenren skulle vara exkluderande är som att säga att påven är muslim. Rob Halford, sångare i Judas Priest, var tidigt ute ur garderoben och lät meddela att han var gay. Dee Snyder, sångare i Twisted Sister, liknar sig och bröderna i bandet vid bedagade transvestiter och gör det dessutom med stolthet och utan fördom. Trummisen i Def Leppard hade bara en arm men spelade ändå med fötter och den kvarvarande. Också funkofobi är därför rätt lönlöst att tala om.

Nej förklaringen till hennes hätska utfall måste nog förklaras på ett bättre sätt än hennes text ger, den hittar vi på hennes blogg – Hårdrock Mot Rasism. En varning till känsliga läsare, vill du inte få allvarliga återfallsproblem i 70-talsinspirerad radikalsocialistisk retorik bör du inte trycka på länken.

För proggen var inte musiken det främsta, av förklarliga skäl, utan att sprida ett politiskt budskap. Nu börjar samma tendenser till min stora förskräckelse dyka upp igen Foto: Wikimedia

För precis som den bedrövliga proggrörelsen en gång resonerade, tycks numer allt politiseras och problematiseras. Inte ens musik får vara musik. Istället ska vi återigen som en gång i tiden ”medvetliggöras” om hur det ”rätta” samhället ska byggas. Det är som alltid den socialistiska synen som tittar fram. Här ska det indoktrineras och präntas in, glöm den fria tanken och din egna slutledningsförmåga.

Jag fick nog av det där redan på 70-talet. Förnumstiga medlemmar från Samla Mammas Manna, Blå Tåget, Nationalteatern eller Träd Gräs och Stenar hade vare sig spelförmågan eller något att delge mig politiskt. Att genom musiken försöka, som jag såg det, hjärntvätta var direkt vidrigt. Till sist undrade jag mest om det mer intressanta med den tidens musik, inte var att utröna vem som band vem i Hoola Bandoola Band.

Vi är menar jag, tillbaka i den likriktade politiska diskursen som rådde på 70-talet. Den må se annorlunda ut, den kan ha annorlunda förtecken men i grunden är den samma som då. Enkelspårig, inskränkt och inte så lite fördömande mot olika uppfattningar som inte stämmer med den egna. Eller vad sägs om Emelies egna citat:

”Det är inte speciellt tufft och provokativt att sparka neråt, särskilt inte som komplement för att du inte vågar eller tror dig kunna sparka uppåt. Du vet förmodligen också att vi i Sverige har råd att ta emot flyktingar eller rusta upp vården, men att pengarna hamnar i fel fickor istället. Du vet säkert att det är fullt möjligt för vem som helst att spela speed metal, men det är enklare att säga att det inte är för tjejer eller rasifierade istället för att bryta normen. Du kanske inte tycker att det är din sak att hjälpa till, eftersom du är en skitball opolitisk provokativ filantrop. Du behöver inte vara med och göra någonting vettigt åt problemen heller – men då får du fan hålla käften och backa, för du är i vägen på ett totalt meningslöst sätt.”

Tillskriv personer egenskaper, argumentera mot dem och till sist be dem fara åt fanders. Det är den berömda halmdockan som kommer fram igen. Själv känner jag inte igen något i beskrivningen men det finns bot mot min politiska omedvetenhet också, här ska uppfostras och indoktrineras. Mer om de postmoderna galenskaperna som sköljer över oss kan man läsa om på Fnordspotting.

Låt mig för guds skull slippa alla dessa snusförnuftiga människor, låt musiken vara musik. Vad är det för fel på vår tid. Frågor som kräver sina svar men jag hittar tyvärr inga mer än i musiken. Jag avslutar därför med något av det bästa jag vet, gruppen Mountain som framför sin låt ”Mississippi Queen” från festivalen på Randall’s Island 1970. Lyssna på det här, få saker i vår samtid är värd mödan.

Löjesguiden nominerar idag Emilie Drape till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Musiken är fokus, musiken är allt och särskilt rocken ligger mig varmt om hjärtat. Det är därför med förskräckelse man måste konstatera att det är inte musiken du är intresserad av, den är bara bäraren av ditt patos och ditt budskap. Den illa dolda och inskränkta socialismen som är budskapet har vi hört förr. Där gör du dig bara till en förlängd arm till proggen. Den kunde vi vara utan då och den är det definitivt bättre att vi slipper idag. Det falska musikintresset och den förmenta politiska agendan gör dig till en formidabel kandidat till priset.”

Stackars Människor

Det är synd om människorna skrev Strindberg i pjäsen ”Ett Drömspel” 1902. Vad han då inte visste var att nu 2015, är det än mer synd om människan. Nu är vi inte bara upptagna dygnets alla timmar med jobb, uppkoppling och bekymmer utan är också utsatta av det genusindustriella komplexet för en massiv kampanj i identitetspolitiskt träsktänk. Läs följande artikel från Brittiska The Mirror och begrunda, den kan göra människor betryckta så läs den med lite distans till personen.

Precis om Katharina Blum förlorade sin heder i filmen håller de som sysslar med en identitetspolitisk agenda på att förlora ansiktet. Det ena exemplet efter det andra visar hur destruktivt det hela håller på att bli Foto: Wikipedia

Personen i artikeln – Godfrey Elfwick – identifierar sig/tror sig vara färgad och hävdar att han är född med fel hudfärg. Han hävdar vidare att han är en ”Genderqueer muslim atheist” vilket i sig är världens största motsägelse. Man kan nämligen inte vara muslim och ateist, man kan inte heller vara muslim och ”genderqueer” när flertalet muslimska länder praktiserar dödsstraff på homosexuella handlingar. Mer om det kan man läsa om från Sida.

Han tar steget ut i det offentliga med sin tro/övertygelse i solidaritet med amerikanskan Rachel Dolezal som tror sig vara vit då hon i själva verket är färgad. Dolezal leder organisationen National Association for the Advancement of Coloured People (NAACP). Hur hennes identitetsförvirring ska kunna hjälpa färgade människor i USA förtäljer inte historien.

Vissa hävdar att Godfrey drar en vals, andra att han är seriös. Hur det än är så är exemplet och företeelsen det otäcka, inte själva detaljen Godfrey. ”Tanzturnier 59” by Sigismund von Dobschütz från Wikimeida Commons

En del menar att Godfrey till drar en vals för att skapa en snackis och ett skämt, själv vet jag inte vad jag ska tro. Om hans något förvirrade identitetstänkande stämmer är jag hemskt ledsen för Godfreys skull, det kan inte vara lätt att förlora hela sin identitet för att man vill slå ett politiskt slag för en sak man knappt kan förstå då han ju inte är färgad. Växer man inte upp med en identitet kan man inte heller känslomässigt förstå hur något känns som är specifikt för en grupp människor. Jag skulle t ex aldrig vilja ge mig in i en identifikationsdiskussion om hur det är att vara av Romskt ursprung, det blir en högst subjektiv diskussion baserad på känslor men inte på förståelse eller identifikation.

Det man däremot kan utläsa ur artikeln är hur destruktiv den identitetspolitiska idén är. Den inte bara inplanterar en befängd tanke, utan den berövar också människor dess rätta identitet och därmed deras grundtrygghet. Vad man får är extremt vilsna människor som slår lätt genomskådliga slag i luften för en billig politisk poäng, men som samtidigt förlorar greppet om verkligheten. Det går faktiskt att likna vid psykotiska tillstånd som psykiatrin dagligen hanterar, men här är tillståndet frivilligt inte kliniskt.

Skuggan på väggen är det enda som återstår när ”jaget” går under. En lydig liten medborgare lämnas kvar i händerna på de oansvariga Foto: Wikipedia ur filmen Nosferatu

Så hur oseriös eller seriös Godfrey är eller inte är, spelar egentligen ingen roll. Det är symptomet han pekar på som är det viktiga och det otäcka också för den delen. Utplåning av den egna identiteten brukar vara rätt just detta och inte så lite självdestruktiv heller för den delen. I Sverige är det naturligen så att svensk vänster och feminismen är de som ivrigast förespråkar identitetspolitiken.

Ledsen folkpartiet men hur ni än försöker att göra er till språkrör för en liberal feminism så finns det bara en vänsterrörelse som helt äger frågan och ideologin. Det är ju det som gör att ni inte fattar liberala idéer trots att ni hävdar att ni är just feminister. För när Birgitta Ohlsson kramar Gudrun Schyman, omfamnar hon egentligen vänsterideologi trots sin förmenta liberalism. Bloggen Jämställdhetsfeministern har i vanlig ordning raljerat snyggt om Birgitta Ohlsson. Mer om Birgitta Ohlssons och Maria Arnholms förmenta ”liberala” tankegångar har också Fnordspotting bloggat om.

Till och med så kallade liberala partier som fp håller på att dras med i det genusindustriella komplexets framgångsvåg när man öppet flirtar med den vänsterradikala ideologin feminism Foto: Wikipedia

Det är kanske inte så underligt att svensk vänster är den som så okritiskt har omfamnat feminismen, man har ju en viss förkärlek för underkuvande och ofrihet i den rörelsen. Uppifrån kommande beslut, medborgaren ska bara lyda och tiga still, staten ska mer eller mindre ha maktmonopol och allra helst så om det är svensk vänster som styr denna stat. Feminismen är samma andas barn. Alla ska vara glada att den goda ideologin nu har skänkts till människan, vi ska upplysas om våra egna tillkortakommanden som män gärna med tvångsmetoder eller utbildning om så behövs. Det är alltid dessa jävla tvång och associationerna till Sovjetunionen och DDR ligger bara runt hörnet.

Det blir inte bättre när miljöpartiet blandar sig i, lägg bara till lite miljöapokalyps där sanningar för dig och mig gäller just bara dig och mig. Heter man Åsa Romson kan man till och med apokalypser till trots till och med måla båtar med giftiga och förbjudna bottenfärger. I övrigt är det samma tvångsmässighet i de politiska tankegångarna där man till och med enligt förslag ska utsättas för KGB-liknande förhör om varför man väljer flyget. Mer om kongressförslagen kan man läsa om i SVD.

Trots sin dogmatiska ideologi kan Romson skatta sig lycklig – och låta bli att skatta för diesel – när hon målar bottenfärg på båtar. Hon är ju luftrör i mp och därmed får man göra allt det vi andra förbjuds att göra Foto: Aftonbladet

Det är dit det anklagande fingret måste peka, mot svensk vänster som tycker sig ha rätten att anamma de genomkorkade idéer som skapar så förvirrade personer som Godfrey eller Rachel. För även om de inte är direkt involverade i just dessa fall så måste man fråga sig hur många fler såna här personer det finns där ute. Är det kanske till och med så att den här synen är vanligare än vi tror, vi har ju sett en del av dessa också i den svenska debatten. Exempel på detta hittar vi i Feministiskt Perspektiv där den stackars identitetsförvirrade artikelförfattaren ägnar sig åt verbalt självplågeri. I vanlig ordning drar han alla över en kam, en känd teknik i dessa kretsar.

Man måste alltså börja fråga sig vad det är för en otäck rörelse som kan sluka de sina så skamlöst utan att ens betänka de personliga konsekvenserna för en enda sekund. Feministiskt Perspektiv är inget annat än en hjärntvättarcentral där ändamålen helgar medlen utan att man ens med ett ögonblink överväger följderna vare sig för kvinnorna eller männen som lättledda som de är går på de halva eller hela lögner som serveras. I sitt korståg mot förnuftet tar man också hjälp av människor som själva vill skapa sig en personlig plattform som t ex Rickard Söderberg gjorde i sin ”debattartikel” i Metro. Kanske en av de mest faktaförfalskande skrifter vi har sett så här långt.

Svensk vänster uppfattar sig nog som en nomenklatura vars mål är enpartistaten. Offren för utnyttjandet är de som dukar under i den identitetspolitiska tombolan Foto: Wikipedia ur filmen A Clockwork Orange

Löjesguiden nominerar idag svensk vänster med svensk feminism i spetsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Er agenda är både omoraliskt och oansvarig då den lämnar människor själlösa och håglösa, allt för att ni ska nå er efterlängtade enpartistat utan den snaskiga och röriga revolutionen. Genom uppenbart sinnesförvirrade och förledda människor har ni fått perfekta megafoner som rapar upp det alla övertygade vill höra. Men hur många utanför era led vill höra budskapet? Inte många när de upptäcker något av det mest otäcka man kan utsätta människor för nämligen berövandet av deras integritet och identitet. Domen över er kan bara bli hård tyvärr, det är ju en omoral utan gräns vi ser här.”

Bruksanvisning

Detta inlägg är inspirerat av en debatt med pseudonymen Pelle 2 där idén väcktes. Det är ett nytt grepp för mig så ha tålamod och som vanligt ha en god läsning. Den här är till dig Pelle och alla andra av mina återkommande läsare också förstås.

Funderar du på att bli en godhetsapostel med rätt att inskränka det fria ordet och utdela lite härlig vänsterradikal smörja i form av generaliseringar och rena lögner? Då bör du läsa denna bruksanvisning innan du sätter igång.

För att du ska bli framgångsrik gäller det att ha ett kors att bära. Kom ihåg att det är det är den enda gången Jesus faktiskt kan vara ett föredöme för dig. Korset måste vara extra tungt att bära och du bör beskriva det som just svårburet. Det bör också vara beskrivande för en liten unik grupp så det framstår som om du är extra utsatt i din situation. Här gäller det att analysera.

Det gäller att analysera och göra det rätt. Allt du behöver är att dra underordningskortet och din roll är given. Med det i näven blir du ostoppbar och kan bli överordnad, du blir en del av vår nya härskarras Foto: Wikipedia

När du har hittat din roll i det hela måste du fortsätta att se helheten men också detaljerna. Du måste nu analysera vilken roll du har i det stora som vi andra kallar ”verkligheten”. När du gör den analysen bör du tänka på följande: Se ALDRIG dig själv som framgångsrik! Vill du bli framgångsrik i din mission måste du se dig som underordnad. Gör du inte det har du misslyckats kapitalt. Kakan Hermansson eller Jonas Gardell är inte framgångsrika, de är underordnade som slår mot överheten och har blivit framgångsrika på att göra det. Det gäller att se skillnaden här.

Du har nu skaffat dig en identitet. Du är lesbisk, bög, kvinna, transa eller kanske rent av född i Sverige av utrikes födda föräldrar och är därför inte svensk utan invandrare. Att du egentligen är svensk spelar ingen roll, i din nya persona är du invandrare. Har du tur kan du hamna i flera av kategorierna. Kommer någon dumming och påpekar motsägelsen i din beskrivning, ber du bara dina kompisar eller grannar från Södermalm att intyga din äkthet. Vi godhetsapostlar håller ju ihop och intygar också det som inte är sant.

När man väl blir framgångsrik, för det blir man, bör du fortfarande spela underordnad och ha kvar loserstämpeln. Det är grundregel ett, följer du inte den avslöjar du hela upplägget Foto: Sverigesradio

Fortsätter Breivikarna att jävlas med dig kan du alltid dra Judith Butler-kortet. Hon säger ju att könet och identiteten kring könstillhörighet (det går lika bra med etnisk tillhörighet) bara är en social konstruktion och att språket är det som formar vårt tänkande kring detta. Du kan alltså framgångsrikt hävda att Breivikarnas motsatta syn bara är ett resultat av den språkliga och sociala förtryck de utövar då deras tankar och insikter inte är lika utvecklade som dina. De kan med sin medelmåtta till intellekt inte se det du kan se.

Du har också rangordnat dig och kommit fram till att du står längst ner på skalan. Det är dags för nästa steg i processen – att definiera vem som är din motsats det vill säga tala om vem som står högst upp i rangordningen. På det sättet målar du upp en fiende så att polariteten i ditt resonemang kan göras mer tydligt. Svart och vitt fungerar bra i sammanhanget även då logiken börjar halta.

När vi kommer till rangordningen är det viktigt att kunna spela teater – du är ju alltid underordnad. Teaterlektioner ges gratis av kulturetablissemangets representanter
Foto: Youtube

Våra stora ledare inom kultureliten har redan gjort denna analys så allt du behöver göra är att svälja det som dessa så klokt har talat om. Eftersom alla dessa personer är uppfödda på Lars Norén och Ingemar Bergman och många gånger har jobbat med dessa, har ångesten över deras egna framgångsrika men frånvarande fäder fått en stor roll. Detta måste vi naturligtvis råda bot på genom att symboliskt slå mot dessa. Vi har valt att kalla dessa ”patriarkatet”. De hemska underjordsvarelser som befolkar denna grupp kallas Cis-män.

Att slå mot denna ordning som kallas patriarkat och straffa dem som går under beteckningen ”cis-män” är inte bara en välgärning, det är din plikt. För nu har vi konstruerat det som den postmoderna skolan talar om – att inga objektiva sanningar finns. Här finns alltså bara din sanning och den säger att vi tillsammans ska tycka att patriarkatet ska krossas och att cis-män bör utrotas. Helst bör den sista gruppen till och med sättas i koncentrationsläger. I dessa har vår stora ledstjärna F! ordnat med en riktig lägerafton där både intersektionella lekar och transbingo ingår. En annan subtil metod är att använda penisräknaren som du kan läsa om på vår systerorganisation SVT:s hemsida och som Breivikaren Toklandet har bloggat om.

Nästa grupp att identifiera är de som är överordnade. Den gruppen är lätt att känna igen då den alltid är densamma – vita rika heterosexuella män är en tacksam måltavla då vi ju alla saknar vettiga fadersfigurer eller har sett för mycket på Lars Norén Foto: Susannas Crowbar

Du har nu kommit till det sista steget i hela processen och den handlar om själva pamfletten som alla obligatoriskt måste skriva. I den ska du ta upp din underordnade roll, beskriva dig som kuvad och någon annan – helst en man – beskrivas som överordnad. Kan du göra detta med emfas och hat bakom orden ger det naturligtvis extrapoäng. Du beskriver en verklighet som inte finns, men som finns ändå eftersom verkligheten bara är ett subjektivt påhitt.

De som du ger dig på bör vara män, uppburna, vältaliga och gärna också intellektuella. Det är ju trots allt de som är de farligaste cis-männen och bör kuvas snarast. Om vi inte hinner knysta dessa män i tid kommer allt arbete att vara förgäves. Dessa nidingar kan ju hinna med att beskriva oss och vårt uppdrag från våra matriarkala ledare på Södermalm för vad det är – ett åsiktsförtryck som ska gynna oss och vår sak. Här hittar du ett bra exempel på det när Jonas Gardell hoppade på den norske cis-mannen Karl Ove Knausgård i Expressen.

Cis-män är alltid cis-män, men är de intellektuella är de också farliga. De kan trots allt råka snubbla över sanningen i vår agenda Foto: Universitetsavisen

Det är istället så här en intellektuell ska se ut. Om personen dessutom är fullfjädrad i förmågan att ta till skamgrepp och slå under bältet är det ett extra plus. Skrik gärna könsord och var otrevlig också, det väcker uppmärksamhet och kompletterar andras värv. Foto: DN

Jonas skriver med den homosexuelle mannens ögon om det förtryck han och hans bröder utsätts för när den norske cis mannen säger sanningen om människor som Jonas. Man kan inte ha det så för då kan folk faktiskt bli medvetna om just sanningen, alltså måste han tystas. Det han hade sagt var ju att vi – godhetsapostlarna – var cykloper dvs enögda och inte ville tolerera demokratiska grundregler som respekt mot de som man inte delar åsikt med. Knausgårds artikeln om detta hittar du här i DN. I det här fallet var det SD och vi hatar ju dem så visst ljuger vi, men det är en sann lögn för det är vi som uttalar den.

En annan i vår skara tog en annan infallsvinkel – den feministiska. Ebba Witt-Brattström är en av våra stora ikoner och förebilder så när hon gav sig ut på korståg var det på goda grunder. Hennes kritik riktade in sig på Knausgårds analys om mäns fascination för unga flickor, kanske rent av minderåriga sådana. Hon beskrev Knausgårds författarskap som ”litterär pedofili” för att skapa en slagkraftig poäng, den var en modern klassiker i våra led. Hennes artikel i DN hittar du här. Att spekulationen kring om det var självupplevt och avsaknaden av andra ”brottslingar” i den litterära historien var snedvriden tjänade ett syfte, Knausgård hade ju försvarat SD och kallat oss cykloper.

Om det är så att vi bor i cyklopernas land är det inget vi talar om, tvärtom ska all sådan kritik tystas omedelbart. Det är viktigt eftersom annars kan återigen någon komma fram till sanningen. Foto: ”Yorkshire Museum Cyclops” by Mariomassone

När du skriver ditt brandtal spelar det ingen roll om du är man eller kvinna, allt du behöver göra är att ändra din underordnade roll. Är du man kan du knappast kalla dig ”lesbisk”, ja men ändra den då till ”transproletär”. På det sättet undviker du att själv få stämpeln cis-man, kan utmåla dig som underordnad som slår uppåt och att en redan definierad fiende är målet för dina attacker. Du framstår då som mer trovärdig och kan dessutom både kalla och beskriva vår fiende i ordalag andra aldrig skulle kunna använda. Gör de det har vi alltid straff som att kalla någon ”litterär pedofil” att ta till.

Du får också mer än gärna göra svepande generaliseringar där människor beskrivs som något de inte är. Alla cis-män är ”framgångsrika”, sitter på ”maktpositioner”, använder sin makt till att trycka ner ”fria och självständiga människor” som till exempel du själv. Dessa män ingår också alla i patriarkatet, de är liksom kopplade till varandra. Där sitter de likt de påvar de är och förtrycker alla minoriteter, till och med de minoriteter som dels inte är det och dels kanske är så få att de går att räkna upp på ena handens fingrar. Att alla män inte stämmer på beskrivningen spelar inte någon roll då beskrivningen har ett högre syfte.

Beskriv gärna makt och korruption så här……Foto: Wikipedia
….Men aldrig så här. I det senare fallet måste du ta hänsyn till underordnings-aspekten igen och därför fungerar det inte Foto: Wikipedia

Syftet är naturligtvis att ge oss och de våra än mer makt än vi redan har på någons bekostnad. Också att ge oss mer makt än vi är berättigade till då vi egentligen är en minoritet men vill ha igenom allt och mer. Männen eller patriarkatet ska störtas för att ge oss inom godhetseliten den seger vi så länge har åtrått.

Vi och de våra är redan en del av makten men det finns fler som vill upp och för att skapa det utrymme som krävs måste något bort. Det är helt enkelt en gryning på en ny dag där vi som tillhör denna elit nu har fått förtroendet att skapa samhället så som det behaga oss.

Tilltalar det inte det andra boskapet i samhället är vi inte främmande för att både baktala dem och tysta dessa. Vi är ju nomenklaturan som med gudomlig rätt regerar i evigheten. Om du är lydig och tillhör rätt kategori kanske du få ta del av vår godhetsrörelse och kanske också kan få smaka på den makt som likt nektar berusar så. Vi är väldigt välkomnande om du säger de rätta sakerna. Gör du inte det är du däremot för evigt fördömd.

Det bästa är att säga de rätta sakerna, gör du inte det kommer åsiktskorridorens förbannelse att drabba dig och du blir hemsökt av Aftonbladets kultursidor. Här ett engelskt motsvarande exempel. Foto: The Sun

Löjesguiden nominerar idag det identitetspolitiska komplexet och dess företrädare till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Er godhetsrörelse är formidabel i allt sitt hyckleri. Ni påstår er vilja göra gott men resultatet är nästan alltid det motsatta. Ni lierar er med människor som helt enkelt vill dölja det faktumet att de hyser hat som lägligt maskeras till omtanke.

Er rörelse är helt enkelt inte det ni säger att den är. Ni försvarar muslimer som sedan springer iväg och använder skyddet ni ger till att försvara oförsvarliga handlingar och uttalanden. Mer om den saken i Expressen. Ni skyddar feminister, läs mer om detta i Metro, vars hatiska agenda får Hitler att förblekna. Till sist gör ni taket högre för er själva än ni gör för den med annan mening än er bara för att kväsa debatten. Ja, ni skriver till och med artiklar om hur mycket vi som drabbas av förtrycket i åsiktskorridoren inbillar oss. Här är Åsa Lindeborgs artikel där den ena förvirrade åsikten efter den andra luftas. Det som är både mest synd med er och mest talande är dock hur långt från verkligheten ni lever, det tycker jag bådar gott för ett fortsatt hyckleri.”

Ytterligare en bloggare som skrivit om identitetspolitikens avigsidor är Fnordspotting som skriver både insiktsfullt och kärnfullt. Rekommenderas varmt med andra ord.

Fantasifeminsmens Flaskhalsar

I dagens SVD utgjuter Katarina Wennstam sin vrede över manliga värderingar och patriarkala strukturer (den sista känner vi igen). Under rubriken ”Varför Är Tjejens Oskuld Mer Värd Än Killens?” skriver hon om hur  män värdesätter döttrars oskuld och skyddar denna mer frenetiskt än man värnar sönernas.

Länk till artikeln här

Det är den gamla tanken om att flickor som ägnar sig åt sex är slampor, medan de pojkar som utövar samma delikata sysselsättning är ”riktiga män”. Denna tanke är lite lägligt översatt till dagens förhållande mellan fäder och döttrar. Som exempel tar hon upp den manlige bekantingen som hade dristat sig att utbrista att Wennstams dotter är så söt att pappan snart måste skaffa jägarexamen för att hålla pojkarna borta. En klumpig kommentar som i artikeln ger upphov till slutsatser om både hederskulturer och patriarkalt styrda nationer. Sverige och USA ges som exempel på smygpatriarkala statsskick och flertalet icke namngivna öppet patriarkala statsskick i olika länder omnämns. Vi anar en världsomspännande konspiration här. Officiellt skulle vi män spotta på allt vad hederskultur heter. Inofficiellt däremot har vi kvar samma unkna tankegods när vi skyddar våra döttrar och hyllar den ”rena vita oskulden”.

 
En mer rättvisande bild av hur feminister resonerar?

Men ack vad Katarina bedrog sig.  Hon glömde nog bort några faktorer som hade kunnat spela en viss roll för helhetsbilden. Jag tänker inte spekulera i om detta har skett i affekt eller om Katarina har missuppfattat vissa delar av den mänskliga naturen.
Varje förälder vet att i denna roll kan man aldrig sluta att bry sig, eller i vissa frågor oroa sig. Det är en mänsklig egenskap att bry sig om sina barn även då man borde låta bli.

Föräldrarskapet är också en ständig oro för vad som händer i barnens liv och hur detta kan inverka på dem. Att man tolkar denna oro som hederskultur är inte bara fel, det är direkt sårande för varje far som bryr sig om sin dotter i detta land. För kan Katarina förneka att en konsekvens av tonårssex kan bli tonårsgraviditeter och att detta är den värsta mardrömmen en förälder kan genomgå? Visst är ungdomar medvetna om t ex vikten av att skydda sig, men oro saknar alltid logik och är en realitet. Jag kan också tillägga för Katarina, att en tonårsgraviditet också får konsekvenser för tonåringens framtid i upp till 20 år om denna väljer att föda. Med andra ord kommer en sådan händelse att påverka alla involverade för många år framöver.

Det skulle också kunna sluta med att dottern ifråga, blir våldtagen eller utsatt för sexuellt övergrepp. En förälders värsta mardröm, ett faktum Katarina säkert känner till. Det är dessutom ett fenomen som speciellt drabbar tjejer som ”tar för sig”. I vissa kretsar uppfattas detta som ”att hon förtjänar det” och därmed är ett oförsvarligt beteende legitimerat. I varje fall i förövarnas och föräldrarnas ögon, för det är ju i själva verket föräldrarnas värderingar som har överförts till den unge förövaren. Där har du riktig hederskultur i praktiskt vardagligt arbete Katarina. Men det är ju rätt lägligt då att ha en teori att tillgå som säger att det är vare sig den unge mannens, eller hans föräldrars fel utan de vita medelålders männens. För i slutet av dagen är ju ansvaret klart i feministers ögon – allt är den redan utpekade och demoniserade fiendens fel. Till och med det som inte är deras fel, är ju deras fel. Så det är ingen idé att neka, jag har ju fel från början till slut.

 
Artikelförfattarinnan Foto:SVD

Det andra hon väljer att förbise, är att vi har inte och har aldrig haft en hederskultur i detta land. Det är något kulturellt främmande i vår del av världen. Om hon däremot menar den inflyttade kultur som ibland återfinns i vissa grupper som en subkultur till den svenska, så bör hon nog specificera detta.

Att generalisera och slänga ur sig påståenden om en global patriarkal kultur och åberopa tyckande och tolkande som bevis på att alla män ingår i ett nätverk av tänkande, duger inte. Problemet är nämligen att tyckande och tolkande är ett högst subjektivt färgat fenomen. Du kan få flera motstridiga resultat av ett och samma fenomen beroende av vem som tittar på det. Våra olika sätt att tolka och se beror på faktorer som kulturell tillhörighet, kön, samhällsklass osv.

Det är tyvärr uppenbart att Katarina enbart har använt sig av de glasögon som i vardagligt tal kallas feminism. Ett faktum som gör hennes påståenden minst sagt haltande. Det är också om man vill sträcka sig lite längre, fördomsfullt i kubik. Inte minst är det faktumet att denna ideologi och också Katarina, vill se allt i svart eller vitt är besvärande. Tyvärr finns som alltid en hel gråskala som helt och hållet förbigås. De som faktiskt drabbas av hedersvåld och hederskultur blir därmed inte ens sedda. Anledningen är ju att hon riktar sökljuset i fel riktning. Artikeln lyckas ju tyvärr med något så sorgligt som att skifta fokus från de som ligger i farozonen, till en liten vit medelklass som lever och verkar i Katarinas omedelbara närhet dvs Södermalm. Ett sorgligt faktum som visar hur lite feminism i dagens Sverige har med verkligheten att göra.

 
En högst naturlig reaktion på artikeln?

Feminism i Sverige är en salig röra. Det som borde vara en rörelse för jämställdhet, är istället en liten lobbygrupp som glömmer bort de verkliga problemen och förespråkar ojämlikhet. Allt är den vite medelålders mannens fel. Vi äter kött – ja det gör kvinnor också, vi konsumerar på ett sätt som skadar jorden – kvinnor minst lika mycket. Men kvinnors tillkortakommanden glöms lägligt bort, och kvar finns bara mäns illdåd. Det där börjar låta som Illuminati om ni frågar mig.

Nu ska vi genom Katarina Wennstams artikel alltså inte längre bry oss om döttrar utan att vi automatiskt blir den del av patriarkatet vi alltid har varit. Knappt har F! deklarerat sina intentioner, förrän det avslöjas hur lite de vet om jämställdhet. Feminist efter feminist visar i debattartikel efter debattartikel att de har ett perspektiv – den vita medelklasskvinnans gärna boende på Södermalm. Därmed har svenska feminister kvalificerat sig till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”För sin envetna kamp mot både sans och förnuft där till och med traditionell vetenskap är en manlig förtryckarteknik. Också för sin förmåga att hela tiden hitta en gemensam fiende i den medelålders vite mannen, är denna rörelse en formidabel foliehattskandidat.”

Andra bloggar som skriver om feminismens irrfärder och som är mycket läsvärda är följande:
Bloggen Genusdebatten skriver om hatet från feministerna
Bloggen Toklandet skriver Miljöpartiets Åsa Romson och hennes ambivalenta syn på medelålders män
Jussi H Lundell berättar om hur feministkritik bemöts med absurda argument