Järnvägar också

Drevet går mot Wallström men det händer faktiskt andra saker i landet av minst lika stort värde. T ex så skrevs en debattartikel (SVD; unvis.it) av HG Wessberg och Catharina Håkansson Boman som både roade och förskräckte.

Roade därför att den onekligen pekar på en hel del positiva effekter som att knyta ihop storstadsregioner på ett mer effektivt sätt och därmed krympa landet. Det är en tanke som har funnits länge, men som först nu kanske blir verklighet. Tanken att på ett mer effektivt sätt uppnå detta mål som en konkurrens till flyget är också ur ett ekologiskt perspektiv är bra då det sparar pengar och miljö.

Naturligtvis är ett sånt här projekt dyrt, mycket dyrt. Den beräknade kostnaden ligger på 190-330 miljarder kronor. Med andra ord gigantiska belopp som dessutom brukar ha en otäck förmåga att spränga alla kostnadsvallar då så stora projekt som detta är svåra att överblicka. Alltså måste pengar tas någonstans ifrån och här har utredarna en del förslag som i vanlig ordning bygger på skatt.

Så fort en ny utredning presenteras tycks det finnas hur mycket pengar som helst, det går bara att ösa fram. När sen kostnaderna drabbar folk i form av höjda priser är det försent. Allt för att mätta en marknad som dessutom sysslar med felsatsningar. Det är inte snabbtåg som behövs, det är satsningar på regional pendling och underhåll som är nyckeln Foto: Wikimedia Commons

Jag förstår inte en sak, så fort vi talar om något som ska göras talar vi automatiskt om nya skatter. Vi har numer återtagit vår position som landet med världens högsta skatter, ändå räcker det inte. Det ska till mer och mer och mer. Hur mycket vi än betalar så finns det alltid någon liten kreatör som kan tänka ut någon ny diabolisk skatt. Statens och kommunens behov är oändligt och snart gör vi inget annat än betalar skatt.

Den här gången är det ett förslag som bygger på att man tar ut en tidsbegränsad skatt på den värdeökning av fastigheter som ligger i anslutning till järnvägen som är grunden. Någon kanske tror att det inte drabbar ”vanliga människor” men det gör det definitivt. De restauranger, kiosker eller fik som ligger i dessa byggnader tvingas ju ta ut kompensation för sina merkostnader och därmed är det indirekt medborgaren som betalar till sist ändå.

En annan miss i utredning här är att det är långt ifrån alla fastigheter som kommer att öka i värde, faktiskt i vissa fall det motsatta. Det beror helt enkelt på att ett höghastighetståg som ska färdas i över 300 kilometer i timmen kan göra max två kanske tre stopp på sträckan Stockholm – Göteborg eller Stockholm – Malmö. Det är nämligen stoppen som slukar mest tid ur restid sett, skulle man alltså stanna oftare blir det inte ett snabbtåg helt enkelt.

De flesta mellanliggande orter kan därför se sig akterseglade när tåget dundrar igenom orten utan att stanna. Det är själva förutsättningen. Ändå är det många desperata kommuner som ser sitt befolkningsunderlag svikta som nu sätter sitt sista eller näst sista hopp till att järnvägen ska frälsa bygden. Hur ska man annars tolka utredarnas nästa förslag. I det ska kommunerna spelas ut mot varandra i en dragkamp om att få bli just den plats där tågen stannar.

Utredarna har ett nytt ganska cyniskt sätt att finansiera det hela och det är att spela ut kommunerna längs sträckan mot varandra. Den som satsar mest på boende och jobb får se tågen stanna, resten får se bakpartiet segla förbi orten. Foto: ”Southbound Train into Herzliya Station (2154711112)” by David King from Haifa, Israel – Southbound Train into Herzliya Station. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

Det förslaget bygger på att kommunerna ska inkomma med planer på nybyggnation för att underlätta bosättning och affärsverksamhet för medborgarna. Detta skulle få igång hjulen och dessutom sporra kommunerna att ta krafttag. Bra kan man tycka men det är det tyvärr inte alltid. För vad händer om man projekterar och ändå får se sig förbisprungna? Alla år av projekteringar, planeringar som har kostat mantimmar är då kastade i sjön! Vem betalar den notan när kommunernas ekonomi många gånger inte alltid är jättegod?

En del kommuner, framför allt i Norrlands inland, har så ansträngd ekonomi, så hårt tryck på kommunservice och så vikande befolkningssiffror att deras räddningsplanka (sajten kommuntorget) är nyanlända och statens höjda bidrag för dessa. De här kommunerna kommer inte ens få någon ny järnväg, än mindre har de en sedan tidigare många gånger. Det är alltså bara delar av landet som kan dra nytta av satsningen. När ska det komma förslag som långsiktigt ger Norrlands inland möjligheten att överleva på riktigt?

Förslaget är också illa genomtänkt ur andra aspekter. Behovet av att pendla mellan storstäder är till för en väldigt liten del av befolkningen. Det är i stort sett bara statstjänstemän, höga politiker och topparna inom näringslivet som är i behov av denna typ av transport. Det är istället den regionala pendlingen som både är tillväxtfaktorn och därmed den som står för den största ökningen vad gäller pendling.  Bara över Öresund (sajten Öresundsinstituttet) pendlar varje dag 95.800 personer.

Också i Mälardalsregionen såväl som andra ökar pendlingen inom regionen. Ökningarna leder till fler flaskhalsar (sajten Trafikanalys). Här borde järnvägssatsningarna ske, inte mellan storstäderna där trafiken fungerar hyggligt. Ändå är det just i den regionala pendeltrafiken inte bara flaskhalsarna finns, utan också det byråkratiska krånglet med efter dagens behov felritade länsgränser, lagstiftning som inte hänger med samt krångliga och dyra biljettsystem. Systemet behöver kort sagt reformeras (sajten företagarna).

När det är den regionala pendlingen som ökar, satsar politikerna på snabbtåg. De flaskhalsar som bildas i pendlingen måste byggas bort, länsgränser måste justeras och lagar måste ändras. Felsatsningen är alltså ett faktum och det enda politikerna gör är att sopa problemen under mattan och fortsätta felsatsningarna Foto: Wikimedia Commons

Också pendeltrafiken inom storstadsregioner som Göteborg, Stockholm eller Skåneregionen behöver betydande tillskott. År av eftersatt underhåll på järnvägen som fortfarande plågar denna i stort sett varje vecka. Visserligen kommer Citybanan att nästa år avlasta den mest trafikerade delen av järnvägssträckor i hela Sverige – Tegelbacken utanför Stockholms Central – men i resten av nätet är underhållet eftersatt med ibland så mycket att det äventyrar driften.

Här finns alltså ett jättejobb att göra men istället satsar man på linjer som inte har fullt så stort behov. Varför blir det då så här, för det är inte första gången järnvägen förvandlas från möjlighet till fiasko. Bottniabanan (MSN; Nyhetsinslag TV4) skulle bli livlinan åt norrländska kommuner, tack vare att man valde fel teknik för tågövervakning och att befolknings-underlaget inte fanns är idag fiaskot ett faktum. Pengar har satsats men har hamnat på skogstjärnarnas botten. Här borde man alltså satsa pengar på ett fungerande system.

En av många orsaker är att byggandet av järnväg är en prestigefråga. När väl järnvägen står på plats finns ett fysiskt bevis för ett partis eller en politikers storhet. Järnvägen odödligförklarar och ger karmapoänger långt in i framtiden. Ortsbor och bygden kommer att tala om en politiker eller ett parti för lång tid framöver och kan säkra ytterligare en mandatperiod. Det finns naturligtvis också samhällsvinster men som sagt, bara om projektet är lyckat.

En anledning till att man satsar så mycket krut på just höghastighetståg mellan storstadsregionerna är just att det är ett stort projekt, det syns i tidningar och det generar uppmärksamhet när man kan klippa band och spela upp fanfarer med järnvägs-föreningarnas blåsorkestrar. Att det är ett gigantiskt slöseri med skattepengar som hade kunnat komma bättre till nytta om de använts rätt, spelar mindre roll. The bigger the better som det brukar heta.

Den enda anledningen till varför alla dessa felsatsningar görs är att det smäller högre med stora prestigefyllda projekt som syns för lång tid framöver. De synbara spåren efter ett parti eller en politiker lovar förhoppningsvis en ny mandatperiod men felsatsningar är felsatsningar. Foto: Eget

Löjesguiden nominerar idag infrastrukturminister Anna Johansson och utredarna HG Wessberg och Catharina Håkansson Boman till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ett gigantiskt slöseri med pengar där de kunde ha använts i regionaltågssatsningar istället är på väg att rälssättas. När de största trafikökningarna och därmed flaskhalsarna återfinns i regional pendling satsar man på höghastighetståg. När regler och system inte längre lever upp till dagens krav satsar man på att inte förändra. Ett gigantiskt feltänk som toppas av förslag om sedvanliga skattehöjningar. Det gör er till formidabla kandidater.”

Nu börjas det!

Det har blivit dags att avrunda året och ta lite jullov också för bloggen. Först har det dock blivit dags att summera ett tillstånd i landet som alltmer, mycket tack vare regeringens politik, handlar om ett land under prövning. Statsministerns jultal (SVT) handlade mycket om att peka ut alla utmaningar men också om att peka på ljuspunkterna. En skönmålning som för flertalet känns som en stor illusion.

Stefan Löfvens värsta fiende under året har hetat ”verkligheten”. Han har likt Don Quijote kämpat med sina väderkvarnar men förgäves, snart har resultaten dykt upp och de har minst sagt inte gått hans väg i någon fråga. Tvärtom har han lyckats landa på tvären och inte har det blivit bättre av att snart sagt varje minister får underkänt på en eller flera punkter. Det märks att socialdemokraterna har dränerats på nyckelkompetens under åren i opposition som man kan läsa om i ledaren i Norrtelje Tidning (unvis.it).

Hur än statsministern bär sig åt tycks han hamna fel i snart sagt varje fråga. I vissa fall har han själv bidragit till den utveckling som har lett fram till kraschlandningen. I migrationsfrågan har han t ex nu öppnat upp för en utveckling som kan leda till att folk får jobba för minimilöner. Foto: Wikimedia Commons

Istället har Löfven fått hålla till godo med ett gäng ministrar som har haft största möjliga skillnad i kvalitet. Peter Hultqvist som försvarsminister har varit ovanligt lyckad, men har många gånger fått se sig förbigången av andra ministrar som inte har tålt hans kompetens. Det var ju det utrikesministern gjorde i ärendet med Frankrikes framställan om hjälp mot terrorismen.

Också Anders Ygeman gjorde för ett kort tag ett bra intryck men snabbt kastades också han under tåget när han ena dagen lät meddela att Öresundsbron skulle stängas för att ge Sverige andrum, för att nästa dag vara tvungen att ta tillbaka allt. Anledningen då var dels att lagrådet hade gett förslaget tummen ner och att oppositionen därmed fick kalla fötter. Men gissningsvis bidrog också Stefan Löfvens oförmåga att bereda och förankra ärendet så att det fick ett annat resultat.

Hade Löfven varit lite realistisk hade han kunnat förutse att lagrådet skulle nobba förslaget. Det är nämligen inte alltför svårt att gissa att en stängning där tåg och bilar skulle hindras i sin fria rörlighet och där resenärer beroende av kommunikation över sundet skulle bli de som sattes i kläm, skulle bli för mycket för en granskning. Inte heller att tågbolag och bussbolag nu skulle bli gränskontrollanter var särskilt realistiskt om man ska vara ärlig som man kunde läsa om i Skånska Dagbladet.

Allt hade alltså med lite erfarenhet och rutin kunnat gå att förutse. Istället fick vi en soppa där dåligt beredda beslut och sista-minuten-beslut där till och med den lilla kompetens regeringen besitter offrades i form av ministrar som schavotterades inför öppen ridå. Hade Löfven berett ärendet och förankrat det bättre , hade han haft större möjlighet att få deras ogillande något dämpat. Ygeman fick bära hundhuvudet, också Peter Hultqvist i en annan fråga lite senare, för vad andra hade ställt till med.

Den soppa som regeringen ställer till med har gått så långt att de två enda ministrarna med kompetens har slängts under tåget. Ygeman och Hultqvist fick ganska handfast känna på hur den beryktade ledarstilen som statsministern står för kan kännas när konsekvenserna blir kända Foto: ”Bean soup with tomatoes and red peppers” by Gillgaramond – Own work. Licensed under CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Motsatsen till Ygeman och Hultqvist dvs rent inkompetenta är lättare att hitta i regeringen. Fokus har under hela hösten legat på utrikesminister Margot Wallström, så också här på bloggen, men faktum är att det finns en uppsjö att ösa ur. Nästa till rakning är infrastruktur-minister Anna Johansson. Tidigare under hösten var hon på möte med SJ för att få information om vad som skulle hända om man från regeringens sida skulle kräva att trafikbolagen skulle sköta id-kontrollen vid resa över Öresundsbron.

SJ menade på mötet att ett totalt stopp för tågtrafiken skulle kunna bli konsekvensen eftersom man inte hade resurserna att genomföra det som den nya lagen medför. På mötet fanns flera ur oppositionen med genom riksdagens trafikutskott och de är nu starkt kritiska till Anna Johanssons agerande. När hon fick informationen borde en av de första åtgärderna ha varit att göra en konsekvensanalys som är en snabbutredning för att se vad ett beslut leder till. Ingen gjordes!

Nu är hela den process SJ beskrev fullbordad, från den fjärde januari nästa år kommer man inte längre att köra x2000-tåg till Köpenhamn, anledningen är att man inte hinner.  Det är då de nya reglerna börjar gälla. När nu skiten träffar fläkten är ministerns press-sekreterare Elin Tibell ute och försöker gjut olja på vågorna, själv är Anna Johansson oanträffbar. Elin Tibell menar att det är ett internt problem för SJ när det egentligen handlar om en konsekvens av regeringens beslut.

Att Anna Johansson har brustit i beredningen av ärendet är inget som tycks bekymra Elin Tibell, hon fortsätter att skjuta på SJ. När det inte längre går ber hon reportern kontakta Trafikverket för svar, de har upplysningsvis än mindre att göra med saken än SJ. Det finns inte på kartan i vare sig pressekreterarens eller ministerns värld att man inte skjuter pianospelaren.

När minister efter minister gör bort sig måste de naturligtvis räddas. I Anna Johanssons fall till vilket pris som helst, till och pianospelaren är ett legitimt mål när pressekreteraren Elin Tibell nu försöker dölja att ministern har gjort bort sig Foto: ”Piano Player On Lviv Market Place” Wikimedia Commons

Allt detta rabalder har ett enda syfte – att dölja att det är på kommunikationsdepartementet som alla misstagen har begåtts. Hela historien andas alltså ett slags ”låt oss rädda ministern från att behöva stå till svars för sina egna misstag”. Mer om historien hittar du i en artikel i SVD (unvis.it). I den kampen kan en pressekreterare till och med börja med något av de mest bisarra förklaringarna vi har sett från regeringen vilket inte säger lite. Den har ju annars gjort sig känd för att vara en veritabel stormavdelning vad gäller detta.

Statsministerns grundläggande problem är alltså en regering med högst varierad kvalitet där det dåliga tyvärr är det dominerande. De flesta ministrar i regeringen har alltså inte kompetens nog, inte enligt mig i varje fall, att platsa ens i en vanlig kommunfullmäktige. Det är så gott som dagligen en ny ”historia” där någon i vanlig ordning har gjort bort sig. Få är de som klarar sitt jobb och gör dom det kastas de snart till vargarna av de andra ministrarna.

Statsministerns verklighetsbeskrivning är nästa akilleshäl. Att kalla Miljöpartiet och Åsa Romson för ”ansvarstagande” är magstark nog, men tyvärr blev det värre. I talet går han in på hur viktigt det är att den svenska modellen med bland annat lönebildning förblir orörd. Stabiliteten på arbetsmarknaden där den fria lönebildningen sätts mellan arbetsmarknadens parter är helig för Löfven och så långt har han rätt, men så hann verkligheten upp honom igen.

Snart blev det uppenbart hur lite realism det finns i beskrivningen. Finanspolitiska rådet gick redan i oktober ut med det motsatta förslaget, samma råd som har en tung roll att spela i svensk ekonomiska och inrikespolitiska beslut. Där krävde man sänkta minimilöner, artikel om detta hittar du i Expressens bilaga Dina Pengar (unvis.it). Också Konjunktur-institutet (KI) fyllde i med samma krav.

Nu börjar en yster dans där insatserna höjs för var dag. Låglöneyrken menar många är vägen in för migranterna medan Löfven menar att vi ska värna den svenska modellen. Någonting rimmar välidigt illa i statsministerns visioner Foto: Wikipedia

Tanken bakom förslaget var att få nytillkomna i arbete. Tvärtemot Statsministerns visioner närmar vi oss alltså den dagen då vi kommer att få se de nyanlända som en lönedumpande grupp på arbetsmarknaden. Allt detta för att kunna ge dem de jobb andra åtgärder hittills har misslyckats med. Och inte undra på det! Vårbudgeten gav ju oss höjda skatter på arbete vilket inte direkt leder till fler jobb, snarare tvärtom. Läs mer om skattechocken och dess effekter från Svenskt Näringsliv.

Samma tongångar kommer från Institutet För Näringslivsforskning (IFN) där följande artikel från Arbetsmarknadsnytt har tagit upp samma tes – sänkt lön ger fler jobb. Statsministern däremot fortsätter att kasta ur sig floskler om hur den perfekta världen borde fungera. Problemet är att alltmer talar för att denna bild är just bara förhoppningar i framtidens Sverige där sänkt minimilön lär vara en möjlig realitet. Jag vill helst inte se den utvecklingen, men hjulen är satta i rullning och snart kan vi vara där vare sig vi vill det eller inte.

Varningens finger höjs nämligen om det motsatta dvs höjda löner skulle inträffa. I Aarbetsmarknadsnytt driver Maud Spencer vd för industriföretaget Svalson tesen att höjda löner driver företagen utomlands där lönerna är billigare. Jag tror henne, det finns ett sånt samband, men hur det rimmar med statsministerns visioner är igen en gåta. För även om hennes tes är riktig är den samtidigt en pungspark på den svenska modellen med fri lönebildning av arbetsmarknadens parter som Löfven värnar så om i sitt tal.

Visserligen har Maud Spencer rätt i sin artikel men i vissa kretsar ses nog hennes inlägg som en pungspark. Statsministerns tal innehöll ju ett försvar av den svenska modellen men denna är på väg att luckras upp och han själv har hjälpt till att skapa förutsättningen för det. Foto: Wikimedia Commons

Grundproblemet är att Sverige är något av de sämsta länderna i världen att integrera människor som kommit hit. Mer om den föga smickrande titeln i SVD. Resultatet blir att fler som kan språket är de som lägger beslag på jobben, därför sjunker idag arbetslös-heten. Men med varje ny person som kommer hit kommer också den siffran att gå åt andra hållet dvs vi kommer att få en ökad arbetslöshet vilket många ser som en farhåga.

Statistik säger att mer än vad femte alltså mer än 20 % av människor med utländsk bakgrund är arbetslösa. Denna siffra kommer troligen att öka, vi håller på att få en tudelad arbetsmarknad mellan de som har och de som inte har jobb. I kölvattnet på det kommer också chansen att öka för att man öppnar för låglönejobb. Något som också lyfts till politikens riksnivå som igår när Magdalena Andersson och moderaternas Ulf Kristersson möttes i en debatt i SVT:s Aktuellt.

Regeringen har helt enkelt öppnat för en utveckling man själva har liten eller ingen kontroll över. Lägg till att man har något av en uppsjö av dåliga ministrar som knappt klarar av sitt egna jobb och man förstår vad statsministerns fina deklarationer är värda. Det bästa man kan göra med dessa är att bara ignorera hans verklighetsfrånvända tankar. I mest humoristiska fall ber man honom torka sig mellan julskinkorna med dessa.

Som vanligt ser nog statsministern mest förbryllad ut. Det var ju så bra tänkt men det gick åt h-e ändå. Han bör nog titta på vilka ministrar som inte håller måttet och se till att ”vissa partier” får respass ut ur regeringen istället för att föra en politik som leder fram till det han säger sig vara emot. Det blir tyvärr inte så trovärdigt annars.

Löjesguiden nominerar nästan zombielikt statsministern till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Fina och stolta ord är ingenting värda om man inte kan backa upp dessa med en verklighetsbeskrivning och en kompetens i regeringen som gör sådana trovärdiga. Du försöker alla trick i boken Stefan men verkligheten är en mäktig fiende också för dig. Att du själv har bidragit till resultatet i verkligheten men ändå blundar inför den är svårslaget. Det är det som gör dig till en utmärkt kandidat till priset.”

Bloggen tar nu ett litet uppehåll för jul och nyår. Ha en riktigt god jul och gott nytt år. Jag tänkte återkomma strax efter nyåret om inget oförutsett inträffar där jag måste blogga därför att det måste kommenteras. Vi hörs när det nya året är här.