Vänsterpartiets och kampen mot verkligheten

Vänsterpartiet genomgår darrningar av harm efter EU:s toppmöte med Turkiet om migrationen till Europa. De är ju också ett av de partierna som helst ser en oändlig invandring som en möjlighet snarare än ett problem. Det infekterade läget har till och med fått så oanade konsekvenser att partiet talar om att bryta delar av samarbetet med Socialdemokratin och Miljöpartiet, främst är det vårbudgeten och budgetarbetet (DI; Archive) man skjuter in sig på.

För att få som man vill i förhandlingarna och sätta press på regeringen om migrationen har Vänsterpartiet nu börjat sikta in sig på vårbudgeten och hotar att inte längre delta. Det borde vara goda nyheter eftersom de ändå inte har något att bidra med vad gäller bra politik Foto: By NATO Training Mission-AfghanistanSSgt Sarah Brown/NTM-A Public Affairs – Afghan National Army soldiers train on heavy weapons, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27234624

Men skulle Sverige verkligen sakna dem om de skulle säga upp allt samarbete med regeringen? Det får naturligtvis var och en svara på, men för min del är svaret ett rungande nej. Jag kan helt enkelt inte för mitt liv ens se varför de skulle ingå ens som stödparti till regeringen. Partiet är ju helt enkelt fullständigt ute och cyklar i de flesta frågorna.

Mammografi till kvinnor är en bra sak, det säger jag inget om. Att öka denna så fler kan räddas säger jag knappast heller nej till men tänk om män fick samma resursökning. Män drabbas av prostatacancer vilket är den cancerform som ökar (Doktorn) mest och också den som skördar flest offer. Det är dessutom den vanligaste (Cancerfondens hemsida) cancerformen sett i absoluta tal. Ändå tycker Vänsterpartiet att det är rättvisa att enbart skjuta till pengar till kvinnors cancer.

Hade båda könen fått resursförstärkningar i cancervården hade de kunnat stoltsera med titeln ”rättvisa” men som det nu ser ut kommer allt sånt tal på skam. Det kommer än mer på skam när man betänker att partiet lägger förslag som avgiftsfri tandvård för yngre upp till 23. Sämre tandhälsa kommer med ökad ålder och ju mer arbeten som måste göras desto dyrare räkning. Istället ska i Vänsterpartiets värld de med egna högre utgifter, var de som betalar för dem som borde betala ur egen ficka.

När man till sist föreslår och får igenom avgiftsfri hälso- och sjukvård (Vänsterpartiets partiprogram ”Vänsterpartiet Gör Skillnad”; Archive) för patienter över 85 är måttet rågat. Tittar man på medellivslängden (SCB) i Sverige är den 84 för kvinnor och 80 för män. Reformen missar alltså de allra flesta och är mer trolig att gynna kvinnor än den gör samma sak för män. ”Rättvisa” är alltså åter inte ordet denna samling människor bör använda sig av.

Orättvisa och missförhållanden måste diskuteras, inte sopas under mattan. Det är nog det enda jag har och Vänsterpartiet har gemensamt. Problemet är bara att ingen kan som Jonas Sjöstedt eller Vänsterpartiet se till att kväsa debatten. Foto: By OSeveno – Own work, CC BY 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45893732

Integrationspolitiken i landet är något av en ödesfråga för framtiden. Den som inte vill eller kan bidra till en lösning, lär också vara den som ser till att vi för många decennier framåt kommer att ha problem. Det är den rollen Vänsterpartiet har i den misslyckade politik som hittills har präglat statsmaktens rätt fåfänga försök att få någon rätsida på saker och ting. Integrationspolitiken i landet har ju nämligen havererat och de politiska partierna, särskilt Vänsterpartiet, vill inte se verkligheten eller skyller fiaskot på varandra.

För så fort någon i debatten (Aftonbladet; Archive) lyfter fram obehagliga sanningar eller ser på verkligheten (Expressen; Archive) med andra ögon än det av partiet godkända synsättet, är de där med  stridsyxan (Aftonbladet; Archive) för att kväsa diskussionen. De enda som tjänar på deras handlande är naturligtvis SD. Det bli så när man lägger locket på all debatt och mer eller mindre kväser denna.

Vänsterpartiet kan möjligen i det korta perspektivet stoltsera som högborgen för pk-åsikter, men kommer vi att tacka dem när misslyckandena idag fortfarande är misslyckanden imorgon? Det är ju nämligen då vi kommer att få resultatet av dagens misslyckanden och det är då vi kommer att få börja betala priset för att Jonas och alla andra vare sig vill eller kan se verkligheten.

Nu försöker Jonas Sjöstedt delvis gjuta olja på den debattens vågor med ett nytt inlägg (SVD; Arichive) i SVD i integrationsdebatten. Han misslyckas dock redan i andra meningen och resten blir en såväl sorglig som meningslös läsning. För i citatet ”Däremot ska inte hedersfrågan användas för att i svepande ordalag angripa muslimer, invandrare eller vissa förorter.” visar han varför Vänsterpartiet är partiet som inte vill förstå verkligheten utan istället bekämpar den.

Det var länge sedan vi i Europa upplevde stening och andra hedersrelaterade straff. När de förekom var de inte ens hedersrelaterade. Ändå påstår Jonas Sjöstedt att man inte ska skuldbelägga de ställen där det förekommer som för att koppla den till hela samhället istället för till de ställen hedersrelaterade förtryck förekommer. Foto: Av Annibale Carracci – Web Gallery of Art:   Image  Info about artwork, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=15385043

Fråga man sig var hedersförtryck kommer ifrån så blir nämligen inte svaret ”Sverige”, en sån förklaring vore mer än enfaldig. Istället är det tyvärr gamla traditioner från andra delar av världen som spökar till det och det enda sättet det har tagit sig hit på är genom invandring. Jag ser inte negativt på invandring tvärtom har det sina goda sidor, men denna tillhör inte den. Att kväsa den debatten och förneka sambandet är inte heller det något att eftersträva, släpp debatten fri Jonas!

Inte heller tjänar Jonas några politiska poänger i det längre loppet på att påstå att att man inte bara ska utmåla förorten som centrum för denna smutsiga sedvänja. Hittar Jonas hedersförtryck på Östermalm får han gärna säga att jag har fel, men under tiden hävdar jag med eftertryck att det finns övertygande bevisning om att han i vanlig ordning låter de ideologiska glasögonen skymma sikten för honom. Därmed drar han samma felaktiga slutsatser som vanligt.

Tvärtom talar både Zeliha Dagli och Amineh Kakabaveh om hur det är just förorten som är problemet, men också om hur de få svenskar som trots allt finns där reser hem till innerstaden så fort kontoren stänger. Sanningen är ju att vårt land är så uppdelat mellan olika befolkningsgrupper, att de till och med bor på olika ställen. Hur sunt det är visar sig snart när förorten skapar sina egna lagar. Så fort polis (SVT; Archive) finns på plats, ses de som ett hot mot den alternativa auktoriteten som är de som egentligen styr.

Det enda Jonas Sjöstedt har bevisat med sitt uttalande är att han inte förstår. Han förstår inte att förorten brinner därför att folk känner hopplöshet och saknar framtidshopp, mycket beroende på den under de senaste 20 årens bedrivna politik. Han förstår inte heller att andra krafter än det officiella Sveriges håller på att ta över. Han och hans partibröder och systrar väljer därmed att stoppa huvudet i sanden. ”Sanningen svider” brukar det ju heta, men sanningen är också att ingenting blir bättre av att förneka den.

Ingen, inte minst debatten, hjälps av att en sida antingen doppar huvudet i sanden eller försöker lägga locket på. Jonas Sjöstedt försöker med båda tricken i ett och gör sig därmed till strutsen i sammanhanget. Foto: Av Another Believer – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=46492838

Han förstår alltså inte att grunden till problemet är att folk av ett visst slag bor på ett ställe, medan andra bor i andra kvarter. Inte ens när han själv flyttar till Midsommarkransen (Bättre Stadsdel; Archive) i Stockholm där 18 % röstade på Vänsterpartiet i det senaste valet, förstår Jonas Sjöstedt sambanden. Hans politiska kamp mot verkligheten den bara fortsätter. Också hans felaktiga utgångspunkter som ligger till grund för de felaktiga antagandena lyser igenom.

Jonas är dock inte ensam i striden mot verkligheten, till sin hjälp har han ett helt parti som med idog energi fortsätter att lägga förslag (Aftonbladet; Archive) på hur man ska fortsätta att fjärma sig från den. Nu är man till och med inne på ett så klassiskt kommunistisk område som hur man ska kunna ”uppfostra” och ”forma” medborgaren till att ”tänka rätt”. Behövs mer än så för att folk ska börja förstå?

Det otäckaste är dock i mina ögon inte deras värdelösa förslag, utan att de får lov att inverka på och medverka till regeringens politik. Det bästa vore om man helt enkelt uteslöt dem ur allt beslutsfattande, men så är alltså inte fallet. Tvärtom fortsätter både Socialdemokraterna och Miljöpartiet att alltmer också dom lyssna på Vänsterpartiets alla felaktiga antaganden om verkligheten. De formar till och med sin egna politik (SR; Archive) utifrån deras teser.

För också i regeringen finns en samsyn med Vänsterpartiet om att tvinga verkligheten att se ut så som man själv vill. Som alltid är det uppifrån kommande dekret (Aftonbladet; Archive) vars enda syfte är att styra medborgaren att bete sig på ett för de styrande – dvs Socialdemokraterna – önskvärt sätt. Här finns ingen plats för egna beslut eller personliga viljor, allt ska bestämmas av farbror sosse med samarbetspartier. För i slutänden betyder individen ingenting i vår fina fantastiska socialiststat.

Det dubbelt trista är att konstatera att också regeringen har samma syn på politisk styrning som Vänsterpartiet. Medborgaren ska styras till ett önskvärt beteende och ingen ska kunna komma undan när allt styrs uppifrån som de marionetter vi ses som. Foto: Av User:Nicolás Pérez – Nicolás Pérez., CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=69300

Löjesguiden nominerar idag slentrianmässigt regeringen men också Vänsterpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Er envetna kamp mot verkligheten och till och med viljan att betvinga verkligheten för att den ska stämma med er världsbild är tecken nog. Men när man som inom Vänsterpartiet är villig att inte bara förvanska verklighetsbeskrivningen, utan också se till att andra inte beskriver den i debatten är ett nytt lågvattenmärke satt. Det gör er till formidabla kandidater till priset.”

Nu börjas det!

Det har blivit dags att avrunda året och ta lite jullov också för bloggen. Först har det dock blivit dags att summera ett tillstånd i landet som alltmer, mycket tack vare regeringens politik, handlar om ett land under prövning. Statsministerns jultal (SVT) handlade mycket om att peka ut alla utmaningar men också om att peka på ljuspunkterna. En skönmålning som för flertalet känns som en stor illusion.

Stefan Löfvens värsta fiende under året har hetat ”verkligheten”. Han har likt Don Quijote kämpat med sina väderkvarnar men förgäves, snart har resultaten dykt upp och de har minst sagt inte gått hans väg i någon fråga. Tvärtom har han lyckats landa på tvären och inte har det blivit bättre av att snart sagt varje minister får underkänt på en eller flera punkter. Det märks att socialdemokraterna har dränerats på nyckelkompetens under åren i opposition som man kan läsa om i ledaren i Norrtelje Tidning (unvis.it).

Hur än statsministern bär sig åt tycks han hamna fel i snart sagt varje fråga. I vissa fall har han själv bidragit till den utveckling som har lett fram till kraschlandningen. I migrationsfrågan har han t ex nu öppnat upp för en utveckling som kan leda till att folk får jobba för minimilöner. Foto: Wikimedia Commons

Istället har Löfven fått hålla till godo med ett gäng ministrar som har haft största möjliga skillnad i kvalitet. Peter Hultqvist som försvarsminister har varit ovanligt lyckad, men har många gånger fått se sig förbigången av andra ministrar som inte har tålt hans kompetens. Det var ju det utrikesministern gjorde i ärendet med Frankrikes framställan om hjälp mot terrorismen.

Också Anders Ygeman gjorde för ett kort tag ett bra intryck men snabbt kastades också han under tåget när han ena dagen lät meddela att Öresundsbron skulle stängas för att ge Sverige andrum, för att nästa dag vara tvungen att ta tillbaka allt. Anledningen då var dels att lagrådet hade gett förslaget tummen ner och att oppositionen därmed fick kalla fötter. Men gissningsvis bidrog också Stefan Löfvens oförmåga att bereda och förankra ärendet så att det fick ett annat resultat.

Hade Löfven varit lite realistisk hade han kunnat förutse att lagrådet skulle nobba förslaget. Det är nämligen inte alltför svårt att gissa att en stängning där tåg och bilar skulle hindras i sin fria rörlighet och där resenärer beroende av kommunikation över sundet skulle bli de som sattes i kläm, skulle bli för mycket för en granskning. Inte heller att tågbolag och bussbolag nu skulle bli gränskontrollanter var särskilt realistiskt om man ska vara ärlig som man kunde läsa om i Skånska Dagbladet.

Allt hade alltså med lite erfarenhet och rutin kunnat gå att förutse. Istället fick vi en soppa där dåligt beredda beslut och sista-minuten-beslut där till och med den lilla kompetens regeringen besitter offrades i form av ministrar som schavotterades inför öppen ridå. Hade Löfven berett ärendet och förankrat det bättre , hade han haft större möjlighet att få deras ogillande något dämpat. Ygeman fick bära hundhuvudet, också Peter Hultqvist i en annan fråga lite senare, för vad andra hade ställt till med.

Den soppa som regeringen ställer till med har gått så långt att de två enda ministrarna med kompetens har slängts under tåget. Ygeman och Hultqvist fick ganska handfast känna på hur den beryktade ledarstilen som statsministern står för kan kännas när konsekvenserna blir kända Foto: ”Bean soup with tomatoes and red peppers” by Gillgaramond – Own work. Licensed under CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Motsatsen till Ygeman och Hultqvist dvs rent inkompetenta är lättare att hitta i regeringen. Fokus har under hela hösten legat på utrikesminister Margot Wallström, så också här på bloggen, men faktum är att det finns en uppsjö att ösa ur. Nästa till rakning är infrastruktur-minister Anna Johansson. Tidigare under hösten var hon på möte med SJ för att få information om vad som skulle hända om man från regeringens sida skulle kräva att trafikbolagen skulle sköta id-kontrollen vid resa över Öresundsbron.

SJ menade på mötet att ett totalt stopp för tågtrafiken skulle kunna bli konsekvensen eftersom man inte hade resurserna att genomföra det som den nya lagen medför. På mötet fanns flera ur oppositionen med genom riksdagens trafikutskott och de är nu starkt kritiska till Anna Johanssons agerande. När hon fick informationen borde en av de första åtgärderna ha varit att göra en konsekvensanalys som är en snabbutredning för att se vad ett beslut leder till. Ingen gjordes!

Nu är hela den process SJ beskrev fullbordad, från den fjärde januari nästa år kommer man inte längre att köra x2000-tåg till Köpenhamn, anledningen är att man inte hinner.  Det är då de nya reglerna börjar gälla. När nu skiten träffar fläkten är ministerns press-sekreterare Elin Tibell ute och försöker gjut olja på vågorna, själv är Anna Johansson oanträffbar. Elin Tibell menar att det är ett internt problem för SJ när det egentligen handlar om en konsekvens av regeringens beslut.

Att Anna Johansson har brustit i beredningen av ärendet är inget som tycks bekymra Elin Tibell, hon fortsätter att skjuta på SJ. När det inte längre går ber hon reportern kontakta Trafikverket för svar, de har upplysningsvis än mindre att göra med saken än SJ. Det finns inte på kartan i vare sig pressekreterarens eller ministerns värld att man inte skjuter pianospelaren.

När minister efter minister gör bort sig måste de naturligtvis räddas. I Anna Johanssons fall till vilket pris som helst, till och pianospelaren är ett legitimt mål när pressekreteraren Elin Tibell nu försöker dölja att ministern har gjort bort sig Foto: ”Piano Player On Lviv Market Place” Wikimedia Commons

Allt detta rabalder har ett enda syfte – att dölja att det är på kommunikationsdepartementet som alla misstagen har begåtts. Hela historien andas alltså ett slags ”låt oss rädda ministern från att behöva stå till svars för sina egna misstag”. Mer om historien hittar du i en artikel i SVD (unvis.it). I den kampen kan en pressekreterare till och med börja med något av de mest bisarra förklaringarna vi har sett från regeringen vilket inte säger lite. Den har ju annars gjort sig känd för att vara en veritabel stormavdelning vad gäller detta.

Statsministerns grundläggande problem är alltså en regering med högst varierad kvalitet där det dåliga tyvärr är det dominerande. De flesta ministrar i regeringen har alltså inte kompetens nog, inte enligt mig i varje fall, att platsa ens i en vanlig kommunfullmäktige. Det är så gott som dagligen en ny ”historia” där någon i vanlig ordning har gjort bort sig. Få är de som klarar sitt jobb och gör dom det kastas de snart till vargarna av de andra ministrarna.

Statsministerns verklighetsbeskrivning är nästa akilleshäl. Att kalla Miljöpartiet och Åsa Romson för ”ansvarstagande” är magstark nog, men tyvärr blev det värre. I talet går han in på hur viktigt det är att den svenska modellen med bland annat lönebildning förblir orörd. Stabiliteten på arbetsmarknaden där den fria lönebildningen sätts mellan arbetsmarknadens parter är helig för Löfven och så långt har han rätt, men så hann verkligheten upp honom igen.

Snart blev det uppenbart hur lite realism det finns i beskrivningen. Finanspolitiska rådet gick redan i oktober ut med det motsatta förslaget, samma råd som har en tung roll att spela i svensk ekonomiska och inrikespolitiska beslut. Där krävde man sänkta minimilöner, artikel om detta hittar du i Expressens bilaga Dina Pengar (unvis.it). Också Konjunktur-institutet (KI) fyllde i med samma krav.

Nu börjar en yster dans där insatserna höjs för var dag. Låglöneyrken menar många är vägen in för migranterna medan Löfven menar att vi ska värna den svenska modellen. Någonting rimmar välidigt illa i statsministerns visioner Foto: Wikipedia

Tanken bakom förslaget var att få nytillkomna i arbete. Tvärtemot Statsministerns visioner närmar vi oss alltså den dagen då vi kommer att få se de nyanlända som en lönedumpande grupp på arbetsmarknaden. Allt detta för att kunna ge dem de jobb andra åtgärder hittills har misslyckats med. Och inte undra på det! Vårbudgeten gav ju oss höjda skatter på arbete vilket inte direkt leder till fler jobb, snarare tvärtom. Läs mer om skattechocken och dess effekter från Svenskt Näringsliv.

Samma tongångar kommer från Institutet För Näringslivsforskning (IFN) där följande artikel från Arbetsmarknadsnytt har tagit upp samma tes – sänkt lön ger fler jobb. Statsministern däremot fortsätter att kasta ur sig floskler om hur den perfekta världen borde fungera. Problemet är att alltmer talar för att denna bild är just bara förhoppningar i framtidens Sverige där sänkt minimilön lär vara en möjlig realitet. Jag vill helst inte se den utvecklingen, men hjulen är satta i rullning och snart kan vi vara där vare sig vi vill det eller inte.

Varningens finger höjs nämligen om det motsatta dvs höjda löner skulle inträffa. I Aarbetsmarknadsnytt driver Maud Spencer vd för industriföretaget Svalson tesen att höjda löner driver företagen utomlands där lönerna är billigare. Jag tror henne, det finns ett sånt samband, men hur det rimmar med statsministerns visioner är igen en gåta. För även om hennes tes är riktig är den samtidigt en pungspark på den svenska modellen med fri lönebildning av arbetsmarknadens parter som Löfven värnar så om i sitt tal.

Visserligen har Maud Spencer rätt i sin artikel men i vissa kretsar ses nog hennes inlägg som en pungspark. Statsministerns tal innehöll ju ett försvar av den svenska modellen men denna är på väg att luckras upp och han själv har hjälpt till att skapa förutsättningen för det. Foto: Wikimedia Commons

Grundproblemet är att Sverige är något av de sämsta länderna i världen att integrera människor som kommit hit. Mer om den föga smickrande titeln i SVD. Resultatet blir att fler som kan språket är de som lägger beslag på jobben, därför sjunker idag arbetslös-heten. Men med varje ny person som kommer hit kommer också den siffran att gå åt andra hållet dvs vi kommer att få en ökad arbetslöshet vilket många ser som en farhåga.

Statistik säger att mer än vad femte alltså mer än 20 % av människor med utländsk bakgrund är arbetslösa. Denna siffra kommer troligen att öka, vi håller på att få en tudelad arbetsmarknad mellan de som har och de som inte har jobb. I kölvattnet på det kommer också chansen att öka för att man öppnar för låglönejobb. Något som också lyfts till politikens riksnivå som igår när Magdalena Andersson och moderaternas Ulf Kristersson möttes i en debatt i SVT:s Aktuellt.

Regeringen har helt enkelt öppnat för en utveckling man själva har liten eller ingen kontroll över. Lägg till att man har något av en uppsjö av dåliga ministrar som knappt klarar av sitt egna jobb och man förstår vad statsministerns fina deklarationer är värda. Det bästa man kan göra med dessa är att bara ignorera hans verklighetsfrånvända tankar. I mest humoristiska fall ber man honom torka sig mellan julskinkorna med dessa.

Som vanligt ser nog statsministern mest förbryllad ut. Det var ju så bra tänkt men det gick åt h-e ändå. Han bör nog titta på vilka ministrar som inte håller måttet och se till att ”vissa partier” får respass ut ur regeringen istället för att föra en politik som leder fram till det han säger sig vara emot. Det blir tyvärr inte så trovärdigt annars.

Löjesguiden nominerar nästan zombielikt statsministern till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Fina och stolta ord är ingenting värda om man inte kan backa upp dessa med en verklighetsbeskrivning och en kompetens i regeringen som gör sådana trovärdiga. Du försöker alla trick i boken Stefan men verkligheten är en mäktig fiende också för dig. Att du själv har bidragit till resultatet i verkligheten men ändå blundar inför den är svårslaget. Det är det som gör dig till en utmärkt kandidat till priset.”

Bloggen tar nu ett litet uppehåll för jul och nyår. Ha en riktigt god jul och gott nytt år. Jag tänkte återkomma strax efter nyåret om inget oförutsett inträffar där jag måste blogga därför att det måste kommenteras. Vi hörs när det nya året är här.

Vår naive statsminister

Att Margot Wallström ställer till med den ena diplomatiska krisen efter den andra med sitt vidlyftiga snackande är något åtminstone jag nästan har vant mig vid. Hennes Israel-tourettes är snart känd i hela Mellanöstern där inte ens den arabiska länder har gått fria från hennes korkade uttalanden. Vem kan glömma haveriet i förbindelserna med Saudiarabien?

Nu har statsministern gett sig in i den här leken med sitt bidrag till leken ”ska vi säga något riktigt kränkande till någon idag”. Hans uttalande om att ”Sverige har varit för naiva” och avsåg terrorresor ner till krigets Syrien, är ett direkt kränkande uttalande. Om utrikesministern i tid och otid lider av Israel-tourettes, så måste statsministern snart diagnostiseras med Sverige-tourettes.

För ser man till befolkningen har många varit emot. Många har till och med som jag själv debatterat hur mycket emot man är, men ändå har statsministern, hans parti och hans samarbetspartners medvetet låtit bli att lyssna på detta. Man har till och med lite mellan raderna kallat oss som varit emot för rasister där det finns liten eller ingen anledning att använda ordet.

Det är sådana här ”seriösa” inlägg i debatten som får en att undra om extremistpartierna är de rätta samarbetspartierna för Löfven. Vill han ha lite mer seriositet i debatten bör han nog bryta med dem. I annat fall fortsätter han att vara någon annans statsminister än min Foto: Aftonbladet

Dra inte in mig i detta Stefan Löfven! Den enda som är naiv av oss är du, bäst att du står för det och erkänner detta istället för att peka finger på andra. Tittar du på opinionen så har fler varit emot idén redan från start, det är du och dina samarbetspartners som har envisats med att fortsätta på den inslagna linjen. Det är till och med så att man fortsätter planerna som här när majoriteten i Stockholms stadshus nu försöker samma sak igen.

Jag har varnat för den utveckling vi nu ser, också andra har gjort samma sak. Tacken för det är att vi alla blir ihopbuntade med den syn som bara återfinns hos 43 % av befolkningen, om ens det, som röstade för den mardröm Löfven företräder. Jag och alla andra är 56 % Löfven, hur vore det om du erkände detta istället för att klumpa ihop mig med åsikter jag inte har?

Det enda statsministern har bevisat i varje fall för mig, är att landet är så delat som ett land kan bli. Jag skulle till och med vilja påstå att med denna statsminister vi har, kommer det här landet att rämna inifrån. Dels företräder han inte mig, jag vare sig röstade på skiten eller accepterar honom som ”min” statsminister. Dels är han en person vars politik nu har drivit en så djup kil ner i myllan av samhället, att jag undrar om han eller någon annan för den delen kan reparera den skada han själv har åsamkat.

Det behövs mer än plåster för att reparera den skada Stefan Löfven har åsamkat landet. Det skulle möjligen vara om han avgick men den chansen lär vara liten då sossarna är beroende av sin älskade makt och kommer inte att släppa den frivilligt
Foto: Wikimedia Commons

Den största missen han hittills har begått är att måla in sig i hörnet som heter ”den enda politikens väg” där Miljöpartiet och Vänsterpartiet har varit de enda tänkbara samarbets-partierna. Hade statsministern haft vett och intelligens att hålla den dörren öppen och istället gläntat för andra konstellationer hade han sluppit den soppa han idag själv sjuder i.

Han hade helt enkelt sluppit att föra den korkade politik de här två småpartierna står för och därmed också sluppit en mycket infekterad situation eller ett delat land. För det är med småpartiernas alltför stora inflytande allt egentligen börjar. Besluten i migrationen, försvarsbeslutet, utrikespolitiken är alla exempel på där ett osunt inflytande från mp och v nu åsidosätter förnuftet. Det politiska alternativet har alltså statsministern svalt med hull och hår.

Men en fråga – migrationspolitiken – har inte bara väckt negativa känslor hos vissa, den har dessutom drivit en yxegg rakt ner i den bastanta stubbe som en gång var Sverige. Resultatet har blivit att det här landet genomgår en inre upplösning och det är den draksådd statsministern och ingen annan har valt att så. Hans val är hans val, inte vårat gemensamma. Så snälla statsministern, sluta upp med att skylla dina tillkortakommanden på folket och landet!

Åker man ner för att strida för en organisation som så totalt föraktar människovärdet som IS har man inget här att göra efteråt. Att statsministern är naiv i den frågan och har gett efter för v och mp får stå för honom. Men att inkludera alla de som motsatt sig beslutet i beskrivningen av Sverige som naivt är korkat bortanför rimlighetens gränser Foto: SVD

Också den i uttalandet aktuella frågan om svenskar som åker ner till Syrien för att strida för IS, är en sådan fråga. Att låta dessa återvända och därmed äventyra Sveriges säkerhet är bara det i sig så kränkande att man måste börja undra vad svensk vänster håller på med. Att ens ifrågasätta ifrågasättandet väcker frågor om hur vissa personer i det här landet mår egentligen. Än mer indignerad blir man när sen statsministern väljer att kollektivt skuldbelägga också dom som aldrig har stöttat idén.

Frågan har bara en lösning och det är att vägra dem återinträde i landet. De som reser ner har gjort sina val, låt dem stå för dessa och dra inte in oss i ett än farligare spel tack! Att statsministern är så ivrig på att hela tiden servera mp och v än mer godsaker och dumheter, det får stå för honom. Inkludera däremot inte mig i det, jag känner inte ens att jag accepterar honom som landets ledare.

Det enda positiva i hela historien är att för ett ögonblick tror jag att statsministern trots allt är ärlig i sitt uttalande. Här glimtar ju det som egentligen är vänsterns gåva till folket – det totala föraktet. Resultatet har blivit att Stefan Löfven möjligen är statsminister för 43 % av befolkningen, om ens det, men inte mig. Du är inte min statsminister Stefan! Läs recensionen och reaktionen på statsministerns uttalande på bloggen Anybody’s Place och Iniskogen.

Den som tidigare har opponerat sig mot beslutet har av många inom vänstern kallats hjärtlösa och till och med rasister. Vi har aldrig accepterat beslutet, ändå inkluderas vi i statsministerns svammel om ”naiviteten”. Det är som att bli pissad på en gång till. Du är definitivt inte min statsminister Stefan Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag statsministern personligen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Du är definitivt inte min statsminister herr Löfven. Att inkludera mig i ditt senaste tal är en skymf mot allt och alla som vare sig delar din syn eller röstade på dig. Det som nu händer är ditt och ditt partis ansvar, men framför allt är det de som du samarbetar med som  bär huvudansvaret. Att då beskylla ett kollektiv som ”svenskar” för att vara delaktiga i något ni har kokat ihop är inte bara en spottloska i ansiktet, det gör dig till kandidat till priset extraordinär.

Så många frågor utan svar

Det är så många frågor som kretsar likt vråkar över oss. Ändå saknas de flesta svaren. Ibland därför att de som borde svara inte vill, ibland därför att svaren helt enkelt inte finns. Ingen vet och ingen bryr sig, det är så vår tid tycks kunna sammanfattas. Ibland låtsas vi till och med medvetet om att problemen som frågorna sätter fingret på inte finns.

Ja, vi står inför en av de värsta flyktingsituationerna sen andra världskriget. Frågor som borde få ett entydigt svar är på sin plats kring det som händer. Ändå är det som det som händer händer, men orsakerna inte finns. Ändå finns också de, trots att vissa personer och rörelser helt enkelt väljer att sticka huvudet i sanden.

Den enda vägens politik innebär att vi blundar för problemen och tar hit allt och alla.  Alla hinder som dyker upp förringar vi eller sopar under mattan. Allt för att maktens män och kvinnor ska kunna slå i oss att det är gott Foto: Youtube

Den första frågan är naturligtvis varför alla söker sig norrut? Runt hörnet från Syrien och Irak som är de värsta krigshärdarna, finns länder som Qatar, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien och Kuwati. Dessa drunknar i pengar, men hjälp det bistår de inte med. Borde vi inte sätta dessa länder under ett enormt internationellt tryck?

För det andra måste man fråga sig om logik. Är det logiskt att vi Tyskland tar emot fler flyktingar än Qatar, Kuwait, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten gör tillsammans. Det gör Sverige också, men att det ändå står det små godhetsidioter och skriker okvädesord som ”Europas skuld”? I mina ögon kommer de så nära landsförräderi man kan komma, men i sina egna är de ”goda”. Hur bra rimmar det här? Testa ”inte alls”!

Nästa fråga är lite känslig men jag har aldrig dragit mig för att bli lite elak om de som förtjänar det, så inte nu heller. Ni som nu ordnade galan i söndags i Stockholm, det var trots allt ett vällovligt initiativ men mina frågor finns ändå där. Hur hjälper lite show, några positivhalar-politiker och några kvasi-komiker en drunknad pojke på en strand? Ni som nu blir arga kan jag lugna med att min ilska inte riktar sig mot er, utan bara mot arrangörerna.

Det är som om ingen längre vill lyssna på den tongången som talar om problemen. Utanförskap är inte godhet, arbetslöshet likaså. Sämre levnadsstandard, sämsta jobben då man får något är också en form av rasism som godhetsrörelsen sysslar med.

Jo, jag blir också indignerad över pojken på stranden, men jag tycker hela det spektaklet som andra, dock inte jag, fick se var lite ovärdigt. ”Hjälp” i mina ögon hade innefattat att se till att ställa människosmugglarna till svars för massmord. Det är också att praktiskt hjälpa flyktingarna på plats där situationen är som mest akut. Hur kommer det sig att vi inte gör allt detta? Ska det behöva ligga fler små pojkar på en strand i Turkiet innan vi reagerar på det som egentligen är problemet?

Att dessa satans mördare får gå fria och fortsätta är för mig stötande och det borde vara det också för positivhalar-politiker och andra. Hur illa det är ställt med humanismen hos smugglarna vittnar följande reportage om i SVD. Ett vittne talar om hur det gick till när de tog sig över från Libyen till Italien vilket inte var en rosenröd dröm.

Det började med att han blev tvungen att betala 2000 dollar till en smugglare, en ansenlig summa för en fattig man från Nigeria. Till fots korsade de större delen av Sahara till dess de kom till Tripoli. Där föstes de ner i en ranglig och läckande båt. Där sågs en man surra rodret i position ”rakt fram” och snart fann sig flyktingarna inlåsta  under däck. Motorn går igång och snart är de på väg. När Italiensk polis bordade båten fanns inga besättningsmän där, det hade det aldrig funnits under hela överfarten. Är det inte sådant vi måste hindra? Läs berättelsen från SVD här (unvis.it).

Vår ansvarslösa regering har nu äntligen tagit sitt ansvar på ett anvarslöst sätt när positivhalar-politikerna lovar runt men håller tunt. Inga svar men massor med högst temporära lösningar på mycket större problem tycks vara melodin.

Daesh talar få om, deras skuld är större än utrymmet de får i debatten. En värre, ja kanske till och med diabolisk organisation än denna är svår att hitta idag. Jag vill inte utsätta dig läsare för bilden, men samtidigt som pojken på stranden dök upp, visades en annan bild i arabisk media.

Den föreställde också en död liten pojke men på en gata. Där låg han i sitt egna blod efter att ha fått halsen avskuren. Innan han befriades från jordelivet hade dock ett antal ”soldater” våldtagit honom och byxorna var fortfarande neddragna till knäna. Hans brott hade bestått i att han i skolan hade uttalat sig kritiskt om de nya herrarna inom den fina och toleranta rörelsen

Ska vi verkligen förbise dessa övergrepp genom att helt enkelt inte tala om dem? Är det inte dags att börja diskutera de som med pengar och manskap hjälper dem också här hemifrån? Är det verkligen jobb och lägenhet man ska belöna detta ”värv” med? Varför talar vi inte om deras skuld till flyktingkatastrofen? Varför gör vi inget konkret som militärt istället för att ställa upp en rad pajasar på en scen?

Också bakom komikerns mask kan det dölja sig något helt annat än komik. Det är inte lustigt att konstatera att det enda credot tycks vara ”alla ska hit” men ingen har lösningen på problemen vi redan har. Foto: Wikipedia

Var finns indignationen? Varför publiceras inte en bild som denna i svensk media? De kan ju trots allt publicera andra bilder som pojken på stranden. Kanske är det så att vi inte tål att se sanningen av detta vidriga som händer, kanske är det så att det finns krafter här i Sverige som inte vill få oss upprörda. Har vi nått det stadiet där vi sluter ögonen för vissa saker och hellre låter bli att diskutera dessa, än att se det som är obekvämt? Låter vi hellre vissa saker passera än att se problemen?

Daesh ja, vilka jävla hatpredikanter de är. I veckan kom rapporter som återigen talade om att just denna organisation eventuellt använder horderna av flyktingar till att gömma sina egna. Det faktumet att alla som kommer redan har rivit sina identitetshandlingar så att ingen längre har koll på vem eller vilka de är, hjälper också dessa när de nu enligt vissa rapporter tar sig in i Europa.

Också när uppgifter om att Daesh skickar ut medlemmar i horderna av flyktingar för att ta sig till Europa och starta krig är det tyst. Nästan ingen tidning skriver om det och debatten lyser med sin frånvaro. Istället heter det ”alla ska hit”.

Mer om den uppgiften kan man läsa om i WND. Deras uppgift här är att göra det de är bäst på dvs döda och lemlästa. Varför talar vi aldrig om detta? Varför skriver inte svenska tidningar om detta reella hot? Varför tystas alla ansatser att ens tala om det? Hur kan vi acceptera denna uppenbara lögn eftersom en eventuell sanning censureras?

Positivhalar-politiker kallade jag dem, det står jag för. Det är vår nya tid med den ytlighet som tillkommer också dessa. ”Step right up, tickets here, only a dollar 95, satisfaction guaranteed”. Karnevalsgyckel och snabba lösningar när man i själva verket står tomhänt. För vad löser det att stå där och känna sig fin när man inte ens kan ordna jobb åt de som kommer hit? Kan vi kalla oss ”en humanitär stormakt” när vi har 15 flyktingar boende i en femma för att vi inte längre klarar av att bygga bostäder? Flyktingar som bor i källarförråd är inte humanitärt, det är ovärdigt.

Ändå är det epiteten, inte lösningarna vi tycks vara intresserade av. Hur kan det komma sig att ”god” är viktigare än ”den som löste problemen”? Man kan ju till och med i vår tid skapa än mer problem, än mer reformer vars slutresultat förvärrar en dålig situation än mer utan att ordet ”riksrätt” ens används. Hur kan vi låta bli att utkräva politiskt ansvar, när ansvaret inte ens finns? Hur kan vi fortsätta att rösta på samma parti trots att de misslyckas igen och igen?

När demagogerna har gjort sitt är ”god” det enda som återstår. Att lösa problemen tycks sekundärt eller bortglömt. Inte undra på att H.L. Merkens definition av en demagog är ”en som predikar doktriner han vet är osanna, till folk han vet är idioter.” Foto: Wikimedia

Måste vi inte börja ifrågasätta positivhalar-partiet när de nu till och med äventyrar det som är kärnan i deras budskap – välfärden? Vad är det för ”välfärd” vi skapar när vi samtidigt drar på oss allt högre kostnader men får ut allt mindre? Vad är det man vill när man tar hit folk som utan jobb istället blir bidragsberoende? Som sagt, frågorna är många men svaren så få igen.

Samma parti gör ju i samband med manifestationen något av det mest hycklande något parti någonsin har gjort genom alla partiers världshistoria. På själva mötet står Stefan Löfven och eldar på massorna med slagord som ”alla ska hit” trots att han vet att det är omöjligt. Han passar också på att peka ut sina motståndare med retorik, de som står för en ”inhuman” flyktingpolitik. I klartext  betyder det alla som inte delar hans och andras åsikt vilket ju är SD.

Så fort scenen är nermonterad, högtalaranläggningen strömlös och alla har gått hem, sätter sig Löfven och filar på en liten kravlista i de kommande samtalen han ska ha med Tysklands förbundskansler Angela Merkel. På tisdagen åker han ner till Berlin och träffar henne och där framför han listan som i sina delar är en blåkopia av SD:s budskap. Är det någon som börjar tänka i termerna ”hyckleri”? Här är länken till SVD där du hittar listan för diskussion, lägg särskilt märke till punkterna 3 och 10.

Löfvens lista för diskussionsunderlag i samtalen med Merkel som satte igång på tisdagen är i sina delar märkligt lik SD:s krav. Detta trots att han i söndags stod och utmålade vissa partier, läs SD, som både rasistiskt och antihumant. Tittar man på punkterna 3 och 10 börjar man undra över hyckleriet i arbetarrörelsen Foto: SVD

Så kommer vi till den kanske mest brännande frågan som jag ser det. Idag är en stad som Malmö redan mer eller mindre under belägring. Handgranater som kastas, skottlossning och gänguppgörelser har blivit allt vanligare. Kriminalitet, drogproblematik och arbetslöshet är vanligare än resten av landet. Bidragsberoende är för många det enda alternativet. I denna situation tycks både polisen och de sociala myndigheterna stå såväl svarslösa som maktlösa. De som kommer i kläm är som vanligt stadens judar som nu är fritt villebråd. Oftast är det de som säger sig vara så förtryckta som är förtryckarna.

I det här läget, där myndigheter och politiker tycks ligga femtio steg efter mest hela tiden, ska vi alltså ta hit än mer problem. Skolan straffar inte dessa övergrepp, polisen tycks ha tappat fotfästet och politikerna vill ha hit än mer problem. Jag vill inte gärna se allt i termerna ”problem”, det finns lösningar också. I fallet Malmö tycks dock de ligga långt borta. Ser vi inte upp, kan snart detta vara hela landets problem.

Lösningen borde vara att samhället inför nolltolerans mot anti-semitism ja all form av rasism, det borde vara att skolan tog tag i sådana företeelser och markerade, det borde vara att tala om att det är oacceptabelt. Istället väljer vi tystnaden! Hur rättvist är det mot landets judar? Ska vi än en gång behöva uppleva hur man sätter upp skyltar med texten ”Judenfrei”?

Men allt det här kommer aldrig att hända då det står en kader av små nyttiga idioter och menar att allt är rasism. Resultatet av vad de förordar är också rasism men då är det enligt samma idioter inte det. I min värld är rasism rasism, vem det än kommer från är det oacceptabelt.

Rasism är ju missunnsamheten och hatet mot det från normen avvikande. Också vissa antirasister kan tyvärr vara ordentligt rasistiska, så det är väl lika som gäller i fortsättningen Foto: Expressen

Men i dagens agenda är rasism tillåten mot vissa grupper. Det vet ju alla att alla judar är bankirer eller vd:ar och då är man överordnad. Samma anti-semtism, annan retorik. Delar av svensk vänster är verkligen nazister och nu vill man spä på med vad som kan leda till mer problem och förföljelse.

Slutsatsen blir att problemen hopar sig, men ingen debatt om dessa är tillåten. Istället får vi tomma gester med lite bröd och lite skådespel för att lugna våra räddhågsna sinnen. Trots en formidabel show och en uppvisning i tillrättalägganden, har ingen ens andats ordet ”lösningar”. Vår regering är som alltid inkompetent och saknar de nödvändiga svaren, eller för den delen kompetensen.

De förhoppningsvis enda som snart stödjer den är en bunt artister och mediemänniskor, lika svarslösa dom. Kvar med alla problemen står som vanligt den lilla människan, men vem bryr sig om henne när det finns godhetspoäng att tjäna? Ytligheten och förljugenheten är bestående men man arrangerar gärna sådana här jippon för att få känna sig god.

Kom dock ihåg, godhetens granne heter alltid ”ondska”. Sånt spelar dock ingen roll när cynismen och det ogenomtänkta får råda, och det är vårt samhälle genommarinerat av idag. Allt för att de tomhänta ska kunna säga ”vi står för det goda”. Positivet har tystnat, men om du lyssnar riktigt noga kan du höra dess eko.

Det hela är en enda stor cirkus och det är skattebetalarna som till sist får stå för notan. Godhet kostar, men så ska det ju också ge några illusoriska pengar tillbaka som ingen har lyckats bevisa ens existerar Foto: Wikipedia

Löjesguiden nominerar idag hela godhetsrörelsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”För ett storslaget tilltag där en liten pojke användes för att vända opinionen. Ett snaskigt grepp, men ändamålen helgar ju medlen som bekant. Fortfarande har dock ingen varken besvarat frågorna eller talat om hur man ska lösa alla problem som kommer som ett brev på posten. Eftersom ni inte heller är så särskilt goda som mina exempel visar, är också detta en riktig prakttavla som nästan är episk i sin grandiositet. De logiska vurporna gör er till formidabla kandidater till priset.”

Fler som har bloggat om flyktingkatastrofen och dess politiska följder är:

Fnordspotting – Att jämföra svenska äpplen med tyska päron
Anybody’s Place –  Det är mitt folk…..
WTF Toklandet  – När bakslaget kommer
Motpol – Att ställa krav är nödvändigt och viktigt
Juggen – SL, SD och Henrik Schyffert