Någon annan betalar!

Jag vill ha många saker i livet, jag är lite av en prylgalning som är lite för intresserad av för många saker. Mitt musiklyssnande gör att jag vill ha en bra stereo, jag är intresserad av fotografering och vill ha en dyrare kamera och så vidare. Det vore ibland rätt bekvämt om någon annan betalade för mina excesser och det kan ju verka penningbesparande för mig, men det är inte fullt lika bekvämt för någon annan som ska betala för kalaset.

En del av vår välfärd bygger ju på bidrag som en möjlighet att akut kunna lösa en persons eller en grupps ekonomiska trångmål. Jag tycker själv det är bra, men jag börjar samtidigt bli allt mer tveksam. För sakta har bidrag förvandlats från att ha varit en temporär lösning, till att bli en permanent. Från början var ju bidrag tänkt att vara just en temporär lösning, men i takt med att jobben inte längre växer på trän och arbetsgivarna blir alltmer selektiva, blir också bidragen allt mer permanentade. En utveckling som måste brytas kort och gott.

Att inse att man inte kan möta något dåligt med att upprepa samma misstag är något vi måste lära oss som nation. Byte innebär inte alltid något sämre, tvärtom är det sämre att lunka på som förut. Svensk vänster har misslyckats med integration, jobbskapande och istället är det enda svaret som kvarstår ”mer bidrag”. Låt oss byta den hackande skivan nu. Foto: By Foto: Stefan Brending, Lizenz: Creative Commons by-sa-3.0 de, CC BY-SA 3.0 de, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=28482845

Särskilt vänsterregeringar har sett till den saken. Man tycks resonera att ju fler bidrag som skapas, desto mer ges illusionen av en rörelse som bryr sig. Desto mer man misslyckas med jobbskapandet, ser man till att skyffla undan de som blir offren i både bidrag, förtidspension och meningslösa åtgärder. Vem kan rösta på någon som lovar neddragna bidrag om man är beroende av bidrag? Svensk vänster har skaffat sig ett maktmedel som heter duga därför att människor inte har några alternativ.

Man ska dock inte bara skylla på svensk vänster även om just de håller något av rekord i grenen ”göm undan i statistiken”. För vem kan glömma Reinfeldts Fas 3?

Sanningen är ju dock att just svensk vänster inklusive alla regeringens partier inte ger ett råttärsle för medborgaren. Har du fel kön kan du drabbas (Aftonbladet; Archive) av samarbetsregeringens förbannelse, åtminstone om Vänsterpartiet får sin vilja igenom. Men det kan ju bli värre än så, det är ju det vi har lärt oss under 1,5 år med Löfven. Man kan t ex låtsas att lägga förslag (Expressen; Archive) som ser ut som om de är ”kraftfulla” när de i själva verket är det rakt motsatta (Dagens Infrastruktur).

Men vore regeringen Löfven den den är utan ytterligare gigantiska misslyckanden? Nej, naturligtvis inte! Regeringen ärvde ju reformen om jobblotsar till Arbetsförmedlingen från regeringen Reinfeldt. Redan när man tog över borde man nog ha skrotat hela det projektet. Projektet las ut på företag (Expressen) och nu visar det sig att just Lotsföretagen har mjölkat staten på stora belopp. Då är det ingen inom Vänsterpartiet som skriker om ”omoral”. Det handlar ju trots allt om att slösa pengarna på ”rätt sak” som t ex arbetslösa.

Att slentrianmässigt bara betala kan ju framstå som både ”solidariskt” och gott. Men faktum är att det hjälper inte ett samhälle i det långa loppet att fortsätta den politiken, det hjälper inte heller den enskilde som snart inte har några alternativ till bidragen. Foto: Wikimedia Commons

Nej, jag har inget emot att arbetslösa hjälps men det är en defensiv åtgärd som många gånger bara ser till att hålla näsan ovanför vattnet. Få jobb skapas knappast av att man betalar ut a-kassa, de som däremot beskylldes för ”girighet” och för att bedriva ”rövar-kapitalism” har faktiskt sett till just detta. De har kortat vårdköer, för det mesta sett till att höja kvalitén i vården och som sagt skapat jobb. Hela Vänsterpartiets retorik (DN; Archive) vilade alltså på felaktiga premisser i förra valrörelsen.

Arbetsförmedlingen och öda pengar, när vi ändå är inne på den biten. Hur dålig (LT) får en organisation bli innan man själva från statsmakten inser att något måste göras? Hur många ska uppmärksamma (Altinget) samma problem innan statsmakten börjar lyssna? Hur många missade chanser har samhället råd med där ansvaret vilar tungt på just arbetsförmedlingen (SVD Näringsliv; Archive)? Om du jobbar inom AF vill jag be om ursäkt, det är inte dig jag skäller på utan de som håller i trådarna dvs politikerna!

För det lite märkliga med samhällets resurser dvs pengar och politikerna å andra sidan, är att vissa saker som är nödvändiga bara plötsligt försvinner (DN; Archive) som den till pensionärerna utlovade skattesänkningen. Då blev det plötsligt bråda dagar då 200 000 personer plötsligt blev utan den sänkning som hade utlovats från regeringen. Då (Aftonbladet; Archive) det begav sig lät det annorlunda. I andra frågor finns ingen gräns för hur mycket kostnaden (GP; Archive) får ligga på.

Återigen gäller alltså åter en lite selektiv förmåga att skilja på slöseri och slöseri. Visserligen är det ena exemplet ovan en inbesparing på statskassan och ett slöseri på den kommunala kassan i Göteborg, jämförelsen haltar alltså lite. Men den är relevant på det sättet att det är offentliga utgifter och ger på handen att det är okej att rulla hatt med skattebetalarnas pengar, bara de går till ”rätt” sak. Svensk vänster har alltså en lite ambivalent syn på slöseri och slöseri där en viss skillnad tycks skönjas.

Det talas ofta inom svensk vänster, särskilt miljöpartiet, om slöseriet med naturresurserna. Ingen däremot inom svensk vänster talar någonsin om slöseriet med de gemensamma resurserna i form av skattepengar. Kanske beror det på att man den vägen lätt köper sig röster från desperata människor som tacksamt tar emot håvorna utan att ha alternativ i form av jobb Foto: CC BY 1.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=168816

Den svenska vänsterns syn på skattepengar är som sagt rätt skruvad och den blir egentligen än mer förvriden. Min syn är att pengarna är dina och mina för staten att förvalta till det majoriteten inklusive jag själv anser vara till störst samhällsnytta. Pengarna ska gå till samhällsinvesteringar, vård, skola och omsorg. Svensk vänster däremot ser inget mitt eller ditt utan bara ”vårt”. Läs följande citat:

”Det är rätt magstarkt att en Allians som vill skänka bort sex miljarder av våra pengar – lika mycket som man i ett första steg vill dra in på försämringar för de arbetslösa – till dem med stora förmögenheter, talar om skattesänkningar för lågavlönade.”

Orden är Ali Esbatis (V) och yttrade på hans blogg. Vad menar han, ”av våra pengar”? Det är mina och dina pengar som politikerna förvaltar på lån inget annat! Jag betalar dessa därför att jag förväntar mig något i gengäld. Den tanken skapar lojalitet med det nuvarande systemet, att alla får ta del av det också vi som betalar. Det är däremot den gryende misstanken om att personer som Esbati alltmer ser möjligheten att betala till alla andra utom de som har stått för inbetalningarna som undergräver samma system.

Det är också hans inställning till pengarna som sådana som retar mig. Vadå ”våra pengar”? Detta är mina och dina pengar, inget annat. Staten ska under inga som helst omständigheter se något som ”sitt”, kom ihåg portalparagrafen i grundlagen som säger ”All offentlig makt utgår från folket”. Här får man känslan av att Esbati och V håller på att omvärdera den synen till att lyda ”all offentlig makt utgår från svensk vänster”.

Fler än svensk vänster har blivit bitna av makt genom historien. Den berusar och korrumperar ju som bekant. Nu måste nog svensken sätta ner foten och tala om att han/hon/hen (ironi!) förväntar sig bättre och annorlunda eftersom svaren på landets utmaningar inte längre duger Foto: Wikimedia Commons

Det är först nu när den ideologiska krutröken har lagt sig och allt ska summeras som den verkliga sanningen börjar dyka upp. Tillväxten blev till en kostnadsökning (GP; Archive) som kommer att spränga många budgetvallar framöver. Så bra då att det kan anställas än mer byråkrater på Försäkringskassan som måste administrera alla bidrag som nu ska börja betalas ut till alla nytillkomna. Det blir ju tillväxt av det.

Men tyvärr också kostnadsökningar och det är personer som Esbati skyldiga till, för det var ju de som skrek högst om att alla skulle komma hit som får ta på sig skulden för just kostnadsökningarna. Detta dessutom till människor som ännu inte har bidragit med en enda krona till det gemensamma. De har istället för flöten blivit sänken, inte för egen hand de vill säkert jobba, men på grund av att alla ska ta del av välfärdssystemet utan begränsningar.

När de som jobbar och därmed bidrar upptäcker detta vill jag inte befinna mig i vänsterns skor. Historiens dom lär tyvärr bli alltför hård för det. När människor upptäcker att de betalar åt andra, men blir utan själva lär nog omdömena bli just hårda. Istället borde alltså all kraft riktas mot att skapa jobb istället för att fösa in folk i bidragsberoende. Så hur ser det ut i den grenen? Jo tack, det ser ut som det brukar i svensk vänsters värld dvs här byggs Potemkin-kulisser som aldrig förr och återigen är det någon annan som betalar.

Jobb Malmö får utgöra mitt exempel men det finns fler från hela landet. Projektet inleddes som ett sätt att få ut funktionshindrade på arbetsmarknaden eftersom denna grupp var svåra att anställa. Ett vällovligt syfte alltså. I skenet av att kostnaderna för stadens utgifter till bidrag som redan 2014 närmade sig svindlande en miljard, tvangs staden till en skattehöjning (SR Malmöhus) men också ett omtänkande vad gällde bidragen. Plötsligt var inte projektet längre till för handikappade utan för nytillkomna.

Från att ha haft ett trevligt projekt för att få ut handikappade på arbetsmarknaden, gick projektet Jobb Malmö till att bli en förbudsskylt istället för en påbudsskylt. Rött ljus för handikappade, grönt för invandrare och inget ont i det. Problemet var bara att man vill ”städa undan” i bidragsberoendet och se till att snygga till statistiken Foto: Wikimedia Commons

Tanken var att man skulle aktivera istället för att passivisera dvs man skulle se till att folk gick från försörjningsbidrag till jobb. Tiden man skulle få ingå i projektet ändrades också från två år till ett. Det hela låter ju jättebra om det inte var för en liten baktanke som kom som en extra glasyr på tårtan. När de deltagande hade deltagit i ett år hade de också kvalificerat sig till A-kassa. Därmed var de arbetslösa statsbudgetens utgift istället för kommunens.

Kommunen vann två saker på rockaden. Dels sparade man pengar som annars blödde ut som försörjningsbidrag och dels putsade man på statistiken genom att ”gömma” de arbetslösa som under det här året räknades som ”sysselsatta”. Snyggt och prydligt med andra ord, men ett enda stort trollande och tricksande med siffror och kostnader för att den kritiske medborgaren inte i alltför hög grad ska ifrågasätta vad politiker till vänster egentligen gör med våra skattemedel.

Det är i vanlig ordning vi måste inse att vi inte kan ha en rörelse som mer eller mindre prenumererar på makten vid silverfaten längre. Så fort de bjuds in ställs det till med kalas på håvorna som ingen eller få har godkänt. Att gräva i det lär inte bli lättare med en passiv journalistkår, zombifierad väljarkår som röstar likadant som förut och kallar det ”övertygelse” eller vänsterpolitiker som dribblar med siffrorna för att förvirra och försvåra. Dags att vakna svensk, det är trots allt dina pengar det handlar om.

Sverige står inför många utmaningar som alla kommer att kosta pengar. Stora investeringar i det som ska skapa jobb, utbildning och arbetsträning för att nämna några områden. Att då slösa pengar i onödan på projekt som Projekt Malmö är utmanande. Foto: By Ausecure – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45558026

Löjesguiden nominerar idag svensk vänster, från Socialdemokraterna till KPML(r), till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Bidrag passiviserar – den sanningen tror jag delar av svensk vänster också ser. Därför måste lösningen bli temporär dvs tidsbegränsas och också ses till att dras ner till ett absolut minimum då alltför många andra nödvändiga investeringar knackar på dörren.

Istället tycks debatten och framför allt åtgärderna gå mot en helt annan utveckling. Här tricksas och trollas med skattebetalarnas pengar, allt därför att misslyckandet är totalt. För många som inte kommer att få jobb vare sig nu eller i framtiden, är ett av grundproblemen. Substitutet bidrag blir på det sättet institutionaliserat och snart regel snarare än undantag. Det gör er till ohotade kandidater till priset.”

Ett cyniskt spel

De nyanlända fortsätter att välla in över gränsen utan eftertanke om en sådan självklar fråga som om samhället klarar av trycket. För det är inte invandringen eller invandrarna som gör mig förbannad. De har trots allt inte gjort något och ska därför inte hängas ut.

Istället är det faktumet att Sverige och dess ledning inte har tänkt igenom alla aspekter och effekter. Ett sådant exempel är boende där inför stundande vinter flyktingar kanske kommer att tvingas bo i tält som det berättas om i Skånska Dagbladet (unvis.it). Rimmar knappast bra med regeringens slagord om humanism.

När man ser och förstår regeringens politik kan man undra om inte hundslagsmål är mer humanistiskt. Få gånger i världshistorien har vi fått se så mycket ekonomiska trick och trolleri. Foto: Wikimedia Commons

Nu introduceras dock nästa kapitel i cynismens historia, idén är signerad forskaren Martin Ljunge och framfördes i onsdagens SVD (unvis.it). Hans tanke är att det precis som med koldioxid ska det gå att handla med flyktingkvoter. Detta för att dessa ska hamna där mottagandet är som billigast.

Hela resonemanget låter som gamla tiders fattigvård. Då kunde bönder bjuda på föräldralösa barn eller barn som fattigvården hade tagit om hand på auktioner. Lägsta budet i budgivningen vann. De fick sen arbeta livsandarna ur kroppen för ”vänligheten” att få bli omhändertagna.

En sedvänja vi gud vare tack har lämnat bakom oss, men nu kommer den igen i ny tappning. Tanken att det ska bli så billigt som möjligt är ju god ur en skattebetalares synvinkel, men är det en värdig tanke och system?

Göm sanningen genom att låtsas måla upp bilder av något som inte stämmer och där bristen på pengar inte får komma fram. Problemet är bara att regeringens politik talar ett annat språk Foto: Wikimedia Commons

Svaret på den frågan blir förhoppningsvis ”nej”. Ingen eller få vill ha tillbaka en sedvänja vi för alltid har övergivit. Förhoppningsvis vill få eller inga se det ovärdiga i ett som faktiskt skulle handla med människor. Men förslaget visar på något annat, något mycket mer cyniskt.

Det är väl få som har undgått att märka hur ansträngt läget faktiskt är i kölvattnet på alla nytillkomna. Myndigheter som larmar, kommuner som sänder ut nödrop och beslut som vittnar om en djup desperation som tältlägret utanför Lund som du kan läsa om i länken till Skånska Dagbladet ovan.

Ändå är det som om våra makthavare har vaknat sent och dessutom stundtals gjort riktiga prakttavlor. Det har helt enkelt funnits dåligt eller bristfälligt ledarskap. Och sånt har det funnits i överflöd sedan Stefan Löfven tillträdde, denna regering har i själva verket visat sig mest kompetenta på att vara så inkompetenta det någonsin har gått.

Regeringen är nog konstnärer i klass med detta eftersom de upprepar sin vana att skapa riktiga tavlor Foto: Museum of Bad Art

Stefan Löfven t ex har inte vaknat förrän nu i dagarna ur sin vintersömn och sagt det alla hela tiden har vetat – Sverige håller på att nå gränsen. Mer om det i Sydsvenskan. Under tiden som han har sovit sin skönhetssömn (?) har också han ägnat sig åt samma cyniska spel som Martin Ljunge. Den här gången heter dock inte spelet ”bjud så lite som möjligt” utan ”byt ut flyktingkostnad mot flyktingkostnad”.

Statsministern har ju helt enkelt kört en liten rockad. Han kompenserar en kostnad med att dra in en annan. Denna andra kostnad är delar av u-landsbiståndet som nu istället går till kostnaden för migration som Sveriges Radio kan berätta om. Där finns också en intervju i radio med statsministerns krystade förklaringar som bygger på regler uppsatta av OECD.

De så kallade DAC-reglerna skulle menar han ge dem denna rätt. Det gör de faktiskt men bara som en direkt nödåtgärd och frågan är om vi är där än.Frågan är också om det är moraliskt eller ens solidariskt? Är det ens i enlighet med den ”feministiska utrikespolitik” som regeringen säger sig föra?

DAC (Digital Analog Converter) används vanligtvis i stereoutrustning men nu används samma term istället i politken. Dock inte med samma välljudande resultat den här gången Foto: Wikimedia Commons

Sanningen är förstås att det hela är ett gigantiskt hyckleri för att dölja det faktumet att vi inte längre har de resurser som krävs dvs pengarna. Dessvärre blir det än värre med det galopperande underskott som regeringen så målmedvetet bygger upp.

Också Isabella Lövin (mp) slår in på samma linje och redovisar i följande artikel (unvis.it) i SVD vad det är som kommer att få stryka på foten. Miljöpartiet är ju de som har målat in sig mest i flyktingfrågan. De är också de som nu får stå med dummerjönshatten mest synbar i den villervalla som brukar kallas ”regering”.

Isabella Lövin var ju under åren i opposition mycket kritisk till samma förfarande av alliansen som man kan läsa om i Omni. Nu går det däremot hur bra som helst att göra samma sak. Enda anledningen till den tystnaden är nog att hon själv nu är minister och därmed den som håller i beslutet. Hennes logiska looping kräver nog maximalt dos av den varan.

Logisk looping kräver oftast sitt pris som g kraft t ex. Foto: Wikimedia Commons

Isabella Lövin är ju dessutom ingen duvunge på samma område. Redan strax efter regeringens tillträde körde man samma kreativa bokförings-trick.

Före valet tyckte hon att svensken borde betala för både migration och bistånd utan knussel, efter valet skar hon ner biståndet med 1,3 miljarder. Den här gången slår hon sitt rekord ordentligt och skär ner med 20 miljarder. Beslutet då drabbade bland annat vårt bidrag till FN:s vaccineringsprogram. Läs mer om detta på bloggen Fnordspotting.

Den miljöpartistiskt lagde, jag tillhör definitivt inte den skaran, kanske frågar sig vad detta gjorde. Kanske bara att än fler nu inte kunde vaccineras mot sjukdomar som malaria eller tbc som båda är vanliga i den fattiga världen. Möjligen också att än fler nu plågades i sin tillvaro av dessa sjukdomar.  Det kan ju också vara så att länder nu fortsätter att hållas i fattigdom på grund av sjukdomar och dåliga beslut.

Förra gången var det vaccinering som fick stryka på foten, vad blir det nu när Isabella Lövin håller i yxan? Det faktumet att kostnaderna skenar är något man döljer med alla resurser man har Foto: Wikimedia Commons

Men bäst 2014 var nog inte reultatet eftersom vi ännu inte har sett den fulla effekten. Nej, det var istället hennes något krystade förklaring så också den är värd en extra notis. Isabella Lövins ord är nästan profetiska i sin vishet:

”Förra regeringen ökade anslaget till vaccinering väldigt mycket. Man kan fråga sig hur relevant det är att Sverige ska vara så enormt stor givare i olika sammanhang.”

Det där är politiska när den är som värst. I ena stunden sa hon alltså att förra regeringen drog in för mycket pengar från biståndet.  Väl i regeringsställning hävdar hon istället att de har skjutit till för mycket (?????????!!!!!!!!). Återigen tittar ett parti fram bakom grannlåten som inte är mogen uppgiften.

Som vanligt får man konstatera att det är landets ledning som sin vana trogen står med byxorna vid fotknölarna. Regeringen Löfven är ju extra duktiga på det. Knappt har trycksvärtan hunnit torka i tidningspappret förrän det är dags för nästa frivolt.

Några av ingredienserna i soppan heter som vanligt dålig framförhållning, planering och förberedelse. Resultatet lämnas också det som vanligt över till skatteboskapet och de som faktiskt är i behov av nödhjälp.

Regeringen är både som en bilkrasch och volt på samma gång. Den enda skillnaden är att bilkraschen betalas av bilstallet, systemhaveriet av skattebetalarna Foto: Wikimedia Commons

Sent ska syndaren vakna, men kanske har Löfven nu vaknat upp ordentligt från sin idetillvaro. Frågan är bara hur länge han kan hålla sig till det reella, det verkliga. Med sig i regeringen har han ju ett av landets mest verklighetsfrånvända partier. Ett parti som inte spar något krut att ställa till än mer skada i frågor man inte har kompetens ens att komma i närheten av. Framtiden är med andra ord det enda som kan tala om hur det går, det kan bli spännande.

Löjesguiden nominerar idag lätt letargiskt regeringen och Martin Ljunge till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni har en sak gemensamt, ingen av er bör använda ord som ”solidaritet” eller ”omtanke”. För den fadda smak hela denna ovärdiga tillställning lämnar i munnen förbjuder bruket av orden. Det inträffade diskvalificerar alla parter i målet. Det är därför ni är fullgoda kandidater till priset.”