Rädda Kaplan till varje pris, även om det blir löjligt i processen. Så tycks nu tongångarna gå hos så gott som hela regeringen, särskilt hos Miljöpartiets representanter. Borta är fakta, förnuftet är som bortblåst och nu riktas allt fokus på att släta över och fördumma den som försöker att kritisera. Problemet är bara att händelsen med middagen med de grå vargarna islamisterna från Millî Görüs är så pass graverande att man måste ställa flera frågor mer än en gång.
För det första är omdömet hos Kaplan vad det borde vara? Vidare, har de andra uppfattat allvaret (Expressen; Archive) i situationen? För det tredje, försvarar man bara som en reflexhandling? Fjärde frågan blir, är grunden för argumenten verkligen den att man tycker sig kunna uppnå något utan att man själv tappar i trovärdighet? I grunden ligger inte Kaplans middag med för honom okända personer, det där är bortförklaringar. Istället är det det mycket mer allvarliga att han med sin närvaro skänker mörka krafter legitimitet.
En minister i en svensk regering är inte vem som helst, han, hon eller hen (ironi!) är en representant för landet. Om man så vill är de en del av landets högsta valda ledning. Ett sånt uppdrag kräver förtroende och det har inte längre Kaplan. Det har inte heller resten av regeringen så som svar på frågorna i förra stycket, att nu gå ut och försvara något som inte går att förvara kommer troligen inverka negativt på den som gör det. Ändå är det den delen av en mycket snaskig historia vi ser som en direkt följd av händelsen.
Varje gång man kommer på någon med att göra det dom inte borde göra, infinner sig ett val. Fly innebär att man accepterar det felaktiga beteendet och fäkta att man tar sig an situationen med de konsekvenser det kan få. Löfvens taktik tycks hela tiden handla om att fly när det gäller Miljöpartiets tillkortakommanden. En alltför förlåtande attityd kan komma att kosta en hel del i framtiden då Löfvens politiska förtroendekapital gröps ur Foto: Wikimedia Commons
Först att hängas ut är den numer med munkavle belagde Hakim Belarabi (Mp) som är pressekreterare åt Kaplan. Hans försvar (Resumé; Archive) går ut på att om alla som befann sig i samma rum som andra man inte vill känna, skulle världen vara full av människor med dåligt samvete i onödan. Han har jämfört det med att också kungen säkert har figurerat på bild med ”knäppskallar” som Bert Karlsson. En tidning skulle aldrig ringa kungen och undra varför han umgås med Bert när denne gör rasistiska uttalanden.
Det där sättet att resonera är inte bara kränkande mot kungen utan framför allt mot Bert Karlsson som också har gjort en anmälan om förtal på Hakim Belarabi. Miljöpartiets presschef Adam Bergsveen har dessutom belagt Belarabi med munkavle för att inte göra skadan större. Det finns dock ett kort och koncist svar på påståendet Belarabi gör, det är inte själva händelsen som sådan som upprör i varje fall mig. Istället är det att genom att inte gå därifrån så har Kaplan gett rätt ljusskygga organisationer legitimitet.
Kaplan gör dessutom situationen dubbelt illa eftersom de två organisationerna knappast lever upp till demokratiska ideal. Medan Kaplan faktiskt borde vara en representant för demokrati och tolerans är han nu en passiv medhjälpare åt antidemokratiska strömningar. Krafter som rent av kan använda honom som ett slags moraliskt alibi där större trovärdighet än de borde ha ges till skänks. Kaplan är därmed demokratiskt sett kaputt. Den enda slutsatsen av det är att han borde avgå (Nyheter24; Archive).
Kaplans egna fiffiga förklaring då? ”Resultatet av dålig journalistik”! Visst är journalistik i Sverige dålig, urusel faktiskt. Det betyder dock inte att man kan dra ett och samma kort varje gång någon blir ertappad med fingrarna i syltburken, varje fall måste bedömas för sig. Den här gången går dock inte att smita undan, bildbevis är lite svåra på det sättet. Flertalet personer har ju dessutom stigit fram och vittnat om det inträffade så ”dålig journalistik (Expressen; Archive)” är som ett dåligt grepp ur en usel film.
Inte ens de bästa av sminkörer kan rädda ett dåligt filmmanus. Det är likadant inom politiken, ingen ursäkt i världen kan rädda en dålig politiker från en omöjlig situation. Kaplan har befunnit säg där förut och kommer sannolikt snart befinna sig där igen. Då hjälper inte triggerord och överslätande kommentarer Foto: Av Distributors Corporation of America – http://www.wrongsideoftheart.com/2009/04/plan-9-from-outer-space-1959-usa/, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17292964
Miljöpartiets högsta ledning har förstås ett intresse av att rida ut stormen och se till att komma ur den så helskinnade som möjligt. Det blir lite svårare, för de två avloppsrören Fridolin och Romson, också kända som den odynamiska duon, är ju kända för att själva vara något av det mest klantiga inom svensk politik. Deras uttalanden har inte sett till att rosa marknaden och det gör de inte den här gången heller. I Romsons förklaring (SVD; Archive) heter det ju att:
”De visste inte att de var på samma middag”
Åsa Romson missar samma poäng som Hakim Belarabi. Det är inte att befinna sig i samma rum som någon ”olämplig” som är problemet. Det är istället dels att man inte kollar upp innan och dessutom genom att missa faktiskt skänker legitimitet åt något som aldrig bör få det som är fadäserna. I Kaplans ställning är sådana grova missar så pass allvarliga att slutsatsen återigen blir att han borde avgå. Det här borde också Romson inse, även om också hon har satt något av världsrekord i hur man gör bort sig.
Hennes kollega och avloppsrör nummer II Gustav Fridolin skräder inte heller han på orden. Här handlar det om triggerord som ”feministen Kaplan” och ”demokraten Kaplan”. Han vill alltså invagga oss i en slags tillit till att Kaplan står för de ”rätta värdena”. Han har dock inte mycket för det för i samma andetag som han säger detta dyker en ny bild upp. Den här gången visas hur Kaplan ser på feminism. Muslimen i honom vinner nog en knockout-seger i kampen mellan idealen. Du ser bilden här under.
Så här feministisk visade sig Kaplan i själva verket vara. Det är nog snarare ett rent muslimskt synsätt han ger på handen, inte ett feministiskt. I varje fall inte så som vi i väst tolkar ordet ”feminism” Foto: Facebook
Bra ledarskap handlar bl a om att ha en tydlig kompassriktning, att se till att alla följer den riktningen, att kunna ta tag i besvärliga situationer och vända dessa om det behövs och till sist att forma en atmosfär av tillit så att man får människor entusiastiska nog att vilja följa strömmen. På punkten ”ledarskap” har Stefan Löfven missat igen och igen. Han har i själva verket visat sig vara urusel på just en rad avgörande punkter i ledarskapets ABC.
Han har många gånger mumlat i mungipan, alltså varit allt annat än tydlig. Han har ibland inte ens pekat ut kompassriktningen och istället skapat förvirring. Han har också varit mer benägen att underkasta sig, hellre än att ta tag i situationer som hade behövt styras upp. Inget undantag i fallet Kaplan. Taktiken är tydlig och ett för politiker lätt igenkännligt mönster dyker åter upp. Först uttalar (DI; Archive) han sig i rätt vaga ordalag där man säger det som folk förväntar sig, sen läggs locket (DI; Archive) på från bådas sida.
En rad saker saknas dock i uttalandet från statsministern. Hela frågan om hur en person kunde missbedöma så till den milda grad att han hamnar på en middag med kända fascister och islamister berörs inte ens. Ingenstans markeras mot Hakim Belarabi och hans minst sagt klantiga agerande och uttalande. Inte på ett enda ställe sätts partikulturen och det dåliga ledarskap som finns under Löfven i Miljöpartiet (NT; Archive) i strålkastar-ljuset, inte ens mellan raderna.
Fyrljuset går visserligen på som det ska men når aldrig sitt mål. Varje gång Miljöpartiet ertappas med fingrarna i syltburken är det som om statsministern själv skuggar ljuset med uttalanden som är både överslätande och förstående då han borde tala klarspråk för öppen ridå. Foto: Wikimedia Commons
Man måste komma ihåg att de två avloppsrörens dåliga bedömningsförmåga mer än en gång har satt Löfven på det hala och att den svaga länken flera gånger har hetat Miljöpartiet. Här offrar alltså Löfven kritiken som borde vara självskriven, för ett samarbete som är dåligt för landet. Flera av partiets hjärtefrågor är ju direkt tillväxtfientliga (SVT; Archive). Statsministern kommer dessutom förr eller senare att behöva tala klarspråk om just Mp eftersom kritiken också finns inom Socialdemokratin.
Kanske är statsminister lite för finkänslig och för hänsynstagande mot ett parti vars signum är att misslyckas i det mesta. Det de anklagade andra för att göra, gör de nu så mycket bättre med ett förödande resultat (DN; Archive) som följd. När de inte ägnar sig åt den sporten inom Mp, lägger de förslag eller väcker frågor (DN; Archive) hos fler än dem själva. Det är alltså inte ett parti man direkt kan lita på. Där statsministern borde avsluta ett misslyckat kapitel, gör han allt för att få det att fungera.
Till och med i en så snaskig affär som den som nu utspelas, försvarar eller gjuter olja på vågorna. Han vågar helt enkelt inte går för långt men offrar samtidigt just ledarskapet som nu blir allt mer förvirrat. Det blir lätt så när man inte tar upp det väsentliga i ett ärende för att lufta ut det en gång för alla. De dåliga förklaringarna däremot duggar tätt och avslöjar mest desperationen över en omöjlig situation. Jag kan inte annat än säga att jag förstår desperationen.
Det löjligaste inslaget och den sämsta ursäkten för händelsen stod nog Semanur Taskin för på Twitter. Hon är själv språkrör för Grön Ungdom, men visar sig som sagt mest grön. Guilt by association är illa nog åt ett håll, men minst lika illa när man svarar med samma mynt. Foto: Twitter
Löjesguiden nominerar idag statsminister Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”På snart daglig basis ser vi ett parti vars förmåga att göra bort sig till och med överträffar Margareta ”Partaj” Sjödins. Ändå ser Löfven det som sin främsta uppgift att rädda den ena omöjliga situationen efter den andra. I processen offras både ledarskap och förmågan att kunna driva sakfrågor för att inte tala om det praktiska dagliga arbetet som istället ersätts av ständiga brandkårsutryckningar. Det gör Löfven till en överlägsen kandidat.
Löjesguiden 