Sverige sett upp och ner

”Vi lever i en välfärdsstat där vi har det bra”. Ett sånt påstående är enligt mig helt fel, Sverige har betydande problem. Vi dras med ett budgetunderskott (DN; Archive) mitt i högkonjunktur, vi måste skapa jobben (DN; Archive) med skattepengar för att få folk i sysselsättning – en dålig affär i längden och till sist minskar kvalitén på skolan (Aftonbladet; Archive). På detta har vi ”ansvariga”, vi borde döpa om det till ”oansvariga”, som hela tiden vidtar fel åtgärder eller inga alls. Varningssignalerna ljuder, men ingen reagerar.

Som om detta inte var nog har ett av samhällets hörnpelare alltid varit lagen. Lagen fungerar som ett kitt, den håller samman och ser till att vi har en gemensam nämnare som grund för begreppet ”nation”. Nu håller också det fundamentet på att vittra sönder. Allt fler småbrott som avskrivs (NA; Archive) därför att polisen inte har resurser och dessutom en urusel ledning är en faktor. En annan är att straffen (Expressen; Archive) ibland är så löjlig låga att ingen längre avskräcks från att fortsätta begå brott.

Samhället tenderar helt enkelt att i flera fall ta större hänsyn (Dagens Juridik) till brottslingen, än det tar till brottsoffret. En balansgång som alltid står i fokus och som alltid måste diskuteras. Det är trots denna diskussion ett sluttande plan utför eftersom de brott som ”slinker igenom” blir allt grövre och drabbar den utsatte på ett alltmer påtagligt sätt. Det uppfattas också med all rätt från de som utför brott att det nu är ”fritt fram”, en insikt som i det långa loppet kommer att leda till än mer brott.

Brott leder ibland till fler brott, det hela eskalerar utom kontroll. Det blir inte bättre av att de rättsvårdande myndigheterna struntar i vissa typer av brott, resultatet blir bara att snart har alla rätt att begå brott och att ribban har höjts. Foto: By Colton Cotton – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17682280

Innan vi fortsätter lite varudeklaration, jag är personligen ingen varm vän av höjda straffskalor. Fängelse skapar bara än mer förhärdade brottslingar, men det måste samtidigt finnas någon slags balans till och med i min värld. Ett samhälle där brottsoffer med all rätt upplever att man inte är rättssäker eller att brottslingarna har fler rättigheter än offren, är snart inget samhälle längre. Det är istället ett upplösningstillstånd och aktar vi oss inte är den inslagna vägen där vi kommer att hamna till sist om inget görs.

Brott kan också uppstå i rent vardagliga situationer där folk tycker en sak men lagen en annan. Ett ganska solklart fall är följande (Aftonbladet; Archive). En man överfaller en kvinna på offentlig plats med knytnävsslag. Naturligtvis måste man reagera vilket Per-Anders Petterson gjorde. Han går resolut fram och fäller mannen med en domkraft, först genom att slå honom i axeln sedan genom att slå honom med den i huvudet.

Per-Anders döms till sin stora förvåning för misshandel till 50 000 kronor i böter. Han undrar om han i framtiden ska våga ingripa om situationen uppstår igen. På den punkten kan jag lugna honom, det går alldeles utmärkt och man ska reagera. Det är dock att rekommendera att man antingen håller fast eller möjligen slår en eller två gånger med knytnäve, inte med domkraft. För i rättens värld ställs en knytnäve mot en domkraft och jämförs, i den ekvationen förlorar utan tvekan domkraften.

För domen helt riktig då han använde mer våld än nöden krävde. Att lämna en person med sprucket skallben och permanent huvudvärk är bevis nog. Precis som det står i domen gjorde Per-Anders ett lovvärt jobb med det första slaget, men det andra som riktades mot huvudet kan knappast sägas vara inom de ramar som lagen ger möjligheten till. Men så finns då de andra exemplen, de som visar en alltför stor hänsyn åt andra hållet dvs till missdådarens favör.

Nej, det kan aldrig sägas vara nödvärnsrätt att lämna någon med skallfraktur för att den idioten i sin tur slår kvinnor in publicum. Att ingripa, hålla i och kanske till och med brotta ner eller slå med knytnäve en eller ett par gånger om personen slåss är okej. Däremot som sagt inte att slå med domkraft i skallbenet. Foto: Wikipedia Commons

En kvinna blir våldtagen av två män. De båda åtalas för gruppvåldtäkt (Dagens Juridik) och fälls i första instansen, men domen överklagas. I Hovrätten gör man en annan bedömning. Det är inte längre en gruppvåldtäkt därför att båda männen har turats om att våldta kvinnan en åt gången. De har visserligen hjälpt varandra men straffvärdet sänks till tre respektive tre och ett halvt års fängelse. Allt för att de var så ”hänsynsfulla” att de inte våldtog henne samtidigt och trots att de uppenbarligen samarbetade.

Den här domen eller lagen borde rivas upp. Inte minst därför att den är direkt anstötlig och inte speglar folks rättstänkande. En gruppvåldtäkt är en gruppvåldtäkt hur man än vänder och vrider på det. Samarbetar de dessutom spelar det för de flesta människor ingen roll att de ”bara” våldtog en åt gången, det är att betrakta som gruppvåldtäkt också om man samarbetar och så att säga hjälper varandra på traven. Domen blir därmed en varnagel i rättsmedvetandet hos människor och speglar inte tankar och åsikter hos dessa.

Nästa dom som borde rivas upp är mer av en vardagshändelse igen. Den handlar om vad man får och inte får göra i en bostadsrätt enligt byggnadslagstiftning (Sajten Borätt-köparskolan). Trots ett uttryckligt förbud att riva bärande väggar i lag, och ett nej från bostadsrättsföreningen beslöt ett nyinflyttat par att ändå riva (Fastighetstidningen) en bärande vägg i sin lägenhet. Resultatet blev sättningsskador och sprickbildning i lägenheterna ovanför den aktuella.

Självklart drev bostadsrättsföreningen fallet till åtal eftersom föreningen inte ville bli den som skulle behöva stå för kostnaderna. Gör man något som inte får göras enligt bygglag och dessutom har avråtts från bostadsrättsföreningen, är det naturligt att den skyldige står för kostnaden kan man tycka. Döm om den förvåning när så domen kom. Den fastslog att sättningsskadorna kunde ha uppstått på andra sätt trots expertvittnen som intygat motsatsen.

Att kapitalism kan vara grym är sant för ibland spelar det ingen roll vad man har att erbjuda som är det avgörande. Men när inte ens domstolsväsendet godtar experter eller intyganden utan dömer emot bättre vetande är något galet. Domen som nu lämnar en bostadsrättsförening betalningsskyldigt för vad någon annan har ställt till med, skvallrar om en lagstiftning som måste ses över. Foto: Wikimedia Commons

Paret slapp därmed både egen advokatkostnad och rättegångskostnad eftersom bostadsrättsföreningen fick ta den smällen. Bostadsrättsföreningen är också den som får stå för kostnaden i de andra lägenheterna då skadorna inte är självförvållade av de som äger dessa. Det hela slutar alltså med att ett pars olagliga beslut, leder till att alla andra får betala. Det hela beror enligt rättens motivering på att ”bostadsrättsföreningen är den som har beviskravet och att detta inte har mötts”.

Domen och de bisarra konsekvenserna beskrivs rätt träffande i artikeln av Line Zandén:

”Lagstiftaren förefaller ha siktet inställt på den enskilde medlemmens intressen snarare än motsvarande för medlemmarna som grupp. Med bostadsrätten följer alltså rätten att förstöra. Detta är uppseendeväckande.”

Hon avslöjar rätt brutalt vad det är som är fel, vissa lagar är för svaga och övertrumfas av andra som genast ger motparten mer rätt. Konsekvensen blir att vissa är rättslösa, medan andra får för många rättigheter. Också sånt som är otillåtet blir plötsligt tillåtet, trots att det inte är det. Därmed har lagstiftaren skapat en lag som får rent absurda effekter. Folk kan till och med åsidosätta det som borde vara rätt självklart. Beslutet att riva får dessutom konsekvenser för tredje man, något som inte hade varit önskvärda i den bästa av världar.

Det är alltså också så att det inte bara tas ofördelaktig hänsyn till brottslingen, utan också är fel på lagen som sådan. Lagar kommer på kollisionskurs med varandra, det saknas balans och snart blir människor utan att de förstår hur offer. Fallet med bostadsrättsföreningen med betydande kostnader som följd är just ett sånt exempel. Allt därför att lagar kolliderar. Här borde plan och byggnadslagen ses över för att stärka den.

Som bekant har vi en avgående bostadsminister – Mehmet Kaplan – vars främsta merit förutom att inte ha åstadkomma någonting, dessutom har varit att visa upp hur inkompetens ser ut. Fallet med bostadsrättsföreningen hotar därmed att bli ett praktexempel på vad som händer när man vare sig vill eller kan göra något åt en sak. Inkompetens lönar sig….i varje fall för en tid.

När man dessutom kan ana sig till misstänkt inkompetens i både riksdag, regeringar och ämbetsmannakår är något ruttet i konungariket Sverige. Resultatet blir ett jättelikt haveri och ett lidande för de enskilda som drabbas av brott istället för att en gång för alla straffa de som straffas bör. Foto: Av Florian Martys – Flickr: Vista Concordia, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=28398000

Löjesguiden nominerar idag lagstiftarna i både riksdagen, tjänstemannakåren och de ansvariga i både tidigare och nuvarande regeringar till priset ”Foliehatt of the Year”. Anledningen är de klantigt utformade lagarna och de lagar som strider mot rättsmedvetandet hos medborgarna. Motiveringen lyder: ”Ni styr och ni utformar lagarna, det är som vanligt medborgaren som betalar priset. Den dumhet och de konsekvenser som detta får är tillräckliga för att kandidaturen ska vara klockren.”

Låt hela Sverige leva?

Det heter i många sammanhang hur viktigt det är att hela landet lever. Alla tycks vara överens om att nåt måste göras, i samma veva är alla oense om vad som behöver göras så slutresultatet bli polsk riksdag igen. Sverige är tillräckligt mycket bananrepublik för att återigen visa vägen mot en nermontering av landet där vi helt enkelt inte förmår att vidta de åtgärder som så väl behövs.

Ett exempel på detta är en rapport som i dagarna landade på Näringsminister Mikael Dambergs bord. Under rapportnamnet ”En fondstruktur för innovation och utveckling” låter allt så tjusigt men det var nog bara namnet som var det. Tanken var att man skulle göra något åt en av våra stora akilleshälar i den ekonomiska utvecklingen. Länken till rapporten hittar du här under.

Klicka för att komma åt sou_2015_64_webb.pdf

Tanken vart att göra det möjligt att med tillgängligt kapital kunna få finansiering så att en idé kan fortsätta att utvecklas till en färdig produkt. Idag finns många idéer, många planer men inga pengar eftersom risken också är hög. Många drar helt enkelt öronen åt sig och därmed faller många goda idéer i glömska eller handlar i utländsk ägo till fördel för deras industri. Ett sånt exempel är rysksvenska Angelica Hulls forskning om miljövänligare flygbränsle som måste finansieras med andra medel än svenska. Resultatet kan bli jobb där men inte här. Mer om historien i Miljö & Utveckling.

Oftast finns idéerna men det som saknas är pengarna. Också de som är villiga att satsa utanför storstadsregionerna lyser med sin frånvaro. Det offentliga har rått bot på den obalansen men nu vill rapportskrivarna ta bort också detta. De enda som vinner på det är storstäderna. Foto: Telegraph

Det behövs med andra ord kapital för att investera i framtidens jobb, så långt är allt rätt i rapporten. Det är först därefter det börjar gå snett. Ett geografiskt område som länge har varit ett näringspolitiskt problem är Norrlands inland som länge har dragits med negativa siffror i befolkningsunderlag, antalet arbetstillfällen och utflyttning som en direkt konsekvens.

Idéer lokalt där är alltså guld värda då de innebär utveckling istället för avveckling. Det är där kapitalet kommer in, här behövs goda idéer men än mer pengarna för att utveckla och göra att idé kan bli tillverkning och ett levande näringsliv. Därför tog Maud Olofsson ett bra beslut för en gångs skull när hon skapade bolaget Inlandsinnovation vars uppgift var just att investera i Norrlands inland, Värmland och Dalarna. Tanken var att se till att investeringsbara pengar hamnade också där, inte bara i Malmö, Göteborg eller Stockholm.

Ett bra kvitto på framgången med reformen var att dels började investeringsbanker i de stora städerna att knorra. Det brukar betyda att man ser en konkurrent och sånt är bra. Ett annat kvitto var att pengar nu inte bara investerades i projekt vars ursprung fanns i storstadsregionerna. Dit gick redan en förkrossande majoritet av de investerbara pengarna men nu blev det mer balans i systemet.

Ytterligare en effekt var att det började se ljusare ut också för glesbygden. Framgångar kommer inte över en natt men pengar investerades och idéerna fick plötsligt lite lättare att komma vidare i utvecklingskedjan. Det blev med andra ord lättare att få tag på pengar för projekt också där. Man kunde börja ana att också glesbygd var allt annat än ett hopplöst fall som hela tiden måste få regionala stöd och skräddarsydda paketlösningar med jobb för att hålla dem under armarna när jobben tröt.

Nyckeln till framgång heter inte ”överge landsbygden”. Om vi vill ha ett levande land måste också ”problemregionerna” få tillgång till kapitalet för att kunna investera i de goda idéerna. Annars förslösar vi bara resurser i onödan Foto: Wikimedia

Rapporten som nu ligger på Näringsministerns bord föreslår att denna goda trend nu ska brytas. För hur ska man annars tolka det när man föreslår att satsningen på glesbygden i norr och väst nu ska avbrytas för att istället skapa en riksomfattande satsning i en fond. Bolaget Inlandsinnovation läggs om rapportskrivaren får som han och hon vill ner, de båda är tjänstemän på Näringsdepartementet.

Vi kommer alltså att frångå den tiden då speciella satsningar också i glesbygd var möjlig. Istället återgår vi till en tid då legio var att det var i storstäderna idéerna och utvecklings-potentialen fanns. Ändå finns en rad områden som bara står där outnyttjade som resurser. Ett är bären i skogen. Idag plockar utländska plockare bären, utländska uppköpare köper in dessa och merparten går på export till andra länder där de förädlas. 20 % av de som plockar är svenskar, resten är hitresta. Alltmer av de färdiga produkterna som sylt görs utomlands inte här. Allt detta kan du läsa i rapporten ”Skog och Trä” här under.

Klicka för att komma åt 8826.pdf

Hur mycket värdet uppgår till på det landet förlorar på hanteringen vet nog ingen men många miljarder lär det säkert vara. Pengar som kund ha blivit skatteinkomster och jobbtillfällen som nu i allt högre grad hamnar utomlands istället för här. Kanske inte så bra tänkt där. Det finns alltså för den som har idén, viljan och resurserna att bygga upp en verksamhet för en marknad. Det är just pengarna som många gånger som saknas så hur man kan dra in den möjligheten att lokalt förankra pengar är obegripligt att ens föreslå.

Regeringen har inte sagt sitt ännu, rapporten har som sagt nyss landat på näringsministerns bord. Skulle förslagen bli sanna kan det bli ett dråpslag mot idéerna och viljan att skapa en bättre framtid för glesbygden i Norrlands inland igen. Lite eller inget gott kan sägas kunna komma ur detta som man kan läsa om mellan raderna i artikeln i Västerbotten-Kuriren. Rapporten andas snarare en stank av ”låt hela landet dö utom storstadregionerna då förstås”. Regeringen bör nog göra det som borde ha gjorts från början dvs slänga rapporten i återvinningskärlet.

Rapporten hör hemma här i pappersåtervinningen. Att omsätta den i faktiska politiska förslag vore förödande. Foto: Wikipedia

Näringsminister Damberg har misslyckats förr och kommer att fortsätta att misslyckas om han följer rapportens intentioner. Om det är jobb han och regeringen vill skapa är höljt i dunkel, de säger att de vill men de har vidtagit fel åtgärder förr och endast framtiden kan utvisa om man gör om det igen. Under tiden kommer skattebetalarnas pengar fortsätta att  rulla som Fnordspotting kan ge exempel på. Du betalar för kalaset skattebetalare, men om du frågar vad du får ut på det hela är svaret ”noll”.

Löjesguiden tänker idag låta en ny kandidat stiga fram i rampljuset. Nomineringen till priset ”Foliehatt of the Year” går till Näringsdepartementet. Motiveringen lyder: ”I en tid då det blir allt mer klart att något måste göras åt landsbygdens död, lägger man ett förslag som än mer skyndar på denna process. Det är ovanligt men inte oväntat att det kommer i en tid då Stockholm är måttstocken för snart sagt allt och alla. Trots det är inte allt Stockholm och det behöver omsättas i klok politik. Detta är inte det och därför nomineras ni till priset.”