Om Lars Vilks och arvsynden

Arvsynden, att vi kollektivt är skyldiga för vad andra gör/ställer till med, är ett centralt begrepp i religioner framför allt kristendomen. Det var ju den tanken som gjorde det möjligt att se sentida ättlingar till medeltidens judar som skyldiga för sina förfäders tilltag att spika upp Jesus på korset bl a. En grotesk tanke om du frågar mig och den har lett till mycken och onödigt lidande.

Arvsynden är den religiösa föreställningen att skuld kan gå i arv. Den startade då Adam och Eva fördrevs från paradiset och har sen ärvts av människan för hennes synders skull. Nu har det blivit dags för Lars Vilks att få smaka samma medicin i den journalistiska versionen Foto: Av © Hubertl / Wikimedia Commons /, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=43001785

Samma princip tycks nu ha anammats av enskilda journalister som Åsa Lindeborg. I följande debattartikel (SVT; Archive) skriver journalisten Arash Mokhtari om det möte med grävande journalister som hölls i Göteborg med Lars Vilks som gästtalare. Åsa Lindeborg har visserligen försvarat (Aftonbladet; Archive) yttrandefriheten och framför allt Vilks rätt att få rita Mohammed som rondellhund.

Det här är ett faktum Arash Mokhtari inte tycks vara helt nöjd med. Faktum är dock att Åsa Lindeborg ger båda sidorna på tafsen och försvarar i samma andetag yttrandefriheten. Ett rätt berömvärt steg trots allt hon annars har sagt. Hennes hyllningstext (Aftonbladet; Archive) av Röda Arméns ”förtjänster” under andra världskriget är en av de mer smaklösa.

Arash vill å sin sida däremot som alltid att man ska ta ställning, också Åsa Lindeborg. Det finns bara för eller emot, inget mitt emellan. Det finns tycks också enligt hans synsätt, alltid finnas ett islamofobiskt motiv. Kritik tycks vara utesluten, och allt landar i en enda slutsats. Det märks på raderna när Arash menar att Vilks har litet stöd bland svenska journalister, återigen antagligen för att förringa hans ställning och därmed kunna kritisera den som kritiserar.

Det här måste dock ställas i ett annat ljus. Att alltid se kritik av religion i nyanserna svart eller vitt gynnar inte debatten, det är väl det som är meningen. Svenska journalisters starka sida är nämligen inte att försvara yttrandefrihet. Det kan verka paradoxalt men tyvärr är svenska journalister förvånansvärt ofta talespersoner för minskad (DN; Archive) yttrandefrihet, inte ökad. Bara det drabbar andra än media så är man ytterst nöjd. Drabbar det dessutom högerkrafter är man så nöjd så att man ser ut som slaktarens katt.

Man glömmer samtidigt lägligt bort att det största hotet mot demokrati i Sverige kommer från vänster och från radikaliserad islamism. Interpols rapport från 2014 talar sitt tydliga språk, sedan dess har trenden blivit än mer tydlig för att inte säga övertydlig. Numer döljer inte ens islamisterna sina intentioner utan opererar (SVT; Archive) tämligen ostört. Det svenska samhället och journalisterna ser dock fortfarande bara hoten från höger som om man likt Henrik Arnstad (Metro; Archive) bara hade en enda förklaring på allt.

En duktig journalist tycks se problemet komma från ett enda håll. Att det kommer från den andra riktningen tycks inte bekymra, den är ju god. Att delar av detta hot skär halsen av folk och vill kväva demokratiska friheter som yttrandefrihet är smällar man kan ta Foto: By Bundesarchiv, Bild 102-08300 / CC-BY-SA 3.0, CC BY-SA 3.0 de, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5414192

Arash Mokhtari bryr sig till och med sig så lite om yttrandefrihet att han hellre ser till faran för den enskilde journalisten med en måltavla som Vilks närvarande:

”Redan innan samtalet kom i gång nämnde Janne Josefsson, som tillsammans med Belinda Olsson modererade det, att flera journalister kommit fram till honom och frågat varför föreningen bjudit in Lars Vilks och satt utsatt 700 journalisters liv för fara.”

Det fria ordet är inget man ska ta för givet, det kan försvinna fortare än vi anar om vi inte ser upp. Varje dag måste för varje demokrat vara en kamp för att just försvara det fria ordet. Delar av redaktionen på Charlie Hebdo fick till och med betala med sina liv, men hellre det än att leva under klacken på någon med mycket grumliga värderingar…..eller? För det låter ju onekligen inte som om Arash Mokhtari är beredd att kämpa nämnvärt vilket ett sånt citat antyder rätt klart.

Men det är som vanligt nu de verkliga problemen börjar. Jag berömde Åsa Lindeborg tidigare i texten, det tar jag härmed tillbaka. För det är nu det där med arvsynden kommer in i bilden. I den bilden används den dessutom som ett sätt att smeta ner en annan människa för en ”avvikande åsikt” som är så förbjudet i vårt land, i synnerhet om det handlar om antingen invandring eller om kritik av islam. Det som började så bra spårade snart ur:

”Under samtalet försökte Åsa Linderborg, Belinda Olsson och Janne Josefsson gång på gång få Lars Vilks att svara på raka enkla journalistiska frågor: Varför tar han inte avstånd från föregående talare som liknat muslimer vid råttor? Varför gör han inte konst om andra religioner? Varför avslutar han inte sitt konstverk om Muhammed som rondellhund?”

Låt oss konstatera att varje människa har ett ansvar för sina egna handlingar och sina egna ord. Detta gäller i synnerhet om orden eller handlingarna syftar till att kränka, förringa eller på annat sätt missakta. Det finns dessutom lagstiftning som ska se till att just detta inte inträffar och vi får förutsätta att dessa har följts. Men ett ansvar för vad andra säger? Ett sånt påstående är bortanför problematiskt för att inte säga direkt kränkande!

Att tvingas ta avstånd från andras påstående är en härskarteknik. Gör man det har man underkastat sig och förlorat, gör man det inte är man förlorad på moraliska grunder. Typiskt att det är journalister som värnar om ”det fria ordet” så fort det gäller dem själva, men har förtvivlat svårt att tillerkänna andra samma rätt Foto: ”Kernstok Agitating in the Factory Cantine” Wikimedia Commons

Det är ju som att fråga sig varför inte fler tyskar tog avstånd från Hitler. Svaret är enkelt, de slutade på en köttkrok om de gjorde motstånd eller kritiserade! Jag hoppas verkligen inte att Vilks kommer att sluta på en köttkrok, men nog finns det gott om verbala sådana i olika sammanhang. I synnerhet när den journalistiska logiken jobbar för högvarv. För att ytterligare se till att döda hela debatten fyller Lindeborg i med en sista fatwa:

””Hör du att du mumlar”, säger Åsa Linderborg till Lars Vilks när han svarar på frågor. ”Du vill ha yttrandefrihet men påstår ingenting”, fortsätter hon.”

Det här luktar härskarteknik lång väg. Man ställer två motsatser mot varandra, påstår att personen x vill uppnå det ena positiva men agerar som om denna egentligen ville uppnå det andra. Osäkerheten och därmed blottan blir total om en person inte är tillräckligt van vid att tackla den situationen vilket är precis det man vill uppnå. Men Arash Mokhtari vilar inte heller på några lagrar när han drämmer i med sin slutsats av Vilks framförande:

”För somliga i rummet verkar ett försvar av Lars Vilks yttrandefrihet lämna en bitter eftersmak i munnen när han själv inte tar avstånd från främlingsfientliga uttryck.”

Det Vilks sysslar med är religionskritik och framför allt en mot Islam. Jag har själv varit och sett ett föredrag av honom där han intressant nog gjorde följande påstående. Hans rondellhund föreställde från början inte Mohammed utan en allmängiltig arabisk person som rondellhund. Kom ihåg att få bilder finns på profeten därför att det finns ett förbud/motvilja inom Islam att porträttera honom.

Journalistisk sanning II: En journalist bryr sig mer om sin och sin yrkesgrupps säkerhet, än andras. Särskilt om de har skitit i det orena blå skåpet och har spelat på den yttrandefri-hetliga harpan bara de förfogar över och bestämmer tonarten på. Kom inte med kritik, det är i vissa fall detsamma som både islamofobi (konstigt ord!) och främlingsfientlighet. Foto: Wikimedia Commons

Reaktionerna var det Vilks sökte och fick. Snart hade hans teckning spritts och någon hade kopplat denna till Mohammed. Frågan var därmed väckt, hur kunde personer med en uppenbar tro koppla bilden till Mohammed om det rådde ett förbud att avbilda honom? Frågan i sig och diskussionen som följde efter, eller rättare sagt skulle följa efter, var egentligen själva konstverket. Bilden blev därmed en protest mot förljugenhet och hyckleri som finns inom religioner.

Att som Mokhtari likställa en kritik mot Islam med ”främlingsfientlighet” är bara ytterligare en dimension i den både infekterade och bisarra debatt som har förts sedan teckningen publicerades. Det olustiga är att denna kritik alltid ska märkas som ”islamofobisk”. Nej, kritik är inte detsamma som främlingsfientlighet. Att blanda ihop de två är djupt ohederligt. För övrigt är kritik inte heller ”fobiskt”, ordet är fel använt då det ju betyder ”stark känsla av obehag eller äckel som återkommande personen som utsätts ställs inför”.

Sanningen om den här artikeln är som alltid att den nog säger mer om svenska journalister, än den säger ett skvatt om Lars Vilks. I den har vi ju en provkarta på allt det som är fel och det som har gått åt fanders. Lars Vilks tankar om ett konstverk som en installation för att visa på vår verklighet som en enda stor teater har i varje fall besannats.

I artikeln har vi ju fått ett stycke klassisk svensk teater i en uppsättning vi sent ska glömma. Synd bara att det inte var en komedi utan en tragedi av det mest nattsvarta snittet. Är kanske rent av Lars Norén den som har skrivit manus till denna svenska tragedi? Svenska journalister är värda ett Grekiskt ödesdrama eller en tragedi av Shakespeare, det kan ju rent av sluta med att hela kungariket går under och vår stolte ledare sticker ut ögonen i förtvivlan över sina misstag och feltolkningar.

En narr och en före detta härskare som har mist förståndet ensamma irrande på en hed i en storm är en bra sinnebild över svensk journalistik. Det är ju just så den fungerar, den irrar i ett landskap med en dåres envishet och som enda vägvisare har man en narr. Slut, ridå och grand finale Foto: By William Dyce – BBC Your Paintings, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=498271

Löjesguiden nominerar idag svenska journalister till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Drama, tragedi, kanske en smula komedi och till sist allt dramatiserat och iscensatt enbart för att avslöja en persons så kallade illvilliga agenda. Det kallas visst kritik men tolkas genast av våra vakthundar som hat och hot och som sådana måste de både reagera och agera. Det gör er till fullvärdiga kandidater med råge till priset.”

Är det verkligen jämställdhet vi vill ha?

I början på sjuttiotalet lade sig den gråaste filten vi hittills har sett över landet. Den kallades progg och var en dålig ursäkt för uselt musicerande. En av ”hitlåtarna” man producerade hette ”Är det verkligen fred vi vill ha” och spelades in av Hoola Bandola Band. Senare kom den ut med postpunkgruppen Imperiet också. Inte så särskilt intressant, inte om jag ska uttala mig i varje fall. Trots det är det många som ser på denna tid med nostalgiska ögon.

För att travestera lite på titeln frågar jag mig idag om det verkligen är jämställdhet vi vill ha. Fan tro det när man läser in fakta i målet. För jag tvivlar inte på att vi som samlas kring vår åsikt vill det, men vill feministerna det? De har ju kopplat ett brottargrepp runt samhället och numer ska allt vara feministiskt. Detta trots att rörelsen knappast lever upp till sin stolta devis om att man står för jämställdhet.

SVD kan nämligen berätta den hemska nyheten (SVD; Archive) att män lyckas bättre än kvinnor på högskoleprovet. Enligt feministisk logik måste man alltså ändra på provet för att inte för många män ska smita in på högskolorna den vägen. För det är ju inte jämlikt att högskolorna 2014 ”bara” hade 59 % kvinnliga studenter (Allehanda; Archive) och numer ännu högre andel, vi måste naturligtvis se till att det blir än fler. För ingen ska inbilla mig att feminism handlar om jämställdhet.

Jämlikhet är en lockande tanke som finns nästan hos varje människa. Problemet är att den inte finns och är subjektiv, den är inte ett absolut tillstånd som ger utrymme åt alla. Feminism är ideologin som PÅSTÅR att den är för jämställdhet, men ser man hur feminister agerar är den allt annat än just detta. Foto: By Josephou – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=21532894

Nej, tvärtom så handlar feminism om ojämställdhet. Det räcker med att titta på hur rörelsen agerar så inser man den saken. Men feminism är inte bara ojämställt, dess representanter är också en ivrig förnekare av fakta. Det heter ju alltid att män misshandlar, som jag har tjatat om förut är det en liten grupp som gör det. Resten är väldigt främmande för denna ”sysselsättning”, faktiskt så ointresserad att en majoritet män INTE slår.

Trots dessa brister i både argument och logik, är feminism en av vår tids stora succéhistorier ivrigt påhejade av landets journalister. Detta faktum får tyvärr konsekvenser som inte alltid är så bra. En sådan hittar du via inläggets första länk, den till SVD. Den konsekvensen handlar om uppenbara missar i det egna materialet där slutsatser som borde dras aldrig ens behandlas. Vad sägs om följande logik signerad Mattias Wickberg som jobbar som utredare på Universitet och Högskolerådet:

”Med en matematikdel trodde man att kvinnor skulle få högre poäng eftersom flickor överlag har bättre betyg i matte än pojkar.

– Men tittar man på de nationella proven i matematik så har pojkar bättre resultat än flickor så vår tanke höll inte. Vårt mål är naturligtvis att skillnaderna ska jämnas ut men det är väldigt knepigt, säger Mattias Wickberg, utredare på Universitets- och högskolerådet.”

Första slutsatsen är att antingen missgynnas pojkar när betyg i matematik sätts i skolan eller så är högskoleprovet designat att gynna pojkar så att de presterar bättre på detta än de gör i skolan. Det senare påståendet är dock problematiskt. Högskoleprovet ändrades ju så sent som 2011 för att just råda bot att kvinnor missgynnades i den matematiska delen. Antingen har ju förändringen misslyckats, eller så är det fortfarande så att pojkar får för låga betyg.

När något inte fungerar ändrar man på det. Det nya är att man sedan en tid har ändrat i Högskoleprovet för att gynna en grupp på bekostnad av en annan, men eftersom det också misslyckades så får man väl ändra/gynna kvinnor med ytterligare en ändring. Foto: By Internet Archive Book Images – https://www.flickr.com/photos/internetarchivebookimages/14579023717/Source book page: https://archive.org/stream/architectenginee16847sanf/architectenginee16847sanf#page/n388/mode/1up, No restrictions, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=43476134

Den andra slutsatsen är att tydligen är vi så besatta av tanken på den rättvisa som så sällan finns, att vi till och med är beredda att missgynna en grupp för att kunna gynna en annan. När det väl är gjort kallar vi det ”rättvisa” i brist på sådan så det ska låta fint. Längst i sitt patos och i kampen för rättvisan går professor i pedagogik Christina Cliffordson. Utan empiriska bevis eller data för att underbygga en tes ger hon sin syn i citatet:

”De som tjänar på högskoleprovet är svenska män från socialgrupp ett, så är det”

Men feminister har alltid en fiffig förklaring, i det här fallet är fakta som ska underbygga en tes som bekant bara en manlig härskarteknik. Medan de inriktar sin retorik och sitt fokus på den inbillade fienden dvs mannen, är det däremot få som snubblar över pudelns verkliga kärna. I en debattartikel (Expressen; Archive) signerad Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson, sätts fingret på den. I vanlig ordning när någon säger något som avviker från det redan bestämda förklaringsmönstret, har artikeln bemötts med kompakt tystnad. Tala om härskarteknik, att ignorera är ju en sådan.

För slutsatserna i hans artikel är inte de feminister vill höra. De nya undervisningsformerna som skolan numer är formad kring har inte gynnat pojkar. Tvärtom har de missgynnats och numer sticker Sverige ut som det landet där de könsspecifika skillnaderna i elevernas resultat är bland de högsta. Anna Ekströms utredning som kom för några år landade i samma slutsats. Den lämnade dock inga förslag på hur de uppenbara brister skulle rättas till. Det kan låta lätt konspiratoriskt, men finns det en agenda bakom en sådan miss?

Bo Jansson går till och med så långt att han menar att nu offras de svagare presterande pojkarna för pedagogiska modeord och ingen har vare sig lust eller kunskap att göra något åt allt detta. På det har vi i landet en utbildningsminister som är så passiv att man undrar om han ens lever. Det var ju han som skulle fixa skolan på 100 dagar men som nu har förbrukat över 500 utan att ha lyckats prestera mycket mer än ett jaså och en gäspning. Godnatt Sverige.

År det dags att säga godnatt till Sverige nu? Om Högskolan ska fortsätta den inslagna linjen med ”endast kvinnor” lär nog inte det bidra så mycket till någon jämställdhet. Inte heller skolan går fri från skuld där vissa anser att pojkarna nu offras i en killfientlig skola som mer är intresserad av pedagogiska modeord Foto: Av Kirill Vikentevich Lemokh – Location: Государственный Русский музейDimensions:Web source: [1]Technique: olja på duk, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=10720642

Löjesguiden nominerar idag Utbildningsminister Gustav Fridolin och landets feminister till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det räcker med att titta på resultatet så förstår man varför ni är nominerade. Inbillade missförhållanden är i själva verket ett missförhållande för den grupp man utpekar som styggelsen. Åtgärder ersätts med fina modeord som ”allas lika värde” och så vidare. Det egentliga arbetet med att verkligen göra något lyser däremot som vanligt med sin frånvaro.”

Börja om från början!

Dags att starta om det här landet från början, omstartsknappen nu tack! Efter en vecka i sordinens tecken med tanke på händelserna i Bryssel, börjar nu kommentarerna komma. De flesta är sansade, faktiskt riktigt rakryggade – vi måste stå upp och börja försvara det öppna demokratiska samhället. En syn jag delar, vi måste sluta krypa och stå upp mer än någonsin. Vi måste försvara vår idé, våra ideal och vårt värde istället för att krypa inför en hoper barbarers.

Men så finns det dom som tar tillfället i akt för att se till att i vanlig ordning se till att skulden blir vår. Det är deras synsätt som får mig att undra om inte det vore bättre att börja om från början. Mönstret i argumentationen går att känna igen från en mils avstånd. ”Hatet på nätet”, ”Hatet som får breda ut sig”, ”Högerextremismen”, ”Breivik” och så vidare går igen och igen. Allt är sociala medias skuld trots att sociala media är relativt befriade från det mesta av det påstådda hatet där det är en liten grupp som vanligt förstör för de många.

Facebook är alltså trots SVD:s olika försök (SVD; Archive) till påhopp på företeelsen, inte tummelplatsen för all världens hat. För med en ”reporter” som Jack Werner kan det nog tyvärr bara gå fel. Skulle han t ex någonsin få för sig att börja kartlägga vänsterns hat på nätet? Otroliga saker har hänt förr, men aldrig så otroliga. För då hatet finns, skriver man bara om en företeelse inte alla.

Det tycks alltid vara samma fenomen man riktar in sig på. ”Breivik”, högerns hat och så vidare är tydliga indikatorer men få gånger läser vi någonsin om vänsterns rätt tydliga hat? Skulle inte tro det! Istället är det som om journalisten följer ett slags manus redan skrivet där vissa saker är värda att uppmärksamma, andra absolut inte. Låt mig ge dig några exempel på hur en sådan agenda kan se ut.

I Sverige är det skillnad på hat och hat. En sidas hat uppmärksammas med all rätt, en annan sidas diskuteras inte ens och alla är patologiskt intresserade av det nästan obefintliga hatet på nätet. Istället för att diskutera diskutera hatet utan förtecken eller inskränkningar, får vi alltså en diskussion som för länge sedan har kantrat. Foto: Wikimedia Commons

Ett exempel är ”rasismen” i samhället. Jo, jag hatar också rasism men problemet är att man ser en typ av rasism men inte en annan. Riktas rasismen mot muslimer som grupp rycker alla ut. Inget fel i det, tvärtom så hatar jag som sagt alla former av rasism också mot dom. För jag vänder mig INTE mot alla muslimer, bara de som följer samma tanke- bana som de redan radikaliserade. För trots vidrigheterna som nu senast i Bryssels, så är IS en liten bråkdel av en större grupp som ibland håller med vad de säger och ibland inte.

Jämför vi reaktionerna så blir det dock mer problematiskt. För samtidigt ser man inte den andra sidan av myntet. Ser journalisten t ex hatet mot den vite medelålders mannen som aldrig har gjort en fluga förnär? Inte alls! Ser journalisten den antisemitism som ganska ohejdat får breda ut sig och där en viss grupp nästan alltid är inblandade i den? Glöm det! Exemplet Malmö borde mana till eftertanke men diskussionen efter varje reportage om hur illa det är ställt, dör lika fort som den uppstår.

Som sagt, hatet finns men min erfarenhet är att det är svensk vänster eller så kallade muslimer som står för den. Den delen diskuteras dock aldrig, konstigt det där.  För det heter ju i debatten att det alltid är ”högerkrafter”. Det beror nog snarare på att man vill införa enpartistaten och försöker hitta sina skäl till det. Det heter också alltid från den typen av debattörer ”att vi måste tala om problemet”. Problemet är att det är lika illa ställt i det påståendet som det är annars. Man ser en typ av problem, men inte ett annat.

En av de som inte förstår ett dugg och som agerar utifrån denna okunskap är Mona Sahlin. I hennes senaste inlägg (Dagens Samhälle; Archive) talar hon länge om väl om hatet……men helt förgäves. Redan i andra stycket stänger i varje fall jag av. Blandningen av känslomässiga övertoner/överdrifter och rena propagandalögner blir liksom för mycket i citaten.

”Varje dag utsätts människor för stormar av hat och redan i dag väljer journalister tystnad, unga tjejer blundar för glåporden för att orka med sin skoldag och politiker drar sig undan när familjen utsätts för hot.”

Men vad vore väl inte ett förfall om det inte blev värre än så. Att inte förstå skillnaden mellan ungdomligt oförstånd och extremism är ett sånt misstag som hon ger liv åt med följande formuleringar:

”Men alltför ofta är det på chattforum, i kommentarsfält och på sociala medier dessa hot börjar växa för att sedan sippra ut i verkligheten i form av det hat som ger extremisten sin näring. Vi får därför inte bara betrakta den som utövar våld som våldsbejakande. Ett stort ansvar vilar också på författaren till de texter som sporrar aktivisten till handling.”

Hur lite man förstår av avsaknaden av samband mellan ren frustration och politisk eller religiös extremism för att kunna formulera de där meningarna är rätt talande. Unga och arga har vi alla varit och någon gång, troligen flera. Antagligen har ingen, inte ens jag, kommer undan att ha sagt överilade saker. Troligen har inte heller Mona Sahlin undgått detta.

En radikalisering där människor gör överväganden som att religion, eller vad man uppfattar som religion, är viktigare än människoliv och att det därför är okej att ta dessa är en helt annan process. De två olik processerna bör inte blandas ihop och de bör definitivt inte jämföras med varandra för att urskulda en grupps hat. Hat är hat, vem det än kommer från. Så enkelt är det och det borde också Mona Sahlin förstå. Det är nämligen ordentligt fel att säga att vardagsilskan snart blir till hat och dessutom till radikalisering.

Att blanda ihop så diametralt olika företeelser och begrepp är skrämmande, för att inte tala om okunnigt. Det är av samma anledning, okunnigheten, hennes oförmåga att förstå innebörden av sitt egna jobb plötsligt blir rätt intressant. Låt oss ta ett exempel: Mona Sahlin är ju en varm vän av att se till att hemvändande terrorister som har varit nere i Syrien på jihadresa, ska få vård, hjälp med lägenhet och jobb. Om man då frågar sig det viktigaste av allt, finns det stöd för hennes synsätt i vetenskapen så blir svaret ”Nej”.

Abdulhamid Abaaoud började sin bana som jihadistresenär till Syrien för att senare ta steget över till att återvända och bli hjärnan bakom flera terrordåd i Europa. Han sköts senare till döds men frågan kvarstår, hur länge ska återvändandet och därmed naiviteten få fortsätta? När Mona Sahlins arbete och grund också den vacklar på en avgrund av ovetenskaplighet utan att etablissemanget lyssnar, börjar man undra om inte Mona Sahlin borde bytas ut. Foto: By BFMTV – https://easternmediterraneanagency.files.wordpress.com/2015/11/abdelhamid-abaaoud.png?w=602&h=335&crop=1, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=47612992

Erik Wennström är psykolog och en erkänd sådan. I ett blogginlägg vänder han sig emot synen som Sahlin med flera gör gällande när de påstår att hemvändande terrorister lider av ett avvikande socialt beteende och därför bäst hjälps med stöd att kunna återgå till mer ”normala” sådana. Att resa ner och döda i en religions namn är istället ett ställnings-tagande och en överlagd handling/tanke som leder fram till ett beslut – att resa ner för att strida för vad man ser som ett rättfärdigt mål. Insatserna missar därmed själva målet.

Nu kommer från och med idag terrorresor att straffbeläggas, ett steg i rätt riktning. Men lagen innehåller luckor redan från början. Är man t ex medborgare i ett annat land kan inte svensk lag appliceras, detta på grund av internationella konventioner som vi har skrivit under. Det är främst genom FN som dessa finns och som reglerar rättigheter hos migranter. Därmed kan folk med medborgarskap som väljer att åka ner till krigets Syrien gå fria från straff men ändå vistas i vårt land. Skrämmande med tanke på alla nytillkomna.

I det sammanhanget spelar religiösa ledare en stor roll. De måste agera föredömen och ta avstånd från ondskan. Det gör också vissa imamer i vårt land, de ska ha heder för sitt arbete. Gör man inte det är man snarare en medlöpare. För som man har konstaterat i Storbritannien, både yttrandefrihet och religionsfrihet förpliktigar. Sätter man inte gränser, och det är vi ju omvittnat usla på i Sverige, kommer snart fler som imamen Abo Raad (Gefle Dagblad; Archive) att vinna följare och få utveckla sin skruvade ideologi.

Det kan också i värsta fall gå som i Storbritannien där man misstänker att 85 shariadomstolar (Mail Online) finns runt om i landet och som håller på att skapa en stat i staten där Brittiska lagar inte längre anses legitima. Dessa sägs ha varit för mer hårdföra regler som att hugga av händer för vissa brott och att man dessutom har godkänt barnäktenskap.

Tystnad! Det är så man opererar inifrån. Det blir därför svårt att bevisa men vissa uppgifter tyder på att det finns shariadomstolar i Storbritannien. Foto: Wikimedia Commons

De drivs av extremister som ser dessa straff som naturliga, också detta ett resultat av för många och för snabbt. Det bör dock påpekas att eftersom dessa, om de finns, opererar i det tysta och lite läcker ut. Det är därför svårt att säga vad som är sant och falskt i sammanhanget.

Det finns några saker vi som nation måste komma ihåg. Vi har ställts mot en inre fiende som Abo Raad och krafter som i exemplet Storbritannien som följer dessa läror, vi har en radikalisering (Aftonbladet; Archive) som pågår just nu runt om i städernas förorter men vi har samtidigt en dålig organisation (Aftonbladet; Archive) att möta vår tids stora ondska. Vi har till och med ett politiskt parti som ser all debatt (Aftonbladet; Archive) i ämnet som icke önskvärd. Man kan gott säga att så här långt är arbetet inte så värst imponerande.

Inte heller Mona Sahlin är nöjd men försöker samtidigt släta över problemet (Sydsvenskan; Archive) vi som samhälle ställts inför. Ett tiotal kommuner av landets 290 som har en framtagen handlingsplan för att kunna bemöta vår tids utmaning på området, kan inte sägas vara ett bra resultat. Ändå försöker Sahlin att sopa problemet under mattan. Vad säger en sån sak om hennes kompetens att ha det övergripande ansvaret för en av vår tids stora ödesfrågor?

Nej tyvärr skvallrar Mona Sahlins synsätt på flera plan om en djup okunskap och en skrämmande naiv syn på saker och ting. Att hjälpa ”missanpassade ungdomar” med allehanda hjälp från samhället kan dessutom stå oss dyrt då terrordåd i Frankrike t ex har haft inslag av just återvändande som deltagare i dessa. Ska man ställa frågan på sin spets, måste man fråga sig om Sverige har råd med Mona Sahlin och om det ska behöva kosta människoliv innan vi inser hur illa det är ställt. Som sagt, börja om från början!

Om man anförtros makt, måste man också ha kunskapen om hur man bäst använder den. När man hela tiden har fel är det nog dags att byta ut dessa ledare men så är inte fallet. I Sverige kan vissa hålla sig kvar hur länge som helst, hur inkompetenta de än är Foto: By Unknown – Colored portrait and a black and white rubbing of the portrait, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=8151462

Löjesguiden nominerar idag Mona Sahlin till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Mona Sahlin är med lite vilja och fantasi sinnebilden för det svenska förfallet. Politiska kontakter tycks vara viktigare än kompetens, att ha ”rätt åsikter” likaså. Fallet för den med lite eller inget att bidra med till samhället är alltid mjukast ju högre upp i hierarkin man kommer tycks det. Allt detta sammantaget gör henne till en formidabel kandidat.”

Enögdhet och mediedramaturgi

Svenska journalister försöker ju som vi alla vet att spela objektiva. Det är de inte utan istället blir resultatet oftast bland det mest enögda som går att uppbringa. Så långt är inget en nyhet eller på något sätt sensationellt. Det som däremot är sensationellt är hur lite de är beredda att inse eller ens se det uppenbara. Det blir helt enkelt tilt innanför skallebenet när journalister ska börja ifrågasätta sin egna syn på verkligheten och den egna agendan. Det blir kort och gott syntax error i programmet.

I tisdagens Rapport var  det just så, man slog nytt rekord i ren galenskap därför att agendan som man ville torgföra redan var satt. Man ville framföra ett budskap, alltså vinklade man det så att det hela gick fram. Mottagaradressen hette godhetsapostlarna som antagligen satt hemma och darrade av harm. Länken hittar du här under och åtta minuter in i programmet handlar ett reportage om flyktingar (vad annars!). Dramaturgin är upplagd så att den som beter sig som vissa utpekade länder bör skämmas ordentligt.

Det börjar alltså ungefär 8 minuter in i programmet där fokus sätts på Estland. Lisbeth Åkerman sätter genast ribban, genom att berätta att landet under de senaste åren nästan inte tagit emot några flyktingar alls riktas kanonsalvan in. För att förstärka det hela läggs en extra betoning på ord som ”knappt”, ”Alls”, ”trots det” och ”stängsel” som för att dramat ska bli extra upprörande. Understrykandet har en poäng, man ska styras känslomässigt.

När svensk media sätter fokus på vissa ämnen blir det genast per automatik endimensionellt. Ett sånt är migrationsfrågan där de miljöpartistiska journalisterna alltid ska utmåla alla med en kritisk syn som satan själva. Det är nog lättare för humlan som inte borde kunna flyga att göra det ändå, än att få till en debatt där fakta behandlas för vad det är. Foto: By jeffreyw – a little better, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=23089360

Pulsen höjs, alla med vänsteråsikter har nu vässat öronen och vädrar morgonluft. Man kan riktigt  känna blodvittringen i vattnet. För att ytterligare visa hur djävligt allt är, berättar man att nu bygger Estland ett flera mil långt stängsel mot Ryssland för att hejda flyktingarna. Så börjar reportaget signerat Hasse Svens. Ingenstans nämns att ett land har rätten att värna sina gränser eller att det är myndigheternas uppgift att se till att försvara dessa med militär makt om så behövs. En poäng som vi i Västeuropa har missat för övrigt.

Hasse Svens fyller i där Lisbeth Åkerman har lämnat över. Också han använder betoning på ord som vägledande för att få ett budskap att gå fram. Här finns också hårda fakta. Mohammed Hanafi som intervjuas i reportaget kan berätta om sin dramatiska flykt genom Ryssland för att kunna komma till Estland. Han tvingades fly från gränsvakter och simma i iskallt vatten över gränsen. Allt för att nå friheten men de dumma esterna säger genom sin talesman Janek Mägi att det är för att stoppa flyktingarna som man bygger hindren.

Korrespondenten missar därmed flera viktiga poänger. Exempelvis har han inte hört den debatt som rasar i Finland om att Putins Ryssland (Yle) medvetet skjutsar över flyktingar som vistats i landet under flera år trots att Hasse Svens bas är just Finland. Anledningen till förfarandet skulle vara att ryssarna vill testa Finlands gränsförsvar och hitta de svaga punkterna för ett eventuellt anfall. Varför skulle inte Estland resonera likadant eller misstänka att problemet med gränsöverträdelser hade samma skäl där som i Finland?

Nästa poäng som också reportern missar är att om Ryssland blandar sig i konflikten i Syrien med direkta militära insatser och därmed skapar en andra flyktingvåg på den som redan har drabbat väst, har man då inte också ett ansvar att ta om hand om det som blivit resultatet? Här drabbas alltså vi i väst av något de i Ryssland i varje fall delvis är ansvariga för, men det ansvaret avsvär man sig!

Det man inte vill se finns ju inte och finns det ändå så kan man ju alltid använda dem till att testa t ex gränsförsvar. Så tycks herr Putin resonera enligt finska och kanske också estniska forskare. Ett faktum som magiskt förbigår SVT när deras  propagandamaskin går igång Foto: Wikipedia

Ett alternativt sätt att se på det som händer hade varit om Hasse Svens hade sett att man kanske skickar över de som har sökt sig till Ryssland. Många gånger trots att de har vistats i landet i flera år, något som faktiskt bryter mot flyktingkonventioner. När sedan problemet blir Estlands och man reagerar som man gör, då är Hasse Svens där med sina pekpinnar och något naiva svenska syn på verkligheten. För att inte tala om den enögda bild han sen tecknar.

I denna ingår bland annat att påpeka att man förbundit sig att ta emot 349 kvotflyktingar till landet, men hittills inte tagit emot en enda . Ändå har estländarna mage att i bild manifestera sina protester mot att landet nu tar emot flyktingar alls. Detta utan att reflektera över landets historia och erfarenheter av hur andra människor har kommit dit som ”vänliga besökare”, men inte varit fullt så vänliga som de velat påskina. Återigen skapas alltså en poäng genom att bortse från alla fakta i målet.

När Hasse Svens pekoral till sist klingar mot en slags final ljudligt ackompanjerad av pålagd musik, kommer så dödsstöten för trovärdigheten i SVT:s förmåga att ens förmedla reportage på ett objektivt sätt. Dödskyssen levereras av Mohammed Hanafi själv när han berättar att hans Syriska hustru, som för övrigt inte får uttala sig själv (!), tycker att det borde få komma fler. Inte för att det är humant, utan därför att det vore trevligt med fler som likt henne bär slöja.

Ytterligare en faktor som Rapport alltså missade. En man och hans familj i ett främmande samhälle och receptet är att fler ska vara som hans hustru dvs beslöjade. Om man har en historia som Estlands av ständiga ockupationer, befolkning som har blivit deporterad av sina nya herrar och fått sin nationalkänsla trampad på, reagerar man oftast på samma sätt – man protesterar. Har man dessutom utsatts för en medveten kampanj av försök till förryskning, kanske man inte längre är lika mottaglig som Hasse Svens och Rapport vill.

Främlingen ses med både oro och misstänksamhet och en sån faktor som att vilja stöpa om samhället efter sina ideal spär på fientligheten och inte undra på det. Det finns trots allt en hel del människor i det estniska samhället som inte bara har släkt som utsattes för detta oerhörd med start 1940, utan som också kommer ihåg känslan av ofrihet och förtryck.

Få i Estland har glömt den stora ondskan landet utsattes för i kölvattnet på Molotov-Ribbentroppakten och den ockupation som följde. Här en propagandaaffisch från landet som säger ungefär: ”Fredskrafter är oövervinnerliga”. Med ”fredskrafter” menade man förstås den ”trevliga” ockupationen landet utsattes för som bl a ledde till att 50 000 ester tvångsomflyttades till Gulag. Foto: Wikimedia Commons

För när dåvarande Sovjetunionen påbörjade sin ockuperation av Estland 1940 med påföljande massdeportationer som följd, är det få i dagens Estland som har glömt. Dessa kan du läsa om i länken här under. Inte heller har de glömt det svek som beseglade deras öde i femtio år när Molotov-Ribbentroppakten (Levande Historia) undertecknades bakom deras rygg av Sovjetunionen och Tyskland.

Klicka för att komma åt brott-mot-manskligheten-under-kommunistiska-regimer-forskningsoversikt.pdf

Den detaljen missade alltså både Rapport och Hasse Svens och frågan är om alla dessa missar är avsiktliga eller om det rör sig om ren inkompetens. Men det slutar inte med det. Att helt och hållet missa den delvis parallella debatten som pågår i grannlandet Finland som Svens använder som bas för sin korrespondentverksamhet i närområdet, tyder på att de uppenbara missarna faktiskt skulle kunna vara medvetna och beräknade.

Reportaget spelar på känslomässiga strängar såväl som faktavidriga och slutresultatet är en bild av en nation som saknar både empati och hjärta. Kanske en lite förhastad slutsats om man hade valt att se till all fakta istället för viss. Men man vill alltså framföra ett redan från början bestämt budskap – ”alla säger att det är viktigt att ställa upp och hjälpa till, men få andra än Sverige ställer upp när det behövs”.

Trots den negativa bilden jag beskriver är jag ändå tacksam. Nu finns inte längre någon tvekan om att SVT har en agenda och att den knappast är objektiv. Tydligare än den bilden som framtonar i reportaget kan man inte göra den och Rapport, SVT och den journalistkår som jobbar där har därmed avslöjat sig för vad de är – subjektiva med en klart uttalad agenda.

Deras hela värv bygger på att skapa bilder och illusioner av verkligheten genom att helt enkelt plocka väl valda delar av denna och tala om den som ”sanningen”. Förvrängda fakta kan dock aldrig bli annat än den förbannade dikt och lögn den är. I dagens medievärld står svenska journalister ut som en förebild i den kamp som pågår mot verkligheten och till den skaran hör definitivt SVT och Rapport efter detta reportage.

Journalister i Sverige 2016 ser mer sig själva som människor ämnade att skapa illusioner av verkligheten snarare än att rapportera den. Förvrängningar, utelämnande av avgörande fakta och ett ensidigt perspektiv är alla de metoder de använder och som i Rapports fall är det övertydligt Foto: By Chambermagic – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=18107432

Här har man ju anammat en väl beprövad metod från länder som Sovjetunionen och Nordkorea. Plocka bort ”irrelevant” fakta som inte hör till saken, sätt dig till doms över vad som är ”irrelevant” och forma till sist nyheten på falska eller delvis falska premisser. Jag trodde vi hade kommit längre än så, men tydligen är journalistik i Sverige 2016 liktydigt med Pravda 1934.

Kanske då rätt passande att också de som ska granska övertrampen nu fullständigt har genompolitiserats och därmed gett upp kampen mot fördumningen som pågår i Svearnas land. Ledamöterna i nämnden som är satt att granska i Granskningsnämnden (Dagens Media) är ju nämligen politiker utsedda av regeringen och därmed också lojala med den hand som föder. Tur för SVT, annars hade de ju legat riktigt illa till vid en anmälan.

Löjesguiden nominerar för en gångs skull inte regeringen utan deras underhuggare SVT till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Oberoende? Skämta inte med oss!”

Om det fria ordet och försöken att tysta det

En av hörnstenarna i begreppet demokrati är en fri, oberoende press som kan verka och säga det den vill säga. Det är dock lite bekymmersamt att påstå att sånt finns i Sverige, alla har en agenda och alla drar åt olika håll för att påverka folk att tycka som dom. Vi har dessutom en press vars främsta aktörer – journalisterna – sysslar med en medveten politisk agenda som ska gynna ett sätt att se på samhället och bara den.

Vänstern har på sätt och vis redan monopol genom allehanda hjärntvättsinstitut som i Sverige betecknas som ”utbildning”. Men vi har också det motsatta, en statsmakt som alltmer börja lägga sig i det fria ordet. Vi har nyss fått resultatet av en utredning (Utredningen ”Integritet och Straff”) som skulle kunna leda till det fria ordets död på nätet. Anledningen är helt enkelt att den av näthat utsatta personens ”känsla” och ”upplevelse” plötsligt flyttar in i lagtext.

Året då vi firar Tryckfrihetsfordningens 250-årsjubileum visas allt fler tecken på att det fria ordet mår allt sämre i landet. Det senaste exemplet är det där någon på Regeringskansliet ringde upp en enskild journalist för att tala om vad han/hon eller hen tyckte om dennes skrivande Foto: Wikimedia Commons

Hatet på nätet är de fåtals uttryckssätt, syftet med det nya riktlinjerna är dock att kväsa all opposition genom att helt enkelt föra in känslor som juridisk grund för åtal. Ingen talar dock om det motsatta, dvs när de som säger sig vara utsatta för näthat är de egentliga hatarna. Problemet är väl snarare att hatarna som verkligen hatar kan springa och gömma sig bakom maktens skyddande sköldar, allt medan vi andra som knappt har lyft pekfingret får veta att vi hatar i så enorma mängder att vi inte borde få existera.

Ta feminister t ex, ingen är enligt de själva så hatade som dom men själva hatar de så det står härligt till. Generaliseringar om män, nedsättande kommentarer om män, misstänklig-görandet av män osv är inte alls så ovanliga om man vill tro. Till och med när feminister anslår en riktigt sansad ton med kloka tankar fallerar de till sist. Anledningen är enkel, de kan inte hålla sig borta från generaliseringarna eller det rena historieförfalskandet (Metro; Archive). Svensk feminism är helt enkelt som att leka ”finn fem fel”.

Magplasket den gången var väl att Cissi gör det där feminister brukar göra, hon generaliserar. För att inte peka finger på de som faktiskt står för det sexuella trakasseriet på svenska badhus vill hon relativisera problemet. Det gör man bäst genom att påstå, helst helt utan minsta spårämne av bevis, att ett problem har funnits långt innan de som genomför allt detta vidriga kom hit. Genom att påstå att sexualiseringen av badandet har funnits så länge det har funnits badhus, så blir alla män – inte bara de skyldiga – utpekade.

Tidningen Metro och Cissi Wallin gör alltså det fina och rättrådiga feminister ska göra, de tänjer på gränserna för fakta och vill mer än gärna ge en bild som inte riktigt stämmer. Inte undra på då att både skribenterna och tidningen i det fallet har ett grundmurat dåligt rykte och detta med all rätt. Fakta är ju för den här typen av ”publikationer” bara är en patriarkal förtryckarmetod för det har vår husgudinna Gudrun sagt. Hör ni trampet av stövelklackar?

Vi har förstås också en regering i det här landet, inom parentes en ovanligt usel sådan som inte ens borde få använda beteckningen. Också dom är ena hejare på att lägga sig i och ha åsikter om sådant de inte bör ha en åsikt om. Ta SVD t ex. En någorlunda seriös tidning som också den har sina avigsidor, men man kan i varje fall inte anklaga dom för att inte granska, kritisera och dissekera den katastrof vi kallar ”regering”. Det är deras självklara rätt och dessutom deras uppgift. Så långt allt rätt alltså.

Som sagt, regeringen var det. Titta på Tweetet ovan och förskräcks förhoppningsvis. En enskild journalist – Aleksandra Boscanin – gör alltså sitt jobb men så fort hon gör detta ringer någon från Regeringsdepartementet och låter meddela att man inte är nöjd med vad hon skriver. Nu ska det i ärlighetens namn först sägas att det inte framgår om det är en tjänsteman eller politiker som har framfört åsikten.

Men det spelar kanske ingen roll när allt kommer omkring, det hela är så pass vidrigt att varje person med någorlunda rättskänsla måste reagera. Ett Regeringskansli som inte bara har åsikter om vad en enskild journalist skriver utan som dessutom aktivt ringer upp och meddelar att man ser med ogillande på vad han/hon/hen skriver. För det finns väl hen också inom journalistkåren?

Mycket kackel i hönsgården regeringen men visst finns väl också hen inom journalistkåren. Svart står för den sorg vi alla känner inför sönderfallet som kallas Sverige. Foto: Av Freyja Imsland – http://www.mynewsdesk.com/se/uu/images/pm_hoena1-107458, CC BY 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=44810395

Skulle det röra sig om en tjänsteman bör denna entledigas från sin tjänst, är det en politiker som jobbar inom Regeringskansliet bör han/hon/hen bytas ut med omedelbar verkan. Det är djupt oroande att se hur en regering med dess Regeringskansli tycker sig ha rätten att granska, ha en åsikt om och framföra denna om en enskild journalists arbete eller slutsatser. För tänk efter, vad betyder det i klartext? Jo, vi har en regering som anser att de inte ska granskas och händer detta ändå så kan man alltid sätta ner klacken.

Det är ju tyvärr inte första gången regeringen passerar denna osynliga gräns mellan det tillåtna och otillbörliga. För drygt tre veckor sedan fick Aftonbladet en käftsmäll av Stefan Löfven personligen när han kallade deras granskning av Peter Hultqvists lägenhetsaffärer för ”tjoller” (Aftonbladet; Archive). Man kan alltså sammanfattningsvis konstatera att det fria ordet genom landets tidningar har två fiender, journalisterna själva och en regering som inte tål att man granskar denna.

Återigen visar det sig alltså att landet befinner sig på ett sluttande plan och att det snabbt går utför. Skälen till varför regeringen Löfven måste och ska vara en parentes i historien hopar sig därmed. En regering med sin närmaste departement som tror sig kunna ro en så osmaklig handling i land har inte längre någon legitimitet, så enkelt är det. Står man inte upp för de grundläggande demokratiska värderingar som kräver denna tolerans, ska man inte heller anförtros landets högsta ämbete.

Makt medför både ansvar och nödvändigheten att förstå att regler också gäller den egna personen eller kollektivet. En regering eller dess administration som inte förstår detta bör inte vara regering. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag regeringen och Regeringsdepartementet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att regeringen Löfven är fullständigt inkompetent är ingen nyhet. Att den också är till sina delar fientlig mot grundläggande demokratiska värderingar som var och ens rätt att granska och kritisera är däremot något nytt och skrämmande. Erkänn ert misslyckande och avgå omedelbart! Men jag tror ni är alltför inkompetenta för att ens veta hur man gör det och därtill alltför narcissistiska. Det sammantaget gör er till utmärkta kandidater till priset.”

Att missuppfatta en ideologi

Liberalism betyder ju ”frihet” och det är just det som man säger att ideologin står för. Jag skulle jättegärna vilja vara liberal om det inte vore för att liberala krafter i Sverige hela tiden missuppfattar ordet. Frihet blir i alltför mångas tolkning frihet för vissa men ofrihet för andra. Låt mig ta ett exempel från Liberalernas (fd Folkpartiet) mindre underbara värld när Maria Arnholm ska tala om feminism (Folkpartiet Upplands-Väsbys hemsida). Jag citerar:

”En fråga som ofta diskuteras är föräldraförsäkringens utformning. Många vill se en tydligare styrning och fler öronmärkta månader……..

Vi i Folkpartiet vill öronmärka ytterligare en månad i föräldraförsäkringen åt vardera föräldern. I dag tar kvinnor ut den stora majoriteten av alla föräldradagar, och det gör att det finns en statistisk diskriminering på arbetsmarknaden.”

Uppifrån kommande diktat om att man måste per förälder ta ut en viss mängd i föräldraförsäkringen. Hur kan statlig inblandning i den enskilda angelägenheten på minsta sätt kallas liberalt? Det här låter snarare som samma socialistiska mumbo-jumbo som vänsterpartiet svänger sig med, eller varför inte feministiskt initiativ! I citatet finns ju inte ens ett spårämne av liberala tankar.

Politiska beslut och förslag följer alltid samma mönster i Sverige. En politiker kör upp handen i röven på medborgaren som sedan lydigt ska dansa efter pipan. Till och med så kallade liberala tycks ha missuppfattat hela sin ideologi och anammar samma synsätt Foto: Wikimedia Commons

Men Liberalerna är inte ensamma om att omfamna Sovjetinspirerat tankegods. Också liberala tidningar som DN flirtar ju hej vilt med ganska ljusskygga idéer. Nu senast skrev
t ex Björn Wiman (DN; Archive-länk) en fullständigt obegriplig artikel i tidningen. I den ville han i tryckfrihetens namn sänka ribban för det fria ordet på sociala media som Facebook!!!!???? En mindre liberal och samtidigt mer vettlös tanke är nog svår att hitta!

Men det förment liberala åsido, hur kan man ens komma på en så befängd tanke? Senast man räknade 2015 hade Facebook 1,35 miljarder användare (PC För Alla). Det är ganska naturligt att bland alla dessa människor kan hitta både ”normala” och ”avvikande” människor. Här finns brottslingar, mobbare och idioter som vill övertyga dig om allt möjligt från religion till politik.

Men här finns också genuint vänliga och trevliga människor, faktum är att de flesta är just genuina och trevliga. Om man inte tycker det använder man funktionen ”ta bort som vän” som hittas på varje profil undre rubriken ”vänner”.

Skulle detta inte hjälpa anmäler man. Just Facebook har faktiskt en utredningsavdelning som tar hand om fall av kränkning. Ett av deras problem är lagstiftning i olika delar av världen och också inställningen hos olika människor i synen på näthat. Vad som är en kränkning och lagöverträdelse i Sverige, kan vara helt oreglerad i Saudiarabien t ex. Det här är ett problem därför att om en Saudier under de lagar som råder där, kränker någon här blir de juridiska spetsfundigheterna genast en stötesten.

Den kulturella synen är också viktig, vad som är en kränkning för en kan vara en harmlös sak för en annan. Kallar jag dig ”förbannade hund” skrattar du antagligen, säg samma sak till Saudiern och du ska få se på utbrott. Grundprincipen för dem är dock att känner en person sig kränkt utreder man eventuell överträdelse. Det har till och med hänt att folk har blivit avstängda permanent eller tillfälligt från Facebook så sanering finns redan.

De olika användarnas olika kulturella perspektiv är en svår fråga att knäcka för olika sociala media men grunden är att alla som känner sig kränkta ska kunna anmäla och få saken prövad. Det finns också en avstängningsknapp. Foto:By Norbert Aepli, Switzerland (User:Noebu) – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6859266

Det är alltså upp till dig att sätta gränser, att avgöra vad som är tolerabelt och vad som inte är det. Hela tiden kan du om det inte är okej stänga av en person. Istället tycker Wiman alltså att Facebook ska ta tag i saken. Säg mig Björn, tror du att det är lätt att följa varje steg och uttalande 1,35 miljarder människor gör? Är det inte ganska typiskt för Sverige att allt ska komma uppifrån, att det alltid är någon annan som ska göra det som annars är så enkelt för den enskilde?

Björn Wimans artikel är en smärre katastrof på ett annat sätt också. Att en journalist sitter och mellan raderna antyder att vissa inskränkningar i det fria ordet är okej är så bortanför anmärkningsvärt att man häpnar. Skulle man gå in och kolla allt och alla skulle detta nämligen drabba fler oskyldiga än skyldiga. De flesta är nämligen inte skyldiga till sexuella trakasserier t ex. Att artikeln dessutom kommer samma år som vi firar vår tryckfrihets 250-års jubileum (Svenska Journalistförbundet; Archive-länk) är direkt smaklöst.

För betänker man hur många sidor det finns på nätet och hur många människor som faktiskt rör sig där är näthatarna som alla talar om få men högljudda. Ett enkelt knep att bli av med dem är att blockera och stänga av. Funktionerna finns och är lätta att använda så det är ingen ursäkt vare sig för Björn eller andra som hela tiden påpekar allt detta näthat. För övrigt fokuserar ju han och alla andra bara på vissas näthat men inte andras! Hur kan det komma sig Björn?

Till sist spårar hela artikeln ut i dels kopplingen till händelserna på Stockholms Central där flera huliganer gick till attack på Stockholms Central (Aftonbladet; Archive-länk) med näthat. Vad de två fenomenen har med varandra att göra återstår att förklara. Artikeln ger ingen som helst utom ett kryptiskt ”näthatet tar klivet ut på gatan”. Ingenstans försöker han dock göra det klart att samma personer som pucklade på migranterna också är de som hatar på nätet.

Björn Wiman är inte ensam, så många innan honom har gjort samma sak. Man skapar en koppling mellan två fenomen men man bryr sig inte ens om att bevisa att den finns, än mindre hur den ser ut. Det räcker bra med att påstå så finns den. Djupt oärligt DN! Foto:Wikimedia Commons

Här har vi dock ett rätt typiskt fenomen för den här typen av artiklar. Man gör kopplingar vare sig de finns eller inte! Man bryr sig inte heller om att ens försöka leda i bevis att ett sånt samband skulle finnas, det räcker så bra att man bara påstår så är det så! För här är både Björn och andra ute efter att skapa en poäng och då är alla tricks i boken tillåtna. Den som inte håller med heter snart Breivik i efternamn. Troligen är han eller hon också nät- hatare utan att ens själva veta om det, det räcker med att ha en avvikande åsikt.

Björn tar i sin emfas till ytterligare ett trick och det heter ”överdriften”. Om man beskriver något som Facebook som ett ”träsk av sexism, rasism och grova våldshot” har man nog silat myggen men svalt kamelerna. För sällan har väl någonting beskrivits mer fel än så. Jag har många gånger hamnat i hätska diskussioner, debatter med diametralt olika åsikter men aldrig mött, utsatts för eller använt mig av något av det han beskriver. Återigen finns ”stäng av-funktionen” och anmälan om detta ändå skulle ske.

Trots det vill inte Björn se. Han vill hellre koncentrera sig på det näthat som också finns på Facebook men ser samtidigt inte all den sunda diskussion som pågår. Återigen är det som om blindheten inför allt har ett syfte – att skapa en poäng för att kunna driva en tes och kanske också tysta opposition. Den tesen kan man bara misstänka vad den är, den sägs nämligen aldrig rent ut vilket är skickligt, men att sänka ribban för det tillåtna är inte så långsökt att tro. Det är i själva verket syftet med hela artikeln.

Jag ska försöka ge en alternativ förklaring till varför personer som Björn och många andra journalister i vårt land faktiskt vill inskränka en del människors rätt att uttrycka sin åsikt. Alla dessa personer tycker sig ha en så fin och fulländad syn på saker och ting så att när någon kommer och stör deras livsbalans genom att göra något så oerhört som att ifrågasätta deras syn och relevansen i denna, vill man genast täppa till truten på den personen. Deras ryggmärgsreflex är helt enkelt att vissa åsikter ska existera, andra inte.

Ibland undrar man om det inte vore bättre med en apa än dagens svenska journalister. Risken finns ju att de skulle kunna slås intellektuellt med aplängder när det gäller slutsatser i artiklar. Foto: By New York Zoological Society – Picture on Early Office Museum, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=53772

Är man feminist, vänster, godhetsapostel, för islam, antirasist, skänker pengar till tredje världen eller klappar hundar och bebisar på gatan är man kvalificerad. Är man avvikande på någon av de punkterna är man det inte. Och är man inte med så är man emot, det hela är väldig enkelt. Naturligtvis ges medlöparen möjligheten att tvåla till den ”orättfärdige”, är man däremot inte detta får man knappt uttala sig. Återigen extremt genomskinligt och förutsägbart.

Tidningar som DN lierar sig gärna med den här typen av åsikter av flera skäl. Pyser det över av ren ilska så genererar det i varje fall klick och det ger annonsintäkter. Den nya tiden och de föränderliga vindarna som viner kring tidningsbranschen har drabbat tidningar som DN hårt och något måste göras. Vad bättre än lite sensationsjournalistik? Men som vanligt fastnar skrattet i halsen, den här typen av debattörer menar ju det de skriver!

Än läskigare blir det när man betänker att allt detta sker med det goda minnet av att tidningen för länge sedan, särskilt sedan Peter Wolodarski tog över rollen som ansvarig utgivare, har förlorat sin Liberala kompass. Idag har den vridits många grader åt vänster och dessutom åt ett håll som inte heller ogärna ser inskränkningar i det fria ordet. Men som alla kanske vet är vägen till helvetet kantad av goda intentioner.

De två exemplen i inlägget visar istället ett tydligt tecken på att liberala idéer snarare används till något helt annat än det som det var tänkt. Det finns naturligtvis andra partier och andra exempel men i stort så är liberala idéer idag liktydiga med betydligt mer totalitära tankar än de frihetliga man säger sig omhulda. Vi firar visserligen 250-års jubileum för tryckfriheten men faktum är att den mår sämre än på länge.

Yttrandfrihet och tryckfrihet mår sämre än på länge men det man bryr sig mest om är att kunna sänka ribban än mer. Ett faktum som förenar allt från hederliga Stalinister till så kallade liberala krafter. Foto: Wikimedia Commons

Att det ibland handlar om liberala tankeströmningar som ställer sig bakom idéerna är illavarslande. Att det är DN som ofta står för dessa är symptomatiskt och ett tecken i tiden man knappt längre reagerar på. Låt DN vila i frid Wolodarski! Lär er också gärna vad liberalism betyder i praktiken, det är inte för mycket begärt trots allt…..eller?

Som ett litet ps och en artikel som först framkallar ett skratt för att sen fastna i halsen kan man säga att liberala krafter i Sverige nu har bevisat det. Liberalernas ungdomsförbund LUF:s Stockholmsavdelning har under helgen som gick kommit fram till de mycket bisarra besluten att föreslå en legalisering av incest och nekrofili (Aftonbladet; Archive-länk). Kanske är rent av liberala tankar i Folkpartiets variant bara ett annat uttryck för galenskap?

Löjesguiden nominerar idag DN, dess högsta ledning och Björn Wiman till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Med påhittade kopplingar mellan fenomen, förment liberala åsikter och en dold agenda av inskränkthet har DN och dess gärning drivit det fria ordet mot en slags medial istid. Få gånger har så många gjort så mycket för att fullständigt inskränka just yttrandefriheten. Att det sker under falska förespeglingar dubblerar er värdighet när ni nu som formfulländade kandidater har blivit nominerade.”

Hum-hum från Köln till Kalmar

Sexövergrepp – smaka på ordet och känn den fadda smaken i munnen när du säger det. Ingen, jag menar ingen kan känna att ordet har sin lockelse. Det är därför vi som samhälle har sagt att det inte får förekomma. Vi har till och med skapat lagar för att visa hur avskyvärt vi ser på det, brottet ger ju helt rättmätigt fängelsestraff.

Jag är inte annorlunda på den punkten, jag anser det helt avskyvärt och att det ska leda till kännbara straff då det begås. Vad Aftonbladets kulturskribent Martin Aagård tycker är dock höljt i dunkel att utläsa av hans uttalanden. De tycks mer syfta till att trivialisera och relativisera. För hans uttalande på kollegan Nina Lekanders tidslinje på facebook lämnade nog en och annan förbryllad bakom sig. Du kan se svaret längre ner i detta inlägg.

Nej, i skuggan av det som hänt i Köln är han mer intresserad av att lägga locket på så att nyheten inte ska spridas i svenska journalistkretsar, det kallas normalt censur men för Aagård tycks det hellre handla om att uppfostra och forma medborgaren igen. Han tycks också vara mer oroad för att högern nu ska få sitt ”propagandaverktyg”.

Hela den snaskiga historien började med att journalisten Nina Lekander på facebook frågade sig varför ingen i svensk media tog upp de sexuella trakasserier som pågick i Köln. En berättigad fråga eftersom svensk media alltså här medvetet eller av ren klantighet försökte gömma undan/glömma bort en nyhet. Det hon talade om var de samordnade attackerna i Köln mot unga kvinnor som sextrakasserades och i ett fall våldtogs. Männen var upp till 1000 till antalet och alla var från något arabiskt land eller Nordafrika.

Nina Lekander ställde en relevant fråga, en del av svaren blev som synes inte lika relevanta. Också Aftonbladets Martin Aagård sällade sig till den grupp som nu sticker huvudet i sanden och låtsas att alla som inte tycker som han är fascister Foto: Facebook

Nyheten (Mail on-line) som kablades ut till resten av världen utom Sverige, talade om direkta attacker och att Köln centrum nu är en no-go zon för kvinnor. Det är inom parentes en no-go zon också för män eftersom dessa blir rånade. Men det är nu Aagård kommer in. För knappt har både det ena och det andra satts i vrångstrupen förrän denna fascismens störste bekämpare ser sin chans. Högern har ju nu fått ett argument som måste vridas ur händerna på dem och därför måste det som nu inträffat motverkas.

Motverkas ja, här är det uppenbarligen viktigare för Aagård att ta kampen mot ”fascisterna”. Det enda fascistiska vi har gjort är att försvara ett värde men det tycks inte falla i god jord. Att alla, också kvinnor, ska kunna känna sig fria och säkra på offentliga platser borde vara en självklarhet men är det inte i allt teoretiserande. Inte så undra på kanske med tanke på att han själv i en krönika i Aftonbladet (unvis.it) medgav att han själv var en gammal pennalist. It takes one to know one som det heter.

Martin Aagårds svar på Nina Lekanders inlägg försöker snyggt förringa det faktumet att han och hans gelikar har ställt till med ett problem genom att trivialisera, generalisera och politisera hela frågan till något annat än vad den är. Foto: Facebook

Martin Aagård var dock inte ensam i sin något skruvade syn på debatten där alla som motsatte sig hans argument i vanlig ordning var både SD:are och fascister för att inte tala om höger. Mattias Svensson på tidningen Neo var lika kategorisk han i sina fördömanden. I ett uppmärksammat Tweet som fick stor spridning skrev han att den dagen alla SD:are behandlade Malena Ernman eller Zara Larsson med den respekt de förtjänar (Jaså!), kunde de lära Tyskarna hur man behandlar kvinnor.

Nu var det ju förstås inte Tyskarna som behövde lära sig den saken och vad gäller SD:are är jag rätt övertygad om att de flesta också behandlar kvinnor med respekt. Problemet Mattias är ju som bekant Nordafrikaner och araber, inte SD:are eller Tyskar. Ytterligare ett exempel alltså på hur man blandar bort korten och spelar ett helt oärligt spel. Jag tror dock att det här är en jobbannons, Neo ska ju som bekant läggas ner och det här är ett sätt för Mattias att visa hur himla pk, god och fin han är så att han kan få ett nytt litet jobb.

Mattias Svensson drog sitt strå till stacken när han ville lära SD:are lite respekt och att den kanske sen skulle kunna översättas och användas på Tyskar. Att vare sig SD:are eller Tyskar hade med de sexuella övergreppen i Köln att göra spelade nog mindre roll Foto: Twitter

Feministerna är nästa grupp som i motsats till Aagård har varit ovanligt tysta den här gången. Det är väl vetskapen om att de är överbevisade som har drabbat dem. Deras postmoderna fuskbygge rasar ju nu som ett korthus och då gäller det att i vanlig ordning tiga ihjäl en nyhet som inte passar  in i mönstret.  Eller så kan man göra som Irena Pozar, man kan rikta strålkastarljuset åt ett delvis annat håll för att förminska och trivialisera.

 Hennes resonemang kretsar återigen runt en av feminismens käpphästar – alla mäns skuld för vad några män utför. Det är nämligen inte alla män som slår och våldtar, det är ett fåtal. Återigen är vi alltså där, försök att blanda bort korten så att krittret förstår att det finns andra mycket mer ondskefulla krafter i görningen här. Att man lurar delar av befolkningen, sviker kvinnorna som nu har blivit utsatta tycks vara helt sekundärt.

Att trivialisera och peka på hur utspritt problemet är kan man förta udden i nyheten tyckte Irena Pozar. Varje kvinna har ju blivit utsatt för samma sak som kvinnorna i Köln, både bröder och vänner har ju sett till det. Vilket ”kalas” som patriarkatet  har haft är dock lite svårtolkat Foto: Twitter

Man glömmer så där lägligt också bort att en legitimitet för en stat är att den ser till att skydda sina medborgare. Om man resonerar som Aagård och Pozar gör den ju delvis inte det, man trivialiserar ett problem/en upplevelse och snart är den så urvattnad att den enskilde som kränkts känner sig övergiven. Det är ju den moderna så feminismen fungerar. Först låtsas man bry sig, sen blandar man om siffrorna på den identitetspolitiska bingobrickan så att ingen längre förstår eller känner igen sig. Den har blivit helt alienerad.

Också godhetsrörelsen har varit ovanligt tyst. Ingen Malena Ernman har uttalat sig, Jonas håller sig undan och nya superteorier om alltets sammanhang har inte lagts fram av ”professor” Henrik Schyffert. Man får väl konstatera att det nu uppdagas vad de har ställt till med och att dessa personer inte sysslar med konsekvens utan bara med nya ryggdunkar-fester där de kan få nya bekräftelser på hur förträffliga de är.

Malena har ju redan hunnit bli Årets Amelia (archive-länk) och vunnit Martin Luther King-Priset (unvis.it). Ett pris som för övrigt har lite eller inget med den store mannen Martin Luther King att göra så hon har ju kammat åt sig ordentligt i medaljskörden. Här kan man tyvärr bara konstatera att både den vänsterrörelse som Aagård företräder och feminismen samt godhetsrörelsen har andra saker för ögonen än kvinnors rätt att få vistas på offentliga platser utan att trakasseras vare sig sexuellt eller på något annat sätt.

Uppenbarligen syftar en del av spelet från de inblandade till att vinna priser och ära, kanske också att fixa nya jobb. Ryggdunkarfester, nya lukrativa uppdrag och kanske en karriärsmöjlighet hägrar runt hörnet. Möjligheten att få stå i talartribunen och skrika ut sitt kommunistiska manifest som man så gärna döljer lockar säkert också. Foto: Wikimedia Commons

Någon kanske inbillar sig att vi är förskonade från den här typen av händelse i Sverige, låt all okunskap fara redan där. För taktiken är densamma var vi än kommer och det som hände i Kalmar (24 Kalmar) ungefär samtidigt i tid, var om något lika snaskigt om än i mindre omfattning än i Köln. Också i Rättvik utsattes en kvinna för sexuella övergrepp strax innan jul, Anybody’s Place har bloggat om detta. Också Expressen har skrivit om det (archive-länk). Var finns de svenska feministerna nu?

Löjesguiden nominerar med dagens inlägg både svensk feminism och journalistkåren till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för feministerna lyder: ”En osviklig förmåga att alltid ha fel eller fokusera på fel saker har gett sig till känna igen. Knappast konstigt med tanke på er koppling till postmoderna teorier som nu mest liknar Titanic – 4000 meter under havsnivån. Det gör er till formfulländade kandidater till priset.”

För journalistkåren lyder motiveringen: ”Era inledande försök att lägga locket på är bara i sig talande, censur och direkta lögner är ju numer era mest framträdande vapen i jakten på alla ”fascister” dvs alla som har en annan åsikt än er statssanktionerade. Att ni dessutom genom sådana personer som Martin Aagård nu också försöker att trivialisera och relativisera är om något än mer smaklöst. Det gör er till uppenbara medtävlare.”

Godhetsrörelsens draksådd

Kommer ni ihåg när de stod där på Medborgarplatsen och sjöng i kör eller slängde ur sig politiska floskler tillsammans med Malena, Henrik, Jonas och Stefan? Nu bara några månader efter, börjar vi se resultatet. För igår onsdag, utfärdade SÄPO ett terrorlarm och en efterlysning på en Irakisk man som har vistats i träningsläger i Syrien.

Sveriges regering och deras oförmåga att hålla situationen under kontroll med en minst sagt svajig politik är de som är ”mästerhjärnorna” bakom det vi nu ser. Det är också de som medvetet har fört den politik som nu har lett fram till ett rikslarm efter en eventuell terrorist som har letat sig hit.

Genom att låta blir att lyssna på de varningssignaler som började dyka upp redan i somras har man bäddat för det. Detta är ytterligare ett exempel på varför Stefan Löfven måste avgå. SVT Rapports Extrasändning hittar du här. Det enda man vet är att den Irakiske mannen som nu eftersöks är att han har tränats i Syrien och dessutom har kommit hit via flyktingströmmarna eller har kommit hit som återvändare. I båda fallen ligger politiska beslut bakom och det bör få konsekvenser främst mot regeringen.

Än svänger det hit, än svänger det dit och ingen tycks ha någon klar linje. Det är det som nu har lett fram till att åtminstone en person kan ha tagit sig in i landet för att göra lite annorlunda saker än att delta i att höja tillväxten Foto: Wikimedia Commons

Men också den styrande majoriteten i olika kommuner ledda av Socialdemokraterna är skyldiga. I Stockholms stadshus förbereder man ett förslag just i detta nu som innebär hjälp till återvändare från Syrien som deltagit i Daesh krig i form av jobb och bostad. Naivt räcker inte för att beskriva den idioti som präglar den styrande majoriteten.

Den nuvarande migrationsströmmen har medfört att polisen inte ens har möjlighet att kontrollera den enskildes identitet eftersom de ofta har kastat eller rivit sina id-handlingar. Andra kommer hit med förfalskade pass eftersom IS numer kan utfärda sådana till att se ut som legitima Syriska pass. Ingen har kontrollerat och allt har istället präglats av den naivitet som står som skriven i pannan på godhetsrörelsen.

Andra har försvunnit rakt under näsan på polisen och ingen har idag kontroll vilka de är och var de befinner sig. Det är slutresultatet av politikernas nuvarande linje. Här spelar det tyvärr ingen roll vilken sida vi talar om därför att alla de etablerade är lika goda kålsupare i det som har lett fram till resultat.

Detta har lett till att polisen alltså inte vet vilka som tagit sig hit, vilken identitet de har och var de nu befinner sig. Inget ont om de som jobbar i fält, de gör säkert vad de kan av en omöjlig situation. Istället är det alltså högre upp i hierarkin man måste titta för att kunna spåra vem som bär ansvaret. Politikerna vet faktiskt inte ens att någon befinner sig här ens en gång. Det är därför som Anders Ygeman också han famlar i mörkret.

Inte ens Anders Ygeman vet någonting, det beror på att polisen i sin tur inte vet någonting. Bakgrunden är att mängden migranter har gjort att allt har kollapsat och ingen vet vare sig identiteter eller var folk finns eller ens att de finns Foto: Aftonbladet

Det är märkligt tyst från godhetsrörelsens främsta informationskälla journalisterna. De redovisar visserligen hotet, Att däremot göra en analys där man kommer fram till att en rad åtgärder som Stefan Löfvens regering har vidtagit är orsaken, det kan vi inte förvänta oss. Man vill väl inte avslöja att man har begått en gigantisk dundertabbe. De kan nu i tysthet bittert erfara att det som såg ut som en god handling egentligen var den yttersta ondskan.

Löjesguiden nominerar idag automatiskt regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Kan den här regeringen över huvud taget göra något rätt? Jag tror faktiskt det är omöjligt och det gör er till något av segrare på knock out.”

Lögn, Förbannad Lögn Eller…..?

Läste följande i Kristianstadsbladet artikel och tyckte en sak var mycket märklig. Varje gång en feminist eller feministanstruken skribent ska skriva sin kolumn, ledare eller artikel så dyker det så där lagom lägligt upp en person som bekräftar deras bild av hatet. Denna person har alltid en plump kommentar att leverera och denna påtalar alltid just detta förakt för bland annat feminismen som artikelförfattaren försöker att bevisa.

Fåtalets hat snubblar snart sagt varje journalist över när de ska berätta sina historier. En mer intressant fråga är varför de inte kan se motsatta sidans hat

Slump, sammanträffande eller faktiskt sanning? Jag vet inte, men känslan i maggropen säger mig att det är omöjligen kan slumpa sig så att dessa människor bara ”råkar” korsa deras spår igen och igen. Varje gång Lars Lindström, Lukas Ernryd eller någon annan feministisk skribent ska till att skriva sina minst lika föraktfulla artiklar, exempel från Lars Lindström här i Expressen, så finns plötsligt hur många exempel som helst på hatet.

Samtidigt som dessa hatare alltid dyker upp i alla sammanhang, passar man på att inte nämna ett ord om de egna tillkortakommandena på området. Lars Lindströms artikel ovan är ett exempel som är tydligt nog, men vad sägs om nästa man med problem med misandri. Vad annat kan man kalla Rickard Söderbergs manshatande och samtidigt vansinnigt felaktiga artikel i Metro där faktafelen haglade?

Rickard Söderberg utsattes för en hatkampanj, han svarade med att skriva en av de mest hatiska artiklarna om män hittills. Hur misandri rimmar med att han är bög är dock fortfarande en gåta Foto: Metro

Inte heller lägger de särskilt stor vikt vid det kvinnliga hat som kommer fram i debatten. Aldrig nämns de otaliga artiklar signerade olika kvinnor, eller rättare sagt unga tjejer, vars hemska ton är vida överskridande de som hörs från ”andra sidans” debattörer.

Här nämns inte Anny Berglins artikel i (Anti-)Nyheter 24, eller Malena Ernmans skruvade resonemang kring den nya 500-lappen, mer om det i Expressen. Där blev plötsligt Birgit Nilsson som aldrig tog politisk ställning nu utsatt för krav på bojkott för att hon hade mage att tolka Wagner. Samme Wagner var ju antisemit men vem var inte det i 1800-talets Europa där företeelsen var vanligare än fotvårtor? Vi får heller aldrig läsa om hur feminism ser ut när bortskämda brats som Zara Larsson ger sig in i debatten genom sin blogg.

Det är som om journalistik av idag ser grandet i andras ögon men inte bjälken i det egna. Man kan inte förklara det med att de är blinda, de ser ju trots allt, men nog är de väldigt närsynta

Man får komma ihåg att en del av de här vindkantringarna kommer från journalister, journalister som alltså blir megafoner snarare än objektiva nyhetsförmedlare. Här använder de istället sina kanaler och sitt inflytande till att sprida propaganda istället för journalistik. Hur propaganda och objektivitet fungerar ihop behöver man inte heta Einstein i efternamn för att förstå, det fungerar nämligen inte alls. Istället har vi fått en yrkeskår som när och närs av den korkade radikalism som genererar så mycket uppmärksamhet. De har helt enkelt blivit lydiga små hustomtar, exempel från SVD hittar du här.

Så den stora frågan blir om sanningshalten i alla de artiklar där antifeminister utmålas som de hatare och Breivikare de är i feministers ögon? Kan man tro på uppgiften om den aggressive mannen på festen som Lukas Ernryd beskriver i Kristianstadsbladet? Lukas medger ju själv att hans uppgift är en andrahandsuppgift och sådana är sällan eller aldrig särskilt pålitliga. Kan artikelns hatande unge mans utfall mot Gudrun Schyman förklaras på något annat sätt än det beskrivna?

Inte ens när historier innehåller ifrågasättbara ”fakta” reagerar journalister. De är mer intresserade av att beskriva de kulor som inte kan ses men som sågs ändå. Tvivlar man på dessa ”fakta” är man Breivik, dvs han som sköt Foto Aftonbladet

Frågorna är många men som vanligt finns inga svar, särskilt inte från den journalistkår som är satta att just skriva om sanningen. Man kan nog lugnt dra slutsatsen att det är för mycket begärt av denna kår att förvänta sig ens ett uns av sanning. Det är den enda sanningen man kan konstatera efter artikeln i Kristianstadsbladet. Mest sorgliga är dock egentligen inte att de är genomskådade i det hänseendet, utan att de gör oreparerbar skada för lång tid framöver då de inte längre är vare sig trovärdiga eller objektiva.

Den enkla slutsatsen är att journalister är ett slags lackmuspapper på hur vårt samhälle och samhällsdebatten mår. Av den kan man konstatera att lackmuspappret visar rött, vi mår helt enkelt inte så bra i det här landet. När journalister används till propaganda och där misstänkta lögner är grunden för deras reportage, är det något som felar. Det är det enda som journalisterna har lyckats bevisa, i varje fall för mig.

Rött lackmuspapper visar på en definitiv buklandning i samhällsdebatten, det visar om inte annat flera artiklar Foto: Wikimedia

Löjesguiden nominerar idag journalistkåren till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ert oberoende är ett minne blott. Den tid då ni som yrkesgrupp hade objektivitetsbegreppet som ledstjärna är tyvärr sedan länge över. Jakten på klick, att berätta historien och rent egoistiska skäl som era egna värderingar är det som satte p för detta. När ni så blir lydiga verktyg i händerna på krafter ni lever i symbios med är ni inte längre trovärdiga. Därför är ni också välförtjänta kandidater till priset.”

Om ämnet kulturjournalister och särskilt sådana på DN, har Fnordspotting skrivit om som kan rekommenderas för vidare läsning.