Sverige sett upp och ner

”Vi lever i en välfärdsstat där vi har det bra”. Ett sånt påstående är enligt mig helt fel, Sverige har betydande problem. Vi dras med ett budgetunderskott (DN; Archive) mitt i högkonjunktur, vi måste skapa jobben (DN; Archive) med skattepengar för att få folk i sysselsättning – en dålig affär i längden och till sist minskar kvalitén på skolan (Aftonbladet; Archive). På detta har vi ”ansvariga”, vi borde döpa om det till ”oansvariga”, som hela tiden vidtar fel åtgärder eller inga alls. Varningssignalerna ljuder, men ingen reagerar.

Som om detta inte var nog har ett av samhällets hörnpelare alltid varit lagen. Lagen fungerar som ett kitt, den håller samman och ser till att vi har en gemensam nämnare som grund för begreppet ”nation”. Nu håller också det fundamentet på att vittra sönder. Allt fler småbrott som avskrivs (NA; Archive) därför att polisen inte har resurser och dessutom en urusel ledning är en faktor. En annan är att straffen (Expressen; Archive) ibland är så löjlig låga att ingen längre avskräcks från att fortsätta begå brott.

Samhället tenderar helt enkelt att i flera fall ta större hänsyn (Dagens Juridik) till brottslingen, än det tar till brottsoffret. En balansgång som alltid står i fokus och som alltid måste diskuteras. Det är trots denna diskussion ett sluttande plan utför eftersom de brott som ”slinker igenom” blir allt grövre och drabbar den utsatte på ett alltmer påtagligt sätt. Det uppfattas också med all rätt från de som utför brott att det nu är ”fritt fram”, en insikt som i det långa loppet kommer att leda till än mer brott.

BrottBrott leder ibland till fler brott, det hela eskalerar utom kontroll. Det blir inte bättre av att de rättsvårdande myndigheterna struntar i vissa typer av brott, resultatet blir bara att snart har alla rätt att begå brott och att ribban har höjts. Foto: By Colton Cotton – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17682280

Innan vi fortsätter lite varudeklaration, jag är personligen ingen varm vän av höjda straffskalor. Fängelse skapar bara än mer förhärdade brottslingar, men det måste samtidigt finnas någon slags balans till och med i min värld. Ett samhälle där brottsoffer med all rätt upplever att man inte är rättssäker eller att brottslingarna har fler rättigheter än offren, är snart inget samhälle längre. Det är istället ett upplösningstillstånd och aktar vi oss inte är den inslagna vägen där vi kommer att hamna till sist om inget görs.

Brott kan också uppstå i rent vardagliga situationer där folk tycker en sak men lagen en annan. Ett ganska solklart fall är följande (Aftonbladet; Archive). En man överfaller en kvinna på offentlig plats med knytnävsslag. Naturligtvis måste man reagera vilket Per-Anders Petterson gjorde. Han går resolut fram och fäller mannen med en domkraft, först genom att slå honom i axeln sedan genom att slå honom med den i huvudet.

Per-Anders döms till sin stora förvåning för misshandel till 50 000 kronor i böter. Han undrar om han i framtiden ska våga ingripa om situationen uppstår igen. På den punkten kan jag lugna honom, det går alldeles utmärkt och man ska reagera. Det är dock att rekommendera att man antingen håller fast eller möjligen slår en eller två gånger med knytnäve, inte med domkraft. För i rättens värld ställs en knytnäve mot en domkraft och jämförs, i den ekvationen förlorar utan tvekan domkraften.

För domen helt riktig då han använde mer våld än nöden krävde. Att lämna en person med sprucket skallben och permanent huvudvärk är bevis nog. Precis som det står i domen gjorde Per-Anders ett lovvärt jobb med det första slaget, men det andra som riktades mot huvudet kan knappast sägas vara inom de ramar som lagen ger möjligheten till. Men så finns då de andra exemplen, de som visar en alltför stor hänsyn åt andra hållet dvs till missdådarens favör.

SkallfrakturNej, det kan aldrig sägas vara nödvärnsrätt att lämna någon med skallfraktur för att den idioten i sin tur slår kvinnor in publicum. Att ingripa, hålla i och kanske till och med brotta ner eller slå med knytnäve en eller ett par gånger om personen slåss är okej. Däremot som sagt inte att slå med domkraft i skallbenet. Foto: Wikipedia Commons

En kvinna blir våldtagen av två män. De båda åtalas för gruppvåldtäkt (Dagens Juridik) och fälls i första instansen, men domen överklagas. I Hovrätten gör man en annan bedömning. Det är inte längre en gruppvåldtäkt därför att båda männen har turats om att våldta kvinnan en åt gången. De har visserligen hjälpt varandra men straffvärdet sänks till tre respektive tre och ett halvt års fängelse. Allt för att de var så ”hänsynsfulla” att de inte våldtog henne samtidigt och trots att de uppenbarligen samarbetade.

Den här domen eller lagen borde rivas upp. Inte minst därför att den är direkt anstötlig och inte speglar folks rättstänkande. En gruppvåldtäkt är en gruppvåldtäkt hur man än vänder och vrider på det. Samarbetar de dessutom spelar det för de flesta människor ingen roll att de ”bara” våldtog en åt gången, det är att betrakta som gruppvåldtäkt också om man samarbetar och så att säga hjälper varandra på traven. Domen blir därmed en varnagel i rättsmedvetandet hos människor och speglar inte tankar och åsikter hos dessa.

Nästa dom som borde rivas upp är mer av en vardagshändelse igen. Den handlar om vad man får och inte får göra i en bostadsrätt enligt byggnadslagstiftning (Sajten Borätt-köparskolan). Trots ett uttryckligt förbud att riva bärande väggar i lag, och ett nej från bostadsrättsföreningen beslöt ett nyinflyttat par att ändå riva (Fastighetstidningen) en bärande vägg i sin lägenhet. Resultatet blev sättningsskador och sprickbildning i lägenheterna ovanför den aktuella.

Självklart drev bostadsrättsföreningen fallet till åtal eftersom föreningen inte ville bli den som skulle behöva stå för kostnaderna. Gör man något som inte får göras enligt bygglag och dessutom har avråtts från bostadsrättsföreningen, är det naturligt att den skyldige står för kostnaden kan man tycka. Döm om den förvåning när så domen kom. Den fastslog att sättningsskadorna kunde ha uppstått på andra sätt trots expertvittnen som intygat motsatsen.

ExpertAtt kapitalism kan vara grym är sant för ibland spelar det ingen roll vad man har att erbjuda som är det avgörande. Men när inte ens domstolsväsendet godtar experter eller intyganden utan dömer emot bättre vetande är något galet. Domen som nu lämnar en bostadsrättsförening betalningsskyldigt för vad någon annan har ställt till med, skvallrar om en lagstiftning som måste ses över. Foto: Wikimedia Commons

Paret slapp därmed både egen advokatkostnad och rättegångskostnad eftersom bostadsrättsföreningen fick ta den smällen. Bostadsrättsföreningen är också den som får stå för kostnaden i de andra lägenheterna då skadorna inte är självförvållade av de som äger dessa. Det hela slutar alltså med att ett pars olagliga beslut, leder till att alla andra får betala. Det hela beror enligt rättens motivering på att ”bostadsrättsföreningen är den som har beviskravet och att detta inte har mötts”.

Domen och de bisarra konsekvenserna beskrivs rätt träffande i artikeln av Line Zandén:

”Lagstiftaren förefaller ha siktet inställt på den enskilde medlemmens intressen snarare än motsvarande för medlemmarna som grupp. Med bostadsrätten följer alltså rätten att förstöra. Detta är uppseendeväckande.”

Hon avslöjar rätt brutalt vad det är som är fel, vissa lagar är för svaga och övertrumfas av andra som genast ger motparten mer rätt. Konsekvensen blir att vissa är rättslösa, medan andra får för många rättigheter. Också sånt som är otillåtet blir plötsligt tillåtet, trots att det inte är det. Därmed har lagstiftaren skapat en lag som får rent absurda effekter. Folk kan till och med åsidosätta det som borde vara rätt självklart. Beslutet att riva får dessutom konsekvenser för tredje man, något som inte hade varit önskvärda i den bästa av världar.

Det är alltså också så att det inte bara tas ofördelaktig hänsyn till brottslingen, utan också är fel på lagen som sådan. Lagar kommer på kollisionskurs med varandra, det saknas balans och snart blir människor utan att de förstår hur offer. Fallet med bostadsrättsföreningen med betydande kostnader som följd är just ett sånt exempel. Allt därför att lagar kolliderar. Här borde plan och byggnadslagen ses över för att stärka den.

Som bekant har vi en avgående bostadsminister – Mehmet Kaplan – vars främsta merit förutom att inte ha åstadkomma någonting, dessutom har varit att visa upp hur inkompetens ser ut. Fallet med bostadsrättsföreningen hotar därmed att bli ett praktexempel på vad som händer när man vare sig vill eller kan göra något åt en sak. Inkompetens lönar sig….i varje fall för en tid.

Vista ConcordiaNär man dessutom kan ana sig till misstänkt inkompetens i både riksdag, regeringar och ämbetsmannakår är något ruttet i konungariket Sverige. Resultatet blir ett jättelikt haveri och ett lidande för de enskilda som drabbas av brott istället för att en gång för alla straffa de som straffas bör. Foto: Av Florian Martys – Flickr: Vista Concordia, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=28398000

Löjesguiden nominerar idag lagstiftarna i både riksdagen, tjänstemannakåren och de ansvariga i både tidigare och nuvarande regeringar till priset ”Foliehatt of the Year”. Anledningen är de klantigt utformade lagarna och de lagar som strider mot rättsmedvetandet hos medborgarna. Motiveringen lyder: ”Ni styr och ni utformar lagarna, det är som vanligt medborgaren som betalar priset. Den dumhet och de konsekvenser som detta får är tillräckliga för att kandidaturen ska vara klockren.”

Polis polis potatismos

I en tidig Beck-film med Peter Haber som Martin Beck finns det en scen där två poliser konfronteras med att de har ljugit om en händelse. Skälet är att det har inkommit en rapport från en upprörd pappa vars son har sagt ”polis polis potatismos” där konstaplarna har gått till handling över ofoget. Polismännen som säger sig ha varit på en plats kan genom rapporten placeras på ett helt annat ställe.

På samma sätt som i filmen är något fel i den svenska polisen men i så mycket större skala. Detta är inte de enskilda polisernas, utan politikernas och deras lednings fel. För under en rad år, ja till och med decennier är det en organisation som fått utstå många nedskärningar, försämrad utbildning, ständiga omorganisationer och politisk inblandning genom en chef som inte bara är partitrogen utan också oduglig i sin roll och uppgift.

RobocopPolisledningen och regeringen vill att polisen framstår som Robocop. I själva verket är den underfinansierad, dåligt utbildad, underbemannad och överbelastad. Den har dessutom utsatts för en misslyckad omorganisation få eller inga har förtroende för. Allt därför att både röda och blå politiker har lagt sig i och dessutom inte skjutit till resurserna Foto: Wikipedia

Att de stackars verkliga poliserna i får brottas med allehanda obehagliga situationer har blivit mer än klart då fordon har förstörts (GT; Archive-länk) vid utryckning. Fast det är nog värre ställt ändå vilket i vanlig ordning mörkas av  både polisledning och politiker. Det är ju skönt för socialdemokraterna att kunna ha en partitrogen chef för polisen som säger det de vill han ska säga, som agerar politiskt då han är tjänsteman och som kan förtiga fakta för medborgaren.

Det demokratiska samhället har två verktyg för att värna denna och staten, polis och militär. Som komplement till polisen finns övriga rättsvårdande myndigheter som åklagarämbetet och domstolarna med domstolsverket i toppen. Det är dom som ska avskräcka, hindra, straffa och få den som kanske hyser andra tankar på andra banor. Den grundprincipen håller långsamt på att urholkas i Sverige och förklaringen är enkel, statsmakten har i vanlig ordning misskött både militär och polis.

Om vi bara tittar på polisen och utgår från hur många poliser det finns per capita i andra jämförbara länder inom EU, borde Sverige ha 30 000 (Dagens Juridik; Archive-länk) men vi har i själva verket 20 000. Det inte bara är för lite poliser, dessa ska i det ansträngda läget landet befinner sig i också vara behjälpliga i fler fall. Är det undra på att dessa går på knäna (SVD; Archive-länk)? Troligtvis inte och fortsätter det så här går också de mot ett haveri.

I arbetsbelastningen och ökningen av denna i kölvattnet på migrationen hittar vi ständiga utryckningar för att stävja bråk (GP; Archive-länk) på flyktingförläggningar. En typ av problem som hittills alltså har mångdubblats. En annan typ av problem som var långt ifrån lika vanlig för ett, ett och ett halvt år sedan nämligen etniska konflikter som följt med från det gamla landet. Sammandrabbningar (Aftonbladet; Archive-länk) mellan olika folkgrupper i samband med demonstrationer har blivit vanligare och det har krävt mer resurser.

KravallerRegelrätta gatukravaller har än så länge bara inträffat några gånger i landet men med utvecklingen är det bara en tidsfråga innan nästa incident är här. Det blir inte bättre av att polisen har fått nedskurna resurser i decennier Foto: By YeahCuz – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=46051105

Vi har alltså fått etniska konflikter också här trots att allt skulle bli så bra när Löfven och co. sjöng och dansade på Medborgarplatsen (Expressen; Archive-länk). Vi skulle ju få en sån enorm tillväxt (DN; Archive-länk), istället har vi hittills bara sett kaos och nedmontering. Det finns alltså flera skäl för de som befann sig på skammens torg för ett år sedan att skämmas ordentligt, men det finns en miljon fler skäl att omedelbart byta regering.

För vad vidtar regeringen för motåtgärder då? I vanlig ordning inte många, de skänker lånade pengar till kommunerna med så lågt ställda krav på hur de ska användas att de går till sporthallar (SVD; Archive-länk) och att betala pensionsskulder. Pengarna går till saker vi visserligen behöver, men de används delvis på ett felaktigt sätt. Där det verkligen skulle behövas rejäla tillskott sker däremot ingenting. Det är vår regering i ett nötskal.

Först överbelastar alltså regeringen hela Sverige för att göra Miljöpartiet till viljes. När migrationen nått sin kulmen lånar man pengar för att betala för kommunernas merkostnad men glömmer kraven på utbetalningen så att dessa hamnar fel. Krav om extra resurser (Centerpartiets hemsida) till just polisen har kommit men hittills för döva öron. Man ställer alltså till det men kan inte fixa vad man har åstadkommit!

Samtidigt som detta drama inträffar, sker ett annat i helt annorlunda miljöer. För i dagens Sverige har den myndighet som är satta att upprätthålla lag och ordning tappat greppet över områden (SVD; Archive-länk) där utanförskapet har cementerats. Det här är naturligtvis inte polisens fel utan de regeringar som har nermonterat och sparat så till den milda grad att de nu inte längre förmår att agera så som det var tänkt. Den skulden faller både socialdemokratiska och borgerliga regeringar.

Alan RickmanNyligen gick den Brittiske skådespelaren Alan Rickman bort känd från bl a Harry Potter-filmerna. Dan Eliasson och regeringen är visserligen inte i hans klass men fullt värdiga dramatiker när de nu låtsas som om allt fungerar Foto: By Marie-Lan Nguyen – Own work, CC BY 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12766056

Det borgerliga bidraget till nedmonteringen består i att man sedan 2012 har sett till att sänka kraven i polisens utbildning (SVT) där risken finns att man får fel underlag med sämre resultat som följd och i intagningskraven till utbildningen. Reformen har sett till att dagens nya polismän och kvinnor har fått sämre grundförutsättningar för att klara problemen då också praktiken har minskats.

Den socialdemokratiska består i att man konsekvent sedan många år har förvägrat polisen större ekonomiska resurser trots flera larmrapporter. Man har inte skjutit till pengarna och istället satsat dessa på andra saker när polisen borde vara högprioriterad. Partiet har också gjort polisen till en politisk scen i och med att man har utsett Dan Eliasson – partitrogen sosse – till chef för organisationen med ett resultat som jag har bloggat om tidigare, länk här under.

https://lojesguiden.wordpress.com/2016/01/15/nar-moralen-ar-kaputt/

Visst har Dan Eliasson framfört kravet (Dagens Juridik; Archive-länk) på mer pengar till polisen så man bland annat kan anställa fler för att möta hoten, men hittills har regeringens svar varit tystnadens. Kanske lite talande när man från deras sida som sagt är väldigt benägna att hellre skapa problem än att lösa dessa.

Dessutom får man komma ihåg vilket framgår av artikeln i Dagens Juridik, att siffran som nämnts 2 miljarder extra räcker till 2500 man. Det är ca 10 000 för lite så det är ju en bråkdel av de som behövs. Bättre några än inga men Dan Eliasson tycks inte förstå hur verkligheten ser ut. Även om han gjorde det får man också komma ihåg att började man utbilda de som saknas idag, skulle dessa inte vara klara förrän om ca tre år.

Ska man sammanfatta mardrömmen regeringen och deras åtgärder kan man alltså säga att de har mött en situation med en total apati, ja kanske till och med med öppna armar där alla ska hit. När de väl är här upptäcker man att man inte har resurserna och att polisen saknar tiden och manskapet. Man ger då i uppdrag åt Dan Eliasson att göra allt för att dölja hur illa det är ställt men man skjuter inte till de extra pengar de så väl behöver.

De har inte presenterat förslag om förbättrad utbildning, mer pengar till fler poliser eller sett till att få till en bättre organisation. Istället fortsätter vi att ha Europas sämsta polisbemanning per capita trots världens högsta skatt. För att göra saker och ting än värre genomlider Dan Eliasson en förtroendekris (GT; Archive-länk) inom de egna leden där röster om avgång har rests. Detta beror på en frustration hos enskilda polismän som upplever att de hindras från att göra sitt jobb till rimliga villkor.

Kritiken beror i grunden på den omorganisation (DN; Archive-länk) som de genomgått och som har blivit väldigt impopulär som enkäten visar i reportaget. I stort sett har inga polismän längre förtroende för vare sig omorganisation eller ledning. Noll procent svarade att man tyckte polisen hade blivit bättre och mer effektiv!

SkräckOm inte regeringen och Dan Eliasson förskräcks över det som händer ute på fältet borde missnöjet inom polisens organisation väcka rent chockartade reaktioner. För reagerar de inte nu lär de aldrig göra det Foto: By Popular Publications – Scanned cover of pulp magazine, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7457223

Enskilda polismän känner sig också främmande inför ledningens nya policy om att dölja brott begångna av nyanlända bakom den särskilda poliskoden 291 (SVD; unvis.it) och dölja dessa för både media och allmänhet. Det jäser alltså också internt vilket ytterligare spär på en redan hopplös uppgift. Det är i det här läget nödvändigt att Dan Eliasson tar konsekvenserna av alla misslyckanden och avgår. Samma öde borde regeringen möta, ju snabbare desto bättre.

Löjesguiden nominerar idag regeringen och Dan Eliasson till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Måttstocken på ett misslyckande är naturligtvis subjektiv och helt avhängig av ens åsikter i övrigt. I ert fall är det dock övertydligt. I det aktuella fallet är det så övertydligt att budskapet står som en eldskrift över himlavalvet i vårt land. Misslyckanden borde leda till konsekvenser både på ett politiskt och ett ledarskapsmässigt plan. Men eftersom Socialdemokratin är staten lär det inte hända. Det gör båda parter till fulländade kandidater.”

Vår (in)kompetenta regering

Vår ytterst kompetenta regering är ju så kompetent att den inte ens behöver ha en minister med ansvar för integrering. Istället har man valt att sprida denna så marginella fråga på flera ministrars bord och har därmed också slarvat bort möjligheten att göra ett jobb som andas kvalitet. Ett faktum som nu med brutal rättframhet visar sig i form av en annons med en ledig plats i regeringskansliet.

Annonsen som är diarieförd den 20 augusti hos arbetsförmedlingen och i den söks en ansvarig för integrationsfrågor på arbetsmarknadsdepartementet. Arbetsbeskrivningen lyder:

”Du är ansvarig för enhetens verksamhet som huvudsakligen består av frågor som gäller mottagande och bosättning av flyktingar samt samordning, utveckling och uppföljning av integrationspolitiska frågor och nyanländas etablering i det svenska samhället.”

Det heter vidare i annonsen:

”Ditt uppdrag är att utifrån ledningens mål organisera, planera och leda verksamheten.”

Det finns dock en liten hake med de där två formuleringarna och med tjänsten som sådan. Det borde redan finnas en eller två ansvariga för de beskrivna arbetsuppgifterna och det skulle möjligen kunna vara de två ministrarna Ylva Johansson – Arbetsmarknadsminister och Morgan Johansson – Justitie- och migrationsminister. Länk till Regeringskansliets hemsida hittar du här, där finns en beskrivning av de olika ministrarnas ansvarsområde.

Karin JämtinVår ansvarsfulla regering klarar inte sitt jobb och förväntar sig nu att andra ska göra det åt dem. Inte ens när deras egna politik slår tillbaka mot dem tycker de att det är deras jobb Foto: Dagens Samhälle

Beskrivningen i annonsen är alltså en beskrivning av det som Morgan Johansson och Ylva Johansson borde ha ansvaret för vilket gör annonsen mycket intressant. Den bevisar ju tesen att uppdelningen mellan de båda ministrarna inte fungerar. Arbetet sköts helt enkelt inte på ett sätt som är tillfredsställande. Det visar också att regeringen så kallade kompetens, egentligen är total inkompetens i frågan. Vad skulle man annars behöva en ansvarig för ett ärende som det redan finns inte mindre än två ansvariga för?

Stefan Löfven har ju bland annat fått mycket hård kritik för just denna uppdelning mellan två ministrar i en så viktig fråga, exempel på kritiken från Centerpartiet. Också Adam Cwejman riktade samma kritik mot regeringen för ett år sedan på SVT:s sajt. Till sist påtalade också Sanna Rayman samma farhåga för ett år sedan i SVD. Ja, det har till och med internt inom s höjts en del ögonbryn när partiet på sin senaste kongress beslöt att slopa integrationsposterna. Så här uttryckte debattören och socialdemokraten Qaisar Mahmood sig om beslutet:

”Politik är inte bara att vilja, det är också att göra. I kongresshandlingarna kan man läsa att partiledningen är positiv till att avskaffa integrationsministerposten eftersom ”integration är en fråga som ska genomsyra alla områden”. Integrationsfrågorna ska “mainstreamas” i andra sakfrågor.
Mina tioåriga förvaltningspolitiska erfarenheter har dock lärt mig att allas ansvar blir lätt ingens ansvar. Frågor försvinner mellan stolarna. Att ta bort integrationspolitiken (läs: integrationsministern) är därför kontraproduktivt. Här skiljer sig mångfaldsperspektivet inte från andra tvärfrågor, till exempel jämställdhet eller tillväxtfrågor. Varför skulle mångfaldsfrågorna förtjäna en sämre styrning?”

Kloka ord men för döva öron när Stefan hade sagt sitt. Ändå har just Löfven fortsatt att vidhålla att regeringens arbete på området har fungerat väl. En rätt svårsmält ståndpunkt  då regeringen de facto har skrotat just integrationspolitiken. Samma regering har ju nu dessutom indirekt medgivit sitt misslyckande när man är tvungen att ha en ansvarig för frågan till Regeringskansliet. En fråga man förut var fullt kapabla att lösa, men inte längre alltså.

HörlurVår kära regering kan inte sägas vara alltför lyhörd för det röstboskapet ser som en ödesfråga. Istället slår man dövörat till och låtsas inte lyssna Foto: Medicinhistoriskasyd
http://www.medicinhistoriskasyd.se/SMHS_bilder/thumbnails.php?album=29

Det finns dock flera felaktigheter i Stefan Löfvens sätt att se på saken. Förutom att han indirekt har medgett att de hela tiden har haft fel, har dessutom flera indicier om att allt inte är så rosenrött kommit in. Den första larmklockan kom i Zeliha Daglis debattartikel (unvis.it) i Aftonbladet.

I den talades det om förortens invandrartjejer och kvinnor som inte längre hade grundläggande frihet på grund av förtryckande grupper. Friheter som vi normalt sett i övriga samhället ser som självklara. Dessa grupper, religiösa och/eller bokstavstrogna, förtrycker enligt henne kvinnor till lydnad under de regler som gällde i det gamla landet. De skapar med detta en nästan totalitär situation socialt för dessa tjejer. Här är bristen på integration grundbulten i problemet.

Vänsterpartisten Amineh Kakabaveh instämde i kritiken i sin debattartikel i Expressen (unvis.it). Också där talas om männens och/eller det fundamentalistiska förtrycket som bottnar i gamla hemlandets traditioner. Kvinnor får inte gå utanför dörren utan manligt sällskap, de måste dölja hår och ansikte, de tvingas läsa koranen och svensk mat är ”haram” [oberörbart/förbjudet; min anmärkning]. Återigen är alltså bristen på integration huvudorsaken där istället gamla seder och bruk återupptas. Det svenska gäller inte längre.

ISISAllt fler rapporter talar om att det inte längre är den svenska flaggan som vajar över förorterna. I takt med det ökande utanförskapet lägger regeringen istället locket på hela debatten Foto: DN

Det finns alltså klara tecken, ja till och med larmrapporter på hur dåligt integreringen fungerar. Ändå väljer regeringen att dels måla bilden i en helt annan färgskala. De medger att man ändå har misslyckats när man nu måste anställa en ansvarig för det regeringen själva borde ha kompetens för, men försöker samtidigt man aktivt att tyst den kritik och de larm som framkommer (?).

Hur ska man annars tolka vänsterpartisterna Rossana Dinamarcas, Christina Höj-Larsens och Aron Etzlers debattartikel (unvis.it) i Aftonbladet. Eller vilket värde ska man tillskriva miljöpartisten Manijeh Mehdiyars och Maimuna Abdullahis artikel (unvis.it) när de gör sina påhopp på alla som vågar yttra kritik och påtala problemen? Är detta sanktionerat av partiernas ledning? Ändå påtalar inte Dagli och Kakabaveh den hårdaste kritiken. Den kommer istället från utländska källor och pekar på helt andra problem och möjligheter om än osäkra som man kan läsa om här i DN (unvis.it).

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det enda Stefan Löfven har kvar är att låtsas vare sig se, höra eller kunna uttala sig. Spelet han spelar är dock lätt genomskinligt och kan med bästa vilja i världen inte kallas ”verklighetsförankrat”

Löjesguiden nominerar idag Regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Man brukar ibland tala om politisk fingertoppskänsla, något regeringen Löfven helt och hållet saknar. Aldrig har väl en regering misslyckats så kapitalt i en fråga och dessutom haft modet (?) att indirekt erkänna det. Det hela börjar nästan bli lite humoristiskt om det inte hade varit för att landets framtida öde står på spel. Det finns därför ett bra alternativ – avgå! Landet behövde en ny regering förra året, det behöver fortfarande en ny regering.

Mer om regeringens havererade integrationspolitik har följande bloggat om:

Fnordspotting – Populismen och kortsiktigheten
Susanna’s Crowbar – Invandring och integration
Tino Sanandaji – Aftonbladet vill reducera objektiv faktadebatt till subjektiva känsloargument
Iniskogen – Bor Joakim von Anka här hos den svenska regeringen samt lite statistik om oss.
Anybody’s Place – Här är det enda sättet att stoppa Sverigedemokraternas framgång….
WTF Toklandet – Hur hamnade S där ute? Vill de ha tillbaka lortsverige?