Det Mest Smaklösa

Lek med tanken, om jag hade skrivit följande text vad hade reaktionen blivit då?

”Jag är mansaksman, jag hatar det matriarkatet i samhället vi lever i och jag hatar kvinnors sätt. Vilka är det som upprätthåller matriarkatet? Jo, kvinnor i grupp. ”Kvinnohat” (aka ett hat mot matriarkatet och kvinnokulturen om det gör er nöjda) är en rätt så naturligt reaktion på allt manshat jag möter. Och ja, många hatar mig just på grund av det jag säger utifrån ett manligt perspektiv.”

Skulle du känna dig provocerad, förbannad eller kränkt? OM svaret blir ”ja” förstår du vad vi män utsätts för idag. Läs Zara Larssons blogginlägg som är en exakt kopia av min text med några ord utbytta. Det är med andra ord inte mina utan Zara Larssons, men med vissa ord utbytta. Fortfarande som sagt otroligt provocerande ord och det är med äckel jag konstaterar att en bortskämd flickspoling är upphovsmakaren. När man dessutom lägger till att hon är en halvt framgångsrik artist känns hennes problem som gnäll för döva öron.

Känner du dig ibland sån här när du öppnar en svensk tidning? Välkommen, nu vet du hur medelålders vita män känner sig varje dag! Foto: ”Emo boy 03 in rage” av José Serrano Wikimedia

Det blir än värre när dyngan hon åstadkommer på sitt pubertala sätt plockas upp av en feminist som Katarina Wennstam enbart för att skapa ett martyrskap och knipa några hjärtepoäng. Hennes senaste krönika i SVD är något av det mest otäcka som hittills har publicerats.

Det börjar med Golgata-vandringen, formuleringar som ”fullfjädrad artist och feminist” syftar till att lyfta fram ett föredöme. Problemet är dock att Zara Larsson är vare sig en ”fullfjädrad artist” eller ett föredöme. Hon är istället en dålig Rihanna-kopia som bär med sig usla låtar i varje fall om jag ska uttala mig. Att hon är en bortskämd ung dam som har mage att beklaga sig över något som inte finns vilket hon gjorde som start på bråket har ju inte heller med saken att göra enligt Katarina.

Genustänket Zara eftersökte där allt ska vara 50/50, artikel i Expressen Nöje om saken, är ju något som skulle döda festivalerna med halv- eller heldåliga artister. Tyvärr finns inte tillräckligt bra kvinnliga artister alltid, kom igen när det är bättre och det gäller också Zara Larsson.

Genrens artiklar inleds alltid med att beskriva sitt egna eller gruppens martyrskap. I så målande detaljer som möjligt ska man påta sig offerkoftan Foto: Eget

Tillbaka till Katarina som ju var i full färd med att beskriva något för att kunna höja något till skyarna och utmåla alla andra som idioter. Hon kommer så småningom efter alla positiva upphöjningar som inte är motiverade fram till själva korsfästelsen.

”I en bransch som har lagt munkavle på otaliga vokalisters politiska röster genom åren, är Zara Larsson både bångstyrig och modig. Men förstås inte utan känslor. Att hatas med sådan frenesi kan inte lämna någon oberörd.”

I en bransch som lagt munkavle på otaliga vokalisters politiska röster genom åren? Jag förmodar att det är därför både Kajsa Grytt och Alexander Bard har kunnat ge sig in i debatten i Sydsvenskan och i Samtiden. Det är också ganska tragiskt att behöva läsa hur kritik plötsligt kallas ”hat” bara det är ”rätt sida” som blir utsatt för detta. Om män blir utsatta för hat heter det ”kritik” eller ”normkritik”, om en ytlig artist som Zara Larsson får smaka samma medicin heter det ”hat”. Konstig distinktion det där. Bloggen Genusdebatten har skrivit mer om de konstiga skillnaderna i debatten.

Vem hatet kommer från spelar ingen roll, hat är hat. Det har blivit dags att börja tala om feministernas okvädesord lika mycket som andras. Foto: Wikimedia Ben Slow

I vanlig ordning när feminister som Wennstam är i farten blir det värre, mycket värre. Lyssna på följande citat:

”Alice Bah Kuhnke är också demokratiminister, och det är just så frågan om hoten mot Zara Larsson måste ses. Det är en attack på hela demokratin att en ung kvinna som uttrycker sina åsikter ska tystas.”………..

”Demokratiminister Bah Kuhnke borde använda vreden och kamplusten mot den rättsapparat som är helt oförmögen att stoppa hatet och hoten.”

En tolkning av texten är att nu ska kritik av feminismen förbjudas. OM denna tolkning är riktig förordar alltså Wennstam inskränkandet av åsikter med motiveringen att andras demokratiska rättigheter är viktigare. Det är nu i varje fall jag får otäcka associationer. Det här för onekligen tankarna till totalitära samhällen där sådana självklarheter som rätten att uttrycka kritik är satt på undantag eller helt enkelt förbjuden.

Vissa förbud är logiska, andra inte. När de inte är det och dessutom förtryckande är vi ute på tunn is, ett faktum feminister som Katarina Wennstam är mest hela tiden Foto: ”Forbiddenplanetposter” av Copyrighted by Loew’s International. Artists(s) Wikimedia

Kom ihåg att det inte var så länge sedan detta förslag väcktes och försöktes lobbas in i Nordiska Rådet av bl a Mattias Gardell och Maria Sveland. Läs om förslaget här från NRK i dess norska form. I pressen har det talats tyst om de bådas inblandning, men här ett inlägg från bloggen  Kimhza Bremers Bodega. Det gäller väl att ha vänner på rätt positioner för att kunna hålla en så stor nyhet borta från löpsedlarna, något de båda har. Också bloggen Politivism har skrivit om saken i följande inlägg.

Tillbaka till Wennstams artikel igen. Till sist tar man till trumfkortet, det där man verkligen kan utmåla den egna åsikten och den egna rörelsen eller en person som offret i sammanhanget. Genom att plocka fram de troligen fåtal galningar som korkat nog har uttalat sig på följande sätt, kan man dra på sig offerkoftan:

”När vanliga snubbar skriver på nätet att de önskar att Zara Larsson får ett skott i pannan eller slutar i en svart sopsäck är det omöjligt att inte tänka på den andra sjuttonåriga tjej som har varit på alla löpsedlar i sommar. Lisa Holm, som ändade sitt liv som en del (män) anser att Zara Larsson förtjänar. För det är just vad de skriver till och om Zara Larsson. Dö, för att du är feminist”

Att önska någon döden som ett argument i debatten är inte bara smaklöst, det är kriminellt också. Provokationerna från dagens feminister är dock inte så mycket bättre, de båda sidorna är samma andas barn Foto: ”Antonio Canova Cenotaph of Archduchess Maria Christina Augustinerkirche (Wien) Wikimedia

OM någon har uttalat dessa åsikter förtjänar de inte ens mitt förakt, än mindre mina sympatier. De bör helst inte uttala sig alls så blir alla inklusive Wennstam lite lyckligare. Detta ger dock inte Wennstam rätt i sak, hennes hat mot män är lika illa men mer sofistikerat. Men det mest smaklösa med det senare citatet är Lisa Holm. Det var ju hon som tidigare i våras mördades efter vad som rubriceras som rånmord.

Det hela var flera gruppers mest våta dröm. Feminister därför att de nu försökte visa på det sexualiserade våldet trots att det inte fanns och rasister kunde argumentera att det var ju två personer från Litauen som låg bakom. Vad feministerna glömde var att de båda skyddades av en kvinna som också suttit anhållen. Rasisterna förbisåg det faktumet att alla är inte lika vare sig man är invandrare eller inte.

För flera grupper blev fallet Lisa Holm den ultimata våta drömmen. Det bevisade ju en tes men hon själv hade ingen som helst talan i någon av fallen vilket gjorde den debatten smaklös Foto: Wikipedia

Katarina Wennstam gör här något så smaklöst som att dra in en död person i ett sammanhang för att utnyttja denna för egna syften. Hon försöker göra en poäng med hjälp av någon som inte ens kan ha en åsikt, än mindre uttala sig eller ha känslor om tilltaget. Hon kanske inte ens skulle ställt upp om Katarina och hennes orakade armhåle-feminister hade tillfrågat henne, men det kommer vi aldrig att få reda på.

Detta är andra gången på kort tid SVD visar sig vara en avantgarde-tidskrift på den feministiska planhalvan. För liten tid sedan publicerade Sara-Märta Höglund sin artikel och nu plockar alltså Katarina Wennstam upp stafettpinnen. Båda har slagit in på samma briljanta spår och har samma dumdryga slutsatser. Allt beror på patriarkatet, detta är det yttersta beviset på att män kväser kvinnor osv. Det kan aldrig, jag upprepar aldrig bero på att Zara Larsson har hoppat i galen tunna. Man kan också fråga sig om detta är inledningen på slutet också för SVD, utvecklingen är kusligt lik den som drabbade DN för några år sedan. Kanske håller SVD också dom på att bli de mest smaklösa.

Dagens feministisk debatt är som en lång oändligt plågsam skräckfilm. Dumheterna staplas på varandra och den fria fantasin får fritt utlopp i varje artikel Foto: PlanNine Nine From Outer Space Wikipedia

Löjesguiden nominerar idag SVD till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Så har er resa ner i det feministiska träsket så inletts. Med ljugtomtar och medvetna missuppfattningar kan man komma långt på propagandans område. Aldrig tidigare har en hel yrkeskår så tydligt visat att man inte längre är kapabla att hantera sanningar då den tycks föredra lögnen. I den kampen står snart sagt alla svenska tidningar handfallna. SVD är med formidabla krafter som Katarina Wennstam och Sara-Märta Höglund värdiga mottagare av priset. RIP Svensk journalistik, den lyckades åter ta ett jättekliv ner i det latrindike som håller på att bli objektivitetens grav.”

Det Paltorikala Förtrycket

Feminister av idag har en osviklig förmåga att hitta nya små tecken i tiden som tyder på ett strukturellt förtryck. Den senaste i raden av artiklar som andas sann feministisk fantasikraft är Jenny Nordbergs kolumn i SVD. I den tar hon sig an Anna Kinberg Batras klädsel och skärskådar den ur ett patriarkalt eller ska jag kalla det paltorikalt förtryckarperspektiv. Slutsatsen är enkel – kvinnor i politiken måste anpassa sig till de manliga reglerna och underkasta sig de outtalade lagar som styr deras tillvaro.

Anna Kinberg Batras klädsel blev en feministisk snackis i Jenny Nordbergs kolumn där allehanda paltorikala/patriarkala förtryck kunde skönjas i klädstilen Foto: Norran

Hillary Clintons frisyrer, Angela Merkels kostymer och Mona Sahlins väskor är det som skärskådas. Koden är tydlig, här finns spelregler som vida överträffar de vildaste fantasier. Manliga regler som styr tillvaron är boven i dramat minsann. Ja till och Michelle Obamas kreationer talar sitt tydliga språk när hon väljer kläder som skapats av icke-vita designers. Allt detta för att ligga i linje med sin makes intentioner, att visa att de båda är stolta afro-amerikaner och samtidigt en del av en ny framväxande medveten afro-amerikansk medelklass.

Enligt kolumnisten sänder Michelle Obamas kläder signaler som ligger i linje med makens budskap. Kläder sänder budskap men inte de det skrivs om Foto: Usmagazine

Jenny fortsätter i samma storstilade tongång. ”Aaaah…jag hör redan fnysningarna, från världens på ytan mest jämställda, könsneutrala och politiskt korrekta land.” och jag håller för en gångs skull med. För i vårt land måste ogifta män ansöka om ett erkännande från samhället om faderskap om sina egna barn vid separation – fäder är inte per automatik fäder till sina egna barn förrän samhället säger så. I vårt land kan dessutom en man bli satt i fängelse enbart på grund av påståenden om både det ena och det andra olämpliga – t ex incest – utan att tillstymmelsen till bevis finns. Allt som behövs är att motparten låter tillräckligt övertygande. Flera män har ju trots allt spenderat år i fängelser bara för att senare tillerkännas att de dömts oskyldiga. Mer om rättsosäkerheten i Sverige kan man läsa om i Dagens Juridik där det berättas om en person som nu frikänts från alla anklagelser efter 10 år i fängelse!!!!!!

Undra hur många svenska män som idag är oskyldigt dömda pga tveksamma domar? Foto: Posh24

Det är för att vi är så jämlika som kvinnor dessutom har en särställning när det gäller ekonomiska bidrag från samhället till kvinnoorganisationer. Mansorganisationer som mansjourer blir däremot utan. Till sist är det ju därför att vi är enormt jämlika som kvinnor får en positiv särbehandling i myndighets-Sverige. Ett exempel på detta är Ylva Johanssons senaste deal om att det nästan bara kvinnliga yrkesskador som det ska forskas ikring. Männen som står för tre gånger så många dödsfall i arbetslivet är det däremot ingen som bryr sig om. Jämlikt – jo pyttsan som sagt och det är tyvärr inte alltid som den drabbar kvinnor som alla feminister alltid påstår. Artikel om Ylva Johanssons förslag om pengar till kvinnors arbetsskador och forskning om dessa hittar du i SVD.

Över kvinnoorganisationer regnar svenska regeringars pengar…..Foto: APG29

….men över mansorganisationer är det inte lika fett i plånboken Foto: Kreditgivarna

Jo, Jenny har en poäng till. Vi kommunicerar faktiskt med kläderna, kläderna gör mannen heter det ju till exempel. Därför är det också precis som hon säger att kvinnor kommunicerar med kläderna, de sänder ett budskap. Att detta budskap är på männens villkor är jag dock mer tveksam till som påstående. Människor har en fri vilja, något som man kan se t ex på New Yorks gator. Där klär sig människor efter sina egna trender som kommer så att säga underifrån. Där finns till och med särskilda trendspanare som åker omkring och fotograferar för att sedan kunna avgöra vad som kommer att bli nästa trend. Likadant med politiker, de har säkert tillräckligt med skinn på näsan för att inte gå på det där med ”måsten” i alla sammanhang.

Utseende- och modetrender kommer och går Foto: Expressen

Sen har vi det där med att ju högre upp man kommer så förväntas man klä sig representativt. När man företräder ett företags högsta ledning eller ett land kan man inte komma med jeans och en t-shirt hur mycket man än vill. Det var därför Rossana Dinamarca fick kritik för sin t-shirt med texten ”SD=Rasister” som hon bar under riksdagens högtidliga öppnande. Mer om Dinamarca och ”Tisha-gate” hittar du i Expressen. Hon förväntas representera Sverige inför världen, det misslyckades hon kapitalt med. Det var däremot INTE som har hävdats från vissa håll en kritik av budskapet på tröjan. Hur stock-konservativt det alltså än verkar så kan man inte som representant, vare sig man är man eller kvinna, klä sig hur man vill. Man kan däremot klä sig fritt inom ramarna för det som är ”snyggt” vilket ju som bekant lämnar en del upp till tolkning eftersom ”snyggt” i allra högsta grad är subjektivt.

I flera roller krävs att vi representerar något och då måste man också se representativ ut Foto: Malardalen (Bilden Föreställer den spännande smalspåriga järnvägen i Mariefred)

Det kan låta som ett futtigt ämne att kritisera och dissekera men faktum är att jag är orolig för svensk feminism. Å ena sidan finns ett behov av en sansad debatt om villkor för både män och kvinnor. Det finns också ett behov av att identifiera de faktiska problem som finns. Det blir dock omöjligt så länge debatten är så infekterad som den är. Invektiv, dåligt underbyggda analyser och patriarkalt förtryck i till och med gatstenarna vi går på omöjliggör en seriös debatt där något livskraftigt kommer ut i andra änden. Dagens debatt riskerar helt enkelt att dra ett löjets skimmer över den mer seriösa feminismen därför att diskussionerna har hamnat på en flams och tramsnivå som alla med självbevarelsedrift undviker. Mer om en inslag i trams och flamsdebatten hittar man en beskrivning av på bloggen Ekvalist.

Delar av den feministiska rörelsen tycks ha drabbats av partiell galenskap vilket är synd då debatten måste föras Foto: Murrayewing

Ett exempel på den flams-feminism som då och då poppar upp är den senaste julens debatt om könsfördelning i Kalle Anka. Bolaget Gendertimer hade satt sig och räknat hur många av figurerna som var av han- respektive honkön och kommit fram till att en förkrossande majoritet var av hankön. Ett faktum som skulle kunna tyda på en patriarkal förtryckartendens. Läs om kvasihändelsen i artikeln i DN. Snart visade det sig att Gendertimer hade noll procent (0%) kvinnor i sin styrelse, ett svårslaget rekord i hyckleri. Det var i den situationen inte svårt att bli lätt raljerande som här Sveriges roligaste humorsajt Jämställdhetsfeministern.

Först rök den här sekvensen med hjälp av censursaxen, nu riktas blickarna mot könsfördelningen i programmet Foto: Youtube

Än mer löjeväckande blir det när man läser artikeln från Nationella Sekretariatet för Genusforskning där det presenteras en uppsats från musikhögskolan om hur toner i musiken från trumpeter kan härledas till manliga förtryckande toner ända till ljusa spröda kvinnliga. Det är så dina skattepengar används på bästa sätt svensk. Läs mer om det svårslagna eländet på Susanna Varis blogg. Läs också gärna Tanja Bergkvists inlägg i frågan på hennes blogg.

Se hur trumpeten förtrycker den förskräckta kvinnan som flyr hals över huvud
Foto: Susanna Varis

Också utomlands kliar man sig lätt i huvudet åt den svenska debatten. Man behöver bara korsa sundet till grannlandet Danmark för att finna frågetecken. Ett fenomen antropologen Dennis Nörmark gav sig i kast med i följande artikel i DN. Författaren Nina Björk fick rollen som opponent och i samma tidning gick hon i svaromål. I den artikeln talas det om ”politisk kamp” bl a, ett begrepp vi känner igen från allehanda vänsterretorik och betydligt mer otäcka sammanhang. Det dom debatterade var reaktionen i Sverige mot ett Danskt program som inte ens sänts här (!) men däremot i Danmark som hette ”Blachman”. Seriens kvaliteter eller bristen på sån får andra ha en åsikt om. Det jag däremot kan konstatera är att Nina Björks retorik med ”politisk kamp” går igen i andra lika otäcka sammanhang som feminism av idag rör sig i. Här åskådliggörs kopplingen på ett brutalt sätt i tidningen Arbetarbladet.

Det är fler som kliar sig lätt i huvudet över det som händer i landet Foto:Dagensanalys

Den journalistiska ivern att hela tiden springa det politiskt korrektas ärende blir snart en hämsko. Man riskerar alltså att med sandlådenivå och lika stor analysförmåga som en fiskpinne att sänka debatten till en sån nivå att all seriositet drunknar. Mer om den icke-seriösa agendan hos VISSA feminister kan man läsa om på bloggen Fnordspotting.
Också politiker som Ylva Johansson gör sitt till. När vi män upptäcker att det som borde vara ett allmänintresse har förvandlats till ett gynnande av ett särintresse, blir vi som andra människor förtörnade. Därmed kan en motreaktion komma att ske, en reaktion som jag är rädd för inte kommer att gynna riktig jämställdhet utan bara vrida klockan tillbaka. Reaktion och motreaktion är inte alltid logisk eller särskilt bra för utvecklingen.

Debatten har för länge sen passerat sandlådenivån Foto: Aftonbladet

En sansad debatt har ju den fördelen att den leder någonstans, fantasifeminism gör det däremot inte. Också plakatpolitik där halva landets befolkning medvetet lämnas utanför har samma effekt. En annan feminist som skriver för SVD och som också hon för fram den ena villfarelsen efter den andra är ju Katarina Wennstam. I en artikel från den 30/12 går hon till generalangrepp på all missriktad faderskap hos landets fäder när de med sina barn skjuter upp raketer. Hon liknar fyrverkerierna vid fallossymboler som symboliskt stiger mot himlen i någon slags freudiansk-inspirerad orgie. Allt för att smäda med andra ord och inte heller det är särskilt klädsamt för debatten. Särskilt inte som feminism sägs vara ideologin som ska befria både män och kvinnor men som i Sverige mer handlar om att befria kvinnor och fängsla män. I landet där kvinnor på vissa områden har bättre villkor än männen, handlar alltså debatten om hur den senare gruppen ska få än mindre. Ja se dessa feminister, bara där krävs alltså mer nyans i debatten.

En fallsossymbol som likt en sådan stiger mot himlen, här med det suspekta namnet ”Sumo” dessutom Foto: Fyrverkeri

Katarina Wennstam ska i varje fall ha heder av en sak i artikeln. Hon skriver rent ut att hon anses vara en partydödare, det är ju både ärligt och lyhört. Bättre vore det ändå om hon hade lite mer självinsikt. Om hon förstod varför hon anses vara något så fruktansvärt skulle hon nå långt i sin personliga process. Jag ska ge dig en ledtråd Katarina, att smäda vare sig den ena eller andra brukar ge några brownie-points. För övrigt måste man efter denna artikel också fråga sig om det nu har blivit SVD:s tur att lida samma sotdöd som DN gjorde för lite sedan och som började på samma sätt. Dumdryga feministiska artiklar vars enda syfte tycktes att vara att antingen slå hål i luften eller provocera så till den milda grad att alla män i landet fick hjärnblödning. Den trenden har inte avstannat, tvärtom har fler kastat sig in. Lars Lindströms smaklösheter lär gå till världshistorien som en svensk skamfläck när han skrev följande artikel i Expressen.

Seriös debatt? Far åt helvete! Foto: Kvinnolobbyn

Låt mig ge er ett exempel på hur en aktion mot något kan slå helt bakut därför att till och med återhållsamma krafter reagerar. Aliaa Magda Elmahdy är en egyptisk feministisk aktivist som för lite sedan genomförde en demonstration mot IS. Genom att ta deras flagga, klä av sig naken och sedan sätta sig på flaggan och med sitt mens blöda ner denna samt att en vännina i bilden ses defekera på flaggan. Länk till artikeln hittar du här och där hittar du också bilden. Kom ihåg att på flaggan ses texten ”Det finns ingen annan gud än Allah” och därmed var loppet kört. Att mensa och skita ner en sån text kan få till och med moderata muslimer att gå i taket och vare sig de stödjer eller motarbetar IS så var Elmahdy brännmärkt. Inte undra på det för övrigt, det hela är bara spekulativt och onödigt provokativt. Numer bor hon i Sverige eftersom hon blev mordhotad efter händelsen.

Bilden en hel muslimsk värld reagerade på här något hrrrm censurerad Foto: Theblaze

Det som ses som en poäng kan alltså i själva verket vara kontraproduktivt. Elmahdys försök slutade ju med att en hel muslimsk värld fördömde henne. Lärdomen borde vara att man inte uppnår någonting med den här typen av aktioner, ändå fortsätter unga feminister sina excesser i äckel. Antagligen gör dom detta bara för att provocera, men man måste fråga sig vad de vill uppnå. Vill de att allt gott och uppbyggligt arbete som ändå har skördat framgångar ska gå i stå och processen vändas till att gå baklänges? Vill de att en hel värld ska vänd dem ryggen i avsky? I min värld är det dock klart vad det är som händer. De tror sig ”slå ett slag för saken” och tror det ska leda till framgång när det i själva verket leder till undergång.

För Aliaas del slutade det med att hon blev tvungen att fly, det och att reta upp var de enda resultaten Foto: Rstvideo

En liten fotnot ur historien som många idag tycks ha glömt bort är berättelsen om Valerie Solanas. Efter det att man satt upp Scum-manifestet på Turteatern i Stockholm tävlar alla feminister om att hylla denna uppenbart sinnesförvirrade bifigur ur historien. Att som hon skjuta två personer en av dem – Andy Warhol – nära nog dödligt är smaklöst att hylla. Att Turteatern gjorde en seriös debatt en stor otjänst den dagen är inget någon nånsin har vare sig diskuterat eller reflekterat över inom svensk feminism. Tvärtom har hyllningskörerna från en extrem klick feminister högljutt fortsatt. Mer läsning om extrem-feminismen finns på Jussi H Lundells blogg. Det är inte så särskilt mycket sympati man väcker om man hyllar något som står för hat. Scum är ju trots allt en förkortning för ”Society for Cutting Up Men”. Länk till artikel om händelsen hittar du här till bloggen The Village Voice.

Valerie Solanis metod är lite mindre subtil när hon vill skära upp män
Foto: Hemmetsjournal

Slutsatsen att svensken, i detta fallet så kallade feminister, som vanligt har misstolkat och förvrängt något ligger inte långt borta. Pudelns kärna är att allt som kommer utifrån hit tycks förvrängas och man kan fråga sig varför. I varje fall är feministisk retorik så som den idag ser ut inte en ideologi som kan omfamnas av några andra än antingen människor med så extrem agenda att vi övriga skyggar inför den kolsvarta fascismen eller människor med ett extremt uppdämt hat. De mer nyanserade däremot har helt tystnat inför de vidrigheter dessa krafter uppbådar. Vill man läsa mer om de hatfyllda utfallen rekommenderas som vanligt bloggen WTF Toklandet som i vanlig ordning drar ner brallorna på hatknarkarna.

Slutsatsen blir att hat i alla dess former är oacceptabelt. Vem det än kommer från eller riktas mot ska den bort Foto: Dayviews

Löjesguiden vill med denna artikel nominera svensk feminism till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Den totala dominansen i debatten för radikalfeministiska galenskaper gynnar bara anti-feminister. Ett faktum ingen i debatten tycks förstå. Det finns ett direkt samband mellan tåtrampande och en mer fientlig syn på en alltmer suspekt ideologi. Det blir inte bättre av att man hittar på, ser i syne eller på andra sätt hittar fullständigt hispiga vinklingar i debatten. Förvrängning och rena lögner gynnar bara motståndet, det borde historien ha talat om för er. Tyvärr brukar inte heller den mer återhållsamma debatten gå segrande ur sådana strider då krigets första offer alltid är objektiviteten och sanningen. För ett krig ser dagens feminism debatten som. Det har alla debattörer som hörs och störs sett till.”

Fantasifeminsmens Flaskhalsar

I dagens SVD utgjuter Katarina Wennstam sin vrede över manliga värderingar och patriarkala strukturer (den sista känner vi igen). Under rubriken ”Varför Är Tjejens Oskuld Mer Värd Än Killens?” skriver hon om hur  män värdesätter döttrars oskuld och skyddar denna mer frenetiskt än man värnar sönernas.

Länk till artikeln här

Det är den gamla tanken om att flickor som ägnar sig åt sex är slampor, medan de pojkar som utövar samma delikata sysselsättning är ”riktiga män”. Denna tanke är lite lägligt översatt till dagens förhållande mellan fäder och döttrar. Som exempel tar hon upp den manlige bekantingen som hade dristat sig att utbrista att Wennstams dotter är så söt att pappan snart måste skaffa jägarexamen för att hålla pojkarna borta. En klumpig kommentar som i artikeln ger upphov till slutsatser om både hederskulturer och patriarkalt styrda nationer. Sverige och USA ges som exempel på smygpatriarkala statsskick och flertalet icke namngivna öppet patriarkala statsskick i olika länder omnämns. Vi anar en världsomspännande konspiration här. Officiellt skulle vi män spotta på allt vad hederskultur heter. Inofficiellt däremot har vi kvar samma unkna tankegods när vi skyddar våra döttrar och hyllar den ”rena vita oskulden”.

 
En mer rättvisande bild av hur feminister resonerar?

Men ack vad Katarina bedrog sig.  Hon glömde nog bort några faktorer som hade kunnat spela en viss roll för helhetsbilden. Jag tänker inte spekulera i om detta har skett i affekt eller om Katarina har missuppfattat vissa delar av den mänskliga naturen.
Varje förälder vet att i denna roll kan man aldrig sluta att bry sig, eller i vissa frågor oroa sig. Det är en mänsklig egenskap att bry sig om sina barn även då man borde låta bli.

Föräldrarskapet är också en ständig oro för vad som händer i barnens liv och hur detta kan inverka på dem. Att man tolkar denna oro som hederskultur är inte bara fel, det är direkt sårande för varje far som bryr sig om sin dotter i detta land. För kan Katarina förneka att en konsekvens av tonårssex kan bli tonårsgraviditeter och att detta är den värsta mardrömmen en förälder kan genomgå? Visst är ungdomar medvetna om t ex vikten av att skydda sig, men oro saknar alltid logik och är en realitet. Jag kan också tillägga för Katarina, att en tonårsgraviditet också får konsekvenser för tonåringens framtid i upp till 20 år om denna väljer att föda. Med andra ord kommer en sådan händelse att påverka alla involverade för många år framöver.

Det skulle också kunna sluta med att dottern ifråga, blir våldtagen eller utsatt för sexuellt övergrepp. En förälders värsta mardröm, ett faktum Katarina säkert känner till. Det är dessutom ett fenomen som speciellt drabbar tjejer som ”tar för sig”. I vissa kretsar uppfattas detta som ”att hon förtjänar det” och därmed är ett oförsvarligt beteende legitimerat. I varje fall i förövarnas och föräldrarnas ögon, för det är ju i själva verket föräldrarnas värderingar som har överförts till den unge förövaren. Där har du riktig hederskultur i praktiskt vardagligt arbete Katarina. Men det är ju rätt lägligt då att ha en teori att tillgå som säger att det är vare sig den unge mannens, eller hans föräldrars fel utan de vita medelålders männens. För i slutet av dagen är ju ansvaret klart i feministers ögon – allt är den redan utpekade och demoniserade fiendens fel. Till och med det som inte är deras fel, är ju deras fel. Så det är ingen idé att neka, jag har ju fel från början till slut.

 
Artikelförfattarinnan Foto:SVD

Det andra hon väljer att förbise, är att vi har inte och har aldrig haft en hederskultur i detta land. Det är något kulturellt främmande i vår del av världen. Om hon däremot menar den inflyttade kultur som ibland återfinns i vissa grupper som en subkultur till den svenska, så bör hon nog specificera detta.

Att generalisera och slänga ur sig påståenden om en global patriarkal kultur och åberopa tyckande och tolkande som bevis på att alla män ingår i ett nätverk av tänkande, duger inte. Problemet är nämligen att tyckande och tolkande är ett högst subjektivt färgat fenomen. Du kan få flera motstridiga resultat av ett och samma fenomen beroende av vem som tittar på det. Våra olika sätt att tolka och se beror på faktorer som kulturell tillhörighet, kön, samhällsklass osv.

Det är tyvärr uppenbart att Katarina enbart har använt sig av de glasögon som i vardagligt tal kallas feminism. Ett faktum som gör hennes påståenden minst sagt haltande. Det är också om man vill sträcka sig lite längre, fördomsfullt i kubik. Inte minst är det faktumet att denna ideologi och också Katarina, vill se allt i svart eller vitt är besvärande. Tyvärr finns som alltid en hel gråskala som helt och hållet förbigås. De som faktiskt drabbas av hedersvåld och hederskultur blir därmed inte ens sedda. Anledningen är ju att hon riktar sökljuset i fel riktning. Artikeln lyckas ju tyvärr med något så sorgligt som att skifta fokus från de som ligger i farozonen, till en liten vit medelklass som lever och verkar i Katarinas omedelbara närhet dvs Södermalm. Ett sorgligt faktum som visar hur lite feminism i dagens Sverige har med verkligheten att göra.

 
En högst naturlig reaktion på artikeln?

Feminism i Sverige är en salig röra. Det som borde vara en rörelse för jämställdhet, är istället en liten lobbygrupp som glömmer bort de verkliga problemen och förespråkar ojämlikhet. Allt är den vite medelålders mannens fel. Vi äter kött – ja det gör kvinnor också, vi konsumerar på ett sätt som skadar jorden – kvinnor minst lika mycket. Men kvinnors tillkortakommanden glöms lägligt bort, och kvar finns bara mäns illdåd. Det där börjar låta som Illuminati om ni frågar mig.

Nu ska vi genom Katarina Wennstams artikel alltså inte längre bry oss om döttrar utan att vi automatiskt blir den del av patriarkatet vi alltid har varit. Knappt har F! deklarerat sina intentioner, förrän det avslöjas hur lite de vet om jämställdhet. Feminist efter feminist visar i debattartikel efter debattartikel att de har ett perspektiv – den vita medelklasskvinnans gärna boende på Södermalm. Därmed har svenska feminister kvalificerat sig till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”För sin envetna kamp mot både sans och förnuft där till och med traditionell vetenskap är en manlig förtryckarteknik. Också för sin förmåga att hela tiden hitta en gemensam fiende i den medelålders vite mannen, är denna rörelse en formidabel foliehattskandidat.”

Andra bloggar som skriver om feminismens irrfärder och som är mycket läsvärda är följande:
Bloggen Genusdebatten skriver om hatet från feministerna
Bloggen Toklandet skriver Miljöpartiets Åsa Romson och hennes ambivalenta syn på medelålders män
Jussi H Lundell berättar om hur feministkritik bemöts med absurda argument