En skakande debatt

Ett handslag, en gest och en socialt påbjuden sed. Det är vad ett handslag är, för vissa en självklarhet som talar om att man är överens, respekterar och känner varandra. För andra är det inte lika självklart, här talas om intima seder som män inte kan utföra med kvinnor utan att det betyder helt andra saker än ett handslag. Problematiskt med andra ord, eller är det det? När allt kommer omkring lever vi i Sverige, inte i Mellanöstern. Här är det andra regler som gäller men med respekt för andra åsikter i den mån det går.

För det är trots allt så att samhället är uppbyggt kring vissa sedvänjor, det kan  vi aldrig komma ifrån. Den som sitter i en affärsförhandling med en kvinnlig vd, vad än feministerna försöker pådyvla så finns ju trots allt dessa, och man är överens om ramarna så skakar man hand. Utan handslaget är troligen affären död. Trots detta är Sverige troligen ett av världens mest  toleranta länder, mer så än många av de länder de som inte vill skaka hand kommer ifrån.

Här är det dessutom större chans att få inflytande, men i viss mån måste den personen anpassa sig. Jag kan t ex inte se en svensk minister som inte vill skaka hand med kvinnor ur en utländsk delegation från säg Frankrike när de är på statsbesök med motivationen att de är kvinnor och att det vore en intim handling de inte genomför. En sådan person är inte lämplig eftersom han inte kan representera ett land där vi inte har den sedvänjan.

Nu tävlar debattörer som Masoud Kamali om att se problem och hinder men egentligen handlar det om rätten att få se sig och den egna gruppen som offer. Hindren finns sällan eller aldrig utan handlar om saker som språkbrist, egna traditioner som begränsar och så vidare. Foto: Wikimedia Commons

Så finns de dom som är mer konspiratoriskt lagda i denna skakande debatt. De vill se de nackdelar som folk drabbas av som medvetna hinder (SVD; Archive) avsedda att  försvåra och stoppa. En av dessa personer är Masoud Kamali professor i socialt arbete och sociologi vid Mittuniversitetet. Det är hans debattartikel detta inlägg kommer att handla om. För en mer galen utgångspunkt kan i varje fall jag inte se, om man då förstås inte vill se ”hindren” så till den milda grad att man mer eller mindre tvingar fram dessa med hugg och slag.

Bara det faktumet att Masoud är professor på ett västerländskt universitet är väl betydande. För lek med tanken att jag skulle disputera en uppsats jag skrivit vid universitetet i Riyad i ämnet ”Kristen etik och dess sociala konsekvenser i en arabisk kontext och miljö”. Gissningsvis skulle den uppsatsen aldrig ha fått se dagens ljus.

Anledningen är enkel, det enda tillåtna religiösa uttrycket som är tillåtet är det rent muslimska får förekomma på Saudisk mark. Så nog tycker jag att den frihet Masoud och andra som vill åtnjuta den är stor. Större än den som finns i Mellanöstern och större än i många andra jämförbara länder.

Men det är handskakningen som är den springande punkten i resonemanget också här. Svenskens oförståelse för sedvänjan gör att muslimer inte kan ta del av politiken enligt honom. Det kan man visst bara man lär sig att bli mindre bokstavstrogen och inte tvingar andra att anpassa sig till de egna sederna istället för tvärtom. Masoud och andra kanske måste lära sig att de inte längre bor i Syrien eller något annat land i Mellanöstern. Gör man inte det, lär man också få se samma debatt och ifrågasättanden återkomma.

Handskakning som en social kod, också mellan män och kvinnor, är i västerlandet en gammal sedvänja. Kulturkrocken som uppstår är inte vårt fel utan just en kulturkrock så varför vi ska anpassa oss är en gåta. Det borde väl vara de som har problemet som borde göra något åt sina inskränkta seder. Foto: By Marsyas, 07.04.2007, CC BY-SA 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1930787

Logiken är dock så enkel i den här typen av debatt, svart eller vitt och allt är fixat. Så enkelt är det förstås inte men man kan ju alltid omstöpa verkligheten som i följande citat:

”Det finns miljontals kvinnor och män i världen som inte hälsar genom att ta en annan människa i hand.”

Jo förvisso har Kamali rätt på den punkten, det finns miljontals människor som inte hälsar på andra människor genom att ta i hand. Men trots ett rätt, så finns det en rad fel i påståendet.

Det finns för det första de som kan anpassa sig. Se på Japaner, de hälsar hemma genom att buga, men är inte främmande för att anpassa sig om de hamnar utanför den egna kontexten i varje fall på punkten handskakning. För det andra finns miljoner och åter miljoner människor som faktiskt hälsar med handskakning, ska den sedvänjan och de kulturella uttrycken inte räknas? Till sist handlar det inte om att ”ta en annan människa i hand”, det är ett rent lögnaktigt påstående. Det handlar ju om att inte ta kvinnor i hand.

Det är faktiskt skillnad på att hålla hand och hålla hand. Det måste inte vara en ”intim handling” om man gör det på ett annorlunda sätt Foto: By Marsyas, 07.04.2007, CC BY-SA 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1930787

I den kontexten blir handlingen ”vägra att skaka hand” utsållande och uteslutande. Det är när det händer som handlingen också blir provocerande. För vem i hela världen, förutom i Mellanöstern då förstås, vill bli behandlad annorlunda samt urskiljande och dessutom vara medveten om att det är så för att sedvänjan påbjuder det? Det är till och med få andra utanför just Mellanöstern som skulle acceptera detta. De flesta är till och med så pass fientliga till handlingen att blir just provocerade.

Kamali missar alltså en viktig poäng. Det är INTE det svenska samhället som sätter upp hindren utan de med denna sedvänja själva. Att dra slutsatsen att det beror på att man är muslim är mer eller mindre gripen ur luften som jag ser det. Det kan aldrig bli detsamma som islamofobi att värna om den egna kulturen och känna sig provocerad av en medvetet urskiljande handling där man medvetet gör skillnad på person och person.

Hur kan det t ex komma sig att muslimer som Aida Hadzialic snarare har det motsatta problemet, alltså känner sig mer provocerad (Aftonbladet; Archive) av att någon vägrar att hälsa genom att ta henne i hand? Jo, hon är mindre bokstavstrogen och har inte vuxit upp med samma medvetna åtskillnad som en social sedvänja!

Men istället för att se problemen i den egna gruppen, ser man alltså hellre problemen i andra sammanhang där de inte finns. Tyvärr stannar det inte där utan går istället ibland vidare till än mer extrema uttryck där man börjar ana ett slags nykolonialt tänkande i omvänd tappning. Alltså ett tänkande där nyanlända och också sedan länge här boende rasifierade, gärna vill se samhället anpassat efter deras mallar och behov istället för det motsatta.

Gränser som sätts upp är inte alltid samhällets, ibland finns dessa i sinne och i tanke. Det viktiga är att medvetandegöra sig om sina gränser och bryta sig fri från dessa. Först därefter kan man bryta sig ur ramarna. Foto: By Pere Borrell del Caso – Collection Banco de España, Madrid, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12968243

I debatten är återigen argumenten det som sticker ut, de stämmer helt enkelt inte. Man kan nästan ana sig till att de inte stämmer av skälet att man först vill måla upp ett problem som egentligen inte finns. Sen måste en lösning till och den bygger på att alla andra som inte tycker som muslimer ska anpassa sig. En sådan debattartikel kom i Metro (Archive) och jag har redan skrivit ett tidigare inlägg om den.

Kitimbwa Sabuni vill i artikeln få oss att tro att på grund av vårt banksystem med ränta, kan muslimer inte låna pengar till bostadsköp. De skulle därför vara diskriminerade och då måste man förstås titta på reglerna. Problemet är att det för det första inte är ett problem men också att det han antyder är att vi skulle införa en sharia-lag i landet. Vad blir nästa steg Kitimbwa, ska vi tvingas att acceptera dödsstraff med stening på offentliga platser för att avskräcka folk från t ex äktenskapsbrott?

Men påståendet han gör i artikeln är bullshit förstås, det finns nämligen redan en bank (Jak banks hemsida) dit vilken muslim som helst är välkommen där man inte tar ränta på lånade pengar. Det enda kravet är att man är medlem och att man har en säkerhet för lånet. Bankinspektionen har dessutom gjort en studie av rättsläget och kommit fram till att ingen lag hindrar redan existerande banker från att kunna ge muslimer som så önskar räntefria lån.

Återigen är det alltså inte Sverige som är problemet, utan debattören som vill skapa ett problem som inte finns. Så vad ligger bakom allt detta? Jo, vår gamla klassiker offerkoftan naturligtvis! För den grupp som bäst kan utmåla sig som offer för ett system, är också den grupp systemet i sin skitnödighet gynnar mest. Alternativet är ju att bli att stämplad som ”rasistiskt” vilket få ser som ett alternativ alls.

Visst finns rasismen, få förnekar det. Det gäller dock att skilja rasism från så kallad rasism. När man dessutom försöker konstruera en inneboende motsättning eller beskriva ett medvetet skapat hinder som inte finns, undrar man vem som är rasisten

För varje gång någon kommer och talar om denna ”rasism”, finns det också någon gummirygg som inte pallar trycket utan antingen i smyg eller öppet börjar förändra. Visst måste vi förändra och visst måste vi se till att utveckla, hela tillvaron är ju trots allt just en förändring. Men förändring ska ske till något bättre, inte något sämre och på den punkten har nog dagens islam lite eller inget att erbjuda är jag rädd.

Tvärtom så har ”mittfåran” radikaliserats, mer fokus på grundvärden har lagts som sharia-lagar. Något som för övrigt är verklighetsfrämmande för 99,9 % av västvärlden. Så vem ska vika sig? Kalla mig gärna rasist trots att jag inte är det, men inte är det vi och vår livsstil som ska stå för den är jag rädd.

Tvärtom är det så att vi har öppnat våra dörrar för hjälp. Denna är dock villkorad – här har vi andra sedvänjor, gillar du inte dessa så är det ditt problem, inte vårt. Kan du inte anpassa dig är du dömd att bli utanför och det är det vare sig Kamal, Kahn, Sabuni eller andra debattörer förstår.

Det kan aldrig lastas den som står för en samhällstyp, utan är istället ett problem för den som inte vill, kan eller förmår anpassa sig. Däri finner man den gordiska knuten till det samhälle som många ser som sitt ideal – det multikulturella – och det är hur den knuten ska gå att lösa som debatten borde handla om, inte huruvida samhället sätter upp hinder som sen ska anpassas för att tillfredsställa det som egentligen är särintressen.

Nyckeln till framgång i ett främmande samhälle heter ”anpassning”. Den varelse som kan anpassa sig till miljön överlever, den som däremot försöker få miljön att anpassa sig till varelsen lär inte bli framgångsrik dessvärre. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Masoud Kamal till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att missförstå debatten och missa poängen är ibland mänskligt, det kan hända vem som helst. Men att medvetet missa poängen för att skapa en offerroll är lite svårslaget. Hindret är inte det svenska samhället, det är istället sedvänjor man kunde göra sig av med om man ville och som blir till bojor för den som inte gör det. Att inte förstå den skillnaden gör dig till en formidabel kandidat.”

Dessa fantastiska journalister

”Att angöra en brygga” är en av mina favoritfilmer i humorgenren. Den alltid lika fantastiska Monica Z sjöng gudomligt låten ”Att angöra en brygga” som började med textraden ”Åh, dessa fantastiska män som vet hur man angör en brygga”. I vår tid har dessa fantastiska människor ersatts av andra lika fantastiska män och kvinnor. Vi har ju blivit mer jämställda sedan filmen gjordes. I vår tid kallas dessa män och kvinnor ”journalister”. Mer om undermåliga journalister har Fnordspotting bloggat om.

Precis som amatörerna i filmen är nog rapportskrivaren inte mogen sin roll. Att bestämma sig för slutsatserna innan rapporten ens påbörjats är inte särskilt seriöst. Foto: SFI

Fast så fantastiska är de inte när allt kommer omkring. Tvärtom är de emellanåt riktigt slarviga med fakta som behandlas likt massproducerad Sodexo-mat. Dagens exempel kommer från en tidning som jag hade visst förtroende för, men det upphör nog allt mer. SVD har ju annars haft en riktigt vass samtidskommentar om politiken men nu håller också dom på att bli en del av etablissemanget. Följande artikel (unvis.it) är studien av den osaklighet som skakar också SVD.

I artikeln tas det brännande ämnet rasism upp och vi kan läsa att hatbrott riktade mot människor med afrikanskt ursprung har ökat med 41%. Hemskt, men är detta verkligen sant? Tveksamt är nog det rätta svaret! För läser man artikeln saknas vid redovisningen flera viktig frågor, har antalet anmälningar ökat eller har de faktiska hatbrotten ökat? Hur ser siffrorna ut mellan dessa två helt olika sidor av samma mynt? Kan man förklara siffrorna med en ökad benägenhet att anmäla? Tar siffran hänsyn till den ökade andelen afrikaner i det svenska samhället och ställer siffran i relation till detta?

Varje person med något seriöst i blicken bör nog ställa sig dessa frågor. Möjligen kan den som vill se rasism i allt kan peka på att BRÅ har tagit fram siffrorna och att dessa brukar ställa sig denna fråga. Sanningen är dock att inte ens de kan ge ett definitivt svar på dessa  och därmed är den fortfarande obesvarad. Än mindre redovisas dessa siffror i artikeln, istället får vi en slutsats som baseras på ett enda jaså!

”Som man fråga får man svar” är talesättet som gäller mer än någonsin. Påståenden som är ogrundade tyder inte på att den delen av jobbet har skötts ordentligt och inte heller reaktionerna på rapporten tyder på att det finns fog för större förtroende Foto: ”QuestionMarkWoman1922” by National Photo Company – Wikimedia

”Afrofobisk” är ett ord som går igen i artikeln. Ordet ”fobi” betyder stark irrationell rädsla och kommer från grekiskans ”fobos”. Den som verbalt eller fysiskt attackerar en person är inte rädd, snarare en hatisk och ilsken person. Att som i artikeln använda det påhittade ordet ”Afrofobisk” är alltså gravt missvisande.

Ordet är helt enkelt missriktat och beskriver inte det som händer i en person som attackerar. Men återigen visar alltså journalistkåren upp en full arsenal av missvisande och felaktiga påståenden eller uppgifter. Hur vore det med lite mer vetenskaplighet i journalistkåren? Mer om vetenskapliga blundrar i kombination med journalisters okunskap hittar du på bloggen Susanna’s Crowbar.

Alla som vill se rasism i alla företeelser vill säkert återigen peka på det seriösa i påståendet, genom att visa att det faktiskt finns akademist stöd för tesen i form av docent Tobias Hübinettes understöd i frågan. Inte helt oväntat är han docent vid Södertörns Högskola, högskolan för ideologisk utbildning och som dessutom har certifierade metoder för akademiskt färgad hjärntvätt.

Bara det faktumet att jobba för en ideologiskt färgad och illa dold politisk omskolningsverksamhet som Södertörns Högskola borde diskvalificera snarare än ge meriter

Tobias Hübinette var politiskt engagerad anarkist och syndikalist, det finns anledning att tro att han inte har ändrat sig så särskilt mycket på de punkterna. Att vara uttalat vänster tycks ju vara regel snarare än undantag för att få tjänst på skolan. Hans åsikter är naturligtvis hans rätt att ha, men tyvärr säger också erfarenheten i varje fall jag har att trovärdigheten hos dessa grupper tangerar att bryta noll-nivån. Grumligt med andra ord och inte gör nästa lilla dubiösa detalj saken bättre.

Han var också under en tid aktiv inom AFA. Där sprack definitivt auran av trovärdighet eftersom AFA var en organisation skapad av, till för att och med siktet inställt på att ställa till med bråk, slagsmål och ännu mer bråk. Trovärdighet? Nej, inte alls! Under sin tid i organisationen hann han med att dömas för förtal och ofredande. Där rök nog sista illusionen av trovärdighet är jag rädd. Åberopar man Tobias Hübinette som en auktoritet på på någonting, säger det mer om den som åberopar än om själva fakta i målet.

För att sätta sista spiken i kistan på det argumentet kan man bland hans meriter notera det osakliga uttalandet att alla vita människor är rasister. Säg mig Tobias, är inte det rasistiskt? Det handlar ju ändå om generaliseringar gällande en hel folkgrupp baserat på några fås beteende. Han har också misshandlat en pojke efter att denne kallade honom ”Kines”, kartlagt meningsmotståndare inom framför allt moderaterna åt AFA och önskat att västvärlden ska gå under i blod och lidande.

Sex Pistols sjöng om anarki i ”I am an anarchist”, Tobias Hübinettte var det på riktigt. Hur trovärdig är man om man faktiskt vill störta samhället i lågor och mörda folk för att de är vad de är? Foto: ”SexPistolsNorway1977” by Riksarkivet (National Archives of Norway) Photograph: Billedbladet NÅ/Arne S. Nielsen – Wikimedia

När man med den bakgrunden betänker att det är just Tobias Hübinette som en av de tre ansvariga för rapporten blir man bekymrad. De övriga två är Victoria Kawesa och Samson Beshir. Vi som medborgare finansierar och betalar en persons ”forskning” som mynnar ut i en ”rapport” baserad på dumheter, tyckanden och felaktigt användande av fakta. Du betalar för forskning som inte är värd namnet helt enkelt. Rapporten beställdes redan under Alliansens regeringsperiod av Erik Ullenhag. Här under hittar du länken till rapporten.

Klicka för att komma åt Afrofobi-20140203-f%C3%B6r-webben.pdf

Victoria Kawesa är forskare också hon och har bland annat ställt upp som riksdagskandidat för F!. Länk till den uppgiften från F!:s hemsida (unvis.it). Redan där deklarerar hon att hennes viktigaste uppgift om hon väljs, är att bekämpa rasismen och förhindra hatbrotten. Hur kan en person som redan där lägger fokus på vad som är problemet i samhället, väljas ut att skriva en rapport i ämnet? Resultatet blir inte helt oväntat allt annat än objektivt. Hennes parti är ju dessutom ett av de partier som betonar frågan mest.

Till sist är också Samson Beshir ett problematiskt val. I Sverige finns exil-eritreaner, denna grupp är inte homogen. En del har flytt från vad som anses vara en av världens hårdaste diktaturer, en del är regimtrogna. Länk här till SVD om diktaturens övergrepp. 2013 Sattes tre eritreanska föreningslokaler i brand som ett resultat av spänningarna mellan de två grupperna. Det bisarra var att det hela slutade med att de regimtrogna anklagade svensk media för att ligga bakom bränderna. Tidningen Expressen skulle ha tystat ner orsakerna till bränderna och till och med uppmanat till dådet. Mer om det i Expressen (unvis.it).

Lek med tändstickor slutar aldrig bra, inte heller i fallet Eritreanska föreningslokaler som sattes i brand. Men att anklaga svensk media för att vara en del av en kampanj som ligger bakom hela händelseförloppet är rätt smaklöst Foto: ”Extinction Intellectual” by درفش کاویانی – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

En av dem som ställde sig bakom detta synsätt var just Samson Beshir. På sajten Newsmill (artikeln går tyvärr inte att hitta) ställer sig Beshir bakom synsättet att bränderna var anlagda av terrorister och att tidningen Expressen hade bedrivit en kampanj mot offren dvs han och hans meningsfränder. Man åberopade till och med en händelse från 2011 där ett tiotal personer gick till angrepp mot de regimtrogna under en demonstration. Hugg och slag hade utdelats och dessa tio skulle haft anknytning till Expressen (!).

Den springande frågan här är om en person som handskas så vårdslöst med sanningen och fakta, samtidigt kan sättas att skriva en rapport där den objektiva sanningen står i centrum? Rapporten kommer ju att få konsekvenser för lång tid framöver inrikespolitiskt. Att påstå något är inte detsamma som ett bevis och i den här historien är påståendena rätt många. Hur rimmar det med de kvalitetskrav som borde ställas på en svensk utredning?

Kitimbwa Sabuni representerar Afrosvenskarnas Riksförbund och har som sådan uttalat sig i artikeln och i rapporten. Han har där en väldigt viktig och riktig anmärkning som hedrar honom. Han säger så här i intervjun:

”Han menar att det finns en föreställning om att våld mot svarta enbart begås av vita extremister. Men det uppmärksammade fallet då Yusupha Sallah för två år sedan misshandlades och höll på att kastas från en bro i ytterområdet Kroksbäck i Malmö visar att verkligheten inte är så enkel.”

Tack Kitimbwa, det här fallet visar just det jag har sagt tidigare och säger igen när jag påstår att rasism inte sitter i en hudfärg eller ett språk, utan i den sammanfattande faktorn ”Homo Sapiens”. Vi är helt enkelt alla kapabla att bli rasister. Fallet från Malmö stärker den tesen och visar dessutom att rasism kommer precis som Kitimbwa säger, från ibland oväntade håll.

Fallet som för två år sedan väckte stor avsky i Malmö, handlade om att Krokbäcksbon Yushupha Sallah en kväll var på väg hem med sin då ett och ett halvårige son. Mitt på en gångbro i bostadsområdet möter han en före detta bekant som samlat ihop ett gäng för att skipa lite ”rättvisa”. Ett tiotal personer deltog i misshandeln som slutade i att man försökte slänga ner Yusupha från gångbron. Här (unvis.it) hittar du artikeln från Sydsvenskan där det inte med ett enda ord omnämns att samtliga gärningsmän var av utländsk härkomst.

Jag instämmer helt, det som hände Yusupha Sallah var en av landets hittills mest vidriga händelser. Det som vore på sin plats vore dock att också journalister skrev om att dådet utfördes av en annan invandrare. Det var inte en ”rasistattack” i den bemärkelsen att tio förvirrade nazister dök upp för att spöa upp en icke-vit. Foto: Sydsvenskan

Med andra ord, i tidningarnas värld hängs vissa personer ut. Gärna med tonvikt på att de var vita medelålders män som i vanlig ordning misshandlade eller våldtog. Då tesen inte stämmer nämner man ingenting alls. Viss rasism, som jag inte förnekar finns, exponeras med all rätt, annan slinker under radarn. Att i det läget kalla sig ”nyhetsförmedlare” är direkt kränkande för intellektet.

Rapporten som nu är överlämnad till regeringen går nog tyvärr inte spårlöst förbi. Det mest otäcka är nämligen att inrikesminister Anders Ygeman sväljer åtminstone delar av rapportens ”sanningar” när han konstaterar att:

”Inrikesminister Anders Ygeman (S) konstaterar att Sverige har lång väg att gå i kampen mot rasism.”

Och säger att:

”– Det avspeglas i ett ganska hätskt samhällsklimat just nu.”

Jag skulle vilja säga att inte minst han själv, hans parti och alla andra inom sjuklövern nog ligger bakom detta ”hätska samhällsklimat”. Också alla inom samhällstoppen, eliten inom media, nöje och andra som konsekvent har målat fan på väggen och anklagat både skyldig och oskyldiga i samma veva. Vidare har man beskrivit ett samhälle och en debatt som delvis inte finns utom i deras egna huvuden då förstås. Den lätt paranoide, jag tillhör den skaran, har hela tiden anat ett motiv till dessa hätska utfall där man kan ana inskränkningar i det fria ordet i mer än bakgrunden.

Det bästa med denna rapport kommer dock som vanligt sist. Författaren till rapporten Tobias Hübinette får säga det med egna ord, har gör det så bra:

”Docent Tobias Hübinette tror att ökad social status skulle minska risken att utsättas för hatbrott.

– Staten borde verka för att afrosvenskar blir positivt särbehandlade inom områden som utbildning och arbetsmarknad.”

”Positivt särbehandlade”? Rapportförfattarna menar alltså på fullaste allvar att en minoritet ska få ensidiga fördelar inom utbildning och arbetsmarknad. I klartext betyder dessa fördelar helt enkelt företräde på grund av bakgrund. Om de tre hade  haft något vett hade han studerat de platser där detta redan har genomförts för att få en fingervisning om vad som komma skall. En sådan plats är USA.

En konsekvens därifrån är att spänningen mellan olika grupper i samhället har ökat istället för minskat. Anledningen är egentligen att en grupp har ansett att en annan grupp har fått orättvisa fördelar i och med företräde till t ex universitetsplatser. Bråken har till och med blivit så infekterade att anmälningar har gjorts och dessa har drivits hela vägen till högsta domstolen (HD). Mer om detta i SVD (unvis.it).

Ett samhälle där man medvetet ökar spänningen mellan olika etniska grupper därför att en får fördelar på den andra gruppens bekostnad är ett farligt samhälle. Trots de negativa erfarenheterna från USA, vill rapportförfattarna ha positiv särbehandling också här
Foto: ATA

En annan effekt man har fått är att man inte längre alltid får den kompetensen till företaget som bolagen vill ha. Anledningen är att här måste man ta hänsyn till ytterligare en faktor som inte längre handlar om kompetens och till sist komma med ett sammanvägt beslut som ibland innebär att man tar inte den minst lämpade därför att den är av ”rätt” kön eller etnicitet. Resultatet enligt många blir utarmning. På bloggen Chefsingenjören kan man läsa mer om det absurda i tänket.

I Sverige diskuteras nästan bara problemet ur en positiv synvinkel, den är dessutom en skiljelinje mellan vänster och höger. Ändå borde det ligga lika mycket i svensk vänsters intresse att vara lite mer kritisk till förslaget eftersom det i slutänden handlar om framtida välfärd och möjligheten att upprätthålla en sån. Här har man istället målat in sig i hörnet där positiv särbehandling är så fantastisk. Nej, den är bara en ny form av diskriminering som man kan läsa om i en rapport från Timbro som du hittar här under.

Klicka för att komma åt 75663848.pdf

Löjesguiden nominerar idag Tobias Hübinettes så kallade utredning till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Smart tänkt där Tobias. Du lägger först fram vad som verkar vara en seriös utredning, sen kommer du fram till slutsatser du hade bestämt dig för redan innan du satte första pennstrecket på pappret. Det mest skrämmande är dock att det finns folk som Anders Ygeman som går på det hela. Med ovetenskap i kombination med en imbecill regering kan man tydligen åstadkomma underverk. Det gör både din rapport och regeringen till vinnare i fallet och definitivt värdiga kandidater till priset.”

Också journalistkåren inte bara på SVD utan generellt måste tilldelas priset. Motiveringen lyder: ”Ingen yrkesgrupp kan som ni uppvisa vad dåliga kunskaper innebär och hur ren oprofessionalism ser ut. Ni är en talande skrivande katastrofzon vars enda uppgift tycks vara att sprida propaganda för att dupera folket. Att ni gör det med dåligt underbyggda artiklar där fakta är på gränsen till förvrängda, bekymrar er inte. Ert största fokus är ju fortfarande propagandan. Det gör er till en formidabel kandidat till priset.”

Måttstockstyranniet

Man kan ibland, ja till och med ganska ofta, undra över hur det här landet mår egentligen. Säger man vissa saker är det som en social dödsdom trots att det man säger kanske är sant. Vissa saker säger och skriver man inte, bryter man mot den tysta regeln är det kört. Samtidigt kan den sidan som förtjänar all kritik gå fri både från denna, men också passa på och utdela kritik till den sidan som inte har gjort något. Jag ska här med risk för att bli stämplad som både det ena och det andra, försöka skriva om det som man inte får skriva om.

När Ebba Busch Thor valdes till ny partiledare för kd fick hon utstå en granskning som gränsade till det absurda av landets journalister. Frågor som på ett misstänkliggörande sätt skulle koppla till hennes förflutna inom Livets Ord. Det kunde frågas om kd nu skulle driva kravet av undervisning av så kallad kreationism i skolan. Dagens Eko som ställde frågan gjorde därför ett övertramp, länk till SVT-intervjun hittar du här.

Kreationismen vänder sig mot Darwins idéer om att vi härstammar från apan och att vi har utvecklats under miljontals år. Istället skapades vi så som beskrivs i bibeln
Foto: Wikipedia

Teorin är ju kontroversiell därför att den förneka Darwins evolutionsteori när den förra menar att jorden och livet skapades för högst 10.000 år sedan och att en högre makt (läs: gud!) låg skulle ligga bakom. Det finns bara ett land i världen som har tillåtit teorin att framföras i vissa delstater och det är USA. Artikel om läran kan man läsa om på Wikipedia.  Att anspela på något som få eller inga kristna i Sverige ser som något man bör driva, är rätt magstarkt eftersom ett fåtal i Sverige tror på den.

Det blev samma rabalder kring medlemskap i Livets Ord när förra arbetsmarknads-ministern Elisabeth Svantesson utsågs till posten. Då var spåret hennes engagemang som abortmotståndare som hamnade i fokus. Den dubbla måttstocken kommer bäst i dagern om man jämför med en annan händelse. Det den socialdemokratiske riksdagsmannen Nils Erik Lindblom lyckade med var att påstå att IS var en frihetsrörelse. Jo, ni läste rätt – en frihetsrörelse. Mer om den saken har bloggen Iniskogen skrivit om. Lindbloms blogginlägg togs snart ner och självrannsakan hittar du här.

Låt oss göra en sak klar, jag tillhör inte Livets Ord och jag är inte abortmotståndare. Det är inte det jag försöker säga här. Men är det inte lite konstigt att hennes engagemang hamnar under luppen, medan Lindbloms dumdryga uttalande togs bort och hamnade aldrig ens i något som liknade en tidningsrubrik?

Underliga rubriksättningar har vi ju vant oss vid, men icke-granskande granskande journalister är ett nygammalt fenomen. Vissa saker granskar de med stor iver, andra inte alls Foto: Fagersta-Posten

Också följande lilla pinsamhet för svenska journalister borde ha hamnat i fokus. Samtidigt som både Ebba Busch Thor och Elisabeth Svantesson granskades med mikroskop efter komprometterande saker att smeta ned med, smiter andra under radarn utan minsta granskning. För vem har till exempel frågat Mehmet Kaplan som är medlem i Muslimska Brödraskapet om hans syn på kreationism och hans åsikter om aborträtten. Kan det faktumet att frågorna aldrig har ställts möjligen beror på att nästan 60% av journalistkåren sympatiserar med mp?

Det var ju dessutom samme Kaplan som försökte trivialisera jihad-resor genom att jämföra dessa med svenskar som åkte till Finland för att strida mot Sovjetunionen som anföll landet. Ett argument som han personligen har tagit tillbaka men som har återanvänts av andra av samma tro som han. Uttalandet kan man läsa om på Nyheter Idag.

Att Kaplan inte var ensam om att röra sig i dessa grumliga vatten framkom då en annan muslimsk debattör – Kitimbwa Sabuni – ryckte till Kaplans hjälp i rabaldret efter uttalandet. De båda arbetar i samma kretsar och har samma agenda i många frågor. Också Kaplan har tidigare precis som Sabuni, hamnat i blåsväder då han genom organisationen har kommit i kontakt med ”olämpliga personer”. Sabuni framförde i kölvattnet på jihad-affären den fantastiska tanken att kritiken mot Kaplan i själva verket var islamofobi och dessutom hotade demokratin (???????). Hur kan en debatt och en kritik mot ett uppenbart felaktigt uttalande hota demokratin? Artikeln hittar du i Dagens Samhälle.

”Islamofobi” är ett bekvämt sätt att döda debatten med. Ibland är den befogad, ibland rent påhittad för att kväva just en besvärande debatt eller dölja ett faktum Foto: Wikipedia

Men det är kanske inte så konstigt. Sabuni har tidigare gjort sig känd för att skrika det magiska ordet ”islamofobi” så fort någon har kritiserat hans rätt radikala syn på islam. Ett skällsord som öppnar många dörrar och skrämmer många samhällsdebattörer till tystnad. Till exempel skrev Sabuni en alternativ CERD-rapport (Committee on the Elimination of Racial Discrimination) som skrevs genom FN, att Sverige var en apartheidstat.

Som grund för anklagelsen tog han som exempel att Sverige har fört statliga kampanjer mot hedersvåld, mot tvångsgifte och mot äktenskap med minderåriga. Vad skulle vara så konstigt med dessa kampanjer? Är det inte fullt normalt att reagera på att någon 45-årig man vill gifta sig med en nioårig flicka? Eller tycka det är avskyvärt att någon beordrar mordet på sin egna dotter där släkten bara har att lyda därför att en order är en order? Vore det fel att ens reagera på att någon mot sin vilja tvingas att gifta sig med någon man kanske inte ens har mött? Hallå, du lever i Sverige! Vi har lite andra lagar och värderingar här.

Sabuni har också en fru som heter Fatima Doubakil som också hon har gjort sig bemärkt i debatten. Hennes och makens organisation Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK) bjöd 2010 in Munir Awad för att tala om terrorlagstiftning som organisationen har kritiserat som ”orättfärdig” och en ”rättsskandal”. Samme Awad greps bara ett par månader senare för planering av terrorattentat mot danska Jyllands-Posten. Hennes uttalanden och stöd kan man läsa mer om på den utmärkta bloggen Fnordspotting.

När debatten handlar om en sidas dåtida övergrepp, men inte en annans nutida har det hela hamnat väldigt snett. Debatt innebär att man får lov att säga sanningen, inte förhindras att göra det Foto: Wikipedia

Sabunis organisation MMRK har också hyllat den fängslade amerikanske terroristen Aafia Siddiqui som är dömd till 86 års fängelse för terrorförberedelser. Samme Siddigui begärde under sin rättegång att juryn skulle dna-testas för att se om någon var jude, kravet avslogs av förklarliga skäl. Mer om alla dessa händelser har Johan Lundberg skrivit om i en artikel i Dagens Samhälle. Samme Lundberg har skrivit boken ”Ljusets Fiender” som är en skrämmande läsning men som ändå måste läsas.

Har då någon journalist grävt i dessa händelser och frågat personerna de där ”besvärande” frågorna? Nej, det har aldrig hänt. Här råder istället de dubbla måttstockarna där vissa inte ens får andas kopplingar till ”smittade” företeelser. Andra kan däremot ha uppenbara lik i garderoben utan att något ont händer dem, än mindre att någon granskar dem. Skulle någon komma på den befängda tanken att granska dessa drar man bara rasistkortet så är den biffen avklarad.

Låt oss ta ett annat exempel på den dubbla måttstocken i media. Pingstpastorn Tommy Dahlman uttalade sig vad som ansågs homofobiskt i bland annat följande debattartikel från sajten Dagen. Jag håller inte med honom men han har rätt till en åsikt. Det ledde dock till att han mer eller mindre fick löpa gatlopp framför allt på Twitter, inte så okej eftersom han fortfarande har rätt till en åsikt i frågan.

Homofobi är naturligtvis inte rätt men det som är fel är tyvärr rätt om man tillhör ”rätt sida”. Sheik Abdullah Hakim Quicks uttalanden är skrämmande men han är samtidigt muslim, alltså oberörbar för kritik Foto: Ibtimes

Också media hakade på, här en artikel från SVT. Samtidigt går det hur bra som helst för andra att bjuda in en person som Sheik Abdullah Hakim Quick till Sveriges Unga Muslimers konferens 2010 utan att det väcker någon större uppmärksamhet utom i Expressen som skrev om det. Han har gjort sig känd för att predika att homosexuella väntar dödsstraff för att detta är i enlighet med koranen. Länk till mp3-inspelningen hittar du här under från den Brittiska bloggen Harry’s Place.

Återigen ser vi den dubbla måttstocken komma fram alltså. Men motiven till detta går djupare än att en majoritet av journalisterna sympatiserar med mp. Det finns en rädsla hos var och en av oss som gör att det lämnas ett utrymme för att kunna uttala sig lite hur som helst och bjuda in vem som helst. Det utrymmet skapas av oron att bli stämplad som rasist och hellre än att bli det ser vi mellan fingrarna. Jag ska inte påstå att alla muslimer bör omfattas av denna kritik, man ska aldrig dra alla över en kam. Men man måste komma ihåg att det samtidigt är så att alla inom religionen inte alltid har rent mjöl i påsen och därför måste kritiseras.

I motsats till vad Kitimbwa Sabuni tror, är kritik och debatt något som tillhör det demokratiska samhället. Då han tror det hotar detta, är det i själva verket en grundförutsättning för ett sådant. Då han tolkar kritiken som ”islamofobi” är det i själva verket ett tecken att många tycker det borde räcka nu. Inget av detta går dock fram och istället fortsätter både han och andra med samma agenda att förespråka att samhället ska anpassas till hans syn, inte tvärtom. Är inte kravet på att en majoritet ska anpassa sig till en minoritet definitionen av odemokratiskt Kitimbwa? Borde han inte tänka på att varje gång islamofobi-kortet dras och debatten medvetet kvävs, ökar SD flera procentenheter?

SD:s bästa vän heter bland annat snedvriden och censurerad debatt, något Sabuni borde tänka på när han försöker kväva alla former av kritik. Hans taktik gynnar ju dem, helt emot hans intressen Foto: DN

Ett exempel på den synen gavs i följande artikel i Metro när han ville ha banker som kunde ge räntefria lån till muslimer som annars ”inte kan äga sin egna bostad” eftersom de inte kan låna pengar med ränta. Ett påstående som slog in redan öppna dörrar eftersom det redan finns banker som har räntefria lån. Här är ett exempel på det från Jak. Muslimer kan redan idag med de regler som gäller starta ekonomiska föreningar som tillsammans finansierar för den enskilde som vill låna utan ränta. Här nere hittar du länken till uppsatsen som talar om både de nationella och internationella, främst då EU:s regler, som kan möjliggöra saken.

Klicka för att komma åt gupea_2077_19699_1.pdf

Sabuni slår inte bara in redan öppna dörrar, han sprider alltså en osanning till förutom de tidigare redovisade. Syftet är väl att utmåla den egna gruppen som offer när de i själva verket har flera möjligheter. Inte heller detta skärskådar svenska journalister och särskilt inte de på Metro. De har redan en liknande agenda som den Sabuni har och lika barn leker ju bäst som det brukar heta. I Metros värld och gärning vill man ju hela tiden måla upp grupper som offer, precis samma sak som Sabuni alltså vill.

Det är trots detta miserabla resultat som svenska journalister kan uppvisa, dags att skärskåda och börja ställa de obehagliga frågorna också till de på andra sidan. Kanske vill de inte, men det gör dem ovärdiga för sitt jobb vilket ju har varit uppenbart rätt länge. Jag tror inte det kommer att hända inom en snar framtid men kravet ligger fast, börja granska de som bör granskas istället för de som inte bör granskas. Det gör bara att det blir uppenbart att svenska journalister har en agenda och att denna inte alltid är så sund som de vill göra gällande.

 Precis som fuskbygge kan förorsaka mögelskador, kan dålig journalistik allvarligt skada samhällsdebatten. Om det dessutom är så att det dåliga jobbet är medvetet pga band till politiska partier och etniska grupper är det femtio gånger så illa Foto: GP

Löjesguiden nominerar idag svenska journalister till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ingen kan som ni med retorisk skicklighet men också oskicklighet, driva en agenda för att bevisa en poäng som är poänglös. Förövare är offer, oskyldiga utpekade som något de inte är. En sådan klassiker är allt man kan hitta på om ett existerande patriarkat som verkligen existerar, men inte i de grupper man pekar ut utan i de grupper man har lierat sig med. De borde ju granska de religiösa kretsar som samlas i utanförskapets förorter för att förgifta och förtrycka, men istället är hela problematiken som vanligt vita medelålders heterosexuella mäns.

Det är alltså en fullständigt upp och nervänd agenda vi ser. Journalister som antagligen är fullt övertygade om att de handlar i ”rätt syfte” sitter alltså och skapar historier som inte finns. Man låter vidare bli att granska dem som borde granskas mycket mer ingående och tittar åt ett annat håll då uppenbara övertramp sker. Med en sådan yrkeskår som den tredje statsmakten verkar allt mindre tryggt för framtiden”.