Feminismens sammanbrott?

Feminismen är en ideologi som egentligen hör hemma på historiens soptipp. Inte bara därför att den är Marxist-Leninistisk utan säkerhetsbälten och som gärna vurmar för stenkorkade kollektiva synsätt där individen är inget eller noll. Nej, den är dessutom helt missvisande. Man påstår ju t ex att feminismen är inkluderande för alla, även män men tyvärr är detta falskt. Istället ikläs män allt som oftast en roll som få eller inga känner igen sig i där vi får stå till svars för saker eller tankar vi aldrig ens har dryftat.

Tidningen Metro (Oberoende F!) är ju numer hemvist för feminismens galna idéer och föreställningsvärld. Inte en dag går utan att nya fantastiska teorier läggs fram. Ta den här artikeln (Metro; Archive-länk) t ex. Leone Milton – journalist och debattör – ger oss en lektion i att vi som tycker det är upprörande med händelserna på Eriksdalsbadet, Kalmar och Köln egentligen bara vill ha ensamrätten på tafsandet. Vi sysslar egentligen med revir-pinkande så när allt kommer omkring är vårt engagemang falskt (????????!!!!!!!!!).

Hennes argumentering bygger som vanligt på generaliseringar som ”alla män är xxxxxx”. Skulle man vända på resonemanget och säga att ”alla kvinnor är korkade höns” eller ”alla araber är benägna att skära halsen av folk” skulle det inte dröja länge innan anmälan låg på polisens bord. Med andra ord var de där påståendena inget annat än just påhittade exempel.

Feminismens största problem är lögnerna och påhitten för att skapa poänger och rubriker. Den senaste i raden gör nog den skadan än värre och hotar därmed en seriös diskussion såväl som det som verkligen borde diskuteras. Foto: Wikimedia Commons

I Leones fall tycks hon mena att alla män är benägna att blotta sig. 2014 anmäldes 946 fall (BRÅ; rubriken ”anmälda brott”) av exhibitionism eller blottning som det också kallas. I november förra året bodde i landet 9 845 155 innevånare enligt statistik från 2014.

Om vi utgår från att 50 % är män (det är egentligen fler!) så får vi 4 922 577 personer. Vi räknar bara de som är 20 och uppåt och då får vi att antalet män (är lika med potentiella blottare) är 2 732 442 personer.

Vi räknar också bort alla som är över 80, det kanske inte är så vanligt att de är ute och blottar sig. Det utgör 166 913 personer enligt från samma statistik från 2014. Kvar har vi
2 565 529 potentiella blottare, dessa ska jämföras med de rapporterade 946 fallen. Det är 0,037 % av den manliga befolkningen i åldersgruppen 20-80.

Vad som framställs som ett mellan raderna ”vanligt” problem då Leone menar att det är detta man som kvinna får vänja sig vid, är alltså i själva verket enormt ovanligt. Nästa argument då? Jo, det finns för Leone är rädd på fotbollsmatcher där män skapar kaos. Återigen så råkar alltså män ut för en generalisering.

Män på fotbollsmatcher är ett stort hot i Leones värld. Detta trots att de flesta aldrig har utövat den huliganism hon är så rädd för. De flesta går faktiskt på fotboll för att se fotboll!? Foto: Wikimedia Commons

För alla män går inte på fotboll och de som gör det är inte alla fotbollshuliganer. Det är bara VISSA män som är det. Dessa är ofta kriminella och är ofta drog- eller alkoholberoende, uppskattningsvis finns 600 risksupportrar (Wikipedia) i Sverige. 600 personer av 2 565 529 0,02 % av den manliga befolkningen mellan 20 och 80. Således ett alldeles jättestort problem. Även om vi räknar in hela fanskaran som en potentiell fara, jag har inga siffror på hur många de är, så är nog problemet rätt litet. Man kan som alternativ låta bli att gå också.

Nästa argument då! På vägen hem från krogen ska nästan alltid berusade män sätta sig bredvid henne på bussen för att ”snacka lite”. Ja Leone, det ingår i att bli berusad, man snackar. Inte alltid för att hota eller vara närgången men behovet att vara social ökar med intaget av alkohol till dess man inte längre kan vare sig snacka eller vara social. Om du tycker det är obehagligt, res dig och sätt dig någon annanstans som en markering istället!

I både fotbolls- och bussfallet är det nog snarare Leones känslor och förutfattade meningar som är boven i dramat. Vill man vara rädd för att man har lärt sig att vara rädd i de situationerna så blir man rädd. Det styrs undermedvetet och lärs in från barnsben, den som däremot inte vill vara rädd blir inte rädd. Det finns massor med tekniker för att kunna komma fram i dessa prekära lägen bara men vet hur. Låt t ex axlarna sjunka ner, lyft på huvudet, gå med normallånga steg och andas lugnt så avslöjas det inte.

Nästa argument är lite mer allvarligt. Leone läser tidningen som uppmärksammar hur  män har mördat, rånat och våldtagit. Ja, det är naturligtvis inte bra att sånt inträffar men jag kan lugna Leone med mer fakta. För det första är tidningar i dagens Sverige patologiskt intresserade av just dessa ämnen. De fokuserar sig mer än gärna på mäns övergrepp på kvinnor, aldrig de motsatta.

Uppmärksamheten blir med andra ord en trigger som får reaktionen att vakna. Reaktionen blir ”Shit, så vanligt det är ändå att sånt händer”. I själva verket är det väldigt liten chans att råka ut för det men jag håller med om den biten att det är problematiskt att det ens inträffar. Men faktum är att t ex ett brott som våldsbrott är mycket större risk för en man än den är för en kvinna. Statistik över detta hittar du på BRÅ.

Trigger (betyder ju avtryckare!) är ett känt feministiskt sätt att skrämma skiten ur unga flickor. Där det finns lite att oroa sig för ska man känna maximal otrygghet. Där brott  som misshandel drabbar män oftare, får man det till att kvinnor är överrepresenterade – Oärligt! Foto: Wikimedia Commons

Men det är här det förfärliga kommer in, en förkrossande andel av männen våldtar aldrig. Istället är det en liten grupp som står för nästan alla brott, 2014 fanns 1010 misstänkta. 1010 av 2 565 529 mellan 20 och 80, vad blir det Leone? Jo, 0,039 % av befolkningen! Återigen står inte våldtäktsmännen direkt på led för att  massvåldta intet ont anande unga kvinnor på väg hem från krogen. Men jag håller alltså med, bara det att det händer är ett problem. Statistik från BRÅ hittar Leone och alla andra här.

Det är också så att offren tyvärr relativt ofta utsätts för övergrepp mer än en gång, en del så många som tio gånger eller fler. Det innebär att varje övergrepp räknas som en våldtäkt vilket är illa, men offrens antal blir färre. Därför är det inte så vanligt som man kan förledas att tro. Jag håller dock fortfarande med, att det händer är tillräckligt illa men att inbilla sig att det står en våldtäktsman i varje gathörn är lika illa. Det gör det inte och det skapar onödig rädsla där man i varje fall för det mesta kan känna sig trygg, dock som sagt inte alltid.

För det andra ändrades lagen 2005 så att det som tidigare betecknades som sexuellt utnyttjande istället jämställdes med våldtäkt. Det gjorde att fler omfattades av brottet efter 2005 och därför ser det också ut som om förövarna blivit fler när det i själva verket handlar om att brottsrubriceringen har ändrats. Statistiken ljuger alltså, särskilt i skarven efter 2005 där man kan tolka det som en drastisk ökning vilket det alltså inte är.

Det var till och med så att gruppen som utsatts för sexuella övergrepp sjönk från 2013-2014.  Tittar man bara på gruppen ”kvinnor” sjönk siffran från 2,4 % till 1,8 %. Det är visserligen 1,8 % för mycket men man får vara glad för att det minskade. Ser man på hela befolkningen sjönk samma siffra under denna period från 1,3 % till 1,0 %. Återigen hittas dessa uppgifter och ovanstående på BRÅ:s hemsida.

Statistiken talar oftast sitt språk, feminister ett annat och aldrig mötas de två. Klart är i varje fall att feminister som Leone Milton inte bryr sig om fakta, inte åberopar den och förvränger dessa. Till sist drar de en slutsats på det omöjliga och felaktiga. Foto: By Mocoface – Own work, CC BY-SA 3.0 Wikimedia Commons

Ytterligare en faktor man kan peka på i sammanhanget är benägenheten att anmäla som tycks ha ökat, det är bra men det får ju också statistiken att se ut som om siffrorna har ökat. Om detta är en faktisk ökning eller om det beror de faktorer som jag har nämnt här är svårt att ha en åsikt om. Också mörkertalen i sammanhanget är svårgreppat då det ibland är förenat med skuld och skam att prata om.

Lika stor skam är det dock som Leone och Metro gör, påstå något utan att ens lyfta ett finger för att backa upp dessa med fakta och statistik. När man dessutom tar det ett steg till och tar de slutsatser man säger sig kunna se är direkt oärligt eftersom dessa just vilar på absolut ingenting. Mäns allmänna revirpinkande skulle alltså ligga bakom vår falska omtänksamhet om kvinnor som nu blir sexuellt trakasserade både i badhus och i städer runt om i Europa. Vi vill enligt Leones tes ha tafsandet för oss själva.

Det är här dödsstöten kommer in för den moderna feminismen. De påstår ju att de vill ha männen på sin sida och att feminism också gynnar dom. Vi som motsätter oss ideologin ser inte detta och vi ser inte att också vi dagligen är offer för vår mansroll som är fast i. Om vi bröt oss loss och bejakade feminismen skulle vi bli fria, riktigt fria. Men hela tiden argumenterar ju feminister som Leone precis tvärtom.

Hur skulle jag kunna känna mig fri om jag hela tiden tillskrivs egenskaper och beteenden jag inte har? Hur ska jag kunna bli fri från min mansroll om jag hela tiden blir påmind om en jag inte känner igen och som jag dessutom tycker är motbjudande? Blir inte den nya rollen som jag tillskrivs av feminister i själva verket just den boja som de påstår att min nuvarande är?

Det är tyvärr inte min mansroll som gör mig till fånge utan feminismens eviga utmålande av vad jag är när jag i själva verket är något annat som gör det. Tyvärr envisas feminismen med att hela tiden visa hur fördomsfulla man i själva verket är genom att just tillskriva och måla upp bilder av män som passar ett fåtal Foto: Wikimedia Commons

När till sist Leone börjar argumentera på ett mycket motbjudande sätt där mäns verkliga motiv är att få revirpinka, vilja ha ensamrätten över kvinnor och tafsandet på dessa, få ha ensamrätten att få stöka runt på stan, hindra andra män att dregla och busvissla så rinner någonstans glaset över. Coup de Grace kommer med citatet:

”Dessa mäns beteende är inte bara främlingsfientligt, utan visar också hur primitiva vissa hjärnor fortfarande tycks vara. Vikingar kallar de sig själva för, jag tycker grottmänniskor passar bättre.”

Det enda detta citat bevisar är hur lite egentligen feminister vill ha med män på tåget. Förutsatt då att de inte är sådana där flagellanter (Feministiskt Perspektiv; unvis.it) till män som förnedrar sig själva och andra män med sin undergivenhet. För vem mer än flagellanterna känner att en käftsmäll är rätt medicin? Inte jag och säkert inte du heller! Istället skapar just sådana påståenden precis det som så många undrar över – frågor som varför folk inte är feminister (Expressen; Archive-länk). Undra inte mer säger jag bara.

Sammanbrottet är kanske inte här än om man avser att feminismen dukar under, försvinner eller ändrar inriktning. Men jag anar ändå att slutet är nära. För om man argumenterar så slarvigt och motbjudande som Leone Milton gör måste man vara desperat efter att skapa poänger ur tomma intet. Hon liksom anstränger sig med att trolla med knäna tills att det hela spricker från kant till kant. Dags att lägga ner en motbjudande rörelse, eller kanske rent av starta en motrörelse i form av en mansrörelse?

Det är kanske rent av dags att starta en mansrörelse för att se till att dessa nidingar jagas på flykten? Inte mig emot! Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Leone Milton till priset ”Foliehatt of the Year”. Också Metro och dess högsta ledning nomineras till priset för sin feministiska insats. Motiveringen för Leone lyder: ”I vår sköna nya värld av postmodernism och feminism är ju fakta bara en manlig härskarteknik. Det bevisar du med avsaknaden av all fakta. Ingenstans backas dina påståenden upp av det minsta lilla korn av bevis. Istället ersätts dessa med påståenden och påhopp. Det gör dig till en fullblodskandidat av rang.”

För Metro lyder motiveringen: ”Ingen har som ni gjort en så formidabel insats för feminismen men också lögnen och propagandan. Snart sagt varje dag möts vi av nya fantastiska påstående som för att bevisa en tes. Det gör er till formidabla propagandister men urusla journalister och tidningsutgivare vilket är anledningen till nomineringen.”

När moralen är kaputt

Medborgarna i det här landet som själva har satt dit sina änglavingar har nu visat sig vara moraliskt helt korrupta. Anledningen är den totala förvirring som råder kring det tidigare stödet för två grupper som nu visat sig ha hamnat på kollisionskurs. De jag talar om är naturligtvis kvinnor som fått värja sig för sexuella trakasserier från nytillkomna flyktingar som har gjort att dessa har hamnat blåsväder. Grupper av flyktingar har ju pekats ut och nu måste man från godhetsskvadronerna runt om i Europa välja vem man ska stödja.

Nu är till och med förklaringsmodellerna inne på ad hoc-modeller eftersom de ordinarie har visat sig vara så fel. Visst har man sin maktstruktur som i sann Marxistisk anda visar vem som är underordnad och vem som är ännu mer underordnad. Visst förklarar man övergreppen med att det är de förtrycktas sätt att tala om att de är förtryckta men i förbifarten slänger man i vanlig ordning den andra gruppen under tåget. Feministerna gör det, godhetsapostlarna gör det och snart har kökkenmöddingen fullbordad.

Ibland är det illa dolt men godhetsrörelsens själva grundideal vilar på Marxistisk grund, inget annat. Feminismen vill gärna kalla sig ”frihetlig” men frågan är vem den är fri för, inte för män men knappast för kvinnor heller Foto: ”Karl Marx 001” by John Jabez Edwin Mayall – International Institute of Social History in Amsterdam, Netherlands. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

För det både olustiga och lustiga beroende på hur man ser det, är att det är kvinnorna som drar det kortare strået och kom ihåg att det är feminister som står för den utförsäljningen. Här gäller det att försvara en tes och då är bondeoffer inte uteslutna. Vem som bär tjockast offerkofta i den Marxistiska identitetstombolan fick vi en ganska handfast lektion i från Kawa Zolfagary i Nöjesguiden för en tid sedan.

Taktiken i det här spelet mellan sidor och intressen skiljer sig lite åt så här tänkte jag göra en liten sammanställning av vad vi hittills har sett. Vi kan börja med relativiseringen av problemen som är den vanligast förekommande varianten i alla artiklar.

Den här taktiken bygger på att göra ett fenomen/problem så allmänt som möjligt. Man vill visa på hur många andra som är involverade i problemet. Det är alltid samma grupper, för feminister vita heterosexuella Europeiska män och godhetsapostlarna tycker sig se rasister i varje cigarettfimp eller lunchmeny de stöter på. Relativiseringen hittar vi i t ex Gudrun Schymans och Linnea Brunos artikel från Metro (unvis.it).

Argumenten känns lätt igen när skribenterna är framme, från feministiskt håll heter det t ex att ”män under alla år har…..” och menar då att fenomenet inte bara går att tillskriva Nordafrikaner eller araber. Den linjen följer t ex följande artikel i DN (unvis.it) var annars. Problemet med argumentationen är att det finns få eller rättare sagt inga dokumenterade fall där 1000 vita heterosexuella män har samlats på flera ställen runt om i Europa för att på olika geografiskt begränsade områden begå massövergrepp mot kvinnor.

Gudrun Schymans linje är glasklar, relativisera genom att påstå saker som inte är sanna så blir historien mindre pinsam och våra faktafel blir mindre påtagliga. Sexuella övergrepp av vita heterosexuella män har skett i grupp i alla tider och är inget nytt. Vilka historiska belägg det finns spelar mindre roll Foto: ”Gudrun Schyman (21859250041)” by Anders Henrikson – a_25_5394. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

En egen liten underkategori till denna argumentationsmetod är ”vittnesmålet”. Den metoden går ut på att man hittar en person som var där och som så där lägligt har en annan syn på saken än de som borde ha all fakta på bordet nämligen polisen. Denna person kan intyga att allt är fel och alla har missuppfattat allt.

Exemplet ”We Are Sthlm-festival” – en konsert i Kungsträdgården i Stockholm är ett sådant. Polisens bild av unga invandrarkillar som förövarna av sexuella övergrepp ska inte stå oemotsagd. Det blev Martin Eidenstens och Aftonbladets uppgift att stå för förnekandet i följande artikel (unvis.it). Lägg gärna märke till att Martin är fältassistent för att öka hans trovärdighet vilket det inte gör. Det sociala har en historia av att vara allmänt  underbe-mannade och riskerar i hasten att begå misstag. Mer om det i GP (Archive-länkad).

Men det finns också betydligt mer direkta metoder som inte är så oskyldiga som de ovan, låt oss gå in i det minerade området ”krossa motståndet”. Det är som sagt inte lika snyggt och fridfullt som det som nämnts ovan utan betydligt mer smutsigt. Man använder här sociala media för att komma åt meningsmotståndare och måltavlor. Kliniskt och snabbt ser man till att likt skolgårdsmobbaren se till att det tilltänkta offret hamnar på knä så snabbt det går.

Ett fall är den tyska tjejen Selina som var en av dem som utsattes för angreppet i Köln under nyårsnatten. Hon gjorde det som tydligen åtminstone en del inom godhetsrörelsen ser som absolut förbjudet, hon klev fram och berättade sin historia. Man kan väl säga att historien blev kort för snart började man helt enkelt verbalt och socialt trakassera henne genom just sociala media. Mer om den historien i Breitbart.

The Hot Potato Logo skulle lika gärna kunna vara logotypen för svenska domstolar som inte riktigt vågar ta i den heta potatis migranters brottslighet utgör. Tyvärr leder detta och blotta hotet om stämpeleffekten från godhetsrörelsen till att personer frias på lite för enkla grunder och de som har kränkts kränks en gång till Foto: Wikimedia Commons

Det mest otäcka i den historien är inte att hon inte bara utsattes för ett karaktärsmord. Videon med hennes intervju las snart upp på bland annat facebook och hittade in i muslimska kretsar kring en person med rätt radikala åsikter. På hans sida påstods att hon ljög, att detta ingick i propagandan mot islam från väst och att hon fick skylla sig själv. Rätt härligt att just när man just har utsatts för ett övergrepp så utsätts man genast för ett nytt med andra ord. Den här gången från personer med rätt ljusskygga åsikter dessutom.

Precis som här finns en beröringsskräck från myndigheterna, ingen vill stämplas som rasist och genast finna att 719.000 ditresta aktivister står och demonstrerar mot ”rasismen”. Man låter hellre bli att åtala och snart har man ett än större problem eftersom dessa människor lär sig att myndigheterna är lamslagna och så har man ju ”aktivisterna” på sin sida förstås. Samma fenomen återfinner vi i Sverige då åtal läggs ner eller domarna blir friande.

Ett sånt fall är våldtäkten i Stockholm vid fåfängan där en av förövarna friades för att hans ”ålder inte gick att fastställa”. Du kan läsa om domen i Aftonbladet. Nej, jag säger inte att han borde ha dömts till varje pris men skälet till den friande domen är i det närmaste skrattretande då en åldersbestämning är enkel att utföra om man vill och vågar. Till och med Migrationsverket genomför och informerar också om genomförandet via sin hemsida nu för tiden.

Att en domstol i det här fallet inte gav sig in i det getingboet beror enbart på berörings-skräcken och rädslan för domen från godhetsrörelsen som snart hade stått på trappan och skrikit om rasism. Att en tjej nu fått sitt liv förstört är inte lika viktigt. Domen andas egentligen ”vi vågar inte ta i den här heta potatisen så vi gör det som är politiskt acceptabelt” snarare än juridiska överväganden. Det hela hade nämligen kunnat vara så enkelt, men nu blev det istället så svårt. Allt därför att modet inte fanns.

Noel Coward var kanske inte feg även om hans efternamn faktiskt betyder ”feg”. Däremot gör svenska domstolar i fallet våldtäkten i fåfängan det lätt för sig när man vill slippa ett rättsfall med TNT inbakat. Att man gör sig till ynkryggar är en annan sak. Foto: Wikimedia Commons

Det blir ju så när man har en rörelse som denna där den politiska förvirringen är total. Offer blir förövare och snart har de blivit offer igen. De som borde dömas för brott går fria därför att ingen vågar stå upp mot den dumhet som uppvisas. Men det är faktiskt fler som blir offer än de tjejer vi har talat om hittills. Självaste polisen har ju de senaste dagarna hamnat i blåsväder och delvis av egen förskyllan men också därför att just denna ”goda” rörelse har bestämt sig för att hindra dem från att uträtta sitt jobb.

Den egna förskyllan går att sammanfatta i två ord – Dan Eliasson. Hans karriär har gått spikrakt men den har också gått genom att vara socialdemokrat vilket idag är en merit när man vill göra karriär i det offentliga. Anledningen är enkel, sossarna håller på att genompolitisera tjänstemannakåren med partitrogna för att få en lättledd administration. Denna motverkar dessutom allt vad statskupper heter om gud förbjude någon skulle få för sig att rösta bort guds gåva till det svenska folket.

Dan Eliassons karriär har tagit honom till poster som statssekreterare på justitiedeparte-mentet så kattskit är det inte, CV hittar du i Dagens Juridik. Som partitrogen har han tydligen också sett det som sin främsta uppgift att censurera vissa fakta i målet för att inte ”understödja främlingsfientliga krafter” vilket är bullshitiska för att inte mata SD med fakta. Resultatet blev alltså mörkande av uppgifter och bara av den anledningen borde han avgå vilket också har krävts som följande artikel i SVD (unvis.it) kunde berätta om.

Godhet vs. ondska igen alltså, den enda frågan som återstår är vem som egentligen är ond. För mig är det ingen tvekan, Dan Eliasson måste avgå! Inget annat är acceptabelt i en demokrati. Det har med rätta väckt stor uppståndelse också utomlands därför att händelsen är så pass anmärkningsvärd att man måste fråga sig hur djupt denna partipolitiskt grundade korruptionen egentligen får lov att sträcka sig. Här ett utländskt smakprov från engelskspråkiga Daily Mail.

Att Dan Eliasson borde avgå är en sak, att han kommer att göra det en annan. Kom ihåg, han har mäktiga vänner inom die Partei och är själv en del av detta då han har varit statssekreterare åt gamla justitieministern. Det är så man håller ihop i den svenska socialdemokratin Foto: Youtube

En sammanfattning av det vi har läst är alltså att det är en moraliskt korrupt rörelse, inte en godhetens. När man tvingas välja mellan olika gruppers lidande slänger man mer än gärna de som redan har lidit under tåget. Man har en strikt ordning utifrån Marxistiska idéer om vem som är svagare och vem som inte är det som i sin tur leder till lidande för de grupper man säger sig värna.

Man drar sig till och med inte för att se till att installera välvilliga tjänstemän för att tillse att ”rätt bild” förmedlas till allmänheten och att misshaglig fakta slängs i papperstuggen. Domstolar lägger ner ärenden med minst sagt grumliga motiveringar som för att dubblera övergreppen på de som har drabbats. Sammanfattningsvis är det alltså med den nuvarande situationen och allt det som har hänt tveksamt om man kan kalla Sverige en rättsstat. Det är där vi har hamnat och långsamt går saker och ting åt fel håll.

Löjesguiden nominerar idag godhetsrörelsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Godhet, vilken godhet? Det som ser ut som detta är ju i själva verket något helt annat på grund av en minst sagt upp och nervänd verklighetsuppfattning! Det gör er i vanlig ordning till högpotenta kandidater till priset.” Mer om godhetens genomklappning kan man läsa om i den utmärkta bloggen Fnordspotting.

Groda à la Gudrun

Groda är för vissa människor en delikatess (?). Recept på denna läckerhet (??) hittar du på Spisa.nu. En annan typ av groda är den som hoppar ur munnen om man inte ser upp. Den senare grodan är inte alls lika delikat, inte lika välkommen och definitivt inte något alla uppskattar. En sån har kokats ihop av Gudrun Schyman och Linnéa Bruno. Det är naturligtvis Fi:s egna partitidning Metro (unvis.it) som är skådeplatsen för spektaklet.

Deras artikel genomsyras av relativiseringar och ursäkter för männen som begick övergreppen mot kvinnor runt om i Europa och USA under nyårsnatten. Det heter t ex att:

”Ännu vet vi lite om attacken i Köln”.

Bara den meningen är så full av felaktigheter att man baxnar, den är nämligen fel. För det första vet vi att det uteslutande var nyanlända män från Nordafrika och Arabvärlden, det säger väl lite om kvinnosynen i de länderna. Vi vet vidare att attackerna måste ha varit samordnade eftersom attackerna kom på så spridda ställen runt om i världen, men också samtidigt. Detta kan knappast ha varit en slump hur gärna man än vill trivialisera.

Nej, det är inte detsamma som rasism att tala om händelserna på nyårsnatten som ett problem bland män i en viss grupp. Det är först när man drar alla över en kam och generaliserar över allas tillkortakommanden i gruppen som det blir det. Generaliseringen står istället de två artikelförfattarna för men då mot vita män och då är det ju inte rasism Foto: Expressen

 Vi vet också att det sannolikt är så att vi inte har sett den fulla vidden av hela händelsen då det kan komma fler anmälningar, eller ännu värre – inga alls därför att kvinnorna skäms. Mörkertalen på den här typen av brott brukar vida överstiga antalet anmälningar på grund av skammen. Artikelförfattarna går alltså händelserna i förväg och försöker få oss att tro att inte heller här finns en bild av händelsen när det i själva verket finns en rätt klar sådan.

Efter denna tveksamma inledning påbörjas så en lustiger dans i fördomarnas tecken. Vad sägs om följande mening:

”Sexuella trakasserier är inte ett nytt problem i Sverige, som vissa tycks tro. En majoritet av Sveriges och världens kvinnor utsätts, enligt WHO med flera. Enligt en aktuell studie med 42 000 kvinnor i EU uppger 55 procent sig utsatta för sexuella trakasserier efter sin 15-årsdag”

Taktiken är alltså att relativisera och sätta in fakta i ett historiskt perspektiv för att ”påvisa” att problem med sexuella trakasserier är betydligt äldre än invandrigen av män från Nordafrika och Arabvärlden, alltså att svenska män är lika duktiga i den grenen. Inte bara sätter Gudrun och Linnea sökarljuset på något annat än vad problemet egentligen handlar om, de försöker alltså att förskjuta fokus.

Men påståendet är värre än så. Som framgår av följande länk till BRÅ där du hittar video, är det så att svensk statistik inte går att jämföra med internationell. Om en kvinna kommer in och anmäler att hon utsatts för 52 våldtäkter eller fall av sexuella trakasserier i Italien, räknas det som en anmälan. Samma situation i Sverige skulle ge 52 fall i statistiken därför att vi räknar på ett annat sätt. Jämförelsen haltar alltså, men ingen hänsyn till detta hos Schyman och Bruno inte. Påståendet vilar alltså på önsketänkande från de båda.

När till och med artikelförfattarna använder sig av statistik som inte kan jämföra förhållanden för att ändå skapa ett samband är falskheten total. Foto: ”2011 Donostia udal hauteskundeak sektore diagrama 01” by Joxemai – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Tvärtom är de så glada över att kunna utnyttja detta faktum till sin fördel att de nu påstår något som är både missvisande och falskt. Det är dock inte det enda som är falskt med denna artikel, felaktigheterna de fortsätter:

”Vissa män provoceras av kvinnor som tar plats. Hatet och hoten mot många kvinnliga journalister, programledare, artister och politiker är reaktionen”

Nej, jag tror inte på tesen att män känner sig hotade. Hatet eller rättare sagt ilskan beror nog snarare på att Gudrun och hennes medsyster som så många feminister spelar falskt. Felaktiga argument, direkt kränkande retorik, påhittade fakta och andra fula knep brukar både uppröra och injaga misstro i folk. Den här artikeln är inget undantag från den regeln.

Dags att skilja på hat och ilska, orsak och verkan. Att män blir förbannade över alla provokationer är inte samma sak som hat. Det är också feminismens fel därför att de hela tiden med direkt felaktiga uppgifter ska utmåla män på ett visst sätt för att ”bevisa” sin tes
Foto: ”Anger Controlls Him” by Jessica Flavin from London area, England – Anger Controlls Him. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

Nej, det är snarare tvärtom. Denna artikel visar varför ingen, inte ens kvinnor, vinner på feminismen. För vad gör ideologin förutom att förringa problem? Jo den förnekar också problem och föreslår ibland fel insatser därför att andra värden är viktigare! I artikeln kommer följande text:

”Vissa former av övergrepp och förtryck är nya i Sverige. Könsstympning är ett sådant våld som vi måste lägga mer resurser på att förebygga och ge de som utsätts bästa möjliga vård. Övergreppen talar inte på något sätt emot en solidarisk flyktingpolitik – tvärtom”

Det kan ju låta bra att man identifierar kvinnlig könsstympning som ett problem, men det är en uppmärksamhet med försåtminering. För det första talas om vård och det är väl bra. Men hur vore det om Gudrun och Linnea också talade om straff för de den här typen av handlingar?

Istället för att tala om en sedvänja som är förkastlig talar istället de två om att detta inte utgör ett hinder för människor att komma hit. Tvärtom så talar de två till och med om att det inte utgör ett problem trots att det är det och att vi därmed ska ta hit än mer från länder där sedvänjan finns. Resultatet KAN bli än mer problem, men det är ju som sagt inte ett hinder. Att kvinnor lider och att sjukvården får ta hand om fall där det borde vara noll- tolerans är ju i vanlig ordning inte det.

De två skuttar istället obehindrat vidare i tillvaron med än mer formuleringar som väcker bistra miner:

”Vi håller med de tyska politiker som betonar att attackerna inte bör användas i rasistiskt syfte…….
Inte sällan är det just de självutnämnda beskyddarna av Nationen som utgör det största hotet mot kvinnors rättigheter. Skiljelinjen går mellan demokratiska och odemokratiska värderingar, oavsett nationalitet.”

Det går att tolka det där uttalandet som om att all kritik som att 100 % av männen var nyanlända från Nordafrika eller arabvärlden där detsamma som rasism.Håller man inte med tesen de två för, är man därmed i farozonen för att kallas både det ena och det andra. Varför får inte debatten handla om det som är problemet kan man fråga sig. Men de två har väl som så många andra inom godhetsrörelsen drabbats av panik när inga av deras grundteser längre stämmer.

Om en tes är fel lägger man ner den. Inom feminismen lägger man bara mer krut på den och snart är vi inne på lika absurda förklaringsmodeller som de två debattörerna Foto: Youtube

Man måste här också skilja på kritik och kritik. Att kritisera det som hände på nyårsnatten i både Kalmar och Köln, är INTE rasism. Rasism hade det däremot varit om man hade dragit slutsatsen att alla män från de aktuella regionerna hade varit av samma skrot och korn. Mig veterligen har ingen gjort detta. Däremot fungerar det för de två debattörerna att tala generaliserande om män med Europeisk bakgrund. Men då är det förstås inte rasism utan ett normaltillstånd eller ”kritik” som de två säkert hade kallat det.

Har man en avvikande syn än de två författarna har man tydligen också antidemokratiska tendenser. Det heter ju ”skiljelinjen går mellan demokratiska och odemokratiska värderingar”. Det där är ju en lämplig Potemkinkuliss för de både då det ju brukar heta att ”demokrati” är att hålla med i en viss fråga och så också här alltså. En mycket märklig syn på demokrati som istället för denna likriktning faktiskt vilar på både pluralism och det fria ordet. Båda dessa grunder förutsätter ju att folk tycker olika, inte lika.

Artikeln avslutas stol med orden:

”Feminism är en frihetsrörelse som handlar om respekt och rätten att vara människa.”

Så fint Gudrun och Linnea! Då vill jag genast ha lite mer respekt rätten att få vara man utan att vare sig ni eller någon annan feminist tillskriver mig kollektiva egenskaper som jag presumtivt skulle ha utan att ha de minsta av dessa. Den dagen jag bemöts med detta från svenska feminister ska jag uppvisa samma respekt för dem även om jag inte delar en enda av deras åsikter. Till den dagen gryr förbehåller jag mig dock rätten att avsky ideologin av hela mitt hjärta, det är det som de båda har visat mig.

Hur vore det med mer respekt och mindre generaliseringar eller relativiseringar från feminismen? Det skulle ju till och med kunna leda till en debatt som ger mer. Istället levererar de två som alla andra feminister en artikel som åstadkommer det motsatta Foto: Wikimedia Commons

Nej Gudrun och Linnea, ni borde nog läsa på er på hårdfakta för det första. Som komple- ment hade ni kunnat läsa Adam Cwejmans krönika i GP eller Fnordspottings inlägg så hade ni kunnat se er i spegeln med självaktning. Istället väljer ni att skriva en debattartikel som säger allt det negativa man kan sammanlänka med feminism.

Löjesguiden nominerar idag Gudrun Schyman och Linnea Bruno till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Relativisering och förringande av brott gagnar få människor, allra minst de kvinnor som har eller riskerar att utsättas. Feminism visar sig därmed i er tappning vara precis det som alla kritiker säger att den är, en statsreligion som inte får ifrågasättas men som slänger till och med vissa grupper kvinnor under tåget för att se till att t ex kväsa kritik mot det som inte får ifrågasättas. Det gör er till fullödiga kandidater till priset.”

Hum-hum från Köln till Kalmar

Sexövergrepp – smaka på ordet och känn den fadda smaken i munnen när du säger det. Ingen, jag menar ingen kan känna att ordet har sin lockelse. Det är därför vi som samhälle har sagt att det inte får förekomma. Vi har till och med skapat lagar för att visa hur avskyvärt vi ser på det, brottet ger ju helt rättmätigt fängelsestraff.

Jag är inte annorlunda på den punkten, jag anser det helt avskyvärt och att det ska leda till kännbara straff då det begås. Vad Aftonbladets kulturskribent Martin Aagård tycker är dock höljt i dunkel att utläsa av hans uttalanden. De tycks mer syfta till att trivialisera och relativisera. För hans uttalande på kollegan Nina Lekanders tidslinje på facebook lämnade nog en och annan förbryllad bakom sig. Du kan se svaret längre ner i detta inlägg.

Nej, i skuggan av det som hänt i Köln är han mer intresserad av att lägga locket på så att nyheten inte ska spridas i svenska journalistkretsar, det kallas normalt censur men för Aagård tycks det hellre handla om att uppfostra och forma medborgaren igen. Han tycks också vara mer oroad för att högern nu ska få sitt ”propagandaverktyg”.

Hela den snaskiga historien började med att journalisten Nina Lekander på facebook frågade sig varför ingen i svensk media tog upp de sexuella trakasserier som pågick i Köln. En berättigad fråga eftersom svensk media alltså här medvetet eller av ren klantighet försökte gömma undan/glömma bort en nyhet. Det hon talade om var de samordnade attackerna i Köln mot unga kvinnor som sextrakasserades och i ett fall våldtogs. Männen var upp till 1000 till antalet och alla var från något arabiskt land eller Nordafrika.

Nina Lekander ställde en relevant fråga, en del av svaren blev som synes inte lika relevanta. Också Aftonbladets Martin Aagård sällade sig till den grupp som nu sticker huvudet i sanden och låtsas att alla som inte tycker som han är fascister Foto: Facebook

Nyheten (Mail on-line) som kablades ut till resten av världen utom Sverige, talade om direkta attacker och att Köln centrum nu är en no-go zon för kvinnor. Det är inom parentes en no-go zon också för män eftersom dessa blir rånade. Men det är nu Aagård kommer in. För knappt har både det ena och det andra satts i vrångstrupen förrän denna fascismens störste bekämpare ser sin chans. Högern har ju nu fått ett argument som måste vridas ur händerna på dem och därför måste det som nu inträffat motverkas.

Motverkas ja, här är det uppenbarligen viktigare för Aagård att ta kampen mot ”fascisterna”. Det enda fascistiska vi har gjort är att försvara ett värde men det tycks inte falla i god jord. Att alla, också kvinnor, ska kunna känna sig fria och säkra på offentliga platser borde vara en självklarhet men är det inte i allt teoretiserande. Inte så undra på kanske med tanke på att han själv i en krönika i Aftonbladet (unvis.it) medgav att han själv var en gammal pennalist. It takes one to know one som det heter.

Martin Aagårds svar på Nina Lekanders inlägg försöker snyggt förringa det faktumet att han och hans gelikar har ställt till med ett problem genom att trivialisera, generalisera och politisera hela frågan till något annat än vad den är. Foto: Facebook

Martin Aagård var dock inte ensam i sin något skruvade syn på debatten där alla som motsatte sig hans argument i vanlig ordning var både SD:are och fascister för att inte tala om höger. Mattias Svensson på tidningen Neo var lika kategorisk han i sina fördömanden. I ett uppmärksammat Tweet som fick stor spridning skrev han att den dagen alla SD:are behandlade Malena Ernman eller Zara Larsson med den respekt de förtjänar (Jaså!), kunde de lära Tyskarna hur man behandlar kvinnor.

Nu var det ju förstås inte Tyskarna som behövde lära sig den saken och vad gäller SD:are är jag rätt övertygad om att de flesta också behandlar kvinnor med respekt. Problemet Mattias är ju som bekant Nordafrikaner och araber, inte SD:are eller Tyskar. Ytterligare ett exempel alltså på hur man blandar bort korten och spelar ett helt oärligt spel. Jag tror dock att det här är en jobbannons, Neo ska ju som bekant läggas ner och det här är ett sätt för Mattias att visa hur himla pk, god och fin han är så att han kan få ett nytt litet jobb.

Mattias Svensson drog sitt strå till stacken när han ville lära SD:are lite respekt och att den kanske sen skulle kunna översättas och användas på Tyskar. Att vare sig SD:are eller Tyskar hade med de sexuella övergreppen i Köln att göra spelade nog mindre roll Foto: Twitter

Feministerna är nästa grupp som i motsats till Aagård har varit ovanligt tysta den här gången. Det är väl vetskapen om att de är överbevisade som har drabbat dem. Deras postmoderna fuskbygge rasar ju nu som ett korthus och då gäller det att i vanlig ordning tiga ihjäl en nyhet som inte passar  in i mönstret.  Eller så kan man göra som Irena Pozar, man kan rikta strålkastarljuset åt ett delvis annat håll för att förminska och trivialisera.

 Hennes resonemang kretsar återigen runt en av feminismens käpphästar – alla mäns skuld för vad några män utför. Det är nämligen inte alla män som slår och våldtar, det är ett fåtal. Återigen är vi alltså där, försök att blanda bort korten så att krittret förstår att det finns andra mycket mer ondskefulla krafter i görningen här. Att man lurar delar av befolkningen, sviker kvinnorna som nu har blivit utsatta tycks vara helt sekundärt.

Att trivialisera och peka på hur utspritt problemet är kan man förta udden i nyheten tyckte Irena Pozar. Varje kvinna har ju blivit utsatt för samma sak som kvinnorna i Köln, både bröder och vänner har ju sett till det. Vilket ”kalas” som patriarkatet  har haft är dock lite svårtolkat Foto: Twitter

Man glömmer så där lägligt också bort att en legitimitet för en stat är att den ser till att skydda sina medborgare. Om man resonerar som Aagård och Pozar gör den ju delvis inte det, man trivialiserar ett problem/en upplevelse och snart är den så urvattnad att den enskilde som kränkts känner sig övergiven. Det är ju den moderna så feminismen fungerar. Först låtsas man bry sig, sen blandar man om siffrorna på den identitetspolitiska bingobrickan så att ingen längre förstår eller känner igen sig. Den har blivit helt alienerad.

Också godhetsrörelsen har varit ovanligt tyst. Ingen Malena Ernman har uttalat sig, Jonas håller sig undan och nya superteorier om alltets sammanhang har inte lagts fram av ”professor” Henrik Schyffert. Man får väl konstatera att det nu uppdagas vad de har ställt till med och att dessa personer inte sysslar med konsekvens utan bara med nya ryggdunkar-fester där de kan få nya bekräftelser på hur förträffliga de är.

Malena har ju redan hunnit bli Årets Amelia (archive-länk) och vunnit Martin Luther King-Priset (unvis.it). Ett pris som för övrigt har lite eller inget med den store mannen Martin Luther King att göra så hon har ju kammat åt sig ordentligt i medaljskörden. Här kan man tyvärr bara konstatera att både den vänsterrörelse som Aagård företräder och feminismen samt godhetsrörelsen har andra saker för ögonen än kvinnors rätt att få vistas på offentliga platser utan att trakasseras vare sig sexuellt eller på något annat sätt.

Uppenbarligen syftar en del av spelet från de inblandade till att vinna priser och ära, kanske också att fixa nya jobb. Ryggdunkarfester, nya lukrativa uppdrag och kanske en karriärsmöjlighet hägrar runt hörnet. Möjligheten att få stå i talartribunen och skrika ut sitt kommunistiska manifest som man så gärna döljer lockar säkert också. Foto: Wikimedia Commons

Någon kanske inbillar sig att vi är förskonade från den här typen av händelse i Sverige, låt all okunskap fara redan där. För taktiken är densamma var vi än kommer och det som hände i Kalmar (24 Kalmar) ungefär samtidigt i tid, var om något lika snaskigt om än i mindre omfattning än i Köln. Också i Rättvik utsattes en kvinna för sexuella övergrepp strax innan jul, Anybody’s Place har bloggat om detta. Också Expressen har skrivit om det (archive-länk). Var finns de svenska feministerna nu?

Löjesguiden nominerar med dagens inlägg både svensk feminism och journalistkåren till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för feministerna lyder: ”En osviklig förmåga att alltid ha fel eller fokusera på fel saker har gett sig till känna igen. Knappast konstigt med tanke på er koppling till postmoderna teorier som nu mest liknar Titanic – 4000 meter under havsnivån. Det gör er till formfulländade kandidater till priset.”

För journalistkåren lyder motiveringen: ”Era inledande försök att lägga locket på är bara i sig talande, censur och direkta lögner är ju numer era mest framträdande vapen i jakten på alla ”fascister” dvs alla som har en annan åsikt än er statssanktionerade. Att ni dessutom genom sådana personer som Martin Aagård nu också försöker att trivialisera och relativisera är om något än mer smaklöst. Det gör er till uppenbara medtävlare.”