Listan

Jag har berättat tidigare att jag en tid jobbade fackligt. Det blev ofta en ganska negativ upplevelse, särskilt då företaget jag jobbar för kom med listor för varsel. Naturligtvis ingen rolig läsning men de här listorna med vilka som skulle varslas kunde ibland bli ännu lite mer trista. Där fanns människor som varit långtidssjukskrivna och där fanns människor med för många sjukskrivningar på för kort tid. Slutsatsen kunde bara bli en, man jagade sjukskrivna för att bli av med kostnaderna.

Det är alltså en hårdnande attityd som ligger bakom och ska man vara krass så har främst Socialdemokratin tyvärr bäddat för det. Det började i 90-talets nödvändiga men ibland drastiska inbesparingar då Göran Persson såg till att skjuta över kostnaden för de 14 första sjukskrivningsdagarna på arbetsgivarna. Världens högsta skatt täcker alltså inte ens systemets kostnader utan istället måste man när man ska spara ta till så här drastiska metoder.

Resultatet av åtgärden lät inte vänta på sig. Snart var sjukskrivna hett villebråd, de utgjorde en kostnad som sagt och arbetsgivare brukar se det som sin främsta uppgift att jaga just utgifter. De har de alltså fortsatt att vara sedan dess och än idag kan man se den hårdnande attityden skina igenom. Det här vet hela fackföreningsrörelsen men man tiger därför att många gånger går det inte att leda i bevis att det är just enbart de sjukskrivna man skjuter in sig på.

Varje gång listan läggs fram kan man konstatera samma sak, arbetsgivaren har skjutit in sig på de som kostar dvs långtidssjukskrivna och sjukskrivna i största allmänhet. Trots vetskapen, lägger Annika Strandhäll nu ett förslag som gör att listan kommer bli än mer diger. Foto: Wikimedia Commons – Fälthaubits 77BMK2

För att göra saker och ting än värre, är lagarna inte alltid på fackets sida. Det har flera regeringar sett till. Alliansen såg till att rehabiliteringsansvaret tunnades ut så att arbetsgivare inte längre måste gå i döden för att hitta en ny arbetsuppgift, det räcker med ett eller två erbjudanden så har man uppfyllt lagens intentioner. Det magiska ordet i en sådan situation är ”omplacering” och saken är biff. Motsätter sig den anställde är det bara att gå, man har ju uppfyllt kraven och det är inte arbetsgivaren som sätter sig på tvären.

Också LAS är ihålig som en bongotrumma. Försöker man bromsa arbetsgivaren från att sparka eller omplacera personer som jobbat längre tid än arbetskamrater, kommer bara ordet ”undantagsregler” in i bilden. Ett antal personer kan ju undantas från principen om ”sist in, först ut”. På tio anställda har man rätten att undanta två personer från reglerna. Det är där vi hittar grunden till listan.

Allt detta vet man om inom Socialdemokratin och inom facket men åren går och ingen förändring syns till. Tvärtom så gör man från de ”solidariska” nu en än värre soppa av en redan dålig situation genom att vidta åtgärder som man hävdar ska få ner kostnaderna för sjukskrivningar som ökar lavinartat. Att det nya förslaget (DN; Archive) för långtids-sjukrivning kommer från Socialdepartement och Socialminister Annika Strandhäll är inte oväntat. Att det däremot innehåller vad det gör är däremot överraskande.

Arbetsgivarna ska betala 25 % av kostnaderna från och med den 90:e sjukskrivnings-dagen. Motiveringen är enkel, förorsakar man kostnader genom t ex dålig arbetsmiljö ska man vara med och ta smällen. Men det finns en rad felaktigheter i Annika Strandhälls resonemang. Troligen är det hela istället en enda rökridå för att dölja det egentliga syftet, migrationskostnaderna slukar nu så mycket att man måste dra in förmånen att kunna vara sjukskriven. Det skulle inte se så snyggt ut om en sosse medgav att man inte hade råd.

Sjukdom orsakas av många faktorer. Att skylla på arbetsmiljö som för att skjuta över kostnaden på arbetsgivaren fungerar i vissa fall, men inte alla. Annika Strandhälls resonemang syftar egentligen bara till att spara pengar för staten då migration och sjuklönekostnader nu skjuter i taket. Foto: Wikimedia Commons

För det första är det inte säkert att det är arbetsgivaren som har orsakat någonting, folk blir ibland sjuka av andra orsaker än arbete och arbetsmiljö. Alltså kan de inte per automatik lastas för ”högre kostnader för staten”. Den press man vill sätta på arbetsgivarna att vidta förebyggande åtgärder för att minska sjuktalen kan alltså bli ett slag i luften.

För det andra slår hennes förslag som hårdast mot de som man hela tiden hävdar att man vill försvara och värna. Kommunals kvinnor (Kommunalaren; Archive) inom framför allt vården som t ex undersköterskorna ligger illa till. Det är de som kommer att få ta den största smällen och den lär bli kännbar. Förslaget kommer därmed att göra Kommunals arbete än svårare när listan läggs fram på bordet.

Anledningen till de ökande siffrorna är enkel att se, många och svåra lyft i jobbet samt en stressig vardag med ständiga underbemanningar. Resultat har blivit många sjukskrivna inom yrket. Överbelastade avdelningar med kaos och stress är vardag för många. Här (HD; Archive) är ett axplock (Sjukhusläkaren; Archive) från olika sajter (SVT; Archive) om saken. Till detta kan man lägga till en kraftigt ökad hot och våldssituation (Vård i Fokus; Archive). Allt tillsammans gör att i just vården har siffrorna för sjukskrivning ökat markant.

Kostnaderna för staten ökar. Både migration och sjukskrivning kostar allt mer och nu måste något göras. Men en sosse kan inte ostraffat skära i det som är deras hjärtefråga, då måste man få det att se ut som om det var ”rättvist”. Foto: Wikimedia Commons

Annika Strandhäll måste också ha stött på listan, det finns inte en tillstymmelse till chans att hon indirekt eller direkt har undgått denna. Hon har trots allt ett förflutet i fackföreningen Vision där hon tidigare var förbundsordförande. Det är svårt att tro att hon skulle kunna vara så naiv, okunnig eller dum att hon inte förstår konsekvenserna av sitt egna förslag. Tvärtom tror jag hon är fullt medveten om att listan nu lär späckas med än fler namn som antingen avskedas på grund av ”arbetsbrist”, eller omplaceras.

För det hon sparar i statskassans budget, lär komma igen på något annat sätt. Det lär bli ett högt personligt pris som de med långtidssjukskrivning eller ”bara” sjukskrivning får betala. En sosse som offrar de sjukskrivna och framför allt de med långtidsfrånvaro kan ju tyckas vara en dålig sosse och det är det. Stolta paroller offras än en gång. Så här låter (Socialdemokraternas hemsida; Archive) det utåt, men som Annika Strandhäll sedan föreslår omsätts de fina orden i handling alltså.

Jag är inte längre facklig. En anledning är den krypande känsla man fick varje gång listan kom fram och vetskapen om att det var lite eller inget man kunde göra. Maktlöshet är ingen känsla någon mår bra av och det är vad man känner inför detta som nu troligen kommer att bli än mer vanligt. För maktlöshet är känslan man lämnas med när man vet att lagen eller reglerna inte är på ens sida. Det är eftermälet Annika Strandhäll lämnar efter sig.

En annan anledning till att jag inte längre jobbar aktivt är att precis som med Socialdemokraterna är det långt mellan fina ord och deklarationer också när det gäller det fackliga. Den verklighet vi alla senare måste ta i tu med också i den fackliga världen, stämmer inte med de stolta parollerna. Tomma tunnor skramlar fortfarande mest.

Tomma tunnor skramlar mest. Är den inte tom lär en sosse som Annika Strandhäll snart vara där och tömma den, för skramlar gör det om förslagen i rörelsen som för länge sedan har tappat allt vad rättvisepatos heter. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Socialdemokraterna och främst Annika Strandhäll till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Fina ord och förklaringar med högtidlig röst och text är ingenting värd om man inte backar upp dessa med motsvarande förslag. Det här är ett förslag som på så många sätt kommer att göra livet så mycket mer surt för så många fler personer. Det gör er till strålande kandidater till priset.

Konkurrens eller inte…..det är frågan

Tänk dig att du har a-kassa som enda inkomst, den ligger idag på 910 kronor (Kommunals Informationssajt; Archive) per dag. Eller att du som inkomst har försörjningsstöd (Socialstyrelsens hemsida för riksnormen). Tänk dig samtidigt att du bor i storstadsregion som alltfler gör och betalar en genomsnittlig hyra (SCB:s hemsida för genomsnitt hyra 2015).

Resultatet blir att du inte har det alltför fett och att du får vända på varje krona. Bidrag i olika former var 2014 verkligheten för 226 000 personer (Socialstyrelsens statistik) vilket kostade statskassan 10,5 miljarder kronor [uppgiften från samma länk som ovan]. Resultatet blir att sådan excess som museibesök inte är det första som dyker upp i det ekonomiska beslutsfattandet för alla människor. Särskilt om det kostar pengar är den typen av konsumtion rätt utesluten.

Konsumtion av kultur står i direkt proportion till hur mycket pengar människor har. Ju mer pengar dessa har desto mer kultur konsumerar man. Det är därför så få med bidrag konsumerar kultur hur mycket man än subventionerar den Foto: By Jean Bourdichon – Web Gallery of Art:   Image  Info about artwork, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2650467

Därför var det kanske välkommet att vi vid årsskiftet fick fri entré (DN; Archive) till alla statliga museer i landet. Ett av motiven var mycket riktigt också att se till att musei-besökandet blev mer demokratiskt och mer spritt bland människor som annars inte skulle ha gått dvs låginkomsttagare.

Tyvärr visar den  rapport du hittar länken till här under från Myndigheten för Kulturanalys att fri entré påverkar antalet besökare men inte vilka som besöker museer. De som går är fortfarande samma medelklass men fler till antalet, de marginaliserade däremot kommer inte för att det är gratis. Det som regeringen anger som skäl till sitt egna beslut, saknar alltså grund i statens egna utredning.

Klicka för att komma åt Bes%C3%B6ksm%C3%B6nster_slutlig_reviderad_2014-02-05.pdf

Så vad är då det egentliga skälet till en sådan reform som denna? Plakatpolitk och röstköp förstås! Medelklassen och överklassen i Stockholms innerstad tackar i tysthet för gåvan och så är förhoppningsvis nästa valseger fixad. Man får komma ihåg att Stockholm är den stora vinnaren på reformen, tittar man på listan över museer med gratis inträde så ligger 15 av 20 i Stockholmsregionen. Hela landet betalar alltså för en liten grupps konsumtion ska subventioneras, hur rimmar det med ”rättvisa”?

Det andra skälet till att man tar ett sådant beslut som detta, kan man bara spekulera i. Men är det inte lite märkligt att varje gång en Socialdemokratisk ny reform sjösätts så är ett av de bestående resultaten alltid att privat konkurrens till statens egna verksamhet, alltid får orättvisa villkor och sämre konkurrensmöjlighet? Det är tyvärr ingen slump som jag ser det! De hatar när staten inte får ha sitt älskade monopol och de har två små ivriga stödpartier att backa upp galenskapen med.

Ingenting är heller gratis, inte ens i Sovjetunionen kunde man tillverka saker utan att ta betalt. ”Gratis” och ”Fritt inträde” är med andra ord problematiska termer och ord i sammanhanget. Det enda som har hänt efter nyåret är att skattebetalarna i hela landet är med och betalar för en liten innerstadselits vurm att få springa på museer gratis. Hur detta rimmar med slagord som ”rättvisa” och ´”demokratisk reform” kan säkert regeringen ta fram ett argument för, de är ju så påhittiga i sin iver att förklara det  oförklarliga.

Reformen får dessutom en del oönskade bieffekter som nu har fått en egen liten debatt bredvid de stora frågorna. Beslutet att slopa inträdet till statliga museer har nämligen snedvridit konkurrensen eftersom privata museer inte får samma förmån. Därför har också beslutet nu anmälts till konkurrensverket (DN; Archive) av grundarna av Fotografiska Museet som är ett privat museum också det i Stockholm. Det kan också i förlängningen om man väljer att driva målet så långt, bli ett fall för Europadomstolen.

Ärendet kan till och med strida mot EU-rätt och kan så småningom bli föremål för juridisk prövning i EU-domstol om ärendet drivs så långt. Foto: By Marion Golsteijn – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42399997

Naturligtvis rycker också en och annan till beslutets försvar (Metro; Archive), de återfinns föga förvånande på vänsterkanten. Retoriken är nu som den var då där man visar att man inte förstår ens grundläggande samband. Att kunna driva något med de kostnader man har för lokaler, för personal och till den som ställer ut sina verk och ändå kunna få ett hyfsat överskott på intäkterna, ersätts med ord som ”girighet”.

Det är som om artikelförfattaren Björn Werner inte förstår begrepp som dessa. Inte heller att också konstnärer är beroende av en inkomst är nåt som sjunker in. De två ägarna av museet beskrivs som:

”två män i hatt och breda glasögonbågar”…..

”som vill tjäna bra med pengar”.

Återigen ser inte artikelförfattaren verkligheten. Sanningen är nämligen att det är väldigt svårt att få just företag i kultursektorn att ens gå runt, de flesta kämpar på marginalen. Anledningen är enkel, kultursektorn är en smal sektor som hamnar långt ner på prioritetslistan när människor ska fördela sina pengar på allt från livsnödvändigheter till sånt som är försumbart. Den klass av människor som faktiskt konsumerar kultur finns enbart i storstäderna och har relativt eller mycket gott om pengar.

Man kan också tycka mycket om det karaktärsmord han hänger sig åt. Minst sagt så barnsligt som bara anstår Metro som ju har börjat anta samma pubertala dumhet som Nyheter24. Hade jag beskrivit Werner utifrån artikelns fotografi som en ”typisk nyhippie med liten eller ingen kunskap om kulturbranschen” hade jag fått mina fiskar varma. Men här gäller ju regeln vem som säger vad. Vissa får säga vad som helst, andra ingenting alls. Det är ju det som är vår nya tids tolkning av ”jämställt”, ”demokratiskt” och ”rättvist”.

Vi vet ju att vissa djur är mer lika än andra och att de därför också alltid har rätt. Detta gäller särskilt inom svensk vänster där man är speciellt lika. Foto: By Marion Golsteijn – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42399997

Han förstår inte heller den utredning som kom från statens egna organ Myndigheten för Kulturanalys, eller också har han helt enkelt inte läst den. För av texten framgår att han inte har noterat att reformen har lockat till sig en medelklasspublik, inte den underklass som var tänkt. Grupper med socialbidrag, ett för övrigt felaktigt namn då ”socialbidrag” som namn ersatts av ”försörjningsstöd”, som en målgrupp har nu enligt Werner fått sina demokratiska fri och rättigheter. Problemet är bara att argumentet inte stämmer.

Björn Werner förstår inte och förnekar att den fria entrén skapar en snedvriden konkurrens. Han raljerar och går på för att måla upp de två ägarna som de idioter han anser att de är. De ser ju inte egenvärdet i att underprivilegierade människor får tillgång till kultur trots att de fortfarande med reformens hjälp inte har tillgång till den. Alltså måste de två anmälarna straffas för att de inte ser det som inte finns nämligen ett samband i ett påstående.

Ändå ger Werner de två rätt i påståendet att beslutet snedvrider konkurrensen när han skriver:

”Redan nu märker de att fler väljer gratiskonst framför att betala 120 kronor i entré hos dem.”

Här argumenteras alltså för en ståndpunkt, bara för att med illa valda ord och argument punktera sin egna ståndpunkt!!!!!!! Så tack Metro, ni har just kommit fram till samma slutsats som jag. De två ägarna av Fotografiska Museet har helt rätt i att beslutet snedvrider konkurrensen och att det utarmar kulturen i Sverige. Dessutom strider beslutet mot EU-rätt eftersom det inte ger alla samma möjlighet att konkurrera på lika villkor. Sverige bör därför i vanlig ordning hudflängas, det bör för övrigt också Metro.

Plakatpolitik och vänsterpopulism kan alltså komma att kosta Sverige både anseende, en offentlig hudflängning och kanske också skadestånd eller böter. Allt för att vi inte fattar att rättvisa är det samma som lika villkor Foto: By N.Y. : The H.C. Miner Litho. Co. – Library of Congress[1], Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6308391

Löjesguiden nominerar idag tidningen Metro och regeringen med Alice Bah Kuhnke i spetsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för Metro lyder: ”Så mycket väsen för ingenting men nedräkning till tio på eget grepp är svårslaget. Det gör er till frustande ånglok i jakten på årets seger till priset.”

För regeringen lyder motiveringen: ”Det blir allt mer klart att tomma ord, plakatpolitik och rena röstköp är allt ni har till ert förfogande. Kloka beslut för framtiden lyser däremot som alltid med sin frånvaro. Ni är som få andra regeringar innan er, helt befriade från det minsta spårämne av kompetens. Det gör er till steroiddopade kandidater till priset.”

Slugger

Slugger är en boxningsterm som betyder en hårt slående boxare som går in för att mer eller mindre klubba ner sin motståndare med ett överlägset vapen som ren råstyrka. Termen har senare lånats över till att också gälla debatt eller debatteknik där vissa går in med en dräpande kommentar eller ett argument som får allt att rämna för motståndaren. Debattsluggern har ofta lite olika manér. Personen kan gå på råstyrka, fälla nedsättande kommentarer eller anta ett överlägset dumdrygt sätt i debatten.

En sådan person som alltid har använt en väl avvägd form av arrogans och låtsats haft ett intellektuellt överläge är Jan Guillou. Tyvärr för honom är han inte alltid så överlägsen vare sig på det ena eller andra sättet men det är vid sidan av poängen. Istället är det var som står i fokus när han ger sig in i debatten som är det intressanta. Han försvarar ofta saker man aldrig kan försvara. T ex. har Margot Wallström under senare tid stått i fokus i hans inlägg, hos vem har hon inte det?

Det är inte för användandet av termer som ”medeltida”  som Wallström förtjänar kritik. Istället är det för att hon har äventyrat och förstört Sveriges diplomatiska ställning med ett klumpigt och odiplomatiskt förfarande vilket Guillou missar Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=504059

Det stod enligt honom mer känslor än logik bakom kritiken mot henne i fallet Saudiarabien (Aftonbladet; Archive-länk). Kritiken berodde väl absolut inte på att utrikesministern äventyrade Sveriges diplomatiska ställning och framtida möjligheter att utöva inflytande i regionen genom kontakter. Nej, istället handlade vi känslomässigt och irrationellt när nationella intressen stod på spel. Vi kacklade mycket men misslyckades med att lägga ägget.

Likadant var det när Wallström-gate brakade loss. Nu var det i det närmaste en liberal konspiration (Aftonbladet; Archive-länk) att ens tänka tanken att Utrikesministern hade begått ett mutbrott. Jag tror inte, eller snarare gissar, att hon inte kommer att kunna fällas för ett sådant. Men säg Jan Guillou, är det inte väldigt väsentligt att åtminstone undersöka den saken innan man fäller ett avgörande som du gör? Är det inte också viktigt att genom- lysa den kompiskultur som så länge har varit så förhärskande inom Socialdemokratin?

I den sista artikeln påstår ”journalisten” Jan Guillou att Utrikesministern kommer väl till sist att sova på en tältsäng på departementet innan folk är nöjda. För hon kan ju knappt ens skaffa en lägenhet innan drevet är igång. Problemet med hans resonemang är återigen att han förbiser vissa fakta men ser andra, oftast de som inte finns men som i hans värld syns ändå.

Han glömmer att max fyra-fem samtal fixade fram en femrummare i Centrala Stockholm, något alla andra dödliga får stå i bostadskö upp till ca 15 år för att få. Han var tydligen temporärt hörselskadad när hon påstod sig ha frågat om inte detta förfarande bröt mot reglerna för t ex bostadskö. Borde hon inte ha förstått att det knappast är en vanlig Svensson som får en möblerad femrummare i Centrala Stockholm genom att ringa några samtal till Kommunals ledning?

Det är få förunnat att bara kunna lyfta telefonluren, tala en stund och sen konstatera att man nyss fixat en femrummare i Centrala Stockholm. Än färre är de medlemmar i Kommunal som får samma förmån. Också det detaljer Guillou glömde Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=504059

Vidare förbiser han  att när skattebetalarna betalat hennes mer än väl tilltagna lön, behövde hon skjuta till en mellanskillnad ur egen ficka på 32 kronor (DN; Archive-länk) när vanliga medborgare skulle få betala 12-13 000 kronor ur egen ficka för samma nöje. Summa av hans resonemang är att han ser fakta lite som han själv vill. Han hittar på lite här, drar bort lite där och snart har vi en ny bild av ”stackarn” Margot Wallström.

Jan Guillou är dock inte ensam i sin åsikt. En ny teori som framförs av Mats Svegfors (Aftonbladet; Archive-länk) går ut på att drevet enbart beror på att hon är kvinna (!). Själva tesen är fantastisk, så pass fantastisk att man undrar vad det är för parallellt universum man har hamnat i. Det är också lite roande att se hur en före detta ansvarig utgivare för SVD nu kastar sig in till undsättning åt den som borde vara fienden.

Nej Mats, kritiken beror på att hon på ett otillbörligt sätt har skaffat sig fördelar genom kontakter som så många gånger tidigare har visat sig så förödande och så korrumperande för att inte säga hycklande. Hennes beteende ingår dessutom i ett mönster vi har sett förut. Har Mats glömt bort affären Laila Freivalds (SVD)? Eller har han aldrig hört talas om Ylva Johansson och hennes miljonklipp tillsammans med maken och före detta socialdemokratiske finansministern Erik Åsbrink?

Också Mats Svegfors förbiser alltså en rad fakta och en räcka med omständigheter som gör alla de nämnda fallen misstänkta. Att i det läget kalla sig journalist och före detta ansvarig utgivare till en av landets större morgontidningar gör ju inte ärendet mindre delikat. Både Guillous och Svegfors totala blindhet inför det här med fakta är mer eller mindre en journalistisk härdsmälta.

Guillous och Svegfors sätt att argumentera går att likna vid en ruin. Den har väggar men inget innehåll, den är i själva verket alldeles tom. Det hela liknar mer ett försvarstal/ propaganda än faktiskt journalistik eller argumentation. Foto: By Eric Jam – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=39528421

Vilken tur då att jag inte likt Don Quijote är ensam i mitt framhävdande. Du hittar länken här under till Jan Schermans inlägg i debatten om Wallström och den återfinns på News55. I den går han hårt fram med de två vita riddarna, det är så han kallar dem båda. För precis som jag anser han att de två helt eller delvis missar hela poängen med affären och vad vi borde lära oss.

Vi är riktigt illa ute när Jan Guillou och Mats Svegfors rycker ut som vita riddare

Han menar att Socialdemokratins kännemärke historiskt sett har varit inom- parlamentariska lösningar alltså lösningar i demokratiska forum. I motsats till detta har kommunismen stått som under 1900-talet hela tiden strävade åt utomparlamentariska metoder dvs gatans parlament och att ta saker och ting i egna händer. Nu har Utrikesministern infört en ny princip för Socialdemokratin, en slags utomparlamentariskt synsätt där allt ordnas i slutna rum eller över några telefonsamtal.

Skandalen handlar också om att gamla principer som rättvisa nu har ersatts med principen den med bäst kontakter är den som drar det längsta strået. Både Jan Scherman och jag undrar nog hur detta med bästa vilja i världen kan kallas rättvisa. Särskilt om det sätts i ljuset av att de som faktiskt äger lägenheten – medlemmarna i Kommunal – aldrig ens kommer på tal om att få samma möjligheter som Utrikesministern fick. De kommer inte att få en lägenhet genom att ringa upp till sitt egna förbund och avtala om en.

Hela affären väcker frågor, frågor som Guillou och Svegfors vill att vi ska undvika. Den lämnar också en rätt dålig smak i munnen men den blir lite bättre av att Scherman faktiskt reagerar. Där har vi återigen ett litet sundhetstecken i en annars rätt matt och grå journalistisk verklighet. För här finns mycket att gräva fram, många frågor att ställa och många upptäckter vi antagligen ännu inte har sett. De kommer sannolikt inte heller att synas så länge vi har journalister som aktivt för en kamp mot att sanningen ska uppdagas.

Vad man tycker sig se är inte alltid det man faktiskt ser. För att räta ut frågorna bör grävandet i olika förehavanden fortsätta men i vanlig ordning stannar denna process halvvägs istället. Det gäller ju att ha en lydig press på sin sida Foto: By Georg David Matthieu – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27472861

Man måste också fråga sig vad det är för en demokrati vi har när två personer med rätt illa dold agenda som ”drev” ”omotiverat” och  ”osakligt” mellan raderna försöker lägga locket på en granskning. En journalists uppgift är väl att granska, men den konstarten håller långsamt på att urholkas och det blir inte bättre av att man faktiskt går in och försöker stoppa den som pågår/pågick. Jan Scherman har alltså många poänger i sitt resonemang, Jan Guillou och Mats Svegfors däremot inga eller få.

Löjesguiden nominerar idag Jan Guillou och Mats Svegfors till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”I en tid då vikten av att alla kort kommer på bordet i alla frågor, är det viktigt att ha förtroende för den kåren som är satta att granska just makten. Upptäcker man som nu att man nu från delar av samma kår försöker att lägga locket på i granskningen så lär det inte bidra till ett ökat förtroende. Det gör er till formidabla kandidater till priset.”

Att muta eller inte muta – det är frågan

Kommunals hanterande av den delen av Wallström-gate som de har förorsakat är bedrövlig. Inte heller Utrikesministerns sätta att tackla frågan har varit utan att man har undrat. Det är inte lustigt att behöva se en stridslysten Wallström gå till frontalangrepp mot media för att förklara ”att hon minsann inte är en sån där mutkolv”. Hittills har hon eventuellt haft rätt, det har troligen inte varit en muta (SVD; unvis.it). Det har däremot varit olämpligt. Men nu börjar man skönja nya uppgifter som ställer allt i en ny dager.

Det är SVD som har grävt fram uppgifter som ger på handen att förra året bad Kommunal om lönehjälp (SVD; unvis.it) för den personal som jobbar inom FN:s avdelning för personalärenden – ICSC. Deras internationella motsvarighet – ISKA (internationalen för stats- och kommunanställda – hade larmat om att medlemmar inom ICSC skulle få lönesänkningar upp till 10 % och sänkta ingångslöner. Något måste göras och genom att trycka på Utrikesministern kunde Kommunal agera.

Grävandet har nu gett resultat, brevet som framkommit ger bilden av att ett ömsesidigt utbyte av tjänster har skett. Frågan är om det är att betrakta som en muta? Foto: Wikimedia Commons

Det är inte otillåtet att utöva påtryckning, det görs varje dag genom lobbyorganisationer. Men om kopplingen mellan Wallströms lägenhet och en ”gentjänst” finns, då hamnar ärendet i en helt annan dager. Då är det troligen en muta och då bör hon åtalas. Det kommer i så fall bli lite hårklyveri därför att det handlar inte om Kommunals medlemmar, istället är det en önskan från Kommunal som i sin tur fått en förfrågan från ISKA. Det är alltså lite av en gråzon.

Om det av brevet framkommer (innehållet är ännu okänt) att Kommunal har utövat påtryckningar på Utrikesministern är det återigen så att hon och dom troligen gått över gränsen till det tillåtna. Det som är avgörande är vad hennes svar har blivit och det känner vi inte heller till i nuläget. Har hon varit välvilligt inställd och menat att visst ska Kommunal få den hjälpen är det troligen en muta. Kan det dessutom kopplas till att hon som motprestation har fått en lägenhet så är det ett solklart fall.

Hur de nya uppgifterna än utvecklar sig och vad man kommer fram till kommer att bli intressant för framtiden och för utsikten att Wallström kommer att kunna sitta kvar på sin post. Den juridiska granskningen fortskrider och brevet som har diarieförts dvs registrerats på Utrikesdepartementet kommer säkert att dyka upp igen. En sak det visar är den osunda kopplingen som finns mellan Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen och hur denna nu har ätit sig in i den styrande makten. Fnordspotting har bloggat om den saken.

Lek med tanken, vad tror ni skulle hända om Carl Bildt skulle varit Utrikesminister och hade fått en femrummare på Östermalm i Stockholm av Timbro? Enda motprestationen hade varit att han skulle ha agerat hårdare mot Ryssland och Putin i Ukrainafrågan. Min gissning är att den processen hade blivit väldigt kort, dags att göra samma sak med Socialdemokratin.

Vare sig det har förekommit mutor eller inte är bindningen mellan Socialdemokraterna och facket något av det mest ohälsosamma vårt samhälle kan visa upp. Det är läxan av det inträffade och något vi borde lära oss av. Med andra ord, visa ut Socialdemokraterna för evinnerlig tid Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Margot Wallström till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”På ett föredömligt sätt visar du hur tveksamheter i politiken i dina händer blir till vardagsmat. Lägenhetsaffären är väl i och för sig kanske inte en muta men med den nya ledtråden i form av brevet kanske det är det ändå. Att du samtidigt spelar fullständigt ovetande gör dig till en formidabel kandidat till priset.”

Bekväma förklaringsmodeller

Feminister brukar alltid använda sig av förklaringsmodeller som ”det är gubbarna och deras makt som gör det”. Det heter också att ”det finns en manskultur”. Allt det där ingår i standardiserade förklaringsmodeller som kommer upp igen och igen och igen. De är med andra ord lätta att känna igen därför att de hela tiden följer samma mönster. Nu har det offentliga livet också fått en feministisk vinkling som förklaring på de personliga tillkorta-kommandena som legat bakom totalhaveriet inom Kommunal.

Man skulle kunna kalla principen som används för ”Skyll på andra så blir det inte ditt fel” och det är precis det Annelie Nordström – Kommunals Ordförande – använder i följande intervju (Kommunalarbetaren; unvis.it) för medlemstidningen Kommunalarbetaren. I den ger hon ”sin syn” på det inträffade och det är en ganska smålustig läsning.

Att läsa intervjun med Annelie Nordström är smått roande då den är full av förklarings-modeller som får en att undra. Foto: Wikimedia Commons – Hendrick Terbruggghen ”Young Woman Reading from a Sheet of Paper”

För det första understryker hon att Anders Bergström – Kassör som också han har avgått – är en ”varm och medkännande person” så att det framgår att hennes nästa uttalande inte är fientligt. För sen kommer det, ”hon var rädd för Anders Bergström”. Det heter att:

”Det har framkommit att många är rädda för Anders Bergström. Hur känner du?

– Det var jag också i början, det har jag berättat för honom. Anders Bergström var det enda jag var rädd för när jag gick in det här uppdraget. Det försvinner efter ett tag för att han är en varm person bakom den där rollen. Han är kunnig på väldigt många olika sätt. Men det är inte så att man går omkring och tänker att Anders kommer att ta ifrån mig min lägenhet om jag inte är snäll med honom. Men någonstans vilar det i luften eller rummet. Det är klart att andra anställda har det förhållandet till honom.”

Så jädrans bekvämt! Det är männens fel som alltid och här har vi en person som dessutom folk går omkring och är rädda för. Vilken utmärkt förklaringsmodell och syndabock! Allt för att man själv ska hamna i bättre dager genom att man ska ”förstå” och ”lära sig” att det fanns andra faktorer, andra överväganden som spelade in. Patetiskt och kanske effektivt, men också igenkännbart igen. För det är inte svårare att se igenom motivet till uttalandet än det är att se igenom spindelväv.

När man ändå slänger någon under tåget ska man väl göra det ordentligt antar jag. Det är väl därför Annelie Nordström fortsätter på samma inslagna linje med citatet:

”Är det tillfällen när du inte sagt nej?

– Metropol Palais är ett väldigt bra exempel på när jag borde ha sagt nej.

Varför gjorde du inte det?

– Jag lät mig övertygas om att vi skulle öppna en restaurang för att vi skulle kunna bedriva den där konferensverksamheten. Folk krävde att vi skulle servera lunch, och hade vi ändå ett kök så kunde man lika gärna driva en restaurang. Det är klart att det var hur många varningsflaggor som helst, men alla tre i förbundsledningen blev övertygade.

Men varför såg du inte varningsflaggorna?

– Jag vek ner dem.

Har du svårt att säga nej?

– Nej, (skratt) det har jag verkligen inte, (skratt). Sätt ihop det med de olika styrkeförhållanden som är i förbundsledningen. Det är inte bara på den här arbetsplatsen som det finns den här typen av konstellationer som gör att det blir under– och överordning.

Så Anders Bergström var överordnad?

– I den här typen av frågor så blev han det, för han hade ett mycket större mandat.”

Nej Annelie, det här är en delvis tillrättalagd bild av verkligheten. Den sida hon inte nämner är att genom att starta affärsrörelse som vilken annan ärkekapitalist, genererar man än mer pengar och därmed blir man än mer mäktig. Facket är idag inte bara ett fack, de är företagsägare, de är egendomsförvaltare och de är investerare. Att bortse från den bilden är som att ignorera att påven är katolik. I en senare del av intervjun kommer ju just det kapitalistiska tänkandet bakom vissa vägval fram när hon säger:

”Men hur kan man då satsa på Metropol Palais?

– All restaurangverksamhet går ju ut på att sälja alkohol och mat till så dyra priser som möjligt.”

Ojdå, där hade vi hyckleriet igen ja. Varför kan människor aldrig säga som det är? ”Vi investerade pengar i en affärsverksamhet som vi trodde skulle ge medlemmarna maximal utdelning och därmed lämna förbundet ekonomiskt starkare” skulle väl ha varit en bra förklaring. Varför samma sida ideologiskt har så svårt att hantera sin situation är också den prekär. I ena stunden kritiserar man företag och kallar dem ”omoraliska”, i nästa sekund investerar man sina egna pengar och är lika ”omoralisk” själva.

Girigheten drabbar ju bara kapitalister och också företrädesvis män i propagandan. Annelies svar på frågorna ger dock en lite annorlunda bild av Kommunal på det området Foto: By Jesus Solana from Madrid, Spain – Wikimedia Commons

För en kritik som ofta kommer från fackligt håll är ju att inom näringslivet har man drabbats av ”Galna Gubbsjukan” när den ena efter den andra kan sitta i flera styrelser, få inkomster på inkomster och dessutom sno åt sig feta bonusar och fallskärmar. Är man då bättre med moralen inom fackföreningsrörelsen? Att döma av intervjun inte ett dugg! Där framgår det med oönskad tydlighet istället att man inom Kommunal har drabbats av precis samma ”sjukdom”.

Lite bakgrund. Förtroendevalda inom både facket och inom LO har också styrelseposter. Det är dels poster inom de företag man äger som t ex Folksam, men det är ibland också som fackföreningsrepresentant inom både privata och statliga bolag. För detta lyfter de naturligtvis ett arvode. Inom vissa förbund har man därför antagit en princip som bygger på att det arvode man tjänar gör att man får mindre i lön från förbundet. På det sättet tjänar man lika mycket som om man inte satt i en styrelse och medlemmarnas pengar sparas.

I intervjun framkommer det att samma princip inte gäller inom kommunal, här kan man alltså tjäna lönen som man får från förbundet plus de pengar man tjänar som arvode. Annelie påpekar detta faktum i intervjun genom citatet:

”Du och Anders Bergström har ju haft olika styrelseuppdrag på mandat från Kommunal. I LO och IF Metall räknas de arvoden av från lönen. Varför är det inte så i Kommunal?

– Vi har ju diskuterat det fram och tillbaka vid några tillfällen, i de diskussionerna har ju inte jag deltagit så mycket utan det är ju de förhandlingsdelegerade i styrelsen som diskuterat det.

Finns det en policy för hur arvoden ska fördelas?

– Nej, som det varit i Kommunal så har det varit att de arvoden man får för de uppdragen, de får man till sig. Det är det som har varit, det finns ingen annan reglering. Det är säkert en fråga som kommer upp i samband med allt annat. Den har inte explicit lyfts i åtgärdsplanen, men däremot så finns det sådana resonemang i stadgekommittén, inför den nya förbundsledningen.

Tycker du att detta är rimligt?

– Det är enklare om de har en lön som de har på LO och arvodena går in till organisationen. Då finns det ingen möjlighet att det blir ett sug efter att ta många uppdrag för att få högre inkomst. Då har man ju uppdraget för att man tror att det gynnar medlemmarnas bästa. Det är ett bra sätt att rensa bort eventuell girighet.”

Det  här är intressant, andra har antagit en princip för att undvika girighet men Kommunal har inte lyckats genomdriva samma tänkande. Där måste man fråga sig varför man inte har infört denna. Annelie ger ingen vidare ledtråd till varför detta inte har hänt utan ger istället ett rätt luddigt nonsenssvar vilket får en att lite grann undra. Hon har inte ens personligen deltagit i de diskussioner som har förts i frågan, men ändå borde det ha varit hennes ansvar. Här anar man ett märkligt förfarande som borde leda till en hätsk debatt.

Det finns alltså en rad obesvarade frågor men bara en persons svar eller snarare påståenden. En del av dessa är undfallande, andra rent av fega och till sist är det återigen medlemmarna i Kommunal som står med det kortaste strået eftersom de inte får reda på sanningen. Om man hade velat gå till botten med det som nu har inträffat borde man då inte ha ägnat mer tid åt att ge en så ärlig och heltäckande bild som möjligt istället för personliga påhopp, halvkvävda visor och direkta undanflykter?

En del av det som framkommer av intervjun borde få vissa att bli än mer avståndstagande till det som har hänt. Det är ingen vacker bild som framkommer mellan raderna Foto: Wikimedia Commons – Andrea Westmoreland ”One Sided Argument”

Fler frågor om de ohälsosamma kopplingarna som finns mellan Socialdemokraterna och fackförbunden med LO i spetsen är också helt obesvarade, de är faktiskt inte ens undersökta. Det är ju i allra högsta grad en del av denna skandal ändå bryr man sig inte om att gå till botten med denna fråga. Annelies svar i intervjun om att ”man har distanserat sig från socialemokraterna” ger jag inte mycket för, de har för mycket att vinna på att inte göra så. En som har skrivit om detta och gjort det suveränt är som vanligt Fnordspotting.

Löjesguiden nominerar idag Annelie Nordström och Kommunals högsta ledning till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”För ett förtjänstfullt arbete i hyckleriets och desinformationens tjänst där ni har gjort ett  Herkules-arbete. Halvkvävda förklaringar, påhopp på person som inte får möjlighet att försvara sig och direkta felaktigheter utan riktiga förklaringar där vi får reda på fakta är inte att gå till botten med den kultur som råder inom fackföreningsrörelsen. Det gör er till formidabla kandidater till priset”.

Dubbla roller

Dubbla roller kan fungera om man vet gränsdragningen. Det kan fungera om man kan hålla isär de uppgifter man är satt att lösa. Det måste också finnas ett regelverk som alla respekterar och följer, annars gör alla som de själva vill. Man börjar helt enkelt sätta sina egna regler och snart är allt anarki.

Men det fungerar däremot inte om man blandar ihop rollerna, inte förstår var gränsen går eller rollerna är så motstridiga att intressen hela tiden kolliderar. Det är där som fackförbundet Kommunal nu har gått fel i det ormbo av dumhet som utspelas för öppen ridå.

Kolliderande intressen är som krockade bilar, det slutar aldrig på bästa sätt. Fackets problem är att man sitter på två stolar, en där man agerar fack och en där man agerar arbetsgivare med ägarintressen. De två kolliderar mest hela tiden och nu ser vi resultatet Foto: Wikimedia Commons

Kommunal är som alla fackförbund satta att tillvarata sina medlemmars intressen. Istället har man delvis satt sina egna intressen före medlemmarnas när man har skänkt lägenheter till höger och vänster. För det är inte undersköterskan eller parkarbetaren som har fått lägenheter i Stockholms innnerstad, det är redan välbetalda sossetoppar som har fått ta del av den ynnesten. Ändå är det just medlemmarnas inbetalade pengar som har gått till inköpen av fastigheterna.

Men statsråd är fattiga människor, de är ju inte mer än ynka 127.000 kronor i månaden att de måste ta till så drastiska metoder som att fråga kontakterna inom facket. Inte kan väl Margot eller Annika tvingas att köpa sina lägenheter, klart de ska ha en på Kommunals medlemmars bekostnad. Allt annat vore väl en anomali i både fackföreningsrörelsen och inom Socialdemokratin. Att få tränga sig i bostadskön tycks också vara normalitet trots Margots bedyranden.

För trots hennes ilska över ”lögnerna” och ”den vilseledande informationen” som hon tycker sig ha fått kan det väl ändå inte vara så att hon tror på detta själv. Hon tror hon har fått garantier att hon inte har trängt sig i bostadskön. Frågan är dock om hon ens själv tror hon inte har gjort det om man får en femma i Stockholms innerstad genom att ringa tre fyra telefonsamtal till Kommunals ordförande?

De dubbla rollerna här är att samtidigt som man sa ta tillvara medlemmarnas intressen så passar man på att tillvarata andras i högre grad. Det är möjligt tack vare att man samtidigt som man är fackförbund är man fastighetsägare. Ja, man är till och med så duktiga kapitalister, något man annars kritiserar starkt, att man äger en flott restaurang på en av stadens mer fashionabla adresser. Det var ju på samma restaurang – Metropol – som hela skandalen inleddes.

Det är ingen skillnad på den bild som ges av kapitalister och folk från arbetarrörelsen. I slutet av dagen handlar det om att se till att gynna sig och de sina först sist och alltid. Fackföreningsrörelsen i Sverige är kapitalägare, arbetsgivare och förvaltare av kapital för egen räkning Foto: Wikimedia Commons; Pyramid of Capitalist System

I och med att man äger sådant som restauranger och fastigheter hamnar man i nästa fälla. Samtidigt som man är fackförbund är man arbetsgivare. Två intressen på olika ändar av skalan. I ena stunden är man ”solidarisk”, i nästa är man hårdför för att värna sina intressen och maximera vinsten som vilken annan ärkekapitalist som helst. Facket har alltså förvandlats till en organisation baserad på hyckleri och det är det vi nu ser.

För facket är precis som romarrikets Janus – de har båda två ansikten. Ett utåt som talar vackra ord som ”solidaritet” och ett inåt som talar om maximering av vinst och hur man ska kunna gynna sig och de sina. Av naturliga skäl talar man inte utåt om den sista biten, det vore inte bra för imagen. För image är allt det är när allt kommer omkring. Facken kan till och med vara de värsta av arbetsgivare tänkbara.

Jag tänker på mitt egna tillfälliga uppdrag jag hade för tjugo år sedan på Fackförbundet KTK (Kommunaltjänstemannakartellen). Där fanns en äldre man som arbetade i ett arbetslöshetsprojekt som förbundet tjänade pengar på från Arbetsförmedlingen. En dag anställer mannen en gammal bekant utan att berätta att bekantingen hade en ”historia”. Snart hade vännen börjat skåpsupa vilket lastades båda personerna.

De fick till sist båda avsked på grått papper. Mannen som hade handlat i god tro knäcktes totalt och gick så småningom en för tidig död till mötes. I det här fallet agerade facket cyniskt och hjärtlöst utan moraliska betänkligheter. Allt snack om ”solidaritet” var som bortblåst. Hela historien lämnade en fadd smak i varje fall i min mun.

Facket har två ansikten – ett utåt och ett som man inte skyltar med eftersom det förstör deras image. Bilden av dom som kapitalister, kapitalförvaltare och egendomsinnehavare passar inte in när man ska tala om ”omoralen” hos andra Foto: ”Janus-Vatican” by Fubar Obfusco – Foto taken himself, upload to English wikipedia by Fubar Obfusco. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Men den fick mig också att se igenom hela detta lapptäcke av marknadsföring från Socialdemokraterna och arbetarrörelsen. Deras rätta ansikte är inte alltid det av solidaritet. De ger också en bild av en djupt korrumperad rörelse som ser det som sin främsta uppgift är att förse sig och de sina med det bästa livet kan erbjuda. Bloggen Fnordspotting har också skrivit om arbetarrörelsens skeva självbild.

Middagar och sprit på medlemmars bekostnad. Porrklubbsbesöken får man tala tyst om för man är ju feministiska i rörelsen. Man fixar snabbt lägenheter åt sig och sina barn på gatuadresser de flesta av medlemmarna får nöja sig med att gå på. Det här är inget nytt och det kommer säkert att dyka upp igen. För så länge man sitter på två stolar och har dubbla roller är gräset alltid grönare på andra sidan staketet.

En sista tanke riktar sig till svensken. Är det inte dags snart att inse allt som arbetarrörelsen står för, eller snarare inte står för, och kanske låta bli att rösta på något som kan bete sig så här för lång tid framöver? Socialdemokraterna har än en gång visat varför de är slut som parti. Också arbetarrörelsen i övrigt har visat varför deras grundmurade rykte som totalt korrupt är välförtjänt. Det är läxan till svensken att lära in, inte att vi ska fortsätta att rösta på dem igen och igen.

Dags att sluta marschera till Socialdemokraternas locktoner svensk! Det är ändå rätt falska toner som kommer från deras håll och nu har vi dessutom facit rakt framför näsan. Foto: ”DogParade30Dec07BariSnare” by Infrogmation of New Orleans – Photo by Infrogmation. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag smått förtjust arbetarrörelsen och Socialdemokratin till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Arbetarrörelsen arbetar nog mest med sin egna undergång så länge man inte förstår att välja en roll istället för att likt en förklädd gud iklä sig två. Visst är det lönsamma investeringar ni gör, men det lockar också in i affär efter affär som är mer och mer tveksam. Den senaste är inget undantag, tvärtom visar den bara hur djupt korruptionen i arbetarrörelsen faktiskt har sjunkit. Det gör er till formidabla kandidater till priset.”

En delikat soppa

Arbetarrörelsen har en rik visskatt som handlar om de orättvisa förhållanden som ingen kan förneka rådde i början på 1900-talet. Men det var då, texterna känns numer mal- placerade eftersom inga av de förhållandena längre råder. En av dessa visors texter går ”sådan är kapitalismen, otack är världens lön”.

Men det har blivit dags att ändra den texten till ”sådan är socialismen” eftersom det idag fredag har visat sig vara just ”arbetarrörelsen” som står för orättvisan och att flera personer är insyltade i den härva som nu avslöjas kring fackförbundet Kommunal. Det är helt enkelt business as usual i arbetarrörelsen för tyvärr känns mönstret igen från många gånger förr.

Det var tyvärr länge sedan den så kallade arbetarrörelsen var en rörelse för den lille mannen eller kvinnan. Numer är de förvaltare av den makt och rikedom som de under alla år har roffat åt sig. I den leken är både sossar och fack samma andas barn.

Det började ju med avslöjandet att restaurang Metropol som kommunal äger och driver mitt inne i centrala Stockholm hade hyrts ut till ett evenemang (Aftonbladet; unvis.it) med porrskådisen Puma Swede. Också en naken Tony Irving har gått att begapa sig över på krogen och då fick moralpolisen nog. Nakenchocker och porr ingår inte i arbetarrörelsens värderingar. Att de däremot äger flotta restauranger på en av stadens finare adresser sticker inte alls i ögonen på någon.

Hela skandalen inleddes med att Restaurang Metropol som ägs av fackförbundet Kommunal, hyrdes ut till ett evenemang där porrskådisen Puma Swede var huvudattraktion. Snart växte dock allt till nya proportioner Foto: ”Puma Swede AVN Awards 2006” by jerone2 – _MG_6447Uploaded by gohe007. Licensed under CC BY-SA 2.0 via Wikimedia Commons

Men en snöboll satt i rullning stannar inte så lätt. Snart visade sig syltburksmentaliteten i facket ha nått nya höjder. Ordförande i Kommunal Annelie Nordström och tredje vice ordförande Anders Bergström hade övernattat gratis (SVD Näringsliv; unvis.it) och druckit sprit på medlemmarnas bekostnad på förbundets konferensanläggning Marholmen.

Snusket i Kommunal var ett faktum och det ledde snart till att Anders Bergström tvingades avgå (SVT; unvis.it). Kom dock ihåg att ordförande som är lika skyldig hon fortfarande sitter kvar, att inga pengar har återbetalats och att Anders Bergström kan utlösa sin fallskärm (Kommunalarbetaren; unvis.it) på nästan 2 miljoner kronor. Vilka medlemmar som har de pengarna är en bra fråga men gissningsvis ingen eftersom Kommunals medlemmar många gånger är lågavlönade.

Skandalen den rullar dock vidare och har nu också börjat avslöja lika stora snaskigheter inom moderpartiet socialdemokraterna. Äpplet faller ju som bekant inte långt från trädet. En av dessa som nu är utpekad är ingen mindre än Margot Wallström (Aftonbladet; unvis.it).

Hennes svar tycks resolut, hon känner sig lurad då hon frågat de viktigaste frågorna som det hela handlar om. Hon menar till och med att Kommunal har ljugit (DN; unvis.it) för henne vilket ju är rätt starka ord. Det det handlar om är om Kommunal som lagen säger har lämnat det antalet lägenheter till bostadskön som man ska. Nästa fråga hon påstår sig ha ställt är om det innebar att hon trängde sig i  bostadskön när hon fick lägenheten.

Vi vanliga dödliga får stå i kö för att ens komma på tal för lägenhet i Stockholms innerstad, är man sosse räcker några samtal till kompisar i fackföreningsrörelsen så är saken biff Foto: ”1931. Очереди на Пятницкой” by Branson DeCou – http://www.oldmos.ru/photo/tag/Branson+DeCou. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Hon hävdar själv att hon fått garantier från Annelie Nordström att allt var i sin ordning. Själv tror jag mer på jultomten än hennes fåfänga försök att skyla över praktskandalen (DN; unvis.it). Tror hon t ex helt och fullt själv på att hon inte trängde sig i kön när hon fick en attraktiv lägenhet som det är minst tio års bostadskö på, troligen längre, bara genom att ringa ett par samtal till Kommunals ordförande och dess tredje vice ordförande? Gör hon det är hon mer än lovligt naiv och bör inte vara minister av det enkla skälet!

Säg den skandal som omger utrikesministern som stannar vid så simpla fakta, det hela har naturligtvis än mer förvecklingar att erbjuda. Ett statsråd får utöver en rätt fet lön varje månad ett tillägg på lönen på 12400 kronor för att kunna hyra eller skaffa lägenhet. Själva ersättningen för hyra ligger på 8000 kronor men så får man om man inte bor i Stockholm en så kallad avlöningsförstärkning som ligger på 4400 kronor.

Ersättningen ska vara till för att täcka kostnaden för dubbelt boende, den kostnaden på hemorten och den i Stockholm. Margot Wallström är skriven i Värmland, alltså har hon rätt till ersättningen trots att hon bor i Stockholm. Den fattiga och utblottade Margot Wallström har ju ”bara” en månadslön (SVT; unvis.it) på 127.000 kronor så hon har inte råd att avstå från tillägget eller att köpa sig en lägenhet som alla andra röstkossor måste.

Den lägenhet som hon nu fick i Stockholms innerstad som är fullt möblerad har en hyra på 12432 kronor. Räknar man alltså av vad hon får och jämför med vad hon ska betala så blir alltså summan 32 kronor (DN; unvis.it) vilket är vad hon faktiskt betalar ur egen ficka. Det är inte många i landet med så hög lön som har så låg hyra Margot, särskilt inte de medlemmarna inom Kommunal! Dom vill säkert också ha en femrummare i Stockholms innerstad för 32 kronor i månaden Margot!

Våra svenska politiker är ju så fattiga med sina 127.000 kronor i månaden att de knappast har råd med sånt som att köpa sin lägenhet. Istället är de hänvisade till allmosor från facket och kompisarna i arbetarrörelsen Foto: Wikimedia Commons

Det är med andra ord en chans få utanför fackföreningsrörelsen eller Socialdemokratin har som nu har utnyttjats. Det visar väl om något att George Orwell hade helt rätt när han skrev ”Vissa djur är mer jämlika än andra” i satiren ” Animal Farm. Hennes dubbelmoral är därmed total vilket den alltid lika suveräne bloggaren Fnordspotting har skrivit om.

Det har redan framförts krav på mutgranskning (DN; unvis.it) av Wallström, kravet har kommit bland annat från svenskt näringsliv. Problemet med det kravet är att ett sånt arbete säkert lär ledas av en lojal liten sosse som utsetts att städa snarare än att utreda. Risken är tyvärr rätt hög att en sådan granskning inte blir fri och opartisk, det lär nog det korrupta partiet socialdemokraterna se till.

Ett annat problem är att just i detta ögonblick lär telefonerna gå varma och de gemen- samma versionerna av historien lär övas in både på LO-borgen, i Rosenbad och i Kommunals fackpampshögkvarter. Dokument lär förstöras och bevis städas undan, det är så det går till när skiten träffar fläkten och man måste stå till svars för saker man annars ser som sin självklara rätt.

För problemet går djupare än en enda minister. Annika Strandhäll är landets socialminister och också hon dras nu sakta in i denna historia. Hon fick också lägenhet (Expressen; unvis.it) genom facket. Denna gång var det fackförbundet Vision som ordnade detta. När hon så småningom köpte villa bodde hon trots att hon borde sagt upp lägenheten kvar. Nu fyra år efter flytten har ingen flytt eller uppsägning av lägenheten skett.

Också socialminister Annika Strandhäll fick lägenhet men genom Vision. Snart hade hon köpt villa men ännu har inget flyttlass setts till vid den flådiga innerstadsadressen. Foto: Wikimedia Commons

Mitt i den senaste soppan står en handfallen statsminister. Inte för att Stefan Löfven hittills har visat sig vara så framgångsrik som handlingskraftig ledare, snarare tvärtom, men den här gången tar han nog priset. När han borde agera sticker han istället huvudet under sanden. ”Inga kommentarer” (DN; unvis.it) tycks vara hans taktik och han har för säkerhets skull också pekat på att han ”inte har tid” att kommentera.

Istället har han skickat ut partisekreterare Karin Jämtin som kommit med det fantastiska uttalandet på händelsen:

”Att det finns privata hyresvärdar är bra”

Vad säger det om något? Är det ett svar man kan förvänta sig i en situation där folk kräver besked istället för sagor och halvdebila påhitt? Nej, läs mina läppar! Ingen av er har levererat ett j-a dugg till förklaring. Ni har båda uppvisat det som brukar vara sossarnas taktik i sådana här situationer nämligen försöken att trolla bort korten. Gör dig oanträffbar, späcka schemat eller påstå åtminstone att du inte hinner och kom gärna med förklaringar som skulle fått Pinocchios näsa att bli 300 kilometer lång på ett enda försök.

När det behövs ledarskap får både sossarna och folket alltså lama försök att smita undan sitt ansvar. När mönstret går igen och igen och igen och igen, får vi halvkvävda visor om ”lögner” och ”missuppfattat”. Anfall tycks vara bästa försvar, fungerar inte det gör man bara en pudel. Att man i slutänden framstår som den tvättäkta skitstövel man i själva verket är, tycks oroa lite eller inget.

Det är samma sak alltså Det är dags att lära oss en ny läxa. Sossarna värnar inte längre den lilla människan, om de någonsin gjorde det så är den eran för länge sedan över. För som jag skrev, detta är inte första gången och förmodligen inte heller den sista som vi ser en praktskandal utspelas för öppna ridåer. Tittar vi tillbaka i historien, framåt kan vi ju i nuläget inte se, kan man skönja just detta mönster.

Sanningen är att det var länge sedan Socialdemokraterna ens brydde sig om vanliga människor. Numer har de själva satt sig på tronen, placerat kronan på huvudet och inbillar sig att de är guds gåva till folket. Foto: ”Jacques-Louis David 019” by Jacques-Louis David – The Yorck Project: 10.000 Meisterwerke der Malerei. DVD-ROM, 2002. ISBN 3936122202. Distributed by DIRECTMEDIA Publishing GmbH.. Licensed under Public Domain via Wikimedia

Historiskt sett kan vi alltså hitta ännu fler skandaler kring sossar och boende som har mer än bara antytt att de glider förbi allt och alla på en räkmacka. Wanja Lundby Wedin och hennes lägenhetsskandal (Aftonbladet; unvis.it).  Laila Freivalds miljonklipp (SVD; unvis.it) är en klassiker. Också Ylva Johansson och hennes make Erik Åsbrink gjorde en bra affär (Expressen; unvis.it) på sin lägenhet i Stockholms innerstad.

Socialdemokratin är alltså en organisation som inte bara ser makten som sin i evigheten. De är också en organisation som lär upp de sina att är man sosse behöver man knappast leva som man lär, man är helt enkelt en elit (SVD; unvis.it). Andra måste stå i bostadskö – inte vi. Medborgarna måste leva efter alla regler vi skapar – inte vi, vi glider ovanpå. Vanliga människor har inte råd – det har vi, vi är eliten.

Det är dessutom inte första gången arbetarrörelsen och porrklubbar eller annat porrigt går hand i hand. Björn Rosengrens krumbuktande är väl vid det här laget en svensk klassiker. Det började enligt Rosengrens version med ett amerikanskt besök. För att förära kvällen gick man ut och åt och snart hade man hamnat på lite mer ljusskygga ställen än de gängse. När den intet ont anande Björn blev uppassad av en väldigt lättklädd dam förstod han det han dittills inte hade fattat.

Porrklubbsbesöket (Piratförlaget; Verkligheten Bakom – Studio Sex) kom att kosta TCO:s medlemmar 55.000 kronor för något som borde ha kostat en bråkdel av summan. Rosengren var ju vid tillfället ordförande i just TCO, han blev så småningom Näringsminister som tack för sitt tvivelaktiga besök. Summan för medlemmarna justerades och den summan betalades av Rosengren själv för att inte väcka än mer ilska hos medlemmarna och folket.

En av ingredienserna i den soppa som uppstått i både arbetarrörelsen och socialdemokratin heter fäblessen för lättklädda damer. Det är ju inte första gången den andan faller på så gubbväldet i facket har inte sagt sitt sista ord Foto: ”Bon-Ton Burlesquers” by H.C. Miner Litho. Co. – Library of Congress[1]. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Så fortgår (s)nuskklubben inom Socialdemokratin och vad gör väl det, folk röstar ju på dem ändå. Den delen bör det nog bli ett stopp för efter den senaste tid ens händelser. Dags att göra oss av med inte bara ett maktfullkomligt utan också ett korrupt parti. Vad mer behöver svensken i form av avslöjanden för att kunna öppna ögonen? Dags att slå hål på myten om den gemytliga och medkännande socialdemokratin! Sanningen är att de omger sig med så många myter att ingen borde tro på dessa längre.

Löjesguiden nominerar idag illmarigt Socialdemokratin och arbetarrörelsen i stort till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni kan som inga andra i svensk politik och samhällsliv visa hur ett hyckleri i praktiken ska gå till. Regler och moral gäller bara andra, inte er. Få gånger i världshistorien har väl så få lyckats med så mycket med så små medel. Hyckleri kräver ju trots allt bara en inställning/en uppfostran i den rätta tron om sig själv, för att den ska bli möjlig. Det gör er till en unik kandidat till priset.”

Och Det Dröjde Inte Länge…..

…innan det var dags igen. Den förra artikeln handlade ju om hur politiker och hur aktörer inom politiken numer använder institutioner, offentligt ägda företag och myndigheter för att långsamt strypa demokratin och den fria debatten.

Jag är av den anledningen allvarligt bekymrad för demokrati i Sverige. Jag är också förbluffad över hur ofta, men inte alltid, de antidemokratiska ”initiativen” kommer från vänster. Vem kan till exempel glömma Maria Svelands och Mattias Gardells resa till Nordiska rådet där denna dynamiska duo lobbade för ett Skandinaviskt förbud mot kritik av feminismen. Aftonbladets nästan löjeväckande förslag tidigare i år om inskränkningar i rätten att demonstrera som nästan bara skulle drabba nazistiska sammankomster, är också den en milstolpe.

Aftonbladet slog ett stort slag för antidemokratin

Artikel från Norrköpings Tidning om det smått parodiska förslaget från Maria Sveland

När jag så stängde av datorn, tryggt förvissad om att jag hade fått med det mesta av vikt så kom nästa dråpslag. Stephan Gard är kommunals handgångne man tillika skyddsombud för busschauförerna i Söderhallen Stockholm. Han har belagt SD:s valaffischkampanj på bussar i SL:s tjänst med ett så kallat skyddsstopp, dvs han har sett till att hindra uppsättningen av affischerna på bussarna. Anledningen skulle vara att chaufförerna löper risken att bli uppspöade av resenärer som inte sympatiserar med budskapet.

Artikel om händelsen och stoppet för annonseringen

En del av er kanske tycker kanske det här är helt i sin ordning, sluta i så fall att läsa nu. Du kommer troligen inte att gilla det som följer.

Jag var en gång själv skyddsombud, därför vet jag en sak som tydligen Stephan Gard inte vet. Ett skyddstopp måste motiveras med lite mer än antaganden. En incident som hade kunnat leda till skada för t ex en busschaufför, en känsla denne har fått av hotfullhet eller liknande – allt dokumenterat som en eller flera rapport(er) eller anmälan – hade kunna vara sakliga skäl för ett skyddstopp. Däremot ett antagande som vad som SKULLE kunna hända utan att kunna backa upp detta med en enda rapport eller incident, är just bara antaganden och gissningar. Jag hoppas Arbetsmiljöverket har modet att tala om vad detta skyddstopp är – ren rappakalja.

Arbetsskador kostar lidande och pengar – Inget jag betvivlar

Det blir ungefär som att skjuta vargen 100 meter från fåren, och påstå att vargen hade för avsikt att anfalla och lemlästa de stackars fårkrakarna. Detta är ju dock inget annat spekulationer, och det är knappast en stabil grund att stå på för en så drastisk åtgärd. Misstanken finns därför, i varje fall hos mig, att detta snarare är en åtgärd som har politiska förtecken snarare än att vara en skyddsåtgärd.

Är fackets syn på sig själva densamma som den grisarna i Animal Farm hade?

En annan sak detta visar är faktiskt än mer otäck än den eventuella censur fallet antyder. Fackföreningar har i allt högre grad börjat agera som en förening som inte är öppen för alla.

Ska man vara med i facket idag finns vissa grundregler du måste efterleva. Tala aldrig om att du är Sverigedemokrat. Detta är hos vissa förbund grund för uteslutning för att du ”inte delar fackets värdegrund”. Röstar du borgerligt är du med viss tvekan välkommen, men du bör hålla dina åsikter för dig själv och du ska definitivt inte ifrågasätta den socialdemokratiska doktrinen. Om du bryter mot något av dessa bud kan du tyvärr räkna med antingen arbetsplatsmobbning från dina styrelsekamrater, eller ett samtal om olämpligheten i att en person med dina åsikter får ha en förtroendevalds ställning.

Är tystandet av avvikande åsikter fackets nya policy?

Ni kanske tillhör den falangen som fortfarande tycker att jag ljuger? Titta på de fall där uteslutningar ur fack har behandlats, flera av dessa handlar om Sverigedemokrater. Dessa fall har dessutom sällan eller aldrig några andra synbara tecken på något annat otillbörligt än en avvikande åsikt. Facken som har uteslutit medlemmar med Sverigedemokratiska åsikter, har till och med anfört skälet att ”de delar inte fackets värdegrund”. Sammantaget är ett 60-tal fall idag aktuella där uteslutning är begärd.

Artikel om uteslutning av ytterligare en SD-medlem

Ytterligare ett exempel

Värdegrund är för er som fortfarande tvivlar, bara ett sätt att kunna hitta en slingerbultsparagraf som i praktiken ser till att du måste dela vänsteråsikter. Har du inte det bör du tiga still, i den fackliga kyrkan är inte taket direkt katedralshögt. Ett demokratiskt fack? Skulle inte tro det, i varje fall inte om du har ”fel” åsikt.

Värdegrunder skulle kunna vara bra om de inte skapade kvasidemokrati

Sveriges fackföreningsrörelse har därmed nominerat sig till Löjesguidens pris ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”För sin förmåga att missuppfatta hur en öppen medlemsförening ska fungera och hur skyddsombud lagligen får agera har ni visat att begreppet demokrati inte gäller alla människor. De som delar era åsikter är välkomna, medan de som inte gör det utesluts ur vad som borde vara en öppen förening. Också för att ni förtäckta använder systemet till att agera med politiska motiv istället för att sätta era medlemmar i främsta rummet, är ni formidabla kandidater till priset”.

P.S: Jag röstar fortfarande inte på SD, och jag vågar nog utlova att jag aldrig kommer att göra det heller. Trots detta tycker jag de har en absolut rätt att uttrycka sina åsikter, ett faktum som gör mig till demokrat i motsats till delar av fackföreningsrörelsen i Sverige.